1 Denna bok har väckt mer än vanlig uppmärksamhet i Finland. Det är naturligt: författarinnan är ryktbar, boken är underhållande och Hr Widerholm har med den börjat sitt »Läsebibliothek i Finland».
2 Hr Widerholm har icke valt illa, ty »Jungfrutornet» senteras af en stor publik. Det rör sig inom kretsar, der hvarochen är dels road, dels hemmastadd. Sjölifvets friskhet, kärlekens löjen och sorger, brottets mysterier, Gottlands folksagor – allt finnes här att välja på. Händelsen fortgår raskt, in- och utvecklingar aflösa hvaranda; när man slutar det ena häftet, tar man gerna det följande i hand. Korteligen, »Jungfrutornet» är just en bok för den literära allmogen, för den stora mängd af läsare, som ej begära annat än »en intressant bok», med många äfventyr, tappre riddare, vackra flickor, pistolskott, skeppsbrott, förlofningar och under allt detta en och annan lämplig moral.
3 Vi säga icke detta i elak mening, helst om romanen vill vara blott roman, dikten endast dikt, och om den, som »Jungfrutornet», verkligen sammanhålles af en ledande tråd och derigenom blir ett helt. Bland den sortens böcker finnas många af stor förtjenst; det behöfves då blott att ledtråden går genom de handlande personernas själar, icke genom deras armar och ben, som på pappersdansmästare, och att den upplöser sig likasom af sig sjelf.
4 Fru Carlén har likväl satt ett högre mål för »Jungfrutornet», och det må ingen förtycka, då enhvar gerna må sträfva till det högsta. I våra dagar, säger hon, vill romanen vara något mera än blott och bart tidsfördrifslektyr; den söker sig verkliga mål i lifvet, den förfäktar idéer. Hvarefter förf. söker uppfylla denna romanens bestämmelse genom att gifva mödrar en vink, huruledes de böra behandla sina döttrar olika efter olikheten af deras lynnen.
5 För läsaren, som i denna tillfälliga anmärkning ej kan finna något annat än högst alldagligt, förekommer det, som hade förf. midt i farten af sin berättelse plötsligen slagit sig för pannan och utropat: »se så för tusan – (blåstrumpor ha ju lof att svära litet) så när hade jag glömt att alla romaner nuförtiden måste hafva en tendens, och hvar skall man taga den ifrån? Jo låt se, ’Jungfrutornet’konsekvensändrat/normaliserat kan så godt som något annat torn hafva en philantropisk-didaktisk-pædagogisk tendens, och jag vill för säkerhets skull sätta på skylt hvar den finnes, i fall ingen derförutan skulle råka märka den.»konsekvensändrat/normaliserat
6 En resencent i Post- och Inrikes Tidn. vill finna den sökta tendensen i skildringen af kapten Arneoriginal: Avne Holgersen och hans samvetsqval. Låtom oss se åt, i hvad mån detta har sin riktighet.
7 En man har begått stora brott: röfvat, mördat, skrymtat. Omsider kommer ångren, men icke den rätta, fruktbärande kristliga ångern, »som kommer bättring åstad», utan en obestämd oro öfver ett enda af de många brotten, blandad med fruktan för hämnande mensklig lag. I detta ena brott, mordet på en värnlös gosse synes för kapten Holgersen alla hans öfriga ogerningar likasom sammanfattade, och han menar sig nu få samvetsfrid, allenast han kunde godtgöra och försona detta enda. För honom blir denna önskan en fix idé, för hvilken han lefver och för hvars genomdrifvande han icke skyr något medel, men som likväl icke hindrar honom att undertiden synda i smått, såsom med lurendrejeri och dylikt.
8 Vi anse denna framställning psykologiskt alldeles riktig. Det är den sjelfgjorda falska rättfärdigheten, hvarmed syndaren söker lappa sina trasor och skyla sin missgerning inför Gud och samvetet, icke förmärkande att denna »nya lapp på ett gammalt kläde» endast gör hålet och trasorna ännu större. All hans själs förderf och styggelse blifva dervid oförändrade qvar, och derföre är det likaså riktigt att den vidrigaste egoism blandar sig i Holgersens syndabot, i det han kastar sin dotter i armarna på en halfmenniska, en döfstum, för att genom detta giftermål med den mördades broder köpa sig brottets försoning. Hade nu denna falska och förderfliga rättfärdighetssträfvan – hvilken i förbigående sagdt, är ganska allmän så i smått som stort – slutats så som den måste sluta, fullkomligt fruktlös och fridlös, så hade förf. till de många lyckade partierna i skildringen af Holgersens karakter, äfven lagt förtjensten att vara konsequent och föra sin idé till slut. Att låta den fridsökande brottslingen inse det onyttiga i sin förra sträfvan, bortkasta all egen rättfärdighet och söka sin enda hugnad i Christi förtjenst, det hade varit att sluta med en försoning fullt tillfredsställande och, hvad mera är, fullkomligt sann.
9 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 26/8 1848:|66 2|
Literatur.
Jungfrutornet af Fru Carlén.
(Slut från föreg. N:r.)
10 Tyvärr har förf. från en riktig början kommit till en alldeles förvänd och oriktig upplösning. Redan deraf att de aktningsvärdaste personer i Holgersens omgifning, långtifrån att motsätta sig det vidunderliga försoningsprojektet, tvärtom gynna och befordra det, finner man, att förf. ej anser denna sorts rättfärdiggörelse i sig sjelf, utan blott det medel man nu brukar, förkastliga. Så händer nu ock i boken, att försynen, genom att rädda Holgersens offer, gör det ångrade mordet likasom ogjordt, och Holgersen tycker sig nu vara qvitt med Gud och samvetet samt dör i frid, utan att vidare tänka på hvarken sina andra brott eller frälsarens tillfyllestgörelse för dem.
11 Denna lära, värdaste fru Carlén, hvilken ni så ofta i edra romaner predikar, läran om Guds och samvetets försonande genom sjelfvalda goda gerningar, är – ursäkta oss! – rena och simpla hedendomen, eller, om ni så vill, hedendomen i katholsk snitt. Ty det står dock evigt visst och fast, att »om rättfärdigheten kommer af gerningarna, så är Christus fåfängt död», och alla små dygder och allt fagert predikande både på och utom skeppsdäcket tjena till ingenting, derest icke hjertat i sin grund omfattar Christi försoning allena och lutar sig till den såsom till sitt enda stöd.
12 Förf. har i »Jungfrutornets» Holgersen, velat måla insidan af brottet, likasom i »Tistelöns» lotsar utsidan deraf, men hon har misslyckats på båda hållen. Man väntar sig i båda finna en försyn, som i kristlig mening leder allt till det bästa, och man finner blott det blinda hedniska ödet, som ena gången fäller och andra gången upprättar, båda gångerna genom yttre slump, utan att den osynliga tråden spinnes igenom de handlande personernas själar. – Derhän kommer man genom den ytliga halt- och kärnlösa sig så kallande religiositet, som braskar med sina dygdeläror och icke märker att den med kristendomens väsende har ingenting att skaffa. Det är dock skada på fru Carlén, ty hon har en stor, djerf och omfattande blick, och passionerna har hon mången gång målat med mästarhand, såsom egoismen hos Leiler i »kyrkoinvigningen i Hammarby» och fanatismen hos Justus af Carleborg i »En natt vid Bullarsjön», – ehuru hon, från sin »religieusa» ståndpunkt, icke har en aning om betydelsen af de andliga väckelserna i Sverige. Men det händer henne ofta, vi vore frestade att säga merändels att en af henne uppfattad stor idé, en af henne skildrad energisk karakter under loppet af skildringen likasom halka henne ur händerna, förlora sig, råka vilse och blifva något annat, än hvad de, enligt den naturliga utvecklingen, bordt blifva. Karakterer af medelhöjd målar hon med stor talent och sanning, något som mången gång är svårare att jemnt behandla, än ett arbetes grands personages. »Jungfrutornet» öfverflödar af sådana lyckligt skildrade personligheter. Alla tre systrarna Holgersen, fru Ringeborg Saltzvedel, konstapeln Bas höra till dem. Mattare äro fru Holgersen, de båda löjtnanterna m. fl. Vidunderlig i svensk omgifning men annars pikant och väl hållen till slutet är »Mamma styrman». Kopior äro kapten Donnert, gamle Stangerling, den döfstumme Will och delvis äfven bokens hjelte, den så temligen på utsidan tecknade Albin Jentzel, hvars ungdomsöden likväl skildras med mycken liflighet. Det synes att förf. studerat sin Marryat och sin Cooper samt, kanske omedvetet, lånat af dem diverse. Sjötermerna äro, så vidt vi förstå, ganska väl förda till torgs, tillochmed saknas ej här och der en finess i sjömansyrket, hvilken förf. uppsnappat himlen vete från hvilken gammal sjöbjörn i Bohusläns skärgård.
13 Understundom slår förf. an effekter, hvilka genom sin konstlade ryslighet alls icke slå an på läsaren. Sådana äro Rosas mandater på barlasten i Sjöfröken, Wills utförda och Rosas försökta sjelfmord. De sednare göra ett vidrigt intryck. Andra uppträden äro deremot skildrade med lif och natur, såsom sjöröfveriet på Nordsjön, kurtisen på Sjöfröken, fästmöbytena o. s. v. – Språket är långtifrån felfritt, på sina ställen vårdslöst, men stilen annars ledig och underhållande.
14 Bokens yttre är ganska elegant, en välberäknad uppmärksamhet af Hr Widerholm.
15 Som prof uppå den qvinliga förkärlek, hvarmed förf. behandlar utsidan af bokens hjelte, och som mönster för ett fruntimmers ideal äfven på det tjärbestänkta däcket af ett handelsfartyg, tillåte vi oss afskrifva följande skildring af kapten Albin Jentzel, hvars egenskaper naturligtvis äfven i allt öfrigt äro de allra intressantaste.
16 »Då kaptenen uppträdde på däck, visade han sig i en toalett, mot hvilken man kanske kunde hafva anmärkt, att den väl var mycket fulländad. Den var ej sökt, ej bunden, ej för salongen, och likväl var den, så att säga, för fin för Gamle Gossens grofva plankor. Hans rika och mjuka, mellan svart och brunt skiftande lockar ringlade sig visserligen fritt under den italienska bredbårdade rothatten, men dock i en viss stil, liksom de aldrig farit hit och dit för en stormby på hafvet, och hans lilla lätta öfverrock af ljust sommartyg hade en snitt och färg, som ej ägde ringaste syskontycke med dessa aktningsvärda gamla blå friskavajer, hvilka vanligtvis äro oskiljaktiga från den svenska sjömansdrägten. När man nu lägger till, att vår kapten har ett litet kokett pipskägg, hvilket ogement klädde honom, att hans mörka polissonger, icke yfviga som sjögräset, utan helt lätt penslade slöto sig intill en af solen lindrigt brynt kind trodde man sig snarare se en kavaljer på promenaden, än en skeppare på sin skuta. Men hörde man åter kapten Stangerlings lugna och fylliga bas vid utgifvandet af en order, såg man honom händelsevis under en svår strid på hafvet rusa åstad att sjelf verkställa den eller den manövern, för att genom eget exempel ännu mera lifva sina bussar, då fann man att han var en äkta sjöman och man förlät honom af hjertat hans lilla svaghet att hafva en så noggrann vård om sitt yttre, hvilket sanningsenligt var nog behagligt att nästan rättfärdiga en liten fåfänga.»konsekvensändrat/normaliserat
17 Allrasomsötaste lille herr Albert Jentzel med de bruna lockarna, den bredbårdade rothatten, den moderna rocken, det koketta pipskägget, den lindrigt brynta kinden och den fylliga basstämman, hvad han måtte ha sett bra ut, hvad han han måtte ha varit nätt, och hvad alla Jungfrutornets läsarinnor gerna skulle önska sig en sådan liten och nätt kapten – i sitt dockskåp!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Jungfrutornet af Fru Carlén.
1 Denna bok har väckt mer än vanlig uppmärksamhet i Finland. Det är naturligt: författarinnan är ryktbar, boken är underhållande och Hr Widerholm har med den börjat sitt »Läsebibliothek i Finland».
2 Hr Widerholm har icke valt illa, ty »Jungfrutornet» senteras af en stor publik. Det rör sig inom kretsar, der hvarochen är dels road, dels hemmastadd. Sjölifvets friskhet, kärlekens löjen och sorger, brottets mysterier, Gottlands folksagor – allt finnes här att välja på. Händelsen fortgår raskt, in- och utvecklingar aflösa hvaranda; när man slutar det ena häftet, tar man gerna det följande i hand. Korteligen, »Jungfrutornet» är just en bok för den literära allmogen, för den stora mängd af läsare, som ej begära annat än »en intressant bok», med många äfventyr, tappre riddare, vackra flickor, pistolskott, skeppsbrott, förlofningar och under allt detta en och annan lämplig moral.
3 Vi säga icke detta i elak mening, helst om romanen vill vara blott roman, dikten endast dikt, och om den, som »Jungfrutornet», verkligen sammanhålles af en ledande tråd och derigenom blir ett helt. Bland den sortens böcker finnas många af stor förtjenst; det behöfves då blott att ledtråden går genom de handlande personernas själar, icke genom deras armar och ben, som på pappersdansmästare, och att den upplöser sig likasom af sig sjelf.
4 Fru Carlén har likväl satt ett högre mål för »Jungfrutornet», och det må ingen förtycka, då enhvar gerna må sträfva till det högsta. I våra dagar, säger hon, vill romanen vara något mera än blott och bart tidsfördrifslektyr; den söker sig verkliga mål i lifvet, den förfäktar idéer. Hvarefter förf. söker uppfylla denna romanens bestämmelse genom att gifva mödrar en vink, huruledes de böra behandla sina döttrar olika efter olikheten af deras lynnen.
5 För läsaren, som i denna tillfälliga anmärkning ej kan finna något annat än högst alldagligt, förekommer det, som hade förf. midt i farten af sin berättelse plötsligen slagit sig för pannan och utropat: »se så för tusan – (blåstrumpor ha ju lof att svära litet) så när hade jag glömt att alla romaner nuförtiden måste hafva en tendens, och hvar skall man taga den ifrån? Jo låt se, ’Jungfrutornet’konsekvensändrat/normaliserat kan så godt som något annat torn hafva en philantropisk-didaktisk-pædagogisk tendens, och jag vill för säkerhets skull sätta på skylt hvar den finnes, i fall ingen derförutan skulle råka märka den.»konsekvensändrat/normaliserat
6 En resencent i Post- och Inrikes Tidn. vill finna den sökta tendensen i skildringen af kapten Arneoriginal: Avne Holgersen och hans samvetsqval. Låtom oss se åt, i hvad mån detta har sin riktighet.
7 En man har begått stora brott: röfvat, mördat, skrymtat. Omsider kommer ångren, men icke den rätta, fruktbärande kristliga ångern, »som kommer bättring åstad», utan en obestämd oro öfver ett enda af de många brotten, blandad med fruktan för hämnande mensklig lag. I detta ena brott, mordet på en värnlös gosse synes för kapten Holgersen alla hans öfriga ogerningar likasom sammanfattade, och han menar sig nu få samvetsfrid, allenast han kunde godtgöra och försona detta enda. För honom blir denna önskan en fix idé, för hvilken han lefver och för hvars genomdrifvande han icke skyr något medel, men som likväl icke hindrar honom att undertiden synda i smått, såsom med lurendrejeri och dylikt.
8 Vi anse denna framställning psykologiskt alldeles riktig. Det är den sjelfgjorda falska rättfärdigheten, hvarmed syndaren söker lappa sina trasor och skyla sin missgerning inför Gud och samvetet, icke förmärkande att denna »nya lapp på ett gammalt kläde» endast gör hålet och trasorna ännu större. All hans själs förderf och styggelse blifva dervid oförändrade qvar, och derföre är det likaså riktigt att den vidrigaste egoism blandar sig i Holgersens syndabot, i det han kastar sin dotter i armarna på en halfmenniska, en döfstum, för att genom detta giftermål med den mördades broder köpa sig brottets försoning. Hade nu denna falska och förderfliga rättfärdighetssträfvan – hvilken i förbigående sagdt, är ganska allmän så i smått som stort – slutats så som den måste sluta, fullkomligt fruktlös och fridlös, så hade förf. till de många lyckade partierna i skildringen af Holgersens karakter, äfven lagt förtjensten att vara konsequent och föra sin idé till slut. Att låta den fridsökande brottslingen inse det onyttiga i sin förra sträfvan, bortkasta all egen rättfärdighet och söka sin enda hugnad i Christi förtjenst, det hade varit att sluta med en försoning fullt tillfredsställande och, hvad mera är, fullkomligt sann.
9 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 26/8 1848:|66 2|Literatur.
Jungfrutornet af Fru Carlén.
(Slut från föreg. N:r.)
10 Tyvärr har förf. från en riktig början kommit till en alldeles förvänd och oriktig upplösning. Redan deraf att de aktningsvärdaste personer i Holgersens omgifning, långtifrån att motsätta sig det vidunderliga försoningsprojektet, tvärtom gynna och befordra det, finner man, att förf. ej anser denna sorts rättfärdiggörelse i sig sjelf, utan blott det medel man nu brukar, förkastliga. Så händer nu ock i boken, att försynen, genom att rädda Holgersens offer, gör det ångrade mordet likasom ogjordt, och Holgersen tycker sig nu vara qvitt med Gud och samvetet samt dör i frid, utan att vidare tänka på hvarken sina andra brott eller frälsarens tillfyllestgörelse för dem.
11 Denna lära, värdaste fru Carlén, hvilken ni så ofta i edra romaner predikar, läran om Guds och samvetets försonande genom sjelfvalda goda gerningar, är – ursäkta oss! – rena och simpla hedendomen, eller, om ni så vill, hedendomen i katholsk snitt. Ty det står dock evigt visst och fast, att »om rättfärdigheten kommer af gerningarna, så är Christus fåfängt död», och alla små dygder och allt fagert predikande både på och utom skeppsdäcket tjena till ingenting, derest icke hjertat i sin grund omfattar Christi försoning allena och lutar sig till den såsom till sitt enda stöd.
12 Förf. har i »Jungfrutornets» Holgersen, velat måla insidan af brottet, likasom i »Tistelöns» lotsar utsidan deraf, men hon har misslyckats på båda hållen. Man väntar sig i båda finna en försyn, som i kristlig mening leder allt till det bästa, och man finner blott det blinda hedniska ödet, som ena gången fäller och andra gången upprättar, båda gångerna genom yttre slump, utan att den osynliga tråden spinnes igenom de handlande personernas själar. – Derhän kommer man genom den ytliga halt- och kärnlösa sig så kallande religiositet, som braskar med sina dygdeläror och icke märker att den med kristendomens väsende har ingenting att skaffa. Det är dock skada på fru Carlén, ty hon har en stor, djerf och omfattande blick, och passionerna har hon mången gång målat med mästarhand, såsom egoismen hos Leiler i »kyrkoinvigningen i Hammarby» och fanatismen hos Justus af Carleborg i »En natt vid Bullarsjön», – ehuru hon, från sin »religieusa» ståndpunkt, icke har en aning om betydelsen af de andliga väckelserna i Sverige. Men det händer henne ofta, vi vore frestade att säga merändels att en af henne uppfattad stor idé, en af henne skildrad energisk karakter under loppet af skildringen likasom halka henne ur händerna, förlora sig, råka vilse och blifva något annat, än hvad de, enligt den naturliga utvecklingen, bordt blifva. Karakterer af medelhöjd målar hon med stor talent och sanning, något som mången gång är svårare att jemnt behandla, än ett arbetes grands personages. »Jungfrutornet» öfverflödar af sådana lyckligt skildrade personligheter. Alla tre systrarna Holgersen, fru Ringeborg Saltzvedel, konstapeln Bas höra till dem. Mattare äro fru Holgersen, de båda löjtnanterna m. fl. Vidunderlig i svensk omgifning men annars pikant och väl hållen till slutet är »Mamma styrman». Kopior äro kapten Donnert, gamle Stangerling, den döfstumme Will och delvis äfven bokens hjelte, den så temligen på utsidan tecknade Albin Jentzel, hvars ungdomsöden likväl skildras med mycken liflighet. Det synes att förf. studerat sin Marryat och sin Cooper samt, kanske omedvetet, lånat af dem diverse. Sjötermerna äro, så vidt vi förstå, ganska väl förda till torgs, tillochmed saknas ej här och der en finess i sjömansyrket, hvilken förf. uppsnappat himlen vete från hvilken gammal sjöbjörn i Bohusläns skärgård.
13 Understundom slår förf. an effekter, hvilka genom sin konstlade ryslighet alls icke slå an på läsaren. Sådana äro Rosas mandater på barlasten i Sjöfröken, Wills utförda och Rosas försökta sjelfmord. De sednare göra ett vidrigt intryck. Andra uppträden äro deremot skildrade med lif och natur, såsom sjöröfveriet på Nordsjön, kurtisen på Sjöfröken, fästmöbytena o. s. v. – Språket är långtifrån felfritt, på sina ställen vårdslöst, men stilen annars ledig och underhållande.
14 Bokens yttre är ganska elegant, en välberäknad uppmärksamhet af Hr Widerholm.
15 Som prof uppå den qvinliga förkärlek, hvarmed förf. behandlar utsidan af bokens hjelte, och som mönster för ett fruntimmers ideal äfven på det tjärbestänkta däcket af ett handelsfartyg, tillåte vi oss afskrifva följande skildring af kapten Albin Jentzel, hvars egenskaper naturligtvis äfven i allt öfrigt äro de allra intressantaste.
16 »Då kaptenen uppträdde på däck, visade han sig i en toalett, mot hvilken man kanske kunde hafva anmärkt, att den väl var mycket fulländad. Den var ej sökt, ej bunden, ej för salongen, och likväl var den, så att säga, för fin för Gamle Gossens grofva plankor. Hans rika och mjuka, mellan svart och brunt skiftande lockar ringlade sig visserligen fritt under den italienska bredbårdade rothatten, men dock i en viss stil, liksom de aldrig farit hit och dit för en stormby på hafvet, och hans lilla lätta öfverrock af ljust sommartyg hade en snitt och färg, som ej ägde ringaste syskontycke med dessa aktningsvärda gamla blå friskavajer, hvilka vanligtvis äro oskiljaktiga från den svenska sjömansdrägten. När man nu lägger till, att vår kapten har ett litet kokett pipskägg, hvilket ogement klädde honom, att hans mörka polissonger, icke yfviga som sjögräset, utan helt lätt penslade slöto sig intill en af solen lindrigt brynt kind trodde man sig snarare se en kavaljer på promenaden, än en skeppare på sin skuta. Men hörde man åter kapten Stangerlings lugna och fylliga bas vid utgifvandet af en order, såg man honom händelsevis under en svår strid på hafvet rusa åstad att sjelf verkställa den eller den manövern, för att genom eget exempel ännu mera lifva sina bussar, då fann man att han var en äkta sjöman och man förlät honom af hjertat hans lilla svaghet att hafva en så noggrann vård om sitt yttre, hvilket sanningsenligt var nog behagligt att nästan rättfärdiga en liten fåfänga.»konsekvensändrat/normaliserat
17 Allrasomsötaste lille herr Albert Jentzel med de bruna lockarna, den bredbårdade rothatten, den moderna rocken, det koketta pipskägget, den lindrigt brynta kinden och den fylliga basstämman, hvad han måtte ha sett bra ut, hvad han han måtte ha varit nätt, och hvad alla Jungfrutornets läsarinnor gerna skulle önska sig en sådan liten och nätt kapten – i sitt dockskåp!