1 För något mer än 150 år sedan föddes i Umeå i Vesterbotten en gosse vid namn Jonas Lambert. Fattig, men frisk och hurtig till kropp och själ, tog han tjenst som skeppspojke på ett svenskt fartyg, seglade så några år inomskärs, tog sedan hyra som kocksmat på ett holländskt fartyg, lärde sjömansyrket i grund och utmärkte sig genom en sällsynt duglighet, raskhet, kallblodighet och ordentlighet i tjenst och lefverne. Vid den tiden låg Holland i krig med Frankrike och utrustade kapare för att göra franska marinen så mycken afbräck som möjligt. Den raske Jonas tog nu tjenst på en sådan holländsk kapare, kryssade i alla möjliga farvatten och bestod mången het strid med mannamod. Så hände, att efter några års manövrer den unge sjömannen sjelf blef en välbeställd kaparekapten och tågade efter urgammal svensk sed ut på vikingafärd. Det blefve långt att beskrifva alla de äfventyr Jonas Lambert bestod under dessa djerfva seglatser, ej heller känner man dem just alla, alltnog, en utomordentlig lycka krönte hans företag, han blef en skräck för alla Fransoser, som förde socker, kaffe, arrak, rhum och färgstofter till Europa, inseglade med den ena rika prisen efter den andra till Amsterdam och vardt en mäkta rik och ansedd man. Någon tid hade han kallat sig Wennman efter sin mor, men nu upptog han åter sitt fädernenamn och kallade sig Jonas Berndtson Lambert. När han så seglat i närmare 10 år, blef det fred och det lagliga sjöröfveriet tog en ända. Då flyttade Lambert öfver till det dåvarande holländska, nu engelska Demerary vid norra kusten af Sydamerika, köpte der många stora plantager och afled som en stenrik man mellan åren 1720 och 1740, man känner icke så noga när.
2 Om man får tro Almqvist, var Lambert aldrig gift; men säkert är åtminstone att han dog barnlös. En del|22 2| af hans stora qvarlåtenskap deponerades i holländska banken, men huru man förfarit med hans jordegendomar, har visat sig icke vara så lätt att utreda. Nog af, han efterlemnade en förmögenhet af flera millioners värde och denna borde rättsenligen tillfalla de efterlefvande af hans slägt i Sverige och Umeå. Emellertid förflöt en temmelig tid innan slägten började foga någon anstalt om arfvet. Ändtligen år 1772 skickade arfvingarne en bland sig, Notarien Erik Håkan Huss, att såsom ombud besörja om arfvets lyftande. Denne herre fullgjorde så illa sitt uppdrag, att han lemnade handlingarne åt en viss Balqueri i Amsterdam, men reste sjelf öfver till Demerary och blef der direktör på plantagen Blyendal, utan att vidare bry sig om arfsfrågan. Nu hvilade saken till år 1796, då en af arfvingarne, enkan Wahlström, ingick till svenska regeringen med en ansökning, som hade till följd att SverigesChargé d'Affaires i HaagReutersvärd förfrågade sig hos holländska styrelsen och erfor att det med arfsfrågan hade sin riktighet och att Huss förvaltat en del af de Lambertska egendomarne, utan att låta arfvingarne tillgodonjuta någon del af afkastningen. År 1804 uppdrogo åter arfvingarne åt numera ExpeditionsSekreteraren Ulmgren att bevaka deras rätt, men af handlingarne synes ej att han något åtgjort derutinnan.
3 Derpå hvilade hela frågan till år 1839, då arfvingarne åter framkommo med sina anspråk. Vid ett sammanträde, som hölls 1840, upplystes, att Lamberts egendomar efter hans död förvaltats af en Svensk vid namn Jonas Fillén. Efter dennes död upptogos plantagerna i hans bouppteckning och tillföllo hans arfvingar. Ett bref af den 1 April 1844 från Hr Rotten i London upplyser ytterligare, att Lambertska egendomarne gemensamt förvaltats af Huss och Fillén samt nu innehafvas af huset Gladestone & Comp. hvars rätt dertill Hrr Rotten mycket betvifla, hvarjemte sagde herrar tro, att om Lambertska arfvingarnes sak med förstånd och kraft utföres, skulle den troligen lyckas. Ett annat bref från Hrr Hope & Comp., dat. Amsterdam d. 21 Sept. 1844, upplyser, att några af ofvannämnda plantager blifvit försålda till en Hr Tompton i Liverpool och beloppet liquideradt till intressenter i Sverige, men ingen af arfvingarne har deraf fått det ringaste.
4 Ifrågavarande arfvingar, hvilkas antal uppgår till 126 och bland hvilka befinna sig Hof-Intendenten Westin och Professor Huss i Stockholm, hafva till sednast i Januari 1845 anhållit om sin regerings bemedling och reklamationer hos engelska regeringen till arfvets utbekommande, hvarförutom de samfält förbundit sig att afstå en tredjedel deraf åt den eller de, som vore dem behjelplige till detsamas utfående. Beloppet uppskattas till flera millioner pund sterling. Sedan nämnde tid har likväl ingenting ytterligare derom försports.
5 Sådant är förhållandet med en arfsfråga, som tidtals varit vida beryktad och nu sednast af Almqvist blifvit lagd till grund för hans nyaste roman »Smaragdbruden»,konsekvensändrat/normaliserat utgörande 12–16 häftena af »Original-Bibliothek i den sköna literaturen»,konsekvensändrat/normaliserat årgången 1845.
6 Tråden i denna roman löper i följande trassliga härfva. En ung Svensk, Hr Gustaf Carl Mannerskog, får på ett besynnerligt sätt kunskap om ett hemlighetsfullt skrin, som ligger nedgräfdt på ett visst ställe af Catharina kyrkogård i Stockholm och hvars nyckel förvaras under några gamla ylletrasor i ett fönster hos en gumma vid Lidingö bro. Denna nyckel bemäktigar sig M. med list, finner skrinet, ser spöken på omförmälda kyrkogård, öppnar sitt fynd och finner deri samtliga Lambertska arfsdokumenter jemte en liten handkassa af 100 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, får spaning om ägarne, uppsöker dem i Hamburg samt finner der tre fruntimmer och två onklar tillhörande familjen Everling-Goffin, som på mödernet härstammar från Lambert och öfverkommit från Guyana till Europa för att lyfta arfvet, men förlorat skrinet genom tjufvahand i Stockholm. Tusen omvägar och besynnerligheter erfordras för att legitimera arfvingarne. Bland annat har Lambert förordnat, att arfvet får lyftas endast med tillhjelp af en fem fot lång smaragd, hvarmed, som man ändtligen begriper, förstås en menniska med smaragdens egenskaper. Denna smaragd är Isabella, den yngsta och egentliga arftagerskan, som, till belöning för Mannerskogs nit och vackra utseende skänker honom sitt hjerta och – 502 millioner riksdaler svenskt banko, hvaraf 10 lyftas som ett litet förskott i Hamburg. Med dessa små kapitaler vill M. utföra stora och märkvärdiga värf till Sveriges bästa; han vill äfven uppsöka en mängd guld- och silfvergrufvor, hvilka en af onklarne Goffin upptäckt under sina resor i Sverige. Korteligen, de allra märkvärdigaste ting skola uträttas, men hvad, det får man tillsvidare gissa.
7 Boken har många episoder, flera täcka och friska taflor, men ännu flera vidunderliga, bizarra, ja rent af vidriga, såsom religionshyckleriet och osedligheten i Hamburg. Till de bäst lyckade partier höra spökscenen på kyrkogården och några små genremålningar från Stockholmslifvet. Kolorit och teckning äro i början friska, men mattas sedan alltmera, en anmärkning, hvilken man tyvärr gjort om alla Almqvists sednare romaner. Stilen lider ofta af effektjägeri, sökta vändningar och svulst. Man igenkänner en originalitet, som tyckes parodiera sig sjelf.
8 Det är påkostande att säga, men vi måste sanningen till ära erkänna det: Smaragdbruden är Almqvists skralaste arbete: ett arbete, som helt betraktadt, föga värdigt hans författarenamn.*)Original-Bibliothekets förläggare hafva haft den oförskämdheten att annonsera, det »intet arbete af den beskaffenhet som Smaragdbruden framdeles skall upptagas i deras bibliothek».konsekvensändrat/normaliserat En i sanning oförsynt demonstration mot en förf. som väl denna gång skrifvit under sig sjelf, men äfven här nedlagt blixtar af snille, för hvilka de svenska dussinskribenternes hafsverk blekna. Det lider af en löslighet, en hafs i kompositionen, som ej kunna försvaras af den brådska, under hvilken det påtagligen nedskrifvits. Derhän har det då kommit med en författare, hvilken, för de sköna, oförgätliga dikter, med hvilka han riktat svenska literaturen, af en öfver alla usla partistrider upphöjd efterverld skall räknas bland de största, de rikast utrustade skaldenaturer, hans fädernesland någonsin frambragt. Så länge har man förföljt denne man, svärtat hans syften och neddragit honom sjelf i dagens lumpna gräl, tills han förlorat sig sjelf, rubbats ur skaldens nödvändiga jemnvigt och jagats redlös på böljorna af sin nyckfulla fantasi. Sjelf har han icke varit utan fel, och hans största är troligen det, att han inlåtit sig i ett grumligt parti, som indragit honom i en hvirfvel af politiskt käbbel, för hvilket han icke är skapad. Men ett grymt, ett oförsvarligt literärt mord har man begått på Sveriges största vittra snille, ifall ej Almqvist förmår repa sig ännu; och dagens skrikare skola derföre stå till svars inför efterverldens dom.
|22 3|
9 Vore blott Almqvist 30 år istället för 50! Dock låtom oss hoppas, att den mäktiga djupa källådran af hans diktaresjäl ännu skall hafva kraft öfrig att bortspola det afskräde, hvarmed dagens eländiga partitvister grumlat och dämt dess vackra silfverbölja. »De Dödas Sagor»,konsekvensändrat/normaliserat som utkommit i vinter, skola vara ett utmärkt arbete. Man har ej fått det hitöfver ännu, men huru skall det ej glädja skaldens vänner här, om han i detta arbete återvunnit sig sjelf, sitt namn och sin framtid! Då, vi äro öfvertygade derom, skall Almqvist, som i Sverige är så misskänd och i Danmark firas blott för politiska åsigter, hvilka han gjort bäst att aldrig befatta sig med, åtminstone i Finland finna ett erkännande, oberoende af alla partiläror och endast grundadt på en skaldeförtjenst, som väl blir hans enda, men tillräcklig nog för odödligheten.
*)Original-Bibliothekets förläggare hafva haft den oförskämdheten att annonsera, det »intet arbete af den beskaffenhet som Smaragdbruden framdeles skall upptagas i deras bibliothek».konsekvensändrat/normaliserat En i sanning oförsynt demonstration mot en förf. som väl denna gång skrifvit under sig sjelf, men äfven här nedlagt blixtar af snille, för hvilka de svenska dussinskribenternes hafsverk blekna.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Lambertska Arfvet och Smaragdbruden af Almqvist.
1 För något mer än 150 år sedan föddes i Umeå i Vesterbotten en gosse vid namn Jonas Lambert. Fattig, men frisk och hurtig till kropp och själ, tog han tjenst som skeppspojke på ett svenskt fartyg, seglade så några år inomskärs, tog sedan hyra som kocksmat på ett holländskt fartyg, lärde sjömansyrket i grund och utmärkte sig genom en sällsynt duglighet, raskhet, kallblodighet och ordentlighet i tjenst och lefverne. Vid den tiden låg Holland i krig med Frankrike och utrustade kapare för att göra franska marinen så mycken afbräck som möjligt. Den raske Jonas tog nu tjenst på en sådan holländsk kapare, kryssade i alla möjliga farvatten och bestod mången het strid med mannamod. Så hände, att efter några års manövrer den unge sjömannen sjelf blef en välbeställd kaparekapten och tågade efter urgammal svensk sed ut på vikingafärd. Det blefve långt att beskrifva alla de äfventyr Jonas Lambert bestod under dessa djerfva seglatser, ej heller känner man dem just alla, alltnog, en utomordentlig lycka krönte hans företag, han blef en skräck för alla Fransoser, som förde socker, kaffe, arrak, rhum och färgstofter till Europa, inseglade med den ena rika prisen efter den andra till Amsterdam och vardt en mäkta rik och ansedd man. Någon tid hade han kallat sig Wennman efter sin mor, men nu upptog han åter sitt fädernenamn och kallade sig Jonas Berndtson Lambert. När han så seglat i närmare 10 år, blef det fred och det lagliga sjöröfveriet tog en ända. Då flyttade Lambert öfver till det dåvarande holländska, nu engelska Demerary vid norra kusten af Sydamerika, köpte der många stora plantager och afled som en stenrik man mellan åren 1720 och 1740, man känner icke så noga när.
2 Om man får tro Almqvist, var Lambert aldrig gift; men säkert är åtminstone att han dog barnlös. En del|22 2| af hans stora qvarlåtenskap deponerades i holländska banken, men huru man förfarit med hans jordegendomar, har visat sig icke vara så lätt att utreda. Nog af, han efterlemnade en förmögenhet af flera millioners värde och denna borde rättsenligen tillfalla de efterlefvande af hans slägt i Sverige och Umeå. Emellertid förflöt en temmelig tid innan slägten började foga någon anstalt om arfvet. Ändtligen år 1772 skickade arfvingarne en bland sig, Notarien Erik Håkan Huss, att såsom ombud besörja om arfvets lyftande. Denne herre fullgjorde så illa sitt uppdrag, att han lemnade handlingarne åt en viss Balqueri i Amsterdam, men reste sjelf öfver till Demerary och blef der direktör på plantagen Blyendal, utan att vidare bry sig om arfsfrågan. Nu hvilade saken till år 1796, då en af arfvingarne, enkan Wahlström, ingick till svenska regeringen med en ansökning, som hade till följd att Sveriges Chargé d'Affaires i Haag Reutersvärd förfrågade sig hos holländska styrelsen och erfor att det med arfsfrågan hade sin riktighet och att Huss förvaltat en del af de Lambertska egendomarne, utan att låta arfvingarne tillgodonjuta någon del af afkastningen. År 1804 uppdrogo åter arfvingarne åt numera ExpeditionsSekreteraren Ulmgren att bevaka deras rätt, men af handlingarne synes ej att han något åtgjort derutinnan.
3 Derpå hvilade hela frågan till år 1839, då arfvingarne åter framkommo med sina anspråk. Vid ett sammanträde, som hölls 1840, upplystes, att Lamberts egendomar efter hans död förvaltats af en Svensk vid namn Jonas Fillén. Efter dennes död upptogos plantagerna i hans bouppteckning och tillföllo hans arfvingar. Ett bref af den 1 April 1844 från Hr Rotten i London upplyser ytterligare, att Lambertska egendomarne gemensamt förvaltats af Huss och Fillén samt nu innehafvas af huset Gladestone & Comp. hvars rätt dertill Hrr Rotten mycket betvifla, hvarjemte sagde herrar tro, att om Lambertska arfvingarnes sak med förstånd och kraft utföres, skulle den troligen lyckas. Ett annat bref från Hrr Hope & Comp., dat. Amsterdam d. 21 Sept. 1844, upplyser, att några af ofvannämnda plantager blifvit försålda till en Hr Tompton i Liverpool och beloppet liquideradt till intressenter i Sverige, men ingen af arfvingarne har deraf fått det ringaste.
4 Ifrågavarande arfvingar, hvilkas antal uppgår till 126 och bland hvilka befinna sig Hof-Intendenten Westin och Professor Huss i Stockholm, hafva till sednast i Januari 1845 anhållit om sin regerings bemedling och reklamationer hos engelska regeringen till arfvets utbekommande, hvarförutom de samfält förbundit sig att afstå en tredjedel deraf åt den eller de, som vore dem behjelplige till detsamas utfående. Beloppet uppskattas till flera millioner pund sterling. Sedan nämnde tid har likväl ingenting ytterligare derom försports.
5 Sådant är förhållandet med en arfsfråga, som tidtals varit vida beryktad och nu sednast af Almqvist blifvit lagd till grund för hans nyaste roman »Smaragdbruden»,konsekvensändrat/normaliserat utgörande 12–16 häftena af »Original-Bibliothek i den sköna literaturen»,konsekvensändrat/normaliserat årgången 1845.
6 Tråden i denna roman löper i följande trassliga härfva. En ung Svensk, Hr Gustaf Carl Mannerskog, får på ett besynnerligt sätt kunskap om ett hemlighetsfullt skrin, som ligger nedgräfdt på ett visst ställe af Catharina kyrkogård i Stockholm och hvars nyckel förvaras under några gamla ylletrasor i ett fönster hos en gumma vid Lidingö bro. Denna nyckel bemäktigar sig M. med list, finner skrinet, ser spöken på omförmälda kyrkogård, öppnar sitt fynd och finner deri samtliga Lambertska arfsdokumenter jemte en liten handkassa af 100 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, får spaning om ägarne, uppsöker dem i Hamburg samt finner der tre fruntimmer och två onklar tillhörande familjen Everling-Goffin, som på mödernet härstammar från Lambert och öfverkommit från Guyana till Europa för att lyfta arfvet, men förlorat skrinet genom tjufvahand i Stockholm. Tusen omvägar och besynnerligheter erfordras för att legitimera arfvingarne. Bland annat har Lambert förordnat, att arfvet får lyftas endast med tillhjelp af en fem fot lång smaragd, hvarmed, som man ändtligen begriper, förstås en menniska med smaragdens egenskaper. Denna smaragd är Isabella, den yngsta och egentliga arftagerskan, som, till belöning för Mannerskogs nit och vackra utseende skänker honom sitt hjerta och – 502 millioner riksdaler svenskt banko, hvaraf 10 lyftas som ett litet förskott i Hamburg. Med dessa små kapitaler vill M. utföra stora och märkvärdiga värf till Sveriges bästa; han vill äfven uppsöka en mängd guld- och silfvergrufvor, hvilka en af onklarne Goffin upptäckt under sina resor i Sverige. Korteligen, de allra märkvärdigaste ting skola uträttas, men hvad, det får man tillsvidare gissa.
7 Boken har många episoder, flera täcka och friska taflor, men ännu flera vidunderliga, bizarra, ja rent af vidriga, såsom religionshyckleriet och osedligheten i Hamburg. Till de bäst lyckade partier höra spökscenen på kyrkogården och några små genremålningar från Stockholmslifvet. Kolorit och teckning äro i början friska, men mattas sedan alltmera, en anmärkning, hvilken man tyvärr gjort om alla Almqvists sednare romaner. Stilen lider ofta af effektjägeri, sökta vändningar och svulst. Man igenkänner en originalitet, som tyckes parodiera sig sjelf.
8 Det är påkostande att säga, men vi måste sanningen till ära erkänna det: Smaragdbruden är Almqvists skralaste arbete: ett arbete, som helt betraktadt, föga värdigt hans författarenamn.*)Original-Bibliothekets förläggare hafva haft den oförskämdheten att annonsera, det »intet arbete af den beskaffenhet som Smaragdbruden framdeles skall upptagas i deras bibliothek».konsekvensändrat/normaliserat En i sanning oförsynt demonstration mot en förf. som väl denna gång skrifvit under sig sjelf, men äfven här nedlagt blixtar af snille, för hvilka de svenska dussinskribenternes hafsverk blekna. Det lider af en löslighet, en hafs i kompositionen, som ej kunna försvaras af den brådska, under hvilken det påtagligen nedskrifvits. Derhän har det då kommit med en författare, hvilken, för de sköna, oförgätliga dikter, med hvilka han riktat svenska literaturen, af en öfver alla usla partistrider upphöjd efterverld skall räknas bland de största, de rikast utrustade skaldenaturer, hans fädernesland någonsin frambragt. Så länge har man förföljt denne man, svärtat hans syften och neddragit honom sjelf i dagens lumpna gräl, tills han förlorat sig sjelf, rubbats ur skaldens nödvändiga jemnvigt och jagats redlös på böljorna af sin nyckfulla fantasi. Sjelf har han icke varit utan fel, och hans största är troligen det, att han inlåtit sig i ett grumligt parti, som indragit honom i en hvirfvel af politiskt käbbel, för hvilket han icke är skapad. Men ett grymt, ett oförsvarligt literärt mord har man begått på Sveriges största vittra snille, ifall ej Almqvist förmår repa sig ännu; och dagens skrikare skola derföre stå till svars inför efterverldens dom.
|22 3|9 Vore blott Almqvist 30 år istället för 50! Dock låtom oss hoppas, att den mäktiga djupa källådran af hans diktaresjäl ännu skall hafva kraft öfrig att bortspola det afskräde, hvarmed dagens eländiga partitvister grumlat och dämt dess vackra silfverbölja. »De Dödas Sagor»,konsekvensändrat/normaliserat som utkommit i vinter, skola vara ett utmärkt arbete. Man har ej fått det hitöfver ännu, men huru skall det ej glädja skaldens vänner här, om han i detta arbete återvunnit sig sjelf, sitt namn och sin framtid! Då, vi äro öfvertygade derom, skall Almqvist, som i Sverige är så misskänd och i Danmark firas blott för politiska åsigter, hvilka han gjort bäst att aldrig befatta sig med, åtminstone i Finland finna ett erkännande, oberoende af alla partiläror och endast grundadt på en skaldeförtjenst, som väl blir hans enda, men tillräcklig nog för odödligheten.