1 Vårt land är fattigt; – åtminstone har man sagt oss det så ofta och så länge, att vi slutligen tro derpå som på en naturnödvändighet. Hvari består då vår fattigdom? I två brister: folkbrist och okunnighet. Det vill säga, att två ting felas oss: armar och kunskaper, arbetskraft och förmåga att använda den.
2 Med armar och kunskaper skulle detta land alldeles icke vara fattigare, än månget annat land under ett strängt klimat. Med armar och kunskaper skulle vi fyrdubbla vår odlade jord, betäcka våra ängar med talrika boskapshjordar, förvandla våra skogar i guld, utan att utrota dem, befolka våra tusen sjöar med rika fiskstimm, utsända en handelsflotta om 200 000konsekvensändrat/normaliserat läster kring alla haf, kläda oss, nära oss och njuta af lifvet med produkter af egen flit. Och på samma gång skulle vi mångdubbla alla de tillgångar vi nu kunna använda på högre intressen: religionens och sedernas vård, intelligensen och framåtskridandet i alla riktningar. Arbetskraft är silfver, kunskap är guld.
3 Nu stå armar och kunskaper i intet förhållande till det arbete, som är oss förelagdt. Rundtomkring oss vänta ouppodlade fält, multnade eller förstörda skogar, ofantliga, liflösa vatten, näringskällor af alla slag, som förrinna i sanden. Framför våra fötter ligger föda i ymnighet, och likväl hungra vi; – silfver i högar, och vi taga ej upp det; – gediget guld, och vi beskärma oss öfver vår fattigdom. Och i samma andedrag vi frambära denna vår fattigdom, likasom tiggaren sin påse, på verldens torg, mottagande allmosor från öster och vester, i samma andedrag slösa vi med fulla händer på utländsk lyx utaf alla slag den armodets skärf vi lyckats ihopsamla, – och den rikaste nation i verlden skulle blygas att bortslösa sin tid, såsom vi slösa vår. Vi äro lika högmodige, som fattige, och lika late, som okunnige. En man i sin fulla kraft, barfota, med trasig skjorta, bonjour af tyskt kläde, hatt från Paris, och hållande i ena handen ett barkbröd, i den andra en flaska champagne, – en sådan man, insomnad bredvid ett halfplöjdt, halfsådt åkerfält, en sådan man är – vår landsman.
4 Svara oss icke, att vi smäda folket. Det är ej sannt; vi erkänna det som förtjenar att erkännas, och det är ofta framhållet. Men detta folk måste också ha mod att höra sina brister, och derföre upprepa vi: – hvems skuld är det väl, om Finland är fattigt? Skyllen I på Vår Herre, att han sänder oss frost och missvext; – nåväl, hvarföre utroten I då våra skogar, som han gifvit oss till skydd emot nordanvindarna och till att reglera nederbörden? Hvarföre bruken I edra åkrar så illa? Hvarföre vansköten I edra ängar? Hvarföre plundren I på röfvarevis edra jagtmarker och fiskevatten? Eller skyllen I kanhända på styrelsen, som lärt eder i många år att endast gapa upp, för att hon må kunna sticka eder brödet i munnen? Styrelsen är edert ombud. Den tid är förbi, när hon trodde sig kallad till eder förmyndare. Nu hafven i landtdagar, nu finns ej mer någon undskyllan. Väljen mellan fattigdom eller välstånd, det står eder fritt.
5 Det I behöfven, är arbetskraft. Hvad gören I med edra arbetskrafter? Jo, I döden hälften af edra barn! Ja, I döden dem; I afhuggen eder kraft vid roten. Detta land är en Moloch, som hvarje år uppslukar många tusen af sina unga söner och döttrar. Detta folk bortsliter många tusen af sina egna armar, dem försynen bestämt att arbeta för dess välfärd.
6 År 1863 – säga tabellerna – föddes i Finland64 983konsekvensändrat/normaliserat och dogo 52 984konsekvensändrat/normaliserat. Summa öfverskott af födde 11 999konsekvensändrat/normaliserat, hvilket icke är hälften af det normala årliga öfverskottet, sådant det borde vara, enligt naturens lagar för folkökningen. Men tabellerna säga oss hvari bristen består. Bland dessa 52 984konsekvensändrat/normaliserat döde år 1863 voro 32 291konsekvensändrat/normaliserat barn under 10 år! Trettiotvåtusen! Det vill säga, att bland tio döde funnos 6 barn under 10 år, eller ungefär 61 procent af hela dödsnummern. Det är ohyggligt!
7 Man kunde tro, att här rasat ovanligt dödande farsoter ibland barn. Året var visserligen ogynnsamt, till följd af 1862 års missvext, men detta inverkade på hela ziffran af döda. Se vi tillbaka på nästföregående år och decennier, så finna vi att antalet af barn, som dött under tio års ålder, utgjort konstant mellan 50 och 60 procent af hela dödsnummern. Det är således intet undantag, det är regel i Finland, att hvartannat barn, eller flera, dör, innan det uppnått tio års ålder. I andra länder dör hvart 4:de eller 5:te; i de mest vanlottade dör hvart 3:dje barn.
8 Veten I hvad detta vill säga? Det vill säga att hvartannat barn, som dör här i Finland, har dött utaf vanvård. Det vill säga, att af de 32 000konsekvensändrat/normaliserat barn, som dogo år 1863, hade sannolikt 16 000konsekvensändrat/normaliserat kunnat blifva vid lif, om de blifvit vårdade, blifvit uppfödda, med förstånd och omtanke, som deras ålder fordrat. Och räknar man, att, icke 16 000konsekvensändrat/normaliserat, utan endast 10 000konsekvensändrat/normaliserat barn om året på detta sätt gå förlorade, så gör detta för hvarje mansålder en minskning i landets folkmängd af 300 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor. Hvilket kapital, hvilken arbetskraft, hvilken odling, hvilken intelligens ha ej med dem gått förlorade! Hvilka skördar och nybyggen skulle icke dessa två gånger trehundratusen armar ha förmått framkalla ur ödemarken! I klagen öfver fattigdom, och I bortslösen myriader lif med samma likgiltighet, som I utroten björkskogen vid löfjandet, fågelungarna om våren och fiskynglet i lektiden.
9 Om fattigdom och farsoter döda fem barn, så döda vårdslöshet och okunnighet sex. I mer än sextio år hafva edra läkare och alla förståndiga män och qvinnor sagt eder det; i mer än sextio år har man otaliga gånger varnat eder, förmanat eder, sökt att gifva eder goda råd och anvisningar, och hvad hafven I svarat derpå? Jo, i den nyaste folkräkning vi känna hafven I svarat med den förfärande ziffran af 32 000konsekvensändrat/normaliserat barn bland 52 000konsekvensändrat/normaliserat döda, denna ziffra, som måste väcka verldens afsky och som är en skamfläck för menskligheten, emedan hon icke är ett undantag, utan en regel, icke en olycka, utan ett brott!
10 Man kan icke läsa någonting på engång enklare, hjertligare, klokare och lättfattligare, än Lönnrots råd om barnavården i detta års almanacka. Skola de lyckas att genomtränga det hårda skalet af alla de ovanor, allt det oförstånd, och all den likgiltighet, som sätta sig deremot? Vi skola se. Kanhända skola dock några unga mödrar läsa de vänliga råden, derföre att de stå uti almanackan. Kanhända skola tabellerna för 1865, just för dessa några sidor i almanackan, hafva att blygas öfver ettusen döda barn mindre, än året förut. Mera kan man knappt hoppas. Bland tio mödrar och barnavårderskor skola sex icke bry sig om några råd, fyra skola läsa dem, och af dessa fyra skall kanhända en hafva nog kärlek och nog beslutsamhet, för att verkligen följa anvisningen.
11 En så allmän, så häfdvunnen osed måste botas i roten.*)Några tro, att allt vore hjelpt med skickliga barnmorskor. Deras gagn lärer ingen bestrida, men barnmorskan är ett lönadt biträde, – hvars välmenta råd man oftast utkastar med första badvattnet. Här måste ett nytt slägte uppfostras med bättre insigt och bättre vilja.
12 I Jyväskylä finnes numera en anstalt till bildande af lärare och lärarinnor för folkskolorna. Der ligger en hel framtid i denna inrättning; der är roten till den stam, af hvilken universitetet är kronan. Ochoriginal: Dch emedan denna inrättning är ny, har man ännu icke lärt slg att uppskatta hela dess ofantliga vigt.
13 Man förstår någorlunda, hvartill dessa folklärare skola användas, men om lärarinnorna gör man sig underliga föreställningar. Det finnes verkligen mången som tror, att dessa folklärarinnor skola uppfostra allmogens barn till mamseller!
14 Med dem, som anse, att qvinnan ej behöfver lära annat än katekesen och stickstrumpan, lönar det ej mödan att tvista. De borde dock ihågkomma, att en myndig qvinna äfven behöfver skrifva och räkna samt vänja sig vid klart omdöme och redig tankegång: deri består den egentliga lärdom man önskar bibringa folkets döttrar. Och för en sådan lärdom är det visserligen nog att hafva lärare uti flickskolorna; dertill behöfvas inga lärarinnor.
15 Men nu är en qvinnas väsende så besynnerligt byggdt, att den blotta förståndslexan alldeles icke förslår för henne. Hon behöfver ännu något annat dertill, och det är hjertats uppfostran. Sätt en lärare ensam uti en flickskola, och han skall inöfva kloka, skickliga, men också egenkära, inbilska elever, som tycka sig något vara förmer än andra. Till den herrliga jemnvigt mellan förstånd och hjerta, som utgör den sanna qvinnligheten, skall han ej kunna uppfostra dem. Detta kan ensamt en god lärarinna. Ty för flickor måste hvarje undervisning tillika vara en uppfostran; för dem måste hvarje skola tillika vara ett hem.
16 Utgå der, såsom man har allt skäl att hoppas, från anstalten i Jyväskylä unga, varmhjertade, väluppfostrade lärarinnor, utan lärdomens skylt och anspråk, men med den ödmjuka öfverlägsenhet, som utmärker den sanna bildningen; då skall deras inflytande blifva oberäkneligt, ty det blir de, som begynna att bygga allt nytt ifrån roten. Det blir de, som efterhand skola uppfostra folkets unga mödrar och genom mödrarna folket. Det är lärarne, som skola nyskapa undervisningen; det är lärarinnorna, som skola ombilda seden. Och seden ligger djupare än kunskapen; seden är den rätta bottenskolan, som börjar redan vid vaggan; dit kommer all uppfostran nödvändigt tillbaka, och på denna, af kristen tro genomandade grund måste man ytterst bygga. Hvilket fält för lärarinnorna! Det finns intet värf, intet embete i vårt land, som öfvergår deras i praktisk betydelse för nästkommande generation. Må välsignelsen följa dem öfverallt i deras arbete för välfärd och dygd.
17 Om någon mensklig makt skall kunna rädda Finlands späda barn från att mördas i vaggorna, så måste det blifva dessa lärarinnor, när de hunnit utgå öfverallt i bygderna. Ty bland de läroämnen, som de fått inhemta i anstalten, är barnavården ett af de förnämsta och vigtigaste. De hafva undervisats i läran om kroppens byggnad och vilkoren för dess helsa; de hafva praktiskt öfvats att vårda små barn och lärt sig att älska dem med förstånd. När de sedan blifva lärarinnor för andra af sitt kön, så skola de göra barnavården till en hufvudsak, som den också bör vara, i deras undervisning. Och när de då kämpa mot fördomarna, skola deras lärjungar öfvergå på deras sida, och de skola hafva bundsförvandter i hvarje hem. De skola uppfostra, icke blott kunniga, dygdiga, rättskaffens döttrar åt landet, utan äfven förståndiga mödrar. Deras makt skall bestå deri, att de hafva det kommande slägtet uti sin hand och skola deraf, med Hans bistånd, som vexten gifver, göra en plantskola för det goda.
18 Hvad är det I, som kallen eder bildade, menen med qvinnobildning? Är det lexorna i skolan, klinkandet på ett piano, broderierna vid en båge, studierna i romanbibliotheket eller studierna i den nyaste kokboken? Godt;|128 3| kallen det nyttigt, nöjsamt, skickligt; kallen det förståndsbildning eller salongsbildning eller köksvetenskap, men tron aldrig att en qvinnas uppfostran är dermed fulländad. Detta mönster för sitt kön har kanhända icke en aning om sin bestämmelse i lifvet; denna fulländade salongsdam förundrar sig kanhända, när hon blir mor, att hennes barn fått ögon förrän kattungarna, och har icke en föreställning om huru en sådan varelse måste vårdas. Huru mången ung mor har icke med tårar af förödmjukelse nödgats lemna sitt barn uti legda händer, blott derföre att man lemnat henne okunnig om hennes vigtigaste pligter! Och hvilka dyra lärpenningar har icke denna försummelse kostat de flesta familjer, der icke en äldre, erfaren moder stått beständigt vid den okunnigas sida! I tron kanhända, att det endast är böndernes, endast de fattiges och obildades barn, som dö utaf vanvård. I misstagen er; offrens antal är visserligen mindre bland de bildade klasserna, till följd af bättre vilkor och läkares närhet, men detta antal är stort nog också der, för att komma eder att rysa, om I visten sanningen. Det finns otaliga bildade, välmående familjer, som förlorat hälften af sina barn, blott för det att mödrarna icke kännt de första, enklaste reglorna för en naturenlig barnavård.
19 Så slösa vi här i landet med lif som med egodelar. Och likväl kalla vi oss fattiga, vi som endast behöfde utsträcka vår hand, för att blifva rika utaf försynens gåfvor!
20 Undecumque.
*)Några tro, att allt vore hjelpt med skickliga barnmorskor. Deras gagn lärer ingen bestrida, men barnmorskan är ett lönadt biträde, – hvars välmenta råd man oftast utkastar med första badvattnet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ett land, som dödar sina barn.
1 Vårt land är fattigt; – åtminstone har man sagt oss det så ofta och så länge, att vi slutligen tro derpå som på en naturnödvändighet. Hvari består då vår fattigdom? I två brister: folkbrist och okunnighet. Det vill säga, att två ting felas oss: armar och kunskaper, arbetskraft och förmåga att använda den.
2 Med armar och kunskaper skulle detta land alldeles icke vara fattigare, än månget annat land under ett strängt klimat. Med armar och kunskaper skulle vi fyrdubbla vår odlade jord, betäcka våra ängar med talrika boskapshjordar, förvandla våra skogar i guld, utan att utrota dem, befolka våra tusen sjöar med rika fiskstimm, utsända en handelsflotta om 200 000konsekvensändrat/normaliserat läster kring alla haf, kläda oss, nära oss och njuta af lifvet med produkter af egen flit. Och på samma gång skulle vi mångdubbla alla de tillgångar vi nu kunna använda på högre intressen: religionens och sedernas vård, intelligensen och framåtskridandet i alla riktningar. Arbetskraft är silfver, kunskap är guld.
3 Nu stå armar och kunskaper i intet förhållande till det arbete, som är oss förelagdt. Rundtomkring oss vänta ouppodlade fält, multnade eller förstörda skogar, ofantliga, liflösa vatten, näringskällor af alla slag, som förrinna i sanden. Framför våra fötter ligger föda i ymnighet, och likväl hungra vi; – silfver i högar, och vi taga ej upp det; – gediget guld, och vi beskärma oss öfver vår fattigdom. Och i samma andedrag vi frambära denna vår fattigdom, likasom tiggaren sin påse, på verldens torg, mottagande allmosor från öster och vester, i samma andedrag slösa vi med fulla händer på utländsk lyx utaf alla slag den armodets skärf vi lyckats ihopsamla, – och den rikaste nation i verlden skulle blygas att bortslösa sin tid, såsom vi slösa vår. Vi äro lika högmodige, som fattige, och lika late, som okunnige. En man i sin fulla kraft, barfota, med trasig skjorta, bonjour af tyskt kläde, hatt från Paris, och hållande i ena handen ett barkbröd, i den andra en flaska champagne, – en sådan man, insomnad bredvid ett halfplöjdt, halfsådt åkerfält, en sådan man är – vår landsman.
4 Svara oss icke, att vi smäda folket. Det är ej sannt; vi erkänna det som förtjenar att erkännas, och det är ofta framhållet. Men detta folk måste också ha mod att höra sina brister, och derföre upprepa vi: – hvems skuld är det väl, om Finland är fattigt? Skyllen I på Vår Herre, att han sänder oss frost och missvext; – nåväl, hvarföre utroten I då våra skogar, som han gifvit oss till skydd emot nordanvindarna och till att reglera nederbörden? Hvarföre bruken I edra åkrar så illa? Hvarföre vansköten I edra ängar? Hvarföre plundren I på röfvarevis edra jagtmarker och fiskevatten? Eller skyllen I kanhända på styrelsen, som lärt eder i många år att endast gapa upp, för att hon må kunna sticka eder brödet i munnen? Styrelsen är edert ombud. Den tid är förbi, när hon trodde sig kallad till eder förmyndare. Nu hafven i landtdagar, nu finns ej mer någon undskyllan. Väljen mellan fattigdom eller välstånd, det står eder fritt.
5 Det I behöfven, är arbetskraft. Hvad gören I med edra arbetskrafter? Jo, I döden hälften af edra barn! Ja, I döden dem; I afhuggen eder kraft vid roten. Detta land är en Moloch, som hvarje år uppslukar många tusen af sina unga söner och döttrar. Detta folk bortsliter många tusen af sina egna armar, dem försynen bestämt att arbeta för dess välfärd.
6 År 1863 – säga tabellerna – föddes i Finland 64 983konsekvensändrat/normaliserat och dogo 52 984konsekvensändrat/normaliserat. Summa öfverskott af födde 11 999konsekvensändrat/normaliserat, hvilket icke är hälften af det normala årliga öfverskottet, sådant det borde vara, enligt naturens lagar för folkökningen. Men tabellerna säga oss hvari bristen består. Bland dessa 52 984konsekvensändrat/normaliserat döde år 1863 voro 32 291konsekvensändrat/normaliserat barn under 10 år! Trettiotvåtusen! Det vill säga, att bland tio döde funnos 6 barn under 10 år, eller ungefär 61 procent af hela dödsnummern. Det är ohyggligt!
7 Man kunde tro, att här rasat ovanligt dödande farsoter ibland barn. Året var visserligen ogynnsamt, till följd af 1862 års missvext, men detta inverkade på hela ziffran af döda. Se vi tillbaka på nästföregående år och decennier, så finna vi att antalet af barn, som dött under tio års ålder, utgjort konstant mellan 50 och 60 procent af hela dödsnummern. Det är således intet undantag, det är regel i Finland, att hvartannat barn, eller flera, dör, innan det uppnått tio års ålder. I andra länder dör hvart 4:de eller 5:te; i de mest vanlottade dör hvart 3:dje barn.
8 Veten I hvad detta vill säga? Det vill säga att hvartannat barn, som dör här i Finland, har dött utaf vanvård. Det vill säga, att af de 32 000konsekvensändrat/normaliserat barn, som dogo år 1863, hade sannolikt 16 000konsekvensändrat/normaliserat kunnat blifva vid lif, om de blifvit vårdade, blifvit uppfödda, med förstånd och omtanke, som deras ålder fordrat. Och räknar man, att, icke 16 000konsekvensändrat/normaliserat, utan endast 10 000konsekvensändrat/normaliserat barn om året på detta sätt gå förlorade, så gör detta för hvarje mansålder en minskning i landets folkmängd af 300 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor. Hvilket kapital, hvilken arbetskraft, hvilken odling, hvilken intelligens ha ej med dem gått förlorade! Hvilka skördar och nybyggen skulle icke dessa två gånger trehundratusen armar ha förmått framkalla ur ödemarken! I klagen öfver fattigdom, och I bortslösen myriader lif med samma likgiltighet, som I utroten björkskogen vid löfjandet, fågelungarna om våren och fiskynglet i lektiden.
9 Om fattigdom och farsoter döda fem barn, så döda vårdslöshet och okunnighet sex. I mer än sextio år hafva edra läkare och alla förståndiga män och qvinnor sagt eder det; i mer än sextio år har man otaliga gånger varnat eder, förmanat eder, sökt att gifva eder goda råd och anvisningar, och hvad hafven I svarat derpå? Jo, i den nyaste folkräkning vi känna hafven I svarat med den förfärande ziffran af 32 000konsekvensändrat/normaliserat barn bland 52 000konsekvensändrat/normaliserat döda, denna ziffra, som måste väcka verldens afsky och som är en skamfläck för menskligheten, emedan hon icke är ett undantag, utan en regel, icke en olycka, utan ett brott!
10 Man kan icke läsa någonting på engång enklare, hjertligare, klokare och lättfattligare, än Lönnrots råd om barnavården i detta års almanacka. Skola de lyckas att genomtränga det hårda skalet af alla de ovanor, allt det oförstånd, och all den likgiltighet, som sätta sig deremot? Vi skola se. Kanhända skola dock några unga mödrar läsa de vänliga råden, derföre att de stå uti almanackan. Kanhända skola tabellerna för 1865, just för dessa några sidor i almanackan, hafva att blygas öfver ettusen döda barn mindre, än året förut. Mera kan man knappt hoppas. Bland tio mödrar och barnavårderskor skola sex icke bry sig om några råd, fyra skola läsa dem, och af dessa fyra skall kanhända en hafva nog kärlek och nog beslutsamhet, för att verkligen följa anvisningen.
11 En så allmän, så häfdvunnen osed måste botas i roten.*)Några tro, att allt vore hjelpt med skickliga barnmorskor. Deras gagn lärer ingen bestrida, men barnmorskan är ett lönadt biträde, – hvars välmenta råd man oftast utkastar med första badvattnet. Här måste ett nytt slägte uppfostras med bättre insigt och bättre vilja.
12 I Jyväskylä finnes numera en anstalt till bildande af lärare och lärarinnor för folkskolorna. Der ligger en hel framtid i denna inrättning; der är roten till den stam, af hvilken universitetet är kronan. Ochoriginal: Dch emedan denna inrättning är ny, har man ännu icke lärt slg att uppskatta hela dess ofantliga vigt.
13 Man förstår någorlunda, hvartill dessa folklärare skola användas, men om lärarinnorna gör man sig underliga föreställningar. Det finnes verkligen mången som tror, att dessa folklärarinnor skola uppfostra allmogens barn till mamseller!
14 Med dem, som anse, att qvinnan ej behöfver lära annat än katekesen och stickstrumpan, lönar det ej mödan att tvista. De borde dock ihågkomma, att en myndig qvinna äfven behöfver skrifva och räkna samt vänja sig vid klart omdöme och redig tankegång: deri består den egentliga lärdom man önskar bibringa folkets döttrar. Och för en sådan lärdom är det visserligen nog att hafva lärare uti flickskolorna; dertill behöfvas inga lärarinnor.
15 Men nu är en qvinnas väsende så besynnerligt byggdt, att den blotta förståndslexan alldeles icke förslår för henne. Hon behöfver ännu något annat dertill, och det är hjertats uppfostran. Sätt en lärare ensam uti en flickskola, och han skall inöfva kloka, skickliga, men också egenkära, inbilska elever, som tycka sig något vara förmer än andra. Till den herrliga jemnvigt mellan förstånd och hjerta, som utgör den sanna qvinnligheten, skall han ej kunna uppfostra dem. Detta kan ensamt en god lärarinna. Ty för flickor måste hvarje undervisning tillika vara en uppfostran; för dem måste hvarje skola tillika vara ett hem.
16 Utgå der, såsom man har allt skäl att hoppas, från anstalten i Jyväskylä unga, varmhjertade, väluppfostrade lärarinnor, utan lärdomens skylt och anspråk, men med den ödmjuka öfverlägsenhet, som utmärker den sanna bildningen; då skall deras inflytande blifva oberäkneligt, ty det blir de, som begynna att bygga allt nytt ifrån roten. Det blir de, som efterhand skola uppfostra folkets unga mödrar och genom mödrarna folket. Det är lärarne, som skola nyskapa undervisningen; det är lärarinnorna, som skola ombilda seden. Och seden ligger djupare än kunskapen; seden är den rätta bottenskolan, som börjar redan vid vaggan; dit kommer all uppfostran nödvändigt tillbaka, och på denna, af kristen tro genomandade grund måste man ytterst bygga. Hvilket fält för lärarinnorna! Det finns intet värf, intet embete i vårt land, som öfvergår deras i praktisk betydelse för nästkommande generation. Må välsignelsen följa dem öfverallt i deras arbete för välfärd och dygd.
17 Om någon mensklig makt skall kunna rädda Finlands späda barn från att mördas i vaggorna, så måste det blifva dessa lärarinnor, när de hunnit utgå öfverallt i bygderna. Ty bland de läroämnen, som de fått inhemta i anstalten, är barnavården ett af de förnämsta och vigtigaste. De hafva undervisats i läran om kroppens byggnad och vilkoren för dess helsa; de hafva praktiskt öfvats att vårda små barn och lärt sig att älska dem med förstånd. När de sedan blifva lärarinnor för andra af sitt kön, så skola de göra barnavården till en hufvudsak, som den också bör vara, i deras undervisning. Och när de då kämpa mot fördomarna, skola deras lärjungar öfvergå på deras sida, och de skola hafva bundsförvandter i hvarje hem. De skola uppfostra, icke blott kunniga, dygdiga, rättskaffens döttrar åt landet, utan äfven förståndiga mödrar. Deras makt skall bestå deri, att de hafva det kommande slägtet uti sin hand och skola deraf, med Hans bistånd, som vexten gifver, göra en plantskola för det goda.
18 Hvad är det I, som kallen eder bildade, menen med qvinnobildning? Är det lexorna i skolan, klinkandet på ett piano, broderierna vid en båge, studierna i romanbibliotheket eller studierna i den nyaste kokboken? Godt;|128 3| kallen det nyttigt, nöjsamt, skickligt; kallen det förståndsbildning eller salongsbildning eller köksvetenskap, men tron aldrig att en qvinnas uppfostran är dermed fulländad. Detta mönster för sitt kön har kanhända icke en aning om sin bestämmelse i lifvet; denna fulländade salongsdam förundrar sig kanhända, när hon blir mor, att hennes barn fått ögon förrän kattungarna, och har icke en föreställning om huru en sådan varelse måste vårdas. Huru mången ung mor har icke med tårar af förödmjukelse nödgats lemna sitt barn uti legda händer, blott derföre att man lemnat henne okunnig om hennes vigtigaste pligter! Och hvilka dyra lärpenningar har icke denna försummelse kostat de flesta familjer, der icke en äldre, erfaren moder stått beständigt vid den okunnigas sida! I tron kanhända, att det endast är böndernes, endast de fattiges och obildades barn, som dö utaf vanvård. I misstagen er; offrens antal är visserligen mindre bland de bildade klasserna, till följd af bättre vilkor och läkares närhet, men detta antal är stort nog också der, för att komma eder att rysa, om I visten sanningen. Det finns otaliga bildade, välmående familjer, som förlorat hälften af sina barn, blott för det att mödrarna icke kännt de första, enklaste reglorna för en naturenlig barnavård.
19 Så slösa vi här i landet med lif som med egodelar. Och likväl kalla vi oss fattiga, vi som endast behöfde utsträcka vår hand, för att blifva rika utaf försynens gåfvor!
20 Undecumque.