Hindren för en inhemsk theaterrepertoire. II

Hindren för en inhemsk theaterrepertoire. II

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 25/1 1851:|7 2|

Hindren för en inhemsk theaterrepertoire.

II.

1 Hr »agis» har i en föregående artikel af samma rubrik uppställt den frågan, om en inhemsk repertoir vore möjlig i Finland och hvad som motverkar dess uppkomst. Frågan är icke ny, också vi ha flerfaldigt berört den tillförene; men den är icke destomindre af vigt. Också vi anse konsten för »en kristelig predikan», såvida den framträder ren och icke tillbedes som en religion för sig; tyvärr är den sällan utan grummel. Frågan om en inhemsk theater har sin betydelse deri, att den icke tages ensam för sig, utan tillika utgör en fråga om konstens framtid i allmänhet hos oss. Så kommer man till en hel stor sida af ett folks kultur, och frågan gäller om det i Finland skall finnas en konst. Hvem hade väl hjerta att härtill svara nej!

2 Och svarar man härtill ja, och blommar konsten en dag äfven här, hur skulle man då sakna dramatiska dikter, den högsta, mest fulländade formen af poesin? Var viss att de komma, icke som enstaka lösryckta rosor, nedflytande slumpvis på tidens ström; de komma först då, när konsten i sin helhet och allmänhet slagit rot i det bildade landet; de komma då, när man i Finland afskuddat de fördomar, som representeras af orden komediant, musikant, versmakare, färgkluddare m. fl. af samma slag; de komma, när man hos oss lärt sig att icke anse konsten som ett simpelt tidsfördrif, utan som en ädel, bildande gudsgåfva, hvilken man måste älska och akta som en dyrbar skatt. Kommen engång derhän, var viss att man ej skall sakna en inhemsk theater.

3 Att man ännu icke är kommen så långt, är visserligen det största, man kunde säga det enda stora och verkliga hindret för en egen dramatisk produktion i Finland. Vi må dock gerna medgifva tillvaron af mindre stötestenar, ehuru vi jemförelsevis lägga föga vigt på dem. Hr »agis» har nämnt, bland flera riktiga, flera, som synas oss icke vara det. Ett har han icke nämnt, ehuru jemförelsen med Sverige bordt leda naturligt dertill, nemligen det, att svenska folkets hela lynne, likasom hela dess historia, är dramatiskt, fullt af konflikter och bragder utåt, då deremot finska folklynnet är af djupt episk natur, hellre besjungande en förlorad verld, än återeröfrade den. Hvarföre skulle vi neka, att ju ett sådant folklynne måste afspegla sig äfven i dikten, om icke bindande, likväl så, att de för detsamma mest främmande blommorna senast slå ut?

4 Hr »agis» har vidare icke med ett ord omnämnt den för Finland vigtiga egenhet, att bildningens språk icke är landets. Det hade förtjenat anmärkas, att man på finska språket äger åtminstone tvenne theaterstycken, som i gedigenhet och nationel egendomlighet vida stå framom det mesta här till dato producerats åt samma håll på svenska. Vi tillhöra icke dem, som anse det svenska skriftställeriet i Finland ofruktbart och utan framtid; vi anse det tvärtom, ehuru öfvergående, som fullt berättigadt och fortfarande betydelsefullt. Men vi kunna icke blunda för omöjligheten att här gifva den svenska dikten en fullt nationel prägel, och vi tro, att denna svårighet framträder på scenen mer uppenbart än annorstädes, emedan man der ser lifvet och dess strider i kött och blod. Redan skådespelarnes svenska accent förvillar en finsk lokalisering. Man ser ett folk, man hör ett annat; rösten är Jakobs och händerna äro Esaus.

5 Hr »agis» antager egentligen tre hinder: 1) finsk tröghet, 2) ställningar och förhållanden, 3) theaterdirektörers vägran att uppföra inhemska stycken. Det förstnämnda är endast en oklar uppfattning af finska folkets episka lynne. När har väl detta folk varit trögt att dikta? Men på en oresonnerad ståndpunkt diktar man »blindt hvad anden vill». Det tillhör de högst i bildning stående att bryta nya banor; men de skulle förneka sin börd, om de icke i början med en viss skygghet såge fram mot förut okända mål.

6 I andra punkten har Hr »agis» mera rätt, än han troligen sjelf gjort klart för sig. Jäktandet efter bröd och|7 3| tjenst, tid som ej tål delas, kringskurna ämnen, – se der svårigheter, hvilkas tillvaro man ej med fog kan neka. Men bakom dem ligger det nämnda enda stora och verkliga hindret, konstens djupa misskännande och nedsättande, som återfaller tungt på både dem som komponera och dem som exequera. Utan bröd kan man icke lefva lekamligen, och en konstnär får här i landet se sig om hvar han det kan få. Än mer, hvar finna dem, som andligen hålla sig uppe, utan att uppbäras af någon aktning, något erkännande af sin omgifning? Hvaraf kommer t. ex. det, att knappt en enda finsk yngling vågat framträda på scenen? Derföre att begreppet om konst ännu står hos oss så oändligen lågt, att man anser skådespelaren på visst sätt förlorad för samhället. Och man undrar ännu, att vi icke äga en inhemsk theaterrepertoir! Må man då engång betänka, att allt på detta gebit står i inre vexelverkan, konstnären med publiken och publiken med konsten. I öknen spira inga rosor, och det land, som sätter konsten lågt, kan icke begära att af den förherrligas.

7 I tredje punkten tro vi att Hr »agis» fullkomligt misstagit sig. Vi vete icke om någon theaterföreståndare här vägrat upptaga ett inhemskt stycke af värde; vore det så, då har författaren kunnat vädja till allmänhetens dom, genom att låta trycka det. Men vi finna det föga rimligt att så skett. De svenska theaterdirektörer, hvilka här uppträdt sedan man begynte att se inhemska försök, hafva samtliga varit upplyste män med obestridda insigter i deras konst. Och hvad rimligt intresse skulle de haft att förskjuta ett original af värde? Säkert icke egen vinning, ty så mycken välvilja, så mycket öfverseende har publiken visat dessa s. k. finska originaler, att väl föga något kunnat vara för kassan mera inbringande, än just sådana. Har derföre en pjes blifvit afvisad, så äro vi öfvertygade, att det skett på goda skäl, ehuru förf. varit af annan tanke. På kännedom af scenen lider man här en märkbar brist, och Hr »agis» säger sjelf, att läsvärda pjeser icke alltid taga sig väl ut på tiljorna. Är nu en pjes icke spelbar, huru upptaga den? Alldeles i motsats mot Hr »agis» tro vi att en theaterföreståndare bör vara nogräknad i valet af inhemska stycken; icke så, att han skulle begära en fullkomlighet, som ej kan finnas, men så, att det underhaltiga ej må vinna burskap blott för det att det skyldrar med titeln original. Må himlen bevara oss för en sådan dramatik, som större delen af de två sednaste årens i Sverige! Så högt värde sätta vi på scenens inflytande i godt och ondt, att vi der ville hvarken gifva eller begära pardon. Och derföre heder och tack åt den theater, som väljer det goda och förkastar det dåliga utan nåd.

8 Nu nekar oss utrymmet mera för denna gång.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil