1 Om våren qvittra alla fåglar efter sin näbb, och i Helsingfors Dagblad qvittrar som bäst en hel konsert den bekanta visan
»Wär ich ein Vögelein, flög’ ich zu dir
Weit über Berge und Klüfte,
Weit durch die bläulichen Lüfte.»konsekvensändrat/normaliserat
3 Och så vidare ins blaue hinein.
4 Menniskoförnuftet är stort, och pastor Vögelin är dess profet. Kristendomen är gjord af presterne, och pastor Vögelin har gjort om den. Påfven kanoniserar storinqvisitorer till helgon, och Dagbladet proklamerar pastorer, kanhända prostar, till martyrer.
5 Stackars martyrer! Tidens ström rinner med makten af en tyngdlag fram mot det eviga, men de små väderfyllda bubblorna på dess yta förhäfva sig en liten stund i sin kortlifvade storhet, för att lika hastigt sjunka tillbaka i den tomhet, ur hvilken de framgått.
6 Hvem är då denne ryktbare pastor Vögelin? Vi äro några, som ej ha den äran att känna honom, men vi läsa i Dagbl. att han skall vara en protestantisk prest, som någonstädes borta i Schweitz predikar för sina åhörare Ernest Rénan i stället för Jesus Kristus, Guds son. Och »en sann prest», mena herrarne i Dagbl., uppfyller bäst sin förbindelse genom att meddela sina åhörare resultatet af sina forskningar – utan att »med sina tvifvel oroa någon». Andra åter mena, att en kyrkans tjenare, som predikar motsatsen af kyrkans lära, bör sjelf anse det för en heders- och samvetssak att icke äta denna kyrkas bröd eller föra hennes talan, – honom för öfrigt obetaget att tro och lära hvad han behagar. Deri består martyrskapet och kättareförföljelsen. Herrarne i Dagbladet förundra sig öfver de små och obetydliga bevis man haft att anföra mot pastor Vögelin. Han förnekar ju endast Kristi gudom, följaktligen hela försoningsläran, bibelns auktoritet m. fl. sådana småsaker, som det menskliga förnuftet med sin »högre rätt» nu ändtligen blifvit qvitt. – Endast det har man att anföra mot pastor Vögelin.
7 Det kan således, efter herrarnes tanke, ej vara något bevis emot en kristen prest, att han förnekar kristendomens grundvalar. »Han har deri endast följt Luthers och reformatorernes föredöme.» – Det skulle Luther och reformatorerne höra i deras graf!
8 »Hvarje på uppriktig tro grundad åsigt förtjenar aktning», – utom den kristna tron, ty den är en »lärodespotism, som i alla tider gjort de sanningsälskande och redlige till sitt offer.»
9 »Sanning framförallt!» – utom Hans ord, som sade: Jag är sanningen. Ty att framställa Honom som en ljugare och bedragare, det är »det menskliga förnuftets högre rätt».
10 Presterne äro skulden till allt. Men »såväl regeringen, som de mest upplyste bland vårt presterskap ha insett» – att man ej behöfver tro på bibeln, utan blott på förnuftet. I det nya kyrkolagförslaget berättas de hafva erkännt individens rätt till en kyrko- och samvetsfrihet, som, efter herrarnes mening, består i frihet från kyrka och samvete, och dermed sägas de hafva »gått folkets billiga fordringar till mötes». Ja, hvarför icke? Hafva Luther och reformatorerne förnekat bibelns auktoritet, så måtte väl regering och ständer i en så billig fordran kunna gå folkets önskan till möte. Kan man tjena med så litet, så alltför gerna.
11 Om herrarne likväl gjorde sig mödan att genomläsa första § af kyrkolagförslaget, så skulle de der finna bibeln klart och fullständigt erkänd som Guds uppenbarade ord och enda rättesnöret för all kristen tro, medan resultatet af pastor Vögelins och andras forskningar står för deras räkning. Och om herrarne göra sig mödan att fatta religionsfriheten så som det nya kyrkolagförslaget, såsom regering och ständer fattat den, så består den ingalunda i frihet från religion, utan i en fri öfvertygelse, stående på det uppenbarade ordets fasta grund. Allt, som icke står uppå denna grund, – ja, tillochmed om det vore herrarnes egenhändigt fabricerade öfvertygelse – allt detta må bära namn af forskning m. m., men det kan icke – och emedan det icke kan, så får det icke – bära namn af kristendom. Ingen rättskaffens tjenare kan erkänna den för en medtjenare, hvilken smädar och förråder sin herre och mästare, vore det också med kyssande.
12 Herrarne inlåta sig icke i dogmatiska tvister; vi icke heller, ty det erkänna också vi, att bokstafven har åstadkommit mycket ondt uti verlden, när anden har flytt derur. Men det finns något som står öfver dogmerna, nemligen menniskans djupa känsla af skuld och behof af försoning, – hennes vanmakt och mörker inför en evig allmakt, ett evigt ljus. Det är denna dogmernas dogm, på hvilken de kristna fota sin tro. Herrarne besvära sig icke dermed. Herrarne söka sin försoning och sitt ljus i sig sjelfva, behöfva följaktligen ingen frälsare, ingen kristendom. Hvarföre då belasta eder med den besvärliga masken af en tro och ett namn, som för eder äro fullkomligt öfverflödiga? Hvarföre skrymta med eder andakt i kyrkor, uppförda åt de kristnes Gud, när I hafven en bättre Gud, som kallas menskligt förnuft? Varen då hellre uppriktige och gifven eder Gud den ära honom med rätta tillkommer. Knäböjen icke för främmande gudar, som oblidkeligt fordra försakelsen utaf egen vilja, egen rättfärdighet, egen sjelftillräcklighet. Resen edra tempel åt Buddha eller Mahomet, åt Zeus eller det absoluta, åt verldsandenoriginal: verlsdanden eller monaden, – de skola alla vara mycket medgörligare än de kristnes Gud – och varen lycklige, om I det kunnen, med »resultatet af edra forskningar».konsekvensändrat/normaliserat
13 När ingen förmenar eder detta, hvi klagen I då öfver intolerans? Man begär ju af eder endast, att I skolen medgifva samma frihet åt andra. Man begär blott, att I skolen låta edra åhörare eller medborgare behålla den tro, som de i sin enfald anse föra till saligheten; att I icke skolen stjäla samvetsfriden ur barnets hjerta och bortrycka den svages enda stöd, utan att gifva honom något annat i stället. Ja, man begär blott af eder att I icke skolen från predikstolen i en kristen kyrka förklara Jesus Kristus, verldens frälsare, för en bedragare, och Gud Allsmäktig för en skolpojke, hvilken det menskliga förnuftet formar och uppbasar efter sitt eget godtfinnande, i går si och i morgon så. Är detta för mycket begärdt, efter I strax börjen tala om kättarförföljelser?
14 Vi andra, som tro på bibeln, derföre att vi ställa ett evigt, gudomligt förnuft öfver det menskliga; vi, som tro på vår herre och mästare Kristus, sann Gud och sann menniska; vi, som tro att menniskan utan hans försoning och utan hennes försakande af sig sjelf är förfallen till mörker och blindhet, till synd och evigt förderf; vi begära också tolerans för vår tro. I hafven ingen rätt att rycka hjertat ur vårt bröst och kasta det att förtorka i ödemarken. I hafven heller ingen rätt att smäda oss som obskuranter och fiender till förnuft eller civilisation. Ty vi erkänna vetenskapen, forskningen, civilisationen, framskridandet lika fullständigt som I. Vi erkänna, likasom I, det menskliga förnuftets berättigande i alla menskliga ting, fastän vi icke göra det till vår Gud. Och vi fasthålla icke heller, som I påstån, lärans oföränderlighet, ty vi erkänna ett stigande från klarhet till klarhet i skriftens tolkning och tillämpning, ehuru vi omöjligen kunna medgifva, att när Kristus säger: »Jag och fadren äro ett»; eller: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden», detta bör så förstås, att han varit en svärmare, fantast eller bedragare, som af hr Rénan eller hr Vögelin förtjent en nödig tillrättavisning.
15 Slutligen ännu ett par anmärkningar.
16 Herrarne vilja gerna gifva sig sken af att uttrycka »folkets önskningar». Såvidt vi känna, står finska folket ännu på kristlig grund och har till dato icke kommit derhän att knäböja för den ryktbara gudomlighet, hvilken franska nationalkonventet den 7 Nov. 1793 fann för godt att dekretera i stället för de kristnes Gud. Med hvad rätt är det då som herrarne i denna sak föra det finska folkets talan?
17 Och likaså vilja herrarne gerna gälla för bildningens, upplysningens, framskridandets sakförare gentemot ett litet halstarrigt och ljusfientligt parti, enkannerligen af prester och dernäst af andra obildade, okunniga, viljelösa hjordar, som föras i deras ledband. Herrarne ha misstagit sig: bibelkristendomen har ännu rotfasta och sadelfasta anhängare bland alla folkklasser i detta land och skall, hoppas vi, äfven behålla dem. Också utan kappa och krage, stå vi här ett temmeligt antal personer, som hafva den äran att i bildning, kunskaper och fri öfvertygelse kunna mäta oss med herrarne sjelfve och dock icke erkänna någon annan kristendom, än den som är grundad på Guds uppenbarade ord. Det må således ursäktas, om vi ej heller kunna erkänna herrarnes monopol på tankefrihet, religionsfrihet, forskning m. m. Och har – som Dagbl. i fredags antyder – den stora striden mellan uppenbarelsen och rationalismen uti vårt land nu tagit sin oundvikliga början och hr Vögelin varit den lilla gnista som antändt de länge samlade brännbara ämnena, så hoppas vi med tillförsigt, att det ännu skall finnas nog lefvande tro, nog mäktig, nog upplyst öfvertygelse i landet, utom och inom den svarta kappan, för att möta stormen och låta denna vindpust gå öfver, som så många andra gått öfver förut, hvilkas bestämmelse varit att ränsa luften och låta himmelen klarna.|105 3| I detta hopp framhärdar herrarnes ödmjuke tjenare
18 Icke Prest.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Till Vögelins beundrare.
1 Om våren qvittra alla fåglar efter sin näbb, och i Helsingfors Dagblad qvittrar som bäst en hel konsert den bekanta visan
»Wär ich ein Vögelein, flög’ ich zu dir
Weit über Berge und Klüfte,
Weit durch die bläulichen Lüfte.»konsekvensändrat/normaliserat
3 Och så vidare ins blaue hinein.
4 Menniskoförnuftet är stort, och pastor Vögelin är dess profet. Kristendomen är gjord af presterne, och pastor Vögelin har gjort om den. Påfven kanoniserar storinqvisitorer till helgon, och Dagbladet proklamerar pastorer, kanhända prostar, till martyrer.
5 Stackars martyrer! Tidens ström rinner med makten af en tyngdlag fram mot det eviga, men de små väderfyllda bubblorna på dess yta förhäfva sig en liten stund i sin kortlifvade storhet, för att lika hastigt sjunka tillbaka i den tomhet, ur hvilken de framgått.
6 Hvem är då denne ryktbare pastor Vögelin? Vi äro några, som ej ha den äran att känna honom, men vi läsa i Dagbl. att han skall vara en protestantisk prest, som någonstädes borta i Schweitz predikar för sina åhörare Ernest Rénan i stället för Jesus Kristus, Guds son. Och »en sann prest», mena herrarne i Dagbl., uppfyller bäst sin förbindelse genom att meddela sina åhörare resultatet af sina forskningar – utan att »med sina tvifvel oroa någon». Andra åter mena, att en kyrkans tjenare, som predikar motsatsen af kyrkans lära, bör sjelf anse det för en heders- och samvetssak att icke äta denna kyrkas bröd eller föra hennes talan, – honom för öfrigt obetaget att tro och lära hvad han behagar. Deri består martyrskapet och kättareförföljelsen. Herrarne i Dagbladet förundra sig öfver de små och obetydliga bevis man haft att anföra mot pastor Vögelin. Han förnekar ju endast Kristi gudom, följaktligen hela försoningsläran, bibelns auktoritet m. fl. sådana småsaker, som det menskliga förnuftet med sin »högre rätt» nu ändtligen blifvit qvitt. – Endast det har man att anföra mot pastor Vögelin.
7 Det kan således, efter herrarnes tanke, ej vara något bevis emot en kristen prest, att han förnekar kristendomens grundvalar. »Han har deri endast följt Luthers och reformatorernes föredöme.» – Det skulle Luther och reformatorerne höra i deras graf!
8 »Hvarje på uppriktig tro grundad åsigt förtjenar aktning», – utom den kristna tron, ty den är en »lärodespotism, som i alla tider gjort de sanningsälskande och redlige till sitt offer.»
9 »Sanning framförallt!» – utom Hans ord, som sade: Jag är sanningen. Ty att framställa Honom som en ljugare och bedragare, det är »det menskliga förnuftets högre rätt».
10 Presterne äro skulden till allt. Men »såväl regeringen, som de mest upplyste bland vårt presterskap ha insett» – att man ej behöfver tro på bibeln, utan blott på förnuftet. I det nya kyrkolagförslaget berättas de hafva erkännt individens rätt till en kyrko- och samvetsfrihet, som, efter herrarnes mening, består i frihet från kyrka och samvete, och dermed sägas de hafva »gått folkets billiga fordringar till mötes». Ja, hvarför icke? Hafva Luther och reformatorerne förnekat bibelns auktoritet, så måtte väl regering och ständer i en så billig fordran kunna gå folkets önskan till möte. Kan man tjena med så litet, så alltför gerna.
11 Om herrarne likväl gjorde sig mödan att genomläsa första § af kyrkolagförslaget, så skulle de der finna bibeln klart och fullständigt erkänd som Guds uppenbarade ord och enda rättesnöret för all kristen tro, medan resultatet af pastor Vögelins och andras forskningar står för deras räkning. Och om herrarne göra sig mödan att fatta religionsfriheten så som det nya kyrkolagförslaget, såsom regering och ständer fattat den, så består den ingalunda i frihet från religion, utan i en fri öfvertygelse, stående på det uppenbarade ordets fasta grund. Allt, som icke står uppå denna grund, – ja, tillochmed om det vore herrarnes egenhändigt fabricerade öfvertygelse – allt detta må bära namn af forskning m. m., men det kan icke – och emedan det icke kan, så får det icke – bära namn af kristendom. Ingen rättskaffens tjenare kan erkänna den för en medtjenare, hvilken smädar och förråder sin herre och mästare, vore det också med kyssande.
12 Herrarne inlåta sig icke i dogmatiska tvister; vi icke heller, ty det erkänna också vi, att bokstafven har åstadkommit mycket ondt uti verlden, när anden har flytt derur. Men det finns något som står öfver dogmerna, nemligen menniskans djupa känsla af skuld och behof af försoning, – hennes vanmakt och mörker inför en evig allmakt, ett evigt ljus. Det är denna dogmernas dogm, på hvilken de kristna fota sin tro. Herrarne besvära sig icke dermed. Herrarne söka sin försoning och sitt ljus i sig sjelfva, behöfva följaktligen ingen frälsare, ingen kristendom. Hvarföre då belasta eder med den besvärliga masken af en tro och ett namn, som för eder äro fullkomligt öfverflödiga? Hvarföre skrymta med eder andakt i kyrkor, uppförda åt de kristnes Gud, när I hafven en bättre Gud, som kallas menskligt förnuft? Varen då hellre uppriktige och gifven eder Gud den ära honom med rätta tillkommer. Knäböjen icke för främmande gudar, som oblidkeligt fordra försakelsen utaf egen vilja, egen rättfärdighet, egen sjelftillräcklighet. Resen edra tempel åt Buddha eller Mahomet, åt Zeus eller det absoluta, åt verldsandenoriginal: verlsdanden eller monaden, – de skola alla vara mycket medgörligare än de kristnes Gud – och varen lycklige, om I det kunnen, med »resultatet af edra forskningar».konsekvensändrat/normaliserat
13 När ingen förmenar eder detta, hvi klagen I då öfver intolerans? Man begär ju af eder endast, att I skolen medgifva samma frihet åt andra. Man begär blott, att I skolen låta edra åhörare eller medborgare behålla den tro, som de i sin enfald anse föra till saligheten; att I icke skolen stjäla samvetsfriden ur barnets hjerta och bortrycka den svages enda stöd, utan att gifva honom något annat i stället. Ja, man begär blott af eder att I icke skolen från predikstolen i en kristen kyrka förklara Jesus Kristus, verldens frälsare, för en bedragare, och Gud Allsmäktig för en skolpojke, hvilken det menskliga förnuftet formar och uppbasar efter sitt eget godtfinnande, i går si och i morgon så. Är detta för mycket begärdt, efter I strax börjen tala om kättarförföljelser?
14 Vi andra, som tro på bibeln, derföre att vi ställa ett evigt, gudomligt förnuft öfver det menskliga; vi, som tro på vår herre och mästare Kristus, sann Gud och sann menniska; vi, som tro att menniskan utan hans försoning och utan hennes försakande af sig sjelf är förfallen till mörker och blindhet, till synd och evigt förderf; vi begära också tolerans för vår tro. I hafven ingen rätt att rycka hjertat ur vårt bröst och kasta det att förtorka i ödemarken. I hafven heller ingen rätt att smäda oss som obskuranter och fiender till förnuft eller civilisation. Ty vi erkänna vetenskapen, forskningen, civilisationen, framskridandet lika fullständigt som I. Vi erkänna, likasom I, det menskliga förnuftets berättigande i alla menskliga ting, fastän vi icke göra det till vår Gud. Och vi fasthålla icke heller, som I påstån, lärans oföränderlighet, ty vi erkänna ett stigande från klarhet till klarhet i skriftens tolkning och tillämpning, ehuru vi omöjligen kunna medgifva, att när Kristus säger: »Jag och fadren äro ett»; eller: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden», detta bör så förstås, att han varit en svärmare, fantast eller bedragare, som af hr Rénan eller hr Vögelin förtjent en nödig tillrättavisning.
15 Slutligen ännu ett par anmärkningar.
16 Herrarne vilja gerna gifva sig sken af att uttrycka »folkets önskningar». Såvidt vi känna, står finska folket ännu på kristlig grund och har till dato icke kommit derhän att knäböja för den ryktbara gudomlighet, hvilken franska nationalkonventet den 7 Nov. 1793 fann för godt att dekretera i stället för de kristnes Gud. Med hvad rätt är det då som herrarne i denna sak föra det finska folkets talan?
17 Och likaså vilja herrarne gerna gälla för bildningens, upplysningens, framskridandets sakförare gentemot ett litet halstarrigt och ljusfientligt parti, enkannerligen af prester och dernäst af andra obildade, okunniga, viljelösa hjordar, som föras i deras ledband. Herrarne ha misstagit sig: bibelkristendomen har ännu rotfasta och sadelfasta anhängare bland alla folkklasser i detta land och skall, hoppas vi, äfven behålla dem. Också utan kappa och krage, stå vi här ett temmeligt antal personer, som hafva den äran att i bildning, kunskaper och fri öfvertygelse kunna mäta oss med herrarne sjelfve och dock icke erkänna någon annan kristendom, än den som är grundad på Guds uppenbarade ord. Det må således ursäktas, om vi ej heller kunna erkänna herrarnes monopol på tankefrihet, religionsfrihet, forskning m. m. Och har – som Dagbl. i fredags antyder – den stora striden mellan uppenbarelsen och rationalismen uti vårt land nu tagit sin oundvikliga början och hr Vögelin varit den lilla gnista som antändt de länge samlade brännbara ämnena, så hoppas vi med tillförsigt, att det ännu skall finnas nog lefvande tro, nog mäktig, nog upplyst öfvertygelse i landet, utom och inom den svarta kappan, för att möta stormen och låta denna vindpust gå öfver, som så många andra gått öfver förut, hvilkas bestämmelse varit att ränsa luften och låta himmelen klarna.|105 3| I detta hopp framhärdar herrarnes ödmjuke tjenare
18 Icke Prest.