1 En stor nation, som med vapnens ära förenar den varaktigare af en strålande civilisation, har för den sednare tvenne vägar att välja. Antingen kastar hon sig med snillets hela uppfinningsförmåga öfver konst och vetenskap, intränger i de förr okända djupen af båda och skapar omkring sig en hel verld af sanning och skönhet. Eller uppfattar hon redan gifna motiver, bearbetar dem, sprider dem och ger derigenom en kraftig impuls till lif åt skapelser, dömda måhända att utan henne för alltid förgätas. I förra fallet kan hon liknas vid en trädgård, der tankens och hjertats ädlaste frön frambringas sjelfmant; i sednare fallet liknar hon en storm, som för dessa frön kring verlden och tusenfaldigar deras frukter genom att utströ dem sjelfva öfver de aflägsnaste nejder.
2 Grekland var fordom en sådan trädgård, och stormen kom då från Latiums kullar. En nyare tid har sina plantskolor och sina spridande vindkast: Italien diktar, Tyskland studerar, England praktiserar och Frankrike konverserar. De tre sistnämnde täfla om äran att företrädesvis vara civilisationens spridare; alla ha de dertill rätt, men priset torde dock slutligen tillerkännas Fransmännen.
3 Den tid är ännu icke aflägsen, då Fransmännen på vissa håll sökte sin literära ära uti en egendomlighet, som icke var deras, en klassicitet, som i grunden icke var annat än ett återsken från Grekland och Rom. Sedan ett halft sekel tillbaka hafva de uppfattat sin ställning riktigare, och i samma mån har deras literatur vunnit en kulturhistorisk betydelse, med hvilken dess fordna ståndpunkt icke tål någon jemförelse. Ifrån att ha varit ett salongernas bortskämda barn, en hofvens och diplomaternes briljanta leksak, qvick utan tvifvel, men föga sann, snillrik men föga djup, tog den franska literaturens genius med ens ett steg öfver fordna gränser och gick ut i lifvet, på ena sidan åt vetenskaperna, till hvilka han förde sin methodiska klarhet, på andra sidan åt konsterna, i hvilka han förstod att inlägga sitt medfödda behag. Hvad han ej sjelf uppfunnit, det har han adopterat som sitt; han fulländar det genom att göra det fattligt, för alla, och genom att införlifva det med sitt språk, som förstås öfver hela verlden, trycker han derpå en stämpel af universalitet, hvilken det dittills saknade.
4 Det är så Fransmannen uppfattat sin mission utåt. Hvad man än må säga om hans älskvärda fåfänga – och hvilken nation, äfven med vida mindre skäl än den fransyska, kan frikänna sig från en viss god tanke om egen förträfflighet? – i politiken är han dock den, som ledes af de minst sjelfviska beräkningar, och likaså på det fredligare området af literaturen. Han har den svagheten att vilja lyckliggöra hela verlden efter sina åsigter, och man kan vara säker uppå, att om han har något godt, han alldeles icke vill behålla det ensam för sig. Han är utan gensägelse verldens störste kosmopolit; hans ideér, alltid klara och lättfattliga, gå längre än Tyskens djupsinniga grubbel och Brittens förståndiga beräkningar. Hvad han skrifver, liksom hvad han gör, det skrifver och gör han för hela verlden, och medvetandet deraf, som vidgar hans synpunkter och höjer hans sjelfförtroende, röjer sig ända in i de nitida formerna af en glänsande stil.
5 Andra nationer beklaga sig ofta öfver fransmannens ytlighet och misstag i omdömen om förhållanden utom hans eget land. Sannt är att han icke alltid räknar så noga med detaljerna; och gjorde han detta, så vore han icke sig sjelf. Storartade och vidsträckta vyer, dem hans idéer med snabbhet genomlöpa, lemna honom icke alltid rådrum att korrigera partierna; genom skildringens liflighet och intagande kolorit söker han att ersätta dess oristande noggrannhet, och han lyckas deri ofta nog. Att detaljerna icke ligga utom hans synkrets, bevisas bäst deraf, att hans land är statistikens fädernesland och det, der den ännu i dag drifves med den största fullständighet. Men de tjena honom blott till medel, och han älskar dem icke för deras egen skull; han kan icke, som Tysken, förlora sig i evighetslånga undersökningar om ett jota i Homerus, eller, som Engelsmannen, uträkna bokstäfvernas antal i den heliga skrift. Massor af fakta hafva för honom blott i deras resultater ett värde, och om än hans slutsatser icke sällan äro mera anade, än genomtänkta, hans bevisning mera hänförande, än öfvertygande, så kan man icke utan orättvisa förneka honom en blick lika skarp som snabb, han må sedan bedöma en fältherre på slagfältet, en poet i herdaqvädet eller en skön dam i den förtrollande glansen af en ecklärerad salong.
6 Det är icke blott så man uppfinner stora sanningar, det är så man sprider dem. Hvad frukt hade de burit för menskligheten, alla dessa lärda och sinnrika verk, der tankens djup endast öfverträffas af stilens dunkelhet, om icke förr eller sednare en liten populär brochyr utdragit deras must och med lekande klarhet utstrött deras innehåll, så att ett barn kan fatta det! Se der det stora i Fransmännens mission som kulturfolk. Snillrika och lysande i sin literatur, liksom i sina vapen, ha de likväl sin största kulturhistoriska betydelse uti att vara en miroir du monde, en reflex af civilisationens alla strålar, samlade här i en brännpunkt och återkastade med ökad glans åt alla nejder af verlden.
7 Först sedan denna mission begynt att uppfattas af Fransmännen sjelfva, ha de efter hand tagit notis om främmande folk. England, Tyskland, Italien, Spanien, deras grannar med ett ord, utvecklade småningom för dem fina|94 4| skatter, och Madame Staël blef det snillrika mönstret för en hel literatur af resebeskrifningar. Några de förnämste nyare skalder, såsom Goethe och Byron, funno en publik i Frankrike, och man lärde sig att åtminstone ana tillvaron af en literatur, som hade den djerfheten att vilja täfla med sjelfva den fransyska. Man gick längre: man genomletade Indiens och Arabiens skatter, och det bildade sig en ny verldsliteratur af fransyska öfversättningar, kanske rättare bearbetningar, bekanta för sin frihet i uttryck, men trohet i sak, sin raskhet i omdömen, förenad med ett populärt och intressant framställningssätt.
8 Hela den europeiska norden med dess egendomliga natur, dess storartade traditioner och genuina folklif förblef emellertid för fransmännen ett okändt område, ett pays des ours, omtöcknadt af samma dimma, hvilken för mer än 2 000konsekvensändrat/normaliserat år tillbaka skymde det för Marseillaren Pytheas. Spridda skildringar af Amperés, Eyriés, Du Meril m. fl. kastade en otillräcklig dager öfver dessa aflägsna föremål, några lysande namn från krigets eller vetenskapernas fält hunno Fransmännens öron, men deras ringa kännedom om norden framlyser ända till sednaste tid öfverallt, isynnerhet i historie och vitter kritik. För att nämna ett exempel bland många: hvem har ej läst Cassagnacs i så många afseenden intressanta arbete om samhällsklasserna? Nåväl, detta arbete, i hvilket så mycken lärdom blifvit nedlagd och som bygger så nya resultater på ett noggrannt studium af de syd- och medeleuropeiska folkens samhälliga lif, detta arbete förfelas och blir endast halft genom frånvaron af det nordiska samhället såsom faktor deri; luckan är uppenbar, och man känner att den är en lucka i sjelfva mensklighetens historia.
9 Fransmännens förkärlek för lysande bragder kommo redan Voltaire att egna sin uppmärksamhet åt ett af nordens största »namn», Carl XII. Närmare våra dagar inträffade samtidigt tvenne omständigheter, som riktade fransmannens blickar åt norden: det olyckliga tåget till Ryssland 1812 och Svenska thronen bestigen, af en fransk soldat. Härtill kommo slutligen konung Ludvig Philips personliga ungdomsminnen från Sverige, Norrige, Finland och Lappmarken, hvilka hade till följd utrustandet af franska nordpolsexpeditonen åren 1839–41 samt Hr Marmiers eleganta, om också flyktiga resebeskrifningar. Man begynte att erinra sig den snart tusenåriga slägtskapen med Norrmanerne, alla de oslitliga, ehuru glömda trådar, genom hvilka de franska folkelementerna stå med dem i beröring, med ett ord hela den traditionela förbindelsen mellan nord och söder, och denna erinran väckte en ny håg att återuppsöka de nordiska folken i deras egna stamländer. Fältet var sålunda förberedt, impulsen var gifven, och det behöfdes numera blott en Fransman af nog energi, nog observationsförmåga, nog lefvande intresse för saken och framförallt en för inga svårigheter ryggande ihärdighet, för att inför Frankrike – och på samma gång inför en publik i alla delar af verlden – afslöja denna hemlighetsfulla nord, om hvilken man härtills gjort sig så besynnerliga föreställningar.
10 Denne man blef Hr Leouzon Leduc.
11 Men innan vi gå till en specielare anmälan af Hr Leducs arbeten, utbe vi oss några ord om det intresse literära företag af sådant syfte måste hafva för de nordiska folken sjelfva, samt de resultater, hvilka deraf blifva en naturlig följd.
12 Om det i allmänhet äger grund, att den moderna bildningens väsende just består i en vexelverkan mellan nationernas andliga lif, så att intet folk numera äger rättigheten eller ens möjligheten att uppställa sin individualitet såsom den enda och högsta, oförmedlad af andra, så gäller detta mycket mer om de nationer, hvilka, såsom de nordiska, ännu icke hunnit tillkämpa sig en plats i civilisationens främsta led. Behofvet att mottaga impulser utifrån är hos dem större än hos andra, de känna det, och de konsumera derföre af den utländska varan en qvantitet större än hela deras egen produktion. Men med bildningens skatter förhåller det sig i viss mån som med handelns: man kan icke endast taga, man måste äfven gifva. En nation som endast tager, icke gifver igen, kan förliknas vid en menniska, hvars transpiration är hämmad och som derigenom råkar i en vantrefnad, hvilken icke är sjukdom, men icke heller helsa. Vissheten deremot, att sjelf hafva en skärf att nedlägga på civilisationens stora altare, är ensam den, som förmår lyfta en nationel intelligens till kraftfullt lif och gifva patriotismen en tyngdpunkt, nödvändig för att icke förfalla i tom ensidighet.
13 Svenska och danska literaturen äger, förmedelst intensiteten af dess innehåll, mångsidigheten af dess riktningar och dess egendomliga skaplynne, full rätt att räkna sig till hvad vi kallat civilisationens främsta led, till de yppersta och främsta förkämparna för Europas intelligens. Men denna utmärkta ståndpunkt nedsättes, på samma gång som dess verkan utåt, genom det ringa extensiva omfånget af deras språk, hvilka, nästan fullkomligt okända i största delen af Europa, icke äro egnade att låta nordens egendomligheter utstråla till vidsträcktare kretsar. Öfverflyttandet häraf till den mest universela organ för bildningen, fransyska språket, måste följaktligen för denna literatur vara af alldeles oberäknelig vigt och föga mindre än en ny födelseakt, i det dess område med ens femtiofaldigas, hvarigenom den, ifrån att hafva varit tre eller fyra millioners uteslutande egendom, ingår som ett fullt begripet element i den allmänna verldsbildningen. Hvem kan på förhand beräkna den sjelfkänsla, som häraf väckes, det stolta medvetande, som måste blifva följden deraf och mäktigt sporra till nya ansträngningar!
14 Men om ett öfverflyttande till fransyskan är af så stort intresse för en redan så framskriden literatur, som den svenska och danska, måste det naturligtvis vara af ännu vidsträcktare följder för en i fullkomligt okända språkformer begrafven literatur sådan som den finska, – ty äfven den ingår i Hr Leducs planer, – en literatur, som, ännu knappt börjad, likväl har ett så rikt och så egendomligt material i dess genuina folkpoesi. Den hyllning man skänker denna i utlandet, det runt man redan tillerkännt densamma bland alla tiders värderikaste folkdikter, skall verka tillbaka på Finland som den mäktigaste impuls, och om vi med Hr Leduc sjelf måste le åt den franska tidskrift,*)Liberté de penser, Paris 1850. som daterar de finska sträfvandenas högsta intensitet från samma förf:s fransyska öfversättning af Kalevala, så måste vi å andra sidan erkänna, att deri ligger en stor sanning fördold, nemligen den, att den finska intelligensen först i och genom denna öfversättning trädt ut på nationernas valplats såsom en fri, sjelfständig och fullt berättigad individualitet för sig.
Notisen/artikeln ingår i HT 30/11 1850:|95 2|
Nordens Literaturhistoria af L. Leouzon Leduc.
II.
15 Vi hafva nämnt en man, som fattat det djerfva beslut, att i ett utförligt, på engång kritiskt och faktiskt arbete afrycka den slöja, i hvilken härtills den nordiska intelligensen insvept sig såsom en nunna i sitt dok. Hvad kände man förut af nordisk literatur? Frithiofs saga. Nu hoppas man lära känna, om icke allt, åtminstone allt af vigt. Hvem är då denne man, som vågar ett löfte, större än någon nordbo, född och fostrad i skötet af dessa förhållanden, ännu vågat? Hans kompetens, hans studier, hvar finnas de intygade? Hans plan, hvilken är den? Hans mod, hvem säger oss att det icke skall svigta under ett så gigantiskt företag? Har han på förhand mätt hvad hans löfte innebär?
16 Ty att skrifva nordens literaturhistoria, och skrifva den väl, det är att skildra en verld för sig. Det är icke massan, som tynger: hela norden producerar knappast på tjugu år hvad Leipziger messkatalogen producerar på ett enda. Det är icke heller innehållets qvalitativa värde: literaturer finnas, såsom den engelska, vid sidan af hvilkas gedigna storhet den nordiska endast i få undantag kan försvara en jemförande plats. Hvad som på engång lättar och försvårar en fulländad öfversigt af nordens literatur, det är dess egendomlighet, dess afsöndrade ställning, dess ännu friska samband med folklifvet och sagan, med ett ord dess skarpa individualitet, som i visst afseende gör den till en komplett motsats af den fransyska. En främlings öga uppfattar lättare än nordbon sjelf dess egna kolorit och skall måhända riktigare bedöma den såsom en helhet. Detaljerna deremot äro för främlingen många och svårfattliga; vid hvarje steg kan han stappla öfver dem. Det är derföre alla öfversättningar af Frithiofs saga framträdt belastade med noter, som likväl icke varit tillräckliga. Andra nationer kunna gifva oss i handen ett mästerverk och säga: läs, det är jag! Finland kan med samma utrop framräcka sin Kalevala, den skandinaviska norden sin hjeltesaga; men på denna dyrbara grund saknas ännu sådana verk af nationalandan, som kunde i någon mån fullständigt representera nyare riktningar. En nordbo läser den lekande Beranger: ah, det är Frankrike! – Dickens: det är England! – Sverige deremot är icke Tegnér, Almqvist, Geijer, Bellman, Danmark är icke Oehlenschläger, Grundtvig, Holberg; och likväl äro de förre svenska, de sednare danska in i minsta detalj. Den enda genius, som på ett universelare sätt afspeglat hela nordens egendomlighet, är Almqvist; men nyckfull, som snillet ofta är, vänder han än en, än en annan sida af sitt färgrika prisma mot dagen, och bilden, förtjusande i sin flyktighet, blir svår att fasthålla, än svårare att kritiskt dissekera.
17 Stora vyer måste ses på ett visst afstånd. Vi föreställa oss derföre, att om nordens literaturhistoria ännu är oskrifven, äran att hafva genomfört ett sådant verk en dag skall tillfalla en främling. Men denne främling måste på engång stå fjerran och nära. Med vyn öfver det hela måste han förena ett detaljstudium, omöjligt att inhämta annorstädes än uti sjelfva norden, och icke blott detaljen, utan fastmer den genius, som besjälar det hela. Hvarföre kan Wieselgrens stora arbete öfver Sveriges sköna literatur, med all dess genialitet, dock kallas i sin helhet ett förfeladt verk? Säkert icke för det att honom skulle fattas hvarken öfversigt eller detalj, men han har stått för nära; lik en fältherre i stridens hvimmel, har han räknat både massor och soldater, men|95 3| han har stått der som part, lugnet sviker honom, striden hänför honom, han dömer med hat och nit, och derföre dömer han mera varmt än sannt.
18 Hr Leouzon Leduc har som främling den fördel att kunna uppfatta vyerna på afstånd; som Fransman den, att teckna dem raskt och att med sin nations sympathier uppfatta det chevalereska, på äfventyr och bragder begärliga lynne, som afspeglar sig i den skandinaviska nordens historie och literatur. Hans kompetens intygas af åtta års oafbrutna studier åt detta håll; hans mod af det fasta beslutet att fortfarande egna år och uppoffringar åt samma mål*)Hr Leduc fullföljer nu, med speciel uppmuntran af franska institutet och regeringen, sina literära studier i Helsingfors.. De garantier man har rätt att fordra i verk och handling, dem har Hr Leducoriginal: Leduc redan lemnat i sina tvenne arbeten La Finlande (1845) och Le glaive runique (1847).
19 Vi ha tillförene**)Se H:fors. Tidn. 1846 N:o 17, 19–21. haft nöjet lemna en utförligare anmälan af förstnämnde arbete, hvari Hr Leduc med en riktighet i uppfattning, som vi då rekommenderade till efterföljd för egna författare, grupperat hela Finland kring Kalevala. Detta arbete hade sina brister, till en del oskiljaktiga från den första utflygten på ett så främmande område, och ingen skall kunna förebrå oss att vi förtigit dem eller smickrat författaren. Hvad vi deremot sökte att rättvist uppskatta, var förf:s vänliga intresse för vårt folk och land, hans uppriktiga och ofta lyckade bemödande om trohet i skildringen, det träffande i många af hans omdömen och framför allt den erkänsla han förtjenade såsom den förste, hvilken på ett i någon mån fullständigt sätt introducerat vårt obemärkta land inför en europeisk publik.
20 Förf:s öfversättning af Nikanders »Runesvärdet» är oss endast i utdrag bekant, men synes vitna om studier drifna med nit och framgång. Stycken af Frithiofs saga äro likaledes förut i öfversättning publicerade. Allt detta kan således kallas förf:s lärospån. Innan han vågat det omfattande företaget af en hel literaturhistoria, har han pröfvat sin förmåga på lösbrutna delar deraf, och vi kunna ej neka förf. det erkännande, att fragmenterna berättiga till hoppet om ett lyckadt helt.
21 Se här de idéer, som ledt Hr Leduc och dem han för sig utstakat vid fullföljandet aforiginal: att sitt nu påbörjade voluminösa arbete öfver nordens literatur.
22 Denna sida af intelligensen, säger han, är föga känd, och den förtjenar likväl att vara det mera. Dess innehåll är färgrikt och skönt, kraftfullt och lefvande. Geniets lagar konstrueras icke a priori, man måste locka ur verkligheten deras innehåll. Frankrikes intellektuela skatter fritaga det icke från behofvet af en vidgad synkrets öfver andra länder. Att fullständigare än härtills motsvara detta behof är en pligt och en fördel. Detta kan endast ske på två sätt: genom kritik och fakta. Båda behöfva intyget af kompetens, och denna må vitsordas af förf:s förra verk. Detta nya verk skall således genomföras på engång kritiskt och faktiskt, genom biografier, noter, bedömanden och öfversättningar. De sistnämnda skola vara samvetsgranna, icke blott i ord, utan fastmer i tankarnas logiska gång och, såvidt möjligt, i uttryckets bildliga omklädnad. Troheten bör icke vara slafvisk: hvarje öfversättning medför en konflikt mellan tvenne språks egenheter, men resultatet bör icke blifva enderas seger på den andras bekostnad, utan en fritt förmedlad och harmonisk fred mellan båda.
23 Nordens literaturhistoria omfattar tre afdelningar: poesi, historie, philosophi. De nödvändiga allmänna studier, som måste läggas till grund för alla dessa afdelningar, skola ingå under den gemensama benämningen: »Inledning till nordens literaturhistoria».
24 Hela arbetet kommer att utgöra 12 à 14 volymer 8:vo, af hvilka enhvar bildar ett komplett arbete för sig och kan erhållas särskildt. Första bandet, som denna sommar utkommit, omfattar Tegnér, det andra kommer att upptagas af Oehlenschläger.
25 Så vidt vi förmå döma, har denna plan en väsendtlig förtjenst, den att begränsa arbetet inom ett omfång nog rymligt för en tillfredsställande öfversigt och likväl nog inskränkt, för att icke falla i tyska literaturhistoriers fasaväckande bredd. Emellertid är det lätt att förutse, det stora svårigheter måste möta vid utförandet. Fjorton volymer äro mer än tillräckliga för en kritisk öfverblick, jemte samtliga nordens boktitlar och ännu dertill resuméer af innehållet. Men det faktiska af poesi, historie, philosophi! Oehlenschläger i första, Fryxell i andra, Swedenborg i tredje afdelningen vore hvar för sig i stånd att ensama upptaga förf:s hela utrymme, så framt man väntar fullständiga öfversättningar. Något sådant kan derföre icke ligga i förf:s plan. Att fullständigt återgifva de yppersta författarnes yppersta verk; att kring dem gruppera de mindre och obetydligare i utdrag eller resumé; att kritiskt behandla hvar för sig och alla tillsamman; sådan är Hr Leducs afsigt, så vidt vi uppfattat den, och vi önska honom dertill en lysande framgång. Ty om man måste erkänna att riktigt val, full konseqvens och isynnerhet nödig fullständighet här bilda svårigheter, för hvilka mången skulle rygga, så måste man å andra sidan tillstå, att en sådan plan, engång genomförd på ett tillfredsställande sätt, lika mycket skall hedra sin upphofsman, som uppfylla sin bestämmelse att i raska drag afteckna en stor och egendomlig nationel intelligens.
26 Såsom det första profstycket, och tillika såsom en garanti för planen i dess helhet, vilja vi nu kasta en blick på första volymen af Hr Leducs arbete, innehållande Tegnér.
Notisen/artikeln ingår i HT 7/12 1850:|97 2|
Nordens Literaturhistoria af L. Leouzon Leduc.
III.
27 Inom hela den skandinaviska literaturen finnes intet namn mer hylladt och firadt, än Tegnérs. Orsaken härtill ligger mindre i hans snille, än i hans lynne. Hans snille var stort, utan att vara universelt, men hans diktarelynne var svenskt, svenskt i sjelfva sina svagheter, och deruti låg dess trollkraft. Han hade som skald och vältalare något på engång af Carl XII och Gustaf III: djerf och storartad i sina utkast, var han tillika pratlysten och lekande qvick. Det förra elementet framträdde mera i hans tidigaste period; praktlystnaden fick öfver hand uti hans sednare. Mellan dessa båda låg en period af harmonisk fulländning, som frambragte hans skönaste dikter på vers och prosa.
28 Hr Leduc har i tvenne afseenden valt riktigt uti att börja med Tegnér: både för hans skarpt prononcerade nationela egendomlighet och för de sympathier en fransk publik måste känna för det mest lysande fenomen på nordens literära horizont. Vi behöfva ej söka ett tredje skäl deruti, att ingen svensk eller dansk författare blifvit så utförligt och så riktigt bedömd, som Tegnér af både in- och utlänningar. Det var omöjligt att om honom säga mer än det som redan blifvit sagdt, och detta behöfde endast sammanställas.
29 Frithiofs saga, som blifvit öfversatt på de flesta moderna språk, har äfven tvenne gånger förut blifvit öfversatt till fransyskan: ena gången af Mad:lle Du Pujet, om hvars arbete Hr Leduc säger, att det vore oklanderligt, derest det med sin förtroliga kännedom af svenska språket förenat en djupare uppfattning af det fransyska; andra gången af Hr Desprez, som varit »mindre slafviskt trogen, men mera fransysk». Hr Leduc uppgifver sig hafva rådfrågat båda.
30 Den volym, som ligger framför oss, utgör ett med typografisk elegans utrustadt magnifikt oktavband om 415 sidor, utom ett förord af 16. Efter att i det sistnämnda hafva redogjort för sina åsigter och sin plan, begynner förf. med biografi och kritik, som upptaga sidd. 1–54. Hvad man genast i början får bereda sig på, är att icke strängt fasthålla det egentliga ämnet. Hr Leduc går, så att säga, framåt i spiraler, dock alltid framåt. Läsaren måste vänja sig att icke bindas hvarken vid tider eller personligheter; han måste finna sig uti beständiga utflygter och sidosprång, ofta motiverade blott af ett likgiltigt ord i texten eller en mer eller mindre aflägsen paralellism. Vi måste tillstå att en nordbos tröga tankegång icke sällan endast med svårighet följer med genom dessa blixtrande episoder, af hvilka Hr Leducs arbeten öfverflöda och som stundom måste synas rent af vidunderliga för en nordisk publik, men säkerligen icke göra det för en fransysk. Vi vilja ej åtaga oss att rättfärdiga dem, men hvad vi böra erkänna, är att den lätta, eleganta framställningen och det spirituela i förf:s omdömen i betydlig mån försona läsaren med hans ständiga digressioner. Vi hafva sett finska och svenska författare lika vidtsväfvande, men icke derföre lika underhållande.
31 Tegnérs biografi och kritik synas för det mesta lånade ur Böttigers med rätta värderade förord till skaldens samlade skrifter samt derföre i allmänhet träffande. Här inflätas ganska naturligt några af Tegnérs berömdaste mindre poemer, hvaraf ett, som behandlar Napoleon, ger förf. anledning att citera ett längre stycke ur Nikanders »Lejonet i öknen». En annan episod ingår som försvar för fransyska poesins rhytmer, som af Tegnér gisslas med det bekanta uttrycket »en dans af de döfve».*)Här har förf. förvillats af en ljudlikhet, i det han öfversätter: »tillagt av utgivarenEpargne-nous seulement ta poésie, elle ressemble trop à la danse des morts». Försvaret grundas på den åsigt, att fransyska språket har sina »familjehemligheter». I biografin saknas en antydning på den store skaldens själsstrider i slutet af hans bana; en sorglig hågkomst, men nödvändig för hans karakteristik.
32 Nu följer den kompletta öfversättningen af Frithiofs saga på prosa. Denna method anse vi ock för den enda rätta vid sammansmältningen af tvenne så rhythmiskt olika språk, som svenskan och fransyskan, det ena med dess stålklang, det andra med dess läspande välljud. Blott så kan troheten förenas med respekten för båda språkens egenheter; men vi ville icke råda till att så öfversätta en dikt, hvars hela förtjenst ligger i versens klang, hvilket tillochmed kan sägas om några af Tegnérs svagaste. Hvarje vers bildar likväl ett stycke för sig. I allmänhet tveka vi icke att kalla Hr Leducs öfversättning i hög grad lyckad, hvilket isynnerhet gäller om poemets sentimentala partier, sådana som »Frithiofs lycka» och »Frithiofs frestelse». Flera svårigheter erbjuda de i poemet inströdda kärnspråken ur Havamal m. fl., hvilkas nästan kärfva korthet är omöjlig att återgifva. Förfelade uttryck förekomma här oftare, och någon gång synes öfversättaren ha missförstått originalet. Det hela förefaller på fransyska mera utbredt: det är icke mera en forsande ström, det är en glimmande kaskad, som nedstörtar i ett regn af perlor. Och Tegnér med glansen af sin stil förlorar mindre derpå, än andra skulle göra. Vi äro nyfikna att se huru t. ex. Geijer skall taga sig ut i fransysk drägt.
33 Hvad vi nämnt om Frithiof gäller äfven till största delen om den derpå följande öfversättningen af »Axel» och »Nattvardsbarnen». Men öfversättaren befinner sig här på området af en nyare tid och följaktligen mera hemmastadd. Den moderna romantiken i »Axel» och bildernas prakt, som i »Nattvardsbarnen» uppnått en höjd, öfver hvilken den icke mera kan gå, utan att förlora sig i tomhet, komma öfversättaren förträffligt till pass, och vi tro derföre, att båda dessa poemer skola senteras i Frankrike vida mer än den mera specifikt nordiska vikingasagan. Vi skola längre ned gifva läsaren ett litet prof af Hr Leducs öfversättning och beklaga endast, att vi icke kunna gifva det utförligare.
34 Efter de tre poemerna, som upptaga sidd. 55–247, följa de mest brokiga noter, sidd. 249–372. Man finner här, jemte talrika och utan tvifvel för utlänningen värderika skizzer af den nordiska mythologin, de mest olika ämnen, som det synes godtyckligt inströdda, men ofta tillfyllest förklarade af förf:s angifna plan att kring de eminentaste snillena gruppera allt, så literatur som folklif. Så finner man sid. 240 en metrisk öfvs. af Brauns »Qvinnans öga»; sid.|97 3| 259 ett poem af Mathison öfver elfvorna; s. 160 en afhandling om runorna; s. 271 en annan om offren med en paralellism från Mexico; s. 284, med anledning af kung Beles råd till sina söner, Pohjolamodrens råd till sin dotter ur Kalevala; s. 293 med anledning af ordet »voro nu satte i hög» etc. en utförlig beskrifning öfver Carl XIV Johans likbegängelse i Stockholm år 1844; s. 310 med anl. af Valas spådom en skizz öfver den nordiska, specielt den finska trolldomen; s. 320 Pécontels metriska imitation efter »Frithiofs frestelse»; s. 327 Ampere’s öfvs. af »Ingeborgs klagan»; s. 335 vid sidan af Eddans kosmogoni den finska citerad ur Kalevala;*)Öfverhufvud försvara de fornfinska paralellismerna, för sitt intima samband med den skandinaviska forntiden, fullkomligt sin plats. s. 344–372, med anledning af det i »Axel» förekommande ordet saga**)»La séve des Sagas n’est pas encore epuisée dans le Nord ... Nous en citerons comme exemple une Saga, publiée en Finlande en 1844» o. s. v., hela den i Helsingfors Tidningar införda novellen »Trollkarlens Dotter» (Fille du Troll), hvari sedermera konung Ludvig Philip spelar främsta rollen och der förf. smickrar oss med att hafva förutspått februarirevolutionen tre år före dess utbrott.
35 Hr Leducs 79 noter äro lika många anekdoter. Om vi icke i dem finna den lärda forskningens djup, så finna vi icke heller dess torrhet. De utgöra en konversation, som med behag och ledighet flyger från ett ämne till ett annat och blott behöfver en vink, för att i samma andedrag tala om Stockholm, Paris, Lappland och Mexico.
36 Volymens sednaste afdelning sidd. 373–415 innehåller svenska texter till fem sånger ur Frithiofs saga af olika metrisk form och, som oss synes, godt urval. Den berömvärda afsigten uppgifves vara att härmed gifva fransyska öron en vink om svenska språkets klang och möjligen föranleda studier åt detta håll. För detta ändamål hafva förläggarne Hrr Gide och Baudry anskaffat de annars i fransyskan obrukbara bokstäfverna å, ä och ö, hvarförutom förf. angifver det svenska uttalet af dessa vokaler samt y, u m. fl.***)Uppgiften att g uti namnet Ingeborg uttalas blött, som det franska y, är oriktig.. Några vanställande tryckfel hafva insmugit sig i den svenska texten. – Ett fint porträtt af Tegnér (efter Blackstadius) pryder volymen som vignett.
37 Sedan vi nedskrifvit ofvanstående, ha vi hört anmärkas, att titeln till detta arbete, Histoire litteraire du Nord, mindre synes åsyfta en literatur-, än en blott literär historia, och vi medgifva riktigheten af denna anmärkning. Det har ej kunnat undfalla oss, att en literaturhistoria i fullständig mening ej kunnat ligga inom förf:s plan och 12 à 14 volymers omfång. I sjelfva sakens intresse bör man hålla förf. räkning för det han hellre velat utgifva ett verk af populärt intresse, än en lärd massa af volymer, förvisade till bibliothekernas hyllor. Den modestare mening man således kan inlägga i titeln är ingen annan än den, som tydligen framgår ur hela arbetets plan. Vi önska Hr Leduc till fullföljandet häraf all den framgång början ger anledning att hoppas, och vi tro oss icke träda någon opinion för nära, i det vi på egna och landsmäns vägnar betyga författaren vår erkänsla för det välvilliga intresse, hvilket han både i detta och andra arbeten egnat jemväl de få företeelser från Finland, som kunna förtjena någon uppmärksamhet utomlands.
38 Vi skola nu tillägga ett prof på Tegnér i fransysk drägt och välja för detta ändamål några verser af »Frithofs frestelse»,konsekvensändrat/normaliserat såsom prof på den romantiska skaldearten, och några andra från »Rings drapa» såsom prof på den specifikt nordiska.
39 Le printemps arrive, les oiseaux gazouillent, les bois se parent de verdure, le soleil sourit et les fleuves libres s’elancent en chantant vers la mer. Brulante comme les joues de Freya, la rose s’echappe de son bouton, et dans le coeur de l’homme s’éveillent le desir de la vie, et le courage et l’espérance.
40 Le vieux roi veut aller à la chasse, la reine doit l’accompagner, et toute la cour se rassemble, déployant son luxe et sa magnificence. Les arcs retentissent, les carquois résonnent, les coursiers frappent du pied la terre, et les falcons, les yeux bandés, appellent leur proie.
41 Mais voici que la reine de la chasse s’avance! Pauvre Frithiof, détourne les yeux! Semblable à une étoile sur un nuage de printemps, elle est assise sur son coursier blanc. Moitié Freya, moitié Rota, mes plus belle que toutes les deux, elle porte à sa toque de pourpre un panache de plumes bleues.
42 Ne regarde point le ciel de ses yeux, ne regarde point l’or de sa chevelure! Prends garde, sa taille est si charmante! Prends garde, son sein est si riche! Ne t’arrête point aux roses et aux lis, qui brillent tour à tour sur ses joues; n’écoute point cette voix chère, dont le doux murmure ressemble à la brise du printemps!
43 Rings drapa återgifves som följer.
44 Il repose dans le tertre, le chef à la haute origine, glaive au coté, bouclier au bras. Son bon coursier hennit prés de lui, et frappe de son sabot d’or les murs profonds de la tombe.
45 Le voila maintenant, le puissant Ring, que franchit le Bifrost, et l’arc du pont fléchit sous le poids de ses pas. Les portes du Valhalla s’ouvrent devant lui, et les mains des Ases viennent serrer la sienne.
46 Thor est absent, il est à la guerre; Valfader fait apporter la coupe; Frey entrelace des épis dans la couronne du roi; Frigga y mête des fleurs bleues.
47 Le vieux Brage prend sa harpe d’or; jamais ses chants ont résonné avec une si douce harmonie; La blanche Vanadis, appuyée contre la table, brûle et écoute.
*)Här har förf. förvillats af en ljudlikhet, i det han öfversätter: »tillagt av utgivarenEpargne-nous seulement ta poésie, elle ressemble trop à la danse des morts». Försvaret grundas på den åsigt, att fransyska språket har sina »familjehemligheter».
*)Öfverhufvud försvara de fornfinska paralellismerna, för sitt intima samband med den skandinaviska forntiden, fullkomligt sin plats.
**)»La séve des Sagas n’est pas encore epuisée dans le Nord ... Nous en citerons comme exemple une Saga, publiée en Finlande en 1844» o. s. v.
***)Uppgiften att g uti namnet Ingeborg uttalas blött, som det franska y, är oriktig.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Nordens Literaturhistoria af L. Leouzon Leduc.
I.
1 En stor nation, som med vapnens ära förenar den varaktigare af en strålande civilisation, har för den sednare tvenne vägar att välja. Antingen kastar hon sig med snillets hela uppfinningsförmåga öfver konst och vetenskap, intränger i de förr okända djupen af båda och skapar omkring sig en hel verld af sanning och skönhet. Eller uppfattar hon redan gifna motiver, bearbetar dem, sprider dem och ger derigenom en kraftig impuls till lif åt skapelser, dömda måhända att utan henne för alltid förgätas. I förra fallet kan hon liknas vid en trädgård, der tankens och hjertats ädlaste frön frambringas sjelfmant; i sednare fallet liknar hon en storm, som för dessa frön kring verlden och tusenfaldigar deras frukter genom att utströ dem sjelfva öfver de aflägsnaste nejder.
2 Grekland var fordom en sådan trädgård, och stormen kom då från Latiums kullar. En nyare tid har sina plantskolor och sina spridande vindkast: Italien diktar, Tyskland studerar, England praktiserar och Frankrike konverserar. De tre sistnämnde täfla om äran att företrädesvis vara civilisationens spridare; alla ha de dertill rätt, men priset torde dock slutligen tillerkännas Fransmännen.
3 Den tid är ännu icke aflägsen, då Fransmännen på vissa håll sökte sin literära ära uti en egendomlighet, som icke var deras, en klassicitet, som i grunden icke var annat än ett återsken från Grekland och Rom. Sedan ett halft sekel tillbaka hafva de uppfattat sin ställning riktigare, och i samma mån har deras literatur vunnit en kulturhistorisk betydelse, med hvilken dess fordna ståndpunkt icke tål någon jemförelse. Ifrån att ha varit ett salongernas bortskämda barn, en hofvens och diplomaternes briljanta leksak, qvick utan tvifvel, men föga sann, snillrik men föga djup, tog den franska literaturens genius med ens ett steg öfver fordna gränser och gick ut i lifvet, på ena sidan åt vetenskaperna, till hvilka han förde sin methodiska klarhet, på andra sidan åt konsterna, i hvilka han förstod att inlägga sitt medfödda behag. Hvad han ej sjelf uppfunnit, det har han adopterat som sitt; han fulländar det genom att göra det fattligt, för alla, och genom att införlifva det med sitt språk, som förstås öfver hela verlden, trycker han derpå en stämpel af universalitet, hvilken det dittills saknade.
4 Det är så Fransmannen uppfattat sin mission utåt. Hvad man än må säga om hans älskvärda fåfänga – och hvilken nation, äfven med vida mindre skäl än den fransyska, kan frikänna sig från en viss god tanke om egen förträfflighet? – i politiken är han dock den, som ledes af de minst sjelfviska beräkningar, och likaså på det fredligare området af literaturen. Han har den svagheten att vilja lyckliggöra hela verlden efter sina åsigter, och man kan vara säker uppå, att om han har något godt, han alldeles icke vill behålla det ensam för sig. Han är utan gensägelse verldens störste kosmopolit; hans ideér, alltid klara och lättfattliga, gå längre än Tyskens djupsinniga grubbel och Brittens förståndiga beräkningar. Hvad han skrifver, liksom hvad han gör, det skrifver och gör han för hela verlden, och medvetandet deraf, som vidgar hans synpunkter och höjer hans sjelfförtroende, röjer sig ända in i de nitida formerna af en glänsande stil.
5 Andra nationer beklaga sig ofta öfver fransmannens ytlighet och misstag i omdömen om förhållanden utom hans eget land. Sannt är att han icke alltid räknar så noga med detaljerna; och gjorde han detta, så vore han icke sig sjelf. Storartade och vidsträckta vyer, dem hans idéer med snabbhet genomlöpa, lemna honom icke alltid rådrum att korrigera partierna; genom skildringens liflighet och intagande kolorit söker han att ersätta dess oristande noggrannhet, och han lyckas deri ofta nog. Att detaljerna icke ligga utom hans synkrets, bevisas bäst deraf, att hans land är statistikens fädernesland och det, der den ännu i dag drifves med den största fullständighet. Men de tjena honom blott till medel, och han älskar dem icke för deras egen skull; han kan icke, som Tysken, förlora sig i evighetslånga undersökningar om ett jota i Homerus, eller, som Engelsmannen, uträkna bokstäfvernas antal i den heliga skrift. Massor af fakta hafva för honom blott i deras resultater ett värde, och om än hans slutsatser icke sällan äro mera anade, än genomtänkta, hans bevisning mera hänförande, än öfvertygande, så kan man icke utan orättvisa förneka honom en blick lika skarp som snabb, han må sedan bedöma en fältherre på slagfältet, en poet i herdaqvädet eller en skön dam i den förtrollande glansen af en ecklärerad salong.
6 Det är icke blott så man uppfinner stora sanningar, det är så man sprider dem. Hvad frukt hade de burit för menskligheten, alla dessa lärda och sinnrika verk, der tankens djup endast öfverträffas af stilens dunkelhet, om icke förr eller sednare en liten populär brochyr utdragit deras must och med lekande klarhet utstrött deras innehåll, så att ett barn kan fatta det! Se der det stora i Fransmännens mission som kulturfolk. Snillrika och lysande i sin literatur, liksom i sina vapen, ha de likväl sin största kulturhistoriska betydelse uti att vara en miroir du monde, en reflex af civilisationens alla strålar, samlade här i en brännpunkt och återkastade med ökad glans åt alla nejder af verlden.
7 Först sedan denna mission begynt att uppfattas af Fransmännen sjelfva, ha de efter hand tagit notis om främmande folk. England, Tyskland, Italien, Spanien, deras grannar med ett ord, utvecklade småningom för dem fina|94 4| skatter, och Madame Staël blef det snillrika mönstret för en hel literatur af resebeskrifningar. Några de förnämste nyare skalder, såsom Goethe och Byron, funno en publik i Frankrike, och man lärde sig att åtminstone ana tillvaron af en literatur, som hade den djerfheten att vilja täfla med sjelfva den fransyska. Man gick längre: man genomletade Indiens och Arabiens skatter, och det bildade sig en ny verldsliteratur af fransyska öfversättningar, kanske rättare bearbetningar, bekanta för sin frihet i uttryck, men trohet i sak, sin raskhet i omdömen, förenad med ett populärt och intressant framställningssätt.
8 Hela den europeiska norden med dess egendomliga natur, dess storartade traditioner och genuina folklif förblef emellertid för fransmännen ett okändt område, ett pays des ours, omtöcknadt af samma dimma, hvilken för mer än 2 000konsekvensändrat/normaliserat år tillbaka skymde det för Marseillaren Pytheas. Spridda skildringar af Amperés, Eyriés, Du Meril m. fl. kastade en otillräcklig dager öfver dessa aflägsna föremål, några lysande namn från krigets eller vetenskapernas fält hunno Fransmännens öron, men deras ringa kännedom om norden framlyser ända till sednaste tid öfverallt, isynnerhet i historie och vitter kritik. För att nämna ett exempel bland många: hvem har ej läst Cassagnacs i så många afseenden intressanta arbete om samhällsklasserna? Nåväl, detta arbete, i hvilket så mycken lärdom blifvit nedlagd och som bygger så nya resultater på ett noggrannt studium af de syd- och medeleuropeiska folkens samhälliga lif, detta arbete förfelas och blir endast halft genom frånvaron af det nordiska samhället såsom faktor deri; luckan är uppenbar, och man känner att den är en lucka i sjelfva mensklighetens historia.
9 Fransmännens förkärlek för lysande bragder kommo redan Voltaire att egna sin uppmärksamhet åt ett af nordens största »namn», Carl XII. Närmare våra dagar inträffade samtidigt tvenne omständigheter, som riktade fransmannens blickar åt norden: det olyckliga tåget till Ryssland 1812 och Svenska thronen bestigen, af en fransk soldat. Härtill kommo slutligen konung Ludvig Philips personliga ungdomsminnen från Sverige, Norrige, Finland och Lappmarken, hvilka hade till följd utrustandet af franska nordpolsexpeditonen åren 1839–41 samt Hr Marmiers eleganta, om också flyktiga resebeskrifningar. Man begynte att erinra sig den snart tusenåriga slägtskapen med Norrmanerne, alla de oslitliga, ehuru glömda trådar, genom hvilka de franska folkelementerna stå med dem i beröring, med ett ord hela den traditionela förbindelsen mellan nord och söder, och denna erinran väckte en ny håg att återuppsöka de nordiska folken i deras egna stamländer. Fältet var sålunda förberedt, impulsen var gifven, och det behöfdes numera blott en Fransman af nog energi, nog observationsförmåga, nog lefvande intresse för saken och framförallt en för inga svårigheter ryggande ihärdighet, för att inför Frankrike – och på samma gång inför en publik i alla delar af verlden – afslöja denna hemlighetsfulla nord, om hvilken man härtills gjort sig så besynnerliga föreställningar.
10 Denne man blef Hr Leouzon Leduc.
11 Men innan vi gå till en specielare anmälan af Hr Leducs arbeten, utbe vi oss några ord om det intresse literära företag af sådant syfte måste hafva för de nordiska folken sjelfva, samt de resultater, hvilka deraf blifva en naturlig följd.
12 Om det i allmänhet äger grund, att den moderna bildningens väsende just består i en vexelverkan mellan nationernas andliga lif, så att intet folk numera äger rättigheten eller ens möjligheten att uppställa sin individualitet såsom den enda och högsta, oförmedlad af andra, så gäller detta mycket mer om de nationer, hvilka, såsom de nordiska, ännu icke hunnit tillkämpa sig en plats i civilisationens främsta led. Behofvet att mottaga impulser utifrån är hos dem större än hos andra, de känna det, och de konsumera derföre af den utländska varan en qvantitet större än hela deras egen produktion. Men med bildningens skatter förhåller det sig i viss mån som med handelns: man kan icke endast taga, man måste äfven gifva. En nation som endast tager, icke gifver igen, kan förliknas vid en menniska, hvars transpiration är hämmad och som derigenom råkar i en vantrefnad, hvilken icke är sjukdom, men icke heller helsa. Vissheten deremot, att sjelf hafva en skärf att nedlägga på civilisationens stora altare, är ensam den, som förmår lyfta en nationel intelligens till kraftfullt lif och gifva patriotismen en tyngdpunkt, nödvändig för att icke förfalla i tom ensidighet.
13 Svenska och danska literaturen äger, förmedelst intensiteten af dess innehåll, mångsidigheten af dess riktningar och dess egendomliga skaplynne, full rätt att räkna sig till hvad vi kallat civilisationens främsta led, till de yppersta och främsta förkämparna för Europas intelligens. Men denna utmärkta ståndpunkt nedsättes, på samma gång som dess verkan utåt, genom det ringa extensiva omfånget af deras språk, hvilka, nästan fullkomligt okända i största delen af Europa, icke äro egnade att låta nordens egendomligheter utstråla till vidsträcktare kretsar. Öfverflyttandet häraf till den mest universela organ för bildningen, fransyska språket, måste följaktligen för denna literatur vara af alldeles oberäknelig vigt och föga mindre än en ny födelseakt, i det dess område med ens femtiofaldigas, hvarigenom den, ifrån att hafva varit tre eller fyra millioners uteslutande egendom, ingår som ett fullt begripet element i den allmänna verldsbildningen. Hvem kan på förhand beräkna den sjelfkänsla, som häraf väckes, det stolta medvetande, som måste blifva följden deraf och mäktigt sporra till nya ansträngningar!
14 Men om ett öfverflyttande till fransyskan är af så stort intresse för en redan så framskriden literatur, som den svenska och danska, måste det naturligtvis vara af ännu vidsträcktare följder för en i fullkomligt okända språkformer begrafven literatur sådan som den finska, – ty äfven den ingår i Hr Leducs planer, – en literatur, som, ännu knappt börjad, likväl har ett så rikt och så egendomligt material i dess genuina folkpoesi. Den hyllning man skänker denna i utlandet, det runt man redan tillerkännt densamma bland alla tiders värderikaste folkdikter, skall verka tillbaka på Finland som den mäktigaste impuls, och om vi med Hr Leduc sjelf måste le åt den franska tidskrift,*)Liberté de penser, Paris 1850. som daterar de finska sträfvandenas högsta intensitet från samma förf:s fransyska öfversättning af Kalevala, så måste vi å andra sidan erkänna, att deri ligger en stor sanning fördold, nemligen den, att den finska intelligensen först i och genom denna öfversättning trädt ut på nationernas valplats såsom en fri, sjelfständig och fullt berättigad individualitet för sig.
Notisen/artikeln ingår i HT 30/11 1850:|95 2|Nordens Literaturhistoria af L. Leouzon Leduc.
II.
15 Vi hafva nämnt en man, som fattat det djerfva beslut, att i ett utförligt, på engång kritiskt och faktiskt arbete afrycka den slöja, i hvilken härtills den nordiska intelligensen insvept sig såsom en nunna i sitt dok. Hvad kände man förut af nordisk literatur? Frithiofs saga. Nu hoppas man lära känna, om icke allt, åtminstone allt af vigt. Hvem är då denne man, som vågar ett löfte, större än någon nordbo, född och fostrad i skötet af dessa förhållanden, ännu vågat? Hans kompetens, hans studier, hvar finnas de intygade? Hans plan, hvilken är den? Hans mod, hvem säger oss att det icke skall svigta under ett så gigantiskt företag? Har han på förhand mätt hvad hans löfte innebär?
16 Ty att skrifva nordens literaturhistoria, och skrifva den väl, det är att skildra en verld för sig. Det är icke massan, som tynger: hela norden producerar knappast på tjugu år hvad Leipziger messkatalogen producerar på ett enda. Det är icke heller innehållets qvalitativa värde: literaturer finnas, såsom den engelska, vid sidan af hvilkas gedigna storhet den nordiska endast i få undantag kan försvara en jemförande plats. Hvad som på engång lättar och försvårar en fulländad öfversigt af nordens literatur, det är dess egendomlighet, dess afsöndrade ställning, dess ännu friska samband med folklifvet och sagan, med ett ord dess skarpa individualitet, som i visst afseende gör den till en komplett motsats af den fransyska. En främlings öga uppfattar lättare än nordbon sjelf dess egna kolorit och skall måhända riktigare bedöma den såsom en helhet. Detaljerna deremot äro för främlingen många och svårfattliga; vid hvarje steg kan han stappla öfver dem. Det är derföre alla öfversättningar af Frithiofs saga framträdt belastade med noter, som likväl icke varit tillräckliga. Andra nationer kunna gifva oss i handen ett mästerverk och säga: läs, det är jag! Finland kan med samma utrop framräcka sin Kalevala, den skandinaviska norden sin hjeltesaga; men på denna dyrbara grund saknas ännu sådana verk af nationalandan, som kunde i någon mån fullständigt representera nyare riktningar. En nordbo läser den lekande Beranger: ah, det är Frankrike! – Dickens: det är England! – Sverige deremot är icke Tegnér, Almqvist, Geijer, Bellman, Danmark är icke Oehlenschläger, Grundtvig, Holberg; och likväl äro de förre svenska, de sednare danska in i minsta detalj. Den enda genius, som på ett universelare sätt afspeglat hela nordens egendomlighet, är Almqvist; men nyckfull, som snillet ofta är, vänder han än en, än en annan sida af sitt färgrika prisma mot dagen, och bilden, förtjusande i sin flyktighet, blir svår att fasthålla, än svårare att kritiskt dissekera.
17 Stora vyer måste ses på ett visst afstånd. Vi föreställa oss derföre, att om nordens literaturhistoria ännu är oskrifven, äran att hafva genomfört ett sådant verk en dag skall tillfalla en främling. Men denne främling måste på engång stå fjerran och nära. Med vyn öfver det hela måste han förena ett detaljstudium, omöjligt att inhämta annorstädes än uti sjelfva norden, och icke blott detaljen, utan fastmer den genius, som besjälar det hela. Hvarföre kan Wieselgrens stora arbete öfver Sveriges sköna literatur, med all dess genialitet, dock kallas i sin helhet ett förfeladt verk? Säkert icke för det att honom skulle fattas hvarken öfversigt eller detalj, men han har stått för nära; lik en fältherre i stridens hvimmel, har han räknat både massor och soldater, men|95 3| han har stått der som part, lugnet sviker honom, striden hänför honom, han dömer med hat och nit, och derföre dömer han mera varmt än sannt.
18 Hr Leouzon Leduc har som främling den fördel att kunna uppfatta vyerna på afstånd; som Fransman den, att teckna dem raskt och att med sin nations sympathier uppfatta det chevalereska, på äfventyr och bragder begärliga lynne, som afspeglar sig i den skandinaviska nordens historie och literatur. Hans kompetens intygas af åtta års oafbrutna studier åt detta håll; hans mod af det fasta beslutet att fortfarande egna år och uppoffringar åt samma mål*)Hr Leduc fullföljer nu, med speciel uppmuntran af franska institutet och regeringen, sina literära studier i Helsingfors.. De garantier man har rätt att fordra i verk och handling, dem har Hr Leducoriginal: Leduc redan lemnat i sina tvenne arbeten La Finlande (1845) och Le glaive runique (1847).
19 Vi ha tillförene**)Se H:fors. Tidn. 1846 N:o 17, 19–21. haft nöjet lemna en utförligare anmälan af förstnämnde arbete, hvari Hr Leduc med en riktighet i uppfattning, som vi då rekommenderade till efterföljd för egna författare, grupperat hela Finland kring Kalevala. Detta arbete hade sina brister, till en del oskiljaktiga från den första utflygten på ett så främmande område, och ingen skall kunna förebrå oss att vi förtigit dem eller smickrat författaren. Hvad vi deremot sökte att rättvist uppskatta, var förf:s vänliga intresse för vårt folk och land, hans uppriktiga och ofta lyckade bemödande om trohet i skildringen, det träffande i många af hans omdömen och framför allt den erkänsla han förtjenade såsom den förste, hvilken på ett i någon mån fullständigt sätt introducerat vårt obemärkta land inför en europeisk publik.
20 Förf:s öfversättning af Nikanders »Runesvärdet» är oss endast i utdrag bekant, men synes vitna om studier drifna med nit och framgång. Stycken af Frithiofs saga äro likaledes förut i öfversättning publicerade. Allt detta kan således kallas förf:s lärospån. Innan han vågat det omfattande företaget af en hel literaturhistoria, har han pröfvat sin förmåga på lösbrutna delar deraf, och vi kunna ej neka förf. det erkännande, att fragmenterna berättiga till hoppet om ett lyckadt helt.
21 Se här de idéer, som ledt Hr Leduc och dem han för sig utstakat vid fullföljandet aforiginal: att sitt nu påbörjade voluminösa arbete öfver nordens literatur.
22 Denna sida af intelligensen, säger han, är föga känd, och den förtjenar likväl att vara det mera. Dess innehåll är färgrikt och skönt, kraftfullt och lefvande. Geniets lagar konstrueras icke a priori, man måste locka ur verkligheten deras innehåll. Frankrikes intellektuela skatter fritaga det icke från behofvet af en vidgad synkrets öfver andra länder. Att fullständigare än härtills motsvara detta behof är en pligt och en fördel. Detta kan endast ske på två sätt: genom kritik och fakta. Båda behöfva intyget af kompetens, och denna må vitsordas af förf:s förra verk. Detta nya verk skall således genomföras på engång kritiskt och faktiskt, genom biografier, noter, bedömanden och öfversättningar. De sistnämnda skola vara samvetsgranna, icke blott i ord, utan fastmer i tankarnas logiska gång och, såvidt möjligt, i uttryckets bildliga omklädnad. Troheten bör icke vara slafvisk: hvarje öfversättning medför en konflikt mellan tvenne språks egenheter, men resultatet bör icke blifva enderas seger på den andras bekostnad, utan en fritt förmedlad och harmonisk fred mellan båda.
23 Nordens literaturhistoria omfattar tre afdelningar: poesi, historie, philosophi. De nödvändiga allmänna studier, som måste läggas till grund för alla dessa afdelningar, skola ingå under den gemensama benämningen: »Inledning till nordens literaturhistoria».
24 Hela arbetet kommer att utgöra 12 à 14 volymer 8:vo, af hvilka enhvar bildar ett komplett arbete för sig och kan erhållas särskildt. Första bandet, som denna sommar utkommit, omfattar Tegnér, det andra kommer att upptagas af Oehlenschläger.
25 Så vidt vi förmå döma, har denna plan en väsendtlig förtjenst, den att begränsa arbetet inom ett omfång nog rymligt för en tillfredsställande öfversigt och likväl nog inskränkt, för att icke falla i tyska literaturhistoriers fasaväckande bredd. Emellertid är det lätt att förutse, det stora svårigheter måste möta vid utförandet. Fjorton volymer äro mer än tillräckliga för en kritisk öfverblick, jemte samtliga nordens boktitlar och ännu dertill resuméer af innehållet. Men det faktiska af poesi, historie, philosophi! Oehlenschläger i första, Fryxell i andra, Swedenborg i tredje afdelningen vore hvar för sig i stånd att ensama upptaga förf:s hela utrymme, så framt man väntar fullständiga öfversättningar. Något sådant kan derföre icke ligga i förf:s plan. Att fullständigt återgifva de yppersta författarnes yppersta verk; att kring dem gruppera de mindre och obetydligare i utdrag eller resumé; att kritiskt behandla hvar för sig och alla tillsamman; sådan är Hr Leducs afsigt, så vidt vi uppfattat den, och vi önska honom dertill en lysande framgång. Ty om man måste erkänna att riktigt val, full konseqvens och isynnerhet nödig fullständighet här bilda svårigheter, för hvilka mången skulle rygga, så måste man å andra sidan tillstå, att en sådan plan, engång genomförd på ett tillfredsställande sätt, lika mycket skall hedra sin upphofsman, som uppfylla sin bestämmelse att i raska drag afteckna en stor och egendomlig nationel intelligens.
26 Såsom det första profstycket, och tillika såsom en garanti för planen i dess helhet, vilja vi nu kasta en blick på första volymen af Hr Leducs arbete, innehållande Tegnér.
Notisen/artikeln ingår i HT 7/12 1850:|97 2|Nordens Literaturhistoria af L. Leouzon Leduc.
III.
27 Inom hela den skandinaviska literaturen finnes intet namn mer hylladt och firadt, än Tegnérs. Orsaken härtill ligger mindre i hans snille, än i hans lynne. Hans snille var stort, utan att vara universelt, men hans diktarelynne var svenskt, svenskt i sjelfva sina svagheter, och deruti låg dess trollkraft. Han hade som skald och vältalare något på engång af Carl XII och Gustaf III: djerf och storartad i sina utkast, var han tillika pratlysten och lekande qvick. Det förra elementet framträdde mera i hans tidigaste period; praktlystnaden fick öfver hand uti hans sednare. Mellan dessa båda låg en period af harmonisk fulländning, som frambragte hans skönaste dikter på vers och prosa.
28 Hr Leduc har i tvenne afseenden valt riktigt uti att börja med Tegnér: både för hans skarpt prononcerade nationela egendomlighet och för de sympathier en fransk publik måste känna för det mest lysande fenomen på nordens literära horizont. Vi behöfva ej söka ett tredje skäl deruti, att ingen svensk eller dansk författare blifvit så utförligt och så riktigt bedömd, som Tegnér af både in- och utlänningar. Det var omöjligt att om honom säga mer än det som redan blifvit sagdt, och detta behöfde endast sammanställas.
29 Frithiofs saga, som blifvit öfversatt på de flesta moderna språk, har äfven tvenne gånger förut blifvit öfversatt till fransyskan: ena gången af Mad:lle Du Pujet, om hvars arbete Hr Leduc säger, att det vore oklanderligt, derest det med sin förtroliga kännedom af svenska språket förenat en djupare uppfattning af det fransyska; andra gången af Hr Desprez, som varit »mindre slafviskt trogen, men mera fransysk». Hr Leduc uppgifver sig hafva rådfrågat båda.
30 Den volym, som ligger framför oss, utgör ett med typografisk elegans utrustadt magnifikt oktavband om 415 sidor, utom ett förord af 16. Efter att i det sistnämnda hafva redogjort för sina åsigter och sin plan, begynner förf. med biografi och kritik, som upptaga sidd. 1–54. Hvad man genast i början får bereda sig på, är att icke strängt fasthålla det egentliga ämnet. Hr Leduc går, så att säga, framåt i spiraler, dock alltid framåt. Läsaren måste vänja sig att icke bindas hvarken vid tider eller personligheter; han måste finna sig uti beständiga utflygter och sidosprång, ofta motiverade blott af ett likgiltigt ord i texten eller en mer eller mindre aflägsen paralellism. Vi måste tillstå att en nordbos tröga tankegång icke sällan endast med svårighet följer med genom dessa blixtrande episoder, af hvilka Hr Leducs arbeten öfverflöda och som stundom måste synas rent af vidunderliga för en nordisk publik, men säkerligen icke göra det för en fransysk. Vi vilja ej åtaga oss att rättfärdiga dem, men hvad vi böra erkänna, är att den lätta, eleganta framställningen och det spirituela i förf:s omdömen i betydlig mån försona läsaren med hans ständiga digressioner. Vi hafva sett finska och svenska författare lika vidtsväfvande, men icke derföre lika underhållande.
31 Tegnérs biografi och kritik synas för det mesta lånade ur Böttigers med rätta värderade förord till skaldens samlade skrifter samt derföre i allmänhet träffande. Här inflätas ganska naturligt några af Tegnérs berömdaste mindre poemer, hvaraf ett, som behandlar Napoleon, ger förf. anledning att citera ett längre stycke ur Nikanders »Lejonet i öknen». En annan episod ingår som försvar för fransyska poesins rhytmer, som af Tegnér gisslas med det bekanta uttrycket »en dans af de döfve».*)Här har förf. förvillats af en ljudlikhet, i det han öfversätter: »tillagt av utgivarenEpargne-nous seulement ta poésie, elle ressemble trop à la danse des morts». Försvaret grundas på den åsigt, att fransyska språket har sina »familjehemligheter». I biografin saknas en antydning på den store skaldens själsstrider i slutet af hans bana; en sorglig hågkomst, men nödvändig för hans karakteristik.
32 Nu följer den kompletta öfversättningen af Frithiofs saga på prosa. Denna method anse vi ock för den enda rätta vid sammansmältningen af tvenne så rhythmiskt olika språk, som svenskan och fransyskan, det ena med dess stålklang, det andra med dess läspande välljud. Blott så kan troheten förenas med respekten för båda språkens egenheter; men vi ville icke råda till att så öfversätta en dikt, hvars hela förtjenst ligger i versens klang, hvilket tillochmed kan sägas om några af Tegnérs svagaste. Hvarje vers bildar likväl ett stycke för sig. I allmänhet tveka vi icke att kalla Hr Leducs öfversättning i hög grad lyckad, hvilket isynnerhet gäller om poemets sentimentala partier, sådana som »Frithiofs lycka» och »Frithiofs frestelse». Flera svårigheter erbjuda de i poemet inströdda kärnspråken ur Havamal m. fl., hvilkas nästan kärfva korthet är omöjlig att återgifva. Förfelade uttryck förekomma här oftare, och någon gång synes öfversättaren ha missförstått originalet. Det hela förefaller på fransyska mera utbredt: det är icke mera en forsande ström, det är en glimmande kaskad, som nedstörtar i ett regn af perlor. Och Tegnér med glansen af sin stil förlorar mindre derpå, än andra skulle göra. Vi äro nyfikna att se huru t. ex. Geijer skall taga sig ut i fransysk drägt.
33 Hvad vi nämnt om Frithiof gäller äfven till största delen om den derpå följande öfversättningen af »Axel» och »Nattvardsbarnen». Men öfversättaren befinner sig här på området af en nyare tid och följaktligen mera hemmastadd. Den moderna romantiken i »Axel» och bildernas prakt, som i »Nattvardsbarnen» uppnått en höjd, öfver hvilken den icke mera kan gå, utan att förlora sig i tomhet, komma öfversättaren förträffligt till pass, och vi tro derföre, att båda dessa poemer skola senteras i Frankrike vida mer än den mera specifikt nordiska vikingasagan. Vi skola längre ned gifva läsaren ett litet prof af Hr Leducs öfversättning och beklaga endast, att vi icke kunna gifva det utförligare.
34 Efter de tre poemerna, som upptaga sidd. 55–247, följa de mest brokiga noter, sidd. 249–372. Man finner här, jemte talrika och utan tvifvel för utlänningen värderika skizzer af den nordiska mythologin, de mest olika ämnen, som det synes godtyckligt inströdda, men ofta tillfyllest förklarade af förf:s angifna plan att kring de eminentaste snillena gruppera allt, så literatur som folklif. Så finner man sid. 240 en metrisk öfvs. af Brauns »Qvinnans öga»; sid.|97 3| 259 ett poem af Mathison öfver elfvorna; s. 160 en afhandling om runorna; s. 271 en annan om offren med en paralellism från Mexico; s. 284, med anledning af kung Beles råd till sina söner, Pohjolamodrens råd till sin dotter ur Kalevala; s. 293 med anledning af ordet »voro nu satte i hög» etc. en utförlig beskrifning öfver Carl XIV Johans likbegängelse i Stockholm år 1844; s. 310 med anl. af Valas spådom en skizz öfver den nordiska, specielt den finska trolldomen; s. 320 Pécontels metriska imitation efter »Frithiofs frestelse»; s. 327 Ampere’s öfvs. af »Ingeborgs klagan»; s. 335 vid sidan af Eddans kosmogoni den finska citerad ur Kalevala;*)Öfverhufvud försvara de fornfinska paralellismerna, för sitt intima samband med den skandinaviska forntiden, fullkomligt sin plats. s. 344–372, med anledning af det i »Axel» förekommande ordet saga**)»La séve des Sagas n’est pas encore epuisée dans le Nord ... Nous en citerons comme exemple une Saga, publiée en Finlande en 1844» o. s. v., hela den i Helsingfors Tidningar införda novellen »Trollkarlens Dotter» (Fille du Troll), hvari sedermera konung Ludvig Philip spelar främsta rollen och der förf. smickrar oss med att hafva förutspått februarirevolutionen tre år före dess utbrott.
35 Hr Leducs 79 noter äro lika många anekdoter. Om vi icke i dem finna den lärda forskningens djup, så finna vi icke heller dess torrhet. De utgöra en konversation, som med behag och ledighet flyger från ett ämne till ett annat och blott behöfver en vink, för att i samma andedrag tala om Stockholm, Paris, Lappland och Mexico.
36 Volymens sednaste afdelning sidd. 373–415 innehåller svenska texter till fem sånger ur Frithiofs saga af olika metrisk form och, som oss synes, godt urval. Den berömvärda afsigten uppgifves vara att härmed gifva fransyska öron en vink om svenska språkets klang och möjligen föranleda studier åt detta håll. För detta ändamål hafva förläggarne Hrr Gide och Baudry anskaffat de annars i fransyskan obrukbara bokstäfverna å, ä och ö, hvarförutom förf. angifver det svenska uttalet af dessa vokaler samt y, u m. fl.***)Uppgiften att g uti namnet Ingeborg uttalas blött, som det franska y, är oriktig.. Några vanställande tryckfel hafva insmugit sig i den svenska texten. – Ett fint porträtt af Tegnér (efter Blackstadius) pryder volymen som vignett.
37 Sedan vi nedskrifvit ofvanstående, ha vi hört anmärkas, att titeln till detta arbete, Histoire litteraire du Nord, mindre synes åsyfta en literatur-, än en blott literär historia, och vi medgifva riktigheten af denna anmärkning. Det har ej kunnat undfalla oss, att en literaturhistoria i fullständig mening ej kunnat ligga inom förf:s plan och 12 à 14 volymers omfång. I sjelfva sakens intresse bör man hålla förf. räkning för det han hellre velat utgifva ett verk af populärt intresse, än en lärd massa af volymer, förvisade till bibliothekernas hyllor. Den modestare mening man således kan inlägga i titeln är ingen annan än den, som tydligen framgår ur hela arbetets plan. Vi önska Hr Leduc till fullföljandet häraf all den framgång början ger anledning att hoppas, och vi tro oss icke träda någon opinion för nära, i det vi på egna och landsmäns vägnar betyga författaren vår erkänsla för det välvilliga intresse, hvilket han både i detta och andra arbeten egnat jemväl de få företeelser från Finland, som kunna förtjena någon uppmärksamhet utomlands.
38 Vi skola nu tillägga ett prof på Tegnér i fransysk drägt och välja för detta ändamål några verser af »Frithofs frestelse»,konsekvensändrat/normaliserat såsom prof på den romantiska skaldearten, och några andra från »Rings drapa» såsom prof på den specifikt nordiska.
39 Le printemps arrive, les oiseaux gazouillent, les bois se parent de verdure, le soleil sourit et les fleuves libres s’elancent en chantant vers la mer. Brulante comme les joues de Freya, la rose s’echappe de son bouton, et dans le coeur de l’homme s’éveillent le desir de la vie, et le courage et l’espérance.
40 Le vieux roi veut aller à la chasse, la reine doit l’accompagner, et toute la cour se rassemble, déployant son luxe et sa magnificence. Les arcs retentissent, les carquois résonnent, les coursiers frappent du pied la terre, et les falcons, les yeux bandés, appellent leur proie.
41 Mais voici que la reine de la chasse s’avance! Pauvre Frithiof, détourne les yeux! Semblable à une étoile sur un nuage de printemps, elle est assise sur son coursier blanc. Moitié Freya, moitié Rota, mes plus belle que toutes les deux, elle porte à sa toque de pourpre un panache de plumes bleues.
42 Ne regarde point le ciel de ses yeux, ne regarde point l’or de sa chevelure! Prends garde, sa taille est si charmante! Prends garde, son sein est si riche! Ne t’arrête point aux roses et aux lis, qui brillent tour à tour sur ses joues; n’écoute point cette voix chère, dont le doux murmure ressemble à la brise du printemps!
43 Rings drapa återgifves som följer.
44 Il repose dans le tertre, le chef à la haute origine, glaive au coté, bouclier au bras. Son bon coursier hennit prés de lui, et frappe de son sabot d’or les murs profonds de la tombe.
45 Le voila maintenant, le puissant Ring, que franchit le Bifrost, et l’arc du pont fléchit sous le poids de ses pas. Les portes du Valhalla s’ouvrent devant lui, et les mains des Ases viennent serrer la sienne.
46 Thor est absent, il est à la guerre; Valfader fait apporter la coupe; Frey entrelace des épis dans la couronne du roi; Frigga y mête des fleurs bleues.
47 Le vieux Brage prend sa harpe d’or; jamais ses chants ont résonné avec une si douce harmonie; La blanche Vanadis, appuyée contre la table, brûle et écoute.