24. De fyra statyerna i Belgiska Deputerade Kammarens palats

Söder om Östersjön

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 24/9 1856:|77 2|

Söder om Östersjön.

Till Betty.

1 Nej, bästa Betty, ingen resebeskrifning. Har du någonsin farit i båt utför Uleå forsar? Snabb var färden; skummet yrde, floden brusade, stränderna sprungo förbi; der en granskog, der ett åkerfält, der en hydda, der en betande hjord; ett ögonblick, och de voro försvunna; farkosten ilade ständigt fram; hvirflarna ville beständigt sluta den; handen vid styret; ögat mot stäfven; ingen tid öfrig för vänner på stranden.

2 Betty, – man skrifver icke midtuti forsen.

3 Kan likväl hända ibland, att man kommer till ett lugnare vatten. Färden saktas, hvirflarna lägga sig. Klippor, skogar och fält skrida långsamare förbi: man vågar bortvända ögat från stäfven, handen från styret, för att spana på stranden en älskad bild och nicka en helsning åt fjerran hyddor. Ett kort ögonkast, en hastig helsning, – och åter begär styret sin säkra hand, och åter begär målet sin orubbliga blick. Ack, verlden är så vid och lifvet så kort, och »Perla vill inte hemma gå till qvällen».

4 Betty får således ingen resebeskrifning. Sök sådant i böcker. Läs Ida Kohl och de öfriga, som i långa år studerat länder och folk. Andra göra klokast uti att lefva och lära, betrakta och tiga.

5 Blott från de lugnare strömdrag skickar jag dessa hastiga helsningar, lösrifna blad som flyga med vinden norrut. Hvad skall Betty finna i dem? Några drag med blyerts, dem fantasin får färglägga bäst den behagar; på sin höjd en »fotografi», sådan Ekman eller Chiewitz på en qvart timma måla med sot öfver ljuset; men icke på långt när så vacker som deras.

6 Nu förstå vi hvarandra. Lefväl. Jag skrifver detta i Paris en kolsvart midsommarqväll.

7 Din vän

8 Gabriel.

1. Från nord till söder.

9 Engång för länge sedan bodde en familj i sju år bland Utsjoki Lappar. Till slut fingo dessa landsflyktige hyperboreer lof att begifva sig söderut. När de kommo till Torneå, syntes dem att solen redan sken blidare öfver snön; när de kommo till Uleåborg, syntes dem att en ny vår sprang emot dem med öppnade armar; och när de slutligen kommo så oerhördt långt i söder, som till sydliga Österbotten, då tyckte de att öfver dem hvälfde sig Italiens himmel, omkring dem blommade sydländernas grönska, och de tröttnade icke att betrakta barrskogarnas höjd och åkrarnas skördar och de betande hjordarna och de vackra byarna och folket, som i långa rader gick långs vägen till kyrkan om söndagsmorgonen.

10 Våra illusioner, Betty! Det är med södern som med regnbågen och med hoppet och med lyckan: vi jaga efter dem med vår längtans barnsliga åtrå, och när vi tro oss hafva dem fatt och stå midtuti dem, då ha de redan halkat bort ur vår famn och vikit allt längre och längre, från kulle till kulle, från strand till strand. I söder om oss är ett haf; bortom det hafvet tänka vi oss allting grönare och varmare. Ha vi ej flugit längre förut, hur väcker ej då det lilla steget från Helsingfors till Reval vår fröjd och beundran! Reval med de åldriga husen, med de tidiga frukterna, med dess stenlösa slätter och tyska språk – det är södern för oss. Ännu icke, säger man till oss i Reval; res till Berlin, Lübeck, Hamburg, der är bättre, södern är der. Och vi resa dit; ännu icke, säger man oss; i Dresden, i Köln, vid Rhen, der är varmare, södern är der. Vi resa dit; ännu icke, säger man oss; i Paris, i Brüssel, der äro sommar och skönhet, södern är der. Vi resa dit; ännu icke, säger man oss; norr om Alperna och Pyrenéerna är ingen sydlänsk sol. Och vi stiga öfver bergen; ännu icke, säger man oss; Medelhafvet är stort, segla deröfver, södern är der. Och vi landstiga på det heta Afrikas kust; ännu icke, säger man oss; Atlas är hög; stig öfver dess toppar, södern är der. Och vi komma till de stora öknar, brända af solen, der kamelerna smäkta i middagshettan; ännu icke; bortom dem är ännu en söder, och så beständigt, beständigt längre, till dess vi åter komma i köld och snö bland sydpolens isar.

11 Våra illusioner! Ingen dödlig har ännu stått på en punkt, der han icke haft bakom sig det förgångna och framför sig det tillkommande. Ingen dödlig har ännu upptäckt det land, der icke en nord är bakom, en söder framför. Hvar är den oförgängliga skönheten? Hvar är den eviga våren? Hvar är hoppets fullbordan? Hvar är längtans slutliga mål?

12 Ingen vet. Och likväl, Betty, tvifla icke, tro beständigt på hoppet. Utan det är ingen lycka och intet lif. Bort vill beständigt vår längtan; i sjelfva denna längtan hägra de förlorade paradis, och den aldrig uppnådda södern har till sist ändock i våra drömmar sin sannaste verklighet.

2. På Östersjön.

13 Långt bakom oss dånar återljudet af Sveaborgs kanoner. Den nyss blokerade hamnen öppnar sin trånga port; de tunga bergen vika tillbaka; det blåa glänsande hafvet utbreder sig omäteligt för vår syn i vårsolens sken, och frihet andas öfver dess salta vågor.

14 Bakom dessa berg bortsjunker ändå det käraste vi äga på jorden: vårt fäderneslands skogar och sjöar, de solglänsta taken af vårt lugna lyckliga hem och de sista tårade blickarna från älskade ögon, som följa oss, sålänge ännu en strimma af ångarens rök kan skiljas från molnen vid den fjerran randen af hafvet. Huru är det möjligt att lemna bakom sig halfva sitt lif och hela sin kärlek och likväl icke sörja, icke sakna, utan draga ett lätt, djupt andedrag ur sitt vidgade bröst och gå ut i verlden såsom en hemlös vind, den der icke vet hvadan han kommer och hvart han far? För det att frihet är lifvets första behof; för det att himmelens tak är högre än det mest älskade hem; för det att vida verlden är större än skönaste barndomsdalar. Engång i lifvet måste hvarje menniska känna sig fågelfri; engång måste hjertats och tankens dämpade stormar blåsa ut i det oändliga; engång måste den dagliga vanans tumstock vidgas till större mått för det stora och sköna på jorden. Hvarje spänstig själ behöfver engång en verld omkring sig för att vexa ut till sin fulla höjd.

15 Fordom, när jag i skolan betraktade Åkermans karta, som den tiden gick och gällde för verldens afbild, fick jag en ganska ringa tanke om Östersjön. Bottenhafvet, Ålands haf och Finska viken lärde mig sedan en bättre. Östersjön sjelf drog nu försorg om att öka sin reputation. Skummande i storm, är han sannerligen ej att förakta. Vi hade med och mot med besked. Hengist vred sig liksom en mask; den gamle sachsaren krälade fram genom vågorna, men framåt gick han. Ombord var elände och sjösjuka. Lyckligtvis också biffstek, öl, finsk resignation och skymtar af muntert lynne. Man spådde, som vanligt, vackrare väder och smålog i schjuppskinn åt Tysklands väntade sol.

16 Detta haf är centern för hela nordens historia. Hvad allt har icke det sett under seklernas lopp! Feniciske kryssare, norrmännens vikingar, finske och estniske härjaretåg, Erik Väderhatts, Erik den heliges, Waldemar Seiers härtåg, Erik XIII:s sjöröfvare, hansestädernas väpnade köpmän, Otto Rud, Junker Thomas, Fleming, Gustaf Adolf, Christian IV, Wachtmeister, Tordenskiöld, Ehrenskiöld, Hoglands och Wiborgs hjeltar, Napier, Dundas, Plumridge – och, mellan dessa hafvets lejon och vargar, millioner fredliga segel, som längesedan slitits af stormen, millioner kölar, som bräckts emot bankar och grund, och ändock ständigt nya, som draga sitt strå uti verldens myrstack. Huru ofta ha icke dessa vågor färgats af blod! Årtusenden igenom hafva konungar och hjeltar kämpat om våldet på detta haf, som medförde väldet i norden, och den som ägt Finland har rotat på det sitt östersjövälde. Mot detta haf ha alla dess kuster och stater sträckt sin kärliga famn; det har varit deras makts och rikedoms källa, deras förrådshus i nöd, deras aflopp i öfverflöd, deras bildnings åldriga vagga, deras äras moder och deras lyckas vilkor. Det dricker sin näring ur tvåhundrade strömmar på alla sidor och törstar ändock beständigt och magrar och drager sig långsamt tillbaka från nordens stränder, men stiger i söder; och såsom det skapat hela nordens historia, skapar det och förändrar än i dag hela nordens geografi.

17 Dock – färden gick. Finska viken vidgades hastigt, Dagö och Ösel försvunno i fjerran, en omätelig blånande slätt utbredde sig ända mot Gottland. Mellan detta och Ölands kalkklippor kryssade Hengist ett dygn. Andra dagen hissades sotiga segel för sida vind, fiskare hvilade på årarna och utbjödo torsk; svenska vallen förtonade sig i norr; de ljusgröna åsarna af Bornholm vinkade med täcka byar att landa. Gladare såg ej Columbus den första elden på Guanahani, än vi betraktade några på stranden betande får. Bornholm och Sverige försvunno, Rügen skymtade förbi, vi påminte oss Rostocks bellmanska mumma och kikade på de hvita husen i Wismar. Icke långt derefter sågo vi Trawes mynning, och så var den korta sagan om Östersjön slut.

Notisen/artikeln ingår i HT 27/9 1856:|78 2|

Söder om Östersjön.

3. Lübeck.

18 Majsol sken öfver Trawes mynning; Östersjöns blåa slätt försvann bakom lind och bok; rader af vackra landthus och blommande trädgårdar smyckade stränderna. En doft kom emot oss från ros och jasmin; en ljusare, mjukare grönska log emot ögat. Det var vår första söder; – glada, hoppfulla stodo vi midtuti Tysklands vår.

19 Detta Tyskland – jag kan förstå allt tadel, allt löje, allt missmod, som ständigt hagla ned deröfver från främlingar och dess egne, till tack för dess goda middagar och dess långa patriotiska tal – men jag kan ej förstå, huru det är möjligt att första gången trampa dess ädla jord utan en varm känsla af pietet, som går en till hjertat. Denna jord är dock helig för menskligheten; den har blifvit fuktad af dess ädlaste blod; den har gifvit lif åt evärdliga namn: Luther och Gutenberg, Leibnitz och Humboldt, Klopstock och Schiller, Haydn och Mozart; här har sanningen vunnit sina skönaste segrar; här har hvar kulle en saga, hvar bäck ett minne, hvarje berg en ruin, hvarje fält ett slagfält, hvarje by en hågkomst, som utgör dess stolthet. Man trampar vid hvarje steg på berömda grafvar och på fotspår af det förgångna, för hvilka denna tidens skosulor äro för små. Hemma hos oss kan historiens mark förliknas vid en mo, ur hvars sköte höga, men glesa furor resa sig upp, och deremellan utbreder sig en ändlös slätt af enformig ljung. Här uppå Tysklands historiska botten vexa minnena täta och höga som tropikernas skogar; man armbågas med skuggorna för att komma fram bland de lefvande. Undra sedan att minnet här har blifvit en födkrok och att denna nation, »som skulle beherska verlden, om den blott kunde beherrska sig sjelf», beständigt kastas emellan sjelfförgudningen af sin storhet och sjelfförödmjukelsen af sin sorg, hvilken likt Promethei gam förtär dess inelfvor.

20 Det var Lübeck, »nordens Karthago», som engång satte sig före det djerfva mål att beherrska Östersjön och göra alla dess kuster skattskyldiga. Flikarna af dess fana fladdra nu omkring norden i form af halsdukar och kattuner; spillrorna af dess storhet flyta kring Östersjön som fredliga handelsskepp. Sjelfva staden är en stad af spillror, aktningsbjudande genom sin forntida prägel. Gamla murar och befästade portar, göthiska kyrkor och höga åldriga hus med spetsiga gaflar, allt detta är raggigt för nutidens blick; men det ger vördnadens intryck. Åtskilligt brytes nu ned för nyare anspråk, och rundtomkring staden breda sig täcka promenader, genom hvilkas grönska jernvägens ständiga buller larmar. Man skulle knappt tro, att den stad, från hvilken Finland hämtar sin mesta moderna grannlåt, är så gammaldags till sitt yttre och bebos af ett så flärdlöst, flitigt och enkelt folk. Jag är en af dem, som hyst mången fördom mot Lübeck; det förtjenar dem icke, det är en god, redbar stad, och om det döper sina viner, så är det för att – Östersjön är så nära.

21 Blott 3 timmars jernbana, och man har, med en krok åt söder, tillryggalagt den förr med alla eder i tyska språket fördömda vägen mellan Lübeck och Hamburg. Hals öfver hufvud kommer man från en tysk och fredlig småstad in på en af verldsmarknadens största tummelplatser.

4. Hamburg.

22 Första intrycket af Hamburg är mäktigt. Jag stod en dag på Stintfang, en höjd ofvanför Elben. Vid dess stränder lågo de skönaste trädgårdar; rundtomkring smögo sig dessa herrliga gröna vallar, som äro Hamburgs förtjusning; här Alstern i en halfcirkel kring staden; der åter Elben med tjugu folkfyllda ångbåtar, som på engång ilade utför strömmen till Altona, Rainvilles Garten och den höga kullen af Blankenese. Jag vände åter till staden; palats vid palats i ädel stil, med höga spegelfönster och glänsande butiker, skådade ned öfver de breda gatornas brokiga menniskohvimmel. Qvällen kom, och mörkret föll öfver den stora staden. Gaslågorna tändes öfverallt, och speglade sig i Alsterns tama glittrande våg. Ögat tjusades, hjertat bedrogs. Jag sade till mig sjelf: Hamburg är ganska skönt!

23 Åter for jag till hamnen. Tusen skepp från alla delar af verlden lossade och lastade vid dess quaier; Elben, här en tysk mil bred, hade knappt rum för kommande och farande. Jag såg de rika lagren af alla slags varor, som spridas kring verlden, såg dessa tunna papper, som under namn af vexlar mångfaldiga och omsätta handelns rörelsekapital. Jag trängdes på börsens gallerier mellan 1 och 2 middagstiden. Dernere i salen brusade en svart massa af 3 till 4 000konsekvensändrat/normaliserat köpmän, skeppare, mäklare, spekulanter och affärsmän af alla slag. Det var en myrstack, det var en flughåf, det var ett haf. I denna sal omsättas hvar dag 10 till 20 millioner rubel silfver. Der äro redbarhet, punktlighet, affärsvana och klokhet; sådant bör erkännas. Jag lyftade Finska bankens vexlar på firman Salomon Heines kontor; det var ett urverk, nött, men pålitligt. Kontoret af två hvälfda rum var helt oansenligt, möblerna nästan fattiga, målningen afnött, den låga trädtrappan alldeles murken. Der herrskade dock en af desse mäktige penningefurstar, som regera verlden. Jag beundrade konsten att samla skatter och sade, med svalnad förtjusning, men ännu med stor aktning: Hamburg är ganska rikt!

24 Dock, Betty, »hvad båtar det att vinna hela verlden och taga skada till sin själ»?konsekvensändrat/normaliserat Det första som stötte mitt öga var palatsernas smutsfärg. Detta sköna praktfulla Hamburg, är det besudladt af girighetens dy? Är det sannt, att Mammons gyllene kalf är den ende allsmäktige gud, som Hamburg tillbeder? Är det sannt, att allting här är falt för penningen: oskuld, kärlek, heder, menniskolycka, allt det som annars i lifvet ej kan med hela verldens skatter betalas?

25 En liten blek och svarthårig jude, duglig och punktlig affärsman för resten, hörde så djerfva frågor med kallt smålöje. Hvad? sade han, i det han med van hand förde ostron på ostron till munnen i Wilkens delikata Frühstückskeller – hvad? ha vi icke en lagbunden frihet, ett mönster af tolerans, ett välordnadt samhälle, en utmärkt polis, en mängd af rikt begåfvade välgörenhetsanstalter? Äro ej heder, arbetsamhet och redbarhet ett vilkor för hela affärslifvet? Ha vi icke ett ärbart och indraget familjelif, gästfrihet, vänskap, ordhållighet, tjenstaktighet? Är det ett fel att med drift och omtanke sträfva sig till uppkomst här i verlden?

26 Nej, sade jag; arbeta, förtjena, sälj rocken af kroppen och brödet ur munnen; jag vet att Hamburgaren är i stånd dertill, och det bevisar blott att han är född till köpman. Men om detta uppslukar all eder åtrå, hvad ha’n I då öfrigt för det heliga, stora och sköna i lifvet? Det rika Hamburg har gjort så mycket för materiela intressen, för allt det som bereder nytta och komfort; man bor praktfullt, man äter läckert, alla sinnen berusas; – men är det allt? Hvad har Hamburg gjort t. ex. för vetenskap, literatur och konst?

27 Vi ha ett stadsbibliothek om 225 000konsekvensändrat/normaliserat volymer; Lessing har bott här länge och Klopstock i 30 år; mer än 50 musik-kapeller spela alla dagar för allmänheten ...

28 Bibliotheket, Lessing och Klopstock tillhöra det förra århundradet. Eder musik är bestämd att kittla örat, på det att hummern, champagnen och den fina havannan må smaka er desto bättre. Edra theatrar äro erkändt under kritik; jag har besökt en tafleexposition; vasserra, taflor funnos der nog, mer än 1 000konsekvensändrat/normaliserat numror, men en så lysande samling af medelmåttor kan säkert ingen småstad i Tyskland framvisa. Eder arkitektur är det bästa I hafven; det är en utsida, som imponerar. Men huru ha’n I förnedrat de öfriga konsterna! I dessa danssalar, dessa slafmarknader, der snikenheten uppenbart, med lagens tillstånd på fickan, schackrar med menniskosjälar liksom med boskap – der låten I målaren anbringa sina täckaste taflor, der låten I musiken slösa sina mest tjusande toner, der legen I för några mark en försupen rimsnidare att i poesins namn förgylla det skändliga ockret med klingande verser ...

29 Den lille svartmuskige mannen smålog ånyo med ett höfligt medlidande öfver en så stor intolerans. Hvad vill ni man skall göra? sade han med en axelryckning. Man måste unna utkomst åt alla ...

30 Vid dessa ord betalte mannen sina ostron på skilling och mark, tände cigarren, bugade rätt förbindligt och gick. Jag måste underrätta dig, min goda Betty, att man i hela den civiliserade verlden, utom i Finland, röker på gatorna.

31 Andra dagen, som var en söndag, föll det mig in att se, huru detta folk, hvars kyrka är börsen och som sålunda har gudstjenst sex dagar i veckan, tillbringar den sjunde, då börsen är stängd och de vanliga kristna templen öppna. Ingen stor eller liten stad i Europa har så få kyrkor som Hamburg i proportion till sin folkmängd. Medan ofantliga byggnader uppförts efter branden, står den ärevördiga gamla Nikolaikyrkan ännu knappt halffärdig, och arbetet tycktes för närvarande hvila. Huru kan man också ha tid med allt på engång? Hamburgaren har så mycket att göra, han har så mycket att efterse nere på jorden, att han icke hinner lyfta sina ögon mot himmelen – om ej för att se hvad vind det blåser.

32 Godt, tänkte jag, kyrkorna äro få; de äro så mycket mer till trängsel fulla. I Catharinakyrkan skulle gudstjensten om en kort stund begynna. Några gamla gummor sutto der i tålig förbidan. I Petrikyrkan fortgick gudstjensten; orgeln spelade, två eller tre enstaka röster hördes från läktaren; presten uppträdde i sin svarta kaftan med den styfva ringkragen och höll en uppbygglig predikan om tron: församlingen bestod af 5 gamle borgare och 7 eller 8 fruntimmer. I Michaeliskyrkan ungefär en lika talrik församling. Men utanföre voro gatorna fulla med folk, fisksäljare och andre utbjödo sina varor i närheten af kyrkodörren, och gatpojkarne sprungo larmande efter en hop förbitågande militär.

33 Jag vill ej tro att det alltid är så. Hvarföre skulle ej Hamburg, bland den stora mängden, också räkna månge, som hylla kristendomen af öfvertygelse eller af vana? Det var således en tillfällighet nu, men en tillfällighet, hvilken, sammanställd med så|78 3| mycket annat i denna sybaritiska stad för Mammons tillbedjan och sinnenas lust, nästan kom en att rysa.

34 Och när jag åter kom ut från de toma kyrkorna till de hvimlande gatorna, de stolta palatsen, de glänsande butikerna, de sköna promenaderna, se, Betty, då var all deras glans försvunnen, och jag tänkte uppå hvad det en dag skall blifva af detta stora födgeni, detta rika, välordnade och driftiga samhälle, med alla dess yttre företräden, när denna verldens åtrå fullständigt uttagit sin rätt, när anden fullständigt flyktat ur denna raffinerade arbetsmachin, när egoismen fullständigt har genomfrätt också detta bländande yttre skal ... Då, Betty, ville jag långt hellre bo i ett torp af Österbottens eller Savolaks’ innersta moar, än i detta herrliga Hamburgs andlösa ödemark ...

35 Min gode värd och f. d. Helsingforsare Vohs, den ypperste af alla värdshusvärdar, måste förlåta, att hans läckra middag, ja sjelfva hans skandinaviska bränvinsbord, det enda söderom Östersjön, den dagen förlorat hela sin tjusningskraft. Med sitt vanliga fryntliga löje bjöd han snus åt gästerne; midtemot mig satt en engelsk Kresus, som inom en half timme slök sex rågade tallrikar och två buteljer vin, utan att säga ett ord, och strax invid honom hördes en tysk Sardanapalus fråga sin granne, som läste tidningen, den bekanta hamburgska frågan: »ist heute was los?»

36 »Ja, sade den andre: »Ball im Apollosaal und Fechter von Ravenna.

37 »Apollo soll leben»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Sardanapalus med ett verkligen assyriskt småleende.

Notisen/artikeln ingår i HT 4/10 1856:|80 2|

Söder om Östersjön.

5. Fäktaren från Ravenna.

38 Hamburgs genius, förtörnad öfver den förkastelsedom främlingar från den arma norden vågade uttala öfver all dess herrlighet, rufvade på hämd. Likasom af en slump förde han främlingarne bort till en theater af tredje rangen i förstaden S:t Pauli och lät dem det skåda det märkvärdigaste dramatiska stycke Tysklands literatur har frambragt på de sednaste tio åren – Halms ryktbara, länge anonyma, så mycket omtvistade och med rätta beundrade sorgespel »Der Fechter von Ravenna».konsekvensändrat/normaliserat

39 Föreställ dig, min goda Betty, en theater ungefär af samma storlek som den i Helsingfors, men något högre och med tre logerader. Vissa dunkla qvarlefvor låta ana, att salongen i bättre dagar varit prydd med förgyllningar, att logerna i en aflägsen forntid varit målade och invändigt öfverdragna med rödt kläde; att scen, ridå och dekorationer i samma försvunna gyllene ålder skådat lyckligare dagar. Allt det der är nu i det skick, att en theater i Kajana skulle dragit i betänkande att presentera sig i denna skepnad för sin publik. Skådespelarne, med ett eller par undantag af gäster från Altona, motsvara fullkomligt scenens och husets ämabla egenskaper. Vi besluta vid inträdet att gifva oss tålamod till första aktens slut; dock se, vi stadna qvar hela fem akter igenom och ha derunder knappt tid att gäspa.

40 Vi befinna oss i Rom år efter Christi börd 41. Verlden darrar för romarnes vapen, men Rom sjelf darrar för Caligula. Denne vansinnige och blodtörstige tyrann står framför oss i hela sin vildhet.

41 För två och trettio år sedan hade Arminius lyckats förena germanernes söndrade stammar och tillfogat romarne under Varus det blodiga nederlaget i Teutoburgerskogen. En tid derefter hade Arminius stupat, lönnmördad i inbördes fejd; hans enka Thusnelda fördes fången till Rom; hans späde son förgicks i okända öden; det korta skimret af Germaniens seger och endrägt försvann.

42 Det förslafvade Rom begynner emellertid att ledsna vid Caligulas dårskaper. Som vanligt måste blod flyta för att stilla dess rofdjurstörst, och fördenskull vill kejsaren tillställa stora fäktarespel. Alla Italiens berömdaste gladiatorer kallas till Rom och bland dem Glabrio, fäktmästaren i Ravenna, med sina elever. Välfödde och gödde, drifvas desse ynglingar som boskap till slagtbänken; man ser dem i deras råa vildhet nära att sönderslita hvarandra af svartsjuka för den sköna och lättsinniga Lycisca, fäktmästarens dotter. Dock pisken hviner kring deras skullror; sjelfve Thumelicus, den vildaste och stoltaste bland dem alla, böjer sig som en slaf för mästarens aga.

43 Thusnelda uppträder, en hög och ädel qvinna, furstinna ännu i bojorna. Merowig, Arminii gamle vapenbroder, har funnit tillfälle att uppsöka henne och förkunnar att en allmän resning mot romarne är nära att utbrista bland Germaniens stammar. Men dertill fordras en anförare, kring hvars af alla vördade fana partierna kunde försonas. Det finns endast en sådan, om han lefver ännu, och denne ende är Arminii son. Hvar finna denna förlorade pant för Germaniens seger?

44 Dock – han är funnen. Merowig har lyckats utspana, att detta förlorade barn blifvit fördt till Ravenna och uppfostradt i den dervarande ryktbara fäktareskolan. Spaningen fortsättes och leder slutligen derhän, att Arminii förlorade son, Germaniens hopp, är ingen annan än den tjuguårige gladiatorn Thumelicus.

45 Modersfröjd och bäfvan! Thusnelda uppsöker sin son, förkunnar för honom hans ädla härkomst, hans stora bestämmelse att upprätta Germaniens ära och krossa Roms jernarm, som beständigt hotar dess frihet. Hon tviflar icke ett ögonblick, att ju sonen, värdig son af en stor fader, eldad af detta höga mål, och dessutom uppfödd med vapen i hand, skall med hänryckning förnimma den lysande bana, som honom väntar. Hon bedrager sig; Thumelicus hör henne med förundran, nästan med likgiltighet. Han förstår att denna främmande qvinna kallar sig hans mor; han till och med röres deraf; det öfriga förstår han icke, det är ett språk, vid hvilket han icke är van.

46 Och nu utvecklar sig denna skickligt förberedda märkvärdiga strid, som är styckets kärna och i sin psykologiska sanning framkallar den mest gripande effekt. Thusnelda talar till furstesonen, till Arminii son; ack, han finns icke mer; framför henne står Thumelicus, gladiatorn, som blifvit gödd med lamstek till slagtoffer på skådebanan och vand med pisken att lyda en herres befallning. Hon talar till den friborne germanen, och framför henne står den romerske slafven. Hon vädjar i sin förtviflan till ynglingens ärelystnad, och se, denna ärelystnad har redan ett annat mål: »Cæsar sjelf skall se mig fäkta; tänk dig, moder, Cæsar sjelf!»

47 Än mer: Caligula har blifvit underrättad om Thumelici härkomst. För att afleda honom från ett nytt dåraktigt härtåg, ingifver man honom den tanken, att i Thusnelda och Thumelicus djupt förödmjuka de hatade germanerne. Till hämd för Vari nederlag skall nu Arminii son, den romerske slafven, väpnad med sin faders svärd, uppträda och slagtas på arenan uti germanisk krigaredrägt, och Thusnelda skall, klädd som germanisk furstinna, vara vittne dertill.

48 Detta erfar Thusnelda. I de mest glödande ord besvär hon sin son att fly denna gränslösa förnedring, för att återvända med härsmakt från sitt befriade fädernesland och aftvå sin skymf uti romarnes blod. Förgäfves äro hennes, förgäfves Lyciscas böner och tårar. Så förfärligt djupt har uppfostrans och vanornas makt förslafvat Arminii son, att det som modren kallar den största skymf, det anser han för sin största ära. Att fäkta inför Cæsar, att belönas af hopens jublande bifallsrop, att taga hämd på sin medtäflare i Lyciscas ynnest – se der de motiver, som hos Thumelicus, fäktarn från Ravenna, väga mer än frihet, ära, fosterland, en faders minne och en moders tårar! Men icke blott detta. »Så! säger han till henne; gå till dina germaner, jag är en romare! Cæsar har uppfödt mig, Cæsar har klädt mig, Cæsar har visat mig den största ära. Skulle jag visa mig ovärdig en sådan nåd!»

49 Och Thusnelda går; hon går ändock med aktning för sin olycklige son; han skulle dock stupa för hvad han ansåg för sin pligt; germanisk ordhållighet förde honom till slagtbänken. En förtviflad tanke gryr hos Thusnelda. Caligulas hämd skall förfela sitt mål; Arminii son skall ej blifva ett redskap till Germaniens skymf.

50 Stunden nalkas; fäktarespelen skola begynna. Mästaren unnar Thumelicus några ögonblicks hvila att stärka hans krafter. Thusnelda kommer; hård är striden i hennes hjerta; gång efter gång ryggar hon med fasa tillbaka; då ljuder signalen till sonens, hennes och hennes lands förnedring; det ges intet val; med spartanskt hjeltemod stöter hon Arminii svärd i den sofvande ynglingens bröst.

51 Nu kommer fäktmästaren att väcka den försumlige; nu kommer äfven Caligula. Han rasar, han hotar; men Thusnelda föraktar hans hot. Hon har räddat sin sons och sitt lands ära och genomborrar till sist sig sjelf för tyrannens fötter.

52 Då känner Caligulas raseri ej mera en gräns. I sin vildhet uttalar han denna vansinniga önskan, som eko fört genom häfderna, att romerska folket måtte hafva blott en enda hals. Sjelfva hans gunstlingar se sina lif i fara, och prefekten för hans lifvakt Chærea stöter, för att rädda sig sjelf, sitt svärd uti odjurets bröst.

53 Dermed är stycket slut. Döm sjelf om dess värde, förhöjdt af ett ädelt poetiskt språk, och om motiverna för dess framgång. Naturligtvis har det ock sina skarpa tadlare. Halm har haft sina skäl att i det längsta ej synas. Thusnelda, Thumelicus och Caligula äro förträffligt genomförda karakterer, och fäktaren från Ravenna står eller faller med den satsen, att menniskan ej födes till sitt öde; det är lifvet som gör henne till hvad hon är.

Notisen/artikeln ingår i HT 8/10 1856:|81 2|

Söder om Östersjön.

6. Jernvägarna.

54 Om någon sade dig, goda Betty, när du en middag i sommarhettan åker stora landsvägen från Helsingfors till Tavastehus – när hästarna digna af trötthet, pisken beständigt hviner, vagnen framskrider fot för fot uppför en sandig backe, natten kommer innan du hinner målet, emedan du så sent kom ut från förmiddagskaffet, och du är tvungen att söka en ovan bädd på en ruskig gästgifvargård – om någon då sade dig, att detta bråk snart nog är öfverflödigt, att du i en framtid skall åka denna samma väg på två timmar, utan fruktan för solens hetta, det hotande åskmolnet, vägens damm och hållkarlars hojtande; då vore du med om bytet och såge visst gerna, att den dagen vore redan i dag.

55 Och om någon sade studenten, när han på sin rankiga kärra reser om hösten från Uleåborg till Helsingfors, utvakad och genomskakad, halfdränkt af regn, öfverstänkt af byarnas smuts, med sönderskafvad kappsäck, svärjande vid Jupiter och Cerberus öfver hästar som aldrig komma och seldon som gå sönder och hjul som skola smörjas och pojkar som vägra att köra och resande fruar med sex barn som öfverrösta på nattqvarteren sjelfva kyrkornas sång – om någon sade honom, att den tid kan komma, när han i filosofiskt lugn, makligt och fredligt genomilar på 16 timmar denna samma väg, som nu kostar honom fem eller sex dagars mödor, – han skulle göra som du, Betty, han vore med om bytet och såge gerna att den dagen randades redan med nästa morgonsol.

56 Och om någon sade detsamma åt postiljonen som »slagit sig i ro» på den torturmachin vi kalla skjutskärra; och åt forkarlen som vandrar dag efter dag och mil efter mil vid sidan af sitt lass; och åt bonden som får sin häst förderfvad tillbaka från hållskjutsen; och åt alla de olika farande och kommande som fullpluttra dagböckerna med storslängande namn eller befolka vägar och krogar vid alla marknadsresor i menföret; jag tror att de alla vore af samma tanke, att få af dem vore nog fega, nog inbitna i vanornas makt, för att önska sig landsvägen tillbaka, der den kan utbytas mot nutidens vindsnabba färd på jernvägarna.

57 Det är först sedan han rest på detta sätt några hundrade mil och sedan åter förnyar bekantskapen med vår beskedliga finska lunk, som en finne med förundran blir varse, att hans land är snart det enda land i Europa som saknar en jernväg.

58 Landsvägen förhåller sig till jernvägen som skrifkonsten till boktryckarekonsten. Umbärlig blir väl den förra aldrig, och ingen bestrider heller dess nytta; men icke förthy är det visst, att med den första jernvägen, likasom med den första tryckta boken, har verlden tagit ett jättesteg framåt.

59 Jernvägarna ha nästan tillintetgjort afstånden, så att det ena landet, den ena staden, det ena folket, den ena menniskan stå mycket närmare till alla de andra än förr, ja så att säga vid hvarandras portar, der de kunna öga mot öga betrakta hvarandra och byta sig till hvad de behöfva. Det är en ofantelig vinning för alla materiela behof, men en icke mindre för alla lifvets högre syften och för det stora kristna broderskapet menniskorna emellan. Det ena folket kan nu i all vänskap säga till det andra: var så god och glöm icke bort mig; titta in när du tittar ut!

60 Men tillika ha jernvägarna mäktigt bidragit att mångdubbla tidens värde. När man ser huru otroligt mycket som kan medhinnas på minuter och timmar, så kan man ej undgå att för dem få en viss respekt; och när man engång är tvungen att passa på sekunder, låter man sannerligen bli att en annan gång slösa med dagar och veckor. Det första man kommer ut i verlden, märker man genast att alla menniskor ha brådtom. Med eller mot sin vilja tvingas man till detsamma; det går ej mera an att lalla och sinka och fundera och sträcka sig, såsom vi ha för sed i det kära fäderneslandet. Hos oss brukar man sofva bort eller fundera bort halfva sitt lif; förlåt mig, jag ville säga tre fjerdedelar; ty huru mången kan på samvete säga att han arbetar mer än sex timmar i dygnet, räknadt i medeltal hela året om? Kommer jag ej i dag, så kommer jag i morgon. Gud skop ingen hast, säger svensken, som dock är raskare än de våra. Men på det sättet blir ett folk efter alla de andra, och allting går la la. Det gör mig ondt att säga, men en sanning är det, att vi stå femtio år tillbaka i nästan allt som gör andra nationer rika och stora. Och det kommer sig mest af vår björnaktiga vinterdvala och af vårt orimliga slöseri med den dyrbaraste af alla timliga ägodelar – tiden. Ty, Betty, sy och sticka, väf och spinn! Om natur och klimat gifvit oss en fattigare ränning i vår lefnadsväf, så beror ändå mycket på inslaget, och inslaget beror af oss sjelfva.

61 På jernväg reser man fort. Hastigheten kan ökas eller minskas; men i medeltal gå de tyska lokomotiverna 4, de belgiska och franska 6 svenska mil i timman. Den tid man dröjer på vägen beror likväl mindre på fartens hastighet, än på uppehållen. Varutågen (Güterzüge) stadna ofta och dröja längre för att in- och utlasta boskap, hästar, grisar, får, höns och alla möjliga varor, tillochmed stenar. Passageraretågen (Personenzüge) stadna lika ofta, vid hvar station, vanligen 4 till 6 gånger och mera i timman, men dröja för hvar gång helt kort, från 2 minuter, som är det minsta, till en timma, som brukar bestås vid middagstiden eller för passviseringar och tullvisitationer. Dessutom stadna de i några länder öfver natten. Kurirtågen (Schnellzüge, Trains de grande vitesse) stadna deremot mera sällan, vid hvar tredje eller fjerde station, och för hvar gång helt kort, så att längsta uppehållet är en half timma middagstiden, och dessutom fara de genom nätterna. Det är på sådana man ilar med vindens hastighet genom ofantliga sträckor. Det är på sådana man far från Hamburg till Berlin på 9 timmar från Berlin till Paris på 24 timmar och så vidare, så att snart, när alla under arbete varande banor äro färdiga, hela Europa kan på en vecka genomkorsas i alla väderstreck. Antag att vi hade en jernväg från Wiborg långs kusten till Åbo och sedan vidare ända upp till Uleåborg. Hela denna sträcka gör på nuvarande krokiga vägar 122 svenska mil. Jernvägarne byggas naturligtvis rakare och så raka som möjligt, men låt vara att väglängden vore densamma, så skulle man, med 5 mil i timman som medelhastighet och när man beräknar tre timmar i dygnet för uppehåll, fara en vacker morgon från Wiborg klockan 7, vara i Fredrikshamn kl. ½ 10, i Lovisa kl. ¾ till 11. i Borgå kl. ¾ till 12; i Helsingfors kl. 1¼. Der skulle man äta middag, men litet fortare än både gäster och värdar nu äro vana vid. Derpå skulle man resa från Helsingfors kl. 2 e. m., dricka kaffe i Pojo på sidan om Ekenäs kl. 4 och vara i Åbo kl. ½ 7 på aftonen. Kan då icke det gamla goda Åbo hålla en längre qvar än på en hastig kopp thé, så reser man vidare och är kl. ¾ till 8 i Letala på sidan om Nystad, sedan vidare kl. ½ 9 i Raumo, derefter kl. ¾ till 10 på aftonen i Björneborg, der man kan taga en sup och en smörgås; sedan åter vidare kl. 12 på natten i Kristinestad, kl. ½ 1 i Nerpes på sidan om Kaskö, kl. ½ 3 på morgonen i Vasa och kl. ½ 5 i NyCarleby, der man kan dricka sitt morgonkaffe. Sedan vidare kl. 5 i Jakobstad, kl. 6 i GamlaCarleby och kl. 9¼ i Brahestad, der man äter sin frukost, för att sedan kl. före 12 middagen välbehållen hamna i Uleåborg, efter att med knappa 29 timmars färd hafva tillryggalagt de 122 milen från Wiborg och derunder hunnit säga god dag och adjö åt alla vänner som behagat passa på tågets ankomst i kuststäderna.

62 Den som icke har brådt och tycker att en sådan sträcka utan rastetider är tröttsam, kan hvila en dag öfver hvar han behagar och sedan fortsätta. Kanske tycker någon mera om att äta middag i Helsingfors, dricka kaffe i Tavastehus och vara i god tid före thédags i Tamerfors, eller att frukostera i Vasa, äta middag i Jyväskylä och komma i lagom tid till en musikalisk soiré i Kuopio. Men icke ens den som far genom natten behöfver frukta besvärligheter, som på något sätt kunna jemföras med dem man får underkasta sig på vanliga nattresor. Tidens anspråk och jernvägsbolagens egna intressen ha beredt den resande beqvämligheteroriginal: beqvämlgheter, om hvilka man hos oss har knappt någon aning. Hvarje vagn liknar en kammare; ifall man icke är en Rawa, kan man beqvämt stå rak inuti den. Framför sig och bakom sig har man slutna väggar, öfver sig ett tak med en lampa för natten och på hvardera sidan ett stort dragfritt fönster, som efter behag kan fällas in uti dörren eller åter uppdragas. Dessa fönster ha åter gardiner att användas, när det behöfs, på solsidan. I hvarje vagn äro vanligen fyra sköna stoppade soffor, två och två mot hvarandra, och hvarje soffa rymmer beqvämt tre sittplatser. Har man isynnerhet en hörnplats och ett af dessa rutiga ylletäcken, som en försigtig resande gerna för med emot kylan, så sofver man godt som i mjukaste gungstol. För lösa effekter finnas antingen nät i taket eller klädhängare på väggarna. Skakningen är vanligen så obetydlig, att den knappt märkes det ringaste, och med någon vana dervid läser man ogeneradt sin bok. Med ett ord, man reser icke, efter det begrepp vi göra oss om resor, man bor uppå jernvägarna.

63 Det är sannt, att man i vagnar af tredje klassen, som äro de billigaste, får nöja sig med trädbänkar; men ingen är förbjuden att hafva en kudde med sig eller sitta på sitt hopvikta öfverplagg. Folk som ej har råd att bestå sig en bättre plats åker här ändock bättre och jemnare, än förnämt och rikt folk hemma hos oss på gropiga landsvägar. Priset är vanligen omkring 14 kopek silfver för en svensk mil.

64 Har man råd att betala omkring 25 kopek milen, eller detsamma som skjuts för en häst i Finland, så tar man biljett i andra klassens vagnar, der man alltid är säker att finna ett pratsamt sällskap af de bildade klasserna. Folk af alla nationer och tungomål stiga här in och ur i den mest brokiga omvexling. Bekantskapen är gjord inom några ögonblick; förenade inom dessa fyra väggar, delande med hvarandra ljuft och ledt, betrakta sig alla som en familj och yttra ett verkligen komiskt bekymmer, när någon af sällskapet är i fara att försumma sig på stationerna. Vanligen börjar konversationen om målet för resan, derefter om värdshusen och maten, går så vidare till handel och industri, fördjupar sig i kritiker och theateranekdoter samt halkar småningom in på politikens slippriga område. Sådana ämnen variera naturligtvis, icke blott efter lynnen, men också efter nationaliteter. Har man några dagar följt den stora strömmen åt, så kan man vanligen vid första anblicken skilja italienaren från spanjoren, fransmannen från belgiern, engelsmannen från amerikanaren, tysken från holländaren (på hvilket allt man annars kan misstaga sig); ja, man lär sig med någon vana rätt snart att skilja berlinaren från rhenländaren, sachsaren från bayraren, parisaren från provinsbon o. s. v. Men tar ögat felt, så förråda i stället tungan och samtalsämnet en sidokamrats härkomst. Har man engång kurage att kasta sig in i denna ström och der bli hemmastadd, så äro jernvägarna en förträffelig skola för allehanda erfarenhet. Man hinner icke ledsna vid en bekantskap, innan man åter börjar en ny. Dessa vagnar och vägar likna lifvet; man blir der för en timma eller en dag de bästa vänner i verlden; så skiljes man åt, önskar hvarandra lyck|81 3|lig resa och glömmer några minuter derefter, vid sidan af andra vänner, lika trogna och lika förtrogna, den förra bekantskapen, hvilken man, nittionio gånger bland hundra, är säker att aldrig mera i verlden återse.

65 Högfärdigt folk, vare sig bördens eller rangens eller penningens aristokrati, stundom också en menniskohatande milord, tar plats uti första klassens vagnar, der man för ett betydligt dyrare pris har den sällheten att sitta på röda sammetsdynor, i stället för andra klassens lika beqväma soffor, fodrade med kläde eller safian. I Belgien och Frankrike är man tvungen att taga plats uti första klassen, om man vill gå af med kurirtåg; i Tyskland får man äfven då en biljett i andra klassen, men tredje klassen far icke med grande vitesse, om icke vid kronotransport af soldater. Likaså har tredje klassen vid stationerna sin skilda restaurationslokal, men första och andra klasserna en gemensam.

66 Regerande personer och deras familjer ha enkom för dem inredda vagnar, också när de åtfölja vanliga tränger. Jag hade engång i flera timmar, utan att veta det, farit i sällskap med exdrottningen, Ludvig Filips enka Marie Amelie. Den stackars gamla frun blef slutligen »slädsjuk» och måste stadna i Weimar.

67 Restaurationen – du kan föreställa dig, Betty, att den är en vigtig sak uppå jernvägarna, ja i Tyskland en riksfråga. Man får i det ämnet höra otroliga insigter och ett förvånande nit uti jernvägskritiken. Sannt är det, att man träffar bättre och sämre, billigare och dyrare; men de sämsta äro bättre än våra bästa, och de dyraste äro billigare än hr Kleineh i Helsingfors. Hvarje simpel station har en restaurationssal, åtminstone jemförlig med brunnssalongen invid vår hufvudstad – den vackraste vi äga. Huru det nu är möjligt att hinna med en frukost på 5 minuter och en fullständig middag på 20 eller 30, utan att skålla sig eller försumma de tre ringningarna, är kanske för dig, min goda Betty, en gåta. Lösningen är rätt enkel. I alla dessa restaurationer vet man på minuten förut när tåget kommer och är derpå beredd. De dukade borden ryka, de långa diskarna stå der fullradade; börsen i handen, silfret klingar, örat lyssnar, tänderna göra sitt bästa. Med någon vana sitter man lugn. Men emedan den vanaste och klokaste stundom ändock får vänta i trängseln och sedan, vid klockans fatala ljud, springa bort från en förtjusande kyckling och en halftömd butelj, så är det lugnast och säkrast att egna disken och icke bordet sin flyktiga hyllning. Man dör verkligen icke af hunger vid en smörgås och en mugg öl, en pastej och en kopp buljong. Ofta vid de kortaste uppehållen gör man sin måltid i vagnen, från brickor eller korgar med frukt, som bjudas vid vagnsdörren.

68 Har man engång stigit ur, så ve den olycklige, som icke passar på minut och sekund eller glömt att taga reda på vagnens nummer, eller ej bergat sitt lösa gods när vagnarna bytas om, eller i brådskan hoppat i ett annat bantåg, som går åt ett helt annat håll. Jernvägen har intet förbarmande; han fordrar punktlighet och omtanke. Skrik eller gråt, bed eller hota, ingen hör dig – dina saker resa till Berlin, medan du sjelf stadnar i Kassel eller kanhända gör en tur till Hannover; allsingen pardon för hög eller låg. Det är sannt, du kan telegrafera; den elektriska stöten springer förbi lokomotivet, och innan dina förtviflade vänner hunnit nästa station, vänta dem redan der dina ordres.

69 Öfverallt der jernvägar först komma i gång, uppstå en mängd konfusioner af menniskors gamla vana att sinka på tid; men sådant justeras. Efterhand tvingas den största sölbracka att taga reson, och det är sådan man numera ser en alltför hungrig patron med kottletten i halsen ropa sitt vänta, vänta! eller en alltför pratsam fru med förskräckelse springa efter sin med tåget bortilande man.

70 I utbyte mot dessa faror, huru lyckligt lugn sitter man ej der i den beqväma vagnen, när biljetten är köpt och kofferten aflemnad! Intet regn, intet damm, intet qvalm, ingen fruktan för hästar och vagnshjul, diken och grindar, tjufvar och prejare; »lass daheim die Sorgen!» Hvarje tjensteman på jernvägen har en gentlemans förbindliga sätt, ty derpå lägges med rätta stor vigt. Kan han göra en liten tjenst, var säker han gör det – utan drickspengar, såsnart han icke är simpel bärare med bricka på hatten. Det är civilisationens yta, men det är dock roligt att resa hundrade mil utan att höra en grofhet. Ett enda moln finnes der utom röken från lokomotivet: det är tullvisitationerna. Med tålamod och någon försigtighet slår man sig genom.

71 Man sade mig ofta förut, att intet landskap kunde betraktas från vagnen för den hastiga fartens skull. Detta är misstag. De närmaste föremålen vid sidan af vägen, träd, hus, telegrafstolpar, springa förbi som yra höns, men de litet aflägsnare synas förträffligt. En stad, en by, en dal, ett berg, en trädgård, en skog, en betande hjord, allt detta och hela vyn på sidorna ser man tillräckligt länge för att uppfatta bilden. En bergsrygg ser man stundom i timmtal.

72 Och så ilar man framåt med fåglaflygt genom vexlande nejder; man ser ej det framfarna, ser ej det tillkommande (stick ej hufvudet ut, så kärt dig är att behålla det!) man ser blott det närvarande som ilar drömlikt förbi, och i samma stund är det borta. Här möter från motsatt sida ett annat bantåg; – ratsch, man ser en mörk strimma rusa helt tätt förbi, och tåget har passerat. Här fara vi öfver en sank äng; vägen går långs en damm deröfver, och nere på ängen spatserar den gravitetiska storken utan att det minsta genera sig. Här nalkas vi en däld; öfver den höga hvälfda viadukten rulla vi fram, likasom genom luften, med brådjup på båda sidor, och i detsamma bli vi varse, att under oss är en stad, der hästar, vagnar och menniskor röra sig långt under våra fötter. Här åter möter en låg sandås; den skära vi genom, så att jernvägen bildar ett bredt inskuret dike med sandvallar på sidorna; och emedan en körväg går öfver åsen, se vi hästar och lass skramlandeoriginal: skramlade köra på broar öfver våra hufvuden. Nu nalkas vi det höga berget, som vi länge sett ifrån sidan. Det stänger vår väg som en mur, det lemnar oss intet val: vi måste deröfver eller derunder. Öfver kunna vi ej komma; alltså taga vi vårt parti och rusa med hisnande fart rakt in uti berget. I ett nu blir det mörkt omkring oss, det klara solskenet förvandlas till natt, och nu först märka vi den brinnande lampan i vagnstaket, som presenterar hela vårt lilla sällskap i eldsljus. Omkring oss är ett dån såsom hundrade åskor från bergväggens ekon; omöjligt att höra den närmaste grannens röst. Vi försöka se ut; då och då flämtar utanför oss en lampa förbi, och i dess sken se vi den gråsvarta klippan och lokomotivets rök, som pressas ned utaf luftdraget. Denna lufttryckning är så stark, att när vi sticka ut handen, kännes ett motstånd likasom i starkaste storm. Inne i vagnarna kännes deraf föga. Tysta, allvarliga ila vi fram genom jordens innandömen; då höres ett dån, som öfverröstar sjelfva ekot af vårt, och man ser icke, man känner, att ett stort obekant föremål rusar förbi. Hvad var det? Det var ett annat bantåg, som mötte oss inuti bergets natt. Än en minut eller par, och nu faller en gryning på bergets väggar, den ljusnar, den dagas, lampan i taket bleknar, och plötsligt sitta vi åter i det klara solskenet, som rundtomkring oss belyser en leende däld, medan den hvälfda murade tunnelns öppning lemnas bakom oss såsom en liten svart punkt vid foten af berget.

73 Så mäktigt, Betty, är menniskosnillet. Det banar sig väg öfver oceanernas djup, genom luftens rymder och med eldens kraft genom sjelfva de hårda bergen. Men i samma stund det högmodas och behåller äran för sig, i samma stund skola oceanerna upplåta sitt svalg och luften sina stormar och eldslågorna flamma upp och bergen nedstörta, och den förmätna stolthet skall varda till intet.

74 Mycket, ja ganska mycket vore ännu att säga om jernvägarna. Läs det som du här saknar i böcker. Jag fruktar redan, min tålmodiga Betty, att du mer än engång ihågkommit »Rika Morbror», som bedyrade så käckt för sina åhörare:

75 »Inte må ni tro att jag står här för er och ljuger»...

Notisen/artikeln ingår i HT 11/10 1856:|82 2|

Söder om Östersjön.

7. Nordtyskland.

76 Norra Tyskland har trakter, som kunna räknas till de fulaste i Europa. Man finner der, mellan de mera odlade, men alltid enformiga slättbygderna, stora ändlösa hedar, bevuxna med ljung eller nödvuxen tallskog, sparsamt bebyggda med enstaka landthus; trakter långt ödsligare än Tavastlands moar, emedan de sakna den stolta furan, som hos oss förlänar åt sjelfva ödemarken ett visst majestät. »Da werden wir erst recht schön schlafen», sade min granne i vagnen, en korpulent fru, som beklagade sig att hon förra natten ej kunnat sofva af bekymmer för preussiska tullens omilda beröring med hennes sköna »Putzsachen», som hon medfört från Hamburg. Och det var visst ett välment råd, som de fleste passagerarne höllo till godo. Hela sällskapet sof som hyrkuskar, rusade yrvakna upp vid stationerna, åt smörgåsar med skinka, tömde i hastigheten ofantliga stånkor med Weissbier eller Majtrank, satte sig åter och somnade ånyo, för att åter uppstiga, åter äta, åter dricka och åter somna. Så småtrefligt gick det ofta till på de nordtyska jernvägarna.

77 Tyskland har dock frambragt en Thaër, och dess jordbruk är säkerligen, näst Englands, det mest rationela i verlden. Det förekom mig ofta förvånande, att ett så flitigt folk skall låta naturen till den grad kujonera sig. Ha vi hos oss en ödslig hed, så är det för att vi ha långt mera land, än vi ha menniskor, och ha på sätt och vis råd att lemna stora sträckor åt kråkorna. I Tyskland åter armbågas folket på många orter af trängsel, 20 eller 30 000konsekvensändrat/normaliserat flytta årligen ut till Amerika, och likväl låter man naturen, midtibland odlingen, pluttra uppå sig så ofantliga sträckor ödemark. Hvad kan vara orsaken dertill? frågade jag en spanmålshandlare, som nyss gjort stora affärer uti Stralsund. Sedan han ingått i allehanda förklaringar öfver omöjligheten att här något uträtta och jag i min tur berättat honom, att man i Finland icke kände några sådana omöjligheter, afbrötos vi tvärt af en tobakshandlare från Bremen, hvilken mycket allvarsamt förklarade, att alla dessa ödemarker härrörde från trettiåra kriget. Ofta sedan återfann jag i Tyskland samma tro: allt ödsligt eller förhärjadt, som man ej annars kunde förklara, skyllde man på trettiåra kriget. Någongång tillade katholiker vid frågorna om en ruin: »das haben die verfluchten Schweden gemacht.» »Und die verfluchten Finnen waren dabei», tänkte jag vid mig sjelf. Det är dock godt ibland att vara förgäten.

78 I så litet romantiska nejder är det förlåtligt, om man stundom kommer att tänka på – stängselskyldigheten. Föreställ dig, Betty, icke blott ett land, der|82 3| den minsta torparekoja är ett stenhus, utan ett land, der ögat förgäfves söker en enda gärdesgård. Grindar vill jag ej tala om. Våra gode landsmän derhemma, som gerna ville stänga och spetsa hela Finland, om det vore möjligt, skulle vid en tysk anblick häpnande fråga, huru man då beter sig med oxar, får och annat okynnesfä. Ja, den frågan kan jag verkligen icke besvara; jag kan ej ens göra redo för om grisarna buro trianglar om halsen. Jag kan blott intyga, att hvar gång man såg en skara af fyrbenta ströfva på ängar och landsvägar, hade de alltid en liten tvåbent i följe, och ingen der i landet begrep, att man borde årligen nedhugga några millioner halfvuxna träd, för att spara några piltar och små flickor i hvarje by besväret att gå i vall. Häckar voro der många att se, för att afstänga åkerfälten; man kunde tro att de likaså gerna voro der för prydnadens skull.

79 När man reser hemma hos oss, roa sig barnen att räkna kyrkorna. Det är lätt nog der, men söder om Östersjön blir det omöjligt. Hvarje by har sin egen kyrka. Det är vackert; så skall det vara. I de katholska länderna stå dessa kyrkor öppna hela dagen om, och hvar dag är der bön eller gudstjenst. Det är ännu vackrare. Hos oss är Gud ej hemma i sitt hus mer än två eller tre timmar i veckan.

8. Berlin.

80 Den stora staden ligger på en ännu större slätt, så torr och sandig som »das Stock-Preussenthum» sjelf. När stormen hviner deröfver från ost- eller vestmakters område, hvirfla der moln af damm, som med en dunkel florshufva betäcka militärens ståtliga uniform, byråkratins gråpappersfysionomier och »de sköna själarnas» franska sidenmantiller. Då dör allt lif på gatorna, då drar sig berlinaren inom sitt skal, till sina sköna theatrar, sina ännu skönare muséer och sina literära soiréer, der desamma sköna själarna icke mera äta filbunke, plommon och rökt kött, som i J. W. Snellmans tid för 15 år sedan, utan thé och franskt bröd som andra dödliga, men, likasom då, fortfara att göra musik och kritik samt isynnerhet – Witze. Och nu, likasom då, beskrifvas dessa soiréer af sakkunnige deltagare såsom utomordentligt poetiserande, emanciperande och – tråkiga.

81 Det är så gott att jag säger dig först som sist, goda Betty, på det du må rätta dig derefter, att jag aldrig varit någon beundrare af Preussen. Den staten har svällt som en vampyr af rof från sina grannar, och dess störste man, som bär tillnamnet den ende, har i grund föraktat sitt lands literatur och i politiken följt principer, som i det enskilda lifvet skulle bragt hvar och en annan att stånda tjufsrätt. Hans ryttarestaty i bronz af Rauch, som konstverk af mästerligt arbete, betraktar nu, i öster Unter den Linden, detta Berlin, som afgudar hans minne, men som med oförliknelig ironi placerat Lessing och Kant under svansen af hans häst. Det är förundransvärdt att höra, huru ringa sympathi Preussen har att påräkna i det öfriga Tyskland; eller rättare, det är alls icke förundransvärdt. På basen af sin bekanta historiska uppkomst har det byggt en politik, som i dag kurtiserar demokratin, i morgon enväldet; ena dagen färdig att utsträcka handen efter Tysklands kejsarekrona, andra dagen villig att vidhålla och medverka till den gamla splittringen; vacklande mellan öster och vester, utan att våga öppet ansluta sig till den ena eller den andra; rik på väckta förhoppningar, men ännu likare på bittra missräkningar; lofvande rundt och hållande tunnt; ihärdig i försöken att skapa en exclusiv preussiskhet, men icke i stånd att öfvertyga någon hvaruti denna eller dess företräden skulle bestå; – sådan, Betty, är denna stat, som med ett småstats sjelfviskhet gör anspråk uppå en stormakts inflytande, och Berlin vore icke Berlin, om det ej i mycket skulle representera dessa tendenser.

82 Ehrenberg har sagt om denna stad, att den är byggd på myriader döda infusionsdjurs qvarlefvor. Huru är det möjligt att byggas på myriader småaktigheter och icke sjelf i detta afseende röja någon känning utaf sitt ursprung? Saphir har vidare kallat Berlin »en stad, som är stor», och detta uttryck träffar på spiken, ty i all dess storhet har Berlin ej förmått gifva sig i det yttre en stor stads anblick. Dessa långa, breda och reguliera gator göra, efter första betraktandet, ett intryck så mycket enformigare, som rörelsen ingalunda motsvarar deras dimensioner. Unter den Linden, med deras gröna alléer i midten och präktiga byggnader å båda sidor, äro onekligen vackra och vore det ännu mer, om de vore ensama i verlden och om man icke oupphörligen påmintes derom med pretention på beundran. Hvad som deremot ger ett långt varaktigare intryck är rikedomen af sköna statyer på allmänna platser, och i detta afseende står Berlin utan like i Tyskland, om icke möjligen München täflar om företrädet.

83 Jag längtar att säga dig något bättre om Berlin, och jag hoppas det blir tillfälle dertill vid tal om dess konstverk. Mycket har staden förkofrats på de 15 åren sedan Snellmans resa, isynnerhet uti industri, hvilken man skildrade mig som mycket respektabel. Berlinarne sjelfve äro sig lika, sådane otaliga andra skildrat dem bättre än jag. Klokt folk bland dem sjelfva småler åt försöken att i böcker och brochyrer – »Das galante Berlin»; »Berlin wie es isst und trinkt» m. fl. – gifva dem en rätt sjelfständigt utpräglad typ. Jag vore frestad att kalla dem ett folk, till hälften sammansatt af kopior, till hälften af original, och detta originela besticker sig egentligen i en viss prosaisk förståndighet, som lefver och rör sig med sjelfförnöjd platthet på karlsidan i Witz, på qvinnosidan i sentimentalitet. En fransk resande har sagt, att »qvinnan i Berlin återstår ännu att göra om» (reste encore à refaire). Det är möjligt att han har rätt; jag har blott att ställa mot hans sats ett det älskligaste barn jag någonsin sett, en flicka om 12 år; kanske också just derföre att hon var blott 12 år!

84 Justice à tous!

Notisen/artikeln ingår i HT 15/10 1856:|83 3|

Söder om Östersjön.

9. Berlins Freskomålningar.

85 Bästa Betty, jag kom att nämna ett ord om Berlins samlingar. Det var i så måtto ett förhastadt ord, att jag ej ens i flyktig korthet här kan uppräkna ens de många sköna konstsaker, hvilka med rätta utgöra berlinarens stolthet. Hvartill tjenar också en mager beskrifning, utrustad med allehanda små tycken, känslor och utrop, om der ej finnes en stor sammanfattande blick, ett på långa studier byggdt omdöme och en i detalj gående noga bekantskap med de skildrade föremålen? Jag har ej lofvat dig mer än fragmenter, och se här ånyo ett dylikt.

86 Jag går således förbi det berömda universitetetoriginal: unviersitetet med dess ryktbare herrar professorer och dess 1 500konsekvensändrat/normaliserat studenter – i förbigående sagdt, en skara af bleke svartmuskige apollosöner, ängslige och förläste piltar, utan en skymt af den hurtighet, vid hvilken vi äro vane. Jag går förbi bibliotheket, slottet, tyghuset, skulptur- och målningsgallerierna och så många andra ståtliga samlingar, ja sjelfva det präktiga operahuset, och stadnar först vid Cornelii och Kaulbachs freskomålningar, särskildt af intresse för oss, sedan också vi ha sköna konstverk i samma genre af Ekmans mästarehand i Åbo domkyrka.

87 Kommande från slottet öfver Lustgarten till trappan af museum, stadnar man beundrande vid den berömda amazongruppen, gjuten af Kiss. Hon sitter till häst, den stolta mön. Frustande af ångest och fruktan, reser sig under henne det ädla djuret på bakfötterna: en panther har huggit sina hvassa klor uti hästens bog och uppsliter med sina tänder hans breda bringa. Bakåt böjer sig sköldmön med sitt måttade spjut; hugget skall falla; hvems blir segren? Ingen vet. Men skön och kraftig är denna grupp, och det är dock endast en jernhård malm.

88 Ofvanföre, på den inre väggen af trappans pelaregång äro freskomålningarne, utförde efter Schinkels utkast »af Cornelius med flere». De äro lika poetiska i uppfinning, som sköna i utförande, och man kan endast beklaga att ingen ståndpunkt finnes, nog passlig att se dem rätt. Se här en kort beskrifning af deras innehåll:

89 Till venster. Man ser Uranus och stjernornas dans. Saturnus och Titanerne draga sig tillbaka i forntidens natt. »Månens moln på himmelen segla hvita som dufvor». Jupiter, föregången af Dioskurerna, det nya ljusets utbredarinnor, begynner en ny tid. Prometheus röfvar åt menniskan himmelens eld. Selene (månen) åker genom natten sin lysande vagn; himmelska gestalter biträda henne att aftäcka nattens slöja. Natten utbreder sin mantel, ur hvilken nya gestalter framskymta, och rundtomkring hvila hennes barn. Lifvets elementer utveckla sig; der är moderskärleken; der är normaliseringoriginal: der det slumrande kriget; der är den milda freden med sina sånggudinnor; ett barn nedgjuter på jorden ett befruktande regn. Alla lifvets gestalter utveckla sig. Hanegället förkunnar den gryende dagen; med honom begynner sorgen. Man ser solens uppgång, Venus och Eros. Solguden stiger upp utur hafvet, och gracerna sväfva fram öfver dess strålande spegel.

90 Till höger. Då begynner lifvets morgon, lifvets vår. Man ser ett herdefolk och dess täflingsstrider. Sånggudinnan och Psyche stränga skaldens lyra. Det blir sommar och middag. Man ser en skördefest, och den unge hjelten, som drager ut i härnad. Pegasus flyger öfver Helikons höjder; under hans hofvar upprinner fantasins källa, ur hvilken menskorna dricka lifvets svalka. Parcerna throna i jordens innandöme, nymferna spela i skogen. Vis och allvarlig nalkas en lagstiftare der. Dock nu blir afton och höst. Vindrufvan skördas. Man ser bildhuggarekonsten och arkitekturen begynna. Hjeltar komma med seger från striden. Fäderne vänta dem vid hemmets härd. Sjelfva ålderdomen fröjdar sig åt Musernas dans. Den vise begrundar stjernornas lopp. En gubbe sitter försjunken i elementernes åskådning. Sjömannen seglar ut i det månlysta hafvet. Natt och vinter herrska öfver jorden. Men i detsamma begynner en ny dag, och barnen leka tankfulle på fädernes graf.

91 Sådant är innehållet af dessa freskomålningar, men om ej skönare, dock närmare gripna ur lifvet, äro de, som Kaulbach ännu fortfar att måla i den storartade trappan till Nya Museum. Dessa bestå i 6 stora taflor, af hvilka 4 äro färdiga, den femte skizzerad och den sjette ännu icke börjad. Alla sex skola i sig förena hufvudmomenterna af menniskoslägtets historia. På den första ser man Babylons fall, konung Nimrod, stammarnas söndring, Semiterne med deras hjordar, Chams efterkommande med deras afgudar, Jafets afkomlingar med blomman af menniskoslägtet, den kaukasiska stammen. På den andra ser man Greklands blomstringstid, Homerus, Hesiodus, Aeschylys, Sofokles, Alcæus. Bakom dem Parthenons pelare och Solon, jägare, krigare, Orfeus med lyran. Ur regnbågen framträda Jupiter och alla Olympens gudar. På tredje taflan ses Jerusalems förstöring; kejsar Titus och hans legioner; öfverste presten, som dödar sig och de sina; Ahasverus, den evige juden, som flyr förödelsen, och de förste kristne, som draga dädan till hedningarne. På fjerde taflan, än undernormaliseringoriginal: , arbete ser man den ryktbara Hunnerslagtningen. Den femte, som skall föreställa korsfararne vid Jerusalem, och den sjette, hvars ämne ännu är obestämdt, gömmas båda ännu i mästarens pensel.

92 Detta allt, Betty, det är blott några droppar färg, inmängda i den då ännu våta kalkrappningen, men det är stort och sinnrikt tänkt, det är kraftigt och ädelt utfördt. Det är i få drag hela mensklighetens lif.

10. Robert och Bertram.

93 De små theatrarna i Tysklands större städer ha gått framom många bland de stora i förmågan att qvickt, natursannt och lefvande åskådligt framställa olika nyanser af folklifvet. Spelet är ofta mästerligt, hvarje allusion senteras i ögonblicket, och denna lifvade stämning hos hela publiken meddelar sig äfven åt den surmulne kritikus, som skulle ha mycket att invända mot stycket i öfrigt.

94 Du har så ofta hört talas om förbjudna pjeser, att du engång kan höra om en som icke är förbjuden. I samma land, der man är så skuggrädd för alla nutidens spöken, låter man två tjufvar och skojare på det befängdaste roliga sätt trotsa lagarna i Friedrich-Wilhelmstädter theatern, den tredje i rangordningen i Berlin.

95 Robert och Bertram heta dessa lustiga bröder. Man ser dem väl inspärrade inom lås och bom. Fängelset har tre våningar: i den öfversta logerar Robert, i den medlersta Bertram, i den nedersta fångvaktaren. Robert sågar ett hål i sitt golf. Fångvaktaren, yr i mössan efter ett kalas med sin systerson, kommer upp för att se hvad der är för ett buller. Mellersta rummet är tomt; Bertram har krupit upp till Robert. Fångvaktaren rusar upp till öfversta rummet, fångarne krypa ned i det mellersta, springa ut genom den olästa dörren och stänga in fångvaktaren. Denne sitter nu i kurran, medan skälmarne nederst hålla till godo kalaset. Derpå rymma de godt och väl.

96 Blir så på landet ett bondbröllopp. Dit komma också Robert och Bertram. Men gensdarmer till häst äro dem i hälarna, knipa gunstigherrarne och spärra dem in i en vindskupa. Här narra de en ung flicka att släppa dem ut, roffa behändigt bondens penningeskrin och rida i fyrsprång bort på gensdarmernes hästar.

97 En rik och fåfäng bankir ger en stor bal. Bland gästerne utmärka sig en spansk grefve och en italiensk sångare. Desse fine herrar med tölpfasoner äro inga andra än Robert och Bertram. Bankiren är förtjust och omfamnas så hjertligen, att han afplockas alla sina juvelsmycken. Damerna äro förtjusta och plundras på alla deras dyrbarheter. Nu blir stor maskrad. Man ser grefve Manteuffel, röd, det förstås, i bredd med en vandrande stöfvel. Man ser den feta turken före kriget och den störmagra turken efter kriget i sällskap med lord Palmerston bredvid en stork och andra notabiliteter. Till slut blir alarm; alla äro bestulne. Robert och Bertram krypa in i en kakelugn och försvinna.

98 Derefter blir marknad och stor folkfest. Man håller just på att fylla en ofantelig luftballong. Två feta madamer från landet stryka omkring och stjäla till höger och venster. Hvem skulle de vara, om icke Robert och Bertram? Slutligen bli de igenkända. Polis och gensdarmer jaga dem. Men Robert och Bertram äro aldrig rådlösa. Just som de skola knipas, hoppa de i den fyllda luftballongens båt, afskära tåget och uppstiga till himmelens skyar under åskådarnes oändliga bravorop.

99 Föga uppbyggligt, men öfvermåttan roligt!

Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1856:|84 2|

Söder om Östersjön.

11. Erik Randal.

100 Skönliteraturen i Tyskland liknar för närvarande den bekanta gubben i sagan, han som mötte kalfven på landsvägen. Kalfven sade till honom: god dag, kära far; hur ser du så illa ut i dag? – Hvad skall inte jag se illa ut, som har ätit bara sju lass gröt och sju lass mjölk, och rättnu äter jag upp dig med, din kalfknypplare! Och så åt gubben upp kalfven och en hel hop andra på köpet, och allt var han lika hungrig för det.

101 Den tyska publiken måtte ha aptit att sluka ofantliga massor literär spis, efter sådana alla dagar för den framdukas. Efter att bottengrundligt och i alla riktningar ha genomstökat inhemska ämnen, kasta sig skriflusten och läslusten med heisshunger på öfversättningar från utlandet, och icke blott öfversättningar, utan tillika sjelfständiga bearbetningar, resebeskrifningar och romantiseringar (Deutsche Bibliothek, Europeische Bibliothek m. fl.) Deri är väl intet ondt, tvärtom mycket godt, emedan ett folk, som har en så rik egen literatur, icke har att frukta något intrång på denna, men tvärtom att vinna, genom att afskölja egen ensidighet med fremmande friska verldsvågor. Tyskland har råd dertill, och man ser, isynnerhet i vetenskapen, denna kosmopolitiska tendens uppträda på det förtjenstfullaste sätt, t. ex. i Justus Perthes geografiska anstalt i Gotha.

102 Det betänkliga är endast, för att hålla oss till skönliteraturen, att Tysklands bästa kritici, midt i den stora produktiviteten, klaga öfver en synbar afmattning i de producerande krafterna, så att ganska få literära namn vinna större terräng och ännu färre öfverlefva den första framgångens illusioner. Det är mer eller mindre fallet öfverallt, men ingenstädes råder en större disproportion mellan mängden och utmärktheterna. Bland de sednare äro för närvarande två namn framför andra uppburna: Carl Gutzkow och Theodor Mügge. Den förre, ryktbarast som dramatiker, har med sin »Ritter von Geiste» tagit ett lysande rum äfven inom romanliteraturen, och den sednare har, efter flera föregående framgångar, stadgat sitt rykte genom en nyss utkommen »historisk roman», som gjort stor lycka. Det är om den jag vill säga dig några ord. Den har för oss ett särskildt intresse, ty den spelar från början till slut på finsk botten.

103 Erik Randal, så heter boken, utkommen i Frankfurt 1856 i två delar om tillsammans 830 oktavsidor. Således ett icke obetydligt arbete till volymen. Dess närmaste anledning har väl varit den uppmärksamhet, som dragits på Finland genom kriget; men för öfrigt har den intet att skaffa med nutiden, den förlägger sina personer och sina händelser nära 50 år tillbaka. Politik förekommer der nätt och jemnt så mycket som behöfves för att lägga under händelserna ett historiskt underlag; hufvudändamålet är att införa läsaren i Finlands för södern så fremmande natur, folklynne, folkseder och folkdikt. Ett ganska berömligt företag, så mycket mer, som det är genomfördt med intresse för ämnet och med en omisskännelig välvilja för våra aflägsna bygder.

104 Jag bekänner, det är ett helt stycke arbete att genomläsa den boken. Stilen är oftast så tung, beskrifningarna så utförliga i minsta småsak och händelsernas snäckgång så långsamt framskridande, att man tycker sig trampa i mossan, der man för hvarje steg sjunker in till knäet. Har man dock stretat igenom första delen, så blir den andra i någon mån raskare. Och har man engång blifvit van vid det något sentimentala, något beskedliga uttryckssättet, så finner man icke sällan mödan belönad genom karaktersteckningar af förtjenst och lokalskildringar af målande åskådlighet.

105 Det är isynnerhet två karakterer, som utgöra styckets medelpunkter, och båda äro finnar. Den ene är friherre Erik Randal (förf. har stort förråd på friherrar i Finland). Han härstammar från helt gamle Hompus Randal, som under Birger Jarl tillkämpat sig stora länderier i Tavastland och byggt det ståtliga slottet Halljala »am Päjäne See». Ättlingen Erik, hvilken nu lefver på slottet som fredlig possessionat, sysselsatt med stora nyodlingar och bergsbruk, skall föreställa ett slags nationaltyp för de bildade samhällsklasserna i landet. Icke illa är den svåra uppgiften löst. Erik är en mycket lugn, mycket saktmodig, fredälskande man, som hellre går ur vägen för faror och kif, än han trottsar dem; men engång bragt till det yttersta, utvecklar han en icke anad energi och består med segt mod de hårdaste pröfningar. Är och en tänkande man med klart omdöme och mycken kärlek för studier, som dela hans tid med ett vidlyftigt landtbruk; korteligen en man som man finner i verkligheten, och en af de bättre, en kärnkarl, som hvarje land skulle ha heder utaf.

106 Den andra finska typen bär det romantiska namnet Otho Waimon. Han är ett mellanting mellan bonde och herreman, d. v. s. af urgammal bondeslägt och till sina tänkesätt i botten en folkets man, men en icke obetydlig jordägare och genom sin mor beslägtad med familjen Randal, hvarföre han ock erhållit en mera vårdad uppfostran. Denne Otho är en skön och kraftig yngling, full af eld och lif; ett naturbarn, som lätt faller i utlagda snaror, men också manligt reder sig derutur och till sist med hjeltemod krossar de stämplingar och de fiender, som försvurit sig mot hans lycka. Han ströfvar kring landet som hästhandlare, men öfverger detta yrke när kriget utbrister, uppsöker framfusigt, men i de bästa afsigter den pedantiske konung Gustaf IV Adolf i Stockholm, är vittne till hans afsättning (som allt beskrifves) och blir slutligen militär. Det är denne Otho, som tillika skall representera det traditionelt finska; han är outtömlig i berättelser om Väinämöinen och den gamla gudaläran; dessutom en man, som icke i grunden vill veta af något annat än finskheten och höjd att åt båda hållen visa tänderna. Vore han icke derjemte nog mycket romanhjelte, så vore om honom ej heller annat än godt att säga.

107 Tredje typen är Otho Waimons tjenare Jem Olikainen, som skall representera en finsk bondepilt i naturtillståndet. Han är svagast hållen af de tre, emedan förf. synbarligen icke kännt originalet. Jems finskhet består egentligen i en orubblig trohet emot sin herre och vän och i hans egenskap af sångare och visdiktare för folket. För resten är han gladt hållen med all den humor förf. mäktat åstadkomma.

108 Dessa äro de tre nationela typerna i boken. Men dessutom förekomma andra, som hvar för sig skola representera och på hvilka man ser att de äro mera tänkta, än tagna ur lifvet. Der är den rike köpmannen Sam Halset i Åbo, en slug intrigmakare; den åttioårige milde och försakande kapellanen Axel JönssonSottunga skär; den intrigerande svenske kammarherren baron Arwed Bungen; den stolte, fint bildade och egoistiske verldsmannen grefve Serbioff; den hederlige veteranen major Munk på Lomnäs; den egennyttige prosten Ridderstern; den lustige marinlöjtnanten Gustav Lindström; den kringdrifvande skolmästaren Lars Norrmark, som i tid och otid är tillhands med en profeterande tupp; partigångarne Roth och Spoof, som krydda sina mödor med en mängd grofkorniga berliner Witze o. s. v. Qvinnosidan är tecknad med mindre talent, ehuru varierad i flera typer: den högsinta svenska fröken Ebba Bungen; den oskyldiga elfvelika Louise Waimon, Othos syster; den buttra, men karakterstarka Mary Halset, bäst tecknad; den lättsinniga, men icke elaka Constance Gurschin; Jems fästmö den rödblommiga Fulla m. fl.

109 Med någon fantasi i namnen, någon extravagans i orthografin får man ej räkna så noga. På andra håll sträcker sig romantiseringen längre, och faktiska misstag äro ej sällsynta. Det förvånar mindre, än att förf. förmått uppspåra så många riktiga skildringar, oaktadt han veterligen aldrig varit i Finland.tillagt av utgivaren »Erik Randal» är den första utförligt genomförda roman, som spelar i Finland, och denna förstling har hvarken svensk eller finsk, utan tysk literatur gifvit oss.

110 I stället att redogöra för bokens innehåll, som skulle ha sina svårigheter, vill jag gifva dig några korta lokalskildringar.

111 En marknad i Åbo skildras sid. 44 på följande sätt:

112 »Vid den tid, då den lilla loggerten seglade uppför Aurajoki och närmade sig högra åstranden, hvars sluttningar betäcktes af köpmäns, tjenstemäns, professorers och mången rik Åbobos hus och trädgårdar, voro stadens trånga gator bebyggda med höga och gamla trädhus. Ett lifligt hvimmel af små lastbåtar och slupar uppfyllde floden; skaror af menniskor trängdes på quaierna. Åbo försörjde den tiden Stockholm och halfva Sverige med lifsförnödenheter; beständigt såg man båtarna fara af och an mellan staden och fartygen på redden, hvilka ej kunde gå uppför flodens klippkrökningar*)Betty må sjelf justera sådana småsaker.. Män och qvinnor i hvita och blåa jackor, röda eller bruna mössor på yfviga hufvuden, eller ock med deras långa hår hängande i styfva dubbelflätor långs ryggen, rodde der af och an, och mellan dem flögo matrosernes lätta jullar. Från packhusen rullades varubalar upp och ned, och öfver gatstenarna rasslade små fyrhjuliga kärror, bespända med lika små hästar, hvilka hitförde landets produkter samt återförde åt ägarne andra goda varor, hvilka de köpt eller tillbytt sig uti stadenkonsekvensändrat/normaliserat

113 »Det var nu marknad, som ökade rörelsen och hitförde månget besök från aflägsna trakter. Landtfolk i korta hvita rockar eller gråblåa jackor, ljushåriga, raska gestalter, sprang stojande omkring. Deras hustrur och flickor prunkade i vidveckade klädningar och röda strumpor, och mellan dessa grupper framströko soldater i blågula uniformer, dragoner och jägare med spetsiga uppslagna hattar, studenter i svarta rockar och andlige herrar i skor med spännen och silkesstrumpor. Unge officerare kisade på fröken Bungen; damer och herrar promenerade mellan beställsame köpmän, ärbare borgare och duktige sjömän; barn sprungo skrikande efter halfdruckne, grälande och sjungande bönder; kort sagdt, det var stojet af en driftig sjöstad, som väl icke var någon verldsmarknad, men likväl erbjöd en helt annan bild, än den ödsliga stillhet, som nu der råder»...

114 Utsigten af Tavastehus beskrifves sid. 77, 78: »Der, sade Otho, ligger Tavastehus, som många menniskoåldrar igenom var kristendomens förpost i de fria hedningarnes land. Mången prest drog härifrån ut med kors och svärd och vände aldrig tillbaka; mången from riddare slagtade till Guds ära Jumalas tappre söner i Päjänes klyftor, och det drog länge på tid, innan jumalafolket blef kufvadt. Min syster Louisa kan sjunga något derom för er. Hon känner några gamla sånger, märkliga nog till ton och innehåll och hvilka dessutom äro ett slags familjeegendom, ty en bland mina förfäder, som var en stor höfding och krigsman, spelar en rol derikonsekvensändrat/normaliserat

115 »Ah, sade Arwid gäckande, så tillhör likväl er familj den äldsta landsadeln?»

116 »Hade det funnits en adel bland finnarne, smålog Otho, så vore det som ni säger; men der har ni genast en vigtig skillnad mellan mitt folk och alla andra nationer. Hos oss funnos hvarken furstar eller adel; vårt språk har ej engång något uttryck för sådant. Alla finnar voro oafhängige män, som icke tålde någon öfver sig.»

117 »Det är just ingenting märkvärdigt, min kära vän, svarade Arwed. Alla råa folkstammar ha från början stått på ungefär lika ståndpunkt. Också i Sverige var det fordom bönderne, som valde konungen, och när han ej behagade dem, afsatte de eller dödade honom.»

118 »Till dess att adeln åtog sig detta i sednare tider, inföll Otho. Vare huru som helst, konung och adel ha finnarne först lärt känna genom svenskarne, och det var en skänk som jag tycker har bekommit oss magert nog.»

119 »Uppriktighet hör i alla fall till de finska bygderna», sade kammarherren stolt leende.

120 »Vi ha nödgats lära mycket, återtog Otho, men ännu icke lärt att dölja vår mening.»

121 »När man är ung, har man hjertat på tungan.»

122 »Det är dock bättre, än att, som vårt finska ordspråk säger, Hiisi (Hyji) uppäter ens hjerta. Ni bör veta, att Hiisi är lögnens och falskhetens gud.»

123 »Ett svar af baronen uteblef, ty Serbinoff begynte i detsamma prisa skönheten af den dal, som öppnade sig under de resandes fötter med den målande utsigten af ett slott och några djerft formade bergspetsar uti fjerran. Det var en bred förtjusande dal, som utbredde sig mellan två skogrika höjdkedjor. Slottet med dess väldiga torn och tinnade murar skådade dystert och befallande ned på den långsträckta staden, som utbredde sig der i en bred, med vide och björk planterad gata. Vänliga hus stodo på båda sidor, och uppifrån sågo de gröna bergen nyfiket ditin.|84 3| Framför många dörrar voro stenlagda och med bänkar försedda förstugor, i hvilka inbyggarne arbetande och pratande sutto tillsamman. Vackra tärnor med färgade kjolar och långa ljusa dubbelflätor sysslade vid brunnarna eller sladdrade muntert med soldater af slottets besättning; men när vagnarna rullade förbi med hvirflande damm, stod mången tärna upp och helsade vänligt de resande.» ...konsekvensändrat/normaliserat

124 Päjäne är medelpunkten för hela romanen och skildras med synnerlig förkärlek. Sid. 237 säges: »När Ebba vände sitt hufvud, såg hon solen i full glans belysa en rad af väldiga klippor, som uppstego ur skogens skuggor. Det var samma klippslott, som hon förut hörde kallas Lullys borg. I dag syntes det närmare, skildt från henne genom en djup milsbred dal, öfver hvilken en tvärkedja löpte likasom en sabel eller bro af granit. Ju längre Ebba såg derpå, desto mera syntes henne allt detta vara ett jätteverk, upprest af nattens dunkle söner, som utfört så mycket sällsamt och vidunderligt i denna sagorika nord.»

125 »Snart märkte hon framför sig ett bergspass, som ofta i Finland genomkorsar de vildaste ödemarker. Hennes beslut var fattadt, och hon red in mellan tallarna, der all vidare utsigt hastigt försvann. Än sänkte, än höjde sig passet, än ledde det öfver en försåtlig gungfly. Ebba nalkades under mödor och faror höjden»*)Jag måste här förkorta beskrifningen.. Under henne bredde sig en klyfta med gröna fjäderbuskar, till utseende knappt en hand höga, men i verkligheten de skönaste masteträd. Rapphönan kacklade borta i snåret; helt nära på lummiga grenar lurade en lo. Slutligen kunde Ebba ej rida längre. Hon hade kommit till en vild bergplatå, på den stod en urgammal ek, och under den var ett forntida offerställe. Der mötte henne Otho, som beskref huru stenen fordom varit Jumalas altare. »Jumala var en mild allfader, åt hvilken man offrade blommor, honung, förstlingsfrukter och ax. Finnarne kände inga blodiga offer.»

126 Dock heta dessa stenar Blodstenarne; denna dal heter Dödens dal; denna ek heter Hompus-eken, och hela bergmassan heter Lullys borg.

127 Hvarifrån dessa namn?

128 »När Birger Jarl qvarlemnade sina fältherrar att eröfra Tavastland, drogo sig hedningarne i deras trångmål hit tillbaka och dyrkade Jumala. Hit förde de allt som var dem dyrbarast: deras kostbarheter, deras qvinnor och barn. Lully Wainemonen var deras höfding och hjelte, och han försvarade tappert den heliga dalen. Ändtligen trängde dock de jernklädde främlingarne äfven hit, och vid denna klippa utgjöts så mycket blod, att intet regn och ingen snö alltsedan förmått aftvå dess fläckar. Här vid Jumalas altare kämpades då den sista striden. Hompus Randal nedhögg höfdingen Lully. Döende kastades Lully på denna offersten och blef der förbränd; rundtomkring honom hängdes till Guds ära alla hans vänner och bröder på ekens grenar, och derföre kallas eken ännu i dag Hompus’ ek och Domens ek.»

129 Derefter beskrifves en snöstorm öfver Päjänedalen, dervid fröken Ebba var uti lifsfara. En annan gång målas med romantiska färger den sköna insjöns stränder och spegelyta vid midsommartid. Åter en annan gång skildras en björnjagt med dithörande fester och sånger; ännu en annan gång skildras en slädfart på Päjäne. Kanske skall det roa dig att höra Päjäne besjungas från Frankfurt am Mayn. Det är dock Louisa Waimon, som sjunger:

Seidkonsekvensändrat/normaliserat willkommen! Seid willkommen!

Am Päjäne ist es schön.

Wo die blauen Wellen schlagen,

Wo aus Wald die Felsen ragen,

Zum Päjäne müsst ihr gehn.

Seid willkommen! Seid willkommen!

Am Päjäne steht mein Haus.

Tretet ein, ihr lieben Gäste,

Nehmt, wir geben euch das Beste,

Schertz und Lust, Gesang und Schmaus.

Seid willkommen! Seid willkommen!

Am Päjäne wohnt das Glück.

Nimmer mögt ihr von uns scheiden,

Lasst die Welt mit ihren Freuden,

Zum Päjäne kehrt zurück!

Notisen/artikeln ingår i HT 22/10 1856:|85 2|

Söder om Östersjön.

12. Gaslysningen.

133 Mörk, stickmörk – ej såsom augustinattens halfdunkla slöja öfver Finlands grönska, utan såsom hos oss en Oktobernatt öfver gulnande löf – sådan är sjelfva midsommarens midnatt, när man kommer söder om Östersjön. Längre i söder skall man gå för att lära sig älska en mörknande qväll i Maj, Juni, och Juli. Mig stämde den snarare sorgset. Höga nord, huru herrlig är icke du i din sommarprydnad! Ljus är din klädnad, ditt ansigte badas i glans. Din dag föråldras icke, din unga sällhet fördunklas icke; med öppna strålande ögon vakar din natt, och lycksalig ser din odödliga sol öfver berg och dalar ...

134 Dock ....

135 Så engång, Betty, i våra städer en höstafton, när det bör vara månsken och icke är, eller gå när som helst den mörkare årstiden, det kan komma på ett ut. Gå der i blinda säcken, trefva mot väggarna, stöt emot plank och murar, snafva i rännstenarna, traska i vattputtarna, låt köra öfver dig, bryt armar och ben, gå vilse om du är främling, och är du af hemfolk, gå fot för fot uti hällregn. Och under dessa vandringar, betrakta huru kommunalvisheten upplyser sina gator med en dank här, en dank der, och om icke just dankar, så eländiga lyktor, hvilka släckas klockan 11 på aftonen, då halfva staden ännu är på fötter, – dessa lyktor, i hvilka entreprenören hvar afton studerar konsten att drypa så få droppar olja som möjligt, säker att icke antastas, då han blott följer stadens eget förknappningssystem;*)I Helsingfors t. ex. har hela norra sidan af senatstorget, ja hela sträckan af esplanaderna icke en enda lykta. dessa lyktor slutligen, som enkom synas ditställda på det att vandraren desto bättre måtte se mörkret, ty någon annan nytta göra de icke; betrakta allt detta, min kära Betty, och lär dig deraf, att hvad man gör skall man göra med besked, annars duger det till platt intet. Bättre än en sådan upplysning är det blinda mörkret; då har man åtminstone vant sina ögon dervid, i stället att nu bedragas af fuskverk, som icke upplysa annat än sin egen erbarmlighet.

136 Så deremot om qvällen i en af utlandets städer, hvilken som helst numera, stor eller liten. Bländande gaslågor, ofta 4 till 6 tum höga, upplysa på korta mellanrum och långt inpå natten alla allmänna platser. När då kommer dertill, att jordvåningarna i de flesta hus äro upptagne af handelsbutiker eller verkstäder och att alla dessa invändigt belysas med|85 3| gas och kasta sitt skimmer åt gatan, så är det på dessa gator ljust som om dagen, åtminstone så att man obehindradt kan läsa i bok. Jag verkligen blygs att nämna för dig en så simpel och gammal sak; men olyckan är, att många de allra simplaste och vanligaste förbättringar i utlandet ännu äro en stor, ja en obegripelig nyhet för oss här hemma.

137 Det är bekant, att lysgasen tillverkas af en mängd olika ämnen, oljor, fett, stenkol m. m. Från de stora reservoarerna drifves den genom tryckning in uti gjutna hufvudrör af tackjern, som nedläggas under gatorna, vanligen en half aln under jordytan, och från dessa åter in uti birören till bostäderna. Tändningen är mycket lätt; en skrufning på ventilen, och tjugu lågor kunna tändas i ett ögonblick. Släckningen är ännu lättare; man tillskrufvar ventilen, och allt är mörkt. På samma sätt ökar eller minskar man lågans storlek efter behag. Den vanliga gasen ger blott der många lågor brinna i samma rum en märkbar lukt.

138 Frågan om och huru våra finska städer kunna begagna gaslysning beror mindre på tillverkningskostnaden, som nästan årligen minskas genom nyare uppfinningar, än på rörläggningen, som blir dyr, der en stad är glest bebyggd och med låga hus. Skulle nu gasen användas endast till gatlysning, så vore väl föga hopp att någonsin se den införd hos oss. Men lyckligtvis är den användbar nästan öfverallt, der ljus, och ej sällan der värme behöfvas. Icke blott fabriker, handelsbodar och värdshus finna uträkning vid att begagna den; de flesta, om icke alla, större verkstäder upplysas med gas, och alla betala en afgift i proportion efter mängden af den gas de förbruka. Jag såg i Lübeck en ganska inventiös kontroll deruppå.

139 En guldsmed hade anbragt i sin verkstad ett särskildt litet gasrör, och begagnade lågan, medelst blåsrör, till mindre lödningar och dylikt. Nu tändes och släcktes lågen väl tjugu gånger om dagen; huru skulle gasåtgången kontrolleras? Jo, hvarje gång ventilen öppnades, sattes ett litet ur i gång, och hvar gång den stängdes, stadnade det. Men uret befann sig i ett litet läst skåp, till hvilket en stadstjenare hade nyckeln. När nu denne tid efter annan gjorde sin rund och öppnade skåpet, annoterade han för hvar gång huru långt uret framskridit, kunde således noga beräkna förbrukningen och debiterade guldsmeden i proportion derefter vid årets slut.

140 Jag föreställer mig, att det är den enskilda gasförbrukningen, som, engång bekant och värderad, skall göra gaslysning möjlig äfven hos oss.

141 Men, Betty, gå vi från nyttan till nöjet, så kunde ett briljant kapitel skrifvas om gaslysningen. Föreställ dig en illumination: för att variera den i oändlighet, behöfver man endast hafva ett tunnt rör af en mindre lättsmält metall, kröka det i hvilka fasoner man behagar, genomsticka det med en hop fina hål och ställa det i förbindelse med en gasledning. De små lågorna flämta för luftdraget med deras blåhvita sken och blinka likt stjernor. På det sättet anbringas med lätthet namnchiffren, kransar, solar, vaser, örnar och de mest fantastiska skepnader. Redan i Berlin får man alla qvällar se sådant i Krolls Garten och andra förlustelseorter. Det är der mera alldagligt, än hos oss den stackars fattiga eckläreringen med färgade papperslyktor »á la Tivoli».konsekvensändrat/normaliserat

142 Och likväl är det först i Frankrike man rätt får se ljuseffekter. I Paris finnes, bland många andra, en viss ryktbar trädgård, hvars namn min fromma Betty kanske aldrig har hört och som kallar sig Jardin Mabille. Mellan de täta bersåerna, öfver de mjuka sandplanerna, öfver de sametsfina gräsmattorna sträckas i qvällens dunkel en mängd osynliga rörarmar, som uppbära i luften sväfvande kronor, stjernor, vaser m. m., i hvilka otaliga gaslågors glans fördubblas genom brytningen i slipad kristall eller mildras genom att skimra igenom mattslipadt glas. Såsom ett regn af solar sväfva de öfver vandrarnes hufvuden, och sänkes ett öga till marken, så frambryta lågorna äfven der. De smyga sig upp ur sjelfva jorden mellan rosornas stammar och jasminernas späda stjelkar; de flämta i ringar kring blomsterrabatterna, som höja sig öfver hvarandra, en mindre cirkel beständigt öfver en större, och löpa ut i lysande spetsar från toppen af dessa grönskande pyramider. Det är félikt, det är förtjusande vackert. Skada, att detta nattens förtrollande bländverk, detta glänsande fantasistycke af dagrar och skuggor, solar och stjernor, aldrig kan besökas af dig, min Betty!

143 Från denna höst är strömparterren i Stockholm om qvällarna ecklärerad à la Mabille. Nordens fransmän följa exemplet.

Notisen/artikeln ingår i HT 25/10 1856:|86 2|

Söder om Östersjön.

13. Dresden.

144 Sachsen är ett ädelt och högättadt land; dess historia sammanfaller med det bästa och skönaste Tysklands minne bevarar. Der det felat, har det felat genom oduglige eller despotiske regenter, som för sina sjelfviska planer gödt egen och främmande jord med landets renaste blod. Men sachsaren är så af hjertat god, att han glömmer århundradens förtryck, när han kan fröjdas åt en enda lefnads ära. Han beundrar ännu i dag tyrannen, menedaren och vällustingen August II:s stora ryttarestaty af koppar på torget i Neustadt; kopparen är förgylld, statyn är vacker, och tyrannen, som kramade i sin jernhand sönder en hästsko, kallades August den starke.

145 Ja, detta land och detta folk ha ett tycke af godhet, som stundom i lifvets hårda strid kan vekna ända till svaghet, men som sprider omkring sig ett älskligt behag och lätt besticker främlingens öga, emedan det vinner hans hjerta. Naturens anlete är här så mildt. Trängd mellan kullar af den mjukaste grönska, slingrar sig Elbens strida fåra genom en fruktbar dal, der skördarna gunga för vinden och de första vinbergen, ännu en leksak, fägna den törstande vandrarens blick. Och på sluttningen af dessa kullar, omgifna af dessa skördefält, som i Dresdens allranärmaste grannskap behålla landsbygdens hela enkelhet, höja sig villor och slott af den täckaste och renaste stil: ljusa boningar för bildningens skönaste lycka, upphöjda, om det är möjligt, öfver sjelfva afunden, emedan de ingen min hafva att herrska eller trotsa, endast höja omgifningens skönhet till vinst och glädje för alla. Dresden är också beständigt en kär vistelseort för främlingar, af hvilka mången stadnar för alltid qvar, för att se sin lefnads aftonsol gå ned bakom Loschwitz ekar, der Schiller diktade sin Don Carlos.

146 Dresden är en tarflig stad, der man står tidigt upp och går tidigt till hvila. Lyx och förmätenhet ser man så litet som det är möjligt i en hufvudstad med mer än 100 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare. Man sitter helt gemüthlich vid sitt kaffe på Brühlska terassen eller vid sin kalla skinka och sitt förträffliga Waldschösschen öl uti Elbpaviljongen. För 2½ groschen (8 kop. s:r) hör man en vacker konsert, och för 15 gr. (48 kop. s:r) har man i den stora berömda hoftheatern en afundsvärd sittplats. Hofvet, aristokratin och byråkratin göra föga väsen utaf sig. Finns der en framstående aristokrati, så är det konstens. Tala till hvem som helst uti Dresden om målningsgaleriet och de öfriga sköna samlingarna uti Zwinger och Japanska palatset, och man skall svara dig med ögon som stråla af stolthet och kärlek. »Haben sie noch nicht die Madonna gesehen?» frågade mig första dagen en liten flicka, som sålde körsbär. »Noch nicht», svarade jag. »Ei, das ist Schade, sie sollen doch das nicht vergessen», inföll den lilla konstkännerskan, synbart förnöjd att kunna ge mig ett godt råd och veta någonting så vigtigt mer än jag visste.

147 Jag såg sedan målningsgaleriet och andra samlingar flitigt besökas af bönder, formän, simple arbetare och deras familjer, ofta äfven af halfvuxna barn. Sådant, Betty, bildar generationer, och vår gemensame vän, den gamle Fröbel, säger, att man skall lära barn »det goda genom det sköna».konsekvensändrat/normaliserat

148 Men efter många finnas bland de våra, som tro att konst och hedendom äro detsamma, förgätande att t. ex. musik och måleri äro konster upprunna ur kristendomens eget sköte, så vill jag erinra derom, att detta samma Sachsen är den evangeliska lärans vagga och Luthers fädernesland. Den ödmjuka berömmelse, att midtibland vår tids och alla tiders villor nära inom sig en sann kristendom, skall väl ingen frånkänna Sachsen ännu i dag. Sällan i vårt eget land och midtibland dem, som mest nitiskt ifrat för en praktisk kristendom, har jag bevittnat en gudstjenst, mera värdig, andaktsfull, ur djupet af hjertat gående, än uti Dresdens Kreutzkirche. Det katholska, det konstnärliga elementet, som Luther så visligen bibehöll, ehuru renadt och förenkladt, det fanns qvar och fanns der i en hög grad af fulländning, i måleri och kyrkosång. Hela församlingen i den tätt fyllda kyrkan sjöng med, sjöng i stämmor och sjöng rent. Hvilken skillnad, Betty, emot de missljud man får höra i våra kyrkor! Det hela, både predikan och messa och psalmbok, var strängt lutherskt; var öfvertygad att kontrasten blef märkbar, när man, som jag, derförinnan besökt ett stort antal katholska kyrkor.

149 Ännu en sak, en yttre, men en ganska betecknande, visar huru man i Dresden tar kristendomen på fullt allvar. Jag hade på så mången annan ort varit vittne till, huru söndagen firades blott i kyrkorna, och knappt nog der, medan man derutanföre köpte, sålde och arbetade alldeles som på hvardagar. I Dresden voro alla butiker stängda på söndagen, och allt arbete i hvila till kl. 6 på aftonen. Än mer. Jag bodde vid Altmarkt, ett rymligt torg, som hela veckan igenom var uppfylldt af stånd, hvilka liknade våra marknadsstånd och tycktes ha placerat sig der med allo. Men nej, allt detta undanskaffades kl. 6 på lördagsaftonen, och på söndagsmorgonen var torget slätt och tomt, som om der aldrig en marknad funnits.

150 Ack, konsten försyndar sig ofta och förgudar ofta sig sjelf, i stället för sitt ursprung. Skola väl derföre dess ädla, dess ödmjuka verk förskjutas? Mot hvad har icke mensklig sjelfviskhet brutit? Hvem är, som derföre kastar första stenen på Thorvaldsen, Rafael, Mozart och Shakespeare?

14. Sixtinska Madonnan.

151 Hennes historia är i korthet följande. Hon målades af Rafael i högsta fulländningen af hans konst (1518–1520) för svartmunkarnes kloster San Sisto i Piacenza och stod der som altartafla i mer än 200 år. Kurprinsen af Sachsen, sedermera August III, såg henne der år 1733 och kunde sedan aldrig|86 3| förgäta henne. Tjugu år derefter, år 1753, lyckades han, genom målaren Giovannini, köpa henne af klostret för 20 000konsekvensändrat/normaliserat dukater. Men munkarne, darrande för ansvar, läto förut venetianaren Nogari förfärdigaoriginal: förfärfärdiga af henne en nogrann kopia, och denna gäller ännu på ort och ställe för originalet.

152 Renad från århundradens dam och uppställd i Dresdener galeriet, har Sixtinska Madonnan blifvit verldsberömd, såsom den högsta, den sublimaste skapelse målarekonsten någonsin frambragt. Taflan är 9 qvarter och 3 tum hög samt 7 qvarter bred. I dess midt ser man jungfru Maria stående med Christusbarnet på armarna och sväfvande på molnen. Till höger knäböjer den helige Sixtus, till venster den heliga Barbara. Nederst likasom luta sig med armbågarna mot ramen två vingade englabarn, och i bakgrunden mellan två gröna förhängen omstrålas madonnan af en gloria, som vid närmare betraktande består af otaliga englahufvuden.

153 De 2 202konsekvensändrat/normaliserat taflorna i Dresdener galeriet blefvo i sommar ordnade efter en ny och bättre method, som hade till följd en ny och bättre katalog. Äfven madonnan var vid den tiden länge osynlig; men en blid stjerna fogade, att hon några dagar efter min ankomst ånyo framträdde, ensam i ett stort rum, i bättre dager än någonsin, försedd med en ny och praktfull ram samt – hvad som var något ovanligt – under glas. Dresdens alla konstkännare samlades omkring föremålet för allas beundran och tvistade om den nya uppställningens företräden eller brister. Många ogillade glaset; andra åter påstodo, att färgnyanserna derigenom smulto bättre tillsamman.

154 Inför en bild med detta rykte träder man snarare med en fördom emot; det vill något säga, att kalla ett menniskoverk fullkomligt! Man nalkas med vördnad, det är man skyldig att göra, men man kommer också med det fasta beslut att icke låta förblända sig, icke tanklöst beundra något för det att tusende andra beundrat det förr.

155 Och när man med detta beslut för första gången ser Sixtinska Madonnan, så förvånas man icke, häpnar icke; man kan ej undgå att finna denna tafla mycket skön, men det oupphinneliga, det sublima, det himmelska ser man ej strax. Det går en likasom när man första gången hör en symfoni utaf Beethoven; partierna fattar man, det hela behöfver tid för att klarna. Efteråt förstår man det bättre. Efteråt springer den gudomliga gnistan fram, och ju längre man fördjupar sig i betraktandet af denna öfvermenskliga höghet, desto mera fattas man af en undran, som gränsar till bäfvan. Det är icke snillet ensamt, som på detta arma förgängliga stycke väf har tryckt sin odödliga stämpel; det är något mer, det är en uppenbarelse, omedelbart fångad på duken ur ingifvelsens högsta andakt. Rafael, den utkorade, han som har erkeengelens namn, både föddes och dog på en långfredag.

156 Betty kan annorstädes läsa mer om Madonna di San Sisto, ty om henne är mycket skrifvet. Jag har blott få ord att tillägga. Aldrig i detta lif får man se en sådan förening af oskuld och höghet, af den största ödmjukhet och det högsta majestät. Så kan endast Guds moder hafva sett ut, i den stund hon på sina armar bar verldens frälsare. Utan detta barn är hon en svag dödlig qvinna, hvilken endast katholsk vantro kan upphöja till himlarnas drottning; med detta barn måste hon inför hvarje kristen lära stå hög, helig och ren, »full med nåd», såsom före och efter henne ingen qvinna har stått. Correggio och Murillo ha målat den oskyldiga Maria, så ljufvelig, så älsklig, som en ung moder i sin kärleks och sin sällhets lycksaligaste ögonblick; Rafael har ännu dertill lagt Guds moders majestät, och; medan man älskar den förra, står man inför den sednare nästan med fruktan.

157 Man har beundrat Christusbarnet på Rafaels tafla, och det är sannt, detta barn har ett så sällsamt, öfverjordiskt uttryck, en blick så förklarad och genomträngande, att det tyckes skåda en tvärtigenom själens grund. Men icke mindre underbart djup är Marias blick. Den följer en hvart man går med så allvarliga och likväl så milda ögonkast, att man slutligen icke mera uthärdar anblicken; den genomborrar en, den skådar in uti hjertats hemligaste tankar, afslöjar den täta masken öfver all dess syndiga lust och ställer en blott och bar, likasom inför Gud. Det är någonting fruktansvärdt, Betty, att stå inför en sådan tafla, när man vet med sig sjelf att man icke är ren. Man har för sina ögon den eviga sanningen, att »blott de renhjertade skola se Gud».konsekvensändrat/normaliserat

158 Derföre vågar också ej Sancta Barbara på taflan, ännu ung och fläckad af jordens lidelser, att skåda upp till Christus och Maria, utan sänker sina ögon mot jorden. Men Sixtus, martyren, gammal vorden i trons kamp, vågar se upp, och det göra äfven de små englarna. Blott den första barndomen och den sista ålderdomen våga lyfta sina ögon upp till det heliga.

Notisen/artikeln ingår i HT 29/10 1856:|87 2|

Söder om Östersjön.

15. Sachsiska Schweitz.

159 Den som engång i sin lefnad sett Mont Blanc och hvilat en natt i Chamouni, kan gerna gå dessa rader förbi. Men då jag med någon säkerhet anar att Betty aldrig sett den eviga snön, så förmodar jag att hon ett ögonblick kan vara belåten med denna lilla förtjusande leksak, hvilken man kallar det Sachsiska Schweitz.

160 Från Dresden har man blott några timmars färd uppför Elben till en liten stad vid namn Wehlen. En vacker morgon i Juli landstego der en berlinare, en sachsare och en finne och beslöto att hushålla tillsamman, likasom fågeln, råttan och korfven i fabeln. Från Wehlen stego de ned i Ottewalder Grund, derifrån genom Wehlener och Zschärner Grund uppåt till det sköna Bastei; så vidare genom Amselgrund åt sidan från den vanliga turiststråten till de ensliga nejderna af ett enstaka meyeri; så vidare uppåt Hohnstein och Hockstein, der sällskapet ökades med två elsassare, två würtembergare och en hessare. Derifrån ned i afgrunderna af Wolfschlucht samt under åska och regn genom den sköna Polentzdalen. Så åter himmelshögt till det herrliga Brand i den skönaste sommarqväll. Så åter djupt ned genom Tiefer Grund, för att tillbringa natten i det täcka Schandau. Derifrån bittida följande morgon med Stellwagen till Haidemühle; så upp till Kuhstall; derefter stretande uppför det ändlösa Kleine Winterberg och vidare upp till Grosse Winterberg. Så nedåt öfver gränsen till Prebischthor samt vidare, beständigt nedåt, genom Bielas dal öfver Kamnitz å till Herniskreschen i Böhmen. Allt detta till fots, utom ½ timmas färd i vagn. Slutligen åter på qvällen med ångbåt till Dresden. Pabststein, Lilienstein och Königstein betraktades på afstånd. Reseintryck: en trött belåtenhet.

161 Hvilka vägar, Betty, på två dagar! Vi hängde knappt mera ihop, och voro dock glada som fåglar vid den äkta tokajer, som fås i Herniskreschen, men också endast der, för 1 thaler karafinen. Engelska damer i vida schäferhattar, alla med sin bok och sitt album i hand, det förstås, redo på små hästar (pony’s). Öfverallt uti bergen hvimlade harpspelare, tyrolersångare, och såsnart man kom in i Böhmen, tiggare. Öfverallt spekulerade restaurationer och souvenirhandlare på turisternes börsar. Sedan 30 år lefver hela denna bergstrakt på främlingarnes besök; förut var den nästan okänd. Men nu bygger regeringen hvarje år nya broar öfver afgrunderna, så att många de skönaste utsigter först i sednaste tid blifvit tillgängliga. Högsta punkten är Grosse Winterberg, 1 710konsekvensändrat/normaliserat fot öfver hafvet och 1 400konsekvensändrat/normaliserat öfver Elben, som slingrar under dess fötter. Utsigten är storartad. Man ser der Sachsens, Böhmens och Schlesiens bergtoppar: tre rikens store.

162 Tre ting fattades här för nordbons öga: graniten, barrskogarna och sjöarna. Stenarten är mest basalt, i de sällsamaste skepnader: än klippor i menniskohamn, än afbilder af björnar, hästar, vildsvin, än liknande ofantliga hopknutna mjölsäckar, än tornade i lodräta branter af hisnande höjd, än sänkande sig i terasser nedåt de djupa dalarna, än stupande ned i mörka hålvägar, än hvälfda i hotande massor öfver vandrarnes hufvuden. Det hela är imponerande vildt, och det är just det som tjusar den förfinade stadsbon. För en af oss, som sett nog af ödemarkerna, har anblicken icke mera samma tjusning. Lika storartade vyer ha vi hos oss, och ingenting kan jemföras med Finlands sjöar, inom deras ram af furor, granar och bugtande åsar. Vår granit brister ej, som basalten. Vi nästan förakta denna bräckliga storhet, som förvittras af vårfloderna och hvarje ögonblick hotar att störta tillsamman. Vi småle åt dessa vattenfall, som för några groschen släppas ned genom en dammlucka. Våra berg svigta icke. Våra vattenfall kommenderas ej att rinna och stadna.

163 Dock blir man ofta orättvis, genom att mäta allt efter eget lands måttstock. Sachsiska Schweitz har sin skönhet, som icke ens afunden kan bestrida. När man från det mörka gråa chaos af Wolfschlucht stiger upp i sommaraftonens glans på det höga Brand och ser långt under sina fötter Elbens strimma och skördefolket i deras pittoreska drägter af rödt och hvitt, små som dockor på de leende ängarna, då vidgas hjertat af denna lyckliga frid, som strömmar in deruti från naturens fägring, och vida i fjerran blå söker ögat aningens verldar, skönare ännu än den skönaste verklighet... Bland dessa klippor ljuder sången så frisk, vore det också från betalda läppar; i dessa klyftor har sagan ett guldland, hvarje hålväg ett kors, hvarje grotta en sägen, hvarje nyckfull lek af naturen sin diktade grund. Man förlåter sin förare, om han ramlar uppå sin dagliga lexa med något för djerfva anspråk på åhörarens goda tro. Gerna för mig må dessa stenar vara förtrollade prinsar och denna grotta en prinsessas sofkammare; sagan har alltid en sanning, såsnart hon vexer i folktron upp ur naturens grund, och förgyller med sitt skimmer sjelfva ödemarkernas enslighet ....

Notisen/artikeln ingår i HT 1/11 1856:|88 2|

Söder om Östersjön.

16. Huru de blinde se och de stumme tala.

164 Olyckliga de, för hvilka ögats port är stängd, de hemlöse främlingar i verlden, som ej kunna glädjas åt ljusets glans, åt färgernas skönhet, åt sina älskades anblick och åt så mycket, ja det mesta af allt som i lifvet utgör menniskans fröjd och bildar hennes själ! Men trefaldt olyckliga de, som sakna på engång hörselns och talets goda gåfvor, dessa arma, knappt menskliga varelser, öfvergifna af sina likar, dömda att stadna för hela lifvet på tillvarelsens lägsta djuriska ståndpunkt, utan kunskap om Gud och evighet, rätt och orätt, bygd och last, gåtor för sig sjelfva och likväl begåfvade med denna brist till fullkomning, som är nedlagd i hvarje odödlig själ och som, beröfvad sjelfva möjligheten att tillfredsställas, slutligen måste blifva dem till en slö förtviflan! Har du, goda Betty, någonsin tänkt dig den omätliga olyckan af ett beständigt mörker eller den ännu sorgligare förnedringen af en döfstums tillvaro, då skall du ej vägra en tår af tacksamhet, en tår af den innersta rörelse åt de män, som egnat otaliga försakelser och en hel lefnads tåliga mödor åt det sköna kallet att återgifva sådana olyckliga åt Gud, åt menskligheten och åt dem sjelfva.

165 Det liknar ett underverk, och det är likväl sannt: jag har sett blindfödde uppfostrade i kunskap och nyttig verksamhet bättre än mången med seende ögon; jag har hört döfstumme tala, hört dem med menskliga, begripliga ord förtälja sådana ting, som icke med sinnena fattas; jag har sett många dessa olyckliga förskjutna varelser glada, lyckliga, bildade, kloke, uppfyllde af den obeskrifliga känslan att äga, de som andra, menniskorätt och menniskovärde. Döm, Betty, om icke en sådan syn är en af dem, som aldrig mera utplånas ur minnet!

166 Vid Dresden var det, på sidan om staden och utom dess larm, som två stora vackra stenhus, skilda från hvarandra af grönskande trädgårdar, bjödo en fristad och en räddning åt olyckan. Dessa hus voro tvenne skilda instituter, ett för blinda, ett för döfstumma. Främlingen erhåller utan svårighet tillträde till dem båda och bemötes med den mest förekommande välvilja. Och likväl besökas de blott af få; jag såg i deras album, att veckor förgingo utan ett enda besök, medan Dresden var fullt af främlingar. De ingå således ej i den vanliga turiststråten; verlden »umgås ej i det huset», och för instituterna kan det vara temligen likgiltigt. De sköta för sig sitt stilla verk i frid.

167 Institutet för blinda hade nu sommarferier, så att en stor del af dess 120 elever voro hos anhöriga eller ute på landet. Tillräckligt många voro qvar, för att gifva en bild af deras lif. De uppfostras der från 7 års ålder, tror jag, till 20 år, i kunskaper och handtverk. De läsa med upphöjd skrift och skrifva. De lära sig religion, historia, geografi, naturhistoria och räkning i hufvudet. Derunder måste alla vara betänkta på att sedan kunna försörja sig sjelfva, och fördenskull lära de sig repslageri, skomakeri, korgflätande, virka, sticka och väfva. Några få, som ha anlag, lära musik. Vid 20 års ålder skickas de från anstalten till landet eller småstäderna och inackorderas der som tjenstehjon eller förses med ett litet kapital och inrätta en verkstad. Inrättningen lemnar dem ej ut sigte, utan följer dem med vakande öga och stödande hand hela lifvet igenom. Fela de, så kommer en varning, lida de nöd, så kommer en hjelp från deras fordna fristad. Så upplöses det bandet aldrig, utan fortfar med innerlig tillgifvenhet.

168 Dessa blinda der i deras hem, de gingo så fritt, de arbetade så raskt, de kände så mycket. De sågo med själens ögon. Det enda de aldrig kunde lära var färgen. Man frågade en, hur han föreställde sig en bjertröd duk. Som en skrällande trumpetstöt, svarade han.

169 Ljusa, friska, luftiga voro deras salar och verkstäder. Löf och blommor hängde ännu kring väggarna. Den 25 Juni hade anstalten firat en fest på årsdagen af dess välgörares död – en rysk general, som bosatt sig i Dresden och testamenterat åt inrättningen 18 000konsekvensändrat/normaliserat thaler.

|88 3|

170 Vid all undervisning togs känseln till hjelp. Deras förskrifter voro utprickade med små hål af nålstygn i papperet. Deras kartor voro alla upphöjda, i relief. Der betecknades städerna med små messingsknoppar. »Känner ni, sade direktorn, en man i Helsingfors vid namn Wohllebe.» »Mycket väl», svarade jag. »Ja, återtog han, ni ser nu att också Helsingfors har sin knopp på kartan. Den fanns ej der förut, men vi satte den dit för att säga åt eleverna: det är der som Wohllebe bor och der man varit så god mot honom. Ty, ser ni, han är en af de våra.»

171 Men om »Blindenanstalt» är vacker och lärorik, så är »Taubstummenanstalt», eller institutet för döfstumma, det i än högre grad. Jag tillbragte der timmar af det djupaste och skönaste intresse, följande undervisningens gång successivt från de lägsta klasserna till de högsta. Det var mer än en skola: det var ett helt menniskolif. Det var anblicken af förnuftiga varelsers gradvisa höjande från en ståndpunkt lägre än djurets till höjden af mensklig bildning och sjelfmedvetande. Hvilket omäteligt steg!

172 Inrättningen har 105 elever, bland hvilka några förmögne betala. I lägsta klassen voro nyssintagna barn från 6 till 12 år, vilda, skygga, halffåniga varelser, hos hvilka, jemte naturdrifterna, blott en böjelse syntes vaken: sjelfviskheten, egoismen. De voro till lynnet mycket olika, några saktmodiga, i sig försjunkna och medvetslösa, andra deremot obändiga, hårdnackade, rofgiriga, färdiga att med naglar och tänder rusa på sina kamrater, derest ej inrättningens stränga disciplin hållit dem tillbaka. Jag såg en sådan gosse få aga för det han ätit omogen kart i trädgården. Arma barn, han liknade derunder snarare en vargunge, än en menniska.

173 I den klassen börjas med teckenspråk, hvilket de flesta kunna förut eller lära sig mycket fort, och det språket fortgår, till lättande af talöfningarna, genom alla klasser ända till den femte och högsta, der det endast talas. Men redan i lägsta klassen börjas med ljudöfningar, ett ytterst mödosamt arbete, som fordrar ett mer än menskligt tålamod. Emedan lärjungen endast ser, icke hör, måste han dels genom teckenspråket, dels genom tungans och läpparnas olika ställning lära sig först vokalerna, sedan konsonanterna, sedan stafvelser, sedan ord, slutligen meningar. Och det lyckas, för en del fortare, för en del långsamare, för en del likväl aldrig fullkomligt. Läraren utsäger ljuden eller orden långsamt, tydligt, med den möjligast bestämda åskådlighet, och hela klassen bemödar sig att säga efter. Alla fixera läraren skarpt; härmningsinstinkten hos barn kommer honom till hjelp. Och de flesta äro mycket läraktiga: lyckas de få det begärda ljudet fram, så lyser glädjen ur deras ögon. Men af detta bemödande, beräknadt för ögat och icke för örat, af detta språk som ses, får talet ett främmande uttryck, som de flesta sedan ej kunna aflägga, i det att läpparna bibehålla den åskådliga rörelsen och vissa konsonanter uttalas med en i dagligt tal ovanlig skärpa. Det finns likväl några så läraktiga, att man slutligen knappt kan skilja dem på talet från andra menniskor. Nästan alla få till sist en så öfvad färdighet att se på läpparna också hvad en främmande talat till dem, och de svara derpå så riktigt och flinkt, att man knappt tror sig tala med en varelse som icke hör ett ljud. Dermed är det stora steg taget, som förenar dessa olyckliga med deras likar, som återgifver dem deras menskliga rätt att dela med andra lifvets sorger och fröjder. Och dertill har man kommit först i sednaste tid: det förr omöjliga är nu verklighet. Vi läsa, Betty, redan som barn, att talet är en af de gåfvor, som höja menniskan öfver djuren. Tro mig, man förstår icke hvad denna hvardagslexa innebär, innan man hör en döfstum tala.

174 Men ord utan tanke är ett väsenlöst ljud. Det är icke talet ensamt, det är tanken, som här skall födas, få innehåll och få form. Största delen af det innehåll medvetandet redan fått hos ett hörande och talande barn om 6 till 12 år måste här inrättningen gifva åt barnet. Den måste börja med många de enklaste begrepp, den måste hos dessa olyckliga utveckla mensklig intelligens från dess spädaste barndoms början. Detta, Betty, är af allt ändock det märkvärdigaste. En döfstums verld är ett chaos af sinnliga intryck, fullt af aningar, fullt af instinkter, men utan form, utan reda och klarhet. Det är lätt att lära honom hvad med ögonen kan ses och med händerna tagas uti; men svårigheten begynner då han skall kombinera dessa föreställningar till en tanke och förstå deras inbördes samband. Och denna svårighet vexer än högre, när han skall lära sig öfversinnliga begrepp, om hvilka han förr ej haft ens en aning: hela denna upphöjda verld, i hvilken själens högsta verksamhet rör sig och lefver: religion, sedelära, vetenskap. Att följa hela denna kurs utaf tankens födelse, barndom, tillvext och slutliga utveckling, det är som att genomlefva mensklighetens egen utveckling, åskådlig hos individen. Derom vore oändligt mycket att säga; men stället är icke här. Jag vill blott nämna, att eleverne i högsta klassen redogjorde, på lärarens frågor och med tydliga ord, för kristendomsläran, för allmänna sedereglor, för grunderna i historie, geografi och naturkunskap. Läsa, skrifva och räkna kunde de flinkt. En bland lärarne var sjelf döfstum.

175 Ännu saknar vårt land, bland så mycket annat, en inrättning för blinda och en inrättning för döfstumma. Jag känner ej resultaterna af hr Malms berömliga försök för de sednare i Borgå. Jag vet blott, att Finland äger en stor mängd blinda och vidpass 2 000konsekvensändrat/normaliserat döfstumma, oförskyldt dömda till gränslöst elände och bidande på den dag, då äfven vi sent omsider hunnit ihågkomma vår menskliga pligt att räcka dessa olyckliga likar och landsmän en räddande hand.

Notisen/artikeln ingår i HT 17/1 1857:|5 2|

Söder om Östersjön.

(Bref till Betty. Forts. från H:fors Tidn. 1856 N:o 88.)

176 Vi ha ännu qvar ett stycke väg, min goda Betty. Om du vid dessa ändlösa utkast råkar tänka på »gubben och gumman, som hade en skinnpels», så kan jag icke förhindra det. Jag tänker endast, att också genom dessa obetydliga skildringar blåser en fläkt af den vida verldens friska luft, som vi så väl behöfva, der vi sju månader om året sitta blokerade af isen inom murarne af våra frusna haf. Tag således åter i härfvan och nysta med tålamod. Jag lofvar dig, som förut, att så litet som möjligt besvära dig med »gubben och gumman», d. v. s. berättarns person, men så mycket mera med »pelsen». Måtte den icke blifva dig alltför seg.

17. Leipzig, Fredrik II och Napoleon I.

177 Den stora och bördiga slätt, som genomflytes utaf den smala Elsterfloden, är likasom öfversållad med slagfält, på hvilkas längesedan förtorkade blod den prosaiska nutiden vallar får, trycker böcker och gör porcellin. Här (vid Breitenfeld) slog Gustaf II Adolf den gamle korpralen; här segrade 11 år sednare Lennart Torstenson; här spillrades i fyra dagars »Völkerschlacht» Napoleons härar, och mer än 60 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor fuktade med sitt blod samma lera, af hvilka fabrikerna i Meissen nu göra tvättfat. Här (i Altranstadt) dikterade Carl XII sin lysande, men gagnlösa fred; här (i Hubertsburg) andades Tyskland ånyo efter sjuåra krigets förödelser. Man skulle tänka, att en så blodbestänkt och så ryktbar mark måste fostra idel berserkar. I stället lefver här ett flitigt, beskedligt folk, som dricker öl och äter cervelatkorf i Auerbachs verldsberömda källare, använder på ett år mera trycksvärta än hela Finland på tio och samlar alla verldens tungomål på modernare härtåg till Leipziger messan.

178 Leipzig är icke en vacker, men en redbar stad, som främlingen måste respektera. Det har 150 bokhandlare, 30 tryckerier och mer än 200 tryckpressar. Sådana firmor som Brockhaus och Voss göra föga väsen utaf sig, bo visst vackert och uppfylla två långa gator, men ha så små skyltar, att Helsingfors bagare ha dem mycket större. I stället att skrifva ett register öfver Leipzigs märkvärdigheter, vill jag blott omtala tvenne taflor, som pryda dess »Städtische museum»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket är ett af de bättre, ty de gode bok- och ullhandlare visa här vänskap för mycket annat än debet och kredit af deras långa fakturor.

179 Man såg här Monte Rosa och Pæstum af Calames pensel; det var icke en tafla, det var naturen sjelf. Man såg två sjöstycken af Gudin; det var icke ett stycke väf, det var hafvets egna ljusgröna vågor, skummande uti storm. Man såg Verboeckhovens fårahjord, som trängde sig tillsamman under ett åskväder; Wickenbergs berömda isfiske; Destouches’ förlägna lilla flicka, som sätter sig upp i bädden om morgonen; – men först och sist stadnade alla vid tvenne jätteskuggor, den ena innerst uti de små rummen, den andra ytterst vid ingången, båda midtemot hvarandra, så att de sågo på hvarandra genom filen af rum. Hvardera blickade mörk och hotfull emot den andra; – tvenne århundradens storheter mötte trotsigt den ene den andra, täflande hvilken af dem vore störst i motgången.

180 På den ena taflan stod Fredrik II efter slaget vid Collin, målad af Schrader.tillagt av utgivaren På den andra stod Napoleon I, fängslad på duken af Paul Delaroche, samtidens störste historiemålare, som nu i November|5 3| fällde sin pensel för evigt. Preussaren satt der ensam på ett kullfallet träd vid foten af en klippa; hans segervana här var totalt förstörd, hans sluga planer blodigt genomkorsade; krona och rike förspillda; trollmakten af hans namn som härförare bruten i nederlag. Napoleon stod i Fontainebleau med pennan i handen, denna samma penna, med hvilken han undertecknat sin thronafsägelse och sin landsflykt, förlusten af hela sin lefnads mål, sitt krossade verldsvälde, Englands triumf och inbrottet af en ny tid, hvars medelpunkt icke mera var han. Desse män, omätligt stora och omätligt sjelfviska, hade i den stunden fallit för samma Nemesis: den som griper till svärd, skall med svärd förgås. Men mätte man noga dem båda, så stod Napoleon der till sist oändeligt större. Fredrik satt der butter och styf; stryk var behållen gåfva, och derefter reste han sig åter, densamme som förr, en stor general, en slug diplomat och som regent en skicklig maschinisk, men i allt hvad derutöfver gick en kall, en trångbröstad egoist, utan verklig nobless och derföre utan verklig storhet, – en man som såg stor ut blott derföre att samtiden rundtomkring honom var så liten. Den andre åter – han som också reste sig ånyo, men blott för att störta än djupare och utandas sitt lif på kratern af en utbrunnen vulkan – i hans bleka, men intill det sista majestätiska drag, vid sidan af den blinda tro uppå ödet, som hos honom ersatte religion (och Fredrik II trodde knappt på ödet), der läste man ett fint, ädelt drag utaf mensklig sorg tillika, som något försonade blickens djupa mörker. Man såg att med honom föll en idé – låt vara en idé som trottsat och förtryckt alla andra, men dock en verldshistorisk idé, till hvilken Fredrik II aldrig förmådde höja sig, och derföre föllo med honom endast eröfraren och preussaren, men med Napoleon föllo ett tidehvarf och en verldsordning. Under så stora spillror begrafvas äfven den största sjelfviskhet, och historien, antingen hon står i Leipzigs museum eller ristar i marmorn sin yttersta dom, skall aldrig förneka Napoleon I storhetens pris, medan hon småler åt Fredrik II:s smickrande titel att heta den ende.

181 Och vidare ilade lokomotivet framåt Thüringer jernvägen förbi århundradens slagfält: Breitenfeld, Merseburg, Grossgörschen, Auerstädt, Jena, Lützen med Schwedenstein, och vidare förbi de täcka, fredliga och skönare minnena af Weimar, Gotha, Erfurt, Wartburg, Eisenach, öfver Sachsens slätter och Thüringerwald nedåt Franken. Rundtomkring fortgick höbergningen, ty det var i Juli. Halftrasiga barn bjödo ut blommor vid stationerna och hackade tänderna af köld; – det var också i Juli, 1856 års sommar*)Natten mot d. 6 Juli föll thermometern på några orter, af Thüringerwald 2 grader under fryspunkten.. Vid herrnhuterkolonin Neudietenhof var ett kort uppehåll. Män i långa rockar och bredskärmade hattar betraktade bantågets brusande fart med orubbeligt lugn ...

182 Ej länge derefter syntes spirorna af Frankfurts torn.

18. Frankfurt och Wiesbaden.

183 Staden skall föreställa tyska förbundets hufvud – detta märkvärdiga förbund, hvars

trettikonsekvensändrat/normaliserat fötter söka att

spatsera uti samma stöfvel,konsekvensändrat/normaliserat

185 (hvilken malis, i parenthes, något degraderar Frankfurts bestämmelse). Det är en förnäm stad, det kan man tänka sig, och ingenstädes i verlden har jag sett så stärkta löskragar, så välkammade peruker, så förtorkade pappersansigten, så många baroner, så styfva fröknar, så omsorgsfullt graderade »hohen, höchsten und allerhöchsten Herrschaften», dertill ännu så dryga betjenter, så utstyrda vagnar, så fina middagar, kort sagdt en sådan reflex af allehanda durchlauchtighet, som gör allt för att representera sin suveräna rang. Dertill är ännu Frankfurt en rik och vacker stad, med ståtliga hus och vackra trädgårdar, Bethmanns Garten, Daneckers Ariadne och sitt ärevördiga gamla rådhus, »der Römer». Det har troligen många goda sidor: de moderna husen, butikerna, skyltarna, ofta också språket äro franska; för resten finner man mycket af Österrike, något af Preussen, åtskilligt af Bayern, diverse af de öfriga, men af Tyskland – ja, af Tyskland i bättre mening finner man litet eller intet.

186 Jag var en dag uti Wiesbaden, ½ timmas jernväg från Mainz. Det är en stad af idel villor, hôteler och trädgårdar, allt grönt och glänsande hvitt, – en stad med rätt goda viner, fastän den är byggd af bara vatten. 8 700konsekvensändrat/normaliserat brunns och badgäster hvimlade i den sköna parken med dess dammar och svanor, i den småtäcka bazaren, i de många Trinkhallarne och i den luftiga, praktfulla »Cursaal» med dess många statyer, som nästan fördunklade Helsingfors brunnssalong. Det är öfverflödigt att skildra en badort i Tyskland; derom kan du läsa i trettio romaner. Likväl kan jag ej neka, att jag hyste samma önskan som Gustaf Adolf i München, att dessa vackra byggnader vore på rullar, vi skulle då hjelpas åt att rulla alltsamman till Helsingfors brunnspark, och jag tänker mig hvilka stora ögon bolaget och hr Louis Kleineh skulle få en vacker morgonqvist, när allt detta, de 8 700konsekvensändrat/normaliserat gästerna inberäknade, vore på sin behöriga plats!

Notisen/artikeln ingår i HT 24/1 1857:|7 2|

Söder om Östersjön.

19. Düsseldorf och de finske målarne.

187 Föreställ dig en stad, ungefär så stor som Helsingfors, med breda raka gator och vackra hus, genomskuren af en bred park af åldriga lindar, almar och|7 3| ekar, vid sidan af Rhen, som skymmes af träd och hus. Allt synes så ljust, fridfullt och grönt; bittida på morgonen slår en näktergal uti lindens krona; orgelns toner ljuda från kyrkorna; taflor skymta i hvarje fönster; okonstlade, enkla, förnöjsama, skynda menniskorna från morgonbönen till arbetet; klockan 6 börjas dagen, klockan 9 går man till hvila i bäddar med hvita sparlakan; man är på engång 50 år framåt och 50 år tillbaka; lifvet har tillegnat sig det goda och vackra af en nyare tid, men glömt att tillegna sig dess förvända vanor, dess konstlade lefnadssätt och dess förderfvade seder.

188 Denna stad är Düsseldorf, konstnärernes stad, som inom sitt lilla utrymme räknar 700 målare och der några med penseln målat sig vackra stenhus, på samma sätt som skräddarne hos oss sytt ihop dem med nålen. Väl gömma sig också inom dessa fridlysta murar menskliga sorger och lidelser inom artisternes lättrörda hjertan: afunden, ärelystnaden, ett sviket hopp och vissnade illusioner. Men när man åt mensklig ofullkomlighet betalat den tribut, som henne tillkommer, så dröjer blicken ändå till slut med kärlek och stor hugnad på Düsseldorf, ty så se den natur och det folk ut, der konsten trifves, föryngras och utbildar sig sjelfständigt i en af samtidens utmärktaste målareskolor. Achenbachs och Lessings landskaper, Tiedemans historiemålningar, Knaus genretaflor och så många andra af högt värde pryda dess fåtaliga, men utsökta samlingar, och hvarje år spridas härifrån en stor mängd utmärkta och dyrt betalade målningar till alla delar af Tyskland. Vid sidan af parken står ett ljust och vackert slott. Der tillbringar exfursten af Hohenzollern Sigmaringen gladare dagar, än förut under den otacksama bördan af en krona i våra dagar, och derföre sålde han visligen hela sitt stora rike åt konungen af Preussen mot en anständig pension, som tillåter honom vara en mecenat för artisterne och en tyrann emot hararne, hvari han utan tvifvel gjort mycket rätt.

189 Här, midtibland svenske och isynnerhet norrske nordboer, – ty norrmännen ha stort anseende – ha finnarne Löfgren, Ekman och Holmberg med raskt mod gripit till penseln. Deras lilla klöfverstjelk har offrat ett af sina rikaste blad åt förgängelsen: Anders Ekman, fallen, som mången före honom, i sina förhoppningars ljusaste vår. Må båda de öfriga desto säkrare uppnå höjden utaf det oförgängliga.

190 Här finnes en lång gata, hvars ena sida, der fönsterna vetta mot norr, är uppfylld af målares atelieerer. Deras lif kostar de flesta mindre, än en tarflig student behöfver i Helsingfors. Åt en annan sida bor Löfgren, som slagit sig på »heiligenmalerei» och behöfver, med finsk långsamhet, år för att begrunda en enda tafla, men då stiger den också mjuk och strålande fram på duken. Djerfvare och produktivare, med atelieren mot gården, boningsrummet mot parken, grönskan omkring sig, hoppet framför sig och hemlandets minnen tysta inom sig, bor Werner Holmberg, om hvilken det säges i Düsseldorf, att få unge målare kunna med så rask och riktig hand aflocka naturen hemligheterna af en molnig himmel, en grön skog, ett vexlande landskap och dessa förunderligt väl beräknade skuggor och dagrar, som utgöra den Düsseldorfska skolans mästareskap. Han har nu målat tyska landskap med snabb afsättning för 2, 3 till 400 thaler stycket; det återstår för honom att fängsla på duken den finska naturen med dess så vida skilda högnordiska tycke, och fördenskull, och för att återse de sina, kan han väl snart väntas på en utflygt till fäderneslandet, men om han der stadnar, det står att betvifla, kanske knappast att önska. På sommaren gjorde han en resa till Schweiz.

191 Åtskillige norrmän och svenskar, förnämligast Wickenberg, äfven en och annan finne, såsom Stewen Steinheil och bröderne Wright, ha försökt sig med framgång uti det nordiska vinterlandskapet. Men dess säregnaste och praktfullaste taflor ha, förunderligt nog, ännu aldrig inspirerat en målares pensel. Hvar i hela naturen finner man något som kan jemföras med en af våra täta högstammiga barrskogar i klart månljus, der Kalevalas måne hänger i silfverglans på den mörka granens grenar? Säg mig någonting täckare, än ett landskap i rimfrost, der en ny snöhvit skrud utaf fina nålar och löfverk kläder träden och alla föremål i mjukaste bomullsklädningar! Eller visa mig en praktfullare syn, än en soluppgång i högvintern, när röken stiger lodrätt ur tusende skorstenar af en stad och färgas hvirflande röd emot fonden utaf den klara frostiga morgonhimmelen! Detta och mycket annat återstår ännu och borde vara tillräckligt att läggas till en grund för en alldeles ny skola i landskapsmålningen. Det nordiska sommarlandskapet har visst också sin egna tjusning, men i jemförelse med söderns är dess himmel för blek, dess grönska för matt eller för mörk. Vintern ensam är vår fulla, vår ojemförliga egendom, när det gäller att bjuda ämnen åt penseln; det är derifrån man en dag skall söka de taflor, som förvåna verlden.

20. Köln och dess domkyrka.

192 Rhenländarne äro af alla tyskar det vackraste folket; hvartannat barn är en skönhet, men vid äldre år bli dragen ofta för grofva. Fastän de i rykte för qvickhet stå mycket efter berlinarne, stå de öfver dessa i sundt omdöme och praktiskt förstånd och närma sig deruti mest af alla sina landsmän fransmännen, med hvilka de också i yttre sätt och inre sympathier ha granntycke. Ingenstädes har man såsom i rhenländerna skrattat åt det storlåtiga fransosenfresseriet och Beckers Rheinlied:

Siekonsekvensändrat/normaliserat sollen ihn nicht haben.

Den freien deutschen Rhein,konsekvensändrat/normaliserat

194 och stockpreussiskheten, som dock borde vara lojal, har här mycket få beundrare. I konsten att röka goda skinkor och äta grundliga middagar står rhenländaren ej tillbaka för någon; man kan ännu lägga dertill, att allting hos honom, ända till hans kolossala tjockbenta hästar med lastvagnar, för hvilka tre finska hästpygméer skulle förgäfves streta, är något groflemmadt. Men vare sig af den myckna champagne, som ännu flödar i det fordna konungariket Westfalen, eller af litet blandadt blod sedan »den stora nationen» huserade här i trakten, säkert är det, att en raskare och friare ande blåser öfver rhenländerna, än öfver större delen af det öfriga Tyskland.

195 »Ingen stad i Tyskland – säger Snellman i sin resa – har det mystiska behag, som Köln. Lika gammal som kristendomen, har staden inom sina murar hyst Trajanus. Ännu finnas der minnesmärken från Konstantin den store, och Julianus uppbyggde åter dess förstörda befästningar». – Så är det. Man kan säga, att från dessa grånade romareminnen, dessa väldiga hvalfbågar, dessa trånga gator med höga hus af forntida byggnadssätt skåda 17 sekler ned på nutidens förgängliga myrstack. Staden har nu öfver 100 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Men det som mest anslår, det är det gammaltyska, den rätt ärevördiga allvarliga tyskheten ifrån fordna dagar. Det nu lefvande slägtet är annorlunda, men ändock ser man i Köln, att det vuxit upp bland seklernas minnen. Folket är både gladt och allvarligt, älskvärdt och dugligt, rent katholskt, något bigott, säga denna tidens fritänkare; kanhända, men det är dock bättre än att ingenting tro. En främling trifves mycket bra uti Köln, fastän Rhen är dess enda naturskönhet. Vore jag tysk, skulle jag anse Köln för Tysklands rätta hufvudstad, fastän det ingen konung äger, allenast en jättekonung af sten – sin höga majestätiska dôm.

196 År 1248 lades grunden; år 1322 hade man hunnit så långt, att koret kunde begagnas till gudstjenst; sedan byggde man vidare ända till år 1498, och ändock var skeppet af kyrkan blott halffärdigt, ena tornet påbegynt, det andra uppfördt till tredjedelen af sin tillämnade höjd af 500 fot. En ny Babels förbistring hindrade fulländningen af detta jätteverk intill år 1841, då en komité bildade sig för att utföra kyrkan efter dess ursprungliga plan, hvartill medel samlas i hela Tyskland. År 1856 hade byggnaden framskridit så långt, att endast 20 år ännu beräknades återstå. Skeppet var under tak och inredt till gudstjenst med nya praktfulla glasmålningar, förärade af konungarne Ludvig af Bayern samt Fredrik Wilhelm IV. Ena tornet hade uppnått nära sin fulla höjd intill spiran, det andra är åter påbegynt. Emedan den ljusgula sandstenen grånar när den blir äldre, kan man vid första ögonkastet särskilja de nybyggda delarna från de gamla, och dessa nya ha nu lagt vidpass en tredjedel till. Hvilket oskattbart material, denna sandsten, som med lätthet skäres, när den brytes ur klippan, och hårdnar med tiden till evighetsverk!

197 Jag vill spara dig alla utrop, min goda Betty. Blott det vill jag nämna, att man icke anar denna byggnads kolossala dimensioner, der den dock står mellan fyravånings stenhus som en klippa bland småstenar, förrän man står tätt under dess murar. Då hisnar man, då skulle dess ofantliga massa tynga en till jorden, om den icke vore tornad i så förunderligt lätta hvalf, så snillrikt harmoniska proportioner, att man på samma gång känner sig lyftad, fri och hög under känslan af all sin litenhet. Man kan om denna kyrka låna Geijers ord om Kalmare unionen, att den »ser ut som en tanke». Det ligger visst en djup kristen tanke i denna göthiska arkitektur; den kastar menniskans förmätna sjelfviskhet som en matk i stoftet inför Guds allmakt, och på samma gång lyftar den ödmjukhetens blickar med tillit mot höjden. Det gudomligas art är sådan. Det förskräcker och tröstar, det förödmjukar och hänrycker. Det fordrar framförallt tillbedjan och sjelfförsakelse, men på denna grund har det och ger det en makt som besegrar verlden.

198 I detta tempel predikar stenen.

199 Snellman ogillar Kölner dômens restauration, emedan han ogillar den tendens, »som ger det förflutna ett högre värde, än det närvarande och tillkommande». Det kan vara riktigt, om man ställer det förgångna der som en afgud, – ett spöke, som ej vet af den tid som är. Men om man går tillbaka till dess bästa och högsta skapelser, för att ur dem hämta, likasom i urkällan, ett kraftigare och friskare lif för samtiden och samtidens egna, lika berättigade verk, så vet jag icke hvarföre man skulle ringare akta Kölner dômens fulländning, än t. ex. restaurationen af Niebelungen Lied, Ossian och Kalevala. Jag tänker dock, att man vid en kyrka alltid måste vidhålla den kristna ståndpunkten. Och från denna ståndpunkt, om tyskarne vilja fullända dômen till deras eget förherrligande, så blir det för dem ett Babels torn, och de skola med all sin begeisterung skapa blott en större ruin. Men vidhålla de främst den kristna tanken att gemensamt förherrliga Gud i detta hans tempel af sten, då skola de fullända seklernas verk, och då skall denna kyrka tillika blifva hela nationens dyrbara minnesvård.

Notisen/artikeln ingår i HT 28/1 1857:|8 3|

Söder om Östersjön.

21. Rhen.

200 Hans namn är vida berömdt. Liksom Missisippi kallas han folkens fader, och liksom Ganges är han en helig flod, ty heligt är visst det, kring hvilket en nations kärlek och minnen samla sig alltifrån barndomen. Han födes schweitzare och dör holländare, men hans lif och hans rätta varelse äro tyska. Fri och stark går han sin mäktiga bana fram mellan klippor, vinberg och böljande åkerfält; städer och borgar spegla sig i hans öga, den ädla rankan bekransar hans panna, sagans skimmer förgyller hans lockar, och sången diktar om honom sina skönaste visor.

201 Främlingen, som kommer från hafvet, mäter ej Rhen med samma beundrans måttstock, som upplandets folk. Men han är stor nog för att bland Europas floder häfda ett hjelterykte. Jag har ilat utför Uleå forsar, brottats med Vuoksen, Kumo och Kymmene; men de äro alla ynglingar emot den väldiga Rhen. Medan de skumma vildt i sin ungdoms öfvermod, går den tyska jätten med strid, men jemn fåra manligt fram emot fjerran mål. Våra floder äro sköna i sig sjelfva, unge athleter som ständigt i vexlande ställningar utmana verlden till kamp, och hos oss glömmer man stränderna, när man ser floden. Men med Rhen är det tvärtom; han är i sig sjelf blott stark, icke skön, och hämtar sitt mesta behag från strändernas ram. Derföre blir han enformig, såsnart han saknar omgifningens fägring, och beständigt glömmer man hos honom floden för stränderna.

202 Dessa stränder sakna, liksom Sachsiska Schweitz, två ting, dem nordbon är van att fordra af storartade, icke blott täcka landskap, nemligen barrskog och granit. Den beständigt ljusa och mjuka grönskan går miste om de nyanser, som göra våra skogar för ögat så omvexlande. Och dessa berg af lösare stenarter kan man beundra, men icke rätt respektera. De synas beständigt maskätna af tidens tand, förvittrande, sönderfallande i grus under alla de stolta meniskoverk, som byggt uppå dem sin evighets grund.

203 Men när jag sagt detta, har jag också allt det illa jag kan minnas om Rhen. Allt det öfriga är blott en återklang af hvad tusende främlingar, från Tacitus ända till Bulwer och Victor Hugo, sagt förut, och sagt bättre, om Rhens skönhet. »Rhen säger sistnämnde författare, är den flod, som hela verlden besöker och ingen känner, som man ser uti långsam färd och glömmer i flyktig hast, som hvarochen helsar på ytan|8 4| och ingen mäter till bottnen; – den flod, i hvars genomskinliga vågor man skådar Europas framfarna och tillkommande öden» ...

204 Med undantag af genomskinligheten, som icke får tagas så alldeles noga, är det så som han säger. Denna flod är mer än en tafla; den är en historia. Men det sista yttrandet förstod jag först då, när jag såg den ofantliga höghvälfda, fasta bro man nu håller på att bygga öfver Rhen vid Köln, der floden, om jag mins rätt, är 1 400konsekvensändrat/normaliserat alnar bred. Öfver denna bro, under hvilken skeppen skola gå med hela sin resning, banar sig ändtligen jernvägen, och med jernvägen civilisationens stora allmänna förbrödring en port öfver Rhen, som härtills dragit en så bestämd gränslinie genom vestra Europa. Är denna gräns engång bortfallen, då kan man ana huru en skald har läst uti Rhens vågor en profetia för hela vår verldsdel.

205 Det var vid Köln jag första gången såg Rhen. Han stod då högre än förr uppå många år. Hans grumliga vattenmassor hotade bortspola den långa pontonbryggan mellan staden och Deutz, och när ångfartygen tre gånger om dagen passerade derigenom, måste fördubbladt manskap användas att åter uppvinda mot strömmen den öppnade delen af bryggan. Från Köln for jag uppför floden till Mainz. Det är sträfsamt, men nödvändigt, ty nedföre går det med så ilande hast, att man knappast hinner nicka åt de gamla beryktade röfvarnästena. Ångbåtarna, dyra och medelmåttiga, ha den goda inrättning, att man får stiga i land vid alla stationer, dröja efter behag och sedan fortsätta med samma biljett.

206 Det var en söndag i Juli – ångbåten uppfylld med passagerare, som kommo och gingo – folk i högtidsdrägter, isynnerhet många vackra barn – studenter, sångare, jägare med örnfjädrar i mössan, musik och fanor, folksamlingar och slängkyssar vid alla landningsbryggor, valdthorn och bössskott från Lurleys berömda ekon, – Johannisberger, Asmanshäuser och körsbär ombord, medan solen sken öfver kullarne der de vuxo och öfver riddareborgarnes grusade torn, öfver Drachenfels’ klippor och öfver de täcka hvita städerna, som smögo sig med smala gator mellan bergen och stranden.

207 Till fots mellan Bopparts vinberg, på solsidan mot floden, kulle upp, kulle ned, omgifven af dessa halfvuxna rankor i räta rader, som likna de halfvuxna ärtsängarna i våra trädgårdar, såg jag Rhen som ett smalnande bälte af silfver slingra sig mellan de grönskande bergen; och solen sjönk bakom kullen i rankornas mjuka bädd, och dess sista stråle förgyllde det glimmande tornet af Liebenstein.

22. Coblentz och Ehrenbreitstein.

208 Mellan Coblentz och Bingen tränges Rhen ihop mellan bergen, och denna sträcka är verldsbekant, efter Göthes intyg, såsom en »Aussicht in das schönste». Jag var en dag uti Coblentz, vid Ludvig den frommes graf, der drufvornas moder Mosel blandar sitt vackra strömdrag med Rhen. Om aftonen var utanför staden en af dessa skjutfester, som äro rhenländernas mest älskade sommarnöjen.

209 Trettio till fyrtio skyttar i bjert nationaldrägt samlades der i en löfsal och piffade af alla krafter emot en måltafla mellan träden. Sanningen att säga, brydde sig icke mången om dem, utan begapade hellre ett stort bord inom staket, der priserna voro utställda – jagtväskor, kruthorn, gevär, bägare och kronan på allt, en liten silfverpokal. Men de flera tusende, som hvimlade här mellan träden emot den vanliga inträdesafgiften af 2 groschen (6 kop. s:r), hade annat att tänka på. Här var en danssal med tak, men utan väggar, der gamla och unga svängde sig med förunderlig ifver, fäder med sina döttrar och mödrar med sina små gossar, der ingen annan moitié var att gripa till. Och utanför Tanzbuden voro ändlösa rader af långa bord med grupp vid grupp, som åto och drucko, sjöngo och skämtade. En bred gång skilde tvenne fientliga makters läger åt; till venster herrskade ölet, ingenting annat öl, med bundsförvanter af smörgås och kall skinka; till höger var vinet allrådande under en finare allians med mandeltortorna. Det hvita Zeltingervinet, en Moslerdrufva, var af alla det allmännaste och förtjente att vara det med sin rena drufsmak och sitt billiga pris af 3 groschen (9. kop.) för en half butelj.

210 En morgon i soluppgången, klockan mellan 4 och 5, upprullade sig från landningsbryggan i Coblentz en af dessa oförgätliga taflor, som i storartad storhet söka sin like. En tät dimma låg öfver floden och skymde utsigten af det midtemot tornade trottsiga, 360 fot öfver Rhen dominerande och blott genom hunger betvingliga fästet Ehrenbreitstein. Från dalarna mellan bergen kom då ett sakta luftdrag, som afskummade dimmans öfversta molnbädd, medan den nedra ännu svepte stränder och vatten i sin ogenomskådliga slöja. I detsamma nådde den första solblinken bergkammarnas högsta toppar och glimmade som smältande guld i de högsta tornfönstren af Ehrenbreitstein. Och alltmera afrullades dimmans förlåt, och alltmera dykade torn och murar på branterna upp ur dess böljande rök, och medan allt derunder ännu sof, begrafvet i skuggorna, sken det mäktiga bergfästet, högt, ensligt och dystert skönt i höjdernas morgonglans, ett sagans fantom, ditmuradt af titaner för att bevaka det jordiska paradis, som rundtomkring förbidade dagen ....

211 Och för att sluta denna korta saga om Rhen, så tillåt mig ännu att erinra om dessa Victor Hugos ord: »Cesar har stadnat vid hans vågor, Carl den store och Napoleon ha gått öfver dem – tre titaner, som höllo universum i sina händer, och hvilkas namn man finner på alla historiens milstolpar ... Rhen i sin barndoms forsar, i sin ungdoms och mandoms mäktiga flöde, är en bild af civilisationens historia, i hvars tjenst han ingått. Han nedstiger från örnarnas fjäll till sillarnas kust, från påfvars kyrkor och kejsares borgar till köpmäns kontor och borgares hyddor, från alperna till oceanen, såsom menskligheten sjelf har nedstigit från höga, bergfasta, glänsande idéer till de vidsträckta, rörliga, stormiga, nyttiga idéerna, som på engång befrukta och uppsluka det framfarna: från theokratin och den absoluta monarkin till demokratin, från den ena storheten till den andrakonsekvensändrat/normaliserat

Notisen/artikeln ingår i HT 31/1 1857:|9 3|

Söder om Östersjön.

23. Belgien.

212 Alla öfriga tyska hågkomster – Bonn med dess täcka trädgårdar och dess glänsande stjernetorn och dess grånade, glade Argelander med de finska ungdomsminnena, han som från Ulrikasborgs höjder beräknat centralsolens läge – Mainz, den åldriga riksstaden, fordom ryktbar för sina sköna fruntimmer och nu för sina korfvar – och allt det öfriga i söder och öster, som Betty får veta en annan gång, – allt detta försvinner nu bakom Kölner-Achen jernvägens jemna skenor, doftande bort liksom Kölner vattnet från de fem dupletterne af den ryktbara firman Jean Marie Farina, och förbi Carl den stores graf och relikerna af frälsarens lindakläder går tåget, genom 25 större och mindre tunnelar inom 6 svenska mils väg, inåt det sköna Belgien.

213 I hela vestra Europa finns troligen icke en vackrare väg och ett vackrare land. Knappt har man passerat belgiska gränsen vesterom Verviers, innan man rullar igenom en oafbruten sträcka af naturens och civilisationens gladaste, skönaste taflor. Berg vid berg, och man far under deras hvalf; dal vid dal, och man far öfver deras brådjup; från solsken till djup natt och från djup natt åter till klart solsken. Så tätt befolkadt är landet, att menniskornas boningar, svärtade af stenkolsröken från grufvor och masugnar, klänga sig uppför bergens sluttningar alltintill topparna. Så bördig är jorden, att nästan hvarje fläck, som icke är grufva, väg eller gårdsplan, är en böljande åker eller en yppigt grönskande trädgård. I hvarje dal är en stad eller en by, hvars fabriker igenkännas på de höga rykande skorstenarna. Man ilar förbi och väntar att finna hvila för ögat vid någon ensligare tafla, en skog, en sjö, en hed. Men nej, när man lemnat den dalen, den byn, den staden, så kommer en ny dal, en ny by, en ny stad, så tätt på hvarandra, att de nästan i en sträcka sammanhänga, rågångna, men icke åtskilda af bergen. »Skall det fortfara så ända till Brüssel?» frågade jag en vacker gammal man, en Belgier, som med vanans lugn behagligt utblåste cigarr-röken genom det öppna vagnsfönstret. »Certainement, monsieur, svarade han småleende; il n’y a pas de déserts en Belgique, det finns inga ödemarker i Belgien

214 »Men, sade jag, förklara mig orsakerna till denna beundransvärda kultur.»

215 »Rien de plus simple, svarade han. C’est la fertilité du sol, l’ésprit national, la constitution et le chemin de fer – jordens bördighet, nationalandan, konstitutionen och jernvägen!»

216 Lyckliga Belgien! tänkte jag vid mig sjelf. Huru månget land uppå jorden, lika skönt som du, förtrampas icke af ett försoffadt, förslafvadt och lättjefullt slägte, och huru månget folk, lika ädelt som ditt, förnöter icke sin yppersta kraft med att aftvinga naturen sitt knappa dagliga bröd! Och åter, huru månget land och huru månget folk, som äga båda vilkoren för en rik blomstring, förslöas icke af hämmande institutioner, af mörk vantro, af inbördes söndringar! Lyckligt är du, som icke är nog stort, för att frestas af verldsväldets ärelystnad, och icke nog litet, för att viljelöst föras i släptåg af de starka på jorden! Fredligt och obemärkt, kraftfullt och fritt, bundet af lagarna, fredadt för godtycket, bjuder du alla dina söner den frie mannens sjelfvalda hedrande verksamhet, åt hvilket håll än hans anlag kalla honom, och för hvarje kraft har du ett tillfredsställande mål, och för hvarje talent har du möjligheten af en ärofull utmärkelse. Hos dig behöfver ingen uppsträfvande vilja, ingen stor tanke, ingen redlig önskan förfina i mörkret och derunder förtära sin egen lifskraft i harm och förtviflan öfver att stängas ifrån sitt naturliga stridsfält i ljuset. Den klara dagen skiner öfver ditt offentliga lif och idéernas kamp och förmågornas inbördes täflan. Och emedan det är ljust, så är allt ärligt tillika, så att handlingen bär stämpel af sin egen förtjenst, och ordet bär stämpel af sitt eget mäktiga innehåll. Derföre har smickret hos dig ingen tunga som gäller, och förtalet har beständigt en motvigt i vederläggningen, och det förtjenta lofordet har sin borgen i allas kontroll och allas öfvertygelse. Väl finnes hos dig, såsom öfverallt uti lifvet, mången strid, och utan strid vore lifvet en vegeterande sömn; du har dina jesuiter som predika för dig att mörkret är ett behof, och du har dina menskliga passioner, som vilja locka dig till uppror, än mot gudomlig lag och än emot mensklig. Men till värn mot allt detta har du det fria ordet och den vakna folkandan och de lyckliga institutionerna, som förlika ordningens och det allmännas rätt med den enskildes berättigande att tänka, säga, handla och gälla inom lagens gränser hvad han förmår. Derföre är du rikt och lyckligt; ty utan dessa institutioner vore din nationela anda ej till, och utan denna anda vore dina institutioner en död bokstaf, och båda behöfva och betinga hvarandra, och båda göra dig till hvad du nu är – ett blomstrande land, bebodt af ett ädelt folk!

24. De fyra statyerna i Belgiska Deputerade Kammarens palats.

217 Brüssel är en stad sådan man måste tänka sig Belgiens hufvudstad. Dess yttre är glänsande hvitt, så hvitt att det bländar ögonen, och vid månsken är det en stad|9 4| af marmor. Kontrasten med de åldriga tyska städerna faller i ögonen; här är allt nytt, modernt, komfortabelt. Brüssel är samtiden sjelf uti god mening, dess rastlösa sträfvan, dess förenklade och likväl smakfulla former, dess talent att försona det nyttiga och nödvändiga med ytans regelbundna behag. Sedt i detalj, kan Brüssel bli enformigt, ty gator af nära en timmes väg likna vid första anblicken den ena den andra, så att främlingen mycket lätt förvillas. Efterhand märker man likväl vissa olikheter; här ett palats, der en park mer än på andra ställen; här ett monument, der ett torg, som tjena till landkänningar. Ty Brüssel har, så modernt det är, sina antiquiteter, rådhuset t. ex., och vid hvarje sådant fornminne låder en tradition. Men hufvudtycket är afgjordt nutidiskt, liksom språket är fransyskt. Man märker der nästan samma strid mellan språken, såsom i Finland. Hvarje man, qvinna och barn i tarfligare drägt talar flamandska och vidhåller dervid, ehuru franskan är alla bildades språk. Men flamandskan har genom bemödanden som likna vårt finska literatursällskaps fått en literatur, en tradition och på samma gång allmän giltighet. Men så har ock flamandskan förstått att i sina intressen indraga en mängd skriftställare af förtjenst, och så långt sträcker sig ej det franska inflytandet, att det numera skulle vilja tillintetgöra folkspråket, om detta ock vore möjligt.

218 I denna hvita stad, der konungen bor i det allrahvitaste huset, omgifven af lindarnes grönska och folkets kärlek, finnas äfven tvenne palatser, bebodda af folket, d. v. s. folkets ombud. Senaten har sitt, deputerade kammaren sitt, efter franskt mönster från julirevolutionens tid; väl till märkande, att Belgiens konstitution blifvit hvad Frankrikes konstitution aldrig blef under Ludvig Philips penningerepresentation, en sanning och ej blott sanningens sken. Ciceronen hade mycket att berätta om dessa palatser, uppfyllda af porträtter och taflor från sednaste frihetskrig, och hvarje varmt hjerta måste klappa varmare vid anblicken af huru väl ett litet folk kan bo. Men det som mest fängslade mitt öga, det som drog mitt hjerta starkast, med deltagandets, med sympathiernas, ja, jag kan öppet tillstå det, med afundens hela hänförelse, det var icke talarestolarne, hjelteminnena eller anblicken af fosterlandskärlekens fredliga stridsfält, – det var inbegreppet, förherrligandet af allt detta, det var de fyra statyerna i den höga ljusa förstugan vid uppgångarne till deputerade kammarens sessionssalar. Dessa statyer voro sköna qvinnogestalter af hvitaste marmor, enhvar med sin inskrift och sin sinnebild, och de fyra inskrifterna lydde i öfversättning som följer:

219 I. Alla Belgier äro lika inför lagen.

220 II. Alla Belgier hafva religions- och tankefrihet.

221 III. Alla Belgier hafva fri yttranderätt.

222 IV. Alla Belgier hafva fri associationsrätt.

223 När jag läste dessa inskrifter, fylldes mina ögon af tårar, och jag vände mig bort, att icke Belgiern vid min sida måtte med stolthet se ned på en finsk man.

Notisen/artikeln ingår i HT 11/2 1857:|12 3|

Söder om Östersjön.

25. Brüsselspetsarna.

224 Oaktadt den glänsande prydlighet, den nästan bländande hvithet, som utmärka Brüssel – emedan fabrikernas rök och verkstädernas dam för det mesta nedsvärta blott förstäderna eller omgifningarna, – synes det snart, att man här står i en af de flitigaste hufvuddepoterna för den europeiska industrin. Allt är här lif, verksamhet, brådska, men utan fjesk. De som icke behöfva stadna, för att köpa eller sälja, gå fort eller åka fort, likasom tänka de beständigt på målet. Dagens arbetstimmar ha sin trafik för dagens behofver; men verkstädernas befolkning synes blott om qvällar och söndagar, då den strömmar som myror ut till sina förlustelseorter. Deremellan hamras, väfves, spinnes, slöjdas af alla krafter och med gladt mod. Något så infamt, som en del af våra arbetares söndagsbrådska och derpå följande frimåndagsrummel, är här ej att befara. Folket har fransmannens rörlighet och lätta lynne, utan att besväras af hans naiva nyfikenhet och fallenhet för gatdrifveri. Det glada arbetet är hemma i Belgien.

225 Bland handelsbutikernas rika innehåll äro isynnerhet tre produkter af den belgiska industrin märkvärdigast: 1) gjutgods, finsmiden och vapen af alla slag, i elegans och duglighet fullt jemförliga med de engelska; 2) linnevaror af den utsöktaste finhet och till priser, omöjliga att finna lägre eller så låga i hela verlden; samt slutligen 3) spetsindustrin, som förser Europa och sjelfva Frankrike med det finaste, som i den vägen kan produceras. Vare sig af konkurrens eller genom en lycklig förening af ihärdighet, skicklighet och godt material, alltnog, den belgiska industrin sätter en ära uti att kunna sälja sina nödvändighetsvaror billigare än alla öfriga; men lyxartiklar äro dyrare här än i Frankrike.

226 Då jag icke har svårt att gissa, hvilken af de tre nämnda industrigrenarna mest intresserar min unga korrespondent, vill jag säga dig några ord om spetsarna och beklagar blott att jag icke antecknat en mängd detaljer, som sedan fallit ur minnet.

227 Genom en landsmans vänliga medverkan erhöll jag en förmiddag kl. mellan 12 och 1 inträde i en af de få verldskunniga fabrikerna för de finaste Brüsselspetsarna (dentelles de Bruxelles); ty oaktadt machinfabrikationen är ganska stor, är det likväl endast några få, som besitta hemligheten, eller kanske rättare tålamodet att derpå använda handarbete. Efter bekantskapen med ett otal machiner, hvilkas förunderliga konstfärdighet gör ett nära nog hemskt intryck, emedan den degraderar sin mästare menniskan till ett viljelöst redskap för den engång i rörelse satta elementarkraften, – efter allt detta, säger jag, var det åter rätt godt, att i detta omätliga larm af nittonde seklets ånga och kugghjul ännu finna ett arbete, der machinen måste erkänna sig underlägsen den tåliga, tysta och flitiga menniskohanden. Ty medan väfstolarna har fåfängt uttömt all sin fyndighet och nödgats åtnöja sig att producera den sämre och billigare varan, är det handarbetet ensamt förbehållet att ännu i dag tillverka de allra dyrbaraste och finaste Brüsselspetsarne.

228 Jag väntade att få se en af dessa de stora fabrikernas rymliga salar, der hundradetals arbetare tysta som skuggor fasthakas vid hvar sin detalj. I stället infördes vi uti tvenne långa, smala och låga rum, der omkring tjugu qvinnor, de flesta yngre, knypplade spetsar. Det såg alltsammans rätt tarfligt och gammaldags ut, och jag tror knappt att våra goda Raumo knypplerskor behöft känna någon förlägenhet vid sidan af dessa medsystrar. Två och två sutto vid hvar sitt bord och med skilda knyppeldynor, men ingen af dem fick tala under arbetet. En skälm skulle ha påstått, att det var denna långa bedröfliga tystnad, som blekt dessa arma knypplerskors kinder, ty allesamman sågo de lungsigtiga ut, och man sade oss, att få ibland dem öfverlefva 35 à 40 år; men utom tystnadens försakelse, så grym för alla döttrar af Eva, var det väl det ständiga stillasittandet och den lutande ställningen, som i förtid tärde på deras lefnadstråd. Detta arbete var icke gladt.

229 Jag är ej nog narraktig att ingå i detaljer om ett kapitel, der sakkunskap uteslutande måste tillerkännas det vackra könet. Jag följde från första maskan dessa tåliga händer, hvilka, tysta liksom spindeln spinner sitt nät, hopfogade sina hårfina, florslika, luftiga verk; jag följde dem alltintill sista fulländningen – och begrep ingenting, allenast att det såg något petigt ut. Men när föreståndarinnan strax derpå visade en näsduk, liten som våra vanliga och så fin, ja så fin, att den måste kännas som skulle man – om förlåtelse! – snyta sig i dimma; och när hon tillade, att denna enda näsduk kostat ett års arbete och värderades till 3 000konsekvensändrat/normaliserat francs (750 rub. s:r); – ja, då begynte saken bli något klarare. Och när man sedan i försäljningsmagasinet, en våning högre i samma hus, visade oss spetsar, blonder och alla möjliga arbeten i samma genre från 1 franc till 10 000konsekvensändrat/normaliserat fr. och deröfver för en enda antimacassar, en voile, en krage eller dylikt, – då förstod jag, huru dessa arbeten, som ofta uppvägas med hundrade gånger deras vigt i guld, än pryda prinsessornas brudslöja, än drottningarnas vaggor, än kejsarinnornas kröningsdrägt.

230 Jag tvekade i valet mellan tvenne voiler; de syntes mig ungefär lika goda, men den ena hade vackrare mönster. »Är det någon skilnad i priset, s’il vous plait?» frågade jag. »Mais oui, monsieur, svarade säljaren småleende; denna (som jag ansåg vackrare) kostar 5 francs, och denna (som jag ansåg litet sämre) kostar 500 francs» .... »Merci»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag; tackar för upplysningen; jag förstår nu, att denna branche utaf konsten evärdeligt blir för mig obegripelig. – Och så aktade jag mig att köpa voiler, som kanske hvardera förslitit ett menniskolif.

Notisen/artikeln ingår i HT 21/2 1857:|15 2|

Söder om Östersjön.

26. Gottfrid af Bouillon och 1830 års grafvar.

231 Menniskan, min goda Betty, är en så förunderlig varelse, att hon icke lefver allenast af bröd. Har hon, som Almqvist säger, nedsväljt hjertat i magen, så känner hon dock till slut en viss otrefnad derutaf; och nedbäddar hon än sin själ i den kroppsliga njutningens mjukaste eiderdun, så sofver hon der med onda drömmar och har ingen riktig ro. Ty den stora odödliga anden arbetar i sjelfva dyn; fläckad, förtrampad, behåller den alltid ett upproriskt medvetande af en högre bestämmelse, ofta för svagt för att bryta bojorna, men alltid nog starkt för att känna förnedringen.

232 Ett tappert, ädelt och intelligent folk, som det belgiska, kan icke ens af frihetens och rikedomens lycka insöfvas uti den materialism, som nedrycker menniskans högsta mål till gruset af en förgänglig äflan för dagen. Icke larmet från industrins otaliga verkstäder; icke de 16 (säger sexton) rätter, hvaraf vår tarfliga enkla hvardagsmiddag bestod uppå hôtel de Flandre; icke de sametsmjuka mattorna, de beqväma hvilstolarna och all den utsökta komfort, som öfverallt var hemma i välståndets boningar; icke ens konstens rika skapelser, den sköna arkitekturen, statyerna, freskerna, målningsgallerierna, theatrarna och den spanska dansösen Christina Mendez, som drog härigenom på sitt triumftåg i Europa – intet af allt detta fördunklade eller förslöade här andens strider och de höga idéer, hvaraf ett folk lefver mer än af bröd.

233 Dagskygge jesuiter med deras hukande fariseiska ödmjukhet hvimlade här öfverallt i deras svarta kaftaner; men ett starkt parti bekämpade dem och gjorde dem oskadliga med tankefrihetens och yttranderättens mäktiga vapen. Den franska literaturen, utbredd genom eftertrycket, hotade att förqväfva all inhemsk literär produktion, men en förening af egna talenter bildade sig till en motvigt deremot och räckte handen till understöd åt den flamandska folkliteraturen, som i sin undanträngda ställning så mycket liknar den finska. Ett anarkiskt parti inom kamrarna försmådde icke att sammansvärja sig med sina arffiender, ultramon|15 3|tanerne eller de påfviske, för att undergräfva och störta den nuvarande konstitutionela författningen, som gjort Belgiens lycka; genast tätnade emot dem de upplyste patrioternes leder, som sågo i lagarna det bästa värn för friheten, och slogo mäktigt de ena med civilisationens, de andra med fosterlandskärlekens vapen. Och så kämpas inom detta folk beständigt nya och ofta heta strider för upphöjda mål – men de kämpas i ljuset, frimodigt, öppet inför hvar man, och derföre blir också ljusets seger deras slutliga lön.

234 Lägg härtill, att, utom andra, den statistiska kongressen och välgörenhetskongressen, båda af europeisk betydelse, sammanträdt i Brüssel, och man har någon rätt att säga, det samtidens mesta och största frågor, den religiösa, den politiska, den nationela och samhällsfrågor af alla slag röra sig lefvande inom detta lilla folk – och röra sig der med det stora lugn, som är striden beherrskad af civilisationen, lifvets, framskridandets, icke dödens och stillaståendets lugn.

235 Det gör derföre ett eget högtidligt intryck, att midtuti denna härd för nutidens brusande frågor se det förgångnas förstenade evighet blicka ned uppå hvimlet af dagen. Belgien har, liksom Finland, ett ringa mått af egen historia, eller rättare blott en provinshistoria, intill sednaste tid. Skiftadt mellan olika välden och nationaliteter, har det, liksom vårt land, under en rad af sekler varit landsort och intet land, folksdelar och intet folk. Dess förgångna tid har derföre få ryktbara minnen, få af de namn, som glänsa i tideböckerna. Men dessa få, som det dock har, dem älskar och ärar Belgien, såsom hvarje land bör göra, hvilket hämtar af det framfarnas storhet must och märg för det närvarande.

236 Hvem är den riddaren af brons, som sitter der till häst uppå Brüssels förnämsta torg, med korstecknet på axeln, svärdet draget i sin kraftiga hand, på engång så from och så stolt, så lugn och så hjeltedjerf? Det är icke en konung, lik alla de andra, hvilkas bilder af brons i Europas hufvudstäder blicka högborne ned uppå underkufvade folk, och en konung är han likväl, så stor som någon, ehuru han herrskat blott öfver en graf, och i den grafvens åsyn ville han icke bära en krona af guld, der hans herre och mästare bar en törnekrona. Verlden och historien och minsta skolepilt långt upp uti Finlands aflägsna bygder känna och beundra ännu efter sekler hans lysande namn: det är det första korstågets hjelte, ridderskapets blomma, den germaniska medeltidens ädlaste kämpe, den heliga grafvens eröfrare och konung, den kristne kämpen Gottfrid af Bouillon!

237 För denna stora hjelteskugga, förevigad i bronsen likasom i minnet, böjer hvarje Belgier med vördnad sitt hufvud, sägande: han var en af de våra! Ingen fläck af svek eller grymhet vidlåder hans namn, såsom de andre stores på jorden; han stred, liksom Gustaf Adolf, för sin samtids högsta och skönaste mål, i trons kamp för det heliga, och såg dess seger, innan hans ögon lycktes i döden, och detta, men icke egen berömmelse, var hans lefnads stolthet. Derföre ha ingen tid och inga skiftande meningar fördunklat hans ärofulla bragder, och i honom erkänner det lefvande slägtet ännu, liksom alla de framfarna, sanningen utaf skaldens ord, att

Werkonsekvensändrat/normaliserat für die Besten seiner Zeit gelebt,

Der hat gelebt für alle Zeiten.konsekvensändrat/normaliserat

239 Ej långt från den imponerande bilden af Jerusalems konung är i Brüssel en minnesvård af annan art och så nära samtiden, att blodet, som stänkt deruppå, knappt ännu hunnit torka. Det är en krypta eller fördjupning i midten af ett torg, vidpass 30 till 40 steg i fyrkant, och ur medelpunkten af denna fördjupning resa sig bilder af fallne kämpar. Stiger man ned uti kryptan, så står man på alla fyra sidorna omgifven af grafvar, som innesluta stoftet af dem, hvilka stupade i striderna för Belgiens sjelfständighet 1830, och inskrifterna förkunna, att denna minnesvård blifvit dem egnad af det tacksama fosterlandet. Marmortaflor, infattade uti väggarna, upptaga i gyllene skrift alla de stupades namn, till antalet, om jag mins rätt, vidpass 1 100konsekvensändrat/normaliserat, och några taflor äro ännu lemnade blanka, för den händelse att någon der blifvit bortglömd och möjligen af en sednare tid ihågkommen. Utom infödde Belgier, funnos der namn från nästan alla Europas nationer – men finska sökte jag der förgäfves – och ålder och födelseort voro uppgifna för de flesta. »Cet homme lá, sade vår ledsagare, pekande på ett utaf namnen, c’était mon frère, det var min bror!» Och detta lilla skryt hade han sannolikt upprepat för tusende främlingar före oss, men det förfelade likväl icke sitt intryck, det betydde så mycket som att också han hade den äran att räkna ibland de sina en utaf dem, som dött för sitt land. Jag försäkrar dig, Betty, att han icke varit mera stolt, om han kunnat säga: min broder var en riksfurste eller en konung af Belgien.

240 Rundtomkring denna stora graf var en liten inhägnad, öppen för alla, men tillräcklig att säga åt det stojande menniskohvimlet: rör mig icke, jag är helig! Hvarje årsdag af striderna och ofta deremellan bekransas dessa grafvar med blommor. De, som i sin beqväma soffa, hvilande ut från dagens fikande efter deras lefnadsmål, penningen, makten och det toma glittret, medlidsamt le åt skaldernas drömmar, de skulle en dag besöka dessa samma grafvar på Brüssels torg och lära sig fatta meningen af den bekanta visan:

konsekvensändrat/normaliserat ljufligt är ej bäckens sus

Invid en blomsterstrand,

Så herrligt är ej dagens ljus,

Som död för fosterland.konsekvensändrat/normaliserat

Notisen/artikeln ingår i HT 4/3 1857:|18 3|

Söder om Östersjön.

27. Frankrikes sol.

242 En vacker sommarmorgon försvunno bakom lokomotivets hvirflande rök det lyckliga Belgiens kullar, Brüssels tornspiror, fabrikernas höga skorstenar och grufvornas ständigt sprakande smältugnar. Än en nick åt det lilla, det ädla, det konstitutionela landet, och med en döfvande hastighet rullade vagnarnas hjul, likasom nedför en af samtidens brådaste branter, in öfver gränserna af en absolut monarki.

243 Sådana första besök gör man ofta med barnsliga föreföreställningar. Man blir så fort bortskämd. Jag beredde mig på att se Napoleons skugga öfverskygga allt Frankrikes land intill gränsen af Belgien och ett stycke deröfver – skuggan af de berömda stöflarna, den ännu berömdare gråa rocken och den allraberömdaste lilla hatten – skuggan af ett namn, i förbund med den bekanta ljussläckaren, hvarmed Charivari fordom aldrig underlät att förse den förträfflige grefve Montalambert. Illusion! Der trifvas inga spöken under Frankrikes sol. Väl hade namnchiffret Napoleon III med den kejserliga kronan placerat sig på stadsportarna, rådhusen, kasernerna, de fordom kungliga slotten och så vidare nedåt på nitets trappsteg alltintill hofparfymörernes luktvattensflaskor och kammarjägarnes annonser om oförbätterliga råttfällor. Väl dyrkas den nya solen i zenith af sin glans af 600 000konsekvensändrat/normaliserat afsättlige tjenstemän, en million för dagen spekulerande födgenier och törhända ännu en eller annan million älskare af lugnet á tout prix med det mest förekommande nit, som hör gräset vexa – hvarom allt jag kanske ännu får tillfälle att säga dig några ord. Bubblor! Allt detta är en förbiilande våg i tidernas brusande ström, ett skimmer för stunden, som skyndar sig att lefva och glänsa, emedan det väl vet att dess tid är flyktig och att Frankrikes solar ha korta dagar. Under och inom allt detta går strömmen sin gång, mäktig genom sjelfva sin föränderlighet, och bortsköljer allt som icke förstår att följa den åt. Nödvändighetens dammar! I Frankrike har hvar dag sin egen nödvändighet. Det som i går var oundvikligt är i dag umbärligt, och det som i dag är umbärligt är i morgon försvunnet. Marche! Marche toujours! sade engelen till den evige juden.

244 För att bättre förstå hvarandra, vill jag citera nedanstående ord af Tocqueville i hans utmärkta arbete »L’ancien regime, hvilket i få ord är den bästa och snillrikaste karakteristik jag påminner mig ha läst om franska folket:

245 »Då jag betraktar detta folk i och för sig, så finner jag, att det är utomordentligare än någon företeelse i dess historia. Eller har väl någonsin på jorden uppträdt ett folk, som varit så fullt af motsatser och så ytterligt i alla sina handlingar; som mera låtit leda sig af känslor och mindre af grundsatser; som i så hög grad, och vid hvarje tillfälle, handlat långt sämre eller långt bättre än man väntade, stundom djupt under, stundom lika högt öfver mensklighetens vanliga jemnmått; ett folk, så oförvanskligt i sina väsentliga instinkter, att man ännu igenkänner det uti porträtt, som blifvit tecknade för 2 till 3 000konsekvensändrat/normaliserat år sedan, och dock så ombytligt i sina tycken och böjelser, att det till slut är sjelf, lika mycket som utlandet, öfverraskadt och förvånadt öfver hvad det gjort; den ifrigaste hemälskare och det oförargligaste husdjur, om man öfverlemnar det åt sig sjelf, men å andra sidan, om man engång mot dess egen vilja drifvit det ur dess kammare och dess vanor, färdigt att gå till verldens ända och att våga allt; obändigt till sitt lynne och dock mera skapadt att lyda under en furstes kraftvälde, ja till och med envåldsmakt, än för en ordnad och fri styrelse under de bäste medborgare; i dag förklarad fiende till all ordning, i morgon mera lydigt och ödmjukt, än något annat folk med de bästa anlag för träldom; lätt att föra i ledband vid en silkestråd, sålänge ingen rör på sig, – otämjeligt, såsnart någonstädes ett föredöme till uppresning gifves; ständigt gäckande sina beherrskare, hvilka frukta det antingen för mycket eller för litet; aldrig så fritt, att man får lemna det utan uppmärksamhet; aldrig så tuktadt, att det ej ånyo förmår bryta sitt ok; med anlag för allt, men lysande endast i krig; mera lifvadt för lycka, makt, framgång, glans och larm, än för den sanna äran; mera skapadt att vara hjeltemodigt än dygdigt; begåfvadt med mera snille, än med sundt menniskoförstånd; mera egnadt att uppgöra väldiga planer, än att genomföra stora företag; det mest lysande och mest farliga folk i Europa och mer än något annat folk egnadt att blifva föremål ömsom för beundran, hat, medlidande, fasa, men aldrig för likgiltighet.»...

246 Dessa ord äro en fransmans. Man kan icke beskylla honom att utan en stark reformation ha smickrat sin nations fåfänga. Men dessa ord innehålla nyckeln till den mest gränsande historia, som nyare tiden har att uppvisa – en historia, så full af synd och skuld, att den nästan på hvartenda af häfdens blad efterlemnat en hädelse eller ett blodspår, men en historia tillika så full af storhet och hjeltemod, att sjelfva dess bittraste fiender ofrivilligt buga sig, när de passera under triumfbågens hvalf, – denna Arc de l’étoile, om hvilken Victor Hugo sjöng 1823, när Napoleonismen ännu var lika mycket en protest, som den nu är orthodox:

Lève-toi jusqu’aux, cieux portique de victoiré,

Que le géant de notre gloire

Puisse passer sans se courber!

248 Frankrikes sol! Huru mången bländas icke redan af dess lilla återsken, der det fladdrar i nyckfulla dagrar öfver de små utsidorna af civilisationen: moderna, prakten, nöjet, sällskapslifvet, literaturens och konstens dagsländor, eller flikarna af en i folkyran söndersliten konungamantel! Och likväl är det denna sol, som har lyst öfver seklerna, icke blott i sin vapenglans, utan fastmer i sin lifvande, och befruktande värma öfver civilisationens rikaste och ädlaste frön inom menskligheten. Ofta och merändels ha dessa frön icke grott i Frankrikes jord; Grekeland, Italien, Tyskland, England, verlden ha varit deras första fädernesland; men Frankrikes sol har väckt dem till lif, Frankrikes stormar ha strött dem ut öfver folken; dess blod har vattnat dem; dess enthusiasm har bragt dem i blomma. Detta folk har ännu i dag den fåfängan att vilja civilisera verlden, och för den fåfängan må man väl förlåta det många andra. Åtkomligt för alla illusioner, hyser det äfven den, att i sin reflex utaf bildningen vara ett oöfverträffeligt mönster, och är derföre af alla folk det som minst begriper ett annat. Men i denna sin lyckliga sjelfbelåtenhet har det sannerligen icke sparat sig för att göra andra delaktiga af sitt öfverflöd; den vinning det eftersträfvat har varit ärans långt mer än maktens och ännu långt mer än penningens: hvarföre det allt fortfarande i sina innersta sympathier står emot England som eld mot vatten. Om det i sina segrars dagrar drömt sig ett politiskt verldsvälde, så har det under olyckorna, nederlagen och vanmakten förstått att trösta sig med idéernas segrar, med språkets och literaturens verldsbetydenhet, som efterträdt dess moder Roms intelligens på kulturens högsäten. Och sålunda har Frankrikes, franska folkets makt i grunden dock alltid varit den mest universela, den minst sjelfviska, som ännu ett folk i historien eftersträfvat, en stor kulturmakt, bygd på idéer och genom dem vorden så kolossal och så segerrik. Hvar finnes det folk, till hvilket icke någon skymt af Frankrikes sol har trängt i någon vrå af dess vetande, seder, önskningar eller sympathier? Och just det, att Frankrikes sol, att idéernas ljusglimt, tvärtigenom sjelfva nederlaget och smäleken, nedträngt så djupt uti folkens sinnen – just det, att Fredrik II, som slog och hånade dem vid Rossbach, i samma stund var färdig att låta rista Voltaires Henriad i marmor (i parenthes likväl en mycket misslyckad plan) – just det är ett faktum, värdt att ställa vid sidan af Grekelands och Roms och temligen klart bevisande, hvilka makter det är som regera verlden.

249 Inkommen på detta rika ämne, glömmer jag lokomotivets vindsnabba gång, som på 7 timmar förflyttar oss från Belgiens hufvudstad till hjertat af Frankrike, och det är der, goda Betty, vi nästa gång skola återse hvarandra, – i Frankrikes och den civiliserade verldens hufvudstad, i Paris.

Notisen/artikeln ingår i HT 18/3 1857:|22 2|

Söder om Östersjön.

28. Paris uti rosenfärg.

250 Förbi eller öfver Mons, Valenciennes, Arras, Amiens, Clermont och mången annanoriginal: annat ort, ryktbar i historien, rullade lokomotivet från Brüssel inåt nordvestra Frankrikes bördiga och tätt befolkade slätter. Hvarken industrins underverk, eller minnet af korta fredslut, eller sagorna om det kyrkomöte, som beslöt det första korståget, förmådde mer än flyktigt fängsla det ilande tågets uppmärksamhet. Allt drogs, likasom tyngdlagen drager mot jordens medelpunkt, med ökad hastighet emot Paris; denna hvirfvel sög, liksom Malströmmen suger seglarens köl, i ständigt trängre och snabbare kretsar fram emot denna skummande afgrund, som uppslukat så många illusioner, för att sedan kasta deras sprängda spillror redlösa ut öfver verldens ocean.

251 Att första gången nalkas detta den nya tidens Babylon, så fullt af synd och af storhet, det fyller ett menniskohjerta med många olika känslor, allt efter olika lynnen och olika väntan. Milord vid vår sida – ty här åker allt comme il faut uti första klassens vagnar – vräkte sig, fördjupad i begrundande af rostbeefens qualité hos Véry eller Frères Proveneaux, med utsträckta ben i ett hörn af vagnen, utan att bevärdiga utsigten med en blick, Milady studerade ifrigt en Guide à Paris i band af rödt marokin. Den tyske professorn jemkade om sina glasögon; den ryska furstinnan var idel öga; den schweitziska guvernanten knapprade sönder sina bonbons, utan att märka det; hamburger expediten tummade omedvetet om sina polissonger; den belgiska jesuiten slätade tankfull sitt glesa hår; den unga svenska sångerskan hade tårar i ögonen; den norrske målaren bet sig i läppen; den danska fröken torkade oupphörligt glasen på sin theaterkikare; den finske studenten satt som i kyrkan; endast fransmännen och fransyskorna från provinsen sporde i hast en obegripelig rörlighet i sin annars visst icke tröga språklåda och öfversållade hela sällskapet med en flod af beundrans utrop, hvilkas innehåll kunde sammanfattas i tre ord: Paris, c’est|22 3| le monde, Paris c’est tout, Paris, det är allt! Ty så stor afund provinserna än hysa mot medelpunkten, så älska de likväl att sola sig i dess glans, och så stark är centralisationen, att ingenting stort, upphöjdt, intelligent, smakfullt, skönt gäller i hela Frankrike, såframt det icke är hallstämpladt i Paris.

252 Det fatala var, att vagnarna hade fönster endast på sidorna. På äkta fransyskt vis såg man hvarken det förflutna bakom sig eller det tillkommande framför sig; man lefde blott i det närvarande, som på båda sidor ilade förbi med sekundernas flygt, och när man såg Paris, var man redan der. Också hade omgifningarne åt denna sida ingenting som förvånade. Man vänjer sig fort vid anblicken af slott, villor, trädgårdar. Något tätare såg man dem väl, och man märkte nog att den minsta täppa begynte blifva i värde lika med en temmelig egendom annorstädes; men, utom otaliga köksträdgårdar, såg man till och med åkerfält helt nära Paris. Huru det bär sig att här odla hvete och ärter, sedan jernvägarne ställt alla Frankrikes kornbodar vid portarna af Paris, blir mig i denna stund en gåta. Så är det likväl på nordvestra sidan. På de öfriga blir avenyen mera storartad.

253 Kl. 9 på morgonen hade vi lemnat Brüssel. Kl 3¼ e. m. stadnade, vid det skärande ljudet af konduktörens pipa, vårt tåg af 40 vagnar med omkring 700 passagerare vid den praktfulla stationen för franska Nordbanan på högra Seinestranden i Paris. Med en beundransvärd ordning hade inom 20 minuter hela denna massa af främlingar återfått sina effekter och inlastat dem, jemte sig sjelfva, på fiakrer och omnibusar. Och så fortfara tillflödet och afloppet af många tusende, hvarannan timma kommande, hvarannan timma farande, dag ut, dag in, ofta också nattetid; en ständig hvirfvel, hvarmed denna kolossala stad oupphörligt inandas och åter utandas floder af menniskor och lifselementer, likasom hvalfisken indrager och åter utsprutar vattenmassor i verldshafvet; – dem förutan skulle han icke lefva, och myriader väsenden behåller han qvar att tjena honom till näring.

254 Nu bar det således af i snäckgången af en bland dessa omnibus, som likt torndyflar genomsurra Paris i alla riktningar. Den hade lyckligtvis ett fönster också på framsidan, och glaset deri var rosenfärgadt. När nu julisolen lyste på föremålen, allteftersom den tunga besten rullade fram öfver gatorna, syntes palatserna, hotelerna, kyrkorna, boulevardernas träd, butikernas prakt och sjelfva det böljande menniskohvimlet, sedda genom detta glas, i ett rosenrödt sken. Det var en af dessa effets de circonstances, som i sig sjelfva betyda ingenting, men ovilkorligen blanda sig i det första intrycket. Paris uti rosenfärg! Det är så som det synes på långt afstånd för alla dem som blindt följa dess vexlande mode; som böja sina nordiska björnnackar under oket af dess nycker; som mer eller mindre otympligt efterapa dess umgängeston; som afguda allt hvad derifrån kommer, alltifrån läran om menniskorätt och jemnlikhet, ända ned till pensionens pladder eller den nyaste snitten af skräddarens nyaste frackskört; som, derest de varit der, anse sig för ett högre slags varelser och skatta den meriten förmer än hvilken annan som helst, men, om de icke varit der, sucka af afund vid tanken derpå och anse den lyckan vara ett inbegrepp af all timlig lycksalighet. Paris uti rosenfärg! Det är så som det synes för den rike, den efter ära, vinning eller njutning fikande, när han första gången inträder genom dess portar, och för ynglingen, han som med hoppets skatter är den rikaste bland de rike. Det är så som det visar sig för koketten i hennes drömmar, för salongslejonet i hans champagnerus, för kannstöparen i hans revolutionshunger, för konvenansmenniskan i hennes behof att ständigt gå i ledband hos verldens omdöme, i stället att lyssna till det sunda vettets utslag, – och på samma gång och på samma sätt för den ädla enthusiasmen uti dess frihetsdrömmar, och för hjertat som tjusas af glänsande bragder, och för minnet som räknar dem, och för hoppet som väntar deras pånyttfödelse – allt samma rosende skimmer vid första anblicken, när eller fjerran, af denna stad, på hvilken verlden skådar i ständig förbidan och som derföre har någon rätt att tycka sig vara verlden sjelf.

255 Illusion! Huru ofta redan har icke detta skimmer förbleknat för verldens hopp och för många tusende, som der sökt lyckan, äran, framgången, nöjet, rikedomen, och som spårlöst försvunnit uti dess menniskoböljor, än på en barrikad, än på en stråbädd, än med bristande hjertan i gyllne gemak, än en kulen höstnatt i Seinens vågor! Hvarje dag ditströmma nya förhoppningar, som skola svikas i morgon; hvarje timma går der en lefnads lycka i spillror; hvarje minut stiger der en förtviflans suck ur förrådda hjertans innersta; och allt sväfvar ännu den rosiga dimman öfver denna brusande afgrund, som slukat och beständigt slukar så många offer, från Ludvig XVI:s krona och hufvud ända till lumpsamlaren som man i går fann död vid palatsets trappa; från Marie Antoinettes blodiga hårlock ända till den förskjutna sjuttonåriga flickan, som i dag låg liflös utsträckt uti la Morgue; från den grånade lärde som slöt sitt lif i Bicètre ända till den tolfårige skolgossen som skjöt sig för pannan för det att en annan fick högre betyg uti klassen än han.

256 Men hvad rätt hade Paris att kalla sig en verld, om det icke vid sidan af sin glans så troget afspeglade hoppets bländverk, lyckans svek och lifvets förgänglighet? Notre Dame! Pantheon! Om man kunde samla allt det blod de sett flöda, alla de tårar de sett gjutas, så skulle Seinen svämma öfver sina bräddar och bortskölja skådeplatserna för så många olyckor och så många brott. Och likväl omsvärmas de beständigt af samma glada gräshoppsslägten, i hvilkas uppsyn du läser samma sorglösa tro uppå lyckans evighet, som i jordisk mening är lyckans vilkor och förutan hvilken glädjen är blott ett löje öfver grafvar. Jag såg engång en liten pantomim, obetydlig för resten, men slutscenen föreställde Paris efter tusen år. Försvunna voro palatserna, torgen, konungastoderna och allt, eller nästan allt, som nu fängslar ögat i denna jättestad. På Seinens öde stränder betade hjorten, och mossa vexte der öfver gråa ruiner; men hög och oförgänglig strålade ännu i bakgrunden triumfbågen, Arc d’etoile, i aftonrodnadens glans. Allt var förgånget, blott Frankrikes ära stod qvar genom tiderna.

257 Hur detta slog an! Du skulle hört applåderna! Någon evighet behöfver hjertat för sin lycka. Här var det ärans, och den förstår fransmannen bäst. En annan gång är det lyckans. Och hvilken dödlig har ej trott engång i sitt lif på den?

Notisen/artikeln ingår i HT 21/3 1857:|23 2|

Söderom Östersjön.

29. Mörten i ett haf.

258 Att stoppas in i en ångvagn; att åter fösas ut derifrån; att vidare palta af i en omnibus och slutligen hy|23 3|sas in i ett hotel, likagodt hvilket, »der lifvets haf oss ger en strand»; det är en enkel och vanlig sak. Hemmet följer oss, om också i den trängsta möjliga skepnad: en båt, om vi äro på sjön; en vagn, om vi resa till lands; en kappsäck, en plånbok, ett enda älskadt bref, om vi äro ensame på vårt rum på 3 eller 400 mils afstånd från vårt land och våra kära. Men detta synliga band mellan oss och våra minnen försvinner, såsnart vi satt foten öfver tröskeln och stå der midti menniskohvimlet, okände, oförstådde, enslige, utan kärlek, utan vänskap, en droppe i oceanen, – med ett ord, som mörten i ett haf.

259 En af mina vänner, som rest mycket, rådde mig att, om möjligt, resa ensam. Ty, sade han, vill man något lära, så skall man ej beständigt släpa hemmet med sig under skepnaden af en vän eller en anförvandt. Man måste rycka sig lös från dess vanor och tankegång, från dess fördomar och dess sätt att betrakta lifvet; man måste, tvungen af sitt beroende till en främmande omgifning, lefva sig in i dess vanor, dess tankegång, dess sätt att uppfatta lifvet. Man måste, om möjligt, gå lös ur sin rot och införlifva sig med den främmande verlden, ty endast derigenom kan man afnöta sin ensidighet och förstå det dittills främmande, icke som en ytlig rad af taflor för ögat, utan som en ny, för sig fullständig och berättigad face af den menskliga tillvaron.

260 Jag har försökt att följa detta råd och erkänner det såsom fullgiltigt. Men det innebär tillika en stor försakelse. För sitt nöje reser man icke så, åtminstone icke i början. Der blir mången glädje half, emedan den icke kan delas, och mången erfarenhet lagd i ett skrin, till hvilket minnet så lätt kan tappa bort nyckeln. Ensamhetens känsla är i början så stark, att man deraf krymper ihop till ett intet. Bland alla dessa tusende, som skynda förbi mig, finns icke en enda, som det minsta bryr sig om att jag finns här i verlden. Antingen jag finns här eller ej, går allting sin gång, lika bra eller lika illa, som om aldrig en dylik titulus funnits till. Snöflingan, som dansar i luften på vår nordiska vinterdag, kan dock mena sig fylla någon tom plats på en löflös gren, tilldess hennes tid är kommen att smälta i vårsolen; men jag är viss deruppå, att på den plats, der jag lyfter min fot, skall en annan i nästa sekund sätta sin, och ehvad jag kommer eller går, betyder jag der icke mer än sandkornet, som jagas ett ögonblick utaf öknens vind, för att nästa ögonblick åter begrafvas bland myriaderna.

261 Medgif, min bästa Betty, att denna lexa är helsosam. Hvem bland oss har ej någongång, i en svag stund i det kära hemmet, tyckt sig något betyda här i verlden? Så kommer man ut och mäter sin stora betydelse med den större måttstocken, det våra vanliga små tumstockar icke förslå, och så blir man, kanske med någon häpnad, men ej utan båtnad, varse, att man i denna verldens hjulverk är en mycket obetydlig kugge, hvars lilla surrande, var säker derpå, försvinner i bruset, likasom en myggas musik vid randen af Imatra.

262 Nil admirari, att ingenting beundra, det är en sats, som endast flegman och dumheten ha den lyckan att genomföra. Den störste gnatare och kritiker beundrar dock något såsom alldeles oöfverträffeligt, nemligen sin egen utomordentliga skarpsinnighet. Låt oss derföre, efter vi äro i Paris, ge det stora sin gärd och det lilla sin. Det blir i alla fall blott en liten gnista sot uti verldens stora rökoffer.

263 Denna stad är ett konungarike och mer än ett konungarike. Dess qvarter äro provinser; quartier latin, till omfånget lika med Helsingfors halfö, har större befolkning än provinsen Nyland. Förstaden St. Antoine kan ungefär mäta sig med provinsen Tavastland. Vid den enda gatan rue S:t Martin, som går i en sträckning ut genom förstaden af samma namn, bo flera menniskor än i provinsen Savolaks. Gatan rue Richelieu, eller gatan rue St Honoré, är rik nog att inlösa hela finska bankens fonder, finska handelsflottan och finska brandstodsbolagets ansvarssumma tillsammantagna. Hôtel du Louvre, ett enda hus, inrymmer vidpass lika stor befolkning som staden Tavastehus. Mären i Paris disponerar större medel, om också icke större makt, än en vicekonung; hans underlydande mäta sig med mer än en landshöfding. Paris konsumerar mera lifsmedel på en dag, än Helsingfors på ett år; det dricker måttligt och dricker likväl på en vecka mera vin, än Finland på ett år dricker öl. Det lefver på en dag mer än andra på en lifstid, och om det på samma tid uträttar flera storverk än andra orter på menniskoåldrar, så kan med säkerhet antagas, att det också på samma tid gör flera dårskaper, än ett försvarligen stort och dåraktigt land tillsammanstaget.

264 Redan häraf kan du finna, min goda Betty, att måttstocken här är kolossal både för godt och ondt, och det torde väl visa sig flera gånger i dessa utkast. Kommer så en namnlös småstadsbo ifrån norden och inbillar sig att kunna mäta Paris efter måttstocken af Helsingfors esplanader eller Åbo torg, – ja, då tynges och vidgas han på engång af de ofantliga proportionerna rundtomkring sig; han tappas bort, han försvinner – som mörten i ett haf!

Notisen/artikeln ingår i HT 1/4 1857:|25 2|

Söderom Östersjön.

30. Huru bildningen blir ett folks egendom.

265 Jag ämnar alldeles icke försöka att gifva dig någon beskrifning öfver Paris. Derföre, min goda Betty, får du sjelf det besväret att af en hop brokiga skildringar sammansätta en så lefvande bild, som det blir dig möjligt; och jag ämnar dervid alldeles icke följa en bestämd ordning, utan gå, såsom lifvet sjelf, från tafla till tafla.

266 En mycket stor lättnad för främlingen, likasom en oberäknelig välgerning för folket, är den utomordentliga humanitet, hvarmed alla bildningens skatter, historiens minnesmärken och nutidens prakt- eller nödvändighetsbyggnader äro här för alla tillgängliga. Hos oss i vårt kära Finland, der dock så litet finnes att skåda, har man af ålder lagt detta lilla i ett läst skrin, och försigtigheten går så långt, att man mångenstädes läser sjefva kyrkogårdarna med stängda portar (hvarje tjufpojke likväl obetaget att klifva öfver muren). Är hos oss något gammalt eller nytt slott, någon kyrka, någon samling, värd att beses, så fordras dertill vanligen allehanda omgångar, och jag känner sådana föremål (exempelvis myntsamlingar), som med synnerlig omsorg begrafvas för alla|25 3| nyfikna blickar, likasom vore de enkom till för att städas af föreståndaren engång om året. Jag vill påminna mig att consistorium academicum, åtminstone engång, beslutat att samlingarna skola på bestämda tider vara för allmänheten tillgängliga, men jag har icke förnummit att detta beslut haft någon kraft och verkan, om icke för bibliotheket, som är det enda mera flitigt, om också icke allmänt, besökta. De samlingar etc., som hos oss kunna ses, besökas egentligen af resande och ståndspersoner, men sällan eller aldrig af de lägre folkklasserna. Och det är likväl de, som främst behöfva det, isynnerhet hos oss, der de äro stängda från alla bildande nöjen och bildningen sjelf är så föga spridd och så högst nödvändigt behöfver en väckelse. Blotta anblicken bildar; den väcker en aning om vetenskapens, om konstens rika innehåll, en respekt för deras värde, en aktning för det historiska minnet; och hvem kan beräkna de frön, som denna anblick utsår hos mängden, hvilken dittills ej haft någon föreställning om de intelligenta makterna uti samhället?

267 Skolorna ensamt göra icke tillfyllest. Folket är i lynnet ett barn, och barn behöfva bilderböcker. Men hvad bilderböckerna äro för barnet, det är den omedelbara åskådningen för massorna. Bild och bildning äro nära beslägtade ord; våra skåpgömmare gjorde väl uti att oftare tänka derpå.

268 Ty den hallstämplade bildningens tid, med få invigde och många okunnige, är, eller bör åtminstone vara förbi, i den mening att utom studerkammaren skulle finnas blott ett profanum vulgus. De högre intelligenserna och detaljstudierna åt hvilket håll som helst skola alltid göra sig gällande. Deruti finnes ingen jemnlikhet; der måste en aristokrati finnas. Men idéerna, uppfinningarna, tillämpningen, i allmänhet resultaterna, skola gå ut och lära allt folk. Det är också de, och insigten om deras värde, som utgöra bildningens allmänna innehåll; det är skillnad mellan bildning och lärdom, den ena mål, den andra medel. Ty all civilisation sträfvar ytterst till humanitet. Och det är den, som man icke mera får monopolisera. På den kristna satsen af allas lika rätt inför Gud bygger civilisationen sin sats om allas lika rätt inför menskligheten.

269 Jag märker, att detta liknar sig till en »dagartikel»,konsekvensändrat/normaliserat och det var icke meningen. Jag ville blott säga dig, huru det bildade utlandet gör allt för att popularisera, förallmänneliga bildningen. Och jag menar härvid ej bokbildningen; den är i de katholska länderna klen nog hos massorna, ty i sjelfva Frankrike finnas ännu millioner, som ej kunna läsa. Men så bildar dem lifvet i stället hvar dag genom föredömet och åskådningen. I Dresden och Düsseldorf t. ex., der också den ringaste hvar dag har fritt tillträde till målningar, kan också hvar tjufpojke bedöma en taflas värde. I Florenz, Milano, Rom har, af lika orsak, hvar liten mamsell råd att älska och kriticera musik, theater, skulptur. I Paris är det icke konsten ensam, som är för alla tillgänglig; historien, naturvetenskaperna, alla facer af lifvet utbreda hvar dag sitt rika innehåll för betraktarens blickar. Följden är också märkbar vid första ögonkastet. Bildningen har stigit ned till de lägsta klasser af samhället. Den röjer sig först i ytan; en gentlemanshållning, som icke förnekar sig hos den simplaste arbetare; en utmärkt humanitet i umgänget, ett städadt språk, en förekommande artighet. Men om man också får tillskrifva detta till stor del fransmannens medfödda lynne och skick, så underhålles det likväl i hög grad af en ständig beröring med intelligensen. Och der finnes dock mycket mer än ytan allena. Der finnes framförallt, hvad som ej finnes hos oss, intresset för något högre än äta, dricka, sofva och träla sin verld igenom.

270 Hvar afton hållas vetenskapliga föredrag för tusendetal arbetare, som slutat sitt dagsverke. Hvar dag öppna muséer och konstsamlingar på bestämda timmar sina skatter gratis för alla,*)Till några samlingar, såsom J. des plantes’ muséer, myntet m. m. behöfvas inträdeskort, men som fås utan svårighet. Vid de flesta äro dricspenningar förbjudna. och på de tider, då arbetet tillåter, äro bluserna der så talrika som frackarna. Hvarje söndags e. m. föses skolungdomen af sina lärare genom Versailles och Louvrens salar eller genom labyrintherna af Jardin des plantes; jag säger föses, emedan de goda piltar och töser icke vore barn, om de ej skulle behöfva en vallhund; men genom det barnsliga lättsinnet intränger månget allvarets frö. Theatrarna och pressen arbeta som myrstackar, ibland snedt, ibland rätt, ibland för ögonens lustar, ibland för bättre behofver, men alltid för något mer, än krogen och den dåsiga dvalan hos oss. Den som icke kan läsa, han låter sig föreläsas; den som ej sjelf kan frambringa något för vetenskap eller konst, han förstår likväl att fröjda sig åt hvad andra gjort i hans ställe.

271 I hotelet, der jag bodde, arbetade tvenne simple dagsverkare en längre tid på att sträcka ett glastak öfver den lilla gården. Från mitt öppna fönster kunde jag från kl. 6 på morgonen höra hvarje ord af deras samtal. Den ene af dem, en yngling om 20 år, gnolade mest på kupletter från theatern, eller kriticerade han författare och aktörer bättre än någon theaterkritik hemma hos oss. Den andre, en äldre man – jag tror det var hans far, men det kunde man ej höra af samtalet, ty båda kallade hvarandra ni, vous; – redogjorde för gårdagens både lärda och olärda nyheter i tidningarna, och engång hörde jag honom beskrifva de nyss från Sebastopol komna marmorsakerna så, att man kunnat taga honom för en bildhuggare eller en arkitekt. Hade det varit för fem år tillbaka, skulle de gode männen ofelbart talat politik, men nuförtiden politiseras föga i Paris, emedan väggarne ha öron.

272 Bildade samtal, ovana för nordbon, kan hvem som helst dagligen höra i ouvrierernes, arbetarnes, kretsar, blott han gör sig besvär att på nära håll studera »den breda demokratiska basen»,konsekvensändrat/normaliserat på hvilken Napoleons välde och, efter hvad somliga påstå, Europas framtid hvila; en sats för resten, som återstår att bevisa. Men vore och denna basis framtidens, är det helt säkert icke bildningen, utan råheten, som är en fara för samhället. På 1789 hade icke följt ett 1793, om icke bildningen då varit monopoliserad hos de högre stånden och råheten, kommen till väldet, dess naturliga fiende. I vår tid stå motsatserna mellan envälde och folkvälde, mellan rikedom och fattigdom föga mindre skarpt mot hvarandra i Frankrike; men motsatsen mellan bildningen hos några få och råheten hos alla de öfriga har försvunnit, och derföre vore en skräckperiod och en Robespierre nu omöjliga. Bevis derpå äro 1848 års händelser och 1848 års män, Lamartine, Cavagnac, Marast. Hvarje år uppdyka socialismens, kommunismens spöken och skräna ännu i fjettrarna och under munkafveln: »en milliard af de rika!» Men samhällets tyngdpunkt är flyttad; dårskaper kunna begås, passioner uppröras, men i samma stund protestera de högre andliga krafterna deremot, oändligt starkare, emedan de nu äro oändligt mera utbredda.

273 Lyssna derföre aldrig till dem, som säga dig att bildningen bör uteslutande tillhöra de privilegierade lycklige, som kunna bestå sig en fin cigarr eller ett fortepiano, en doktorshatt eller en theaterkikare. Den moderna bildningens framtid består i dess allmännelighet, likasom Rudenschöld sagt att ståndens framtid består i ståndscirkulationen. Dess egen nödvändiga fordran är att blifva hela folkets egendom; och denna fordran gäller icke Frankrike ensamt, den gäller verlden.

Notisen/artikeln ingår i HT 4/4 1857:|26 2|

Söder om Östersjön.

31. Notre Dame.

274 För att fixera det historiska minnet, bör man erinra sig, att kärnan af Paris, den urgamla staden, la Cité, är belägen på en ö i Seinen, förenad med stränderna genom fem broar på hvardera sidan. Det är denna punkt, hvars minnen uppstiga ända till Cesar och Clovis. Romareverlden hade här byggt ett tempel åt Jupiter; på dess ruiner reste sig en kristen kyrka i tvenne omgångar. Det sednare, Notre Dame, Vår-fru-kyrkan, begynte att resa sina massor öfver staden omkring år 1162. Liksom Kölner domen, byggdes Notre Dame flera sekler igenom och blef likväl aldrig fullt färdig. Den tidens byggmästare hade ej brådt att få syn på arbetet, kassera in entreprenaden och ännu dertill behålla äran, om någon ära bestods. Men också remnade ej deras murar några år efteråt, ej heller behöfde arbetet lappas hvart år ånyo, sedan det engång var gjordt.

275 La Cité är snart den enda del af Paris, som icke blifvit moderniserad. Den är till omfånget föga större än våra mindre småstäder, men en labyrinth af grånade höga hus och krokiga trånga gator, der vandraren villas på ljusa dagen. I dess medelpunkt står Notre Dame, kring hvilken man röjt undan den traktens enda friare plats. Om Paris är verlden, så är Notre Dame verldens medelpunkt. Det är i sin ordning, att denna punkt är en kyrka.

276 Ty väl försöker denna verldens högmod och fåfänga att äfven behänga Notre Dame med sitt skrytsama bjefs. Jag har sett det ärevördiga templet under kejserliga fester omfladdradt af brokiga fanor, beklädt med otaliga blomsterguirlander, invändigt draperadt med scharlakan, purpur och blå sammet, orneradt med stjernor af silfver och krönta N. Men ringa och ömklig tog han sig ut, denna arlekinsdrägt öfver stenjättens mäktiga lemmar – ett vanskeligt påhäng af flärd öfver det ädla monumentet, rest till Guds ära och icke till menniskors skryt. I dyster storhet skådade tornen ned på bjefset inunder dem, och när de gamla murarne skälfde under den ofantliga klockans dån, densamma klockan som sprängde Qvasimodos öron, då syntes mig Notre Dames majestät med sjelfva evighetens höghet nedblicka på den förgängliga guldsmidda och sidenfrasande hop, som hvimlade ut och in genom dess portar. Hvad betyder väl också en Napoleon vid sidan af Notre Dame! Den ena konungen och kejsaren efter den andre har förhäft sig i sin storhet under dess hvalf, och en liten tid derefter har han krupit ned under hvalfven i S:t Denis eller på annan plats, tre alnar lång och likväl lång nog att gömma hela hans storhet. Vid sådant äro Notre Dames murar vana, och vana vid att sekel efter sekel se slägten komma och gå vid dess fot; hvad bryr sig en sådan rese om all den lilla äflan, som för småfolket rundtomkring tycks vara så grufligen vigtig!*)Tjugusju franska konungars bilder stodo i nicherna af N.original: R. D:s façad intill 1793, då revolutionen rensade bort dem jemte annan s. k. vidskepelse. Vid Napoleon III:s förmälning ställdes de i målade masker dit igen, och meningen lärer vara att ställa dem dit i bronz, förökade med två kejsare.

277 Man vore likväl frestad att ana något olycksbådande i detta nedsättande af ett stort kristet tempel till fåfängelig menniskodyrkan. Samme Sibour, kyrkofurste i Notre Dame och erkebiskop af Paris, han som nu lät utpynta templet så grannt till att förherrliga kejsar Napo|26 3|leons förmälning och den lille Napoleons dop; han som, annars en aktad prelat, solade sig kanske nog mycket i det jordiska majestätets glans, stupade få månader derefter vid tröskeln af en annan kyrka, träffad af en eländig mördares dolk, en prestedolk. Vackrare stupade då 1848 hans företrädare, biskop Affre, med korset i handen manande till frid på en barrikad.**)Bland N. D:s reliker visas äfven biskop Affre’s ryggknota, hvari kulan ännu sitter qvar, som gaf honom döden. Jag gjorde ej något försök att få se den; har också aldrig sport någon lust att, som andra, tumma t. ex. på Carl den stores hufvudskalle.

278 Stilen i denna byggnad är icke alldeles ren, säger man, utan snarare en öfvergång från den antika till den göthiska stilen, med tydliga spår af flera mästare. Det är möjligt; dess kolossala dimensioner löpa icke ut i spetsar och göra, kanske derföre, icke heller samma underbart harmoniska intryck af lätthet, som Kölner domen. På längre afstånd ser hufvudfacaden af N. D. med dess tvenne fyrkantiga torn snarare tung ut. På något närmare håll mildras intrycket med utmärkt konst af otaliga utsprång och bildverk, som sprida uppmärksamheten. Står man åter tätt under muren, så tynger den ånyo, och man hisnar för höjden. Invändigt ser N. D. nästan liten ut, för de många koren och det trånga skeppet, och hvalfven trycka icke, för den behagliga rundning, som utmärker den göthiska stilens spetsbågar.***)Notre Dame är 128 metrer (76 famnar) lång och höjden deremot svarande (invändigt 34 m., nära 20 famnar hög).

279 För att nå spetsen af dessa torn, som blifvit så bekanta äfven hos oss genom Victor Hugos roman och den deraf gjorde förbirkpfeiffrade »Ringaren i Notre Dame»,konsekvensändrat/normaliserat klifver man i halfdunkel och mörker uppför 396 trappsteg af sten, så nötta af århundradens skosulor, att de i midten äro alldeles urholkade. Kommen ditupp, har man under sina fötter hela den omätliga staden, eller rättare dess tak och torn och hundratusende vindflöjlar, der Seinen slingrar sig som en grågul orm mellan husmassorna. Menniskohvimlet på torg och gator ser bokstafligen ut som en myrstack. När den menskliga storheten ser så liten ut från ett torn af sten, hur liten måste den då ej synas, sedd ifrån stjernorna, evigheten och Gud!

280 Oaktadt förbudet, voro murarne deruppe fullpetade af folk, som, i brist på bättre medel att göra sina namn odödliga, velat smuggla dem öfver tiderna och glömskan med Notre Dame. Claude Frollos Άναγχη stod icke mera att upptäcka, ej heller rännorna, hvilkas smältande bly den döfve lät drypa ned öfver Esmeraldas befriare. Men en blick utanför balustraden återkallade i minnet Qvasimodos hämd, en skildring så utsökt grym, att den endast här, med den förfärliga branten för ögonen, kunnat upprinna i en diktares fantasi.

281 Midsommardagen kl. 12 till 2 bevistade jag en stor messa i Notre Dame, enkom tillställd »till förmån för de öfversvämmade»,konsekvensändrat/normaliserat ungefär som i andra länder en konsert för de nödlidande. Meningen var också mindre att bedja för deras väl, än att insamla understöd. Man betalade vid inträdet en sou, en franc eller en louisdor efter behag. Inne i kyrkan gingo pariser salongernas skönaste och förnämaste damer omkring med små öppna börsar, och vid sidan af hvarje dam en uppvaktande kavaljer, beständigt upprepande: pour les inondés, s’il vous plait! Det var omöjligt att motstå sådana håfbärerskor, hvilka, det kan jag försäkra, icke hade den ringaste likhet med väktarne, som i våra kyrkor framsticka sina långa håfvar – ett oskick, som annars icke brukas i andra länder. Vid utgången från kyrkan framstacks åter för samma ändamål en fint behandskad frutimmershand: tredje beskattningen, lika omöjlig att undslippa.

282 Det var något vanligt, hvarthelst man vände sig den tiden i hela Paris. Rhone hade nemligen svämmat öfver sina bräddar d. 1 och 2 Juni, bortsopat hela byar, fördränkt åkerfälten och uppslukat flera hundrade offer. D. 6 Juni, när jag kom till Paris, talades ej om annat. Hela den stora staden var öfversvämmad af understödssamlare. Theatrar, konserter, lotterier, allt annonserades med kolossala aficher pour les inondés. Enthusiasmen var så stor, att de skönaste damer på enskilda baler togo betaldt för hvarje dans: en louisdor för hvar kontradans, 2 louisdorer för en vals o. s. v., allt pour les inondés, s’il vous plait. Opéra comique bland andra gaf en representation för samma ändamål. Sedan dess personal under tre eller fyra akter gjort allt för att förtjusa publiken, nedstego under sista entreakten de mest omtyckta aktriser och dito aktörer i salongen och gingo omkring med samma öppna börsar: aktriserna till herrarne, aktörerne till damerna: pour les inondés! Det allt skedde med en utsökt takt, ett intagande behag. Åter radikalt omöjligt att vägra, och hvem gaf icke gerna! Men för att vara uppriktig, förekom det mig likväl, som om detta passade bättre för theatern, än kyrkan.

283 Till kyrkans försvar bör jag likväl åberopa den hela katholicismen genomgående läran om de goda gerningarnas förtjenst. Ur den synpunkten är en god gerning också en gudstjenst.

284 Notre Dame var ännu om midsommardagen dekorerad i hela den prakt, som slösades der för den kejserliga prinsens dop och som uppgafs ha kostat 400 000konsekvensändrat/normaliserat francs. Erkebiskopen af Paris, omgifven af hela sin stab, förrättade messan. Två orgelverk och två orkestrar spelade turvis. Musikaliskt vackert var det, men om det derföre var kristligt uppbyggligt, må lemnas derhän. Den katholska gudstjensten är till den grad öfverlastad med ceremonier och yttre ståt, att den verkliga andakten, oupphörligt förströdd af ögonens lust och öronens smekning, sällan har makt att lyfta sig öfver de sinnliga intrycken. Det är också här, som de två ytterligheterna af bigotteri och otro beständigt korsa hvarandra. Mycket enklare, mycket värdigare predikar i dessa kyrkor stenen. Storheten af dess dimensioner kastar menniskan i stoftet inför Gud och uppreser henne tillika genom hvalfvens högtidliga lyftning mot höjden af det oändliga.

Notisen/artikeln ingår i HT 11/4 1857:|28 2|

Söderom Östersjön.

32. Pantheon och Madeleine.

285 Det är omöjligt att gå förbi dessa kyrkor, utan att ett ögonblick under deras hvalf ha erinrat sig 1793 och 1806.

286 Pantheon är en stor kyrka med hög och rundad kupol – mera sublim än vacker, oaktadt de sköna bilderna af Eros och David från Angers. Ett oblidt öde rådde deröfver alltifrån början: dess arkitekt, Souflot, dog af grämelse, när man upptäckte att kupolen icke hade tillräckligt stöd, som man likväl sedan lyckades anbringa. År 1751 begynte man der bygga en kyrka; nationalförsamlingen, som ansåg kyrkor alldeles öfverflödiga, gjorde deraf ett tempel åt snillet och skref på façaden: »Det tacksama fäderneslandet åt sina store män.» Voltaire och den milde Rousseau blefvo dess förste invånare. Jag har besökt dem i deras krypta, men som jag för 18:de seklets filosofi hyser en mycket sval beundran, syntes mig vandringen der i mörkret hemsk och otreflig. Väktarens lykta kastade ett blekt skimmer öfver den trånga boning, som nu beboddes utaf afgudarne för »upplysningens århundrade», och det utomordentligt starka ekot, som mångdubblade ljudet af våra steg, liknade ett än ifrån grafvarna skallande hånlöje.

287 Marat har också en kort tid bebott detta de dödas palats, men afsattes snart från sin usla odödlighets thron. Mirabeau, mångfaldt större och bättre än han, fick nöjas att dela hans öde. Hopens gudar ha korta fullmakter. 1822 blef Pantheon åter kyrka, 1830 åter ett verldsligt tempel, 1851 åter kyrka, och vid nästa revolution blir det väl, efter tingens kretsgång, ånyo ett snillets tempel.

288 Ljufligare på allt sätt är kyrkan Madeleine, som Napoleon 1806 lät inviga till segerns tempel för soldaterne af den stora armén. I stället för gudstjenst skulle der firas årsdagen af segrarne vid Jena och Austerlitz. Restaurationen fann detta mycket öfverflödigt och invigde 1816 den sköna byggnaden till en kyrka »åt den allgode, allsmäktige Guden, under åkallande af den Heliga Maria Magdalena».konsekvensändrat/normaliserat Deremot har väl en katholik intet att invända. Men främlingen stadnar framför dessa bronzportar, denna herrliga portik af korinthiska pelare, uppfylld af både beundran och undran, att korset och messan fått plats i detta täcka, luftiga, koketta hedninga tempel, en trogen afbild af Minervas tempel uti Athen.

33. Napoleons graf.

289 Jag föreställer mig att väl få menniskor, när de tala om NapoleonNapoleon utan vidare – mena dermed någon annan än »århundradets man», den förste af detta namn. Han har vuxit in i traditionen såsom ett djupt yxhugg i den mossiga barken af tidens träd, och allt hvad som kommer efter honom, det är Napoleon den andre, Napoleon den tredje, Napoleon den lille, men icke Napoleon. Sällan annars än i den officiela stilen hör man någon tala om Napoleon den förste. Man säger också rätt och slätt tombeau de Napoléon, eller tombeau de l’empéreur, kejsarens graf. Denna graf, onekligen ett af nutidens största minnen, blef äfven det nuvarande franska kejsaredömets vagga.

290 Invalidkyrkan, i sammanhang med Invalidhôtelet, är, liksom Pantheon, en mäktig och storartad byggnad, men något tyngd af en ofantelig dôme. Jag inträdde der en lördagseftermiddag. Likväl var då just en messa, som obehindradt fortgick, medan ett par dussin arbetare upprifvit stengolfvet på sidan om stora ingången och der uppkastade mullen för att bereda plats för nya grafvar. Ty här hvilar stoftet af Frankrikes krigiska storhet. Kyrkan, liksom hotelet, är icke annat än en apotheos, ett förgudande af krigsäran. Ludvig XIV, som byggde hotelet, tyckte i sin blygsamhet om att der, liksom i Versailles, framställas som solen, omgifven af zodiakens tecken. Hans kolossala staty till häst är ock att skåda framför porten. Med rätta är han nu fördunklad af ett annan sol. Mannen i gråa rocken bortskymmer honom alldeles. Det franska folket har i alla tider dyrkat sig sjelf i sina store män.

|28 3|

291 Ganska imponerande är kyrkans anblick. Alla dess väggar äro draperade med slitna och blodiga fanor, tagna i hundrade segrar. Långs väggarna stå i marmor Napoleons marskalkar, och i grifthvalfven derunder hvilar deras stoft, jemte de 13 offren för Fieschis mordförsök och hjertat af en qvinna, madame de Villume. I fonden framför dômen, reser sig altaret, omgifvet af tvenne kolossala pelare af grön jaspis och af en utomordentlig effekt. Detta altare afdelar kyrkan i tvenne delar: den yttre för armén, den inre för fältherren och båda för Frankrikes ära. I denna inre, genom altaret afstängda del är Napoleons graf.

292 Liksom allt stort och lärorikt uti Frankrike, är äfven denna graf på bestämda tider, måndagar och thorsdagar, fritt tillgänglig för åskådarne. Men nu var, som sagdt, en lördag. Jag uppgaf derföre hoppet att denna gång få inträde der, så mycket mer, som väktaren var en af kejsarens veteraner, korsikanaren Santini, hvilken följt kejsaren i alla fälttåg sedan 1804 och sedan vidare till Elba och S:t Helena. En sådan man handlar aldrig mot ordres.

293 En berlinare, som med ett par fruntimmer befann sig i kyrkan, var likväl af annan tanke och åtog sig med den oskyldigaste min i verlden att bestorma den hederlige gubbens tjenstfärdighet med sin utmärkta öfvertalningsförmåga, understödd af nycklar, som tillförene uppläst mången fästnings portar. Till min stora förundran lyckades han; vänskapen beseglades dermed att vi köpte Santinis porträtt och biografi, och så underhöllos vi i mer än en timmas tid med flödande skildringar ur första hand – »kejsaren och jag!» – Sannolikt är denna ära alls icke sällsynt; men en stor fördel är att vid besöket vara blott några få och att dertill ha god tid. Jag hoppas, bästa Betty, att du icke rapporterar härom till kommendanten; det torde väl hända att den gamle korsikanaren icke hade så stränga ordres, som han i början lät påskina.

294 Under denna dôme således, Viscontis verk efter Mansards ritning, hvilar Napoleon. Intrycket är mäktigt, icke andaktsfullt, men majestätiskt. Man har framför sig samma jaspispelare, som syntes i fonden af kyrkan. Vidare ett altar af svart marmor med trappsteg af hvit marmor och englar af förgylld bronz; högst öfver baldakinen en kolossal kejserlig krona. Öfver kryptan faller en högtidlig halfdager, och när man derifrån ser upp mot höjden af kronan, strålar den som af eld. Det är ljuset från kupolens sidofönster, som med mästerligt beräknad effekt faller med starkt sken på den stora kronans förgyllning. Vid denna inre fond, uppförd af de dyrbaraste och sällsyntaste marmorarter, hvila Turenne och Vauban. Turenne slumrar i odödlighetens armar; Vauban på en bädd af lager under sköna minnesvårdar; vid ingången till kryptan hvila Bertrand och Duroc.

295 Detta domehvalf, som stödes af sköna korinthiska pelare, är vidpass så stort som skeppet af Helsingfors Nikolaikyrka, af ytterst djerf konstruktion, med en kupol af 31 alnar i diameter och 60 metrer (öfver 38 famnar, eller 116 alnar) högt öfver kryptans botten, med 12 fönster och rika målningar. Rundtomkring äro fyra kapeller, och i midten, under dômen, är den ryktbara kryptan, kejsarens öppna grift.

296 Denna krypta är cirkelformig, 875 alnar i omkrets, och omgifven upptill af en balustrad utaf hvit marmor, från hvilken man öfverskådar hela dess inre. Man nedstiger dit från planen framför altaret på 42 trappsteg genom den med bronz ornerade ekporten, som bevakas af två bronzstatyer, den medborgerliga och den krigiska styrkan, och öfver hvilken man läser de vemodigt vackra orden i kejsarens testamente: »Jag önskar att mitt stoft må hvila på Seinens stränder, midtibland detta franska folk, som jag har älskat så högt.» – Man kan gå kall förbi ärans stolta inskrifter; de äro fläckade af så mycket blod och så många tårar; men dessa kärlekens ord, som obefläckade kunna pryda den högstes och den ringastes graf, kan man aldrig utan rörelse läsa.

297 Golfvet i kryptan är af mosaik, konstrikt afbildande en ofantelig lagerkrona; väggarna betäckta af basreliefer, föreställande Napoleons vigtigaste regeringshandlingar. Rundtomkring stå 12 herrliga qvinnostatyer i Carrara marmor, Pradiers sista arbeten, hvardera bärande namn af en ibland kejsarens största segrar, – likasom ville Napoleon säga med Epaminondas: dessa äro mina barn! Dessa tolf segrar hafva alla sina nedslagna ögon fästade på den stora sarkofagen i midten, der deras hjelte slumrar. – Både Pradier och Visconti dogo, innan de sågo sina verk förevigade i denna underbara grift.

298 Santini berättade, hvad också är allmänt bekant, att sarkofagen, kistan, detta beundrade verk, uthugget af ett enda klippblock af röd porfyr, 7 alnar lång, 7½ alnar hög, 3½ alnar bred, och hvartill locket ensamt väger 20 000konsekvensändrat/normaliserat kilogrammer, är hämtad »från Finland».konsekvensändrat/normaliserat Egentligen är väl stenblocket från Onegas stränder; men hvarföre förneka oss denna ära, när franska geografin så välmenande förunnar oss den?

299 Ännu hvilar icke Napoleons stoft i porfyrens sköte. Arbetet är icke fullt färdigt ännu, och tilldess slumrar fången från S:t Helena i dubbla kistor af bly och ebenholtz uti ett af de fyra kapellerna, S:t Jerome, vid sidan af kryptan. Kapellet är rikt utsiradt med troféer, skulptur och målningar. På den provisoriska yttre kistan, som är mycket enkel, står endast: »Napoleon, kejsare och konung, död på S:t Helena den 5 Maj 1821».konsekvensändrat/normaliserat

300 Hvilken skada att denna sköna graf är upprest till menniskodyrkan! Den är dock en kyrka, och man har der glömt Gud. Eller rättare: man har ihågkommit Gud på ett sätt som Santini träffande betecknar med dessa ord: »Vid Pyramiderne sade Kleber till Bonaparte: General, ni är stor som verlden! I Invalidkyrkan säger verlden till Napoleon: Sire, ni är stor som en Gud!»

301 Mensklig storhet, makt och ära, huru mycket sannare skulle de icke inrista öfver sina grafvar, inför Guds den allsmäktiges anlete, det enda ordet

302 VANITAS! Fåfängelighet!

Notisen/artikeln ingår i HT 18/4 1857:|30 2|

Söder om Östersjön.

34. Napoleon III.

303 Napoleon II, f. d. konung af Rom och hertig af Reichstadt, son till Napoleon I och Marie Louise af Österrike, bar aldrig förstnämnde titel, med hvilken hans nu regerande kusin hedrat honom, för att dermed tillika beteckna sin egen arfsrätt till franska kronan. Enligt denna arfsrätt, denna nya legitimitet, som ingen thron i längden kan umbära och som anses grunda sig på franska folkets två gånger förnyade val, har hertigen af Reichstadt ärft sin faders af Wienerkongressen och Europa förnekade rättigheter; och sedan denne olycklige yngling på ett mystiskt sätt afled vid 20 års ålder, har arfsrätten öfvergått till den nu regerande kejsaren, såsom äldste son af Ludvig Napoleon, den äldste af huset Bonaparte som efterlemnat manlige arfvingar.

304 Detta i korthet om Napoleon III:s arfsanspråk, hvilka Europa aldrig erkännt, hvilka de franske legitimisterne, anhängarne af Henrik V, än i dag förneka och hvilka den nuvarande innehafvaren af Frankrikes thron ansett nödigt att gifva ett nytt berättigande genom åter tvenne gånger förnyade allmänna val, år 1848 d. 20 Dec. till republikens president och år 1851 samma dag till fransmännens kejsare; dervid troget följande sin store farbroders föredöme. Napoleon III:s vexlingsrika lefnad är för öfrigt så bekant, att det är öfverflödigt här skildra den. Jag vill blott erinra, huru han, som, född 1808, vid 20 års ålder fäktade i den italienska revolutionens leder och vid 30 år två gånger höjde upprorets fana mot Frankrikes dåvarande konung, slutligen, president för en republik, som på sin fana inskrifvit de stora orden Liberté, Egalité, Fraternité, vid 43 års ålder genom en ny revolution omstörtade sitt lands författning, som han besvurit tre år förut, och på den allmänna valrättens, på frihetens och den demokratiska principens egna skullror uppsteg till enväldet; ett nytt bevis på vanmakten af institutioner, som partiet diktera och partier sönderslita, utan att de i ett folks hela lynne och historia äga ett varaktigt berättigande.

305 Napoleon III:s åtkomst af kronan har gifvit anledning till märkvärdiga tvister. Nisard, professor vid universitetet i Paris, uppställde med anledning deraf två slags moral: den ena gällande för privatlifvet, den andra för staten. Denna lära, som, i förbigående sagdt, blef uthvisslad af hans åhörare, har likväl sina anhängare, och måste hafva det hos dem, för hvilka ett fait accompli, en kraftvunnen tilldragelse, äger betydelsen af lagligt tillstånd; men att det är en vådlig lära, som i sin tillämpning kan leda till de största rättskränkningar, borde väl vara klart för hvarje opartisk åskådare af verldshändelserna.

306 Men jag ämnar, ej, bästa Betty, införa dig hvarken på statsrättens eller moralens qvistiga frågor och anmärker blott, att Napoleon III kan, utom de allmänna principernas område, åberopa sin fasta förtröstan på sin dynastis och sin egen lyckliga stjerna, – än mer på den mission han anser sig kallad att uppfylla – en fatalism, som genomgår alla hans handlingar och som han vid flera tillfällen utan förbehåll uttalat. »Min tid är ännu icke kommen»,konsekvensändrat/normaliserat sade han ej längesedan, när senaten lyckönskade honom att ha undgått Pianoris mordförsök; och vid ett annat tillfälle yttrade han: »jag måste skynda mig att uppfylla mitt värf, ty mig är icke lång tid förelagd».konsekvensändrat/normaliserat

307 Sådane män gå orubbeligt fram mot sitt engång bestämda mål, utan att låta sig störas af vanliga menniskors betänkligheter. De känna hvarken hat eller kärlek, hvarken medlidande eller afsky, skona intet och frukta intet, bäfva aldrig för något medel som leder till målet, tveka heller aldrig i valet, och äfven deras tillgifnaste äro för dem endast trappsteg och redskap till detta samma mål, som de oaflåtligt eftersträfva. Hvem igenkänner ej häruti framför andra den förste Napoleon? Sådane män kunna någongång vara store, hvilket beror på både mål och medel; men fruktansvärde äro de alltid.

308 Äfven Napoleon III:s bittraste fiender skola icke numera förneka, att på Frankrikes thron sitter i denna stund en stark karakter, hvilket är ett omäteligt företräde uti en tidpunkt, som på sådana har en stor brist och hvars utmärkande drag, representeradt af julidynastin, är ett tvekande, vacklande, jemkande mellan ärfda eller nygjorda principer, opåräknade händelser och ständigt uppdykande nya anspråk. I denna karakterens oböjliga fasthet eftergifver icke Napoleon III sin farbroder, kanhända öfverträffar honom; ty Napoleon III är i ännu vida högre grad en sluten karakter, som ännu ingen dödlig, icke ens hans allraförtrognaste, Morny och Persigny, fullt genomskådat och som, när han blottar ett mål, gör det endast för att bakom detsamma dölja ett annat; dertill ännu en karakter; som kan, hvad Napoleon I icke kunde, vika ett ögonblick för mötande hinder, men blott för att nästa ögonblick återtaga den förra orubbliga riktningen; frågande alla om råd i små frågor, som tillfredsställa menniskors egenkärlek, men i de stora lifsfrågorna tagande råd af ingen; en karakter slutligen,|30 3| hvars energi, likasom farbrodrens, understödes af ett skarpt och genomträngande omdöme, men som vida mindre än han förledes på afvägar af den personliga ärelystnaden och nöjer sig klokt att såsom en ledande hand stå bakom händelserna, utan att af dem begära den personliga bragdens mera tillfälliga utmärkelse.

309 Napoleon III, som sjelf aldrig anfört en armé, har kallat sitt kejsarevälde ett fredens välde (empire de la paix). De tvifvel man hyst om uppriktigheten af detta ord, har han redan genom tre fredskongresser, hållna under hans ögon och omedelbara ledning, vederlagt. Han känner det franska folkets lynne i grund och förstår ganska väl, att det just var freden à tout prix, som undergräfde julimonarkins bestånd; ty utan krigsära skulle icke ens Salomo eller ett helgon kunna regera fransmännen. Derföre ville han 1854 hafva krig, men när äran var vunnen och Pelissier tillräckligt utmärkt sig för att med sin glans bestråla, men icke fördunkla sin herrskare, ville kejsar Napoleon fred 1856. Med detta krig återinträdde Frankrike, efter 30 års vanmakt, ånyo i främsta ledet af stormakterna; en ofantelig vinning, på hvilken freden åter kan lefva en tid framåt. Men fred eller krig, allianser eller söndringar, vara icke en minut längre än kejsar Napoleons intressen det fordra. Dessa intressen, hvilka – det må billigt medgifvas – oftare än Bourbonernes äro Frankrikes egna, ha erhållit en ny styrka genom thronarfvingens födelse d. 16 Mars 1856.

310 Inom få år, sedan slutet af 1848, har lyckan genom ett slöseri af håfvor godtgjort sin förra oblidhet mot denne i många hänseenden utmärkte man och gifvit honom efter hvarandra makten, segern, rikedomen, familjesällheten – allt hvad lyckan kan gifva, ty att ännu derutöfver gifva kärleken och friden, det står ej i hennes makt. Jag såg kejsar Napoleon d. 14 Juni 1856, den lyckligaste dag i hans lefnad, efter ett lysande krig, med Europas vågskål i sina händer, följande under millionernas jubel sin förstfödde till dopet. Om du sett hans porträtt, kan du ganska väl föreställa dig hans personlighet, ty nästan alla hans porträtter äro träffade, om också kanske något förskönade, ty han såg mera tärd ut af inre strider, än pensel och ritstift framställa honom: en man af medellängd, mager, utan personlig värdighet, utom när han sitter till häst; rik guldstickad uniform, långt mörkbrunt hår, djuptliggande mörka ögon, här, på sjelfva hans lyckas glanspunkt, blickande omkring sig med en så glanslös, så dyster blick, i hvilken han förgäfves sökte inlägga lyckans smålöje och mildhetens majestät, att man snarare trodde sig se en vaxbild, uppställd, likasom Carl XII och Fredrik II vid schackbordet, för efterverldens undrande blickar. Denna lefvande staty gaf intrycket af något outgrundeligt; bland alla dessa millioner var han ensam, lik klippan i oceanen, oförstådd som ödet, dunkel som framtiden, ömsom ett mål för beundran och hat, för tillit och fruktan; blott kärleken föll icke på denne lysande dödliges lott. Stålet bländar, marmorn förtjusar, men hvaraf kommer det att deras kyla förskräcker?

311 Och likväl satt vid hans sida en af Frankrikes och verldens huldaste qvinnor, strålande som en morgon vid nattens sida, hon den skönaste bland de sköna, kejsarinnan Eugenie. Villigt lemnande sin gemål och herre alla företräden, som tillkomma hans rang, har hon lemnat honom äfven det att vara den, som vid deras förening gjorde det bättre partiet. Mer än skönheten är behaget; mer än behaget är godheten; mer än kejsarekronan öfver Eugenies af Montijo ljusbruna lockar är gratiernas och mildhetens adel, som så omisskänneligt förljufvar den ädla herrskarinnans hela väsende. Vid hennes fötter glömmer hatet sin dolk och afunden sin törntagg och smädelsen sin giftiga gadd; född att äga den enda lycka, som Napoleon III saknar, lyckan att älskas för sin egen skull, är kejsarinnan Eugenie af hög och låg prisad som Frankrikes goda genius, och alla de omdömen främlingen hör om henne utom det officiela smickrets område kunna sammanfattas i dessa två ord: hon är god och skön!

312 Några timmar efter triumftåget passerade jag kl. 1 på natten Rivoligatan (i förbigående sagdt passeras numera utan ringaste fara Paris gator hvilken tid på natten som helst, ty en polis, som icke tillbringar sin tid på krogarna, håller alla den stora stadens skälmar i förträfflig respekt). Vid hvart tionde steg mötte då redan en stadssergeant. Jag frågade en förbigående hvad detta månde betyda. Kejsaren, sade han, passerar härigenom tillbaka till Tuillerierna klockan ½ 2. Natten var mild och skön, promenaden under de starkt ecklärerade arkaderna var angenäm och en stor mängd grupper ännu i rörelse. Jag beslöt att vänta.

313 Ju närmare tiden nalkades att kejsaren skulle komma, desto mera tätnade polisens leder, och slutligen stodo sergeanterne knapt sex steg från hvarandra på båda sidor om den ofantliga gatan långs hela dess sträckning. Numera var det fotgångarne förbjudet att gå på sjelfva gatan; man måste gå eller stå på trottoirerne, af hvilka också hvardera är så bred som en vanlig gata i Helsingfors. Höfligt och utan uppseende mönstrades noga de åskådare, som stadnat framför Tuilleriernas port, om icke tilläfventyrs någon ibland dem bar en revolverpistol instucken i bröstfickan.

314 Två minuter före slaget ½ 2 kom en adjutant sprängande gatan framåt, för att öfvertyga sig att allt stod väl till. En minut före slaget kom den andre i samma ändamål, och båda höllo vid sidan om porten. Derefter hördes starkt hästtraf; främst kommo 20 guider till häst, och några bland dem, efter hvad man sade mig, med spända pistoler och fingret på tryckpinnen; derefter kommo i starkt traf de kejserliga vagnarna, tätt omgifne på båda sidor, äfven af guider, och efteråt sprängde omkring 30 centgarder till häst i ståtelig rustning med blänkande harnesk. Vid krökningen inåt porten saktades farten, och blott då kunde man se en skymt af de höga personerna inuti vagnarna; kejsarinnan såg blek ut; kejsaren sjelf orörlig och kall som en bildstod af bronz.

315 Kejsar Napoleon har i hög grad personligt mod; det har han bevisat vid flera tillfällen, och det är äfven första vilkoret för en regent öfver Frankrike. När han färdas på detta sätt i sin hufvudstad, – och det sker blott när tid och ort äro på förhand bekanta, ty annars rider eller åker han ut med en svit af några få personer – så sker det visst icke af fruktan, utan af nödvändighet att icke i sin person blottställa ett helt system, ett stort rike och törhända verldens lugn. Ty ganska få menniskolif hafva i någon period af historien betydt så mycket, i sig och mot sig koncentrerat så många intressen, som Napoleon III:s. Det är ett svaghetssymptom hos tiden, att den spelar, så som den gör, va banque på ett bräckligt menniskolif; men säkert är det, att om Frankrikes beherrskare fölle i dag, kan ingen i morgon förutsäga verldens öde.

316 En söndag var jag i Saint Cloud, och 8 eller 10 000konsekvensändrat/normaliserat parisare hade ditströmmat för att se vattenkonsterna spela. Passagen var obehindrad öfverallt i parken, utom på sjelfva planen framför slottet, der kejsaren och kejserliga familjen för tillfället vistades. Men kl. 2 på dagen tillsades alla promenerande höfligt att lemna stora vägen, som förde genom parken; guider och centgarder visade sig ånyo, och en stund derefter red kejsaren ut vid sidan af sin gemål och prinsen, som åkte att promenera. Vinden susade fri och sval genom lindarnas kronor, men Frankrikes enväldige kejsare var äfven i sin gröna park mindre fri, än den ringaste bland hans undersåter. Hvilken tjusning måste då ligga i makten, när en dödlig för den kan försaka så mycket af det, som ger lifvet behag!

317 Till dessa flyktiga drag af en ryktbar personlighet vill jag blott tillägga, att kejsar Napoleon III af sin förträffliga mor drottning Hortense fått en vårdad uppfostran; att han grundligt studerat flera vetenskaper, isynnerhet mathematiken och dess tillämpning på krigskonsten, isynnerhet artilleriet; att han är en skriftställare af förtjenst och mycket lycklig stilist, hvarföre också alla hans tal, ehuru rösten är hvarken stark eller välljudande, nästan alltid äro väl beräknade, ofta kraftfulla och vittnande om stor menniskokännedom, som han under skiftande öden och bland olika folk förstått att förvärfva. Parisaren med sitt fina öra påstår att en främmande brytning i kejsarens uttal röjer att han tillbragt största delen af sin lefnad utom Frankrike; åtminstone anfördes detta höga exempel med fransk artighet för en af dina vänner, som ofta var förlägen för sin »gamla ärliga finska magisterprononciation».konsekvensändrat/normaliserat – För öfrigt är kejsaren en god ryttare, en skicklig jägare, en vän af konsterna och isynnerhet af arkitekturen. Deruti har han på fyra eller fem år medhunnit mera, än hans företrädare på ett halft sekel, och Paris omskapas af hans kraftiga hand så snabbt, att det inom få år är oigenkänneligt.

318 Napoleon III som regent och menniska må efterverlden döma, som bättre förstår honom. Samtiden är, såsom vanligt, jäfvig att bedöma denne i alla händelser ovanlige man, hvars största berättigande, sådant han sjelf tyckes ha uppfattat det, sannolikt består deruti, att han för denna tid och detta Frankrike är en nödvändighet.

Notisen/artikeln ingår i HT 29/4 1857:|33 3|

Söderom Östersjön.

35. Paris uti Högtidsdrägt.

319 Den kejserlige prinsen var fyra månader gammal, hade fått hvad vi kalla nöddop (en vanlig sak, utan att nöd är å färde), och skulle nu ordentligen kristnas. Fördenskull skickade påfven sin legat till Paris att företräda hans helighets egen person, ty Pius IX tycker icke om att efterskickas som en sockneadjunkt, vore det ock till en blifvande kejsares dopfunt. Trehundratusen främlingar strömmade till Paris, och den 14 Juni 1856 firades öfver hela Frankrike med stora högtidligheter.

320 Sådana fester äro icke till blott för ståtens skull. Ett folk, som har roligt, är ett beskedligt, ett loyalt folk; men ett folk, som har tråkigt och sofver illa, är ett farligt och uppstudsigt folk. En klok regering bäddar alltid mjukt under sitt goda folk, på det att dess behagliga hvila ej må störas af onda drömmar.

321 Tidningarna ha i sinom tid redogjort för Notre Dames klockor, invalidernes kanoner, »cortegen» eller processionen till kyrkan, kejsarens och kejsarinnans fadderskap för alla de barn, som föddes i Frankrike den 16 Mars 1856, de milda stiftelserna till dagens minne, bonbonstrutarne som utdelades åt alla skolbarn uti Paris, den unge prinsens vaggor, blöjor och lindor, spetsarne på hans kristningsmantel, kejsarinnans hårklädsel och hofvets stora toilett den dagen m. fl. utan tvifvel högst märkvärdiga tilldragelser. Säker uppå att icke ens för dig behöfva stå en kinkig examen i dessa vigtiga ämnen, begagnade jag min lyckliga frihet att kl. 10 f. m. uppklifva i Vendômekolonnen, för att från denna napoleoniska ståndpunkt taga en öfversigt af Napoleon III:s Paris, som smyckade sig kring Napoleon IV:s vagga*)De mest nitiske skola ha ropat: lefve Napoleon IV. Men polisen tyckte med skäl att detta var något för tidigt och tillsade skrikarne att tillsvidare hålla sig till samtiden..

322 Napoleon I lät resa kolonnen 1805 till minne af sina segrar, hvarföre den också är gjuten af de kanoner han fråntagit sina fiender. Hans bronzstaty, uppsatt 1810, nedhalades 1815 och uppsattes åter ny 1831. En trång spiraltrappa för genom denna svarta metallmassa upp till kolonnens spets, der man från 75 alnars höjd i dag såg hela Paris i blommor och fanor. Man insläpptes turvis, 6 i gången, och kamraterne voro för tillfället idel fransmän ifrån provinsen, utom sig af beundran. Det stormade något på ärans höjder, och som vanligen sker när man stiger ned ifrån dem, aflopp det ej utan mödor och trätor, ty midt i den blindmörka trappan, der nätt och jemnt en person kunde trefva sig fram, möttes ett parti som ville upp – man vill så gerna upp till de höjderna och så ogerna ned igen. De uppgående ville att de nedstigande skulle, tvärtemot bruket annorstädes, stiga upp igen; de nedstigande ville att de uppgående skulle stiga ned igen, hvilket var mycket naturligare. Kalabalik i mörkret; ingendera ville ge vika. Ändtligen pressade man sig förbi hvarandra med fara att spränga hela kolonnen, och de mina sex voro hjerteligen glada att undslippa faran att blifva ärans kanonmat och på en lägre ståndpunkt i lifvet återse solens ljus, som skiner öfver höga och låga.

323 Det förtjenar likväl att engång i verlden se framför sig en million menniskor. Så högt vidpass kan man räkna den täta skog af menniskor, som den dagen trängdes på gatorna af Paris; ty antalet af späda barn, gamla, sjuka eller andra som måste blifva hemma i husen, kunde väl motsvaras af de 300 000konsekvensändrat/normaliserat främlingarne. Man kunde med Xerxes gjuta tårar vid tanken uppå, att alla dessa brokiga skaror om 20, 30 eller 50 år äro försvunne från jorden; men – så långt brukar man ej tänka i Paris.

324 Hvemkonsekvensändrat/normaliserat tänker der på år? Man lefver blott för da’n.konsekvensändrat/normaliserat

325 Rivoligatan ensam inrymde minst 400 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor. Det var ingen lätt, åtminstone ingen billig sak att der förskaffa sig en god plats. Fransmannen vet göra affärer så väl som någon. Hvarje fotsbredd mark, som dertill fick disponeras, var långs sträckan af en half svensk mil, som tåget skulle passera, betäckt af för tillfället uppförda balkonger. Hvarje vindskupa var uthyrd för dryg hyra; balkonger, som inrymde 20 personer, betalades på de bättre platserna med 3 000konsekvensändrat/normaliserat francs. Hvarje fönster på hela den ofantliga gatan var fullsatt af hufvuden; högst på taken af femvåningshusen klättrade menniskor. Här schackrades och prutades som på en marknad. Öfverallt genljödo ropen: place à louer! Place bien située! För en sittplats under arkaderna, der man hade framför sig en tjock pelare, begärdes 10 francs. Sitta får man ändå i verlden, tänkte jag, och hyrde för 5 francs en stående plats af 3 qvarters bredd på ett bräde, lagdt öfver tvenne stolar, med förträfflig utsigt åt båda hållen. Tätt bakom på en improviserad balkong kostade hvarje plats 25 francs. På brädet rymdes fyra personer, summa 20 fr. i förtjenst för blusen, som bodde en mil derifrån och tålmodigt stått der med sina stolar och sitt bräde i 20 timmar. Det var dock en franc (25 kop.) i timman. Bredvid mig stod en familj från Provence, en vinhandlare med hustru och dotter, sprittande af nyfikenhet, och hvar gång brädet vippade, grep den unga provencaliskan sin granne hårdt under armen. Betty har visst aldrig stått på ett vippande bräde, omgifven af en million menniskor. Det är otroligt hvad man blir goda vänner i en så märkvärdig situation.

326 Kl. 3 e. m. uppställde sig militären och nationalgardet i täta leder på båda sidor om gatan från Tuillerierna allt till Notre Dame; den torde ha utgjort vidpass 60 000konsekvensändrat/normaliserat man. Öfverstar och adjutanter redo fram och åter mellan lederna, helt ogeneradt rökande sina papyroser ända till kort före tågets ankomst. Detta påminte mig om en högvakt i Brüssel, der vakthafvande officern satt med rocken vidt uppslagen drickande kaffe och rökande cigarr på planen bakom gevären, och soldaterne sutto på samma sätt strax bredvid. Det ser besynnerligt ut för nordiska ögon, men du kan vara öfvertygad derom, att desse ogenerade cigarrökare äro de tappraste trupper i verlden, när det gäller att handskas med rök och eld af vådligare sort.

327 Kl. ½ 5 sprängde marskalken Magnan förbi de skyldrande lederna för att öfvertyga sig att allt var i ordning. Kort derpå kom den påflige legaten, en fetplussig gubbe i sin röda kardinalkåpa, med svit i 4 förgyllda vagnar, den första dragen af sex, de öfriga af 4 hvita hästar. Vid ingången till Notre Dame mötte honom erkebiskopen af Paris med samma ärebetygelser, som skulle ha tillkommit hans Helighet sjelf.

328 Kl. ¾ till 5 kommo de första hofvagnarna. Ah v’la! v’la skrek den provencaliska frun vid min sida och sträckte sig framåt, så att brädet höll på att förlora jemnvigten; voilà la nourrice et l’enfant! – »der kommer amman med barnet!» Verkligen fylldes också hela den första täckvagnen af en hvit sky, hvars innehåll knappt kunde anas, tilldess att man varseblef likasom svalor i skyn de välfriserade lockarna af tvenne hofdamer, hvilka, sittande midtemot hvarandra, upptogo vagnens ansenliga höjd och bredd med ett skummande moln af tyll och spetsar. Min grannes naiva misstag var också den första malice jag hörde om – crinolinen.

329 Ändtligen kl. 5 passerade verkligen, 15 steg ifrån vårt bräde, amman, barnet och två guvernanter i en vagn, dragen, liksom den påfliga, af sex hvita hästar. Vagnen var täckt, men med stora uppslagna fönster åt båda sidorna, ty dagen var klar, lugn och vacker, utan aning om de stormar, som framtiden bär i sitt sköte. Amman höll prinsen högt framför sig på ett hvitt sidenhyende, så att han kunde mycket väl ses utaf alla. Det var en liten vacker pilt med stora klara ögon och ett rätt förståndigt utseende för sina år; en tidig yngling för resten, ty han bar hederslegionens stora krachan, hängande i ett band öfver axlarna. Ett sorl likasom af hafvets fjerran vågor gick genom hela den omätliga menniskomassan, och derpå utbrast ett tusenstämmigt vive l’empéreur! som väl aldrig ljudit så uppriktigt alltsedan den förste Napoleons tid. Ty hvem röres icke vid anblicken af ett litet barn, som går sådana öden till möte! Denna anblick försonar sjelfva hatet. När kejsaren och kejsarinnan kommo, helsande åt alla sidor, strax derpå i den med guld och bildhuggerier öfverlastade statsvagnen, som kostat 150 000konsekvensändrat/normaliserat francs, hördes väl samma rop åter, men glesare, svalare; och många ropade endast vive l’impératrice! Den franska enthusiasmen är en halmlåge; flammar upp i en sekund och slocknar i en annan. Ah, le pauvre petit prince, hörde jag rundtomkring mig, qu’il est beau! Tiens, il nous regarde! Il rit! Dieu le benisse, pauvre enfant! Voila l’empéreur et l’impératrice! Qu’il est sombre! Qu'elle est charmante! Magnifique carosse! Je ne vois plus le prince! Bon dieu, quel avenir! Pauvre enfant! Regnera-t-il jamais?

330 Jamais!*)Ack, den stackars lilla prinsen, hvad han är vacker! Gif akt, han ser på oss! Han skrattar! Gud välsigne honom, stackars barn! Här komma kejsaren och kejsarinnan! Hvad han är dyster! Hvad hon är förtjusande! Hvilken präktig vagn! Jag ser icke mera till prinsen! Gode Gud, hvilken framtid! Stackars barn, skall han nånsin regera? – Aldrig. svarade bakom oss en djup röst. Jag vände mig om och såg en af dessa olycksbådande fysionomier, som vulkanen Paris vid alla revolutioner sprutar ut ur sitt sköte och som, deremellan osynlige, blott vid de stora folkfesterna någon gång smyga som skuggor förbi polisens falkögon. I samma ögonblick närmade sig från motsatta sidan en stadssergeant. Utan tvifvel hade han hört den fula spådomen. Vårt bräde kom uti stor fara. Men så tät var folkmassan, att när sergeanten banat sig väg till spåmannens plats, var denne spårlöst försvunnen i folkhvimlet.

331 Det långa ståtliga tåget skred förbi uti sakta färd. Det är omöjligt att uppräkna alla dess notabiliteter. Prinsessan Mathilde, Stephanie af Baden, prins Napoleon (hans far, konung Jerome, var sjuk), prins Oskar af Sverige, marskalkarne Vaillant, Magnan och Canrobert, generalerne Niel och Bosquet, favoriterne Morny, Persigny och Walewski, hela diplomatiska korpsen, fredsunderhandlarne af den 30 Mars, prinsar, prinsessor, hertigar och hertiginnor dem ingen räkna kan, kort sagdt, allt hvad det napoleoniska väldet förmått samla omkring sig högättadt, skönt, glänsande eller ryktbart, tågade här i herrskarens följe förbi, likasom dessa rörliga rundmålningar, hvilka utan all möda förflytta åskådaren från tafla till tafla. Den ende som saknades var Malakoffs hjelte Pelissier; han var sysselsatt uti fjerran med att utrymma sina eröfringar.

332 Hela denna lysande skara strömmade nu till Notre Dame, der erkebiskopen af Paris förrättade dopet samt påfven och drottningen af Sverige stodo fadder genom ombud. Notre Dame rymmer ej mer än 3 000konsekvensändrat/normaliserat personer, och för att undvika trängsel, utdelades icke ens detta antal inträdeskort. Den stora mängden fick derföre nöja sig med tidningarnas berättelser, några medelmåttiga lithografier och en bronzmedalj, som i olika storlek kringbjöds öfverallt för 2 och 4 sous. På framsidan läser man: Napoleon Eugéne Louis Jean Joseph, baptisé en l’église Notre Dame de Paris le 14 Juin 1856. På frånsidan sitter den lilla pilten i en dopfunt, stödd af två englar; öfver honom sväfvar den heliga ande i dufvohamn, och derunder står: Que le Saint Esprit l'éclaire de sa lumière divine (må den Heliga Ande upplysa honom med sitt gudomliga ljus). Medaljen är försedd med ögla för att bäras om halsen. En liten finsk flicka har fått min, för att se åt i en framtid hvad det månde blifva af pilten.**)Sednaste poster berätta att den lille prinsen »nu kan gå för sig sjelf».konsekvensändrat/normaliserat

333 Jag skall sedan berätta något om folkfesterna.

334 Mina provencaler stadnade troget qvar på brädet för att afbida tågets återkomst. Andra tyckte, liksom jag, att tre timmars balancering på en vippgunga kunde vara tillräcklig. Massorna begynte skingra sig; men allt stängdes Rivoligatan af bajonetter. En lång omväg och 20 minuters hård kamp emot dessa menniskovågor förde mig lyckligt öfver på andra sidan. Men länge ljödo ännu i mina öron de ständigt förnyade utropen: »pauvre enfant! pauvre enfant!» Arma barn! Hvad skall det blifva en dag af dig? I Tuillerierna bor makten, men hon födes ej der. Två sekler igenom, alltsedan Ludvig XIV, har ingen fransk thronföljare efterträdt sin fader på thronen. Den vagga, som skänktes dig af staden Paris, liknar en farkost; i hvilka stormiga böljor skall denna farkost gunga en dag! Hvilken far eller mor ens i Finlands aflägsna moar ville väl byta sitt barns öde mot ditt! Pauvre enfant! Pauvre enfant!

Notisen/artikeln ingår i HT 6/5 1857:|35 2|

Söderom Östersjön.

36. Folkfesterna den 15 Juni 1856.

335 Ett folk som har roligt är icke blott ett lydigt och beskedligt folk – den sidan af saken må vi lemna derhän. Ett folk som har roligt är vanligen också ett godt och dugligt och arbetsamt folk, och den sidan är något vigtigare. Omöjligt kan en menniskovarelse träla lifvet igenom vid mödan och pligten, utan att någon gång lätta sitt lynne med litet uppsluppet skämt. Glädjen är ett vilkor för arbetet, och utan den går arbetet lamt. Det kommer då an på att gifva den luft på ett oskyldigt, åtminstone oskadligt sätt, och icke på ett groft, förderfligt och vederstyggeligt sätt. Man skulle litet mera befinna detta hemma hos oss, så skulle icke det ske som sker, nemligen att arbetaren så ofta söker sin fröjd på krogarna. Han har ju intet annat ställe att söka den på.

336 Den erfarenheten gäller för hela verlden. Jag aktar mig väl att just anföra Paris som exempel derpå; något mönster i sedlighet är väl icke den staden, dock säkert bättre ändå än sitt rykte. Alla förförelser samlas här i en brännpunkt. Och likväl, har man sagt mig, är det egentligen blott de högre samhällsklasserna, som blifvit allmännare anstuckne af sedligt förderf. Massan af befolkningen lefver så borgerligt sedligt, som man kan lefva med ett ganska litet verkligt stöd af den religiösa öfvertygelsen. Pariser arbetaren är måttlig, höflig och arbetsam mer än man någonsin är van att kunna berömma de våra. Men när han i sex dagar, ofta på den sjunde, arbetat 12 till 14 timmar om dagen, vill han sedan gerna slå sig lös för en eftermiddag. Då reser han ut till lustslotten, eller åker han på karusellerna, eller köper han för några sous en biljett på|35 3| theatrarna, eller ser han på gyckelmakare, består sig en half butelj svagt vin, skrattar af hjertans grund och är dagen derpå färdig att börja med godt mod en ny arbetstid. Medgif, att detta är dock något bättre, än de infama frimåndagarna bland handtverksklassen hos oss. Bland flera hundratusende såg jag en enda gång en rusig arbetare föra oljud på rue du Temple. Folkmassan begapade honom som en kuriös person, och innan polisen hann dit från nästa gathörn, hade redan kamraterne tagit vård om fredsförstöraren. Det är just icke något som man alltid kan säga till våra goda finska småstäders berömmelse.

337 Jag återkommer till folkfesterna.

338 Den 15 Juni var en söndag. Nu kan man just icke säga att sabbathen här hålles i synnerlig helgd. En del butiker äro öppna halfva och en del hela söndagen; en mängd arbeten fortgå i öppen dag; kanske medgifver också franska katkesen sådant, »der stort nödfall och kristelig kärlek fordra».konsekvensändrat/normaliserat Emellertid firades gudstjenst och messor som vanligt till kl. 2 e. m.; då var kyrkornas tid ute och de verdsliga festernas inne. Theatrarna begynnte, nemligen frispektakler på alla de 16 theatrar som den tiden spelade i Paris. För att få plats, måste man ställa sig en eller par timmar förut i den långa queuen, som vid theatre francais slingrade sig en half verst genom pelargångarne af palais royal. En sådan queue är beundransvärd och möjlig blott der, hvarest folket har en stor vana vid ordning. Inrättningen är den allraenklaste och består deri, att två och två ställa sig bakom hvarandra och avancera fram till målet i tur, så att ingen får tränga sig förr fram, än turen kommit till hans par. Vågar någon det, visas han temligen omildt tillbaka; men deremot kan han köpa en främre plats af någon spekulant, som tillvunnit sig den genom väntan i timtal. På det sättet undvikes all trängsel, all oordning, om ock flera tusende sträfva till samma punkt, och emedan det ligger i de främres intresse att bevaka de efterföljande, är polisuppsigt vanligen öfverflödig.

339 Man sade mig att de franska theatrarnas största talenter sällan spela så väl, som för denna publik af bluser och gaminer, hvilken vid sådana tillfällen uppfyller de granna logerna. En applåd af denna publik smickrar dem mer, än klakörernes lejda bifallsyttringar. Ganska naturligt; blusernes bifall är uppriktigt och gifves med en förvånande urskiljning. Folket i blus har den ambition att deruti – och i mycket annat dessutom – icke stå efter folket i frack.

340 En främling hade likväl icke tid att den dagen vänta i queuen. Programmet till festerna lästes på alla gathörn. Man hade att välja mellan tre eller fyra olika delar af staden, der lustbarheterna fördelades, för att fördela folkmassorna. Jag valde esplanaderna framför invalidhôtelet på venstra Seinestranden gentemot elyseiska fälten.

341 Rörelsen på gator och torg var omätelig. Från kl. 7 om aftonen till 12 om natten fingo, till förekommande af olyckor, inga voityrer passera gatorna. Det hade också mångenstädes varit platt omöjligt för en vagn att bana sig väg. Polisen syntes föga och var likväl öfverallt. En undransvärd ordning rådde i denna ocean af menniskor.

342 Invalid-esplanaderna upptaga vidpass samma utrymme som Helsingfors salutorg och två gånger dess esplanader tillsammantagna. På denna sträcka, betäckt af otaliga butiker och små theatrar, rörde sig en folkmassa, hvilken mellan kl. 3 och 8 e. m. ej kunde uppskattas till mindre än 200 000konsekvensändrat/normaliserat, men kanske deröfver. Från midten af denna plats begynnte kl. 3 den ena lilla luftballongen efter den andra uppstiga. Alla voro så inrättade, att när de uppnått höjden ungefär af ett vanligt kyrktorn, nedföll från ballongen en liten fallskärm af postpapper (parachute), och vid den hängde en påse kristningskonfekt (dragués de baptême), som med fallskärmen och vinden sväfvade en stund öfver åskådarnes hufvuden. Allteftersom en sådan bevingad strut föll som från skyarna och närmade sig den ena eller andra trakten af fältet, uppstod den lifligaste rörelse uti folkhvimlet, tusende paraplyer och med krökta handtag försedda käppar sträcktes för att uppfånga flyktingen, och den lycklige, som ändtligen eröfrade struten, var deröfver så stolt, som hade han vunnit en seger på Krim. Från kl. 3 till 6 blefvo 300 sådana »ballons perdues» prisgifna åt himmelens vindar. Bland dem förvillade sig 20 eller 30 utom esplanaderna, för att med sitt innehåll lyckliggöra andra nejder utaf den stora staden.

343 Kl.konsekvensändrat/normaliserat 6 uppsteg luftseglaren Alfred Rousiot, fantastiskt klädd, i en grannt smyckad gondol under en stor ballon af hvitt siden, och strödde omkring sig från höjden nya konfektpåsar och små brokiga fanor. Innan kort såg man hans ballong ej större än en svala högt under den blåa molnfria himmelen, och jag kan verkligen ej lugna dig med någon vidare uppgift om hans öde. Troligen hamnade han ej förrän i månen.

344 Undertiden förlustades massorna med allehanda nya tillställningar. Tvenne temligen stora improviserade theatrar spelade turvis, en half timma hvardera, för åskådarne, som stodo på fria fältet, och när den ena slutat, begynnte den andra sitt stycke ånyo. Det hade varit ogörligt att höra en talpjes, men desto bättre hördes gevärskotten, ty båda pjesena voro militärpantomimer och sparade icke på krut. Den ena gaf scener från Afrika; kabylerne i deras hvita drägter stredo manligen emot fransmännen, men nödgades slutligen bita i gräset. Andra pjesen föregick på Krim. Här var det ryssarne som tappert försvarade Malakoff och fransmännen som tappert stormade det; utgången gissas. Man igenkände här, liksom på det verkliga slagfältet, fransmannens ridderliga karakter att helst vilja besegra en tapper fiende; och väl vetande att hans egen ära deraf förhöjes, brukar han aldrig i rapporterna kalla en fiendes försvar envist, hårdnackadt, ihärdigt, utan rentaf modigt, manligt och tappert. Jag behöfver ej tillägga, att dessa pantomimer framkallade bland den för krigsäran så känsliga franska publiken ett jubel, för hvilket konfektstrutarne kommo till korta. Intressantast var det, att samtelige skådespelarne voro verkelige soldater, som i verkligheten kämpat med uti dessa strider i Afrika och på Krim. Att de derföre spelte sin rol con amore och med militärisk skicklighet, det såg man uppå dem. Sjelfva marketenterskorna, som här spelte vigtiga roler, hade varit på allvar med uti dessa krigiska lekar.

345 (Fortsättes)

Notisen/artikeln ingår i HT 16/5 1857:|38 2|

Söderom Östersjön.

37. Folkfesterna den 15 Juni 1856.

(Slutet)

346 Vid det nyttiga eller muntra, som stundom kan bjudas i norden hemma hos oss, nöjer sig den saktmodiga publiken med att se på eller höra på och tycker att det är besvär eller nöje nog. Men en fransk, en sydländsk publik tycker att med ingenting, vare sig nytta eller nöje, är något bevändt, om icke åskådaren eller åhöraren sjelf får vara med. Denna publik, var säker derpå, applåderar eller uthvisslar ett literärt föredrag likaså tappert som ett theaterstycke, och med vill den vara, med händer och fötter och full hals. Dess lynne är sådant; det kan vara störande ibland för den tysta njutning, som vi äro vane vid; men alltid har det med sig ett lifvande och tillbakaverkande inflytande, som vi icke äro vane vid.

347 Publiken den 15 Juni behöfde af samma naturliga skäl också vara med. Der voro fyra stänger uppställda på olika punkter af fältet, bestrukna med såpa och med vidhängande premier uppe i toppen – något som man fått se också hos oss. Här skulle gaminerne täfla om priserna. En efter annan försökte sig; det gick illa, de hasade ned från halfva stången under hopens högljudda munterhet. Men knappt smög sig den ena, trött, besegrad och utskrattad, bort från sitt nederlag, innan en annan trädde i stället. De kloke väntade och läto de förste spjerna bort såpan. Då först begynte de helt långsamt sin klättring, och fickorna hade de fulla med aska eller malen krita. Ihärdige bestar voro de och släppte ej tag. I hopen bildade sig partier för och emot; vad höllos; man hörde om hvarandra uppmuntringar och begabbelser. Båda delarne verkade; man skulle sannerligen ej till den grad ha väntat den finska nationaldygden hos franska tjufpojkar. Och till målet kommo de siste och envisaste; stängerna plockades småningom toma; applåder och bifallsrop ljödo rundtomkring; stolte som segrarne vid de olympiska spelen förde pojkarne slutligen sitt byte i triumf genom folkmassorna.

348 Det gällde den gången ingen värre fara, men en fara stor nog för en fransman, att blifva utskrattad. En annan gång, när det gäller mera blodiga lekar, låta dessa samma gaminer nedskjuta sig på barrikaderna eller nedtrampa sig under hästfötterna, mest för det nöjet att engång få vara med och ha riktigt roligt. Dessa samma tjufpojkar ha, hvarenda gång|38 3| kanonerna sopat den stora stadens gator, bortkastat sitt lif som en trasa och gjort under af tapperhet; och nästa gång skola de göra alldeles på samma sätt. Ty med måste de vara, det är deras lust, deras lif. Det vore lättare att befalla vårbäcken gå beskedligt fram öfver backar och stenar, än att förbjuda dem det. Jag hörde samma qväll trummslag och hurrarop öfver en bank på Rivoligatan. Det var en trupp militär, som tågade fram, men från den kom icke oljudet. Den efterföljdes af en skara utaf två eller trehundrade pojkar med sina trumslagare under halloh och väsen i ordnade leder och militärisk marsch. Med skulle de vara! Och den qvällen var lyckligtvis mycket tillåtet, som kunde föras under rubriken oskyldiga nöjen. Det hade också piltarne reda uppå och försummade ej att begagna sig derutaf.

349 Men tillbaka till invalid-esplanaderna.

350 Hos oss skulle man vid ett sådant tillfälle låtit styrelsen eller bestyrelsen göra allt, och spekulationen skulle på sin höjd ha åstadkommit några stånd med kringlor och pepparkakor. Parisarne voro af annan tanke. Med undantag af amerikanerne, är väl intet folk i verlden så uppfinningsrikt, när det gäller att förtjena pengar, nemligen på ett fiffigt och muntert vis. Man vet att sju åttondedelar af dessa roligheter är charlataneri; hvad gör det? Man skrattar och betalar, ty summorna äro icke sådana att man ruinerar sig på dem. Entrén eller insatsen är vanligen en eller två sous (1¼ eller 2½ kop. s:r), och för en franc kan man vara med om minst tio roligheter. Hvad får man hos oss för 25 kopek silfver?

351 Då nu spekulanterne voro legio, måste hvarochen hitta på något särdeles medel att göra sig bemärkt. Somlige ställde ut trumslagare, andre trumpetare, somlige läto sin vara utbjudas af negrer, indianer, medeltidsriddare, apor och hundar; somliga hade ofantliga skyltar; andra åter brokiga fanor; många utropade högt, att de ville roa messieurs et mesdames alldeles gratis; de voro förtjusta, om messieurs et mesdames endast ville skänka dem sitt bifall; hvilket ock skedde. Men händelsevis voro de nog lycklige att derjemte kunna förse den ärade publiken med t. ex. tvål och eau de cologne, och hvem kunde efter ett helt spektakel gratis gå sin väg utan att köpa för några sous?

352 Nästan allesamman höllo de tal, och jag försäkrar dig, inga dåliga tal, ej heller utförda med klena lungor. Se här ett profstycke. Midti största trängseln hade man framdragit en vagn. och der residerade en tand-doktor, en ny Dulcamara, med den mest flödande vältalighet man någonsin kunde önska. »Messieurs et mesdames!» utropade han, – och emedan han var en ung, vacker och qvick karl, så hade han beständigt omkring sig en stor publik, mest utaf fruntimmer. »Messieurs et mesdames, finns det ingen bland er som ätit för mycket oranger? Eller kanske försett sig på bonbons, när ni voro små; eller – hvad vet jag? – kanske på kristningskonfekten? Eh bien, jag vill visst icke förtala så delikata saker, men är det möjligt, att ni glömt edra tänder? Hvad är lifvet utan tänder! Oh, messieurs et mesdames, ett lif utan tänder, det är ett tandlöst lif, ma foi, det är intet lif alls! Man måste ju äta – och prata – och skratta – och bitas sen! Huru gick det på Krim? Ja, mitt herrskap, man måste verkligen bitas ibland. För min del biter jag hellre en orange, än en kosack, men que faire, om det absolut icke kan undvikas..? Voila, jag har sjelf ett ärr på min högra kind. Huru tron I jag fick det? Jo, jag skall vara uppriktig och säga er det; jag var engång nog djerf att tilltrotsa mig en kyss – bara en liten kyss – men olyckan var att jag icke lyckades vinna min älskvärda motståndarinnas ynnest, och hvad blef mitt straff? Jo, hon bet mig, – I sen det sjelfva, messieurs et mesdames, just här bet hon mig, jag bär ännu ärret derefter, och jag är nästan stolt deröfver. Säg mig, hvad skulle den tappra unga damen ha företagit sig, om hon icke haft tänder? I tigen? Jag förstår! Oh mitt herrskap, det hade kunnat blifva en olycka i stället för en helsosam varnagel! I finnen häraf huru nödvändigt man behöfver sina tänder här i verlden. Nåväl, jag ser på er, att mången är förtjust öfver att träffa mig och anlita mitt råd. På min ära, jag är högst smickrad derutaf och skall förhjelpa er af med alla förskämda tänder på kortare tid än man afbiter ett körsbär. I tron mig icke? I tron kanske att det gör ondt! Men, mina damer, hur är det möjligt att man kan tro mig vara så grym! Jag, som har det bästa hjerta i verlden och som förser mig med två näsdukar hvar gång jag går att se en dram af monsieur Dumas fils! Jag slår vad att man skall beskylla mig för att äga ett alldeles för ömt hjerta. N’est-ce-pas, madame? Jag ser på er, att ni icke anser mig för en barbar... Er mun, s’il vous plait

353 Och dermed adresserade han sig till en ung fru, som tycktes lyssna på honom med mycket välbehag och banade sig väg allt närmare genom hopen. Ganska riktigt ... doktorn räckte henne handen, hon steg i vagnen, – en liten volt, och så presenterade mannen för allas blickar en temligen duktig ögontand, som han frånryckt patienten. »Madame, tillade han med en artig bugning, jag vore otröstlig, om jag skulle vanpryda en så älskvärd mun med en förlust, som jag ej vore i stånd att ersätta. Voila!» – och i ett nu hade han insatt en glänsande hvit tand i stället för den bortryckta (stor applåd). Den lilla frun drog upp sin börs och erbjöd betalning. »Hvad tror ni om mig?» sade den ädelmodige doktorn med ett mankeradt utseende. »Jag skulle emottaga någon ersättning för den lilla tjenst jag haft lyckan göra er! Jag skulle likna dessa fuskare, som utöfva sitt handtverk blott för att åtkomma penningar! Nej, madame, nej, ni misskänner mig; jag utöfvar min konst för att tjena menskligheten och för att vinna den oskattbara lyckan att behaga Paris, den yppersta och snillrikaste stad i verlden!»

354 Storm af applåder och bravorop! Frun steg ned och en gubbe steg upp. Samma manöver, samma framgång! Efter gubben följde en ung arbetare och efter denne en ung flicka, allt under nya tal och nya komplimenter. Samma resultat och ingen betalning emottagen. Hopen var förtjust, man trängdes kring vagnen. »Men, frågade jag en af mina grannar, hvad är då meningen? Jag kan ej se att han ännu har förtjent en sou.» – »Tålamod! svarades mig; den der ämnar göra en god marknad.»

355 Och ganska riktigt, det dröjde ej länge, så kom der åter ett ungt fruntimmer, fint och välklädt, beklagade sig att hon blifvit bedragen på tandpulver som skadade tänderna och borstar som förderfvade dem, och frågade om han ej hade en äkta vara att aflåta för detta behof. Doktorn, ifrigt i farten att uttaga och insätta tänder gratis, hörde henne knappt, ja snäste henne med den försäkran att han nu hade annat att göra. Men hon lät ej säga sig, den goda damen, utan bedyrade högljudt att hon måste ha af hans pulver och borstar, hon hade försökt dem förut; i hela Paris, ja i hela verlden funnes ingenting som kunde jemföras dermed! Otålig och misslynt hukade doktorn sig ned i vagnen och framtog hvad hon begärde, med förklaring att han hade borstar och pulver blott för eget behof och för sina allranärmaste vänner. Nu triumferade den unga damen; hon var öfverlycklig, ty nu skulle alla afundas henne; ja, jag tror att hon gret! Det verkade. Alla skulle nu köpa detsamma pulvret och desamma borstarna, och alla fingo dem med mycken svårighet; han skulle bestämdt ruinera sig, den beskedlige doktorn, han hade ju blott sitt lilla förråd, som han aldrig tänkt sälja. Emellertid hade han, när jag gick, sålt flera hundrade borstar och pulver dosor, och ingen tänkte nu mera på gratiständerna. – Jag behöfver knappt tillägga, att doktorn, alla hans gratispatienter och den unga flickan på köpet voro utskickade af en fabrik för tandpulver och tandborstar; möjligtvis också ett bolag på egen hand.

356 Otalige voro konstmakarne. Lindansare, voltigörer, taskspelare, Herkuler spelade på öppna theatrar, uppförda för tillfället. Djurtämjare läto då och då ett lejon ryta bakom förhänget; men lät man narra sig dit, fann man ofta der bakom ej annat än utsvultna hyenor och någon afsigkommen panther med afhuggna klor. En virtuos, af gamla gardet förstås, fastän han såg något för ung ut, uppförde solo en konsert på 15 eller 20 olika stämda trummor. En annan virtuos spikade sig, d. v. s. att han med en väldig hammare inslog spik efter spik i pannan, kinderna, näsan o. s. v. Till heder för pariser publiken bör jag tillägga, att dylika antiqvarier från en råare tid, såsom han och de fleste djurpinarne, tycktes göra en klen marknad och beundrades blott af dräggen bland folkhopen.

357 En hel mängd underbara saker utbasunades för den som ville mot två sous krypa in bakom förhängena. Man hade att välja medan Sebastopol, Odessa, Bomarsund och Sveaborg. Det var allt marionetter, och somliga rätt inventiösa. Man såg sjön, landskapet, fästningarna. Arméer af 5 eller 6 tum höga soldater marscherade fram och åter, afskjöto sina gevär, stupade för kanonelden, slogos ursinnigt och lupo till storms. Slutet var naturligtvis alltid en seger för franska vapnen, bestående deri att fästningen sprang i luften under åskådarnes starka applåder och bravorop.

358 Bakom ett förhänge sof en somnambul, som mot särskild betalning förutsade otroliga ting. Bakom ett annat visades Les merveilles du siecle, en medelmåttig panorama. Bakom ett tredje fick man se »Brasiliens mysterier» – urskogar, jätteormar och halfnakna negrer. Bakom ett fjerde skulle man få se »sin hustrus porträtt»,konsekvensändrat/normaliserat eller, om man fann detta för litet beundransvärdt, »sin fästmös»,konsekvensändrat/normaliserat »sin älskarinnas».konsekvensändrat/normaliserat Hvem ville ej gerna betala 2½ kopek för någonting så intressant? Man fick också ganska riktigt titta i en lång kikare och se en hop figurer af bättre och sämre sort, och när man ledsnade, som skedde ganska snart, så förklarade man naturligtvis att man sett hvad man önskade. Dessa charlataner hade en obegripelig kontenans och en qvickhet till svar på alla invändningar.

359 Några bland konstmakarne hade bättre att bjuda på. Der var en som förevisade och förklarade med verklig talent en topografisk plan af Sebastopol, jag vill minnas, i vax. En annan hade utställt på fältet en mäktig elektricitetsmachin och anställde experimenter, som ganska väl försvarat sin plats i en lärosal. En cirkelrund barriére af pålar och linor var tillräcklig att hålla den täta menniskomassan på nödig distans.

360 Gick man förbi de ändlösa raderna af små butiker uti alléerna, så hade man tusen saker att välja på. »Kinesiska ruletter» funnos der vid hvart tionde steg. På en stor bricka voro en mängd granna porcelliner på det mest lockande sätt uppstaplade. Brickan var rörlig, och mot två sous fick man svänga den ett hvarf omkring. Råkade då den lilla stålfjädern, som skrapade mot sidogallret af brickan, stadna framför en bredvid stående pjes, så vann man den: än en blomstervas, än en cigarrkopp, än ett par vackra koppar; men de stora förgyllda kannorna stodo midtpå som skådorätter och hade väl stått der oåtkomliga i tidernas tider. Detta slags lotteri var mycket i smaken och varierades på otaliga sätt. Än bjöds man att vinna portemonnaier, pennknifvar och cigarrfoderaler, än dosor med konfekt, än peppar- och mandelkakor, än maccaroni, än frukter, ja tillochmed gryn och grönsaker kunde lyckan der beskära sina gunstlingar. De goda herrar och damer parisare af bourgeoisin hade här ingen brist på delikata varor att stilla hunger och törst. Utom vanliga saker, såsom kaffe, thé, chokolad, sorbet, absinth, likörer, viner, öl – ölet har, till alla vinhandlares förtviflan, otroligt tilltagit under kejsaretiden – funnos här frukter af alla tänkbara slag, konditorisaker af det mest förföriska utseende, varma vofflor, som gräddades på stället i små, enkom medförda jernugnar, kall och varm mat, med ett ord allt, utom – bränvin. En nordbo, som velat hit medföra sitt hemlands oseder, skulle ha råkat i förtviflan, ty i hela Paris är det icke möjligt att få en sup. Hvilken märkvärdig brist i civilisationens hufvudstad – ifall man icke hellre vill säga: hvilket ofanteligt företräde!

361 På alla sidor knallade skott. Utan tir au pistolet, eller målskjutningar, är här en folkfest omöjlig. Jag räknade några och fyratio enkom för sådant inrättade butiker à två sous skottet. Högsta vunna pointen medförde ett litet premium; träffades närmaste ringar i måltaflan, fick man skjuta gratis engång till, och jag såg dem, som, till butikens stora förtret, träffade den ena pointen efter den andra. Äfven fäktmästare hade här sina butiker: det både hördes och syntes, att man var bland ett krigiskt folk.

362 Det toge icke slut, om jag ville beskrifva alla uppfinningar af det franska snillet i rolighetsväg. Här voro karuseller, vippgungor och rutschbanor på jernvägar, så inrättade, att man icke blott åkte nedåt och uppåt, rakt fram eller i halfcirkel, utan ännu dertill under farten snurrade omkring. Barn och unga flickor voro der de tappraste. Ett mycket omtyckt nöje var också att låta väga sig. Det gick flinkt. Man satte sig i en liten stol beklädd med rödt samet, och en minut derefter fick man en liten tryckt sedel med ifylld ziffra för sin persons vigt och betydelse här i verlden alldeles på hårsmån.

363 Den stora illuminationen, som begynte kl. ½ 9 på aftonen, utgjorde bokstafligen festernas glanspunkt. Det kan vara nog, om jag säger dig, att Paris, som likväl sett något förut i ståt och prakt, aldrig hade sett dess like förr. Der voro brinnande skott, kaskader af eld, örnar och namnchiffren, buketter af 30 000konsekvensändrat/normaliserat stjernraketer, på engång stigande mot den dunkla aftonhimmelen. Från Tuilleriernes fönster hade man framför sig hela den långa sträckan öfver elyseiska fälten till triumfbågen, garnerad med tredubbla guirlander af färgade eldar på båda sidor och uppfylld af en oöfverskådelig menniskoskara. Tre af mina bekanta klefvo turvis på hvarandras axlar och förskaffade sig dermed en utsigt, ensam i sitt slag, medan man på alla tillgängliga punkter schackrade med stolar. Jag skall nästa gång berätta dig en liten episod, som är på sitt sätt betecknande: en revolution in nuce, ett litet stycke emeute, som alltid hör till saken när man i Paris skall ha riktigt roligt.

Notisen/artikeln ingår i HT 23/5 1857:|40 3|

Söderom Östersjön.

38. En émeute vid Pont des Invalides.

364 Fråga dem, hvilka ödet fört till Paris åren 1830, 1832, 1848 i Februari och Juni, 1851 i December m. fl. märkvärdiga tillfällen, – fråga dem om de stora striderna, der välden fallit och välden uppstått i blod, för att åter falla och åter uppstå i ödenas kretsgång. Det uppträde jag bevittnade ansågs knappt förtjena ett par rader i tidningarna såsom ett incident sans suites, men var af ett eget intresse för främlingen såsom en vallning af samma våg, hvilken bortsopat throner och dynastier.

365 Den 15 Juni vid mörkningen begynte de 100 000konsekvensändrat/normaliserat, hvilka ännu befunno sig uti invalid-esplanaderna, strömma öfver mot högra Seinestranden, för att uppnå place de la Concorde, derifrån man hade den bästa utsigten af det stora fyrverkeriet. För att komma dit, måste man passera invalidbron, såframt man icke ville göra en lång, kanske omöjlig omväg till venster öfver pont de Jena. Nu begaf det sig emellertid, att när folkströmmen i allt tätare massor vältrade fram mot bron, befanns den stängd af två kompanier linietrupper, – ett nödvändigt försigtighetsmått. Ty emedan pont des invalides tillika erbjöd en mycket förmånlig plats för att se fyrverkeriet, så skulle först så många som möjligt ha stadnat der och stoppat passagen; de öfriga skulle ha trängt på, och en massaker hade knappt kunnat undvikas. Detta hade man förutsett, och jag bör upprepa, att den franska polisen vid alla sådana tillfällen är ytterst klok och vaksam.

366 Hvad var att normaliseringoriginal: jag göra? Jag tog mitt parti, klättrade jemte en hop andra på stenbarrieren mot floden, fick godt ryggstöd mot yttersta bropelaren och såg från denna ståndpunkt fyrverkeriet från sidan och folkmassan öfver axlarna.

367 Denna förmån vunno blott de tidigast ditkomne. Hela den öfriga täta hopen sammanpackades på quaien närmast barrieren och bron; och emedan nya skaror, okunnige om hindret, oupphörligt trängde på, blef trängseln på denna punkt förfärlig.

368 Man måste ha varit med vid ett dylikt tillfälle, för att göra sig ett begrepp om hvad det vill säga att inpackas i en sådan råttfälla. Den arm man sänkt kan icke åter lyftas; den arm man höjt kan icke åter sänkas. Bröst mot bröst, rygg mot rygg, blir man viljelös inklämd mellan de närmast stående, ur stånd att göra en rörelse utom den man får genom yttre påtryckning, nästan ur stånd att andas och lyckligtvis äfven ur stånd att falla, ty då vore man förlorad. I en sådan situation, när den hunnit sin höjd, finns intet förbarmande, ingen konsideration för ålder eller kön; hvar och en har fullt upp med att sköta sig sjelf, och sjelfbevarandets instinkt, som är den menskliga egoismens innersta rot, gör hvarje öra döft och hvarje hjerta känskolöst. Den som engång upplefvat något dylikt, förundrar sig icke mer öfver den skoningslösa grymhet, med hvilken de starkaste och råaste vid eldsvådor i theatrar klättrat öfver de öfrigas hufvuden, obekymrade om att deras egen räddning kanske kostat tjugu svagare lifvet.

369 Så långt kom det väl icke här, dock kanske mer af en lycklig tillfällighet, än genom auktoriteternas förtjenst. Det vådligaste var att se de många qvinnor och små barn, som råkade in uti trängseln. Lyckligtvis funno de ett beskydd i den ridderlighet, som icke förnekar sig ens hos den simplaste fransman. Innan trängseln ännu blef för stark, placerades de klenaste och svagaste i säkerhet på barrieren, der pojkar och månglerskor svärjande måste lemna plats. De små barnen upplyftades på arbetarnes axlar, der de tillika kunde förträffeligt se fyrverkeriet. Folkmassan, på det sättet garnerad öfverst med barn i brokiga bluser och hattar, liknade en tät mörk häck öfversållad med blommor.

370 Genast i början blef något missnöje, när passagen var stängd, och det vexte alltmera, när de främste emot sin vilja trängdes framåt emot militärens gevärkolfven »Huru! Man stänger bron! Man nekar oss passera! Messieurs, man vill väl icke låta trampa ihjäl oss! Messieurs, voici des dames! här äro damer (detta ord är en trollformel, som intet franskt hjerta anses kunna emotstå)! Ni kan icke neka madame och hennes barn att passera»...

371 Men soldaterne, lydige sina ordres, fortforo att spärra vägen och nöjde sig med att höfligt upprepa: »tillagt av utgivarenimpossible, messieurs! C’est interdit, det är förbjudet».

372 »Mais avancez donc! avancez!» ljödo otåliga röster från de yttre hoparna bakom, ty de lysande eldguirlanderna långs elyseiska fälten på motsatta flodstranden begynte alltmera locka hopen ditöfver.

373 Ne poussez pas, messieurs! ropade soldaten, som stod mig närmast vid bropelaren, ty massorna trängde allt starkare på och han hade fullt arbete att försvara sin post. Ett apelsinskal, slungadt af öfvad hand midti hans panna, var hopens svar. Han fördrog det likväl med berömligt tålamod.

374 Då blef man varse två fruntimmer, som passerade från vår sida den klart upplysta toma bron, eskorterade af en officer. Detta var oförsigtigt, ty ingenting retar så mycket, som ett företräde beviljadt åt några och nekadt åt andra. Ett starkt sorl uppstod. V’la des dames sur le pont! Avancez! Avancez! Och i samma ögonblick flög en skur af apelsinskal, plommon och småstenar från hopen emot soldaternes hufvuden. Pariser gaminerna ha mest alltid något slags artilleri i fickorna. Man vet ej när det kan behöfvas.

375 Nu blefvo kolfvarna, efter att ha utdelat temligen duktiga puffar, obrukbara. Befälhafvande officeren kommenderade: fäll bajonett!

376 Detta magiska ord, välbekant sedan fordna gatstrider, förfelade icke sitt intryck på massorna. De främste ryggade ovilkorligt tillbaka, oaktadt den täta muren bakom dem. Der uppstod plötsligen ett mellanrum medan blusernas bröst och bajonettspetsarne, likväl icke bredare, än en armslängd. Några bland barnen började gråta.

377 Om i detta ögonblick ett af dessa ord blifvit utslungadt bland hopen, hvilka likt brandfacklor sätta alla eldfängda ämnen i låga; – om en enda stämma ropat vive la republique! eller hellre, om man funnit ett nytt ord i stället för detta redan något förslitna – ty nästa revolution behöfver ett nytt ord, och för ett nytt ord går fransmannen i elden; – vete himlen hvad som då varit att skåda från bropelaren vid pont des invalides. Men tiden var icke mogen, och detta enda ord uteblef.

378 Tidningarne kunde säga: incident sans suites.

379 Bajonetterna blänkte i det tilltagande eldskenet. Effekten af deras vältalighet räckte likväl ej länge. Ropen avancez! och á bas la ligne! begynte ånyo, stenar af större dimensioner kommo här och der susande öfver hopen och nedföllo plaskande i floden. Ett aflångt föremål hven genom luften och träffade bropelaren; det var en promenadkäpp af det slag som man nyss begagnat till att fånga fallskärmarna och kristningskonfekten. Åtskilliga kastvapen af outredd beskaffenhet – jag tror det var afbrutna paraplykryckor – nedslogo bland soldaterne, som till utseendet bibehöllo ett orubbeligt lugn, men retades af det förnyade ropet á bas la ligne! Jag hörde de närmast stående svära mellan tänderna.

380 År 1848 den 23 Februari vid samma tid på aftonen hände sig att en afdelning af 14:de linieregementet fällde bajonett mot en skojande folkhop vid utrikesministerns hotel. På ena sidan litet skoj, på andra sidan litet hot, man mente troligen ej värre än så, men »af misstag» föll der ett skott, befälhafvande officeren kommenderade fyr! sextio personer stupade, revolutionen flammade upp, konungadömet föll och republiken tågade in.

381 Men dessa folkvågor, lika lätta som oroliga, behöfva endast ett vindkast för att afledas i nya riktningar. Mer än ett upplopp har blifvit besegradt af en regnskur. Denna gång var det fyrverkeriet. Raketerna begynte fräsa, eldhjulen spraka, explosionerna dåna. Alla blickar vände sig ditåt, militären var glömd, emeuten förbi. När man åter ihågkom hvarandra, var passagen fri öfver bron, likväl så att folkhopen först slapp öfver från högra stranden. Hela massan på venstra stranden fick vänta ännu en qvart till straff för sin uppstudsighet.

382 Bajonetterna voro försvunna. Folkströmmen skingrades åt alla håll i den omätliga staden. Allt var lugnt. Napoleonidernes stjerna stod ännu i zenith af sin glans.

Notisen/artikeln ingår i HT 6/6 1857:|44 3|

Söderom Östersjön.

39. Jardin des Plantes och kungstigern.

383 Jardin des Plantes, grundlagd år 1626 af Ludvig XIII, har det rykte om sig att äga de rikaste naturalhistoriska samlingar i hela verlden. Det är möjligt att den öfverträffas i enstaka brancher af London och andra orter; men sanningsenligt kan jag försäkra dig, att vårt s. k. stora museum och öfriga samlingar i Helsingfors, hvilkas värde för vår ort jag visst icke derföre vill förringa, ej kunna gifva någon föreställning om dessa ändlösa salar och drifhus, der ett flyktigt besök är likaså tröttande, som ett noggrannt betraktande är lärorikt. Nästan samma intryck göra institutet och kejs. bibliotheket vid rue Richelieu. Främlingen kan icke gå genom dessa salar utan en suck öfver tidens knappa mått – öfver kortheten af ett menniskolif, som jagar tanken förbi dessa anade skatter med Tantali törst.

384 Dessa museer, dessa drifhus och långa rader af sällsynta vexter i det fria hafva något mycket enformigt för öfverblicken. Allt är der detalj; det hela ligger der utom åskådningen och inom vetenskapen. Man märker genast, att dessa studier, så ytterligt detaljerade, kräfva en hel lefnad. Men emedan hvarje fält inom vetenskapen är så begränsadt, blir det också drifvet med ytterlig noggrannhet. Vår landsman doktor William Nylander arbetar 2 till 4 timmar om dagen i Jardin des Plantes och har vunnit anseende som auktoritet i en branche af botaniken, nemligen för lafvarne. I kulturländerna gör vetenskapen ungefär som handeln: den sorterar sig i detaljer. Jag påminner mig en butik vid rue d'école medicine; den hade ock sitt fack, men det lär ingen hos oss göra efter. Den handlade med benrangel, knotor och dödskallar; det var dess lofliga trafik, och någon annan vara stod ej att fås uti den butiken.

385 Men för att återkomma till Jardin des plantes, så är det icke botaniken ensam, som lefver der för åskådaren, utan än mera zoologin. Hvarje qvarter har sina invånare, stängda under bar himmel inom ett galler, afpassadt efter deras storlek och vighet. Här promenerade inom sitt galler hjorten, der giraffen; här zebran, der buffeln; här kamelen, der noshörningen; sex eller sju björnar bodde i öppna hålor och ställde sig på baktassarne att tigga bröd af de kringstående. Elefanten, som dock hade eget hus, ansåg sig ej för god att utsträcka på tiggeri sin långa snabel öfver staketet. Flodhästen vältrade sin tröga oformliga bruna massa i en enkom för honom inrättad damm och luffsade ovigt upp, när vaktaren kallade honom till måltiden. Jag bör tillägga, att bagare hade här sina butiker ensamt på spekulation att sälja bröd åt dem som ville traktera djuren. Fåglar och apor af alla slag bodde, allt under fri himmel, i stora jernburar; de små amfibierna höllos i enkom inrättade lådor; den stora nilkrokodilen vältrade sig i en lång låda, uppfylld med ljumt vatten, och hväste åt hvar och en som nalkades honom. Boa constrictor dvaldes uti ett dylikt fängelse.

386 Allt detta förglömde man likväl vid anblicken af de vildaste rofdjuren. Öfverintendenten (professeur l'administrateur) hade artigheten att, jemte inträdeskort till museerna, äfven lemna mig ett till vilddjuren. Jag önskar att du och din misse varit tillstädes, när de stora kattorna åto; der förslog icke ett möss. I Jardin des plantes funnos för närvarande omkring 6 lejon, 4 tigrar, 3 leoparder, 3 panthrar, en hop hyenor och schakaler. Haf respekt för din misses anor, Betty, ty alla, utom de två sistnämnda, tillhörde kattslägtet.

387 Dessa djur voro af mycket olika lynne. Träldomen hade förnedrat somlige af de starka; de sågo dystra, slafviska och ruggiga ut. Vargarna t. ex. voro de eländigaste vargar man kan tänka sig. Andra bland vilddjuren hade ännu helt nyligen jagat i skogarna och ännu icke lärt sig fina pariser seder. Just dessa bestar voro favoriter för åskådarne. Förfiningen tycker alltid om att se framför sig ett stycke ödemark, och dessutom älskar fransmannen allt slags lejonlynne. Hvilka artigheter man sade det stora numidiska lejonet, som knappt bevärdigade hela den brokiga samlingen utanföre med en likgiltig blick! Det föll ingen in att räcka öknens konung ett bröd; det är också förbjudet. Det är blott björnar som matas med nådegåfvor.

388 Men ingen af alla dessa bestar kunde dock mäta sig med den stolta bengaliska kungstigern. Han hade först nyligen blifvit hämtad från Ganges stränder; han var hög som en mindre häst, men längre, i sin fulla styrka och vildhet, skönt randad i gult och svart, för resten till hela sin skapnad och sina fasoner en ofantelig vildkatt. Jag bekänner uppriktigt att jag icke velat möta honom en afton i skogen. Hans gulgröna ögon brunno i dyster glans och genomborrade åskådaren: han var en Nero och mer än en Nero, ty han var blodtörstig, men icke feg. Och derföre beundrade fransmännen honom.

389 Hvarje djur hade dubbla burar, en yttre mot trädgården och åskådarne, en inre mot en trång korridor åt menagerigården. Mellan båda burarna var en fallucka, och när djuret var i den ena, städades den andra. Men till inre buren kom man blott med särskildt tillståndsbiljett, och med en sådan blef jag i tillfälle att se djuren erhålla sin föda kl. 3 e. m. M. Mathieu, diurvaktaren, hade lagt åt hvar och en dess portion i de inre burarna, och så öppnades falluckorna. Djuren rusade ut och kastade sig med glupskhet öfver köttstyckena. Det var åter kattens hukande språng, hennes gnistrande ögon, när hon ser sig omkring, om någon vill rycka hennes rof ifrån henne. En af fransmännen – vi voro blott fem eller sex derinne – stack då spetsen af sin paraply mot det numidiska lejonet. Jag glömmer icke det raseri, som dervid intog skogens stolte beherrskare. Lejonet hukade sig ned med ett dåft rytande och tog med ens ett språng emot gallret, så att det knakade i jernstängerna; – derefter drog det sig i vanmäktigt raseri tillbaka; fattade köttstycket mellan framtassarna och betraktade oss, men åt icke en bit, innan vi aflägsnat oss.

390 Kungstigern hörde lejonets rytande; det är bekant, att alla djur, från de minsta till de största, darra vid detta ljud. Den stolta gula katten blef orolig, grep köttstycket mellan sina hvita spetsiga tänder och tassade tre eller fyra slag kring buren, betraktande oss med eldsögon. Fransmannen höjde åter sin paraply, – tigern stadnade; hans långa murrhår drogos uppåt, öronen bakåt, hufvudet sänktes, ryggen bugtades, klorna indrogos och utsträcktes ånyo; – fransmannen sänkte sin paraply, och deri gjorde han rätt.

Notisen/artikeln ingår i HT 10/6 1857:|45 2|

Söderom Östersjön.

40. Den moderna operan.*)Tilldess vi kunna meddela mera direkta bemötanden i theaterfrågor, må detta och efterföljande tjena som bilagor i tvisten med hr A. M. i Å. T. om theaterns betydelse.

391 Jag öfvergår till några skildringar från konstens område, och närmast theatrarna. Ganska ringa är den erfarendet man hinner samla på ilande veckor och månader, men den får en betydelse derigenom att mycket till hälften anadt klarnar derefter, mycket på afstånd skimrande upplöser sig i en fåfängelig dunst och deremot mycket, som man förut förbisett eller förgätit, tränger sig då uti förgrunden med sanningens enkla, flärdlösa, oemotståndliga makt.

392 Jag ville se denna opera t. ex., som i våra dagar gör anspråk uppå att vara scenens yppersta blomma och till hvilken vi alla skattat vår gärd af hyllning, det vare sig i Petersburgs gyllene loger eller på de tarfliga bänkarna af Helsingfors theaterhus. Jag ville se henne i sin högsta utveckling, i hela den prakt som den rådande smaken slösat uppå henne, för att derefter bedöma, om Richard Wagner sagt sannt, då han kallat denna konstgenre »ein Irrthum»,konsekvensändrat/normaliserat en förvillelse. Jag ville höra hvad det i våra dagar blifvit af Glücks, Mozarts, Cherubinis, Boieldieus, Mehuls, Webers, Rossinis älsklingskonst, för att derefter kunna med någon klarhet fatta, om denna konstgenre ännu hade något berättigande och någon framtid. Mången hade sagt mig, att italienska operan i Petersburg uti prakt och talenter stod främst och att berliner operan, för att icke tala om San Carlo och La Scala, i flera hänseenden kunde mäta sig med, kanske öfverträffa den parisiska; det är möjligt. Men scenen är endast ena hälften af all dramatisk konst; publiken är den andra, och jag tänker att en så bildad, en så spirituel theaterpublik som den parisiska förgäfves lärer sökas åtminstone på denna sidan om Alperna. En brist är emellertid så väsentelig, att den ej bör förtigas. Jag har ej hört eller sett den italienska operan i Paris; den hade nu, ensam bland alla theatrar, sommarferier. Jag hörde blott dess förnämsta medlemar sjunga på en konsert för de öfversvämmade. Ställer man det musikaliska intresset främst, så var det likväl någon ersättning.

393 Det låter väl kosteligt att se en opera, men det är likväl så. Denna konstgenre har steg för steg sjunkit så djupt, att ögonens lust efterhand kommit att blifva den främsta som efterfikas.

394 Operan begynte i 17:de seklet vid några italienska potentaters yppiga hof, der man icke mera fann behag uti Palestrinas kyrkomusik. Man uppfann då ett stycke musik, som kallades aria och som från början icke var annat än en med diverse grannlåter utstyrd och tillkonstlad folkvisa. Under denna aria lade man, för bättre effekts skull, dramatiska motiver; derefter lånade man recitativet från kyrkomusiken, som af ålder begagnat det, och slutligen fulländade man den musikaliska utstyrseln med den flerstämmiga sången, med kören, snart också melodramen. De store mästarne funno här ett tacksamt fält, både för motivernas rikedom och för det mäktigare musikaliska intryck, som dermed åstadkoms. Men det dramatiska underlaget, texten, var från början en bisak och blef ej heller någonting annat. Mozart skref helt obekymrad sin skönaste musik till texter, som efter omständigheterna voro lättfärdiga eller pedantiska, allenast de voro musikaliskt tacksama. En Schikaneder kom mycket oförvarandes jemte honom till odödligheten. Textförfattaren blef ingenting annat än kompositörens verktyg, som ofta på beställning hopsatte det eller det, ofta fick lappa, stympa eller skarfva det redan hopsatta; och det bästa man kan säga om de bästa operatexter är att de, jemte musikalisk utförbarhet, försvarligt uppfylla de poetiska, de dramatiska fordringarna.

395 I denna onaturliga genre, som ville gifva en nödvändigtvis lyrisk produkt ett dramatiskt berättigande, låg redan från början fröet till dess förfall. Den förnedrande betjentrol, som poesin deruti har spelat i förhållande till musiken, har grymt hämnat sig på musiken sjelf, och gången af denna Nemesis är lärorik att betrakta. Sången gjorde början och tillmätte sig att mästra kompositionen. Det lyckades väl Glück att för en tid stäfja dessa anspråk, och jag vill icke påstå att de store mästarne alltid böjt sig för sångares och primadonnors pretentioner, men det hände också dem ofta att de skrefvo sina arior enkom för den eller den rösten – således för ett ändamål utom det skönas eget – och de mindre herrarne voro och förblefvo ödmjuke tjenare för dylika nycker, hvilka ytterligare gjorde sitt till att tyrannisera textförfattaren. Detta mästrande från scenen kunde ännu försvaras ur musikaliska synpunkter, likasom operans böjelse att ödmjuka sig för instrumenterna, att slå an med kolossala effekter åt detta håll. Men allteftersom klyftan mellan operans anspråk och dess verkliga dramatiska halt blef tydligare, måste man söka att, om icke fylla, åtminstone bortblanda denna stora lucka, och så tillkom balletten. Kompositören hade kujonerat poeten; primadonnan hade kujonerat kompositören; nu blef det dansösen, som i sin tur kujonerade primadonnan och tilldrog sig allas blickar. Och det stadnade icke dervid, det gick ännu ett steg nedåt, så att dekorationens prakt, kostymernas lyx blef en hufvudsak, hvarigenom ändtligen sjelfva dansösen blef kujonerad af dekorationsmålaren och regissören. Redan i de musikaliska mästerverken »Trollflöjten»,konsekvensändrat/normaliserat »Don Juan» och »Friskytten» begynner detta vädjande|45 3| till ögonens lust blifva märkbart, men det stäfjas ännu der af musikens lyftning och snille. För efterföljarne blef exemplet desto förderfligare. »Profeten» t. ex., hvem talar der om musiken? Nej, skridskoåkningen, den uppgående solen, se der det mest fängslande intresset af denna stora opera, som ses, detta kolossala lappverk, som i sin tur blifvit öfverträffadt af Halevys »Eviga Jude», der operan ändteligen kommit derhän att undfägna theaterkikarne med yttersta domen.

396 Man må, om man så vill, lemna poesin derhän och förgäta alla fuskverk och alla orimligheter, som i dess namn och i dess drägt ha gifvit sig ut att förherrliga den moderna operan. Men man måste bekänna, att slutligen äfven musiken kommit att spela deruti en slät figur. Och ehuru den onekligen frambragt och ännu understundom i Meyerbeers, Aubers, Verdis – jag vore frestad att tillägga Pacii – nya operor frambringar enskilda, än lysande, än rörande effekter, så bli kompositionens halt och totalintrycket oftast sådana, att man lyssnar på någon aria eller duett, gnolar den på sin kammare, arrangerar den för piano eller positiver, gör deraf polkor eller françäser, men konstnjutningen af det hela, musikeffekten i stort – ja den går in genom ena örat och ut genom det andra, och behållna resten blir ett kolossalt skrammel, hvari enstaka reminiscenser sparsamt uppdyka.

397 Behöfver jag nämna bevis härpå? Du kan finna dem i Petersburg, Berlin, Stockholm, öfverallt, likaså väl som i Paris. Jag vill endast omtala det första intrycket. Man gaf Verdis »Sicilianska Aftonsång» på stora operan, ett slipprigt ämne för en pariserpublik, ty det är nationalhämden, som massakrerar fransmän. Allting är ställdt på spetsen, som den italienska passionen vill ha det: här äro kärlek och hat, svartsjuka, fanatism, dolkar och blod. Publiken är emellertid ganska lugn, applåderar här och der en vacker drill, och när det gäller något rätt rysligt, låter man hämta en glace eller skalar en apelsin. En 18-årigkonsekvensändrat/normaliserat debutant, mad:lle Moreau-Sainti, italienska, uppträder för första gången: lorgnetter och kikare i liflig rörelse! Hon har en briljant figur, sjunger excellent, klakörerne äro ock på sin plats – denna infama liga, som nedsmutsar med sin besoldade förtjusning äfven det mest rättmätiga bifall; – godt, Moreau-Sainti får en stark applåd, en applåd af kännare, och det betyder något; hennes lycka är gjord, alla tala om henne, om stycket bekymrar sig ingen, på sin höjd den oerfarne nordbon, som dock vill höra huru man sjunger ihop ett blodbad. I andra akten öfverraskas man af en tarantella; charmant, hvem bryr sig dåmera om aftonsången! Kommer så stycket till tredje akten; det är redan så långt gånget, att man i hvarje ögonblick väntar signal till nederlaget. Men nej, den unga prinsessan i stycket inträder med sina hofdamer, sätter sig helt lugn och förklarar att hon vill se en ballett. Och ballett blir det, midt under hatets och hämdens hotelser, en ganska försvarlig ballett, som räcker en god halftimme och väl kunnat stå sitt eget kast, utan all aftonsång. Den heter »Årstiderna» och är verkligen rätt vacker. Man ser den frusna Vintern med 8 bepelsade genier dansande värma sig kring en eldbrasa, som uppflammar ur golfvet. Derefter kommer Våren, nedsväfvande från taket på en guldsky och omgifven af zefirer, som rätt behändigt flyga öfver scenen. Våren vidrör marken med sina tåspetsar, och för hvarje gång uppspirar der en ros uti hennes spår. Sommaren kommer; kring henne uppspirar, man vet ej huru, en hög rosenhäck; hon dansar med sina genier och försvinner. Rätt som det är, uppvexer ur marken ett helt skördefält; det är Hösten och dess genier, som göra sina lätta piruetter öfver sädesaxen. Ännu en briljant tablå på tåspetsarna, skörden försvinner, Hösten med dem, och balletten är slut.

398 Jag upprepar, allt detta är ganska vackert, men hvad hade det väl att göra med sicilianska aftonsången? Också, när Procide, Guy de Montfort och det öfriga sällskapet strax derpå uppträda och återtaga styckets afbrutna trådar med samma ursinniga hat och hämd som förut, förekommer det som ett löjligt godmorgon-yxskaft; – det dramatiska intresset är totalt ruineradt, och det musikaliska har fått en ohjelpelig knäck. Men hvad är det vidare? Sådana äro de alla, »lapp på lapp och ingen söm»,konsekvensändrat/normaliserat som det heter i gåtan. I Hugenotterne t. ex. ser man alldeles samma sceniska nonsens.

399 Och likväl, jag ville förlåta operan allt det orimliga, flärdfulla, konstnärligt falska och skefva, som den bragt öfver tiljorna, för det myckna sköna, som den derjemte skänkt oss – ty hvem skulle väl derföre önska, att Trollflöjten, Figaros Bröllop, Don Juan, Wilhelm Tell, Friskytten, Den Stumma, Hvita frun, Joseph i Egypten, Martha, Robert och så många andra nu vore oskrifna? – jag ville förlåta den all vansklighet, om någon kunde bevisa, att sådant icke hör dess väsende till, utan är ett tillfälligt ogräs, som åter kan bortrensas och åter gifva oss bilden ren. Men jag fruktar, att i sjelfva dess väsende ligger en inre osanning, nemligen just den som uttalas af Wagner såsom grundtanke för hans år 1852 utgifna skrift »Oper und Drama»: »Die Oper ist ein Irrthum, denn in diesem Kunstgenre ist ein Mittel des Ausdruckes (die Musik) zum Zweck, der Zweck aber (das Drama) zum Mittel gemacht».*)»Operan är en förvillelse, ty i denna konstart är ett medel för uttrycket (neml. musiken) gjordt till ändamål och deremot ändamålet (neml. dramen) till medel.» Så visst som konstens innersta väsen är frihet, så visst kan heller ingen konstart ostraffadt bruka den andra till ett viljelöst redskap; och skola tvenne konster samverka, så måste de innerligt sammansmälta, såsom ord och musik i en äkta visa. Allraminst låter den högsta af alla konster, den dramatiska poesin, med dess stränga fordringar på enhet och sjelfständighet, i längden kujonera sig under tonernas fantastiska nycker, och jag tänker, att den tid är icke långt borta, när operan utspelt sin rol – likasom troligen allt det konsert- och virtuos-oväsende som grasserar i våra dagar – och lemnat plats för ännu knappt anade konstformer, hvilka bättre lyckas i hvarandra upplösa och återförena elementerna af det sköna, hvad namn de än bära må.

Notisen/artikeln ingår i HT 20/6 1857:|48 2|

Söderom Östersjön.

41. Balletten »Korsaren».konsekvensändrat/normaliserat

400 Vi ha talat om operan; jag har icke smekt detta tidens sjelfsvåldiga och bortskämda barn. Låt oss medgifva, om du så vill, att den frambragt mycket skönt och att den för sin tid varit en berättigad, ja en nödvändig utvecklingsform; jag tror icke destomindre att dess tid är förbi, dess stjerna i nedgången, och att den burit inom sig från början fröet till sin undergång.

401 Jag kunde citera bevis; onyttig möda, du finner dem i mängd på alla Europas – jag hade så när sagt Asiens, Afrikas, Amerikas och Polynesiens – skådebanor, öfverallt der ridån gått upp öfver en introduktion och fallit ned öfver en final. Du finner dem i tidiga reminiscenser från egna barndomsdagar. Mins du Rossinis Tancred t. ex. på Helsingfors scen (Madame Neder, ty partiet ligger så högt, att sällan en karl går ut med det), huru han, dinglande med ett svärd som han icke orkade bära, sjöng i stället för att slåss, sjöng omkull Jerusalems murar, sjöng ännu de grannaste roulader när fienden var öfver honom och hvar sekund gällde menniskolif och kanhända hela kristenhetens väl? Mins du Bellinis Romeo, huru han, likaså skral i vapenöfningar (Julia Reitmeyer, ty der behöfdes åter ett fruntimmer), sjöng ihop sina förtviflade beslut, sjöng ihjäl sig, det var hans skyldighet; deri icke sämre än Edgar i Donicettis Lucie och så många andra musikaliska berserkar. Det kan likväl ännu låta säga sig, men jag har äfven hört Meyerbeers Peter den store göra de grannaste löpningar, jag har hört Gretrys Richard Lejonhjerta sjunga mycket rörande arior och sentimentala duetter; undra sedan att man kan sjunga ihop en Bartholomeinatt och en siciliansk aftonsång! Jag vill dervid icke fästa mig vid sådana småsaker, som att operakörer och arior gång efter gång upprepa samma ord, när musiken behöfver det; värre är att handlingen vanligen står stilla och sjunger. Detta gjorde min vän Greve i lifstiden mycket bekymmer, den tiden vi tillsamman skulle göra en opera; vi beslöto då att låta handlingen tala, hvilket jemförelsevis var ett klokt beslut, ehuru det bästa onekligen är att låta den handla. Vår opera blef emellertid, liksom de bekanta giftermålen, den bästa opera, emedan den – icke blef af.

402 Vare det nog sagdt om operans dramatiska halt; – den musikaliska lemnar jag i sitt värde. Jag ville endast tillägga det, att öfverallt der de store mästarnes musik – och bland de mindre t. ex. Herolds färgrika glödande Zampa – öfverallt der den har verkligen höjt det dramatiska intrycket, så har det varit som medel, och förståndigt begagnadt, är det medlet ett af de mäktigaste. Men aldrig kan musiken på scenen verkligen blifva ändamål, utan att vränga sin uppgift åt sidan; den är det vältaligaste uttryck för menskliga känslor, men den skall icke försöka att handla, och erkänner man det, så är det på samma gång slut med dess dramatiska anspråk.

403 Jag kan likväl ej lemna detta fält för så många nederlag och så många triumfer utan att egna några ord åt operans yngsta dotter och till slut dess tyrann, balletten. I stället för reflexioner vill jag här ge dig ett exempel och väljer ur hopen ett af de mest lysande, en ballett, som åtminstone år 1856 ansågs vara den yppersta i sin genre,*)Och som väl ännu, år 1857, tyckes bibehållit detta sitt rykte, efter den företrädesvis blifvit vald att illustrera Pariser-operans galaspektakler för konungen af Bayern och storfursten Konstantin. nemligen »Korsaren», balett-pantomim i 3 akter af De Saint Georges och Mazilier, musiken af den nyligen aflidne kompositören Adam, hvars »Alphydda» och »Postiljon från Longjumeau» blifvit gifna äfven i Finland. Billigtvis äro äfven 4 dekorationsmålares och en machinists namn utsatta uppå programmerna. Stycket, hvartill Byron fått släppa till uppränningen, gafs första gången på stora operan i Paris den 23 Jan. 1856 och har sedan upplefvat åtminstone 50|48 3| representationer. Den nyaste stjernan på samma lampskenshorizont, der Taglioni, Cerrito, Fanny Elsler m. fl. lyst och slocknat, hette nu Rosati och hade här hufvudrolen. Att personalen icke var obetydlig, finner man af följande specifikation på dem som deltogo i första tablån, premierdansörer och dansörer oberäknade, nemligen: 12 alméer eller beslöjade dansöser; 12 turkinnor; 4 ryssinnor; 4 cirkassiskor; 4 italienskor; 4 armenianskor; 3 slafhandlare; 16 korsarer; 6 slafvinnor (dames esclaves, som programmet högst artigt uttrycker sig); 4 beslöjade damer; 8 små morianer; 16 små mohresker; 11 negrer; 6 unga eunuker; 4 köpmän; 10 uppköpare; 20 korsarmatroser; summa 144 personer corps de ballet, utom de 22 som utförde solopartierna.

404 Första akten. En slafmarknad i Adrianopel. Vackra slafvinnor hvila på mattor och divaner, turkar, greker och armenier röka sina pipor, alméerna dansa för dem; köpmän utbreda rika tyger. En trupp grekiske korsarer närmar sig. Deras chef, Conrad, (dansören Segarelli) igenkänner på en balkong den unga judinnan Medora (Rosati) och får af henne en selam eller talande bukett, som betecknar hennes kärlek. Nu inbäres den rike paschan af Cos. Slafhandlaren låter sin förföriska vara dansa (man kunde tro sig vara i Hamburg), men vid sådant är den dåsige paschan van och biter icke på kroken; ingenting duger, den ena är för mager, den andra för fet. Till slut blir han varse Medora och blir naturligtvis betagen. Den stackars flickan råkar ha till far en snål jude med det ryktbara namnet Isak Laquedem; paschan bjuder honom perlor och guld, kort sagdt, efter något prut köper han Medora. Det är likväl lättare sagdt än gjordt; korsarerne äro ju der, de dansa med slafvinnorna; rätt som det är, bortröfva de hela sällskapet, och Conrad tager Medora på sin lott.

405 Nu får man i andra tablån se ett lysande »underjordiskt palats»,konsekvensändrat/normaliserat der korsarerne hopat alla sina rikedomar. Rolerna äro nu ombytta. Conrad är herre här, svarta slafvar frambära rökelsekar, ett förhänge går upp, man ser Conrad, utsträckt på en tigerhud, röka sin tschibuk och Medora vid hans fötter. Öm scen, och fångarne från Adrianopel dansa. Medora begär deras frihet, Conrad har icke hjerta att neka. Men deraf förgrymmas korsarerne, der blir revolt, men vid sådant är Conrad åter van, revolten kufvas, och korsarerne plocka guld och perlor ur den förbluffade Isaks fickor. Emellertid rufvar korsarchefen Birbanto på hämd och lockar juden att genom Medora insöfva Conrad med en förgiftad lotusblomma. Nu blir der en stor scen, och de sammansvurne bortröfva den förtviflade Medora.

406 Andra akten för oss till paschans af Cos palats. Åter lyx och prakt öfver all måtta. Seraljens damer komma just ifrån badet, odaliskerna drifva spektakel med deras Argus, en gammal eunuk. Paschan inträder; eunuken beklagar sig, der bli sparlakanslexor och dans naturligtvis. Isak kommer och för med sig Medora, paschan är förtjust och öfverhopar henne med grannlåter. Emellertid närmar sig en skara pilgrimer från Mekka; men desse filurer äro inga andra än förklädde korsarer och, kort sagdt, de göra en ny razzia i harem och äro på väg att segra, då förrädaren Birbanto ditför paschans folk, korsarerne öfvermannas, och Conrad föres till döden.

407 Tredje akten. Conrads öde bör icke oroa dig, han benådas naturligtvis, och nu skall paschan fira sitt bröllopp med Medora. Det blir ett gentilt bröllopp, ett »dans-bröllopp»,konsekvensändrat/normaliserat det kan man tänka sig, men just i det afgörande ögonblicket tillnarrar sig Medora med de mest förföriska smekningar paschans dolk, Conrad klifver in genom fönstret, och med paschans förhoppningar är det förbi. Paschar, liksom jättar, äro gjorde att offras opp.

408 Tredje aktens andra tablå är ett kanske härtills oupphunnet mästerverk i dekoration och machineri. Man ser ett ändlöst haf, krusadt af lätta vågor. Illusionen är så stark, att man tycker sig känna hafsvindarnes fläkt. Ett skepp under fulla segel gungar in på scenen, – icke en af dessa skrala båtar, som någongång kafva sig fram på våra theatrar, utan ett ganska anständigt skepp, som rymmer på däcket en ballett af vidpass 60 personer. Conrad och Medora segla nu bort till en fristad för deras kärlek; man ser landet som en smal strimma vid horizonten; denna glada syn måste firas med en dans af korsarer och befriade slafvinnor, hvad är naturligare? Och dans blir det, men en ganska ovanlig dans, ty en hop figuranter utföra de äfventyrligaste piruetter i tacklage och märskorgar. Det ser emellertid bra ut, och det är blott skada att himlen mulnar och åskan begynner mullra (en ganska försvarlig åska, litet bättre än våra spjäll). Der kommer en stormby, vågorna skumma och begynna gå högre. Dansen tar en ände; manskapet klättrar upp och beslår seglen. Stormen tar till, blixtarna fräsa (ganska försvarliga blixtar, knappt nog af nicht). Vågorna torna sig allt högre. Man skjuter nödskott. Skeppet slungas förfärligt af vågorna. Luften mörknar (den ena florsridån efter den andra faller mellan scenen och åskådarne). Till slut blir mörkret så tjockt, att man helt otydligt ser blott de svarta vågorna, skeppets konturer och de hvita figurerna, som springa i oro af och an på däcket. Banditer och slafvinnor, mödrar och barn utsträcka förtviflade sina armar. Då hviner genom luften en bländande blixt och träffar fartyget .. . det sjunker ... man hör ett dåft brak ... en svart våg, reser sig berghög och begrafvar skepp och folk i det dunkla djupet.

409 Några ögonblick ser åskådaren framför sig endast en mörk natt, och musiken härmar stormens dån och vågornas brus.

410 Då klarnar luften ånyo (florsridåerna upprullas åter, den ena efter den andra). Man ser åter det vida hafvet; stormen har lugnat, ovädret gått öfver. På en blank och kullrig dyning gungar en planka; på plankan fasthåller Conrad Medora. Dyningen kastar dem mot en fjerran klippig strand; de uppnå den; Conrad lyckas komma på klippan och upplyftar Medora på sina armar. I detta ögonblick frambryter genom den ännu halfklara luften en enda solstråle, men en stråle så bländande klar, att endast solen sjelf eller det elektriska ljuset kan framtrolla dess like. Denna stråle upplyser en enda punkt i den dunkla taflan, och det är just klippan. De båda räddade knäfalla i det klara skenet och tacka elementernes herre ... och stycket är slut.

411 Hvad säges härom? Lysande, präktigt, konstigt, till och med vackert och roligt som taflor. Jag skulle kalla »Korsaren» – likasom röfvaranföraren Mandrins äfventyr, hvilka gåfvo 40 fulla hus å rad på theatern Gaité – ett skolpojksstycke, om der icke vore så mycket för de stora lättfärdiga barnen af denna verlden, hvilka, derest de icke ville vara korsarer, åtminstone mycket gerna ville vara paschar af Cos. Här rasar och smäktar det orientaliskt sinnliga så framstående; här lånar dansen sin tjusning åt så yppiga situationer, men utan fantasi, utan poetisk doft, – en prosaiskt tillyxad roman, behängd med seraljernas glittrande flärd och beständigt ställd på spetsen mellan ett mord och ett sinnerus – en odalisk på en tigerhud – – att stycket måste kallas lågt, mycket lågt som konstprodukt. Det är Byron satt uti skuggspel, hans figurer, men idel masker, utan själ, utan snille.

412 Derhän kommer balletten, genom att försöka öfverbjuda alla andra i ögonens lust och en förderfvad fantasis retelser; och den går väl längre: i Berlin får man på scenen se en vampyr utsuga aderton unga flickors blod. Jag vill ej förneka dansen hvarken som konst eller som glädjeyttring; den kan vara behaget sjelf, och behaget är skönhetens älsklingsdotter; – men, men, Betty, när sylfiden tjusar vårt öga, när alméerna dansa för oss uti lotushäckarna, huru ofta hviskar icke då den bättre rösten inom oss: af jord äro de komna! Dessa vingar glittra af flärd, dessa förföriska gestalter i flor och gaze äro icke behaget, utan begären; o, behaget är rent, behaget är himmelskt, och om dansen kunde vara det, så vore ingen konst så hänförande som den!

Notisen/artikeln ingår i HT 23/9 1857:|74 2|

Söder om Östersjön.

413 Till Betty.

414 Också den strida forsen låter icke på engång alla sina vågor brusa bort, säger runan, och du må derföre ännu en liten tid hafva tålamod med dessa östersjöminnen, äfven om en vinter snögat och tvenne somrar regnat öfver dem. Nya resenärer, nya landsmän, komne med lifvade blickar från snölanden söderut, ha sedan dess sett detsamma och mer, hvarom nyss stått att läsa i tidningarna; men det ges iakttagelser, som icke åldras på ett år, och det ges en erfarenhet, som, likt höstsädet i den finska åkertegen, gror under snön till kommande vårar. Jag vill allt försöka att sofra bort det som med dagen förgås och behålla åtminstone något af de blifvande och för lång tid varaktiga intrycken.

415 Alltså: det var en gång ....

42. Theaterns frånsida.

416 Jag nämnde sednast om operans förfall, om dess inre motsägelser och om balletten. Ämnet, utsträckt till theatern i allmänhet, är så rikt som sjelfva dårskapens historia och så outtömligt som de menskliga förvillelsernas afgrund. Hvad är det som icke girigheten, lustan och fåfängan neddragit i smutsen! Samma regn, som föder blommornas doft och betäcker fälten med skördar, frambringar i menniskohvimlet på städernas gator en dy, som kan fläcka den renaste.

417 Theatern och all konst står med sitt högburna hufvud i fantasins verldar, medan dess fötter ohjelpligen äro dömda att vandra den slippriga och sandiga vägen fot för fot uti verkligheten. Det är blott få förunnadt att rätt förlika dessa motsatser. Många förtappas och många förtyngas. Många komma, i de luftiga rymderna af sin fantasi och sin konst, alldeles bort från fotfästet i verkligheten och, hvad som är värre, från fotfästet i religion och seder, ty under all konst ligger en mäktig frestelse till sjelfförgudning; de starkare bland dem blifva då hopens och sina egna afgudar, som kunna lefva af en applåd och dö af en kritik; de svagare blifva slarfvar och – slarfvinnor. Några åter fastna i sanden och göra sig konst till metkrokar för sin snikenhet; andra slutligen, konstens daglönare, slitas hit och dit mellan de båda motsatserna, intilldess att de slutligen förträas uti sitt yrke och gifva på båten allt grubbel deröfver. Men några finnas, som sagdt, hvilka besitta den sällsynta förmågan att på en gång hängifva sig åt sin konst och beherrska den, att förgäta sig sjelfva på scenen och vara folkeliga utom den, att med ett ord vara menniskor sådana som både konsten och lifvet fordra. Och dessa några, så få de äro, äro nog för att hejda förkastelsedomen öfver en bana, som vid sidan af de mest lysande triumfer äger så många sorger, så många bedragna förhoppningar och så många bottenlösa afgrunder.

418 Vi kunna då lemna kapitlet om skådespelarne; hvem har icke någongång sett en flik lyftas af den skimrande ridå, som betäcker afunden, fåfängan, lättsinnet, eländet och icke sällan lasten bakom kulisserna? Jag påminner mig för 16 år tillbaka Romeo och JuliaHelsingfors scen; de lågo der båda döda af kärlek, och den rörda publiken gret, men Julia hade nyss förut trätt med Romeo i kulissen, och der hon nu låg död bredvid honom, knep hon honom så eftertryckligt i sidan, att ridån måste i hast gå ned, ty Romeo var färdig att skrika. – Stjernströmska truppen gaf ej längesedan »Ett resande theatersällskap»; det var icke politiskt gjordt, ty stycket nedref obarmhertigt alla scenens illusioner och, resande eller icke, så fanns der ett grand af kopior från alla theatrar.

419 Det finns narrar i vår tid, som spännt hästarna från Taglionis vagn och dragit den sjelfva med fänadens ihärdighet. Det finns sångare och sångerskor, som byggt sig palatser med dårskapens tribut, ehuru det säkert finns flera, som med fulla händer strött ut sina furstliga inkomster. Rachel begärde för ett år i Amerika 600 000 francs. Ingen minister, om icke möjligen en kronoentreprenör, har haft sådana inkomster, som Mario, Grisi och nu sednast Ristori. Europas större theatrar uppsluka otroliga summor, hvaraf en stor del utgår i statsbidrag. Allt detta är en gärd åt fåfängan långt mer än åt konsten och som hämnar sig sjelf genom att neddraga scenen till ett gyckelspel för ögonens lust och de omåttliga anspråken af en förskämd smak. Vi ha sett hvad operan derunder blifvit. Talscenen har visst icke heller blifvit efter. Alex. Dumas fils har sednast äran att der ha infört sin Demi monde i briljanta variationer, och hin onde har på många theatrar blifvit dagens hjelte.

420 I theaterväsendet ingå, utom skådespelarne och literaturen, ännu tre andra ingredienser, nemligen theaterdirektörerne, författarne och publiken. Jag har derom till hands en liten artig skildring från London. Direktörerne stå nemligen mångenstädes i elakt rykte för prejerier på bekostnad af sin personal, och publikens gunstlingar underlåta ej att betala dem med samma mynt. I London drifves denna spekulation i stor skala och öfverträffas deri blott af de italienska theatrarna. Författarne förstå sig också något på kursen. Man vill i parenthes påstå, att theatern i London gått raskare nedåt än någon annan. På Garriks fordna tiljor, Drury Lane, huserade en ölkrögare Smith och brände slutligen huset vid en maskerad. På Heymarket spelas blott franska vådeviller, och blott i en aflägsen vrå af London får man ännu höra Shakespeare. *)Detta 1856.

421 En dag beger sig en af Londons theaterdirektörer till en författare och begär utaf honom en dram i 5 akter. Författaren låter be sig, är temligen spotsk och fordrar slutligen, utom sin andel för hvarje representation, 40 pund sterling per akt, att betalas samma dag stycket ges första gången. Direktören häpnar, men den store författaren blir obeveklig, och kontraktet underskrifves. Det dyrt betalade stycket uppsättes med all möjlig lyx och utpuffas på förhand af alla krafter i tidningarna. Slutligen kommer den vigtiga dagen, allt är färdigt och salongen uppfylld ända till trängsel. Författaren går orolig fram och åter mellan kulisserna och tittar hvarannan minut genom hålet i ridån på den publik, som skall afgöra styckets öde. »Jag har trehundra vänner derute, säger han till direktören; jag hoppas ni på er sida tagit nödiga mått och steg?» Direktören låter, i stället för svar, kalla chefen för de hyrda klakörerne (klapparne). »Är allt ert folk på sin plats?» frågar han. – »Femtio mer än vanligt, svarar den andre, och på min ära duktiga karlar.» – Ni har väl ej glömt mina instruktioner och noterat de ställen der ni bör hvissla?» – »Skall ske, herr direktör!» – Författaren småler: »hvad är det ni säger? Hvissla? Ni menar väl applådera?» – »Nej, hvissla.» – »Men är ni från edra sinnen?» – »Alldeles icke. Om ni som författare blir applåderad eller uthvisslad, det qvittar mig lika, min inkomst har jag ändå, och man blir nyfiken att se stycket. En så stark opposition blir pikant. Det är dessutom bättre att stycket hvisslas ut, än att det får en medelmåttig framgång. Larm, skandal – det är just hvad jag behöfver, och ni kommer att uthvisslas.» – »Men det är ju en nedrig intrig! Herre, jag anställer process emot er. Betänk mitt författarerykte!» – »En process? Jag har köpt ert stycke, jag spelar det för min kassa och ej för ert rykte, jag spekulerar dermed efter behag, mitt intresse fordrar att ni blir uthvisslad, och ni blir uthvisslad. För resten kunde jag möjligen ändra tanke, ifall ni afstår er extra premie.» – »Jaså, det var dit ni ville komma!» – »Hvarför icke? Ni har missbrukat er ställning som författare; jag missbrukar min som theaterdirektör. Vill ni betala mig tillbaka mina 200 pund? Ja eller nej, ty ridån går upp.»

422 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat svarar författaren; – man svarar icke annat med pistolen för bröstet. Direktören är icke obillig, han tager reson och ger utan dröjsmål sina kontraordres: »säg till att de ställen man skulle uthvissla, dem bör man nu ursinnigt applådera. Säg åt de två damerna på andra raden, de der som skulle gapskratta vid det rörande stället i tredje akten, att de i stället böra gråta; det skadar ej att den yngre faller en smula i vanmakt.» – Stycket går ypperligt, publiken är förtjust och författaren är 200 pund fattigare, men han har dock blifvit klappad, han är utan allt tvifvel en stor författare!

423 Sådan är claquen. På en parisertheater har den sina bestämda platser, mest på parterren, der man alltid riskerar att komma i granskap med dessa ruskiga legohjon; men vid nya stycken fördubblas armén af dessa theaterns s. k. amis. Klakörerne ha sin ordentligt aflönta chef, som åter leger sitt folk för qvällen eller veckan och applåderar de ställen man på förhand utprickat. Publiken vet det och tål det; skådespelarne hålla denna infama hyllning till godo. Ja, när oväsendet för några år sedan gick för långt och regeringen försökte afskaffa claquen, hörde man klagas att det blef alltför tyst och liflöst i theatersalongerna; hvarken publik eller skådespelare voro|74 3| rätt animerade. Resultatet blef att claquen ånyo blef införd och huserar der än i dag.

424 En theaterdirektör af första, andra, ända till tredje rangen ockrar efter bästa förmåga och utan barmhertighet med de talenter han lyckas öfverkomma. Ha dessa talenter redan ett rykte, så fordras en egen politik för att hålla dem i tygel. Ett stycke är färdigt, huset är utsåldt, men förste älskaren behagar ha ondt i hufvudet, primadonnan behagar vara hes. Hvad gör direktören? För sådana händelser måste han alltid hafva en mera lydig reserv i beredskap. Förste älskaren kureras med andre älskaren; den celebra primadonnan kureras med en ung och vacker nybörjarinna; afunden får tjena till kapson på nyckerna, något annat medel ges der icke. Der spekulationen gått rätt långt, såsom i England, betalar man äran att uppträda på en scen som har något rykte. En skådespelare vill skryta i landsorterna med att ha uppträdt på den eller den theatern i hufvudstaden och betalar direktören kontant. En kokett dam vill nödvändigt visa sina nya briljanter och betalar ett pund sterling för qvällen, blott hon får vara med uppå scenen. Det händer ibland att publiken finner dessa sujetter eller ett nytt stycke för usla och öfverröstar klakörerne. Man skriker och stampar af alla krafter, ridån måste gå ned, och polisen blir den som slutar pjesen.

425 Man kunde skrifva en hel bok om alla de puffar, som brukas för att bereda framgångoriginal: framgnåg åt en debutant eller en ny pjes; ofta sätta sig afunden och intrigen med lika inventiösa tillställningar deremot, för att ruinera stycket eller uthvissla nybörjaren. I detta afseende är theatern nästan öfverallt ett undermineradt läger. Bland puffar påminner jag mig en, som hör till de qvickare i sitt slag. En gårdsägare i London anställde formlig process mot en theaterdirektör för det att den starka trängseln af folk som strömmade till en ny pjes stängde gatan och gjorde trafiken omöjlig mellan kl. 4 och 7 på eftermiddagen. Theaterdirektören tappade, och det var naturligt, ty hela processen var öfverenskommen mellan honom och gårdsägaren.

426 Theatern kan icke undgå sin tids och sitt folks allmänna lyten, och derföre finna vi den i Frankrike lättsinnig, i England vinningslysten, i Tyskland bombastisk; hvarochen obetaget att, jemte egna fel, tillegna sig andras. Som konstanstalt och som literaturgren synes den ha gått nedåt; men tillika har den trädt närmare till lifvet och sederna rundtomkring den och åtnjuter som yrke och till sin personal mera aktning än förr. Tar man undan balletten, så kan väl ingen theater, som är mån om sitt rykte, numera trotsa sederna såsom fordom var brukligt. Deri ligger väl ingen borgen för konstens upprättelse, ty derhän inverka andra fläktar af tidsanden; men deri ligger en garanti för theaterns sedliga värde, en damm mot dess onda inflytanden och derigenom ett friare spelrum för dess goda. Hvarom mera härnäst.

Notisen/artikeln ingår i HT 3/10 1857:|77 2|

Söder om Östersjön.

43original: 44. Theatern sådan den bör vara.

427 Jag har nu sagt dig ungefär det värsta jag vet om theatern, – lyten och brister nog, om också ej en fullständig katalog. Vill jag nu vidhålla, att theatern, det oaktadt, är värd menniskors aktning såsom intagande en hög rang både inom konsten och bland folkens bildningsanstalter, så är jag skyldig något bevis derför.

428 Jag kunde då, alltifrån »de greker och romare» i sjelfva theaterns historia söka en grund för dess berättigande. Du skulle då se denna spegelbild af folk, tider och mensklighet ömsom offra åt dårskapen och förnuftet, åt passionen och snillet, åt smickret och den sanna äran; än sjunken i dyn, än lyft till den sublimaste hänförelse; än viljelöst redskap för potentater och pöbel, än mäktigt ledande massorna med storhetens föredömen; alltid åtkomlig för mensklig svaghet och dock alltid benägen att tillegna sig det största och utmärktaste lifvet bjuder; en konst med ett ord, som med skäl kan säga om sig, att all mensklighet har rum inom den och återspeglas i den i lefvande, gripande, åskådliga drag. Men du skulle tillika bli varse, att fordringarne af en konst, fordringarne af sanning och skönhet, dem theatern aldrig kan afsäga sig utan att förneka sig sjelf, beständigt tygla de afsteg och passioner som fresta den, så att den i värsta fall åtminstone måste kasta öfver sig ett rosendeskimmer af någonting bättre; hvilket, jag medger det, kan för dess verkan på åskådaren ha sina stora vådor, dock blott för en tid. Der måste uselheten förtära sig sjelf och en reaktion uppkomma och det bättre ånyo blifva en sanning. Och när det goda träder med full sanning och skönhet på scenen, då är det hänförande, då väcker det och lifvar och bringar rundtomkring sig stora förädlande intryck till mognad. Och derföre utsäger man ändock icke theaterns väsende, om man kallar den en skola för sederna. Den är det, men den är något mer, emedan hvar äkta konst höjer. Ingen moralpredikan har någonsin den kraft, som anblicken af en ibland mensklighetens heroer i dess kamp emot lifvet, eller som en bland nationens hjeltar, när han står der framför oss i lefvande bild och ett helt fädernesland rymmes der uppå scenens tiljor.

429 Aldrig ännu har Gustaf Vasa trädt fram på den svenska scenen, eller Christian IV på den danska, eller Richard Lejonhjerta på den engelska, eller Napoleon I på den franska, eller Fredrik Barbarossa på den tyska, eller Roms hjelteskuggor på den italienska, eller Ferdinand Cortez på den spanska, eller Wilhelm Tell på den schweitziska, – och icke blott konungar och krigare, utan hvilken storhet som helst, Christofer Columbus, Copernicus, Huss, Tasso, Correggio, Hans Sachs, Bellman och hundrade andra – utan att hela folks hjertan dervid ha klappat högre och makten af ädla föredömen dervid inverkat på tusende. Och sådana bilder stå stora och strålande äfven utom det egna folket, men inom det alltid klarast och mäktigast. Ty likasom en nation älskar sig sjelf i sina stora män, så älskar den äfven att se sig sjelf, vare sig stor eller liten, på sin theater, och derföre är en god theater i främsta rummet nationel. Huru det minsta åt detta håll slår an, ha vi äfven sett på vår fattiga finska scen, och likväl har icke ens Clas Flemming, ehuru modellerad af skalden, trädt fram der i sin väldiga rustning.

|77 3|

430 Jag såg i Paris och Dresden Scribes och Meyerbeers vackra, fastän historiskt vidunderliga opera »Nordstjernan».konsekvensändrat/normaliserat Dess icke minsta märkvärdighet för en finsk åskådare var, att hela första och slutet af sista akten äro förlagda till Finland, nemligen nejden af Wiborg, der, enligt Scribes förmenande, Peter den store gör sin första bekantskap med »nordstjernan», Catharina. Landskapet var visserligen en fri fantasi: rätt vackra klippor, en strand, en by o. s. v., men drägterna, isynnerhet qvinnornas, voro både i Paris och Dresden troget kopierade efter den bekanta Jääskis kostymen. Förmodligen hade man fått tag i den här utgifna planchen. Dessa finnar, fattigt landfolk för resten, betedde sig rätt hurtigt, om också icke just finskt på scenen, så att väl ingen af de våra behöft skämmas för dem, och första kören med utmärkt vacker musik sjöngs der till Finlands ära: »Buvons pour la Finlande!» – hvilket man i Dresden öfversatt med »Finnland soll leben!» Pariser glacéerna och sachsarnes gröfre näfvar applåderade af alla krafter – åt den vackra musiken, förmodar jag; men jag försäkrar dig, att dessa finska reminiscenser, så fantasier de voro, gjorde ett underbart intryck på vederbörande. Finnarne voro för resten favoriserade hela stycket igenom; naturligtvis allt för nordstjernans skull.

431 Men jag återgår till theatern. »Fäktarn från Ravenna» fick i sjelfva Hamburg en klang, som öfverröstade både kurant och banko. Jag såg italienare gråta vid Casimir Delavigne’s Marino Faliero, ett stort ämne för en medelmåttig dram på theatern Porte Saint Martin i Paris. Dock lemnom hjeltarne för att hinna kasta en blick på de små här i verlden.

432 När jag tänker på theatern sådan den bör vara, föresväfvar mig alltid det angenäma och lärorika minnet af Frankrikes yppersta scen och dramatiska skola Théatre Français. Dess första förtjenst är att hafva sig förelagda tvenne lätt förenliga hufvudsyften: det ena att vårda smakens, det andra att vårda språkets renhet. Théatre Français åtnjuter för dessa båda ändamål ett betydligt årligt statsanslag, hvilket – jag vågar säga det till trots för alla våra finska theaterfiender – är väl använda medel. Hvarje vecka får man der se ett eller flera af den franska klassicitetens mästerverk utföras; och emedan dertill fordras egna och grundliga studier, är också Théatre F. numera nästan den enda, som värdigt kan gifva dem.*)Theatern Odeon, som äfven under namn af second théatre français, åtnjuter statsanslag, ger stundom samma stycken. Dekoration och kostymer äro uppsatta med yttersta omsorg och trohet efter de olika tidehvarfven. I stycken t. ex., som spela i det gamla Grekeland eller det gamla Rom, är hvarje den minsta detalj noggrannt kopierad efter antiken. Likaså har man sökt att i spelet gifva styckenas tidslynne och lokala egenheter den största möjliga trohet. Detta spel – ja, det skulle förtjena ett eget kapittel. Aldrig förr än här har jag kunnat tänka mig en sådan fulländning.

433 Théatre Français, f. d. »Comedie Française» har ingen talrik personal, knappt 25 som få sig en rol anförtrodd; men så är också hvarenda bland dem en utmärkthet. Hvarenda bland dem måste förut ha genomgått en sträng skola i deklamation; hvarföre också språket, prononciationen på denna theater äro så ytterst vårdade, att en enda provinsbrytning i uttalet, en enda förfelad tonvigt vore i stånd att ruinera en skådespelare. Ty liksom hvarje theater i Paris har sin gifna publik, så har äfven Théatre Français sin; det är eliten af den literärt bildade pariserpubliken, och den har ett ytterst fint öra. Denna theater är derföre i sjelfva verket en akademi, ett slags konservatorium för franska språket, hvilket man der får höra i dess utsöktaste renhet och dess största elegans. En afton tillbragt i denna salong är derföre tillika en lektion uti franskan, sådan man väl sällan annars har tillfälle till. Det är intagande att höra ett vackert språk på sin högsta bildningsgrad; oberäkneligt vore det inflytande en så väl vårdad skola måste hafva på ett mindre utbildadt språk, t. ex. finskan.

434 I franska lynnet ligger en stor förkärlek för det väl och elegant sagda, likasom för det logiskt och klart, om också ej alltid så djupt tänkta. Det har väl ock varit tider, då den eleganta frasen varit så öfvervägande på Théatre Français, att det egentligen dramatiska fått stå för den tillbaka. Men dessa tider äro förbi; fordringarne på en skådespelare gå nu längre och äro likaså stränga för det egentliga spelet. T. F. rekryterar sina leder mest från Paris, för språkets skull, men utsöker tillika med sina större resurser de bästa talenterna. På de flesta andra theatrar af någon betydenhet får man se vackrare folk, men ingenstädes får man se bättre skådespelare. Ensemblen är fulländad in i minsta detalj och utmärker sig på en gång genom ett lif och en moderation, som äro den sanna konstens kännetecken. Den sida som mest framstår är visserligen ledigheten, konversationen; T. F. vore icke fransysk, om den ej tillegnat sig detta nationela drag; man kan säga att sjelfva känslorna, sjelfva lidelserna här konversera, men på ett sätt som låter dem, det oaktadt, framstå i sin fulla, dock tyglade värma. På Rachels läppar t. ex. konversera smärtan, stoltheten, hatet och hämden; hos Arnould Plessy och Madeleine Brohan konversera kärleken, hos Provost hyckleriet och girigheten, hos Regnier egoismen o. s. v. Hvad mer? Alla dessa passioner förlora ej derföre sitt djup och sin styrka; de framträda endast utan all affektation och beräkning, på det obesvärade sätt som är fransmannen eget. Intet fäktande och åbäkande på scenen kan någonsin göra ett sådant intryck på åskådaren, som denna skenbart så konstlösa natur, hvilken aldrig förvånar vid första anblicken, men omedvetet och alltmera tränger till hjertat. Kommer man från den tyska scenens stora begeisterung, så gör Théatre Français i början nästan ett kyligt intryck, likasom den för sin natursanning utmärkta danska scenen. Jag vill ej heller neka, att ju en viss förståndighet, som går öfver det hela, något svalkar åskådaren; men denna svalka är helsosam; den för en tillbaka från konstlade öfverdrifter till typen och kärnan för all verklig konst, en förädlad natur.

435 Det händer ej sällan på Théatre Français, att man på samma qväll får se samma person i tvenne roler. Men hvar och en har der sin begränsade genre, i hvilken han eller hon uppnått mästerskapet. Några bland personalen uppträda blott i den klassiska skolans stycken, några blott i den moderna; några ha vunnit burskap i båda. Det finns ingenting skadligare för skådespelaren på en mindre theater, än att nödgas duga till allt och dertill ännu, så snart han kommit in i en rol, få kasta den öfverbord och börja en ny. Här, der samma stycke kan gifvas i månader och sedan åter, efter en kort hvila, upptagas innan det hunnit glömmas, här måste också hvarje skådespelare blifva likasom gjuten i rolen. Hvad detta verkar uppå ensemblen är klart; men ej mindre bidrar dertill det utmärkta sätt, på hvilket alla accessoirer, alla biroler utföras. På andra theatrar lysa några eminenta talenter, omgifna af medelmåttor. Här spelas hvarenda subrettrol med mästerskap; den simplaste lakej, den obetydligaste kammarjungfru, som har en stol att framsätta eller ett bref att framföra, har studerat sin sak. Ingen stiger för mycket, ingen för litet fram, såsom man ofta annars ser ett bemödande att blifva bemärkt, der man icke bör vara det, eller en föraktande likgiltighet, der man icke tror sig något betyda. Gamle Lars Hjortsberg i Stockholm hade engång en simpel betjentrol, och dervid hade han att utsläcka en ljuskrona. Man skulle väl knappast ha trott att någon karakter kunnat inläggas deri. Men Hjortsberg var ej den man, som gjorde intet af intet; han släckte kronan med filosofiskt lugn, men så karakteristiskt tillika, att hela salongen brast ut i applåder.

436 När jag kallar Théatre Français en theater sådan den bör vara, är det icke meningen att lofprisa den, ett barn af sin tid, såsom höjd öfver all mensklig brist, utan något den syndiga konstens vank eller lyte. Den har t. ex. klakörer, ehuru något mindre oförskämda än vanligt. Jules Janin, som hvar afton, fryntlig och välmående, intager der sin bestämda plats på fåtöljerna, underlåter ej heller att hvar vecka gissla dess svaga sidor i Journal des Débats’ följetong. Men om någonsin en konstanstalt verkar lifvande, bildande och förädlande på många tusende, så är det Théatre Français. Dess evärdeliga förtjenst skall alltid blifva att tala till de bästa ibland sitt folk och att, omgifven af många förvillelser, likväl alltid vara en fristad för det utmärktaste franska scenen, så i literatur som skådespelarekonst, frambringat; varande sålunda en skola för sitt folk, en tolk af dess ära, en gissel för dess fel och en väckelse åt alla håll för dess intelligens och dess moralitet.

437 Härnäst några profstycken.

Notisen/artikeln ingår i HT 7/10 1857:|78 2|

Söder om Östersjön.

44. Scener från scenen.

438 I Paris spelade 1856 sexton theatrar dagligen och två, nemligen stora och italienska operan, tre gånger i veckan. Af dessa 18 gåfvo 4, nemligen de två sistnämnda, Opera Comique och Théatre Lyrique, uteslutande musikstycken; skådespelet hade uteslutande bosatt sig endast på en, nemligen Porte S:t Martin, dit alla ömma hjertan gå för att gråta. Théatre Français, Odeon, Gymnase, Ambigu-Comique variera genren, likväl med förkärlek för det finare lustspelet; på Vaudeville får man icke alltid vänta kupletter, och Gaité roade publiken i månader med röfvare och mördare. Théatre Imperial lefde en lång tid på Napoleon I:s skugga och slår sig nu mest på borgerliga dramer. Den lilla theatern i palais royal har första rangen i farcen; Folies nouvelles anses vara den bästa i pantomimen; Folies dramatiques, Delassemens comiques och diverse andra, som uppstå ena året och försvinna det andra, ända ned till Funambules, der hela publiken består af gaminer och arbetare, äro folktheatrar. Théatre Luxembourg ger diverse småstycken. Konstberidare och taskspelare ha sina särskilda scener, och dessutom hvimla nejderna kring Paris af småtheatrar.

439 Theatern blir sålunda, genom att dagligen upprulla sina taflor i alla vinklar och vrår af den stora staden, ett behof, en väsentlig beståndsdel i dess dagliga lif. Söderns eldigare fantasi och dess husliga vanor, så olika våra, förklara det som hos oss vore otroligt, huru en fattig arbetare eller en ännu fattigare sömmerska hela veckan igenom kan svälta och träla blott för att kunna bestå sig på söndagsqvällen en biljett till theatern. Parisarn, också den bästa, har intet hem i den mening som vi förstå det; sjelfva hans språk har intet annat uttryck derför, än det färglösa chez soi, eller det ännu mattare au logis. Det är utan tvifvel en olycka, hvartill uppfostran i mycket är skuld, ty de flesta barn uppfostras från 7:de året utom familjerna; men det ger theatern en social betydelse utöfver hvad den någonsin kan vinna hos oss uti norden. Det slags hem, hvaröfver parisaren förr var så stolt, den bildade salongens qvicka umgängeston, det är, säger man, numera blott en skugga af hvad det varit. Klubben har uppslukat många; theatern har uppslukat alla. Det är dit man går för att träffa sina vänner, och dit ha äfven qvickheten och det fina vettet ofta nog emigrerat.

440 En sydländsk theaterpublik spelar sjelf med på ett sätt som vi ej äro vana vid. Det minsta ögonblickliga intryck af tillfredsställelse eller obelåtenhet uttalar sig genast; det begrafvas ej, som hos oss, uti tystnad eller sådana applåder, der mängden af vana följer med den som börjar. Den minsta nyans i spelet senteras på fläcken; en skådespelare har kritiken lifslefvande framför sig, ord för ord, steg för steg; det lifvar hans spel, det tvingar honom att studera minsta gest. Han kan blifva publikens ögontjenare, men la la framsläpa sin rol kan han aldrig. Publiken uppfostrar skådespelaren, och skådespelaren uppfostrar publiken; båda kunna fara vilse, men bådas vexelverkan är nödvändig för scenen.

441 Ingenstädes ser man publiken så befängdt spela med, som på Funambules. Det vore förargligt, om det ej tillika vore så roligt. Föreställ dig t. ex. två rader loger fullsatta med tjufpojkar. Tiga är för dem platterdings en omöjlighet, och efter de hela dagen få munhuggas med hvarandra, så munhuggas de nu, för ombytes skull, med folket på scenen. »V’la monsieur, ropa de till den förtviflade älskaren, var icke galen, nog vill hon ha er, hon står och lurar på er der bakom kulissen.» Första älskarinnan uppträder, och det vore ett förtal att kalla henne en skönhet. »Tiens, madame, ropa pojkarne, ni gör en alltför bedröflig figur; se här något som stod muntra er!» – och dermed knäppa de med öfvad hand en eller annan körsbärskärna mot den bedagade donnans näsa; näst Vincennerjägarne äro pariser gaminerne de bäste skyttar i Frankrike. Men älskaren låter icke bekomma sig, donnan låter icke bekomma sig; det händer att hela körsbär, jemte ett och annat apelsinskal, nedregna på scenen; gör ingenting, pjesen går lika bra för det. Harlekin gör sina kullerbyttor, Pierrot grimaserar; man vill vara generös uti logerna, man nedkastar till Colombine en hel apelsin; hon tar lyra, skalar den i ett nu och äter, för att visa sin tacksamhet, genast upp den: – allmän applåd!

442 Harlekinspantominerne äro sig temligen lika öfverallt; enda skillnaden gör machineriet, som på några theatrar är långt drifvet, så att åskådarne roas med ett taskspeleri af alla möjliga förvandlingar. Bland stycken, som för tillfället voro en vogue på folktheatrarna och gåfvos oafbrutet i månader, påminner jag mig tvenne: »Venus i Antiphros qvarn» och »Mandrins äfventyr». Venus har nemligen stämt möte med Adonis i qvarnen och antagit skepnaden af mjölnarens hustru, som är bortrest till staden. Men Adonis låter vänta på sig, och i stället kommer mjölnaren hem och befaller gudinnan att koka hans mat och afdraga hans stöflar. Olympens höga invånarinna vägrar, men mjölnaren tager till käppen; der blir scen på scen af förödmjukelser för den olympiska stoltheten. Slutligen kommer mjölnarens verkliga hustru hem, och der blir en rad af de befängdaste qui pro quo, tilldess att gudinnan förtviflad rymmer ut genom fönstret. – Mandrin var en ryktbar röfvare i slutet af förra seklet uti Ardennerskogen. Pjesen är ett veritabelt skolpojkstycke, äfventyr på äfventyr, pistolskott, spöken, underjordiska gångar, åtminstone ett halft dussin mord; men oskulden segrar naturligtvis, och stycket slutar med röfvarens afrättning. Massorna äro öfverallt endast stora barn.

443 Stycken som detta höra till den usla literaturen; de förvilda i stället att bilda. Detsamma kan sägas om en hop lättfärdigt kram, som pariser theatrarna, stora och små, till efter annan uppduka, från Dame aux camélias och Demi monde ända ned till dagsländorna af Amours impies och dithörande. Theatern är en reflexionsspegel: det är naturligt att den skall afspegla all slapphet i sederna rundtomkring den; fördömlig och demoraliserande är dess stora makt, när den, i stället att gissla sedeförderfvet, omgifver det med ett bländande skimmer och bemantlar lasten med en rosende slöja. Lyckligtvis kan en reaktion till det bättre icke länge uteblifva; den skarpsynta kritiken förutser dess annalkande, och är det än fåviskt att vilja rensa theatern från allt ogräs, så länge lifvet rundtomkring den är uppfylldt deraf, så kan man om den hoppas det bästa man kan hoppas om lifvet sjelf, nemligen att det godas makt tynger mera i vågskålen.

444 Hvad lättsinnet angår har jag en reservation att tillägga. Det är så införlifvadt med franska lynnet, att det passerar örat och ögat förbi som en alldaglig sak, hvilken endast då blir en odygd, när den uppträder något mer eller något gröfre än vanligt. Deraf kommer, att mycket, som på en nordisk scen vore rent af anstötligt, halkar oskadligt förbi på den franska scenen, ett ämne för stundens löje och nästa ögonblick spårlöst förgätet. Fransmannen, fransyskan ha en medfödd och oefterhärmlig talent att säga vissa saker så, att udden blir kvaroriginal: zvar, men dess gift försvinner, och så att sjelfva den sedliga känslan försonas af skämtet, qvickheten och behaget. Ett mera eclatant exempel derpå kan man väl sällan se, än Molières »Amfithryon» på Théatre Français. Detta qvicka, men mycket slippriga stycke hvälfver sig kring Jupiters kärleksäfventyr med Aleméne, gemål till Amfithryon, hvars gestalt Olympens förälskade herrskare behagar ikläda sig, och sedan moder till Herkules. Stycket anses ursprungligen vara en fin satir öfver Ludvig XIV:s kärleksäfventyr. På hvarje annan scen än den franska vore detta stycke omöjligt. Sanningsenligt bör jag tillägga, att de broderade näsdukarna voro lifligt i rörelse på Théatre Français de qvällar Amfithryon gafs, likasom äfven kritiken i flera bland tidningarna skarpt for ut emot styckets moraliska halt. Men jag vågar bestrida, att intrycket af denna pjes var något annat och sämre än löjet öfver en af de mest bitande satirer en kunglig theaterförfattare någonsin, under masken af courtoisie, understått sig att nedhagla öfver sin kunglige herres sultaniska dårskaper.

445 Will man likväl förneka »Amfithryon» en sedolärande tendens – och jag aktar mig för att just garantera den – så lärer man icke bestrida två andra stycken af Molière denna egenskap. Man gaf L’Avare, »Den girige». Provost uppträdde som Harpagon, Provost, som blifvit verldsberömd uti denna rol. Procentareslägtet är icke mera detsamma som för 200 år sedan, åtminstone är det något rarare och bättre maskeradt; men snikenheten är densamma som|78 3| alltid – och snikenheten i våra dagar borde på statens bekostnad skickas att se Provost. En ung slösare vänder sig genom ombud till Harpagon; honom vill procentaren riktigt plocka. Han föreskrifver de orimligaste vilkor, 40 procents ränta och skyldigheten att som valuta mottaga gammalt pantegods för högsta pris, hvarefter Harpagon vill lemna hälften af den förskrifna summan kontant. Allt går den unge slösaren in på; hans far, säger ombudet, är en gammal girigbuk, som snart tänker lägga sig att dö. Schen, schen! tänker Harpagon, allt är i ordning; då upptäckes det, att den unge slösaren är hans egen son! O ni välförsedde, knipsluge och lurifaxige gamle judar af alla stånd och trosbekännelser, ni hade bordt se Harpagon, när denna nyhet slår ned öfver hans hufvud! Och ni hade bordt se honom, när man bortröfvat hans penningeskrin, – vild och utom sig, med fingrarna krampaktigt gripande i den toma luften; – ni skulle då nödgats erkänna, att också theatern kan vara en botpredikan, som går genom märg och ben och står som en skräckbild för syndaren i sjelfva nattens ensliga drömmar.

446 Och ni, högtbegåfvade snillrika fruar, fröknar och mamseller författarinnor, och ni, vidtberömde herrar författare af alla genrer, – store författare, det förstås, i edra egna ögon åtminstone, – ni hade bordt skänka en aftonstund åt Molières Femmes Savantes, (Blåstrumpor) på Théatre Français. Jag medger, att färgerna äfven här äro något urblekta af seklerna, men der står tillräckligt qvar, för att visa er den lärda och vittra fåfängan i all dess glans och älskvärdhet. Dessa herrar och damer hos Molière – ty herrarne få den äran att vara med som beundrare i damernas vittra akademi – de ha ingått ett vexelbeprisningsbolag och lofsjunga hvarandra med den utmärktaste modesti för bolagets räkning. Men olyckligtvis har en af dem utgifvit ett arbete anonymt, och en annan af akademins ledamöter råkar i sin oskuld att kriticera detta arbete som en sottis; det behöfs icke mera, masken bortfaller, den retade fåfängan skenar i eld och lågor öfver alla konvenansens skacklar, och detta sköna vexelbeprisningsbolag, som nyss med det oegennyttigaste nit upphöjde hvarandra till skyarna, det hundsfotterar nu lika nitiskt hvarandra med grofheter och personligheter – det »polemiserar» – och jag är ledsen att säga det, men det såg för tillfället verkligen så ut, som skulle de lärda fingrarna ha kommit i för nära beröring med de lärda perukerna. Pulvis et umbra! Äfven snillet, och isynnerhet det sjelfproklamerade, står icke upphöjdt öfver simpla dödligas menskliga brister.

447 Tillåter du mig att berätta någonting annat »sedolärande» från theatern Vaudeville? Man ser der en vaudeville benämnd Les Filles de Marbres, Marmorflickorna. Prologen spelar i Athen under Perikles’ tid. Den rike Gorgias har beställt af Phidias Aspasia, Lais och Phryne af marmor. Phidias har fullbordat sitt verk, det är gudaskönt, så skönt, att konstnären, försjunken i dess åskådning, icke kan slita sig lös derifrån och vägrar att utlemna statyerna. Men Gorgias, icke mindre betagen, fordrar dem såsom sin egendom, och slutligen kallar man Diogenes att afdöma tvisten. Diogenes kommer: »flickorna, säger han, skola sjelfva med ett tecken tillkännagifva hvem de vilja tillhöra». Man frågar statyerna, och se, de nicka sitt bifall åt – Gorgias. »Sådana, säger Diogenes, äro i alla tider dessa flickor af marmor; de vända sig ständigt efter guldets lockande glans!»

448 Ock nu börjar stycket. Ett sällskap af unga slösare och eleganta damer af det slag, qui vendent le doux nom d'amour, som V. Hugo säger om dem, har slagit sig ned i en yppig trädgård invid Paris. Champagnen brusar, musiken ljuder; en af gästerne sjunger en polka à pieces d’or, som numera spelas af alla positiver i Paris och hvars bittert ironiska kupletter beledsagas i takt af guldstyckens klang uti sångarens börs: »Hvad älskar Marco? Älskar hon vårens dofter och rosornas rodnad och sommarens lugn en afton i dalen, när hjordarna återvända från fältet och månen stiger klar öfver skogens toppar? Nej, nej, nej, det som Marco älskar, det är ....» (och man hör guldet klinga i börsen).

449 »Hvad älskar Marco? börjar han åter. Älskar hon hemmets frid och en makes kärlek och den ljufva rösten af ett guldlockigt barn, som leende slår sina armar kring modrens hals? Nej, nej, nej, det som Marco älskar, det är ...» och åter fortsätter guldets klang den afbrutna meningen.

450 Ännu engång sjunger sångaren: »Hvad är det som Marco älskar? Älskar hon dygdens blygsama lön, eller samvetets frid, eller ärans glans, eller ett odödeligt namn, eller allt det som de bästa på jorden skatta högt och heligt? Nej, nej, nej, det som Marco älskar, det är» ... och hemskt ger guldet för tredje gången sitt svar på frågan om Marcos kärlek.

451 De fridsama, Betty, som fjerran från villorna bo, såsom du, uti landsbygdens lugn, de känna icke den förfärande sanningen af detta svar. Skramlet af dessa guldstycken, som hvarje gång blandade sig i den tjusande musiken, ljöd ständigt i mina öron, så ofta jag hörde polka à pieces d’or; och hela stycket var byggdt på samma thema med mästarehand*)Författarne äro Th. Barriére och L. Thiboust.. Marco, med demonisk tjusning spelad af madame Fargeuil, är den farligaste sirén, som ännu fört en yngling i förderfvet. Ett föraktligt löje är det enda synliga intryck, som kupletterna kalla på hennes läppar. Kommer så en ung målare vid namn Rafael, strålande af glädje; han har nyss vunnit högsta priset vid expositionen, hans ovanliga snille har väckt allmän beundran, han motser en lysande framtid, och det skall glädja hans fattiga mor, hvars enda hopp och stöd han är. Arme Rafael, han känner ej verlden, Marcos ormblickar fånga honom genast vid första ögonkastet ... »qu'lle est gentille!» ... När sällskapet aflägsnar sig, hänger hon redan vid hans arm.

452 Jag besparar dig skildringen af de tre, följande akterna intill styckets slut och vill endast nämna, att denna riktbegåfvade och älskvärda yngling faller, som tusende före honom och tusende efter honom, ett rof för förförelsen. Förgäfves varnar honom vänskapen; förgäfves flyta hans moders tårar; förgäfves söker hon hejda hans fall med en god och oskyldig flickas kärlek; förgäfves uppreser sig hans ädlare natur mot demonernas lockelser; maktlös faller för hvarje gång penseln ur hans hans; demonerna segra; Marco triumferar, tilldess att hon ledsnar vid sitt offer och öfvergifver honom, plundrad på hela hans lefnads lycka, för ett nytt och rikare byte. Rafael har på få månader genomgått alla grader af tjusning, svartsjuka, förtviflan:

453 »Der Wahn ist kurtz, die Neue lang»!

454 Det sista slaget krossar honom; han återvänder till sin mor, till sin goda engel, med föresats att blifva en annan menniska. Men för sent; hans kraft är bruten, och han, som kanske blifvit sitt lands och sin samtids stolthet, sjunker döende ned på spillrorna af ett förloradt lif och ett bedraget hopp.

455 Sådant är detta stycke. Åtminstone hundratusende åskådare i den stora och lättsinniga staden hafva sett det, och få ha gått derifrån utan att ha fört med sig ett djupt intryck deraf. Och har ock hos de fleste bland dessa menniskor »fåglarna under himmelen ätit det upp», så måste det dock hos mången ha burit en bättre frukt. Och sjelfva dessa olyckliga, Marcos förlorade likar i det verkliga lifvet, – det är omöjligt, att icke hos någon af dem ett minne borrat sig in af Marcos blick, när hon blottar sitt innersta med ett enda halfqväfdt utrop: »o detta lif, detta lif, hvad jag hatar detta lif!»

456 Sådan, Betty, kan också theatern vara. Ännu ett par bättre taflor vill jag låna från den.

Notisen/artikeln ingår i HT 10/10 1857:|79 2|

Söder om Östersjön.

45. Slutord om theatern.

457 Borta i en aflägsen landsort lefver ett gammalt par, en Philemon och Baucis. De ha bosatt sig der som unga och nygifta; trettio år ha förgått som en lång sommardag i kärlek och landtlig frid. Oförmärkt ha de åldrats, deras här har grånat, verlden har glömt dem, men de sakna den icke, de äro fromma och de äro lyckliga, ty de älska hvarandra. Då händer sig, att den gamle mannens fordom käraste ungdomsvän en dag passerar nejden och viker in. Denne vän är en af de oroliga själar, som aldrig länge trifvas på ett ställe. Alltifrån sin ungdom har han flackat verlden omkring, och är nu stadd på nya ströftåg. Mötet är hjertligt, man upplifvar gamla minnen; resenären har så mycket att berätta; landtjunkarens hela lefnadshistoria är sagd i få ord. Man dukar måltiden; den goda frun och hennes inventarium, den gamla hushållerskan, äro i stor förlägenhet; huru skola de med sin landtliga kokkonst undfägna en man, som ätit ormar i Amerika och svalbon i Ostindien? Vännen åter, egoist som alla resenärer, har sina värdshusvanor, klandrar det ena och det andra och understår sig till och med att köra det gamla parets favoritkatt på dörren.

458 Emellertid bli herrarne litet upprymda, och frun går, trogen sin fromma vana, på en stund till messan. Landtjunkaren lifvas alltmera; vännen säger till honom: kära bror, hvad lefver du för ett kråklif här i din vrå? En liten tur kring Europa skall göra dig pigg, vi följas åt, och jag åtager mig hela bestyret. – Topp, säger den andre, och då han icke har mod att säga det åt sin hustru, besluter han att begagna hennes frånvaro, packa i fluxen in och bege sig af. Men packa en kappsäck, det är lättare sagdt än gjordt, när man ej lagt hand vid det förr. Frun kommer hem, resenären är tvungen att yppa resplanen och väntar till svar ett oväder á la Xantippa. Han bedrager sig; den fromma makan har ej en enda förebråelse till svar; endast tårarna förmår hon ej hålla tillbaka. Sköt väl om min stackars gubbe, säger hon; ni är rask och härdad ni; hans lif, hans vanor äro helt andra, han behöfver ständigt en vänlig hand, som sörjer för hans minsta behof. Om han skulle bli sjuk och jag ej vore hos honom då!

459 Resenären förvånas; det hade han icke tänkt uppå. Han är dock, under skalet af sina egoistiska vanor, en god menniska, han finner att den goda frun har rätt. Landtjunkaren inträder resfärdig med pick och pack, och försöker att antaga den afgörande ton, som anstår en herre i sitt hus. Det vill icke rätt lyckas den gode mannen; men han möter intet motstånd. Endast resenären börjar nu skildra sitt oroliga lif uti andra färger. Han hade engång legat illa sjuk i ett uselt värdshus; legda händer skötte honom, likgiltiga blickar afbidade hans förestående slut. Då förstod han värdet af ett hem, sällheten af att äga en huld och älskad hand, som svalkar den brännande pannan, och ett troget hjerta, som delar ens smärta, delar ens fröjd ... Det behöfs icke mer; landtjunkaren har redan vacklat i sitt förhastade beslut; han blir qvar, och än mer, den orolige vännen blir äfven qvar; han har nog af att flacka verlden omkring och lefva blott för sig; han vill tillbringa sitt återstående lif i lugn och egna sin samlade erfarenhet till dessa goda menniskors lycka. Madame, säger han till bevis derpå, rappellez votre chat! – ropa in er katt! Och dermed är stycket slut.

460 Pjesen är en enakts komedi af Octave Feuillet och heter Le Village, »Byn».konsekvensändrat/normaliserat Ämnet är, som du ser, det allraenklaste, och likväl är det behandladt med en finhet, en humor, en godmodighet och en menniskokännedom, som både röra och intaga. De fyra rolerna återgåfvos mästerligt af Samson, Regnier, mad:lle Nathalie och mad:me JoassinThéatre Français. Det framlockade hvar gång både löjen och tårar och hade, till heder för den sunda smaken, en lysande framgång.

461 Ännu ett profstycke från samma theater. Jag väljer dertill La Joie fait peur, »Glädjen skrämmer», af den snillrika, för tidigt hädangångna mad:me Emile Girardin.

462 En familj är försänkt i djup sorg. Ende sonen, en förhoppningsfull ung officer, har nyligen stupat i fält. Han efterlemnar en mor, hvars stolthet han varit, en älskande syster, en tröstlös fästmö och en gammal trotjenare, som fordom burit honom på sina armar. Alla dessa fyra tycka sig med honom ha förlorat all deras glädje på jorden; endast den gamle tjenaren söker, förkrossad sjelf, att upprätthålla de öfrigas mod. Och det lyckas honom så vida, att de två flickorna söka religionens tröst. Modren ensam kan det icke; hennes sorg är för bitter; i öfvermåttet af sin smärta anklagar hon sjelfva försynen.

|79 3|

463 Emellertid fogar ett lyckligt öde så, att den unge officern icke är död; han har endast, svårt sårad, råkat i fångenskap och återvänder nu, sedan han tillfrisknat och blifvit utlöst, på permission till de sina. Och nu följer en kedja af öfverraskningar, så fina, så sanna, som endast en snillrik och finkänslig qvinna har kunnat måla dem. Den unge mannen finner vid hemkomsten porten stängd, klifver in genom det välbekanta fönstret till sitt eget rum och faller som från månen ned öfver den gamle trotjenaren. Det var lyckligt att så skedde; han ensam kunde bära glädjen oförberedd. Han gråter, han skrattar, han beter sig som en tok; men snart får han annat att tänka på. Systern kommer; brodern stängs in; den gamle utlägger all sin fintlighet, drillar och krånglar, så att flickan anser honom förryckt; slutligen anar hon oråd, rycker upp dörren och faller i brodrens armar. Nya uppträden af glädjens öfvermått! Derpå slå sig de tre tillsamman och förbereda fästmön, men här låter förf. med fin takt öfverraskningen föregå utom scenen. Slutligen konspirera alla fyra tillsamman uppå att förbereda modren. Det föregående är ett lekverk i jemförelse dermed, ty henne hotar glädjen att ofelbart döda.

464 Dessa scener äro ypperligt tänkta och utförda. Hvilken väfnad af välmenta dikter man spinner kring den arma modren, för att först låta skimra för henne en gnista af hopp och sedan låta hoppet småningom klarna till visshet! Men sådana känslor låta aldrig väcka och stegra sig efter mathematiska progressioner. Modershjertat korsar alla beräkningar. De sammansvurne märka till sin förskräckelse, att modren, skarpsynt så som endast en moder kan vara, genomskådar dem förr än de beräknat, och de söka nu gottgöra detta genom nya dikter, ämnade att betaga henne en förtidig visshet. Hvilken strid utaf känslor, blandad med det förträffligt komiska hos ljugare som icke duga att ljuga! Fåfänga bli likväl dessa oskyldiga intriger; en moder väger icke möjligheter för eller emot; hon dömer efter en inre visshet, ovillkorligt, omedelbart, och hon misstager sig sällan deri. Så inträffar det äfven nu; man kan icke bedraga denna mor, hon sliter med vexande häftighet sönder det nät af förevändningar man upprest omkring henne, hon upptäcker sin son och faller afdånad uti hans armar.

465 Dock – krisen är öfverstånden; glädjens fara är förbi, och nu är det den, som återgifver henne lifvet. Allt blir godt. Men det bästa och vackraste kommer till sist. Denna samma mor, som i höjden af sin sorg vågat anklaga försynen, hon böjer sig nu, i höjden af sin sällhet, för Guds mäktiga hand, ångrande, ödmjuk, nära tillintetgjord i känslan af hans outsägliga nåd.

466 Jag upprepar det: sådan, Betty, kan också theatern vara. Jag har med flit valt dessa taflor mera från hjertats, än från handlingens verld, emedan de äro så enkla, att nästan ett barn kan fatta dem. Man skall nödgas erkänna, att sådana taflor förädla och bilda, att de falla som en välgörande dagg öfver lifvets brännande strid, emedan de återföra menniskorna till den enklaste, renaste formen för lefnadens lycka: familjekärleken. Man skall icke heller säga att dessa taflor binda tanken vid jordelifvet såsom det högsta och att ingen skymt af någonting högre, någonting evigt skimrar igenom dem. Tvärtom: genom dem går tillika en suck öfver detta lifvets förgängliga ro och en hand som pekar beständigt åt höjden. Längre kan icke theatern gå, ty går den längre, så går den utöfver sitt berättigande.

467 De som bland oss i norden förneka theatern allt värde och berättigande, de göra det emedan de känna den blott genom hörsägen eller blott gjort bekantskap med dess dåliga sidor. De betänka icke, att just de största och högsta menskliga ting äro utsatta för de största frestelser, så att om theatern syndat så mycket – och det har den verkligen gjort – så är det i grunden derföre att dess uppgift är så hög och så svår och likasom indrager på engång hela menskliga lifvet, med kött och blod, med synd och brist, med skoflar och sporrar, inom konstens ramar för åskådarens blickar. Dertill kommer, att theatern mer än någon annan konstart är beroende af flera samverkande krafter, och derest någon af dem har vank eller lyte, blir intrycket af det hela skeft och förfeladt. Ämnet måste der vara väl valdt och väl uppfattadt, dikten väl sammansatt, spelet väl genomfördt, uppfattningen klanderfri, skådespelarne sjelfva sådane, att deras lif utom scenen icke stör illusionen på scenen; och der måste allt genomgås af en frisk, en ädel och en nationel ande. Slutligen måste der äfven finnas en publik, som uppfattar och uppmuntrar det goda, och en kritik, som tyglar och brännmärker det onda på scenen. Och när vi befinna huru få af dessa oundgängliga vilkor ännu hos oss i norden blifvit uppfyllda, så kunna vi med rätta säga, att vi ännu icke haft en theater, som förtjenar detta namn, och att, så mycket mer, hvarje fördömelse af det, som hos oss burit theaterns namn, icke träffar theatern sjelf, utan endast dess skuggbild. Sådana fördömelser förefalla mig derföre likasom ville Lapparne upphäfva ett rop öfver skogens förfall och oduglighet, för det att de inför sina ögon ha endast krokota dvergbjörkar.

468 Men derföre ligger det ock så stor vigt uppå att få en theater med dithörande literatur, som förtjenar sitt namn. Hvarje annat försök att derförinnan öfvertyga motståndarne tjenar till intet. Torde ock hända att flera finnas, som aldrig låta öfvertyga sig att scenen är något förmer än ett tillhåll för komedianter. Sådana fiender har theatern i alla länder, och der de äro konseqventa, der förneka de käckt tillika både konst och vetenskap. Men våra theaterbusar hafva ej tillräckeligt jernskodd panna för att slunga denna förnekelse öfver den menskliga intelligensen, och derföre göra de gunstbenäget ett undantag för det mesta dithörande; endast theatern är dem »ein Gräuel».konsekvensändrat/normaliserat Likasom kunde de förneka theatern utan att förneka poesin, och likasom kunde de förneka poesin utan att förneka konsten, och likasom kunde de förneka konsten utan att förneka vetenskapen. Härtill invända de åter, att allt kommer an uppå hvars andas barn det ena eller andra är, och deruti hafva de ganska rätt. Men dermed säga de heller ingenting nytt, ty samma förbehåll uppställer konsten sjelf, och det är lika litet dess fel, om allehandaoriginal: alleganda ogräs frodas uti dess namn, som det t. ex. är vetenskapens fel, om alkemi, chiromanti o. d. påtaga sig dess lärda utrustning.

469 Man kan vara af olika mening om bästa sättet att skapa hos oss en god inhemsk theater, men derom borde man vara ense, att det ej låter göra sig utan en skola och medelpunkt i hufvudstaden och utan en stående personal, som efterhand blir i stånd att bilda sig af inhemska elementer. Är man åter ense derom, så måste man väl finna det naturligt, att staten och enskilde på ett eller annat sätt bana väg för dylika sträfvanden.

470 »Man bergar sig ganska väl utan theaterkonsekvensändrat/normaliserat – Sannt. Man bergar sig äfven utan taflor, utan böcker och till och med i hetaste sommaren utan kläder. Men bildningen vill hafva det med sig, att den ökar behofven, och det kulturstadium, som är nog lyckligt att äga de minsta behofven, är utan allt tvifvel kannibalernes.

471 »Våra krafter böra riktas på vigtigare ändamål.» – Obestridligt. Men när regnet faller om våren, är det märkvärdigt, att blommor och gräs icke vänta på skogen, som likväl är så mycket ansenligare och vigtigare, utan alla ha den förmätna pretentionen att vilja uppspira på samma gång ur den moderliga jorden.

472 »Och hvad nytta ha vi af komedier och komedianter?» – Hvad nytta ha vi af visor och taflor, af marmorbilder och strängaspel, af det godas föredömen, af det ondas straff, af vishetens lärdomar, af dårskapens snedsprång, af det sköna som tjusar oss, af det sublima som rör oss, af erfarenhetens varningar, af sällhetens anblick, af deltagandet för olyckan, af löjet öfver det narraktiga, af skämtet öfver det glada, af beundran för storheten, af föraktet för uselheten, af kärleken till fosterlandet, ja af kärleken till dygd, sanning, rättvisa, ära och mensklighet? Hvad nytta? säger du. Vi kunna hvarken äta dem, eller dricka dem, eller kläda oss med dem, eller handla och vandla med dem, eller gräfta upp diken med dem, eller elda en brasa med dem, eller ladda kanoner med dem, eller göra papiljotter utaf dem, ej heller göra någonting annat riktigt påtagligt och handgripligt nyttigt med dem. Och likväl älska vi äfven dessa känslor och dessa lärdomar, dem intet bessman kan väga, och likväl ha vi en vinning af dem, som inga ziffror beräkna, och värma vårt hjerta vid dem såsom hvarken björk eller tall kunna värma det. Hvad nytta vi ha utaf dem? Nyttan att lefva, lida, glädjas och älska dubbelt, emedan vi der ha framför oss andra, som lefvat, lidit, glädits och älskat likasom vi, och emedan denna anblick rycker oss lös ifrån vår trånga sjelfviskhet och för oss, med fantasins och åskådningens makt, till menskligheten utom oss. Vill du nödvändigt hafva en nytta utaf theatern, så nöj dig med detta; men vill du blott hafva glädje deraf, såsom man glädes åt det goda och sköna, så sök den inom dig – ty den bor der.

Notisen/artikeln ingår i HT 17/10 1857:|81 2|

Söder om Östersjön.

46. Erkeengelen Michael.

473 Jag afstår från hvarje försök att beskrifva Louvren och Tuilerierna. Dessa numera sammanbyggda palatser, der en stor nation logerar på stor fot och der år och månader utfört hvad seklerna icke förmått utföra, hvilka vexlingar ha ej deras murar skådat! En lång rad af konungar och kejsare har der burit kronans tyngd; Frans I har der mottagit Carl V; Henrik IV ditfördes blödande och döende; Ludvig XVI belägrades der af revolutionen; konventet och välfärdsutskottet dekreterade derifrån sina proklamationer och sina blodsdomar; Ludvig Philip trodde sig der ha bosatt sin ätt för evigt och rymde derifrån förklädd till lakej; 1848 års barrikadkämpar stöflade der genom de gyllene gemaken, sleto thronens purpur i trasor och ville deraf göra ett fattighus*)Hotel för civila invalider.; presidenten L. Napoleon drog der in i all tysthet 1851 och utflög från denna puppa som fullfjädrad kejserlig örn, till dess han 1857 med lysande fester lät fira seklernas fullbordan i båda palatsernas förening. Och vid sidan af jordens mäktige ha om hvarandra och efter hvarandra artister af alla slag, kungliga och kejserliga mätresser, värdshusvärdar, krämare, dagdrifvare, betjenter lefvat och huserat i dessa salar af Louvren, tilldess att odödliga konstverk och minnesmärken ha funnit en fristad der och likasom i en brännpunkt samlat allt hvarmed Frans I:s konstkärlek, Bourbonernes penningar, Napoleon I:s eröfringar och Napoleon II:s energiska vilja riktat Frankrike.

474 Louvren och Tuilerierna! Det måste kallas en lycklig tanke att ställa konsten vid maktens sida – tvenne mål för den menskliga ärelystnaden, tvenne makter, af hvilka den ena gör historien och den andra skildrar den. Dock, jag bedrager mig; äfven konsten gör historien, äfven makten skildrar den; men när thronerna störtat i spillror, skåda Rafaels, Correggios, Murillos bilder ännu med lefvande odödliga ögon bort emot seklerna.

475 Louvrens muséer äro Frankrikes stolthet och stå öppna för hvarochen, som vill se dem. De äro till antalet 11, nemligen: 1) för målningar; 2) för antik skulptur; 3) för modern skulptur; 4) för teckningar; 5) för gravyrer; 6) för sjöväsendet; 7) för konungaminnen (musée des souverains); 8) för assyriska fornlemningar; 9) för egyptiska fornlemningar; 10) för amerikanska fornlemningar; 11) för antiqviteter och kuriositeter från Algerie. Dessa skatter äro omätliga; den nu utkommande katalogen är ämnad att upptaga 6 volymer i tätt tryck. Det är svårt att afgöra och beror på olika sympathier, hvilken af dessa samlingar mest anslår främlingen. Man förgäter icke så snart det mäktiga intrycket af de assyriska fornlemningarna, nyligen uppgräfda ur Ninives ruiner af Layard m. fl.; gigantiska stenmassor, formade i vidunderliga figurer, som med stela döda ögon från längst försvunna tidehvarf stirra mot dagens myrstack, som hvimlar omkring dem. Man dröjer med skum beundran vid slafven, som insomnat i sina kedjor, ett mästerverk af Michael Angelos mejsel; man kan, om man så vill, beundra Ludvig den heliges svärd, Frans I:s sadel, Ludvig XIV:s allongeperuk och kardinal Richelieus altare, eller stadna med deltagande vid lemningarne af Lapérouse’s skeppsbrott och förvånas öfver relieftaflorna af Frankrikes största hamnar. Men med eller mot sin afsigt dröjer man dock alltid längst i de praktfulla målningsgallerierna; de hafva något att bjuda åt alla.

476 Louvrens museum öfverträffas af Berlins i den|81 3| historiska öfversigten af skolorna från den moderna målarekonstens linda intill dess högsta blomstring; det öfverträffas äfven af Dresdens i rikedom på italienska och isynnerhet spanska mästarverk; men i mängden af utmärkta taflor från alla tider och skolor – hvaribland galerie de Medicis hvimlar af Rubens’ mäktiga bilder – har Louvren sannolikt ingen medtäflare. Månader och år förgå, innan man hinner blifva förtrogen ens med de bästa bland dem. Framför mig ligger 1:sta delen af den nya katalogen, 12:e upplagan, 324 sidor 8:vo. Italienska skolorna ensamt upptaga 300 sidor. Franska skolan är mycket rik; Louvren samlar endast de målares verk, hvilkas hand redan för evigt har domnat från penseln; de sköna konsternas plats (palais des beaux arts) erbjuder en fristad åt de lefvandes prisdömda arbeten.

477 Stora galleriet i Louvren och Apollosalen äro väl de mest lysande fristäder, som maktens slösande frikostighet ännu har invigt åt konstens minnesvårdar. Men centern för alla dessa skatter är salon carré, så kallad med anledning af sin qvadratform. Här äro mästerverken från alla tidehvarf samlade uti en brännpunkt. Rafaels heliga familj i sitt lugna majestät*)Louvren har 12 originaler af Rafael och deribland 4 varianter af den heliga familjen. – denna tafla, som aftvang Frans I yttrandet att »store konstnärer dela odödligheten med store konungar» –; Correggios ljufliga Antiope; Murillos berömdaste madonna (l'immaculée conception), som kostat 615 000konsekvensändrat/normaliserat francs och hvars skära, genomskinliga färger likasom dofta bort uti rymderna; Titians Christus som bäres till grafven; Van Dyks Carl I; Rubens förfärande Thomyris, som inkastar Cyri hufvud i en säck med blod; Paul Veronese’s bröllopp i Cana; Gerard Dows krympling; – alla dessa och ännu andra, än rörande och intagande, än mäktigt gripande taflor pryda denna underbara sal, som ensam är värd en resa till Paris. Men i stället att längre dröja vid dessa bilder, hvilka hvarochen tyckas säga till åskådaren: betrakta mig rätt, ty min like ser du kanhända aldrig mer! – låt oss då hellre stadna vid en, som icke äger det största ryktet, möjligen icke heller det största konstvärdet af dem alla, men hvars anblick är sådan, att jag, näst Dresdens madonna, icke vet ett stycke väf, som dermed kan jemföras i hela verlden.

478 Framför åskådaren utbreder sig en oöfverskådelig ryslig ödemark, beströdd med dystra klippor, ur hvilkas remnor här och der lågor uppstiga. I denna ödemark ligger Satan, störtad och besegrad, i skepnad af en ofantelig drake med menniskohufvud, och drakens stjert förlorar sig uti fjerran, likasom ville den omringla hela jorden. Alla onda passioner, raseriet, hatet, hämden, afunden, högmodet, i förening med den våldsamaste smärta och den vanmäktigaste förtviflan, måla sig uti afgrundsfurstens förvildade gestalt – denna samma gestalt, som Milton så sannt har kallat »ruinen utaf en engel» och hos hvilken man än kan upptäcka förhärjade spår af hans fordna öfverjordiska skönhet. Rafael, det är sannt, har här icke uppfattat honom så; han måste, både från kyrkans synpunkt och för behofvet af en skarp kontrast, måla honom vederstygglig; men han unnar dock Satan en egenskap, som försonar åskådarens blick, nemligen jättestorhet och en makt, som, ehuru nu förkrossad, visar sig stark nog att skaka jordens grundvalar. Förödmjukad är han icke, allenast besegrad; hans utsträckta händer gripa med raseri i de nakna gråa klipporna, och hvarhelst han griper dem, uppflamma eldslågor under hans naglar.

479 Men Rafael kan icke förebrås hvad man förebrått Milton, att hafva gjort Satan till hjelten i sin tafla; här ligger det onda i stoftet blott för att desto mer förhöja det godas och det himmelskas seger. Öfver denna skräckbild af de våldsamaste passioner står erkeengelen Michael, taflans hufvudfigur, med förklarad och salig skönhet, framför allt med ett lugn, som är af den mest sublima storhet. Han står der i gestalten af en skön yngling, nedsväfvande från höjden och ännu uppburen af sina stora glänsande vingar, så att endast spetsen af hans venstra fot berör vidundret under honom. Hans rustning glimmar af stål och guld; i sin lyftade högra hand håller han ett långt spjut, med spetsen nedåt och redo att genomborra den slagne arffienden. Hela hans gestalt uttrycker hjeltekraft och majestätisk styrka, men tillika, som jag redan nämnde, detta eviga lugn, denna fullkomligt passionfria öfverlägsenhet, utan allt hat, utan all hämd, med ett ord, denna saliga storhet, med hvilken endast en engel kan strida och som får sin högsta relief af raseriet under honom i denna brottets och lidelsernas verld. Förbarmande kan han icke visa; den gudomliga rättvisan kräfver ett straff; men ett straff, som i sin omäteliga kraft innebär en lika omätelig nåd.

480 Man säger att konstnären och skalden låna sina taflor från lifvet, från den erfarenhet de sjelfva någongång genomlefvat. Det är sannt, men det gäller icke snillets högsta ingifvelser. Rafaels sixtinska madonna och Rafaels Michael äro icke från denna jord och detta lif; de ha derifrån lånat endast de yttre formerna. Denna madonna, denne Michael äro uppenbarelser ifrån andra verldar; jorden har icke något motsvarande; de äro för höga, för rena, för att någonsin, utom i en enda, i Gud sjelf som menniska, ha uppvuxit i stoftet af jordiska lidelsers fläckade tummelplats.

481 Utan tvifvel bidrar just motsatsen, antithesen, att så mycket förhöja denna Rafaels tafla framför andra. Jag vill också ej neka, att antithesen kan drifvas för långt, såsom man med skäl förebrått t. ex. Victor Hugo. Men för de högsta genrerna är den ett lika nödvändigt vilkor, som skuggan för måleriet. Erkeengelen vore ej så sublim, om han ej trampade djefvulen under sina fötter. Det är något dramatiskt i denna tafla, deruti att handlingen icke är afslutad; konflikten är gifven, krisen är inne, upplösningen förutses, men spänningen fortfar. Skillnaden mellan dessa momenter ser man, bland annat, i afbildningarna af Judith: den, när hon höjer svärdet öfver Holofernes, är ojemförligt mera artistisk än den, när hon håller hans afhuggna hufvud i handen.

482 Louvren har af Rafael äfven en annan Michael. Här hugger erkeengeln, i full rustning med svärd och hjelm, en drake, som lindat sin stjert kring hans ben. Allehanda vidunder trängas omkring honom; på afstånd synes en brinnande stad och de fördömdas qval, der de plågas af ormar och bevingade drakar. Likaså ser man i Louvren Rafaels Sankt Georg i full rustning på en hvit häst, nedhuggande med sitt svärd draken, som han redan genomborrat med sin lans; på afstånd synes en ung flicka med krona på hufvudet, föreställande Cappadocien befriadt från afguderiet. Båda dessa taflor, ehuru mera fantastiska, äro ojemförligt underlägsna den första i kompositionens enkelhet, helhet och sublima skönhet.

483 Den store Michael, som jag helst vill kalla honom, är målad i kyrkostil 1518 och ursprungligen på träd. Han har ock ansetts vara en symbol af konungamakten, som trampar kätteriet och upproret under sina fötter, hvarföre också Ludvig XIV i tiden lät uppfästa denna samma tafla ofvanför sin allrakristligaste thron. Visst är, att han har många katholska sympathier, och 1856 exponerades han af presterskapet för särskild entré i NotreDame till förmån för de öfversvämmade. Men vare dermed huru som helst; obefläckad af alla förgängliga tidsmeningar, qvarstår denna sublima englagestalt evärdeligt lika stor och lika skön, ett kristligt konstverk, hvilket alla bekännelser med vördnad skåda, en hög ingifvelse, hvilken få dödliga förunnats att äga, och en urbild för det sköna, hvilken sednare mästare förgäfves sökt uppnå.

Notisen/artikeln ingår i HT 19/12 1857:|99 2|

Söder om Östersjön.

47. Saint Cloud, Versailles, Trianon.

484 Man visade mig tre slott: konungars hugskott, mätressers nycker, och likväl en stor nations stolthet; skådeplatser för en förgängelig prakt, och likväl rika på oförgängliga minnen; bubblor på tidens ström, och likväl ett stycke stelnad historie i murar, parker, marmor och taflor. Hvilken stad omgifves af sådana villor, och hvilken trädgård har att skryta med sådana lusthus? Det är icke prakten, som gifvit dessa slott deras lysande namn; andra monarker kunna bygga rundtomkring sig lika glänsande glasskåp; deras betydelse för efterverlden blir kanhända en dag att fylla en vaktmästares fickor, der han drifver framför sig en fårskock af gapande främlingar genom de gyllne gemaken. Men här känner man att byggmästaren varit en stor genius, stor i sjelfva sin fåfänga; och de längesedan förmultnade envåldsherrarne hafva, sig ovetande, endast varit hans redskap. De trodde sig stifta lagar för sitt tidehvarf, och de ha endast viljelöse utfört Frankrikes verk.

485 Dessa slott äro franska; det är hela hemligheten af deras tjusning och deras svaghet. Romarne byggde Hadrians villa; mohrerne Alhambra; spanjorerne Escurial; preussarne Sans-souci; svenskarne Haga och Drottningholm; tjugu andra nationer kunna bygga något större och något skönare, och likväl kan ingen annan göra efter Versailles.

486 En söndag såg jag vattenkonsterna spela i St Cloudles grandes eaux, som man kallade dem. Ganska fattigt var det skådespelet för en landsman till Imatra. De stackars små bäckarna silade sig helt bekymmersamt utför marmorkaskaderna och genom de plussiga tritonernas munnar. Om en qvart hade man tröttnat vid denna herrlighet; men det som icke tröttade ögat, det var den sköna parken af gamla lindar, ekar och kastanier. Menniskohvimlet höll sig dernere och trängdes kring hundrade salustånd och våffelgrädderskor; åtminstone tjugu flickpensioner voro ute i det gröna och hade valt sig hvar sin gräsplan och kastade boll och volant och hade hjerteligt roligt »på landet».konsekvensändrat/normaliserat Men deruppe i parkens kullar var ensligt och svalt; dynastiernas minnen susade i de lummiga träden; kronor af grönska, fridfullare, varaktigare än kronor af guld.

487 Slottet är täckt och landtligt; en hel stad har uppstått uti dess grannskap. Jag såg ej dess inre: l’empéreur est là; kejsaren och hans familj voro derute då. Kl. 2 e. m. såg man folkmassorna på stora promenadvägen genom parken höfligt bortvisas utaf gensdarmer; man måste draga sig tillbaka på ett visst afstånd från vägen, och ett par ryttare galopperade inåt parken, sannolikt för att undersöka den. Några minuter derefter framrullade den kejserliga vagnen, åtföljd af två andra ryttare. Det var kejsar Napoleon III och kejsarinnan Eugenie, som foro att promenera i sin gröna doftande park. I mäktige på jorden, för hvilka icke ens sommarens grönska äger en trygg fristad att bjuda, hvem ville afundas edert öde! Långt hellre ville jag vara den ystre pilten eller den glada flickan derborta i gröngräset, än sucka enslig och mäktig, en guldsmidd fånge, i sjelfva den fria naturen.

488 Jag tillbragte en dag i Versailles. Man skulle behöfva månader för att der bli hemmastadd. Jag vill icke tala om dess historia; den blefve en bok*)Ludvig XIV fattade tycke för sin faders lilla jagtslott Versailles. Från 1664 till 1702 slösade han på detta mönsterslott 90 millioner livres. Anläggaren var Le Notre; Nicolas Poussin, Le Sueur och Lebrun prydde det med sina mästerverk, hvilka sedan Frankrikes störste konstnärer ökat med sina. Staden Versailles har 30 000konsekvensändrat/normaliserat invånare.. Men man kan ej nämna Versailles, utan att minnas Ludvig XIV. Hans skugga går genom dess toma salar såsom Nebukadnezars ande sväfvar genom Babylons grusade hvalf. Här är han hemma; här är man ännu engång frestad att kalla honom stor, – honom, som det ena seklet tillbad och det andra släpade i smutsen och som var lika litet förtjent af att dyrkas som smädas. Nästan allt hvad han skapat har sedan förfallit till stoft, – hans orientaliska prakt, hans politiska planer, hans statskonst, hans utströdda millioner, hans religionstvång, hans lagstiftaremakt för Europas seder; – endast Frankrikes konst, Frankrikes literatur och språk ha förblifvit hans minne trogna och prisa honom än i dag såsom sin lifvande genius. Hvilken lexa för de höga på jorden! Deras makt skall fördunsta, deras skatter försvinna, deras politiska shackspel omstörtas af ett vindkast; men hvad de gjort för sitt lands kultur och för blomman af dess bildning, det ensamt består genom seklerna; det ensamt har ännu en välsignelse qvar öfver deras namn, långt sedan efterverlden gycklat öfver deras bräckliga statskonst och smickrarnes hala tungor förstummats omkring deras maktlösa grafvar.

489 Versailles är stort och stelt, som det århundrade, ur hvilket det framgått. Den vidsträckta gamla parkens dunkla alléer utgå stjernformigt från en enda medelpunkt, den berömda kullen med de dyrbara fontänerna och vattenledningarna, och löpa derifrån, allt|99 3| längre från hvarandra, till periferin af en stor halfcirkel; och framför denna halfcirkel utbreder slottet sina mäktiga facader och sidoflyglar. Denna park, som så länge varit ett mönster för sin stil, är alltför stel, för att behaga; der är för mycken geometri; det hela är tungt och styft aristokratiskt, eller rättare enväldigt, ty herrskarens thron är medelpunkten för allt. Det gör ett ängsligt intryck att se naturens friborna söner, de höga lindarne, stå der klippta och dresserade som soldater i ledet. Men stort är detta intryck, kolossalt! Och kontrasten var egen att se dagens flyktiga ungdom leka blindbock och höra musiken spela polkor på le tapis vert, den rektangelformiga stora gräsplanen nedanför kullen. De långa alléerna voro mycket ödsliga; grottorna öfvergifna; hälften af vattenkonsterna, bronzjätten, le Geant, och de ryktbara nymfernas bad med sköna marmorstatyer voro förfallna. I dessa ensliga gröna grifter för minnena sjöng på qvällen en ljuflig näktergal naturens egen suck öfver den menskliga storhetens förgänglighet.

490 Denna enslighet lifvas dock vid hvarje steg utaf marmorn. Parken ensam har en odödlig befolkning af 160 statyer. Och träder man in i slottet, så vexer antalet af dessa stumma invånare till så stort, att man på ljusa dagen kan blifva spökrädd. Här är det icke mera Ludvig XIV; det är Frankrike sjelf, gengånget i bilder och taflor. I ändlösa gallerier, i långa filer af praktfulla salar utbreder sig här Frankrikes historia, förevigad af mejseln och penseln. Ludvig XIV:s, XV:des och XVI:s, Napoleon I:s, Ludvig XVIII:s, Carl X:des, Ludvig Philips krigiska och fredliga bedrifter möta åskådaren. Endast revolutionerna saknas – och schavotten. Napoleons bragder upptaga ensame en stor glänsande sal, som bär namn efter honom. Horace Vernets berömda Smalah upptager en ändlös vägg med en enda tafla, hvars alla figurer äro i naturlig skorlek. Man är också i beråd att hitflytta Napoleon III:s bragder, börjande med den berömda tafla, som föreställer honom, när han som president svor eden på konstitutionen. Men det är icke monarkerna ensamt, som bebo dessa salar; franska folket bebor dem med lika rätt. Allt hvad detta rika land har frambragt stort, snillrikt, ädelt och skönt, det möter här åskådarens blickar i porträtter, statyer, grupper och historiska tilldragelser. Hvilket folk! Hvilken historia! När man beundrat Cartesius och Montesquieu, Turenne och Vauban, Sully och Richelieu, Moliere och Chateaubriand, går man från dem till Ninon de l’Enclos och Gabrielle d'Estrées eller till den ädla bilden af Jeanne d’Arc, mejslad i marmorn af en prinsessas hand, Marie af Orleans. Och ledsnar man på Frankrikes storhet, skönhet och ädelmod, – välan, här är ränksmidaren Louvois, här är kopplaren Dubois, här är Montespan i en herdinnas kostym och Maintenon med sin bönbok, vid sidan af Pompadour, qvinnan som ej kunde rodna!

491 Genom parken i Versailles har man blott en qvart timmas vandring till lustslotten stora och lilla Trianon – lusthus vid sidan af palatserna; lilla Trianon isynnerhet är täckt och behagligt. Det är en familjetafla från Bourbonernes husliga lif. Man hemför derifrån minnet af dyrbara gobeliner, präktiga Sèvresporcelliner och – nöjet att hafva andats samma luft som Louise La Vallière.

492 Allt är förgånget – de sköna hertiginnorna, de lysande chevaliererne i deras vida allongeperuker, och herrskaren sjelf, som lät förlikna sig vid solen omgifven af planeterna, – allt är förbi; men Versailles’ murar tala, och Frankrikes genius nedblickar på dem med stolthet. De hafva öfverlefvat dynastier och statsformer och prydt sig med två seklers ära. För denna anblick förlåter Frankrike allt.

48. Myntet. Père Lachaise.

493 Jag har förut nämnt den utmärkta liberalitet, hvarmed tillträde öppnas för främlingen till alla ställen af intresse i Paris. En dag skref jag med stadsposten till prefekten för kejserliga myntet och erhöll dagen derpå med samma post ett inträdeskort.

494 Penningen bebor i Paris tre stolta palatser: börsen, banken och myntet. Det sistnämnda öfverträffas endast af Londons. Liksom alla offentliga byggnader prydes det af statyer, föreställande freden, handeln, klokheten, lagen, styrkan och ymnigheten. Franska myntet värper betydliga guldägg: det präglar icke blott för Frankrike, utan äfven för Schweitz. Det är angenämt att här betrakta penningens födelse. Allt drifves med ånga. Koppar präglas ej mera, utan skiljemynten äro af bronz, hvarföre främlingen i början är frestad att taga de nya sousstyckena för guldmynt. Man ser bronztackorna utplattas under den ena valsen efter den andra, tilldess de få lagom tjocklek. Derefter afklippas de af machiner i jemnbreda rimsor. Derefter huggas de i sin runda form, och slutligen präglas de. Ungefär lika behandling undergå silfverplantsarna och guldbarrarne. Hvarje mynt väges och undersökes, innan det godkännes, och golfvet är uppfylldt af kasserade bronzstycken.

495 I de rymliga salarna vandrar man obehindradt omkring, allenast man aktar sig att komma för nära machinerna och bli slagen till slant. Blott från silfver- och guldqvarnarna stänges man försigtigtvis af en fin jernbarrière. Jag kallar dem qvarnar, ty mynten rinna från stampen in i en tratt och derifrån ut genom en ränna till kontrollören, som väger dem och kastar dem sedan i kaggar. Under den rännan ville väl mången hänga sin påse. Man har framför sig dvergarnes arbete, der de hamra på nervus rerum, den makt som regerar verlden. Ping – pang – stycke efter stycke rinner ut och börjar sin vandring från börs till börs, i rena och smutsiga händer, att tjena ömsom nöden och öfverflödet, sliten och frosseriet, behofvet och lustan, – en gyllene kalfdans, kring hvilken millioners diktan och traktan vänder sig. För ynglet från dessa stampar sviker mannen sin ära och ynglingen sin tro och flickan sina löften; för det går den frie i träldom, den högmodige kryper, den ärlige ljuger, och den snikne uppsamlar lumpen från verldens torg. Ping – pang – kanonerna hafva tystnat på Krim och i Östersjön, men här är en klang, som det ålderdomssvaga Europa lyssnar uppå som den ljufligaste musik, – melodin till dess stojande jernvägspolka, romansen mellan dess älskande, serenaden i de kala hjessornas månsken under det Rothschildska tidehvarfvet. Pang – då tittar kommunismens spöke in genom dörren, en stormil omstjelper stampen och ynglet, börsmännen tappa concepterna, penningen flyr och gömmer sig i sina råtthål, tills ovädret är öfver. Eller ock är det stiltie i verlden, spekulationen har klifvit på höga styltor, den förädlade lump, som kallas pappersmynt, har köpt sig diplom på att heta guld; en liten pust kommer från aflägsna verldstrakter, – pang, det är åter slut med stampen och börsmännen, penningen försvinner, papperet blir papper, styltorna vackla, ingen tror den andra, och ingen vet hvarföre. Ty, säger skriften, »ett fallande löf skall förskräcka dem».konsekvensändrat/normaliserat


496 Från penningens vagga gick jag att skåda de dödas stad uppå Père Lachaise. Man kommer dit genom demokratins vidtberömda myrstack, förstaden St. Antoine, och genom en lång enformig gata, la Roquette, som leder ut till barriere d’Aulnay vid grafvarnas port. Denna väg är en passande förberedelse; grafvarna kasta sin skugga deröfver. På båda sidor om gatan har man den ena butiken invid den andra, der grafvårdar af alla stenarter och former bjudas till salu, jemte helgonbilder, rosenkransar och immorteller. Man blir underlig till mods att vandra på denna gata, der lifvet spekulerar på döden och sorgen och der hvarje löje tyckes vara en stöld från det allvar man är skyldig åt grafven.

497 Men när man ingår genom den trånga porten, der så mången inkommit utan att mera återvända, vidgas blicken och beklämningen upphör, fastän man står der midti förgängelsen. Ty framför oss utbreder sig en vid, åt staden sluttande vall, förskönad af herrliga gröna alléer och bebyggd med många tusende små hvita hus, indelade i ordentliga gator och qvarter, men så att trädens skugga svalkar dem och fåglarna sjunga öfver dem. I dessa ändlösa rader af små hvita hus, hvart och ett med sin nummer och sin concession a perpétuité »till evärdelig ägo»,konsekvensändrat/normaliserat bor det döda Paris, grafvens aristokrati, som ännu på andra sidan om Lethe vill skilja sig ifrån hopen. Från Abelard och Heloise ända till Francois Arago (och numera Beranger) hvilar här nästan allt hvad Paris och Frankrike under sednare tider ägt störst och ryktbarast, furstarne och Napoleons hjeltar undantagne. Ty Père Lachaise, uppkallad efter Ludvig XlV:s biktfar af samma namn, på den till jesuiterne ägde stället, är som kyrkogård icke äldre än 1804; de tidigare af dess berömde invånare äro således hitflyttade från andra hviloplatser. Konsten, som mildrar och förskönar allt, har slösat på dessa grafvar en rikedom af sköna statyer, basreliefer och urnor, som väl få sorgens boningar ha att uppvisa. Denna anblick, och det grönskande, ljusa, öppna, fridfulla tycket öfver denna sällsama döda stad, gör att främlingen, som icke har någon att sörja, vandrar der allvarsam och lugn, men icke nedstämd, likasom omgifven af försonade skuggor – der, hvarest likväl så många brustna hjertan och så månget sviket hopp blifvit i förtid begrafna.*)Man röker fritt på alla gator i Paris och på sjelfva Louvrens borggård; men på Père Lachaise är det förbjudet att röka. Detta förbud är vackert, medan så många andra äro narraktiga.

498 De små hvita husen äro uppförda öfver grafvarna, bära deras inskrifter och äro egentligen bönkapeller för de efterlefvande. Jag trodde först att många bland dessa kapeller voro upplysta af ständigt brinnande lampor. Men det var en synvilla. De hade ett litet fönster med färgadt glas i väggen midtemot dörren, och när solstrålarna brutna intränga genom denna lilla ruta i det dunkla kapellet, skimra de med en magisk belysning deröfver, likasom trängde en stråle af evigheten in uti sjelfva grafvens natt.

499 Också fattige begrafvas i Père Lachaise, när de hört till dess arondissement; men om en kort tid, jag vill påminna mig tio år, måste då deras ben lemna plats åt nykomne gäster. Det är dyrt att sofva i denna marmorstad. Också hit räcker således penningens makt. Bland de många kända och okända namnen läser man äfven ett svenskt: den tidigt slumrade genialiske Hjalmar Mörner. Det unga och dyrbara finska namn jag sökte, det fanns icke här – det är inristadt i en enkel sten på kyrkogården Mont Parnasse, och deröfver susar en hemlands gran.

500 När man står på höjden af Père Lachaise, utbreder sig rundtomkring en vid horizont; på ena sidan den ljudlösa slätten, genomkorsad af jernvägarne, ända till S:t Cloud och Vincennes; på andra sidan den omätliga staden, lik en rytande vulkan, begränsad ytterst till höger af barrière du Trône. Ögat flyger från punkt till punkt på denna stora roulettskifva i verldens hazardspel och sänker sig slutligen, trött att räkna så många slagfält för lifvets strider, åter ned till de hvita grafvarna och de gröna platanerna och de röda rosorna der i de dödas stad, i skuggornas tysta hem, der Frankrikes ära och Frankrikes fåfänga systerligt sofva på sorgens läger ......

Notisen/artikeln ingår i HT 23/12 1857:|100 3|

Söder om Östersjön.

49. Afsked från Paris.

501 Också det älskvärdaste tålamod, såsom ditt, goda Betty, kan lida till slut, och efter att ha tagit det vidpass femton månader i anspråk, måste jag frikalla dig från vidare besvär med dessa östersjövyer. Vore det icke af en billig skonsamhet, finner jag intet skäl, hvarföre ej dessa vyer kunde fortsättas i femton månader till; så outtömliga äro de taflor, än sköna, än nya, än lärorika, som upprulla sig för betraktarens blick i Europas stora kulturländer under nittonde seklet. Jag tillstår att jag skiljer mig ogerna derifrån, ty mången bleknad hågkomst klarnar ånyo, när man antecknar den för en vän, och mången tanke, som slumrat fördold i de första intrycken, vaknar till medvetande och får en bestämdare form, när den måste göras fattlig för andra. Det är också insidan af tingen, som är den väsentliga, och allt beror uppå att uppfatta den redigt, klart, objektivt; men detta gör man sällan när man är inne i hvirfveln, och det gagn man har af en resa beror således mycket uppå den klarhet, som detta virrvarr af föreställningar efteråt lyckas tillkämpa sig.

502 I detta enda Paris, huru mycket återstår icke der ännu att minnas och skildra! Jag hade ämnat införa dig i Collége de France och på Nisards föreläsningar; i ett pariser lyceum på en examen med 200 piltar i uniform; i det stora bibliotheket med dess 800 000konsekvensändrat/normaliserat volymer; i palais de justice för att afhöra ransakningen med en giftblandare. Vi skulle ha lyssnat på en konsert af conservatorium, der en orkester af 90 strängt examinerade mästare och en kör af lika många fulländade sångare och sångerskor utförde Beethovens c:mollsymfoni, Haydns folkhymn, en katholsk psalm, Spontinis Vestal, Webers Oberon, Gretrys chant d’Anacreon och Mendelsohns Sommarnattsdröm. Vi skulle ha genomvandrat Luxembourgs gallerier och stadnat framför Horace Vernets Judith, Delacroix’ massaker på Scio och Dantes helvetesfärd, eller vid Coutures beundransvärda Rom i sitt förfall, eller vid Müllers rörande sista offer för skräckregeringen, der André Cheniers ögon följa en hvart man går. Vi skulle icke ha glömt de sköna konsternas palats med dess otaliga troféer, grafvårdar,tillagt av utgivaren statyer och taflor. Vi skulle ha sett Ivanhoes tornerspel af 100 konstberidare i medeltidens pomp uti Hippodromen. Vi skulle ha sett dioraman vid elyseiska fälten, ansedd för den yppersta i verlden. Vi skulle ha skaffat oss tillträde till de barmhertiga systrarnes crêche eller barnkrubba i St Antoine, befolkad af idel lindabarn, vagga vid vagga. Vi skulle ha tillbragt en förmiddag i Halle centrale, med dess ytterst brokiga hvimmel; eller skulle vi ha betraktat dessa kostbara vattenledningar, som öppna sina flödande källsprång i hvarje hus och vid hvarje gathörn. Vi skulle ha sjungit »vårt land» en midsommardag i palais royal, eller bländats af den feiska belysningen en afton i kaféerna på boulevard des Italiens. Vi skulle ha tagit en vagn och åkt ut till boulognerskogen en eftermiddag mellan 4 och 6, då den eleganta verlden är ute att promenera, och vi skulle ha anställt jemförelser mellan dess konstgjorda, gräfda sjö med svanor, slupar, ångbåtar, och ensligheten på våra nordiska, våra verkliga sjöar, der också svanor simma, men blott mellan isstycken om våren ... Men hvarföre upprepa allt detta och mera dertill, som ändock uti verkligheten så vida öfverträffar de djerfvaste skildringar?

503 Jag vill blott tillägga några ord om de eldfängda ämnena i denna brinnande härd, hvars revolutioner ha skakat Europa. I hela det franska lynnet ligger någonting utåtsträfvande, utåtvändt, hvarföre också det yttre, utsidan, formen, der spelar en stor rol. Fransmännen drömmer alltid om att eröfra verlden, och får han ej det, så vill han åtminstone blända, lysa, förvåna, intaga. Af samma orsak vänder äfven det sociala lifvet i Paris sin mest lysande sida utåt. Hemmet der är blott en plats, der man hvilar ut från verldsbullret utom hus. Man har sagt mig, att de rika och förnäma lefva ganska enkelt inom hus, likasom de nöja sig med ett mindre antal rum, än en förmögen handtverkare numera består sig i Sverige och Finland. Men såsnart det gäller att visa sig, vare sig vid en fest, en bal eller ett offentligt tillfälle, då känner lyxen knappt mera en gräns. Det nu rådande systemet har af tre skäl ytterligare uppmuntrat lyxen: först för att sjelf imponera, dernäst för att ge sina goda parisare något att tänka på och slutligen för att underhålla pariser industrin, som för det mesta lefver af lyxartiklar. Denna tendens har krönts med en så lydande framgång, att klokt folk bland parisarne sjelfve förskräckas derför. Den ena festen öfverbjuder den andra, den ena toiletten den andra i ett slöseri öfver all måtta. Modehandeln, sidenfabrikerne, juvelerarne t. ex. kunna knappt mera tillverka så dyra fabrikater, som lyxen begär; läckerheter från alla de fem verldsdelarne förslå knappt mera att tillfredsställa öfverflödet; handelsbutikerna, öfverallt dekorerade med speglar och kristaller, förmå knappt ställa sina granna varor i en nog lysande dager.

504 Detta skådespel af det mest retande öfverflöd har den fattige, den ofta brödlöse arbetaren hvar dag för ögonen. Hvar dag ser han någonstädes en slösande fest, der denna verldens lyckliga sola sig i öfverflödets glans. Hvar dag ser han hvimlet af förgyllda ekipager och glimmande toiletter på boulevarderna och elyseiska fälten. Hvar dag går han förbi de skrålande kaféerna och mode butikerna och, vexlarnes kontor, der högar af guldmynt ligga uppradade i fönstren, och delikatessbutikerna, der alla möjliga kräsligheter reta hans hungriga mage. Och när han då återvänder till sin eländiga boning – ty de flesta arbetare i Paris bo trångt och dåligt, för bristen på rum, och många tusende ha icke alls någon bostad, utan lemna sina barn till en crêche och äta och ligga på offentliga ställen – då kommer den frestande tanken beständigt för honom: är det icke jag, som med mitt arbete bär samhället på mina skuldror? Och likväl är jag den fattige, den hungrande, den från lifvets njutningar utstötte, medan dessa andre, som icke arbeta (ty han känner intet annat arbete än det materiela), de frånröfva mig allt!

505 Från denna tanke är blott ett kort steg till satsen »egendom är stöld» och till alla kommunismens afgrunder. Den nuvarande regeringen har gjort mycket, kanske för mycket för arbetarne i Paris. Man vet huru staten nedsatt taxan på brödet och betalat bagarne deras förlust; huru en fjerdedel af Paris nedrifves för att skaffa de brödlöse arbete; huru den ena inrättningen efter den andra göres till deras förmån. Men sjelfva detta bemödande ökar klyftorna, ökar anspråken. Det finns andra orter, t. ex. London, der rikedom och elände än skarpare stå vid hvarandras sida. Men den fattige i London är råare; han känner icke sitt elände; han har heller aldrig afsatt och tillsatt konungar; han anställer icke sådana jemförelser som parisaren, och om han gör det, så är det oftast för att glömma dem i ett vhiskyrus. Pariser ouvrieren deremot är icke tillgänglig för sådana tröstegrunder; han är måttlig, bildad, fullt medvetande af sin ställning och sin betydenhet, van att på sitt eget sätt frambära petitioner till makten och, förlåtligt nog, något bortskämd med att turvis tillverka konungar, presidenter, konsuler på lifstid och kejsare, – en elak vana, hvilken man nu försöker vänja honom af med. Allt detta gör emellertid att pariser arbetaren reflekterar för mycket, för att någonsin kunna glömma de vådliga jemförelser hvilka han möter vid hvarje steg, och äfven när han är gladast och mest uppsluppen vid sina folkfester, är der ingen säkerhet, att han icke i nästa minut ånyo kan ropa: »en milliard af de rika!»

506 Ludvig Philip trodde sig för alltid ha kufvat det oroliga Paris med de detacherade fästena, och likväl uträttade de i farans ögonblick mindre än intet. Den nu pågående ombyggnaden af det gamla Paris, jemte gatornas makadamisering, söker att göra barrikaderna omöjliga, – med hvilken framgång skall en kommande tid utvisa. Den nuvarande herrskaren inser troligen, med sin kända klokhet, sanningen af Talleyrands bekanta yttrande: »man kan stöda sig på bajonetterna, men man kan ej sätta sig på dem.» Och derföre sätter han sig på »den breda basen» af demokratin, som i alla tider varit enväldets vagga. Men öfver, under och omkring honom utvecklar samhället beständigt nya brännbara ämnen, och det är en lycka för menskligheten att bildningen trängt så långt ned bland massorna i denna brinnande härd, att samma elementer, som utveckla tändämnet, äfven måste i sig innebära medlen till släckning.

507 Tidigt en morgon lemnade jag Paris, för att åter inkasta mig i den ström, som hvar dag, hvar minut i sina jernådror drifver lifselementerna in och ut genom detta Frankrikes och Europas stora klappande hjerta. Ty väl må Paris förtjena att kallas så, i både sin storhet och svaghet. Det finns knappt någon känsla i ett menniskohjerta, ond eller god, sublim eller förkastlig, som icke här har funnit ett hastigare återsvar och ett kraftigare uttryck, än någonstädes annars på jorden. Allt hvad Frankrikes snille, qvickhet och praktiska förstånd uträttat – och det är i sanning ej litet – det skulle ej förmått lyfta detta land så högt i sjelfva dess politiska vanmakt; derest icke den lågande enthusiasmen för allt stort och lysande, antändligheten för alla mäktiga idéer, hängifvenheten utan beräkning, offret utan vilkor, hjeltemodet, dödsföraktet, ridderligheten, ja sjelfva dårskaperna och vankelmodet, – med ett ord alla de egenskaper som utmärka ungdomen – än i dag skulle göra det så hänförande och gifva det ynglingens hela omotståndliga kraft. Ungdomen må ha sina stora brister; genom den går dock verlden framåt. Sålänge Frankrike, sålänge Paris är ungt, måste det gå i spetsen för framskridandet. Den dag det åldras, måste Europa se sig om efter en annan rumormästare, ty af idel förnuft och ekonomi kan verlden ej lefva. Äfven Athen var ungt engång, och sålänge stod det afundadt och beundradt främst i sin tid. Dess ålderdom begynte under Philip af Macedonien, men ännu trehundra år derefter måste det allsmäktiga Rom nedlåta sig att gå i skola hos den lilla provinsen Grekland.

508 Se här till afsked från Paris en fransmans skildring (Victor Hugo, Voix Interieures):

Ville, qu’un orage enveloppe!

C’est elle, qui nuit et jour

Réveille le géant Europe

Avec sa cloche et son tambour!

Sans cesse, qu’il veille ou qu’il dorme,

Il entend la cité difforme,

Bourdonner sur sa tête énorme

Comme un essaim dans la forêt.

Toujours Paris s’écrie et gronde.

Nul ne sait, question profonde,

Ce que perdrait le bruit de monde

Le jour, où Paris se tairait!

Notisen/artikeln ingår i HT 30/12 1857:|101 2|

Söder om Östersjön.

50. Köpenhamn.

510 Jag nödgas vara kort och på få rader bortslösa ämnen till en bok. Se här några ord om det vackra älskvärda Köpenhamn.

511 En morgon kl. 8 reste jag med snälltåg från Berlin, kom kl. 3 e. m. till Hamburg, kl. 4 på droschka till Altona, kl. 7 på jernväg till Kiel, gick kl. 9 på qvällen ombord på ångbåten Zephyr, arriverade kl. ½ 5 följande morgon till Korsör, afgick kl. 7 på jernväg tvärsigenom Seeland och ankom kl. 10 f. m. till Köpenhamn, efter att på 26 timmar ha i all beqvämlighet tillryggalagt goda 75 svenska mil till lands och sjöss. Detta som ett litet prof på huru man nuförtiden kommer fram i verlden; och man kommer väl fortare.

512 Sedt från en ilande ångvagn, är Holstein ett bördigt och enformigt slättland, tätt beströdt med landtgårdar och riddargods. Kiel har ett vackert läge, som mycket påminner om Helsingfors. Seeland är än slätare, än enformigare och än bördigare än Holstein. Men det är dock en däjelig ö, som gör öga och hjerta godt att se uppå. Grönskan är så saftig, bokskogarne så lummiga, byarna få trefliga, att man just känner sig varm i hågen. Och det hjertans godmodiga, gladlynta, något prosaiska danska folket, som dock frambragt store män, tappre krigare, och betydande konstnärer, det är ett af de folk som man vid en närmare bekantskap måste både älska och högakta, såframt man ej är schlesvig-holsteinare och bitit på danska ärter vid Idsted; aber darum kein Feindschaft!

513 En finne har ännu en särskild anledning att med intresse och vänskap betrakta Danmark och danskarne. Detta folk är icke talrikare än vårt och dess land mycket mindre. Och likväl äger det en urgammal historia, full af bragder och skiften, en långt drifven kultur, en hög bildning, en rik literatur, en i flera grenar blomstrande konst och en stark sjelfkänsla såsom nation. Här stadnar min jemförelse, och jag misskänner ej heller sambandet mellan orsak och verkan. Olika har vår Herre skiftat folkens lotter; men i alla har Han nedlagt samma odödliga sträfvan till fullkomning och ljus, och derföre sammanfaller det slutliga målet för alla i ett.

514 När man kommer från Paris, Berlin och Hamburg, förefaller en det goda Köpenhamn hardt när som en småstad. Icke för det att ej staden är temligen vidsträckt – likväl ej mer än att man beqvämt promenerar på tre qvart timma vidpass från Vesterport till Österport; – utan snarare för dess jemförelsevis tarfliga byggnadssätt och för dess gammaldags enkelhet i vanor och inrättningar.tillagt av utgivaren*)Köpenhamn har t. ex. först på hösten 1857 fått gaslysning. Den mest renommerade platsen, »kongens nye torv», förlorar sig alldeles efter anblicken af Jungfernstieg; några, såsom museum och theatern, äro arkitektoniskt fula, och de få vackra byggnaderna, såsom Christiansborg, Amalienborg m. fl., stå inklämda mellan andra, som förtaga all friare öfversigt. Främlingen söker förgäfves på långa gator de glimmande butiker, de prunkande skyltar och i allmänhet den lysande utsida, som annorstädes möta vid hvarje steg. I stället finner han beskedliga handelsbodar**)Vid Göthgatan, Bredgade och några få andra ställen börjar handeln uppfiffa sitt yttre., ärliga handtverkareskyltar, »Rödgröd med flöde», »Frokostbeværtning», »Her faaes kolbe spise», »Her forfærdiges handsker», o. s. v., och så går han in och smörjer sitt krås med en förträffelig gröt, köper en »pelsefrak» eller en »sort kjol» och finner sig bättre än i mången förnämare stad, när han engång blifvit van. Naiviteten är verkligen stor; man läser t. ex. vid en helt smal gångstig på vallarne: »kun for gaaende», och på ångbåten Ophelia stod en anslagstafla: »ild maa ikke bruges undantagende i dampmaskinen.» En viss ceremoniös prudentlighet i umgänget är icke mindre rolig. När en vandrare på gatan vill tända sin cigarr vid en annans, uppstår dem emellan regelbundet följande samtal: »Tör jeg spöre dem der som de kunne assistere mig lidt ild af deres cigar?» – »Med megen förnöjelse. Vær sa artig!» – »Jeg takker dem for deres opmærksamhed.» – »Ingen ursag.»

515 Kort sagdt, detta gammaldags i ett som annat sticker i början bjert af och ger icke Köpenhamn något synnerligt anseende i deras ögon, som mäta orters och menniskors värde efter utsidan. Men bakom dessa egenheter, inom dessa murar och menniskor, finner främlingen snart så mycket verkligt värde, så mycken redbarhet, förenad med hjertats godhet och ett ganska klart praktiskt förstånd, att han nästan ångrar det harmlösa löje, som detta anspråkslösa yttre och de små roligheterna lockat fram på hans läppar och som den förträffliga humorn i Holbergs fädernesland, ja sjelfva språket tyckas berättiga. Det är väl få nordbor åtminstone, som icke snart erfara i Köpenhamn en behaglig känsla af trefnad – ty det är det rätta uttrycket – hvilken de förgäfves sökt i en modernare omgifning, en känsla, som ytterligare ökas af den okonstlade välvilja och gästfrihet, som bekante och obekante visa främlingen, och af de många konstskatter och historiska minnen, på hvilka Köpenhamn är så rikt. Man kan hafva en större lyftning än det danska folket i vanliga tider äger; men om man betraktar hvad det är, hvad det uträttat i förhållande till sin massa och sina tillgångar, måste man kalla det ett ovanligt folk, som hvarken på karakterens eller hufvudets vägnar behöfver stå efter ens för de yppersta.

516 Thorvaldsen har visat oss huru en stor ande kan lyfta ett helt folk. Hans museum har med ens höjt Köpenhamn till en stad af första rangen för konsten; der finns icke mera en pilt, som icke känner hans namn och är mera stolt deröfver, än fordom atheniensaren öfver sin Phidias. Det inre af museum ger en rik ersättning för det yttre. Alltsammans är en skön mausolée öfver mästarens graf; han hvilar i dess midt under himmelens fria hvalf. Var det arkitektens tanke***)Bindesboriginal: hölls. Han dog medan jag var i Köpenhamn., så förtjente hans bild omhängas med sorgflor, när han gick bort, ty det är en stor tanke, likasom Ehrensvärds graf på Sveaborg, och en lyckligare. Mästaren är icke död, fastän marmorn betäcker hans förgängliga hydda. Dessa odödliga verk le åt förgängelsen. Du skulle se dem, och se dem om igen, ty man tröttnar|101 3| icke, och de klarna beständigt mera! Det är något förunderligt att se antikens stora lugn så genomträngdt af den moderna, den kristna konstens värme. Man gripes af ett intryck, likasom vore allt det oändeligt sköna, som plastiken derförinnan i alla tider och former har frambragt, endast ett sökande efter detta mål, som här blifvit uppnådt. De andra stora muséerna i Europa för skulpturens mästerverk innehålla sköna fragmenter, herrliga, men lösryckta plastiska tankar, djerfva, men osammanhängande mejselhugg ur Promethei klippa; detta ensamt är ett skönt helt. Man följer Thorvaldsen från hans första teckningar ända till hans sista verk, som afbrötos af döden. Det är en verldseröfrarebana; han har kufvat materien under anden; hon lyder besvärjarens röst, står upp, får lif och förandligas. Thorvaldsen har fått stenen att andas; det är mycket, men det ha andra gjort före honom. Han har gjort mer, han har fått stenen att älska, och det har före honom ingen dödlig förmått.

517 Jag kan ej skildra mer än första intrycket af dessa bilder; det sednare är obeskrifligt. Alla äro de gjutna i skönhetens rena harmoniska former; alla äro de snillets fria, kraftfulla och dock ödmjuka verk. Men de öfverväldiga betraktaren med olika känslor. När man inträder bland de kolossala gipsafbildningarna i försalen – denne Copernicus, som skrifver stjernornas banor, denne Gutenberg, som inkastar ljusflamman i verldens mörker, denne Poniatowsky, hvars blick in i döden söker det älskade fosterlandet – då säger man till sig sjelf: här är storheten! Men åter, när man i de små rummen ser den antika skönheten i hela sin oskuld, ser Hebe, Hylas, herdegossen, denna herdinna som finner ett fågelbo uppfylldt af amoriner, denna furstinna Bariatinska, som, likt Poniatowsky, är gripen ur vår tids varmaste hjertblod och som man aldrig förgäter; när man ser alla dessa och så många andra som det nu tjenar till intet att uppräkna, – då säger man: här är behaget! Och när man sedan åter nedstiger i Christussalen och ser Frälsaren omgifven af de tolf apostlarne, allesamman 9 fot höga gestalter af en sublim skönhet, fulle af andakt och med evighetens stämpel på sina marmoranleten – då säger man till sig sjelf: här är kärleken! Dermed har man uttalat det högsta. Högre mål kan konsten ej uppställa. »Störst, säger Paulus, störst bland de tre är kärleken!»

518 Om Thorvaldsens museum vill jag ännu tillägga, att det byggdes åren 1839–1848 af staden Köpenhamn, till en tredjedel med subskriberade medel. Dess underliga arkitektur – en öppen fyrkant, omgifven af två våningar låga rum – antyder dess bestämmelse att tillika vara mästarens graf; ty både byggnadsstil och dekorationer äro lånade från forngrekiska och etruriska grafvar. Största delen af sina 468 konstverk har Thorvaldsen sjelf genom testamente förärat sin födelsestad; de öfriga äro senare anskaffade. Dessutom innehåller museum antik skulptur, målningar kopparstick m. m. af mindre betydenhet. År 1844 gick den store stenhuggaren sjelf till hvila under marmorn, och fyra år sednare, d. 17 Sept. 1848, öppnades för Danmark och verlden hans odödliga graf.

519 Vill man se konsten i dess kristliga höghet, skall man besöka Fruekirke vid en onsdagsgudstjenst, när församlingen ej är så talrik att den skymmer öfversigten. Jag vet väl att Gud kan tillbedjas likaså sannt öfverallt och i den enklaste landskyrka med fyra nakna stockväggar; men icke många tempel i verlden mana till andakt såsom Fruekirke. Den är strängt protestantisk; den är så ytterst enkel, att den ser helt torftig ut, när man kommer från de rikt utsirade katholska kyrkorna. Dess enda prydnader, utom 12 terracotta figurer, äro fjorton stora marmorstatyer, originalerna till de kopior som äro uppställda i Christussalen, nemligen öfverst vid altaret Frälsaren, nedanför altaret den hänförande sköna dopets engel, knäböjande med sin framräckta mussla, och sedan sex apostlar på hvardera sidan långs midten af kyrkan. När psalmerna sjöngo Guds lof och bönerna kallade ned kring dessa stumma bilder välsignelsen, tycktes de lefva. Frälsarens till hälften böjda hufvud upplyftades, hans öppnade famn vidgade sig än mera, apostlarnes bröst höjdes under deras fotsida mantlar, och dopets engel nedsänkte än mera ödmjuk sitt saliga anlete i en evig tillbedjan.

520 Thorvaldsen har ett fel, och det är att man från hans verk går med en viss likgiltighet till Köpenhamns öfriga konstskatter. Christiansborg har likväl goda taflor af nederländska skolan; konstakademin och Rosenborg ha betydande samlingar. Men den samling, som näst folket i marmor kanske mest intresserar nordbon, är af ett annat slag, nemligen samlingen af nordiska antiqviteter (oldsager) i Christiansborg. De svenska samlingarna åt samma håll äro ganska rika, men jag tror att denna tar företrädet. Elfva tusen af dessa minnesmärken, som längesedan förgätna slägten efterlemnat, från den enkla pilspetsen ända till den konstrikt arbetade guldkronan, från sten- och bronzåldrarna ända till medeltiden och renaissancestilen, äro här vetenskapligt ordnade och förklaras för främlingen med en förekommande artighet. Vi ha i Helsingfors en liten början till någonting dylikt, ordnadt af hr Holmberg. Måtte deraf blifva någonting mer, ty detta är ett sätt att gripa historien med händerna.

521 Det nya universitetshuset*)Byggnaden fulländades 1836. gentemot Christiansborg är en vacker byggnad med luftiga trappor och en vestibul, som påminner om det finska universitetet, hvars rena, enkla och ljusa stil vi hemma hos oss ej veta att nog värdera. Köpenhamns frimodiga tusen studenter jagade nu ekorrar borta i Seelands och Fyens bokskogar. I allmänhet blåser der en friskare hafsvind öfver Köpenhamn, än mången skulle tro, som studerat Holberg och lyssnat till skepparehistorierna. Der, som annorstädes, inbryter en vaknare, kraftigare tid under hägnet af den konstitutionela monarkin, som förenar frihet och lag; hvilket kanske är nödigt att tillägga efter början af denna skildring.

522 Äfven theatern vid kongens nye torv, dramatiskt, ehuru icke arkitektoniskt ett af de yppersta i Europa, var stängd. I sin täcka trädgård, omgifven af rosor, hvilka hon sjelf planterat, andades nu denna theaters och nordens berömdaste skådespelerska sommarens grönska, medan hennes make, skaparen af denna samma theaters nuvarande storhet, på sitt arbetsrum kanhända utkastade planen till ett nytt förtjusande lustspel. Fru Heiberg yttrade en liflig önskan att besöka Finland, »för att, – som hon uttryckte sig med sin oefterhärmliga skalkaktighet – se menniskor som ha något egendomligt och icke äro precis lika alla andra».konsekvensändrat/normaliserat Jag svarade att vi äro en sluten bok med tarfliga permar, af hvilken ännu ingen främling gjort sig besvär att öppna mer än titelbladet; men »hon hade hört så mycket godt om Finland, hon ville ändå så gerna se det.» Och dertill svarade jag, att hennes namn icke är okändt äfven hos oss och att hon på våra stränder skall helsas varmt välkommen. Helsingfors åtminstone skall inlösa detta löfte, om Louise Heiberg hedrar det med ett sommarbesök.

523 Äfven Kellerman och fru Kellerman, bofasta i Köpenhamn, talade varmt om Finland. Jag hoppas att vi snart skola återse dessa älskvärda artister.

524 Tivoli ensamt hade en sommartheater för pantomim och små balletter. Denna vidsträckta anläggning vid Vesterport är berömd som den första i sitt slag och förtjenar att vara det. Alla samhällsklasser, men isynnerhet de lägre, ha der något roande. Rutschbanor, karuseller, målkastningar, målskjutningar, kraftmätare, slänggungor, papegojor, apor, lejon och björnar, fyrverkerier, en bazar med småbutiker och billiga varor, restaurationer af alla slag, harpspelare, hornmusik, och i den vackra konsertsalen Lumbyes berömda kapell – allt kunde man välja för hälften mindre än hvad man hos oss betalar för en måttlig qväll på hvilket värdshus som helst. Och allt detta var på engång ogeneradt och väl ordnadt. Under de sex qvällar jag besökte Tivoli såg jag aldrig något af dessa uppträden, som så ofta förefalla hos oss vid stora och blandade folksamlingar, icke ett snedsprång öfver det skickligas gräns, icke ett gräl, icke en som tagit för mycket till bästa. Det är ett godt vitsord för Köpenhamns lägre befolkning, men det bevisar också det goda inflytandet af passande folknöjen, i stället att, såsom hos oss, beständigt drifva arbetareklassen till krogarna genom att stänga för den hvarje annat lifvande nöje.

525 Om Köpenhamn som hufvudstad ser något tarfligt ut, när man kommer från Hamburg etc., så har naturen i stället omgifvit det med en slösande rikedom. Dess gamla vallar äro de herrligaste promenader. Norre port skulle just rifvas, och barnen fångade fjärilar på de vallar, i hvilka fordom Carl X:s djerfva kulor maktlösa inträngde. Redden, hamnen med sin skog af master, Rosenborg, Fredriksberg, Charlottenlund, Dyrehaven och i fonden det blå hafvet med hvita segel uppå – denna ram af grönska och vågor är i sanning förtjusande. Jag for en söndagseftermiddag till Dyrehaven; dit är ett godt stycke väg, men den går långs stranden och vexlar beständigt i lekande vyer. Hvem känner ej Dyrehaven! Hvem har ej uti sin barndom hört den beskrifvas såsom det gladaste bland det glada! Och han är ännu den gamla Dyrehaven, oaktadt Tivoli, veckan om, bortlockar hans gäster och oaktadt Bellevue och Klampenborg ståta vid hans sida med en modernare stil. Ännu dricker man den klara kristallen ur »Kirstin Pils kilde»; ännu svänga der pæbersvender och jomfruer af hjertans lust uti »skovbalerna»; ännu visas det nordiske tryllkunster och danske tryllere; ännu framräcker invaliden på trädbenet sin slitna hatt, fastän hans ben blef qvar vid Fridericia, icke på flottan 1807, och fastän hans visa nu är den tapre landssoldat. Ännu gnider birfilaren sin fiol, och konstmakaren härmar fåglarnas pip, och de hurtige drænge löbe kab om to mark og en orefigen. Ännu gräddas vofflor i det gröna, och tälten och stånden upprada sina ärliga pepparkakor, och gummor och barn bjuda ut kirsebær, jordbær! – och matrosen med sin korta pipa och borgaren med sitt spanska rör och amagerflickan i sin brokiga drägt armbågas beständigt der det går muntrast till. Med ett ord, det är folklif och glädje; der är ännu samma brokiga tafla, som Andersen skildrat och Christian Winter besjungit och der den äkta Köpenhamnaren känner sig bäst hemmastadd. På Klampenborg var den aftonen »skovfest» med koncert, bengaliska eldar, pantomimer och tablåer, och sent på qvällen återvände jag i en af dessa hundrade tolfsitsiga korgvagnar, som fara på söndagarna mellan staden och Dyrehaven. Bakom mig satt en hederlig garfvare med två välmående döttrar. Garfvaren nickade och nickade, men flickorna sjöngo i kapp hela vägen till staden och vexlade flickord och skämt med alla som mötte oss. De hade ej tid att sofva, de hade så roligt, de hade varit ute i Dyrehaven.

526 En dag stod jag i runda tornet af trefaldighetskyrkan, detsamma der Peter den store ridit upp ända till tornkransen, ty det har inga trappsteg, utan en slät bred gång i spiral. Observatorium var deruppe i samma torn, men man behöfde icke dess tuber; hela den danska hufvudstaden, hela den vackra nejden med dess lustslott och trädgårdar, Amager till höger, Östersjöns vida spegel och svenska vallen vid randen af horizonten, utbredde sig som ett brokigt dockspel nedanför foten af tornet. Jag bekänner att det var en älskelig syn, som man icke glömmer så snart, och man behöfver icke vara dansk eller Köpenhamnare för att känna sitt hjerta vidgas dervid af vänskap och tillgifvenhet. Det är likasom vid denna anblick en tanke skulle sjelfmant uppstiga ur föremålen: må Gud beskydda dig och dina gröna öar, redliga tappra danska folk, att icke hafvets vågor någonsin bortskölja dig från dina blomstrande stränder!

527 En qväll stod jag på udden vid Klampenborg. Skymningens skuggor föllo öfver de lummiga bokarna, aftonens måne steg upp öfver parken och försilfrade Östersjöns vida blanka yta, som i små kullriga dyningar badade Seelands gröna kuster. En ensam flöjt spelade borta på kullen en dansk folkmelodi, och på afstånd glimmade ljusen från Köpenhamn. Allt var frid, oskuld och skönhet. Det var rörande vackert; det var afskedet från det lilla lyckliga Danmark!


528 Sedan gungade jag ut genom Östersjöns port i Öresund till Nordsjöns svallvåg i Kattegatt, landade i Helsingborg, Halmstad, Varberg och det idoga Götheborg, fröjdade mig åt Sveriges blåa band, den berömda kanalen, Trollhättans mäktiga fall, Venern och Vettern, Motala, Vreta, Södertelge och det sköna Stockholm – om hvilket allt vore många sagor att säga. När jag sednast såg Stockholm 1843, sprängde ännu den gamle Carl Johan med en ynglings vighet öfver Ladugårdsgärdet, när han för sista gången mönstrade trupperna på kronprinsens födelsedag. Nu sitter han lika stolt, men mera orörlig, vid nya slussen i bronz, och »ungdomsfursten», hans ädle son och efterträdare, är redan gammal vorden, men rundtomkring honom har det gamla Sverige blifvit ungt, dess länge domnade krafter vakna till lif, och en ny tid bryter in öfver norden.

529 (Slut.)

 

 

  1. *)Betty må sjelf justera sådana småsaker.
  2. *)Jag måste här förkorta beskrifningen.
  3. *)I Helsingfors t. ex. har hela norra sidan af senatstorget, ja hela sträckan af esplanaderna icke en enda lykta.
  4. *)Natten mot d. 6 Juli föll thermometern på några orter, af Thüringerwald 2 grader under fryspunkten.
  5. *)Till några samlingar, såsom J. des plantes’ muséer, myntet m. m. behöfvas inträdeskort, men som fås utan svårighet. Vid de flesta äro dricspenningar förbjudna.
  6. *)Tjugusju franska konungars bilder stodo i nicherna af N.original: R. D:s façad intill 1793, då revolutionen rensade bort dem jemte annan s. k. vidskepelse. Vid Napoleon III:s förmälning ställdes de i målade masker dit igen, och meningen lärer vara att ställa dem dit i bronz, förökade med två kejsare.
  7. **)Bland N. D:s reliker visas äfven biskop Affre’s ryggknota, hvari kulan ännu sitter qvar, som gaf honom döden. Jag gjorde ej något försök att få se den; har också aldrig sport någon lust att, som andra, tumma t. ex. på Carl den stores hufvudskalle.
  8. ***)Notre Dame är 128 metrer (76 famnar) lång och höjden deremot svarande (invändigt 34 m., nära 20 famnar hög).
  9. *)De mest nitiske skola ha ropat: lefve Napoleon IV. Men polisen tyckte med skäl att detta var något för tidigt och tillsade skrikarne att tillsvidare hålla sig till samtiden.
  10. *)Ack, den stackars lilla prinsen, hvad han är vacker! Gif akt, han ser på oss! Han skrattar! Gud välsigne honom, stackars barn! Här komma kejsaren och kejsarinnan! Hvad han är dyster! Hvad hon är förtjusande! Hvilken präktig vagn! Jag ser icke mera till prinsen! Gode Gud, hvilken framtid! Stackars barn, skall han nånsin regera? – Aldrig.
  11. **)Sednaste poster berätta att den lille prinsen »nu kan gå för sig sjelf».konsekvensändrat/normaliserat
  12. *)Tilldess vi kunna meddela mera direkta bemötanden i theaterfrågor, må detta och efterföljande tjena som bilagor i tvisten med hr A. M. i Å. T. om theaterns betydelse.
  13. *)»Operan är en förvillelse, ty i denna konstart är ett medel för uttrycket (neml. musiken) gjordt till ändamål och deremot ändamålet (neml. dramen) till medel.»
  14. *)Och som väl ännu, år 1857, tyckes bibehållit detta sitt rykte, efter den företrädesvis blifvit vald att illustrera Pariser-operans galaspektakler för konungen af Bayern och storfursten Konstantin.
  15. *)Detta 1856.
  16. *)Theatern Odeon, som äfven under namn af second théatre français, åtnjuter statsanslag, ger stundom samma stycken.
  17. *)Författarne äro Th. Barriére och L. Thiboust.
  18. *)Hotel för civila invalider.
  19. *)Louvren har 12 originaler af Rafael och deribland 4 varianter af den heliga familjen.
  20. *)Ludvig XIV fattade tycke för sin faders lilla jagtslott Versailles. Från 1664 till 1702 slösade han på detta mönsterslott 90 millioner livres. Anläggaren var Le Notre; Nicolas Poussin, Le Sueur och Lebrun prydde det med sina mästerverk, hvilka sedan Frankrikes störste konstnärer ökat med sina. Staden Versailles har 30 000konsekvensändrat/normaliserat invånare.
  21. *)Man röker fritt på alla gator i Paris och på sjelfva Louvrens borggård; men på Père Lachaise är det förbjudet att röka. Detta förbud är vackert, medan så många andra äro narraktiga.
  22. *)Köpenhamn har t. ex. först på hösten 1857 fått gaslysning.
  23. **)Vid Göthgatan, Bredgade och några få andra ställen börjar handeln uppfiffa sitt yttre.
  24. ***)Bindesboriginal: hölls. Han dog medan jag var i Köpenhamn.
  25. *)Byggnaden fulländades 1836.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil