1 Efter orientaliska krigets slut har Europa i yttre måtto åtnjutit fred och återhämtat sig från sina ansträngningar. Inom dess bröst, i den ständigt rörliga täflan emellan dess stridande intressen har kampen fortgått, och på den eviga freden tror ingen. Men hvad som, nu mer än någonsin, tyglar passionerna och håller svärden i slidan, är den oändeliga förgreningen, sammanflätningen af alla dess nationers intressen, så att knappast någon numera kan draga svärdet emot den andra, utan att deri inveckla alla och sätta en hel verldsdel i lågor. Och emedan det derföre ligger i allas intresse att hålla lugnet vid makt, förena sig alla om att tillintetgöra, eller åtminstone undansmussla så länge som möjligt de moln, hvilka beständigt ånyo uppstiga på den politiska horizonten.
2 De brinnande frågor, hvilka sålunda under året hotat eller ännu för dagen hota Europas lugn, äro efter tidsordningen följande:
3 1) Schweitziska frågan, Januari–Juni. Uppkom i slutet af förra året derigenom att en hop rojalister i kantonen Neuschatel gjorde uppror i afsigt att störta den demokratiska författningen och åter proklamera konungens af Preussen öfverhöghet öfver denna kanton, hvilken öfverhöghet demokraterne förnekat sedan 1848, men kronan Preussende jure vidhållit. Å båda sidorna rustades starkt och sqvadronerades än starkare, tilldess att edsförbundet i sista stunden (Jan. 8) antog Frankrikes bemedling, hvarefter frågan förhandlades af stormakterna på en konferens i Paris och afgjordes i Juni så, att Preussen afstod sin öfverhöghet mot det att de fångne rojalisterne i Neuschatel blefvo benådade.
4 2) Frågan om Donaufurstendömena, ännu sväfvande. Uppkom af nödvändigheten att ordna den genom kriget förvecklade ställningen i dessa länder, hvilka Ryssland genom freden i Adrianopel förskaffat egen förvaltning och styrelse under Portens öfverhöghet. Pariserkonferensen aftvang Turkiet ett medgifvande att furstendömena genom sjelfvalda »divaner» skulle få uttala sina önskningar; men hospodaren i MoldauVogorides visste drilla valen i turkiskt intresse. Häremot protesterade franska sändebudet i KonstantinopelThouvenel, hvarefter lord Redcliffe (England), som höll Vogorides under armarna, genom kejsar Napoleons möte med drottning Victoria i Osborne förmåddes att gifva med sig. Derefter skedde i Oktober nya val, dervid Moldau och Wallachiet, båda med stark pluralitet, uttalade sin önskan att förenas med gemensam sjelfständig förvaltning (autonomi) under Portens fortfarande öfverhöghet samt under styrelse af en vesterländsk prins. Såsom vinden nu blåser på höjderna och särdeles i Tuilerierna, ser det likväl ut som skulle furstendömenas förhoppningar äga ringa utsigt att förverkligas.
5 3) Danska frågan. Är egentligen ett upplifvande af den gamla striden emellan det egentliga Danmark och hertigdömena. Danska ständerna hade, med stora medgifvanden åt tyska partiet, antagit den af regeringen oktroyerade »helstatsförfattningen», hvarefter densamma förelades holsteinska landtdagen i Itzehoe. Men denna, som nu ansåg tiden vara inne att rycka ett steg närmare det cacherade, men aldrig öfvergifna målet att lösrycka det halft tyska, halft danska Schlesvig från den omedelbara föreningen med Danmark och förena det med Holstein såsom en tysk förbundsstat, förkastade i Sept. tvärt hela författningen, i följd hvaraf Holsteins ställning till danska monarkin är oreglerad och på en tillsvidare-fot. Emellertid stöder sig fantasistaten Schlesvig-Holstein genom mångårig agitation, på allmänna sympathier i Tyskland, hvilka Österrike och Preussen icke underlåtit att turvis smickra som medel för deras egna intressen. Tysken tror verkligenoriginal: verligen, att honom sker den största orättvisa deri att icke Schlesvig blir hans, för det att hans nationalitet och hans språk, genom århundradens öfvervigt och gynnade af en tysk dynasti på danska thronen, trängt undan det danska elementet från en stor del af hertigdömet. I Posen, i Galicien, i Ungern, Böhmen, Italien äro de tyska intressena icke så öma för inhemsk nationalitet; och hvad angår den ofta åberopade massan af 40 millioner, synes den värdigare kunna förfäkta sin rang mot Europas öfriga stormakter, än mot ett litet folk af 1½ million. Man har ytterligare ödt en hel mängd bläck på denna fråga, utan att den just derföre kommit längre, och – sedan Frankrike, understödt af Ryssland och England, temligen tydligt låtit förstå, att det ej, genom Schlesvigs inblandande, tillåter frågan angripa danska monarkins integritet och derigenom blifva europeisk, – lärer tyska förbundsdagen, till hvilken frågan är hänskjuten, visligen nöja sig med att låna schlesvig-holsteinarne sitt »moraliska stöd».konsekvensändrat/normaliserat
6 4) Skandinaviska frågan. Sammanhänger i så måtto med den danska, att ett parti i Danmark ej är obenäget att blifva byltandet med hertigdömena qvitt genom att cedera Holstein och Lauenburg åt Tyskland, för att desto närmare ansluta sig till Sverige och Norige. Skandinavismen har härtills i yttre måtto varit helt och hållet en framtidsfråga, tilldess att danska ministern Scheel i sistl. Mars företog sig att i ett cirkulär vederlägga åtskilliga resonnerade artiklar i denna syftning af franska tidningen Presse m. fl. och sålunda drog frågan in på det diplomatiska området. Då Scheel tillika, nog oskickligt, lät påskina, att svenska regeringen för dessa tendenser skulle visa en mer än tillbörlig sympathi, ådrog sig hans cirkulär en skarp tillrättavisning af det svenska kabinettet. Påtagligt är, att de skandinaviska unionstendenserna, hvilkas betydelse för nordens framtid ingen kan misskänna, ha sedan 1843, då de först offentligen uppträdde på studentmötet i Upsala, märkbart utbredt sig i de tre rikena, kanhända likväl minst uti Norige.|2 3| Den äldre oldenburgska liniens motsedda utslocknande på Danmarks thron (emedan konung Fredrik är barnlös och nuvar. thronföljaren prins Christian adopterad från yngre linien) har gifvit upphof åt flera projekter hvaribland Blixen-Finkes förslag, att de svenska och danska konungahusen må adoptera hvarandra och sedan efterträda hvarandra i alla rikena, när ettdera dött ut, är det mest ryktbara, om också icke det mest populära.
7 Dessa fyra frågor äro rent europeiska. Tvenne andra, af större dimensioner än någon af de föregående, äro att anse som verldsfrågor, nemligen 5) ostindiska upproret och 6) penningekrisen.
8 Ostindiska upproret föregicks af engelsmännens orättvisa, på svepskäl företagna anfall mot Kanton och det deraf föranledda kinesiska kriget, som likväl icke blifvit formligen förklaradt. Det är sannolikt, att detta krig påskyndat upproret, i beräkning att England skulle i Kina få ett hårdt stycke arbete. Denna beräkning slog fel, emedan Kina var svagt, splittradt, och tillät engelsmännen att använda sin styrka efter behag. De till Kanton bestämda europeiska trupperna skickades till Kalkutta, och operationerna mot Kina inskränktes till obetydliga skärmytslingar.
9 I början af Maj utbröt en vidtutgrenad sammansvärjning samtidigt på många punkter i den inre och norra delen af Englands ostindiska besittningar. Befolkningen var här den tätaste och mest krigiska i Indien; vidpass 2 muhamedaner mot 3 hinduer af brahmaläran; alla nu i förbund mot främlingarne. Den föregifna anledningen var att engelsmännen velat med list och våld införa kristendomen; men det är utredt, att toleransen för hedendomen snarare gått för långt, ty man har exempel på att en hinduisk officer blifvit afskedad för det han öfvergått till kristendomen, och i de hedniska skolorna inkommo nästan aldrig kristna böcker. I verkligheten var det en national-revolt mot utländskt herravälde. Den infödda armén, seapoys, 100 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, gjorde nästan öfverallt myteri, öfverraskade och massakrerade de fåtaliga och spridda engelska trupperna; blod flöt, qvinnor skändades, barn mördades; Nena Sahib lät med den skändligaste grymhet nedskjuta de olydlige i Cawnpoor. Delhi föll i rebellernes händer, Stora Moguls pensionerade son upphöjdes på thronen. Men rebellerne förstodo ej att begagna sin seger; intet militäriskt snille uppstod bland dem; de hade vapen och exercis, de hade plundrat stora arsenaler och i engelsk skola öfvat sig i krigskonsten; de saknade ej heller tapperhet, men desto mera enhet och samband; det var tigrars revolt mot en jägarekedja, och så snart jägarne hunno hämta och samla sig, skrämdes vilddjuren. Hela sommaren och hösten kämpades otaliga strider af den engelska tapperheten mot en stor öfvermakt; hvar gång segrade engelsmännen; Havelock ensam vann nio glänsande segrar; Delhi återtogs i Sept. med stor manspillan; Lucknow undsattes i Okt. med yttersta ansträngning; öfverallt hängas och nedskjutas fångne rebeller, eller bindas de lefvande för kanonmynningarne; Ganges heliga bölja är röd af blod; den kristne täflar ej sällan med hedningen i grymhet; men kufvadt på en punkt, brister upproret löst på tio andra. Så stodo sakerna ännu i Nov., när de indiska nyheterna af nyaste datum afgingo. Kan utgången förutses? Utan tvifvel; engelsmännen skola segra, men först efter år af osägliga offer och blodsutgjutelser, och derefter skola de blifva tvungne att menskligare behandla sina indiske undersåter, hvilka de härtills låtit betala civilisationens välgerningar med ett upprörande förtryck.
10 Det hör till Englands storhet att utan förskoning blotta för verlden sina egna fel. En af dess talare yttrade vid den stora bönedagen i Oktober: »vi må förhäfva oss öfver vår makt, vår rikedom och vår ära; vi kunna likväl ej dölja för oss sjelfve att folken älska oss icke.» Och så är det. Ostindiska upproret väckte mångenstädes i Europa, och bland sjelfva Irlands katholiker, en illa cacherad skadeglädje. Men de som se längre kunna icke misskänna den stora verldshistoriska mission, som England har att uppfylla, särskildt för Ostindien. Dess makt kan vara i hög grad sjelfvisk, förtrampa folken och berättiga dem till resning; men det är dock civilisationens makt, den måste segra till slut, och dess seger blir mensklighetens. Detta är det tragiska i Indiens nuvarande stora blodskamp: tvenne kämpar sönderslita hvarandra; båda ha rätt, men den nationela saken måste duka under för verldshistoriens väldiga arm, som här med Englands svärd hugger in på Asiens tusenåra vanmakt, för att, om möjligt, indraga äfven den uti mensklighetens framskridande.
11 Vi komma nu till den sjette och mest invecklade frågan för dagen, penningekrisen. Dess samband med ostindiska frågan är tydligt nog, när man erinrar sig det ofantliga afbräck verldshandeln, och i främsta rummet den engelska, måste lida genom stoppandet af jordens rikaste marknad, der i denna stund ingenting annat produceras, ingenting annat konsumeras, än krigsförnödenheter. Indien i ruiner, Indien i hungersnöd! Detta skräckbudskap vore ensamt nog att för ett ögonblick förlama hela verldshandeln. Men likväl anses Ostindien nu vara endast en sekundär, en bidragande orsak till den stora omstörtning, som föregår i penningens verldsvälde. De många orsaker man hör uppgifvas dertill bevisa klart nog, att krisens innersta rot ligger i tidens egen materialistiska riktning, i den sjelfviskhet, den vinningslystnad och det omåttliga njutningsbegär, som sjelfva dess största uppfinningar framkallat – frånsidan af den menskliga utvecklingen, som alltid visar oss fall och förderf vid sidan af det blott jordiska sträfvandet, vore det också det högsta och mest berättigade, såsnart det gör materien till sin gud och detta lifvet ensamt till mål. Liksom Vestindiens orkaner uppkom denna kris i början af Oktober helt plötsligt i den vestra och rikaste delen af Nordamerikas Förenta Stater. Under de sednaste 8 åren hade 400 millioner dollars (600 millioner rub. s:r) inströmmat dit uti kaliforniskt guld. Följden blef en omåttlig utveckling af pappersmyntet och bankkrediten. Man ansåg den klingande valutan outtömlig och märkte icke huru den hastigt silades ut igen genom handelns tusen kanaler. Bankernas antal vexte i Förenta Staterna till 1 400, och lagstiftningen affordrade dem ej en tillräcklig säkerhet för deras sedlar. Dessa 1 400 banker ägde visserligen i sina hvalf 58 349 838 dollars i guld och silfver; men de utskickade sedlar till ett belopp af 214 778 822 d., och depositionerna stego till 230 351 352 dollars*)Jemför presidenten Buchanans sednaste budskap.. Är kärlet bräddfullt, behöfves endast en droppe för att spilla det öfver, och sannolikt var droppen nu en återverkan från England af den ostindiska marknadens stoppning. Dertill kommo en mängd lokala orsaker, långsamt mognade sodomsäpplen i rikedomens yppiga trädgård: illusioner af alla slag: jernvägar utan all rimlighet, produktion och export öfver all måtta, helst skörden i Europa var god; konsumtion och lyx öfver alla verkliga tillgångar och främst af allt ett kreditsystem, gifvet och taget utan all hejd, så att enhvar lefde, njöt och var rik, icke på verklig behållen egendom, utan på hvad han framdeles hoppades vinna. Det behöfdes icke mer än att några af dessa illusioner ramlade, för att draga med sig i fallet otaliga andra. Den lysande byggnaden brast; krediten svigtade; man begynte räkna sina tillgångar och fann att den redbara valutan var förtärd och resten idel osäkra vexlar, dragna på framtiden. En panisk förskräckelse uppkom; man störtade öfver hvarandra med vexlar och pappersmynt; bankerna kunde ej betala; köpmännen kunde ej betala; bank efter bank, firma efter firma »stoppade», som det heter i handelsspråket, några tillsvidare, många för alltid. Den amerikanska handeln ansatte i sin nöd den europeiska och fordrade klingande valuta för sin bomull m. m., på samma gång den förklarade sig oförmögen att betala sin import från Europa. Stöten kändes på denna sidan oceanen så mycket våldsamare, emedan äfven här samma orsaker frambragt samma verkningar och den lysande byggnaden af ett konstladt kreditsystem äfven här var mogen till fall. Den ena penningefursten efter den andra begynte stoppa i England; hus, hvilka, likt Sieveking & Komp., stått i 300 år utan att någonsin mankera sina kreditorer, nödgades förklara sig insolventa. Hvarje sådant fall drog hundrade andra efter sig, och dessa andra drogo åter sina klienter med sig. Förskräckelsen blef allmän; ingen trodde den andra; de säkraste papper förlorade sitt värde; man stred om det klingande myntet, och för att hålla det qvar, höjde engelska banken m. fl. diskonten ända till 10 procent. Sverige, Danmark, Tyskland, Italien öfversvämmades af protesterade vexlar; Frankrike och Spanien ledo jemförelsevis mindre; efterhand concentrerades krisens brännpunkt i penningestaden par preférence, i det förr så solida, numera med hela verlden ockrande och vinglande Hamburg. Nedanstående skildring låter läsaren kasta en blick i den Nemesis, som följer den gyllene kalfvens dyrkan i spåren; man får se hvad det innebär, när penningen år sjuk.
12 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 13/1 1858:|3 3|
1857 års krönika.
(Forts. från föreg. N:r.)
13 Hvart penningen tagit vägen? Om penningen vore endast guld och silfver, vore denna fråga lätt att besvara. Ju mera tillgång finnes på de ädla metallerna, desto mera gå de till verkstäder och fabriker, för att der förarbetas till lyx- och nödvändighetsvaror m. m. Af det guld t. ex., som sedan åtta år tillströmmat från Kalifornien, har sannolikt en högst betydlig del försvunnit i verkstäderna. En annan del, och isynnerhet silfret, har gått ut till Kina, till Ostindien, till Brasilien, till Vestindien och andra aflägsna trakter, för att betala det thé, silke, kaffe, socker, bomull, tobak m. m., hvaraf förbrukningen i Europa ökats till oerhörd grad och som ej kunnat uppvägas af Europas ringare varuexport till dessa orter. Men den allrastörsta delen af de ädla metallerna gömmer sig, vid kriser som den nuvarande, i den enskildes kassakistor, eller strömmar till hvalfven af några banker, som i den allmänna omstörtningen anses för de enda säkra, de enda, hvilkas papper betyda detsamma som det guld och silfver de representera.
14 Ty det klingande myntet utgör endast en ganska ringa del af rörelsekapitalet i alla civiliserade länder. Krediten har tillskapat oändeligt större hjelpkällor och mångdubblat penningen. En riksbank t. ex. har guld och silfver i sina hvalf till ett värde af 700 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Då anser sig den banken kunna utgifva sedlar till ett belopp af 1 500 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, emedan sedelmyntet är beqvämare och banken kan räkna uppå att de 700 000konsekvensändrat/normaliserat väl förslå att inlösa de sedlar, som en eller annan vill utbyta mot klingande mynt. I värsta fall kan den ikläda sig ansvar för resten som statsskuld. Emellertid har banken genom dessa sedlar ökat landets rörelsekapital med 800 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. En privatbank utgifver sedlar på sitt ansvar, på grund af metallisk och annan säker valuta eller solidarisk ansvarighet af delägarene. En hypoteksförening sätter nya kapitaler i omlopp, med säkerhet uti jordegendom m. m. Köpmannen betalar med vexlar, hvilka transporteras från hand till hand såsom reda penningar. Genom allt detta ökas ett lands rörelsekapital vida utöfver dess verkliga förråd af klingande mynt; handel, industri, jordbruk utveckla sig mångfaldt raskare, förmögenheten stiger med omsättningen och produktionskraften, och man kan derföre i sanning säga, att ett land, som saknar endera eller alla af dessa penningekällor, knappt förtjenar annat än vara fattigt, emedan det försummat för sig tillgodogöra nutidens storartade och, der den med klokhet utföres, högst välgörande utveckling af penningeväsendet.
15 Men der vinningslystnaden får makt öfver klokheten, ligga i sjelfva denna utveckling en stor frestelse och en stor fara. En bank, ett bolag, en köpman frestas af detta beqväma sätt att göra penningar, till att utvidga sin rörelse, öka sin vinst. De kunna för en tid stöda sig på krediten och utgifva mera sedlar eller vexlar, än de förmå inlösa; de kunna tillskapa en inbillad rikedom, som antingen icke har en valuta alls, eller har den nedlagd i vågsama och vidtutseende spekulationer. För en tid kan då allt få ett lysande utseende: öfverdrift i produktion; än större öfverdrift i konsumtion; penningen faller i vanpris, varan stiger, arbetet stiger; alla ha råd att njuta, alla vilja i hast bli rika. Men när då kreditens ankare sviker, såsom nu har skett, försvinner hela denna inbillade rikedom till intet och drager med sig en stor mängd verklig förmögenhet, derigenom att handelns och industrins hjelpkällor uttorka och arbetet, som är ett lands redbaraste förmögenhet, förlamas i brist på efterfrågan. Då uppstår för en tid ett motsatt förhållande; penningen, som till så stor del är beroende af en fiktion, en föreställning, blir sällsynt och stiger derigenom i pris, likasom den nyss förut föll genom sin ymnighet, och i samma mån falla varan och arbetet, i främsta rummet lyxartiklarna, uti vanpris, tilldess att stormen är öfver och ett naturligt förhållande åter inträder mellan varan och penningen.*)Huru penningens värde är beroende af en fiktion, kan man tydligen se af den hastiga prisstegring, som här följde omedelbart efter silfverräkningens införande. Inom få år blef silfverrubeln i folkets föreställning icke mera värd, än förut bankorubeln. Man bör likväl ej förbise de lokala orsaker, som här medverka. Kriget t. ex. införde mycket penningar i landet; – några uppskatta summan, kanske öfverdrifvet till 15 millioner rub. s:r. Största delen deraf gick sedan åter ut för mjöl till Ryssland. Så outveckladt som vårt lands penningeväsende ännu är, måste det mer än andras vara beroende af dylika tillfälligheter. Man tror kanske att vårt land, för detta sitt oskuldstillstånd, icke skall hafva synnerlig känning af verldskrisen? Man misstager sig; den drabbar oss väl icke så mycket i vexelprotester som andra, men i alla fall kännbart genom vanvärdet af vår export, genom minskningen af vår frakthandel, genom förlamandet af de arbets- och produktionskrafter, som stå i omedelbar förbindelse med handeln och näringarna.
16 Denna korta framställning kan endast åsyfta att göra det märkvärdiga fenomen, som är bekant under namn af penningekrisen, i någon mån förklarligt för dem bland våra läsare, som förut ej gjort sig reda derför, emedan det är så naturligt att tänka sig: någonstädes måste penningen ha tagit vägen; om en förlorar, måste den andra vinna. Man finner emellertid, att penningen verkligen kan försvinna och många med ens bli fattiga, utan att andra derföre bli rika; likasom en annan gång många kunna bli rika, utan att derföre någon annan blir fattig. – Efter denna öfversigt af de löpande frågorna för dagen kunna vi nu vara så mycket kortare om årets öfriga tilldragelser. Icke för det att ej ämnet är så rikt som menskligheten sjelf, men dess genomförande lemnar krönikan åt historien och nöjer sig här med några få och summariska anteckningar.
17 Politisk krönika. Regenternes personliga möten förenkla och någongång korsa diplomaternes långa förhandlingar. Kejsar Napoleon och drottning Victoria mötas i Aug. i Osborne. Kejsarne Alexander och Napoleon 25–28 Sept. i Stuttgard. Kejsarne Alexanderoriginal: Napoleon och Franz Joseph d. 1 Okt. i Weimar. Konung Fredrik Wilhelm hindrades af sjukdom att deltaga i dessa möten, men besöktes af kejsar Alexander|3 4| i Berlin, äfven andra furstliga personer resa mycket. Enkekejsarinnan af Ryssland öfvervintrade i Italien. Storfursten Konstantin gjorde en längre resa i Tyskland och Frankrike och ett kort besök i England (Osborne). Kejsaren och kejsarinnan af Österrike ha besökt sina Italienska provinser och Ungern. Hertigen af Dalarne gjorde en tur till Italien; prins Joinville besökte Sebastopol, konungen af BayernParis o. s. v. Den ofta försökta förlikningen (fusionen) mellan den äldre och yngre bourbonska linien har, nu som förut, misslyckats. Hertiginnan af Nemours har aflidit; drottning Victoria har nedkommit med 9:de barnet, en prinsessa, och drottning Isabella med 3:dje barnet, en prins.
18 Frankrikes, eller rättare kejsar Napoleons inflytande i Europa har fortfarande varit högst betydligt. F. har väl förenat sin eskader i Kina med Englands och vidhållit den intima alliansen med sistnämnde rike, men likväl med en viss återhållsamhet, så att det aktat sig att gå Englands ärender i intressen främmande för dess egna. Icke sällan, såsom i Donaufurstendömena, har den franska politiken korsat den engelska och behållit öfvertaget. Till Ryssland har ett märkbart närmande ägt rum och beseglats med en handelstraktat. Marskalken Randon har gjort ett lyckadt fälttåg mot kabylerne. Inom landet upprätthålles lugnet med samma jernarm som förr; partierna arbeta i mörkret; vid valen till lagstiftande korpsen röjdes en ovanlig opposition; större delen af Paris voterade mot regeringen. En sammansvärjning mot kejsarens lif blef lyckligen upptäckt och förekommen. Lamoriciére, Changarnier, Bedeau och Leflò sägas ha fått tillstånd att återvända till Frankrike.
19 England tyckes med sin vanliga lycka genomgå in- och utländska kriser. Kriget mot Ryssland var jemnt slut, när Persien blåste i krigstrumpeten; freden med Persien var färdig, när Kina trädde på valplatsen, och Kina var vanmäktigt, när Ostindien kom med sina bekymmer. Opposition mot förfarandet i Kina och mot inkomsttaxan förmådde lord Palmerston att upplösa parlamentet i Mars, och vid de nya valen segrade regeringen. Oaktadt något buller vid parlamentsvalen och slagsmål i Belfast mellan katholiker och protestanter, ha Britanniens öar, i det konstitutionela statsskickets hägn, åtnjutit mera verkligt lugn, än Frankrike under enväldet. Man kan säga att Englands blickar detta år varit vända utåt, sedan ostindiska blodbaden försänkt många hundrade familjer i sorg och påkallat den ena truppsändningen efter den andra (inalles 40 000konsekvensändrat/normaliserat man). Jätten spände alla muskler för att bibehålla sitt verldsvälde, tilldess att penningekrisen begynnte sönderslita hans inelfvor. På slutet af året begynnte en hotande nöd att yppas uti fabriksdistrikterna, der den ena stora fabriken efter den andra nödgats tillstänga sina dörrar.
20 I samtliga tyska staterna och Schweitz inga större förändringar, om icke att Preussen, åtminstone på diplomatins område, der det alltför ofta fått frånvarande »nöja sig med de närvarandes beslut», synes ha nedsjunkit till en makt af andra ordningen. Ungrarne smickrade sig förgäfves att återfå några af sina 1849 förlorade rättigheter. Mellan Österrike och Sardinien var osämjan i Mars så stor, att båda makterna återkallade sina sändebud; men de öfriga makternas bemedling afböjde vidare följder. Bland de italienska staterna fortfar det konstitutionela Sardinien att intaga främsta rummet under en på engång frisinnad och hofsam styrelse, hvilken för ett lika bestämdt språk mot Neapels fängelser och Mazzinis röda fana. Knappt hade Neapel kufvat ett blodigt uppror på Sicilien och låtit i Febr. afrätta dess chef, baron Bentivenga, innan Livorno i Juni hemsöktes af Mazzinis fribytare, hvilka likväl, nu som förut, endast förmådde öka det olyckliga Italiens lidanden. Kyrkostaten liknar, under prestväldet, ett lefvande lik, och den romerska hierarkin söker trösta sig öfver sitt elände hemma med nya eröfringar för påfvens andliga välde utomlands. I Spanien störtades Narvaez välde i Okt., och Armero trädde till styret. Om detta inneburit något mer än ett ombyte af namn, torde vara osäkert. Det ser ut som skulle tre århundradens jesuitvälde ha lyckats att göra spanska racen på denna och andra sidan om oceanen oduglig för en nyare tids framskridande. Portugals unge och modige konung är förlofvad med Stefanie af Sigmaringen.
21 Grekeland befriades ändtligen i Febr. från den engelsk-franska ockupationen af hamnen Piræus. Vid samma tid lemnade engelska flottan Bosforen. Den höga ottomaniska porten vegeterar sitt skenlif och ansättes af sin egen hemfödda penningekris till den grad, att medel icke funnos i våras till Bairamfestens firande. Engelska bolag genomkorsa nu landet med jernvägar, likasom diplomaterne med kurirer. Den oumbärlige Redschid pascha har återkommit till styret. För resten har hvad man hörde under kriget om turkiska väldets pånyttfödelse alltmera visat sig vara löst prat; islam pånyttföder ingenting; en rutten asiatisk despotism kan icke föryngras af några reformer på papperet.
22 Holland, med sin gamla solida affärsklokhet, är kanske det land i Europa, som minst af alla har känning af penningekrisen. Belgien var vittne till ett tumult i Brüssel i Maj, framkalladt af det reaktionära partiets motstånd mot reformer i välgörenhetslagstiftningen; men detta, som under ett annat statsskick kunnat blifva vådligt för lugnet, aflopp här med litet stoj, som upphörde af sig sjelf. I Nov. var ministerförändring, och de nya valen utträngde det ultramontana (katholska) partiet från öfvervigten i deputerade kammarn.
23 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/1 1858:|4 3|
1857 års krönika.
(Slut från föreg. N:r.)
24 Svenska riksdagen, öppnad d. 23 Okt. 1856, har fortfarit hela året 1857. Sedan konung Oskar af läkare afråddes att på minst ett år befatta sig med regeringsärenderna, öfvertog kronprinsen, med svenska ständernas och norska storthingets samtycke samt utan ökade anslag, d. 26 Sept., regeringen för den tid konungen är af sjukdom hindrad att föra densamma. I Juni förmäldes prins Oskar i Biberach med Sofia af Nassau. Sveriges inre välstånd, ehuru för ögonblicket rubbadt af krisen, har under riksdagens medverkan, vunnit varaktiga framsteg: för jernvägarne anslogos till en början 20 millioner, elektriska telegrafen fullbordades från Ystad till Haaparanda, tjenstemännens löner förhöjas, ökade anslag för vetenskapen och konsten vittna om en stigande bildning, och representationen har, ehuru med tvifvelaktig framgång, närmat sig till en önskad reform genom att låta stånden sammanträda till gemensama öfverläggningar. Nöd har försports i Lappmarken och Vester-Dalarne. – För Danmark är, näst helstatsfrågan, öresundstullens upphörande mot skadeersättning af alla deri intresserade makter årets vigtigaste tilldragelse.
25 Utom Europa må vi nämna Förenta Staterna, Presidenten Buchanan installerades vid årets början och har härtills fört regeringen med klokhet, om också icke alltid med lycka. Mot England har B. fört ett språk, för hvilket lord Palmerston funnit för godt att nedstämma tonen. En expedition har afgått mot de fanatiske mormonerne i Utah. Fribytaren Walker, slagen och fördrifven från Nicaragua i April, lyckades i Nov. afgå dit med en ny expedition. Presidenten Commonfort har förgäfves sökt hålla ihop det sönderfallande Mexiko. Södra Amerikas stater vegetera, såsom förut, i split och fejder, utom Brasilien. Afrika fortfar att vara en graf för europeiske kolonister och resande (sednast Vogler).konsekvensändrat/normaliserat I Australien vexer hastigt den engelska kolonin Melbourne. Kina sönderslites af upproret, och långt borta i den yttersta östern bosätter sig Ryssland vid stränderna af Amur.
26 Naturhändelser. Carl V:s komet, som återväntas, gaf fart åt den öfver hela Europa utspridda profetian att verlden skulle förgås den 13 sistl. Juni. Kall vår i norra Europa, men derefter en ovanligt varm sommar och mild höst, hvarföre skörden i de flesta länder utfallit god och isynnerhet vinskörden vid Rhen och en del af Frankrike till qvalitet den yppersta i detta århundrade. Utom den starkt härjande gula febern i Lissabon och koleran i Sverige, omtalas inga svårare farsoter. Krutexplosion i Mainz d. 24 Nov. Jordbäfning i Neapel d. 16 Dec.
27 Notabla dödsfall: Skalden Beranger (Juni 18), författarne Alfred de Musset och Eugéne Sue (Aug. 3), sångaren Lablache, landskapsmålaren Dahl, patrioten Daniel Manin, general Cavaignac, statsmannen Felix Merode m. fl. – I Sverige: presidenterne von Hartmansdorf, Westerstrand och Berg v. Linde, öfversten v. Sydow, literaturhistorikern Schröder, samlaren Marklin, botanikern D. Möller, literatörerne Svedbom, C. W. Bergman och Karl Kullberg, författarinnan Jeanette Stjernström m. fl.
28 Kulturhistoriskt. Associationsandan förenar splittrade krafter i möte på möte af de mest olika syften. England har öppet motsatt sig Suezkanalen, för att ej bana åt andra en genväg till Indien; men förutseende att motståndet i längden blir fåfängt, har det bemäktigat sig ön Perin, som beherrskar inloppet till Röda hafvet. Panamakanalen fördröjes af Englands och Förenta Staternas rivalitet. Tunneln under Alperna är påbörjad, och det fabelaktiga projektet om en tunnel under engelska kanalen från Dovre till Calais uppdykar ånyo. Transatlantiska telegraftrådens nedläggande från kusten af Irland till Trinity Bay vid New-Foundland – grundadt på Maurys undersökningar af oceanens djup och beslutadt af ett bolag, som bildades i April 1854 – var icke förbehållet året 1857. D. 11 Aug. misslyckades försöket derigenom att tråden brast och 300 mil af densamma förlorades; men det är endast uppskjutet, icke öfvergifvet. Medan tiden, i sin tro på uppfinningarnas allmakt, älskar att i de djerfvaste planer trotsa det härtills omöjliga, ser det ut som ville naturmakterna i det längsta bestrida menniskosnillets herravälde. Äfven jättefartyget Leviathan har ihärdigt vägrat att vandra ned till det våta. Den underbara sagan om ett isfritt polarhaf uppdykar ånyo och vinner i sannolikhet. Geografin, en af tidens älsklingsvetenskaper, renoverar polarkartorna och intränger allt längre i det stora Afrikas okända inre. Bland uppfinningarne göra telegrafen och fotografin de snabbaste framstegen. I Norige telegraferas nu sillens ankomst; man tilltror sig kunna uppfatta den sista bild som fotografiskt har qvarstadnat i en döendes öga. Bessemers uppfinning att hastigt, och med tillhjelp af en galvanisk process, förvandla jern till stål, är en af de praktiskt nyttigaste, som året frambragt. En af vetenskapens märkvärdigaste strider är den om vaccinens gagn eller skada; gagnet synes dock allt klarare bevisadt. Naturvetenskaperna gå i spetsen för tidehvarfvet; historien frambringar snillrika verk (Thiers, Macaulay, Carlson); språkstudierna kasta sig med förkärlek på österländska tungomålen; filosofin kifvas om arfvet efter Hegel. Romanen har skrifvit ut sig och lefver nu af engelska blåstrumpor; poesin kan ej ersätta sina fallna storheter och griper förgäfves efter diamanter i stenkol. Theatern förgapar sig i prål. Musiken dignar under virtuosernes oväsende och har icke under året frambragt ett enda kändt storverk. Måleriet utbildar sina skolor, utan att skapa nya. Arkitekturen bygger broar, viadukter och lusthus, timrar på Babelstornet i Köln och förenar Louvren med Tuilerierna. Religionen, trotsad af de materiela, de jordiska intressenas öfvermakt, vaknar till strid och lif nästan öfverallt. Missionssällskaperna utbreda sig. De söndrade kristna bekännelserna samla sig i sina motsatta läger, och främsta valplatsen är, nu som förut, Tyskland. Under tiden göra påfven och mormonerne proselyter, medan borddans och klapp-andar i våras voro på modet uti Paris. Erkebiskopen Sibour i Paris nedstötes (Jan. 3) inför altaret i kyrkan S:t Etienne du Mont af katholske presten Verger under utropet: »ingen gudinna!»*)Hade afseende på den nya afgudiska läran att jungfru Maria varit aflad och född utan synd. De s. k. fria församlingarna i Tyskland ha smultit till intet, och af Ronges nykatholiker finnes knappast mera ett spår. Men bibelordet utbredes alltmera, trots alla otrons protester, öfver Europa och verlden och klappar med makt på Italiens och Frankrikes rökelsefyllda kyrkor. I detta ord ligger dock ytterst framtiden. Icke af de politiska systemerna, som dagen bygger och morgondagen förstör; icke af de stora industriela uppfinningarne, som i sin tur skola öfverträffas af nya; icke af vetenskap och konst, som förgäfves skola neka sitt kristna ursprung; icke ens af samhällsandan, humaniteten, den allmänna förbrödringen, de nationela tendenserna och fosterlandskärleken; – nej, af kristendomens evigt unga ande, som mäktigt föryngrande ingår i alla kretsar af lifvet, skall Europa vänta sin pånyttfödelse.
*)Huru penningens värde är beroende af en fiktion, kan man tydligen se af den hastiga prisstegring, som här följde omedelbart efter silfverräkningens införande. Inom få år blef silfverrubeln i folkets föreställning icke mera värd, än förut bankorubeln. Man bör likväl ej förbise de lokala orsaker, som här medverka. Kriget t. ex. införde mycket penningar i landet; – några uppskatta summan, kanske öfverdrifvet till 15 millioner rub. s:r. Största delen deraf gick sedan åter ut för mjöl till Ryssland. Så outveckladt som vårt lands penningeväsende ännu är, måste det mer än andras vara beroende af dylika tillfälligheter. Man tror kanske att vårt land, för detta sitt oskuldstillstånd, icke skall hafva synnerlig känning af verldskrisen? Man misstager sig; den drabbar oss väl icke så mycket i vexelprotester som andra, men i alla fall kännbart genom vanvärdet af vår export, genom minskningen af vår frakthandel, genom förlamandet af de arbets- och produktionskrafter, som stå i omedelbar förbindelse med handeln och näringarna.
*)Hade afseende på den nya afgudiska läran att jungfru Maria varit aflad och född utan synd.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
1857 års krönika.
1 Efter orientaliska krigets slut har Europa i yttre måtto åtnjutit fred och återhämtat sig från sina ansträngningar. Inom dess bröst, i den ständigt rörliga täflan emellan dess stridande intressen har kampen fortgått, och på den eviga freden tror ingen. Men hvad som, nu mer än någonsin, tyglar passionerna och håller svärden i slidan, är den oändeliga förgreningen, sammanflätningen af alla dess nationers intressen, så att knappast någon numera kan draga svärdet emot den andra, utan att deri inveckla alla och sätta en hel verldsdel i lågor. Och emedan det derföre ligger i allas intresse att hålla lugnet vid makt, förena sig alla om att tillintetgöra, eller åtminstone undansmussla så länge som möjligt de moln, hvilka beständigt ånyo uppstiga på den politiska horizonten.
2 De brinnande frågor, hvilka sålunda under året hotat eller ännu för dagen hota Europas lugn, äro efter tidsordningen följande:
3 1) Schweitziska frågan, Januari–Juni. Uppkom i slutet af förra året derigenom att en hop rojalister i kantonen Neuschatel gjorde uppror i afsigt att störta den demokratiska författningen och åter proklamera konungens af Preussen öfverhöghet öfver denna kanton, hvilken öfverhöghet demokraterne förnekat sedan 1848, men kronan Preussen de jure vidhållit. Å båda sidorna rustades starkt och sqvadronerades än starkare, tilldess att edsförbundet i sista stunden (Jan. 8) antog Frankrikes bemedling, hvarefter frågan förhandlades af stormakterna på en konferens i Paris och afgjordes i Juni så, att Preussen afstod sin öfverhöghet mot det att de fångne rojalisterne i Neuschatel blefvo benådade.
4 2) Frågan om Donaufurstendömena, ännu sväfvande. Uppkom af nödvändigheten att ordna den genom kriget förvecklade ställningen i dessa länder, hvilka Ryssland genom freden i Adrianopel förskaffat egen förvaltning och styrelse under Portens öfverhöghet. Pariserkonferensen aftvang Turkiet ett medgifvande att furstendömena genom sjelfvalda »divaner» skulle få uttala sina önskningar; men hospodaren i Moldau Vogorides visste drilla valen i turkiskt intresse. Häremot protesterade franska sändebudet i Konstantinopel Thouvenel, hvarefter lord Redcliffe (England), som höll Vogorides under armarna, genom kejsar Napoleons möte med drottning Victoria i Osborne förmåddes att gifva med sig. Derefter skedde i Oktober nya val, dervid Moldau och Wallachiet, båda med stark pluralitet, uttalade sin önskan att förenas med gemensam sjelfständig förvaltning (autonomi) under Portens fortfarande öfverhöghet samt under styrelse af en vesterländsk prins. Såsom vinden nu blåser på höjderna och särdeles i Tuilerierna, ser det likväl ut som skulle furstendömenas förhoppningar äga ringa utsigt att förverkligas.
5 3) Danska frågan. Är egentligen ett upplifvande af den gamla striden emellan det egentliga Danmark och hertigdömena. Danska ständerna hade, med stora medgifvanden åt tyska partiet, antagit den af regeringen oktroyerade »helstatsförfattningen», hvarefter densamma förelades holsteinska landtdagen i Itzehoe. Men denna, som nu ansåg tiden vara inne att rycka ett steg närmare det cacherade, men aldrig öfvergifna målet att lösrycka det halft tyska, halft danska Schlesvig från den omedelbara föreningen med Danmark och förena det med Holstein såsom en tysk förbundsstat, förkastade i Sept. tvärt hela författningen, i följd hvaraf Holsteins ställning till danska monarkin är oreglerad och på en tillsvidare-fot. Emellertid stöder sig fantasistaten Schlesvig-Holstein genom mångårig agitation, på allmänna sympathier i Tyskland, hvilka Österrike och Preussen icke underlåtit att turvis smickra som medel för deras egna intressen. Tysken tror verkligenoriginal: verligen, att honom sker den största orättvisa deri att icke Schlesvig blir hans, för det att hans nationalitet och hans språk, genom århundradens öfvervigt och gynnade af en tysk dynasti på danska thronen, trängt undan det danska elementet från en stor del af hertigdömet. I Posen, i Galicien, i Ungern, Böhmen, Italien äro de tyska intressena icke så öma för inhemsk nationalitet; och hvad angår den ofta åberopade massan af 40 millioner, synes den värdigare kunna förfäkta sin rang mot Europas öfriga stormakter, än mot ett litet folk af 1½ million. Man har ytterligare ödt en hel mängd bläck på denna fråga, utan att den just derföre kommit längre, och – sedan Frankrike, understödt af Ryssland och England, temligen tydligt låtit förstå, att det ej, genom Schlesvigs inblandande, tillåter frågan angripa danska monarkins integritet och derigenom blifva europeisk, – lärer tyska förbundsdagen, till hvilken frågan är hänskjuten, visligen nöja sig med att låna schlesvig-holsteinarne sitt »moraliska stöd».konsekvensändrat/normaliserat
6 4) Skandinaviska frågan. Sammanhänger i så måtto med den danska, att ett parti i Danmark ej är obenäget att blifva byltandet med hertigdömena qvitt genom att cedera Holstein och Lauenburg åt Tyskland, för att desto närmare ansluta sig till Sverige och Norige. Skandinavismen har härtills i yttre måtto varit helt och hållet en framtidsfråga, tilldess att danska ministern Scheel i sistl. Mars företog sig att i ett cirkulär vederlägga åtskilliga resonnerade artiklar i denna syftning af franska tidningen Presse m. fl. och sålunda drog frågan in på det diplomatiska området. Då Scheel tillika, nog oskickligt, lät påskina, att svenska regeringen för dessa tendenser skulle visa en mer än tillbörlig sympathi, ådrog sig hans cirkulär en skarp tillrättavisning af det svenska kabinettet. Påtagligt är, att de skandinaviska unionstendenserna, hvilkas betydelse för nordens framtid ingen kan misskänna, ha sedan 1843, då de först offentligen uppträdde på studentmötet i Upsala, märkbart utbredt sig i de tre rikena, kanhända likväl minst uti Norige.|2 3| Den äldre oldenburgska liniens motsedda utslocknande på Danmarks thron (emedan konung Fredrik är barnlös och nuvar. thronföljaren prins Christian adopterad från yngre linien) har gifvit upphof åt flera projekter hvaribland Blixen-Finkes förslag, att de svenska och danska konungahusen må adoptera hvarandra och sedan efterträda hvarandra i alla rikena, när ettdera dött ut, är det mest ryktbara, om också icke det mest populära.
7 Dessa fyra frågor äro rent europeiska. Tvenne andra, af större dimensioner än någon af de föregående, äro att anse som verldsfrågor, nemligen 5) ostindiska upproret och 6) penningekrisen.
8 Ostindiska upproret föregicks af engelsmännens orättvisa, på svepskäl företagna anfall mot Kanton och det deraf föranledda kinesiska kriget, som likväl icke blifvit formligen förklaradt. Det är sannolikt, att detta krig påskyndat upproret, i beräkning att England skulle i Kina få ett hårdt stycke arbete. Denna beräkning slog fel, emedan Kina var svagt, splittradt, och tillät engelsmännen att använda sin styrka efter behag. De till Kanton bestämda europeiska trupperna skickades till Kalkutta, och operationerna mot Kina inskränktes till obetydliga skärmytslingar.
9 I början af Maj utbröt en vidtutgrenad sammansvärjning samtidigt på många punkter i den inre och norra delen af Englands ostindiska besittningar. Befolkningen var här den tätaste och mest krigiska i Indien; vidpass 2 muhamedaner mot 3 hinduer af brahmaläran; alla nu i förbund mot främlingarne. Den föregifna anledningen var att engelsmännen velat med list och våld införa kristendomen; men det är utredt, att toleransen för hedendomen snarare gått för långt, ty man har exempel på att en hinduisk officer blifvit afskedad för det han öfvergått till kristendomen, och i de hedniska skolorna inkommo nästan aldrig kristna böcker. I verkligheten var det en national-revolt mot utländskt herravälde. Den infödda armén, seapoys, 100 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, gjorde nästan öfverallt myteri, öfverraskade och massakrerade de fåtaliga och spridda engelska trupperna; blod flöt, qvinnor skändades, barn mördades; Nena Sahib lät med den skändligaste grymhet nedskjuta de olydlige i Cawnpoor. Delhi föll i rebellernes händer, Stora Moguls pensionerade son upphöjdes på thronen. Men rebellerne förstodo ej att begagna sin seger; intet militäriskt snille uppstod bland dem; de hade vapen och exercis, de hade plundrat stora arsenaler och i engelsk skola öfvat sig i krigskonsten; de saknade ej heller tapperhet, men desto mera enhet och samband; det var tigrars revolt mot en jägarekedja, och så snart jägarne hunno hämta och samla sig, skrämdes vilddjuren. Hela sommaren och hösten kämpades otaliga strider af den engelska tapperheten mot en stor öfvermakt; hvar gång segrade engelsmännen; Havelock ensam vann nio glänsande segrar; Delhi återtogs i Sept. med stor manspillan; Lucknow undsattes i Okt. med yttersta ansträngning; öfverallt hängas och nedskjutas fångne rebeller, eller bindas de lefvande för kanonmynningarne; Ganges heliga bölja är röd af blod; den kristne täflar ej sällan med hedningen i grymhet; men kufvadt på en punkt, brister upproret löst på tio andra. Så stodo sakerna ännu i Nov., när de indiska nyheterna af nyaste datum afgingo. Kan utgången förutses? Utan tvifvel; engelsmännen skola segra, men först efter år af osägliga offer och blodsutgjutelser, och derefter skola de blifva tvungne att menskligare behandla sina indiske undersåter, hvilka de härtills låtit betala civilisationens välgerningar med ett upprörande förtryck.
10 Det hör till Englands storhet att utan förskoning blotta för verlden sina egna fel. En af dess talare yttrade vid den stora bönedagen i Oktober: »vi må förhäfva oss öfver vår makt, vår rikedom och vår ära; vi kunna likväl ej dölja för oss sjelfve att folken älska oss icke.» Och så är det. Ostindiska upproret väckte mångenstädes i Europa, och bland sjelfva Irlands katholiker, en illa cacherad skadeglädje. Men de som se längre kunna icke misskänna den stora verldshistoriska mission, som England har att uppfylla, särskildt för Ostindien. Dess makt kan vara i hög grad sjelfvisk, förtrampa folken och berättiga dem till resning; men det är dock civilisationens makt, den måste segra till slut, och dess seger blir mensklighetens. Detta är det tragiska i Indiens nuvarande stora blodskamp: tvenne kämpar sönderslita hvarandra; båda ha rätt, men den nationela saken måste duka under för verldshistoriens väldiga arm, som här med Englands svärd hugger in på Asiens tusenåra vanmakt, för att, om möjligt, indraga äfven den uti mensklighetens framskridande.
11 Vi komma nu till den sjette och mest invecklade frågan för dagen, penningekrisen. Dess samband med ostindiska frågan är tydligt nog, när man erinrar sig det ofantliga afbräck verldshandeln, och i främsta rummet den engelska, måste lida genom stoppandet af jordens rikaste marknad, der i denna stund ingenting annat produceras, ingenting annat konsumeras, än krigsförnödenheter. Indien i ruiner, Indien i hungersnöd! Detta skräckbudskap vore ensamt nog att för ett ögonblick förlama hela verldshandeln. Men likväl anses Ostindien nu vara endast en sekundär, en bidragande orsak till den stora omstörtning, som föregår i penningens verldsvälde. De många orsaker man hör uppgifvas dertill bevisa klart nog, att krisens innersta rot ligger i tidens egen materialistiska riktning, i den sjelfviskhet, den vinningslystnad och det omåttliga njutningsbegär, som sjelfva dess största uppfinningar framkallat – frånsidan af den menskliga utvecklingen, som alltid visar oss fall och förderf vid sidan af det blott jordiska sträfvandet, vore det också det högsta och mest berättigade, såsnart det gör materien till sin gud och detta lifvet ensamt till mål. Liksom Vestindiens orkaner uppkom denna kris i början af Oktober helt plötsligt i den vestra och rikaste delen af Nordamerikas Förenta Stater. Under de sednaste 8 åren hade 400 millioner dollars (600 millioner rub. s:r) inströmmat dit uti kaliforniskt guld. Följden blef en omåttlig utveckling af pappersmyntet och bankkrediten. Man ansåg den klingande valutan outtömlig och märkte icke huru den hastigt silades ut igen genom handelns tusen kanaler. Bankernas antal vexte i Förenta Staterna till 1 400, och lagstiftningen affordrade dem ej en tillräcklig säkerhet för deras sedlar. Dessa 1 400 banker ägde visserligen i sina hvalf 58 349 838 dollars i guld och silfver; men de utskickade sedlar till ett belopp af 214 778 822 d., och depositionerna stego till 230 351 352 dollars*)Jemför presidenten Buchanans sednaste budskap.. Är kärlet bräddfullt, behöfves endast en droppe för att spilla det öfver, och sannolikt var droppen nu en återverkan från England af den ostindiska marknadens stoppning. Dertill kommo en mängd lokala orsaker, långsamt mognade sodomsäpplen i rikedomens yppiga trädgård: illusioner af alla slag: jernvägar utan all rimlighet, produktion och export öfver all måtta, helst skörden i Europa var god; konsumtion och lyx öfver alla verkliga tillgångar och främst af allt ett kreditsystem, gifvet och taget utan all hejd, så att enhvar lefde, njöt och var rik, icke på verklig behållen egendom, utan på hvad han framdeles hoppades vinna. Det behöfdes icke mer än att några af dessa illusioner ramlade, för att draga med sig i fallet otaliga andra. Den lysande byggnaden brast; krediten svigtade; man begynte räkna sina tillgångar och fann att den redbara valutan var förtärd och resten idel osäkra vexlar, dragna på framtiden. En panisk förskräckelse uppkom; man störtade öfver hvarandra med vexlar och pappersmynt; bankerna kunde ej betala; köpmännen kunde ej betala; bank efter bank, firma efter firma »stoppade», som det heter i handelsspråket, några tillsvidare, många för alltid. Den amerikanska handeln ansatte i sin nöd den europeiska och fordrade klingande valuta för sin bomull m. m., på samma gång den förklarade sig oförmögen att betala sin import från Europa. Stöten kändes på denna sidan oceanen så mycket våldsamare, emedan äfven här samma orsaker frambragt samma verkningar och den lysande byggnaden af ett konstladt kreditsystem äfven här var mogen till fall. Den ena penningefursten efter den andra begynte stoppa i England; hus, hvilka, likt Sieveking & Komp., stått i 300 år utan att någonsin mankera sina kreditorer, nödgades förklara sig insolventa. Hvarje sådant fall drog hundrade andra efter sig, och dessa andra drogo åter sina klienter med sig. Förskräckelsen blef allmän; ingen trodde den andra; de säkraste papper förlorade sitt värde; man stred om det klingande myntet, och för att hålla det qvar, höjde engelska banken m. fl. diskonten ända till 10 procent. Sverige, Danmark, Tyskland, Italien öfversvämmades af protesterade vexlar; Frankrike och Spanien ledo jemförelsevis mindre; efterhand concentrerades krisens brännpunkt i penningestaden par preférence, i det förr så solida, numera med hela verlden ockrande och vinglande Hamburg. Nedanstående skildring låter läsaren kasta en blick i den Nemesis, som följer den gyllene kalfvens dyrkan i spåren; man får se hvad det innebär, när penningen år sjuk.
12 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 13/1 1858:|3 3|1857 års krönika.
(Forts. från föreg. N:r.)
13 Hvart penningen tagit vägen? Om penningen vore endast guld och silfver, vore denna fråga lätt att besvara. Ju mera tillgång finnes på de ädla metallerna, desto mera gå de till verkstäder och fabriker, för att der förarbetas till lyx- och nödvändighetsvaror m. m. Af det guld t. ex., som sedan åtta år tillströmmat från Kalifornien, har sannolikt en högst betydlig del försvunnit i verkstäderna. En annan del, och isynnerhet silfret, har gått ut till Kina, till Ostindien, till Brasilien, till Vestindien och andra aflägsna trakter, för att betala det thé, silke, kaffe, socker, bomull, tobak m. m., hvaraf förbrukningen i Europa ökats till oerhörd grad och som ej kunnat uppvägas af Europas ringare varuexport till dessa orter. Men den allrastörsta delen af de ädla metallerna gömmer sig, vid kriser som den nuvarande, i den enskildes kassakistor, eller strömmar till hvalfven af några banker, som i den allmänna omstörtningen anses för de enda säkra, de enda, hvilkas papper betyda detsamma som det guld och silfver de representera.
14 Ty det klingande myntet utgör endast en ganska ringa del af rörelsekapitalet i alla civiliserade länder. Krediten har tillskapat oändeligt större hjelpkällor och mångdubblat penningen. En riksbank t. ex. har guld och silfver i sina hvalf till ett värde af 700 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Då anser sig den banken kunna utgifva sedlar till ett belopp af 1 500 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, emedan sedelmyntet är beqvämare och banken kan räkna uppå att de 700 000konsekvensändrat/normaliserat väl förslå att inlösa de sedlar, som en eller annan vill utbyta mot klingande mynt. I värsta fall kan den ikläda sig ansvar för resten som statsskuld. Emellertid har banken genom dessa sedlar ökat landets rörelsekapital med 800 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. En privatbank utgifver sedlar på sitt ansvar, på grund af metallisk och annan säker valuta eller solidarisk ansvarighet af delägarene. En hypoteksförening sätter nya kapitaler i omlopp, med säkerhet uti jordegendom m. m. Köpmannen betalar med vexlar, hvilka transporteras från hand till hand såsom reda penningar. Genom allt detta ökas ett lands rörelsekapital vida utöfver dess verkliga förråd af klingande mynt; handel, industri, jordbruk utveckla sig mångfaldt raskare, förmögenheten stiger med omsättningen och produktionskraften, och man kan derföre i sanning säga, att ett land, som saknar endera eller alla af dessa penningekällor, knappt förtjenar annat än vara fattigt, emedan det försummat för sig tillgodogöra nutidens storartade och, der den med klokhet utföres, högst välgörande utveckling af penningeväsendet.
15 Men der vinningslystnaden får makt öfver klokheten, ligga i sjelfva denna utveckling en stor frestelse och en stor fara. En bank, ett bolag, en köpman frestas af detta beqväma sätt att göra penningar, till att utvidga sin rörelse, öka sin vinst. De kunna för en tid stöda sig på krediten och utgifva mera sedlar eller vexlar, än de förmå inlösa; de kunna tillskapa en inbillad rikedom, som antingen icke har en valuta alls, eller har den nedlagd i vågsama och vidtutseende spekulationer. För en tid kan då allt få ett lysande utseende: öfverdrift i produktion; än större öfverdrift i konsumtion; penningen faller i vanpris, varan stiger, arbetet stiger; alla ha råd att njuta, alla vilja i hast bli rika. Men när då kreditens ankare sviker, såsom nu har skett, försvinner hela denna inbillade rikedom till intet och drager med sig en stor mängd verklig förmögenhet, derigenom att handelns och industrins hjelpkällor uttorka och arbetet, som är ett lands redbaraste förmögenhet, förlamas i brist på efterfrågan. Då uppstår för en tid ett motsatt förhållande; penningen, som till så stor del är beroende af en fiktion, en föreställning, blir sällsynt och stiger derigenom i pris, likasom den nyss förut föll genom sin ymnighet, och i samma mån falla varan och arbetet, i främsta rummet lyxartiklarna, uti vanpris, tilldess att stormen är öfver och ett naturligt förhållande åter inträder mellan varan och penningen.*)Huru penningens värde är beroende af en fiktion, kan man tydligen se af den hastiga prisstegring, som här följde omedelbart efter silfverräkningens införande. Inom få år blef silfverrubeln i folkets föreställning icke mera värd, än förut bankorubeln. Man bör likväl ej förbise de lokala orsaker, som här medverka. Kriget t. ex. införde mycket penningar i landet; – några uppskatta summan, kanske öfverdrifvet till 15 millioner rub. s:r. Största delen deraf gick sedan åter ut för mjöl till Ryssland. Så outveckladt som vårt lands penningeväsende ännu är, måste det mer än andras vara beroende af dylika tillfälligheter. Man tror kanske att vårt land, för detta sitt oskuldstillstånd, icke skall hafva synnerlig känning af verldskrisen? Man misstager sig; den drabbar oss väl icke så mycket i vexelprotester som andra, men i alla fall kännbart genom vanvärdet af vår export, genom minskningen af vår frakthandel, genom förlamandet af de arbets- och produktionskrafter, som stå i omedelbar förbindelse med handeln och näringarna.
16 Denna korta framställning kan endast åsyfta att göra det märkvärdiga fenomen, som är bekant under namn af penningekrisen, i någon mån förklarligt för dem bland våra läsare, som förut ej gjort sig reda derför, emedan det är så naturligt att tänka sig: någonstädes måste penningen ha tagit vägen; om en förlorar, måste den andra vinna. Man finner emellertid, att penningen verkligen kan försvinna och många med ens bli fattiga, utan att andra derföre bli rika; likasom en annan gång många kunna bli rika, utan att derföre någon annan blir fattig. – Efter denna öfversigt af de löpande frågorna för dagen kunna vi nu vara så mycket kortare om årets öfriga tilldragelser. Icke för det att ej ämnet är så rikt som menskligheten sjelf, men dess genomförande lemnar krönikan åt historien och nöjer sig här med några få och summariska anteckningar.
17 Politisk krönika. Regenternes personliga möten förenkla och någongång korsa diplomaternes långa förhandlingar. Kejsar Napoleon och drottning Victoria mötas i Aug. i Osborne. Kejsarne Alexander och Napoleon 25–28 Sept. i Stuttgard. Kejsarne Alexanderoriginal: Napoleon och Franz Joseph d. 1 Okt. i Weimar. Konung Fredrik Wilhelm hindrades af sjukdom att deltaga i dessa möten, men besöktes af kejsar Alexander|3 4| i Berlin, äfven andra furstliga personer resa mycket. Enkekejsarinnan af Ryssland öfvervintrade i Italien. Storfursten Konstantin gjorde en längre resa i Tyskland och Frankrike och ett kort besök i England (Osborne). Kejsaren och kejsarinnan af Österrike ha besökt sina Italienska provinser och Ungern. Hertigen af Dalarne gjorde en tur till Italien; prins Joinville besökte Sebastopol, konungen af Bayern Paris o. s. v. Den ofta försökta förlikningen (fusionen) mellan den äldre och yngre bourbonska linien har, nu som förut, misslyckats. Hertiginnan af Nemours har aflidit; drottning Victoria har nedkommit med 9:de barnet, en prinsessa, och drottning Isabella med 3:dje barnet, en prins.
18 Frankrikes, eller rättare kejsar Napoleons inflytande i Europa har fortfarande varit högst betydligt. F. har väl förenat sin eskader i Kina med Englands och vidhållit den intima alliansen med sistnämnde rike, men likväl med en viss återhållsamhet, så att det aktat sig att gå Englands ärender i intressen främmande för dess egna. Icke sällan, såsom i Donaufurstendömena, har den franska politiken korsat den engelska och behållit öfvertaget. Till Ryssland har ett märkbart närmande ägt rum och beseglats med en handelstraktat. Marskalken Randon har gjort ett lyckadt fälttåg mot kabylerne. Inom landet upprätthålles lugnet med samma jernarm som förr; partierna arbeta i mörkret; vid valen till lagstiftande korpsen röjdes en ovanlig opposition; större delen af Paris voterade mot regeringen. En sammansvärjning mot kejsarens lif blef lyckligen upptäckt och förekommen. Lamoriciére, Changarnier, Bedeau och Leflò sägas ha fått tillstånd att återvända till Frankrike.
19 England tyckes med sin vanliga lycka genomgå in- och utländska kriser. Kriget mot Ryssland var jemnt slut, när Persien blåste i krigstrumpeten; freden med Persien var färdig, när Kina trädde på valplatsen, och Kina var vanmäktigt, när Ostindien kom med sina bekymmer. Opposition mot förfarandet i Kina och mot inkomsttaxan förmådde lord Palmerston att upplösa parlamentet i Mars, och vid de nya valen segrade regeringen. Oaktadt något buller vid parlamentsvalen och slagsmål i Belfast mellan katholiker och protestanter, ha Britanniens öar, i det konstitutionela statsskickets hägn, åtnjutit mera verkligt lugn, än Frankrike under enväldet. Man kan säga att Englands blickar detta år varit vända utåt, sedan ostindiska blodbaden försänkt många hundrade familjer i sorg och påkallat den ena truppsändningen efter den andra (inalles 40 000konsekvensändrat/normaliserat man). Jätten spände alla muskler för att bibehålla sitt verldsvälde, tilldess att penningekrisen begynnte sönderslita hans inelfvor. På slutet af året begynnte en hotande nöd att yppas uti fabriksdistrikterna, der den ena stora fabriken efter den andra nödgats tillstänga sina dörrar.
20 I samtliga tyska staterna och Schweitz inga större förändringar, om icke att Preussen, åtminstone på diplomatins område, der det alltför ofta fått frånvarande »nöja sig med de närvarandes beslut», synes ha nedsjunkit till en makt af andra ordningen. Ungrarne smickrade sig förgäfves att återfå några af sina 1849 förlorade rättigheter. Mellan Österrike och Sardinien var osämjan i Mars så stor, att båda makterna återkallade sina sändebud; men de öfriga makternas bemedling afböjde vidare följder. Bland de italienska staterna fortfar det konstitutionela Sardinien att intaga främsta rummet under en på engång frisinnad och hofsam styrelse, hvilken för ett lika bestämdt språk mot Neapels fängelser och Mazzinis röda fana. Knappt hade Neapel kufvat ett blodigt uppror på Sicilien och låtit i Febr. afrätta dess chef, baron Bentivenga, innan Livorno i Juni hemsöktes af Mazzinis fribytare, hvilka likväl, nu som förut, endast förmådde öka det olyckliga Italiens lidanden. Kyrkostaten liknar, under prestväldet, ett lefvande lik, och den romerska hierarkin söker trösta sig öfver sitt elände hemma med nya eröfringar för påfvens andliga välde utomlands. I Spanien störtades Narvaez välde i Okt., och Armero trädde till styret. Om detta inneburit något mer än ett ombyte af namn, torde vara osäkert. Det ser ut som skulle tre århundradens jesuitvälde ha lyckats att göra spanska racen på denna och andra sidan om oceanen oduglig för en nyare tids framskridande. Portugals unge och modige konung är förlofvad med Stefanie af Sigmaringen.
21 Grekeland befriades ändtligen i Febr. från den engelsk-franska ockupationen af hamnen Piræus. Vid samma tid lemnade engelska flottan Bosforen. Den höga ottomaniska porten vegeterar sitt skenlif och ansättes af sin egen hemfödda penningekris till den grad, att medel icke funnos i våras till Bairamfestens firande. Engelska bolag genomkorsa nu landet med jernvägar, likasom diplomaterne med kurirer. Den oumbärlige Redschid pascha har återkommit till styret. För resten har hvad man hörde under kriget om turkiska väldets pånyttfödelse alltmera visat sig vara löst prat; islam pånyttföder ingenting; en rutten asiatisk despotism kan icke föryngras af några reformer på papperet.
22 Holland, med sin gamla solida affärsklokhet, är kanske det land i Europa, som minst af alla har känning af penningekrisen. Belgien var vittne till ett tumult i Brüssel i Maj, framkalladt af det reaktionära partiets motstånd mot reformer i välgörenhetslagstiftningen; men detta, som under ett annat statsskick kunnat blifva vådligt för lugnet, aflopp här med litet stoj, som upphörde af sig sjelf. I Nov. var ministerförändring, och de nya valen utträngde det ultramontana (katholska) partiet från öfvervigten i deputerade kammarn.
23 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/1 1858:|4 3|1857 års krönika.
(Slut från föreg. N:r.)
24 Svenska riksdagen, öppnad d. 23 Okt. 1856, har fortfarit hela året 1857. Sedan konung Oskar af läkare afråddes att på minst ett år befatta sig med regeringsärenderna, öfvertog kronprinsen, med svenska ständernas och norska storthingets samtycke samt utan ökade anslag, d. 26 Sept., regeringen för den tid konungen är af sjukdom hindrad att föra densamma. I Juni förmäldes prins Oskar i Biberach med Sofia af Nassau. Sveriges inre välstånd, ehuru för ögonblicket rubbadt af krisen, har under riksdagens medverkan, vunnit varaktiga framsteg: för jernvägarne anslogos till en början 20 millioner, elektriska telegrafen fullbordades från Ystad till Haaparanda, tjenstemännens löner förhöjas, ökade anslag för vetenskapen och konsten vittna om en stigande bildning, och representationen har, ehuru med tvifvelaktig framgång, närmat sig till en önskad reform genom att låta stånden sammanträda till gemensama öfverläggningar. Nöd har försports i Lappmarken och Vester-Dalarne. – För Danmark är, näst helstatsfrågan, öresundstullens upphörande mot skadeersättning af alla deri intresserade makter årets vigtigaste tilldragelse.
25 Utom Europa må vi nämna Förenta Staterna, Presidenten Buchanan installerades vid årets början och har härtills fört regeringen med klokhet, om också icke alltid med lycka. Mot England har B. fört ett språk, för hvilket lord Palmerston funnit för godt att nedstämma tonen. En expedition har afgått mot de fanatiske mormonerne i Utah. Fribytaren Walker, slagen och fördrifven från Nicaragua i April, lyckades i Nov. afgå dit med en ny expedition. Presidenten Commonfort har förgäfves sökt hålla ihop det sönderfallande Mexiko. Södra Amerikas stater vegetera, såsom förut, i split och fejder, utom Brasilien. Afrika fortfar att vara en graf för europeiske kolonister och resande (sednast Vogler).konsekvensändrat/normaliserat I Australien vexer hastigt den engelska kolonin Melbourne. Kina sönderslites af upproret, och långt borta i den yttersta östern bosätter sig Ryssland vid stränderna af Amur.
26 Naturhändelser. Carl V:s komet, som återväntas, gaf fart åt den öfver hela Europa utspridda profetian att verlden skulle förgås den 13 sistl. Juni. Kall vår i norra Europa, men derefter en ovanligt varm sommar och mild höst, hvarföre skörden i de flesta länder utfallit god och isynnerhet vinskörden vid Rhen och en del af Frankrike till qvalitet den yppersta i detta århundrade. Utom den starkt härjande gula febern i Lissabon och koleran i Sverige, omtalas inga svårare farsoter. Krutexplosion i Mainz d. 24 Nov. Jordbäfning i Neapel d. 16 Dec.
27 Notabla dödsfall: Skalden Beranger (Juni 18), författarne Alfred de Musset och Eugéne Sue (Aug. 3), sångaren Lablache, landskapsmålaren Dahl, patrioten Daniel Manin, general Cavaignac, statsmannen Felix Merode m. fl. – I Sverige: presidenterne von Hartmansdorf, Westerstrand och Berg v. Linde, öfversten v. Sydow, literaturhistorikern Schröder, samlaren Marklin, botanikern D. Möller, literatörerne Svedbom, C. W. Bergman och Karl Kullberg, författarinnan Jeanette Stjernström m. fl.
28 Kulturhistoriskt. Associationsandan förenar splittrade krafter i möte på möte af de mest olika syften. England har öppet motsatt sig Suezkanalen, för att ej bana åt andra en genväg till Indien; men förutseende att motståndet i längden blir fåfängt, har det bemäktigat sig ön Perin, som beherrskar inloppet till Röda hafvet. Panamakanalen fördröjes af Englands och Förenta Staternas rivalitet. Tunneln under Alperna är påbörjad, och det fabelaktiga projektet om en tunnel under engelska kanalen från Dovre till Calais uppdykar ånyo. Transatlantiska telegraftrådens nedläggande från kusten af Irland till Trinity Bay vid New-Foundland – grundadt på Maurys undersökningar af oceanens djup och beslutadt af ett bolag, som bildades i April 1854 – var icke förbehållet året 1857. D. 11 Aug. misslyckades försöket derigenom att tråden brast och 300 mil af densamma förlorades; men det är endast uppskjutet, icke öfvergifvet. Medan tiden, i sin tro på uppfinningarnas allmakt, älskar att i de djerfvaste planer trotsa det härtills omöjliga, ser det ut som ville naturmakterna i det längsta bestrida menniskosnillets herravälde. Äfven jättefartyget Leviathan har ihärdigt vägrat att vandra ned till det våta. Den underbara sagan om ett isfritt polarhaf uppdykar ånyo och vinner i sannolikhet. Geografin, en af tidens älsklingsvetenskaper, renoverar polarkartorna och intränger allt längre i det stora Afrikas okända inre. Bland uppfinningarne göra telegrafen och fotografin de snabbaste framstegen. I Norige telegraferas nu sillens ankomst; man tilltror sig kunna uppfatta den sista bild som fotografiskt har qvarstadnat i en döendes öga. Bessemers uppfinning att hastigt, och med tillhjelp af en galvanisk process, förvandla jern till stål, är en af de praktiskt nyttigaste, som året frambragt. En af vetenskapens märkvärdigaste strider är den om vaccinens gagn eller skada; gagnet synes dock allt klarare bevisadt. Naturvetenskaperna gå i spetsen för tidehvarfvet; historien frambringar snillrika verk (Thiers, Macaulay, Carlson); språkstudierna kasta sig med förkärlek på österländska tungomålen; filosofin kifvas om arfvet efter Hegel. Romanen har skrifvit ut sig och lefver nu af engelska blåstrumpor; poesin kan ej ersätta sina fallna storheter och griper förgäfves efter diamanter i stenkol. Theatern förgapar sig i prål. Musiken dignar under virtuosernes oväsende och har icke under året frambragt ett enda kändt storverk. Måleriet utbildar sina skolor, utan att skapa nya. Arkitekturen bygger broar, viadukter och lusthus, timrar på Babelstornet i Köln och förenar Louvren med Tuilerierna. Religionen, trotsad af de materiela, de jordiska intressenas öfvermakt, vaknar till strid och lif nästan öfverallt. Missionssällskaperna utbreda sig. De söndrade kristna bekännelserna samla sig i sina motsatta läger, och främsta valplatsen är, nu som förut, Tyskland. Under tiden göra påfven och mormonerne proselyter, medan borddans och klapp-andar i våras voro på modet uti Paris. Erkebiskopen Sibour i Paris nedstötes (Jan. 3) inför altaret i kyrkan S:t Etienne du Mont af katholske presten Verger under utropet: »ingen gudinna!»*)Hade afseende på den nya afgudiska läran att jungfru Maria varit aflad och född utan synd. De s. k. fria församlingarna i Tyskland ha smultit till intet, och af Ronges nykatholiker finnes knappast mera ett spår. Men bibelordet utbredes alltmera, trots alla otrons protester, öfver Europa och verlden och klappar med makt på Italiens och Frankrikes rökelsefyllda kyrkor. I detta ord ligger dock ytterst framtiden. Icke af de politiska systemerna, som dagen bygger och morgondagen förstör; icke af de stora industriela uppfinningarne, som i sin tur skola öfverträffas af nya; icke af vetenskap och konst, som förgäfves skola neka sitt kristna ursprung; icke ens af samhällsandan, humaniteten, den allmänna förbrödringen, de nationela tendenserna och fosterlandskärleken; – nej, af kristendomens evigt unga ande, som mäktigt föryngrande ingår i alla kretsar af lifvet, skall Europa vänta sin pånyttfödelse.