1 – Det är stort att se en nation varm. Det tröga finska folket har äfven sådana ögonblick, ehuru de komma sällan. Anledningen var en bland dem, som förstås af alla. Från torparkojan till senatens sessionssal gick en djup genklang af den annars ordlösa kärleken till Alexander II. Få kunna fatta hela betydelsen af hans lif, särskildt för Finland, men alla känna det liksom i luften. Det är lyckligt, när nationernas öde ej hvarje dag beror af ett förgängligt menniskolif. Men såsom förhållandens makt gestaltat sig uti detta tidehvarf, har det finska folket sällan haft en allvarligare maning att böja knä för sin Gud i kyrkorna, än dessa dagar efter den 16 April. Högst sällan har man sett kyrkorna så öfverfyllda och tårar i så många ögon.
2 – Mot denna stora hänförelse sjunka det lilla fjesket och det lilla gnatet till intet. Det är så vanligt vid sådana tillfällen, att råttorna framkrypa ur sina hål och vilja mäta verlden efter sin synkrets.
3 – Förrädare kunna finnas bland alla nationer, och det ryska folkets kända trohet mot sin monark skall visserligen smärtas, men icke ifrågasättas, derföre att en förvillad brottsling har uppstått bland detta folk. Dock måste man, under sinnenas gäsning, räkna äfven det för en lycka, att den brottslige icke tillhört något annat, Ryssland underlydande folk, hvars hela tillvaro derigenom kunnat sättas på spel.
4 – Ännu har ej någon veterligen anmärkt den oändligt vackra vink af skickelsen, som ligger deri, att Kejsarens räddare var en frigifven lifegen. Det är Försynens eget sigill under en af de största handlingar, som den nyare historien har att framvisa.
5 – Josef (Osip) Komissaroff beskrifves som en man af vanligt utseende. Hans fotografiporträtt visar i sjelfva verket en rysk typ, som icke är sällsynt, men rent slavisk, utan spår af den mongoliska raceblandningen. De mörka ögonen hafva något intelligent och den slutna munnen något energiskt. Denne man kan med mera skäl än lord Byron säga: »Jag vaknade en dag och fann mig ryktbar.» Den ryska adeln i petersburgska guvernementet bönfaller, att den fordne lifegne måtte göra dem den äran att inskrifva sig i deras leder, och den stolta moskovska adeln, nyss herrar öfver så många tusen »själar»,konsekvensändrat/normaliserat förärar honom en guldvärja.
6 – Nödens klagan återljuder nu svagare hit till södern af landet, troligen icke derföre att behofven minskats utan derföre att med den ljusa årstiden och de blånande fjärdarna en gnista af hopp ånyo vaknat i de olyckligas bröst. Emigrationen från norra delen af Uleåborgs län till Norige, och derifrån till Amerika, säges vara i tilltagande. Rådligast torde vara att icke hindra utvandringen, men söka förekomma lättsinniga förhoppningar, genom att upplysa utvandrarne, huru de misstaga sig, om de tro att någon utan strängaste arbete finner sin bergning i det främmande landet.
7 – En insändare från Mörskom har i Dagbladet, sekunderad af redaktionen, uttalat en förkastelsedom öfver alla lustbarheter, arrangerade till förmån för de nödlidande. Det bästa man kan säga om dessa funderingar torde vara, att de äro mycket välmenta och mycket opraktiska. De förutsätta en samhällsreform, hvilken först måste göras och hvari Finland skulle stå temligen utom sin tid. Nöje är ett vidsträckt ord och gränsen icke lätt|95 3| att utstaka. Vilja herrarne vara konseqventa, så måste de från dansen, lotterierna och amatörtheatrarna utsträcka förbudet till konserterna, till föredragen, till literära arbeten, sålda för samma ändamål, och så vidare till sjelfva de skidor, som såldes för några år sedan för de nödlidande i Saarijärvi. Men på detta sätt kommer man slutligen till Diogenes’ tunna. Det förhåller sig med dessa s. k. nöjen som med lyxen, att de i sjelfva verket äro oskiljaktiga från civilisationen, och att från sin kammarståndpunkt vilja utgallra det ena eller andra, som icke i sig sjelf stöter mot god sed, det är att gripa efter månen i vattsån. Och finnas de engång till, man må då se dem med blida eller oblida ögon, så är det godt att de adlas med något förmer än stundens njutning. Undertecknad tycker för sin del icke om att dansa för de nödlidande; men om andra göra det med godt samvete, så må det dem icke förmenas. Och gäller detta om den flyktiga dansen, så måste det gälla än mer om nöjen af bättre eller högre betydelse. Rätt eller orätt, det kommer här an på den inre menniskan. Är hon sårad, så blifve hon derifrån och gifve sin skärf utan omvägar. Är hon glad och anser sig göra godt med sin glädje eller sin möda, så må hon göra det. Ett högre rättesnöre är ingen berättigad att uppställa, icke ens de bland våra vänner, som dagligen depensera på allt annat, utom på nöjen för välgörande ändamål.
8 – Försakelse af njutningar, för att derigenom inbespara en skärf åt nöden, detta är något annat. Börja då med kaffekoppen på morgonen och sluta med smörögat i din enkla mjölgröt om qvällen; det låter höra sig. Men dertill fordras mera styrka, än att vara borta från en soirée.
9 – Till Kajsaniemi strömma åter talrika skaror med våren och solskenet, för att glädjas åt naturen och lyssna på fåglarnas sång. Men ack, den sköna parken är lemlästad, de glada sångfåglarna finna der icke mera ett skydd för hökens rofblick, eller en gömd qvist för sina bon. Det är öde och tyst i Helsingforsarnes älsklingspromenad, och när grönskan börjar och man ser tvärtigenom parken från dammarna ända till sjön, då först skall man förstå, huru vanvettigt yxan der farit fram. En kompetent person påstår, att parken blifvit förstörd för två mansåldrar. Man har icke begripit, att en så liten terräng måste behandlas annorlunda, än en vidsträckt park. Man har gjort som klockarn i Kymmene, hvilken tyckte att den slokande hängbjörken på hans gård behöfde friseras och högg af alla qvistarna, utom en snut i toppen. I stället planteras nu buskar. Det blir allt smånätt – och småaktigt, – men Kajsaniemi park blir det aldrig mer, i vår tid åtminstone.
10 – I Mars månad stod barometern högst den 26:te, och lägst den 14:de; ingendera punkten ovanligt hög eller låg. I dess våglinier märktes från det mycket låga lufttrycket i Februari ett långsamt, men jemnt höjande intill d. 23 April, då barometern stod högre än han stått sedan den 21 Januari, dock endast två grader öfver »vackert väder».konsekvensändrat/normaliserat Lägst i denna månad stod barometern den 18 April, likväl betydligt högre då än de ytterst låga punkterna den 30 Jan och 6 Febr. I Mars månad stod thermometern lägst den 13:de (− 20) och högst (+ 5) den 30:de. I April har han härtills stått lägst d. 21:sta (− 6,7) och högst den 24:de (+ 14,5).
11 – Vid konstnärsgillets möte i måndags hörde man, omvexlande med de raska studentqvartetterna och en musikälskarinnas vackra, med utbildad skola föredragna sångstycken, tvenne bondgossar från Kaustby i Österbotten spela kantele och sjunga visor. Förvåningen och munterheten blefvo ej ringa, när man hörde dem bland annat med den oskyldigaste min utföra en nummer ur – den sköna Helena. Man följer med sin tid äfven i Kaustby, och när gossarne fägna sina åhörare uppe i landet med denna nya acqvisition (som de inhämtat i Helsingfors), torde väl någon samlare med förtjusning anteckna en så spritterny finsk folkmelodi.
12 – Annars var det ett par snälla, modesta och intelligenta gossar, som med sin harmlösa konst väl skulle förtjena någon uppmuntran, så länge de vandra omkring af verkligt behof. Några unga damer hade den vänskapen att åt dem insamla i gillet 28 mark 25 penni i smått silfver. Det var troligen den största skatt, som Johan och Jakob Järvelä härtills ägt, och deras första bekymmer var, huru de skulle få en så stor förmögenhet ordentligt hemskickad.
13 Bore.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
Den 25 April.
1 – Det är stort att se en nation varm. Det tröga finska folket har äfven sådana ögonblick, ehuru de komma sällan. Anledningen var en bland dem, som förstås af alla. Från torparkojan till senatens sessionssal gick en djup genklang af den annars ordlösa kärleken till Alexander II. Få kunna fatta hela betydelsen af hans lif, särskildt för Finland, men alla känna det liksom i luften. Det är lyckligt, när nationernas öde ej hvarje dag beror af ett förgängligt menniskolif. Men såsom förhållandens makt gestaltat sig uti detta tidehvarf, har det finska folket sällan haft en allvarligare maning att böja knä för sin Gud i kyrkorna, än dessa dagar efter den 16 April. Högst sällan har man sett kyrkorna så öfverfyllda och tårar i så många ögon.
2 – Mot denna stora hänförelse sjunka det lilla fjesket och det lilla gnatet till intet. Det är så vanligt vid sådana tillfällen, att råttorna framkrypa ur sina hål och vilja mäta verlden efter sin synkrets.
3 – Förrädare kunna finnas bland alla nationer, och det ryska folkets kända trohet mot sin monark skall visserligen smärtas, men icke ifrågasättas, derföre att en förvillad brottsling har uppstått bland detta folk. Dock måste man, under sinnenas gäsning, räkna äfven det för en lycka, att den brottslige icke tillhört något annat, Ryssland underlydande folk, hvars hela tillvaro derigenom kunnat sättas på spel.
4 – Ännu har ej någon veterligen anmärkt den oändligt vackra vink af skickelsen, som ligger deri, att Kejsarens räddare var en frigifven lifegen. Det är Försynens eget sigill under en af de största handlingar, som den nyare historien har att framvisa.
5 – Josef (Osip) Komissaroff beskrifves som en man af vanligt utseende. Hans fotografiporträtt visar i sjelfva verket en rysk typ, som icke är sällsynt, men rent slavisk, utan spår af den mongoliska raceblandningen. De mörka ögonen hafva något intelligent och den slutna munnen något energiskt. Denne man kan med mera skäl än lord Byron säga: »Jag vaknade en dag och fann mig ryktbar.» Den ryska adeln i petersburgska guvernementet bönfaller, att den fordne lifegne måtte göra dem den äran att inskrifva sig i deras leder, och den stolta moskovska adeln, nyss herrar öfver så många tusen »själar»,konsekvensändrat/normaliserat förärar honom en guldvärja.
6 – Nödens klagan återljuder nu svagare hit till södern af landet, troligen icke derföre att behofven minskats utan derföre att med den ljusa årstiden och de blånande fjärdarna en gnista af hopp ånyo vaknat i de olyckligas bröst. Emigrationen från norra delen af Uleåborgs län till Norige, och derifrån till Amerika, säges vara i tilltagande. Rådligast torde vara att icke hindra utvandringen, men söka förekomma lättsinniga förhoppningar, genom att upplysa utvandrarne, huru de misstaga sig, om de tro att någon utan strängaste arbete finner sin bergning i det främmande landet.
7 – En insändare från Mörskom har i Dagbladet, sekunderad af redaktionen, uttalat en förkastelsedom öfver alla lustbarheter, arrangerade till förmån för de nödlidande. Det bästa man kan säga om dessa funderingar torde vara, att de äro mycket välmenta och mycket opraktiska. De förutsätta en samhällsreform, hvilken först måste göras och hvari Finland skulle stå temligen utom sin tid. Nöje är ett vidsträckt ord och gränsen icke lätt|95 3| att utstaka. Vilja herrarne vara konseqventa, så måste de från dansen, lotterierna och amatörtheatrarna utsträcka förbudet till konserterna, till föredragen, till literära arbeten, sålda för samma ändamål, och så vidare till sjelfva de skidor, som såldes för några år sedan för de nödlidande i Saarijärvi. Men på detta sätt kommer man slutligen till Diogenes’ tunna. Det förhåller sig med dessa s. k. nöjen som med lyxen, att de i sjelfva verket äro oskiljaktiga från civilisationen, och att från sin kammarståndpunkt vilja utgallra det ena eller andra, som icke i sig sjelf stöter mot god sed, det är att gripa efter månen i vattsån. Och finnas de engång till, man må då se dem med blida eller oblida ögon, så är det godt att de adlas med något förmer än stundens njutning. Undertecknad tycker för sin del icke om att dansa för de nödlidande; men om andra göra det med godt samvete, så må det dem icke förmenas. Och gäller detta om den flyktiga dansen, så måste det gälla än mer om nöjen af bättre eller högre betydelse. Rätt eller orätt, det kommer här an på den inre menniskan. Är hon sårad, så blifve hon derifrån och gifve sin skärf utan omvägar. Är hon glad och anser sig göra godt med sin glädje eller sin möda, så må hon göra det. Ett högre rättesnöre är ingen berättigad att uppställa, icke ens de bland våra vänner, som dagligen depensera på allt annat, utom på nöjen för välgörande ändamål.
8 – Försakelse af njutningar, för att derigenom inbespara en skärf åt nöden, detta är något annat. Börja då med kaffekoppen på morgonen och sluta med smörögat i din enkla mjölgröt om qvällen; det låter höra sig. Men dertill fordras mera styrka, än att vara borta från en soirée.
9 – Till Kajsaniemi strömma åter talrika skaror med våren och solskenet, för att glädjas åt naturen och lyssna på fåglarnas sång. Men ack, den sköna parken är lemlästad, de glada sångfåglarna finna der icke mera ett skydd för hökens rofblick, eller en gömd qvist för sina bon. Det är öde och tyst i Helsingforsarnes älsklingspromenad, och när grönskan börjar och man ser tvärtigenom parken från dammarna ända till sjön, då först skall man förstå, huru vanvettigt yxan der farit fram. En kompetent person påstår, att parken blifvit förstörd för två mansåldrar. Man har icke begripit, att en så liten terräng måste behandlas annorlunda, än en vidsträckt park. Man har gjort som klockarn i Kymmene, hvilken tyckte att den slokande hängbjörken på hans gård behöfde friseras och högg af alla qvistarna, utom en snut i toppen. I stället planteras nu buskar. Det blir allt smånätt – och småaktigt, – men Kajsaniemi park blir det aldrig mer, i vår tid åtminstone.
10 – I Mars månad stod barometern högst den 26:te, och lägst den 14:de; ingendera punkten ovanligt hög eller låg. I dess våglinier märktes från det mycket låga lufttrycket i Februari ett långsamt, men jemnt höjande intill d. 23 April, då barometern stod högre än han stått sedan den 21 Januari, dock endast två grader öfver »vackert väder».konsekvensändrat/normaliserat Lägst i denna månad stod barometern den 18 April, likväl betydligt högre då än de ytterst låga punkterna den 30 Jan och 6 Febr. I Mars månad stod thermometern lägst den 13:de (− 20) och högst (+ 5) den 30:de. I April har han härtills stått lägst d. 21:sta (− 6,7) och högst den 24:de (+ 14,5).
11 – Vid konstnärsgillets möte i måndags hörde man, omvexlande med de raska studentqvartetterna och en musikälskarinnas vackra, med utbildad skola föredragna sångstycken, tvenne bondgossar från Kaustby i Österbotten spela kantele och sjunga visor. Förvåningen och munterheten blefvo ej ringa, när man hörde dem bland annat med den oskyldigaste min utföra en nummer ur – den sköna Helena. Man följer med sin tid äfven i Kaustby, och när gossarne fägna sina åhörare uppe i landet med denna nya acqvisition (som de inhämtat i Helsingfors), torde väl någon samlare med förtjusning anteckna en så spritterny finsk folkmelodi.
12 – Annars var det ett par snälla, modesta och intelligenta gossar, som med sin harmlösa konst väl skulle förtjena någon uppmuntran, så länge de vandra omkring af verkligt behof. Några unga damer hade den vänskapen att åt dem insamla i gillet 28 mark 25 penni i smått silfver. Det var troligen den största skatt, som Johan och Jakob Järvelä härtills ägt, och deras första bekymmer var, huru de skulle få en så stor förmögenhet ordentligt hemskickad.
13 Bore.