1 såsom dramatisk karakter; akademisk afhandling af Fredrik Cygnæus» (126 sidor 8:vo) är titeln på det specimen för professionen i esthetik och modern literatur, hvilket förliden lördag ventilerades i en af universitetets lärosalar och som i flera afseenden förtjenar uppmärksamhet, äfven derföre att ämnet är så lättfattligt för en stor krets af läsare.
2 Utan tvifvel var det en välgörande reform, att afkläda den akademiska literaturen dess latinska tvångströja och derigenom upplåta dess skatter – om den har några – för en allmän fosterländsk publik. Mer än någonsin har universitetet, likasom bildningen i allmänhet, ett behof att samla i sin åhörarekrets hela landets intelligens, för att deraf hämta uppmuntran och stöd, och den talrika kretsen af bildade landsmän skall å sin sida draga vinning och glädje deraf. Akademiska afhandlingar af populärare innehåll borde derföre alltid vara i bokhandeln tillgängliga.
3 Detta allmänna intresse, detta ömsesidiga behof röjde sig äfven i lördags vid Hr Cygnæi specimen. Lärosalen var ända till trängsel uppfylld af åhörare, hvaribland många som ej tillhörde de akademiska kretsarna. Professor Törnegren opponerade ex officio och Rektor Snellman extra. Man hörde med oförminskad uppmärksamhet det lifliga utbytet af kritik och försvar, af stridiga åsigter, kämpande med en anda af humanitet och sanningskärlek på området af ett ämne, som sökte förlika historiens intresse och allvar med konstens fordringar på den poetiska sanningen.
4 Var Erik XIV verkligen en dramatisk karakter? Se der en fråga, som den sednare opponenten på allvar framställde, och som äfven för oss har ett särskildt intresse, emedan vi tillförene, vid ett omdöme om Börjesons här gifna skådespel, vågat besvara samma fråga med nej. Vi hade så mycket hellre önskat att nu kunna egna större utrymme deråt, än dessa få rader, emedan frågan genom Hr C:i arbete erhållit en högst intressant belysning, utan att denna belysning likväl kunnat ändra vår öfvertygelse i hufvudsaken.
5 Säkert är, att derest man strängt vidhåller Hegels och andra esthetikers (t. ex. Rötschers) begränsning af den dramatiska karakteren, med dess energiska vilja, dess medvetna mål och dess uppträdande i handling, då håller icke Erik XIV streck. Ur dessa synpunkter är och blir en menniska, – vare sig konung eller tiggare – hvilken i dag vill ett, i morgon ett annat, i öfvermorgon åter ett annat – hvilken aldrig med någon klarhet och konseqvens uppfattat ett stort mål och aldrig för detta mål qvarlemnat i historien en enda stor handling – han blir, säga vi en odramatisk person, hvars karakter endast kan sökas i en fullkomlig brist på karakter.
|84 2|
6 Men det är bekant, att poesin, det sjelfsvåldiga barnet, rätt ofta uti dess snillrikaste dikter genombryter de stränga gränslinierna af en lärd theori och söker sig ett fält, der samme dess linierande landtmätare med häpnad och förargelse än tycka sig sjunka i dyn, än sväfva i molnen, än stappla öfver ständiga stötestenar. Hr C. har, med dessa stora præjudikater för ögonen, aktat sig att instruera Erik XIV:s karakter efter så styfva mått af längd och bredd; han har, med den elasticitet, som betingar den poetiska åskådningens frihet, sökt dokumentera sin hjelte med allehanda accidenser, inre och yttre, i hvilka vi väl igenkänna dragen af en storartad lyrik, men icke lätt kunna finna det verkligt tragiska, som, med eller utan reglor, innebär att en mäktig ande går under för en ännu mäktigare nödvändighet. Börjesons citerade uttryck, att »nästan hela Erik XIV:s lefnad är en fortgående tragedi» häntyder, troligen omedvetet, derpå, att det tragiska icke finnes hos den karaktärslöse mannen sjelf, utan fastmer i ödets nyck att kasta honom på den plats der han stod, således i en accidens, en yttre konflikt, ett vågornas nyckfulla spel med en farkost utan roder. Utan tvifvel innehåller detta väldiga vågspel, denna allmänna kamp af intressen och passioner, som omgaf och krossade Erik, denna Nemesis, som i honom gäckade Gustaf I:s dynastiska beräkningar, dessa järtecken, dessa olyckor, hans brödrafejd, hans giftermål, hans vansinne, hans ånger, hans fängelse, hans slut – allt detta innehåller sällsynt rika dramatiska elementer vid sidan af de ännu rikare lyriska; men om Goethes äfven citerade uttryck är obestridligt – som det är – att »karakteren är det moderna dramats fatum»,konsekvensändrat/normaliserat så sönderfaller kring Erik XIV hela denna stora konflikt af brist på enhet och medelpunkt, af brist på en stor sammanhållande och kämpande vilja – en karakter.
7 Med den djupa poetiska blick, som icke ens den afgjordaste motståndare kan frånkänna Hr C., har han förstått nödvändigheten att finna »en kärna»,konsekvensändrat/normaliserat kring hvilken motsägelserna i Eriks personlighet kunde gruppera sig, »en nyckel» till hvad Hr C. kallar »hans karakters chifferskrift».konsekvensändrat/normaliserat Och denna kärna, denna nyckel, angifven af Börjeson, har Hr C. funnit i konungens artistiska anlag, hvilka, nedryckta af hans ställning till blott dilettantism, förklara hans inre söndring och blefvo hans olycka. Detta uppslag är, så vidt vi känna, nytt och dertill psykologiskt fint uttänkt. Men vi tvifla både att denna nyckel upplöser gåtan och att historien ger sitt samtycke dertill, likaså litet, som till Tysken Prutz’ fantasi att uppställa »Erich der Bauernkönig» såsom en målsman för demokratiska tendenser.
8 Det mest slående praktiska bevis för vår öfvertygelse att Erik XIV är en lyrisk, men icke en dramatisk karakter, är väl det kända faktum, att tre hvar för sig utmärkta svenska skalder: Lidner, v. Beskow och Börjeson – hänförde, liksom Hr C., af ämnets stora lyriska rikedom – alla försökt att af Erik göra en dramatisk karakter, alla skapat stora poetiska skönheter och likväl alla mer eller mindre misslyckats i hufvudsaken; dervid icke det minst märkvärdiga är, att den rikaste skaldegåfvan, Lidner, misslyckats mest. Äfven Hr C. har uppfattat detta, men tror att Erik XIV måste vänta tills seklerna återföda den man, som förmått af Hamlet, Henrik IVoriginal: II m. fl. svaga och sönderslitna andar skapa dramatiska karakterer. För snillet är intet omöjligt, men ... »den väntan blir det unga blod för lång».konsekvensändrat/normaliserat Deremot äro vi förvissade, att äfven en vanlig diktaregåfva skall af Erik XIV lyckas göra en god operatext.
9 Så mycket blott för att motivera en förut uttalad öfvertygelse, hvilken vi ännu ej funnit vederlagd. Halten af denna vår opposition extra cathedram skall lyckligtvis af de fleste bland våra läsare kunna bedömas med Hr Cygnæi bok i hand, ty afhandlingen kommer att finnas i alla boklådor. Vår ställning af opponent berättigar oss så mycket mer till det erkännande, att veterligen ännu aldrig den olycklige konung Erik blifvit så kärleksfullt skildrad och i många afseenden så klart belyst; hvarken af historien, som med bortvända domareblickar frammanat hans skugga, eller af konsten, som famlat efter ljusglimtarne i mörkret af hans själ. Hr C:i arbete är för öfrigt så rikt på iakttagelser, särdeles af konsthistoriskt intresse, att den (visserligen radikala) tvistepunkt vi här upptagit, huru den än må bedömas, icke skall betaga afhandlingen ett ovanligt och bestående värde. Exempelvis må nämnas kritiska omdömen om Aristoteles’ poetik, om den fransyska klassiska skolan, om Lidners, v. Beskows, Börjesons och Prutz framställningar af Erik XIV; jemförelser mellan Erik XIV och Sigismund i Calderons »Lifvet är en dröm» samt mellan Erik XIV och Saul i Alfieris tragedi af samma namn m. m. Äfven stilen är klarare än vanligt hos Hr C., men lika uddig, lika rik på upphöjda idéer, hvilka göra att denna bok väl torde väcka opposition, men sannolikt aldrig – gäspningar.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
»Erik XIV
1 såsom dramatisk karakter; akademisk afhandling af Fredrik Cygnæus» (126 sidor 8:vo) är titeln på det specimen för professionen i esthetik och modern literatur, hvilket förliden lördag ventilerades i en af universitetets lärosalar och som i flera afseenden förtjenar uppmärksamhet, äfven derföre att ämnet är så lättfattligt för en stor krets af läsare.
2 Utan tvifvel var det en välgörande reform, att afkläda den akademiska literaturen dess latinska tvångströja och derigenom upplåta dess skatter – om den har några – för en allmän fosterländsk publik. Mer än någonsin har universitetet, likasom bildningen i allmänhet, ett behof att samla i sin åhörarekrets hela landets intelligens, för att deraf hämta uppmuntran och stöd, och den talrika kretsen af bildade landsmän skall å sin sida draga vinning och glädje deraf. Akademiska afhandlingar af populärare innehåll borde derföre alltid vara i bokhandeln tillgängliga.
3 Detta allmänna intresse, detta ömsesidiga behof röjde sig äfven i lördags vid Hr Cygnæi specimen. Lärosalen var ända till trängsel uppfylld af åhörare, hvaribland många som ej tillhörde de akademiska kretsarna. Professor Törnegren opponerade ex officio och Rektor Snellman extra. Man hörde med oförminskad uppmärksamhet det lifliga utbytet af kritik och försvar, af stridiga åsigter, kämpande med en anda af humanitet och sanningskärlek på området af ett ämne, som sökte förlika historiens intresse och allvar med konstens fordringar på den poetiska sanningen.
4 Var Erik XIV verkligen en dramatisk karakter? Se der en fråga, som den sednare opponenten på allvar framställde, och som äfven för oss har ett särskildt intresse, emedan vi tillförene, vid ett omdöme om Börjesons här gifna skådespel, vågat besvara samma fråga med nej. Vi hade så mycket hellre önskat att nu kunna egna större utrymme deråt, än dessa få rader, emedan frågan genom Hr C:i arbete erhållit en högst intressant belysning, utan att denna belysning likväl kunnat ändra vår öfvertygelse i hufvudsaken.
5 Säkert är, att derest man strängt vidhåller Hegels och andra esthetikers (t. ex. Rötschers) begränsning af den dramatiska karakteren, med dess energiska vilja, dess medvetna mål och dess uppträdande i handling, då håller icke Erik XIV streck. Ur dessa synpunkter är och blir en menniska, – vare sig konung eller tiggare – hvilken i dag vill ett, i morgon ett annat, i öfvermorgon åter ett annat – hvilken aldrig med någon klarhet och konseqvens uppfattat ett stort mål och aldrig för detta mål qvarlemnat i historien en enda stor handling – han blir, säga vi en odramatisk person, hvars karakter endast kan sökas i en fullkomlig brist på karakter.
|84 2|6 Men det är bekant, att poesin, det sjelfsvåldiga barnet, rätt ofta uti dess snillrikaste dikter genombryter de stränga gränslinierna af en lärd theori och söker sig ett fält, der samme dess linierande landtmätare med häpnad och förargelse än tycka sig sjunka i dyn, än sväfva i molnen, än stappla öfver ständiga stötestenar. Hr C. har, med dessa stora præjudikater för ögonen, aktat sig att instruera Erik XIV:s karakter efter så styfva mått af längd och bredd; han har, med den elasticitet, som betingar den poetiska åskådningens frihet, sökt dokumentera sin hjelte med allehanda accidenser, inre och yttre, i hvilka vi väl igenkänna dragen af en storartad lyrik, men icke lätt kunna finna det verkligt tragiska, som, med eller utan reglor, innebär att en mäktig ande går under för en ännu mäktigare nödvändighet. Börjesons citerade uttryck, att »nästan hela Erik XIV:s lefnad är en fortgående tragedi» häntyder, troligen omedvetet, derpå, att det tragiska icke finnes hos den karaktärslöse mannen sjelf, utan fastmer i ödets nyck att kasta honom på den plats der han stod, således i en accidens, en yttre konflikt, ett vågornas nyckfulla spel med en farkost utan roder. Utan tvifvel innehåller detta väldiga vågspel, denna allmänna kamp af intressen och passioner, som omgaf och krossade Erik, denna Nemesis, som i honom gäckade Gustaf I:s dynastiska beräkningar, dessa järtecken, dessa olyckor, hans brödrafejd, hans giftermål, hans vansinne, hans ånger, hans fängelse, hans slut – allt detta innehåller sällsynt rika dramatiska elementer vid sidan af de ännu rikare lyriska; men om Goethes äfven citerade uttryck är obestridligt – som det är – att »karakteren är det moderna dramats fatum»,konsekvensändrat/normaliserat så sönderfaller kring Erik XIV hela denna stora konflikt af brist på enhet och medelpunkt, af brist på en stor sammanhållande och kämpande vilja – en karakter.
7 Med den djupa poetiska blick, som icke ens den afgjordaste motståndare kan frånkänna Hr C., har han förstått nödvändigheten att finna »en kärna»,konsekvensändrat/normaliserat kring hvilken motsägelserna i Eriks personlighet kunde gruppera sig, »en nyckel» till hvad Hr C. kallar »hans karakters chifferskrift».konsekvensändrat/normaliserat Och denna kärna, denna nyckel, angifven af Börjeson, har Hr C. funnit i konungens artistiska anlag, hvilka, nedryckta af hans ställning till blott dilettantism, förklara hans inre söndring och blefvo hans olycka. Detta uppslag är, så vidt vi känna, nytt och dertill psykologiskt fint uttänkt. Men vi tvifla både att denna nyckel upplöser gåtan och att historien ger sitt samtycke dertill, likaså litet, som till Tysken Prutz’ fantasi att uppställa »Erich der Bauernkönig» såsom en målsman för demokratiska tendenser.
8 Det mest slående praktiska bevis för vår öfvertygelse att Erik XIV är en lyrisk, men icke en dramatisk karakter, är väl det kända faktum, att tre hvar för sig utmärkta svenska skalder: Lidner, v. Beskow och Börjeson – hänförde, liksom Hr C., af ämnets stora lyriska rikedom – alla försökt att af Erik göra en dramatisk karakter, alla skapat stora poetiska skönheter och likväl alla mer eller mindre misslyckats i hufvudsaken; dervid icke det minst märkvärdiga är, att den rikaste skaldegåfvan, Lidner, misslyckats mest. Äfven Hr C. har uppfattat detta, men tror att Erik XIV måste vänta tills seklerna återföda den man, som förmått af Hamlet, Henrik IVoriginal: II m. fl. svaga och sönderslitna andar skapa dramatiska karakterer. För snillet är intet omöjligt, men ... »den väntan blir det unga blod för lång».konsekvensändrat/normaliserat Deremot äro vi förvissade, att äfven en vanlig diktaregåfva skall af Erik XIV lyckas göra en god operatext.
9 Så mycket blott för att motivera en förut uttalad öfvertygelse, hvilken vi ännu ej funnit vederlagd. Halten af denna vår opposition extra cathedram skall lyckligtvis af de fleste bland våra läsare kunna bedömas med Hr Cygnæi bok i hand, ty afhandlingen kommer att finnas i alla boklådor. Vår ställning af opponent berättigar oss så mycket mer till det erkännande, att veterligen ännu aldrig den olycklige konung Erik blifvit så kärleksfullt skildrad och i många afseenden så klart belyst; hvarken af historien, som med bortvända domareblickar frammanat hans skugga, eller af konsten, som famlat efter ljusglimtarne i mörkret af hans själ. Hr C:i arbete är för öfrigt så rikt på iakttagelser, särdeles af konsthistoriskt intresse, att den (visserligen radikala) tvistepunkt vi här upptagit, huru den än må bedömas, icke skall betaga afhandlingen ett ovanligt och bestående värde. Exempelvis må nämnas kritiska omdömen om Aristoteles’ poetik, om den fransyska klassiska skolan, om Lidners, v. Beskows, Börjesons och Prutz framställningar af Erik XIV; jemförelser mellan Erik XIV och Sigismund i Calderons »Lifvet är en dröm» samt mellan Erik XIV och Saul i Alfieris tragedi af samma namn m. m. Äfven stilen är klarare än vanligt hos Hr C., men lika uddig, lika rik på upphöjda idéer, hvilka göra att denna bok väl torde väcka opposition, men sannolikt aldrig – gäspningar.