1 Det är lugnt – nästan fredligt i Helsingfors. När man ser dessa ofta befolkade promenader, dessa talrika grupper i det gröna, denna rörelse af köpare och säljare vid quaier och salutorg; när man hör musiken ljuda i parkerna – icke fältmusik, utan Hr Ganszauge och Hr Ventreloque; när man ser alla embetsverk gå sin vanliga urverksgång, – när man läser i menniskors ansigten och hos de allraflesta finner en förvånande trygghet, så kunde man för några ögonblick tro sig lefva i den djupaste fred. Men ett kanonskott dånar – en salut, en målskjutning, ett nattskott – och man erinrar sig plötsligt, att 2½ svenska mil sjöväg härifrån ligger den mäktigaste flotta, som verlden någonsin sett, och att den ligger der som fiende.
2 Visserligen är här mycket annorlunda nu än förr. Sjöfarten står stilla, det är en nästan vemodig syn att se de många aftacklade handelsskeppen i hamnarna, ty de talrika fram och åter plaskande små ångfartygen, de från skärgården inkommande jakterna och båtarna äro blott en miniatyrtrafik, som lefver för dagen. Fjerran i sjön afteckna sig mot den beslöjade horizonten konturerna af ett par fientliga seglare, som, med sin stora flotta till stöd, blokera Helsingfors hamnar. Militär ser man öfverallt, tre stora läger utbreda vackra hvita tält i närmaste granskap, och milda fruntimmershänder ha länge bortlagt virknålen eller strumpstickan, för att rispa charpie. Priserna på en del artiklar ha stigit, kaffe och socker kosta nu 30 kopek, saltet [ ]Tomrum; på andra ha de åter fallit; hö gäller nu ej mera än 18 kopek och smöret 1: 80 à 2: 40.
3 Men med allt detta är ställningen här en annan och bättre, än man troligen föreställer sig i landsorterna. Det vore oklokt och skadligt att insöfvas i en falsk säkerhet, ty ingen fiende bör föraktas, allraminst en med så stora resurser; men när man förutsätter vaksamhet och omtanke, är det visserligen en stor lycka, att icke lida af den spänning, den villervalla och de förluster, dem fruktan åstadkommer. Från engelska flottan, som 15 segel stark låg nästan orörlig härutanföre d. 12 Juni, riktades säkert många kikare mot Helsingfors. Våra fiender kunde, vid anblicken af de med nyfikne åskådare tätt befolkade bergen, öfvertyga sig om grundlösheten af den uppgift, »att qvinnor och barn vore bortskickade från Helsingfors».konsekvensändrat/normaliserat Ty parasoller, mantiller och bjerta fruntimmersdrägter gåfvo öfverallt denna massa af åskådare ett lifligt och brokigt utseende.
4 Ett stort antal familjer ha i den herrliga vårsommaren, som vanligt, utflyttat på landet. När då naturligtvis ganska få af de vanliga sommargästerne äro hit att förvänta, så kunde man föreställa sig att Helsingfors vore mera folktomt, än vanligt vid denna tid. Men det är likväl icke så. Utom rörligheten af den talrika militären, ser man ganska många af dem som andra år bruka flytta på landet nu stadna qvar. Orsaken är den, att nästan alla gårdsägare anse sig böra qvarstadna, för att vara beredda på alla möjligheter, och deras familjer ha till större delen föredragit att qvarblifva med dem, hellre än att på landet vara i ständig oro för alla kringlöpande rykten.
5 Bland andra sägner, som varit i svang och äfven flera gånger upprepats af svenska tidningar, är den, att pappersmyntet skulle ha fallit i värde. Väl hände under den första ovissheten i slutet af Mars och början af April att man i handel och rörelse hade svårt att tillvexla sig silfvermynt, men denna olägenhet har alldeles upphört. Det är lika lätt nu som i vanliga tider att erhålla silfver mot pappersmynt, både i banken och i handeln, och någon sorts agio eller fallande af pappersmyntet har icke försports. Nyss komne resande från Petersburg försäkra, att der, likaså litet som här, något agio för silfver kommer i fråga. Det är endast för guld, som en obetydlig, äfven annars vanlig differens är bruklig i den enskilda rörelsen.
6 Nyheterna från norr ha väckt stark sensation och allmänt deltagande. Ett bevis härpå är att, inom tre eller fyra timmar sedan uppmaningen till subskription för Brahestad och Uleåborg blef synlig i H:fors Tidningar, voro öfver 400 rubel silfver tecknade för detta ändamål. Oaktadt egna bekymmer på nära håll, väntas numera posterna norrifrån med större intresse, än nyss förut de utländska posterna.
7 Men ett gladare ämne än kriget och dess olyckor är den utomordentligt herrliga våren. Utom något gräsmask, hvilken ännu här och der lärer visat sig åt nejden af Borgå, instämma alla berättelser nära och fjerran deri, att en så gynnande, så starkt drifvande väderlek och så lofvande skördar icke på många år fägnat landtmannens ögon. Här i nejderna af Helsingfors har man under nyss förliden vecka slagit det frodigaste hö. Rågen blommar, och fortfar det som härtills, bör skörden vara mogen inom Juli månads utgång. Alla fruktträd stå ovanligt rika på blommor. Alla parker, alléer och skogar äro så lummiga som midt i högsommaren. Värmen var i dag bittida på morgonen 23 grader i skuggan, och hafsvattnet höll 18 till 20 grader vid stränderna.
8 Brunnsdrickningen har börjat med 8 brunnsgäster, men inrättningen är vid godt mod och hoppas på bättre tider efter midsommar.
9 Ännu en liten tidsenlig erinran, som möjligen kan ha till följd att beröfva glasmästarne någon arbetsförtjenst. År 1840 vid jubelfesten saluterades med ovanligt grofva kanoner från salutorget – om jag ej bedrar mig, adertonpundingar. En mängd fönsterrutor sprungo sönder vid denna salut i de närmast belägna qvarteren, men de, hvilka nyttjat den försigtigheten att ställa spilkumar i fönstren, ledo ingen olägenhet af den starka luftdallringen.
10 Men hvarföre ständigt återkomma till ämnet för alla tankar och samtal i denna sällsama tid? Är det då ej möjligt att med odelad tjusning, med fridfullt och älskande hjerta gå ut i de gröna parkerna och andas naturens helsa i sommarmorgonen? Ja ett behof är det visst för enhvar – man kan ej uthärda i denna ovisshet om framtiden, man måste dock stundom glömma dess faror och bekymmer för det svala lugnet af en skuggande skog, för det försonande intrycket af naturens stora frid. Sjelfva soldaten, han hvars yrke är kriget, känner detta behof af försoning om våren. Man ser honom i de herrliga qvällarne lägrad i talrika grupper kring skogsbackarna, pipan i hand, sången på läpparna, handen vid kägelspelet, ögat mot den blanka, i sakta dyningar gungande hafsytan.
11 Och sjelfva Britterne, våra fiender, som nalkas våra kuster med eld och förstöring, finns det då ingen bland dem, som känner sitt hjerta mildare stämdt vid anblicken af denna sköna strand, vår finska fädernejord, med dess grönskande skärgårdar och dess nätter så ljusa som klaraste dag? Ja väl, de torde nog finnas någre bland dem, som tänka: det är dock skada på det vackra landet! Men ... kabinetternas statskonst, hvad frågar den efter vårens skönhet?
12 Aldrig ha kriget och de menskliga passionerna stått i en skarpare kontrast till naturens stora strålande frid. Det är likasom bäfvade der en evig ande öfver Östersjöns böljande vattenfjärdar och sade till de flyende eller väpnade skarorna vid dess kuster: icke gifver jag eder den frid som verlden gifver, men samvetets frid, trons förtröstan och vissheten om en uppfylld pligt äro skatter dyrbara för hjertats lugn, äfven der stormarna rasa omkring.
13 Hvilken vår! Näktergalen sjunger och kanonen dånar vid Finlands kuster!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Helsingfors.
6.
19 Juni 1854.
1 Det är lugnt – nästan fredligt i Helsingfors. När man ser dessa ofta befolkade promenader, dessa talrika grupper i det gröna, denna rörelse af köpare och säljare vid quaier och salutorg; när man hör musiken ljuda i parkerna – icke fältmusik, utan Hr Ganszauge och Hr Ventreloque; när man ser alla embetsverk gå sin vanliga urverksgång, – när man läser i menniskors ansigten och hos de allraflesta finner en förvånande trygghet, så kunde man för några ögonblick tro sig lefva i den djupaste fred. Men ett kanonskott dånar – en salut, en målskjutning, ett nattskott – och man erinrar sig plötsligt, att 2½ svenska mil sjöväg härifrån ligger den mäktigaste flotta, som verlden någonsin sett, och att den ligger der som fiende.
2 Visserligen är här mycket annorlunda nu än förr. Sjöfarten står stilla, det är en nästan vemodig syn att se de många aftacklade handelsskeppen i hamnarna, ty de talrika fram och åter plaskande små ångfartygen, de från skärgården inkommande jakterna och båtarna äro blott en miniatyrtrafik, som lefver för dagen. Fjerran i sjön afteckna sig mot den beslöjade horizonten konturerna af ett par fientliga seglare, som, med sin stora flotta till stöd, blokera Helsingfors hamnar. Militär ser man öfverallt, tre stora läger utbreda vackra hvita tält i närmaste granskap, och milda fruntimmershänder ha länge bortlagt virknålen eller strumpstickan, för att rispa charpie. Priserna på en del artiklar ha stigit, kaffe och socker kosta nu 30 kopek, saltet [ ]Tomrum; på andra ha de åter fallit; hö gäller nu ej mera än 18 kopek och smöret 1: 80 à 2: 40.
3 Men med allt detta är ställningen här en annan och bättre, än man troligen föreställer sig i landsorterna. Det vore oklokt och skadligt att insöfvas i en falsk säkerhet, ty ingen fiende bör föraktas, allraminst en med så stora resurser; men när man förutsätter vaksamhet och omtanke, är det visserligen en stor lycka, att icke lida af den spänning, den villervalla och de förluster, dem fruktan åstadkommer. Från engelska flottan, som 15 segel stark låg nästan orörlig härutanföre d. 12 Juni, riktades säkert många kikare mot Helsingfors. Våra fiender kunde, vid anblicken af de med nyfikne åskådare tätt befolkade bergen, öfvertyga sig om grundlösheten af den uppgift, »att qvinnor och barn vore bortskickade från Helsingfors».konsekvensändrat/normaliserat Ty parasoller, mantiller och bjerta fruntimmersdrägter gåfvo öfverallt denna massa af åskådare ett lifligt och brokigt utseende.
4 Ett stort antal familjer ha i den herrliga vårsommaren, som vanligt, utflyttat på landet. När då naturligtvis ganska få af de vanliga sommargästerne äro hit att förvänta, så kunde man föreställa sig att Helsingfors vore mera folktomt, än vanligt vid denna tid. Men det är likväl icke så. Utom rörligheten af den talrika militären, ser man ganska många af dem som andra år bruka flytta på landet nu stadna qvar. Orsaken är den, att nästan alla gårdsägare anse sig böra qvarstadna, för att vara beredda på alla möjligheter, och deras familjer ha till större delen föredragit att qvarblifva med dem, hellre än att på landet vara i ständig oro för alla kringlöpande rykten.
5 Bland andra sägner, som varit i svang och äfven flera gånger upprepats af svenska tidningar, är den, att pappersmyntet skulle ha fallit i värde. Väl hände under den första ovissheten i slutet af Mars och början af April att man i handel och rörelse hade svårt att tillvexla sig silfvermynt, men denna olägenhet har alldeles upphört. Det är lika lätt nu som i vanliga tider att erhålla silfver mot pappersmynt, både i banken och i handeln, och någon sorts agio eller fallande af pappersmyntet har icke försports. Nyss komne resande från Petersburg försäkra, att der, likaså litet som här, något agio för silfver kommer i fråga. Det är endast för guld, som en obetydlig, äfven annars vanlig differens är bruklig i den enskilda rörelsen.
6 Nyheterna från norr ha väckt stark sensation och allmänt deltagande. Ett bevis härpå är att, inom tre eller fyra timmar sedan uppmaningen till subskription för Brahestad och Uleåborg blef synlig i H:fors Tidningar, voro öfver 400 rubel silfver tecknade för detta ändamål. Oaktadt egna bekymmer på nära håll, väntas numera posterna norrifrån med större intresse, än nyss förut de utländska posterna.
7 Men ett gladare ämne än kriget och dess olyckor är den utomordentligt herrliga våren. Utom något gräsmask, hvilken ännu här och der lärer visat sig åt nejden af Borgå, instämma alla berättelser nära och fjerran deri, att en så gynnande, så starkt drifvande väderlek och så lofvande skördar icke på många år fägnat landtmannens ögon. Här i nejderna af Helsingfors har man under nyss förliden vecka slagit det frodigaste hö. Rågen blommar, och fortfar det som härtills, bör skörden vara mogen inom Juli månads utgång. Alla fruktträd stå ovanligt rika på blommor. Alla parker, alléer och skogar äro så lummiga som midt i högsommaren. Värmen var i dag bittida på morgonen 23 grader i skuggan, och hafsvattnet höll 18 till 20 grader vid stränderna.
8 Brunnsdrickningen har börjat med 8 brunnsgäster, men inrättningen är vid godt mod och hoppas på bättre tider efter midsommar.
9 Ännu en liten tidsenlig erinran, som möjligen kan ha till följd att beröfva glasmästarne någon arbetsförtjenst. År 1840 vid jubelfesten saluterades med ovanligt grofva kanoner från salutorget – om jag ej bedrar mig, adertonpundingar. En mängd fönsterrutor sprungo sönder vid denna salut i de närmast belägna qvarteren, men de, hvilka nyttjat den försigtigheten att ställa spilkumar i fönstren, ledo ingen olägenhet af den starka luftdallringen.
10 Men hvarföre ständigt återkomma till ämnet för alla tankar och samtal i denna sällsama tid? Är det då ej möjligt att med odelad tjusning, med fridfullt och älskande hjerta gå ut i de gröna parkerna och andas naturens helsa i sommarmorgonen? Ja ett behof är det visst för enhvar – man kan ej uthärda i denna ovisshet om framtiden, man måste dock stundom glömma dess faror och bekymmer för det svala lugnet af en skuggande skog, för det försonande intrycket af naturens stora frid. Sjelfva soldaten, han hvars yrke är kriget, känner detta behof af försoning om våren. Man ser honom i de herrliga qvällarne lägrad i talrika grupper kring skogsbackarna, pipan i hand, sången på läpparna, handen vid kägelspelet, ögat mot den blanka, i sakta dyningar gungande hafsytan.
11 Och sjelfva Britterne, våra fiender, som nalkas våra kuster med eld och förstöring, finns det då ingen bland dem, som känner sitt hjerta mildare stämdt vid anblicken af denna sköna strand, vår finska fädernejord, med dess grönskande skärgårdar och dess nätter så ljusa som klaraste dag? Ja väl, de torde nog finnas någre bland dem, som tänka: det är dock skada på det vackra landet! Men ... kabinetternas statskonst, hvad frågar den efter vårens skönhet?
12 Aldrig ha kriget och de menskliga passionerna stått i en skarpare kontrast till naturens stora strålande frid. Det är likasom bäfvade der en evig ande öfver Östersjöns böljande vattenfjärdar och sade till de flyende eller väpnade skarorna vid dess kuster: icke gifver jag eder den frid som verlden gifver, men samvetets frid, trons förtröstan och vissheten om en uppfylld pligt äro skatter dyrbara för hjertats lugn, äfven der stormarna rasa omkring.
13 Hvilken vår! Näktergalen sjunger och kanonen dånar vid Finlands kuster!