Aura III, En Nylands Dragon; IV, Hildegard eller Mor och Dotter; V, Theophania Abiaggio; VI, Sommarnatten; VII, Balder den gode och Den lilla herdegossen.
1 Utgifvandet af Aura är ett företag, som väl förtjenar landsmäns upmärksamhet och deltagande mer än det härtills lyckats vinna. Afsigten dermed är att, så vidt möjligt, bereda en nydanad svensk literatur i Finland väckelse och tillfälle att komma till lif. Utgifvaren, Hr Lillja i Åbo, har derföre, i hopp om allmänhetens välvilja för inhemska produkter, icke blott emottagit hvad man erbjudit honom till tryck och som ansetts kunna förvara sin plats, utan jemväl sökt uppmuntra skriftställeriet genom författarehonorarier, små visserligen i förhållande till andra länders, men icke obetydliga i förhållande till den ringa afsättning Aura kunnat påräkna. När man känner på hvilken otroligt låg grad af utveckling förlagsrörelsen – med det nästan enda undantaget A. C. Öhman – härtills stått, och huru oumbärlig dess medverkan ändock är för uppkomsten af en literatur, så kan man icke annat än hålla Hr Lillja räkning för hvad han i denna riktning sökt verka, icke blott genom Auras utgifvande, utan jemväl genom andra förlager och genom sin finska bibliografi.
2 En annan fråga är om Hr Lillja skall lyckas i sina bemödanden att här framkalla en skön-literatur på svenska språket. Som man vet är frågan omtvistad. De finnas, hvilka, med blicken riktad mot den uppgående morgonrodnaden af en nationell finsk literatur, betrakta de spridda försöken på svenskt tungomål såsom försvinnande aftonglimtar af ett lånadt ljus, såsom på förhand tillspillogifna partigängare för en sak utan framtid. Och i stor mening är det visserligen så. Vi alla, som här skrifva och tala svenska, måste, såframt vi unna vårt land en framtid, arbeta på vår egen umbärlighet, vårt eget undanträngande en dag, och det kan synas sorgligt att vi det måste. Dock i det vi för den nationela saken offra hvad menniskan längst vidhänger och sist bortgifver: de åsigter och de former, i hvilka vi från barndomen vuxit fast, göra vi det i den öfvertygelsen, att de svenska elementerna i Finlands bildning varit, äro och fortfarande skola förblifva för den af en stor betydelse.
3 För vår enskilda del äro vi alldeles icke böjda att anse det svenska skriftställeriet i Finland för ett förloradt verk, ett tacklöst sträfvande utan frukt. Likasom vi tro att svenskan, ehuru afsatt från herskarethronen, ännu för oberäkneliga tider skall utgöra bindningslänken mellan Finland och den vesterländska kulturen, likaså tro vi att det svenska bildningselementet här på finsk botten behöfver egna organer, egen produktivitet, för att fylla sin bestämmelse. Den genuint svenska literaturen, med all sin stora öfverlägsenhet öfver det (med undantag af Runeberg) obetydliga, som här sett dagen, kan icke vara för Finnar hvad en ur finsk grund upprunnen svensk produktivitet dock kunde vara. Frithiofs saga i all sin bildprakt skall aldrig tjusa ett finskt öra så som den enkle fosterländske Fänrik Stål. Onkel Adams och fru Carléns romaner i all ära, de skola dock aldrig för finska öron blifva hvad en här på hemlandets jord, under hemlandets seder och förhållanden spelande skildring kunde vara, derest den med någorlunda trohet och talent återgafs.
4 Vi anse det alldeles säkert, att ifall här uppstode på prosans område en Runebergs like, – eller icke ens det, ty det vore kanske för mycket begärdt, men åtminstone en varm och trogen tecknare af hemlandet och dess lif – så skulle hans bok äga ett rättmätigt anspråk på landsmäns deltagande, skulle, oaktadt sitt svenska språk, blifva ett egendomligt, ett nationelt verk. Ty språket är mycket, oändligt mycket, men aktom oss att fjettra den fria anden vid en form, om också denna form vore hans sjelfvalda och käraste!
5 Det är derhän vi ville komma med afseende å Hr Lilljas försök att här framkalla en svensk literatur, derhän nemligen, att detta försök för ingen del är ett tacklöst bemödande, på förhand dömdt att misslyckas. Tvärtom önskade vi på det enträgnaste uppmana alla dem som känna sig äga förmåga och vilja åt detta håll, att försöka sig i hemlandsskildringar på prosa vare sig kortare eller utförligare, och inskicka dessa till Hr Lilljas Aura. Det är att förutse och ligger i naturen af all början, att mycket omoget, mycket tillochmed underhaltigt på detta sätt skulle söka sig en väg till dagsljuset. Hr Lillja måste då förlägga med urval och, derest ett råd ej misstyckes, i sådant afseende bilda ett slags frivillig granskningskomité af literäre män i Åbo. Vore dock engång produktiviteten kommen i fart, så är all anledning att tro, det åtskilligt af det i början lösa och måhända oformliga skulle efterhand utbilda sig till arbeten af förtjenst.
6 Specielt ta vi oss friheten rekommendera som nya acqvisitioner för Aura den mycket lofvande förf. till »Flickan på Inderskär» samt den, likasom han, åt tendens lutande och med talent begåfvade förf. till en liten nyligen här i Helsingfors utkommen roman, »Strid och seger.»
7 Anledning att rekrytera Auras leder saknas icke, när man erinrar sig, att bland de sex arbeten, som utgöra de fem volymer af samlingen vi nu gå att anmäla, väl finnas två öfversättningar och två bearbetningar efter danskan, en öfvs. från ryskan samt ett svenskt, men intet finskt original*)Bland nio större eller mindre skrifter i Aura äro endast tvenne, »Det farliga skrinet» och »Den Fallna» verkliga originaler.. Nära till detta stå dock bearbetningarna. Såsom vi uppfattat Auras plan, vore det mera skäl att deri intaga äfven underhaltiga finska produkter, endast de röja något frö till utbildning, än blotta öfversättningar, på hvilken bana utgifvaren har svårt att konkurrera med den snabbfotade pressen i Sverige. Ett mixtum-compositum af båda sorterna kan möjligen gifva mera variation, men som samling har det hvarken enhet eller intresse.
8 III. »En Nylands Dragon, sång- och lustspel i en akt. efter Overskou, af N. H. Pinello, musiken af Conrad Greve»,konsekvensändrat/normaliserat är en af dessa sceniska produkter, hvilka förefalla läsaren särdeles obetydliga, men likväl af åskådaren ses med nöje och intresse. Har man blott läst ett sådant|30 5| stycke och icke sett det, må man akta sig att döma, derest man ej har kännedom af scenen. Det är t. ex. fallet med Blanche’s mest omtyckta stycken, att man väl i bokens mischmasch föga kan ana pjesens effekt. Vi äro också öfvertygade, att »Nylands dragon» tar sig bra ut på tiljorna, ty Hr Pinello känner scenens fordringar och Overskous namn har en god klang på alla repertoirer. Hr Pinellos andel i stycket, lokaliseringen, synes oss för det mesta lyckad. Händelsen, en liten krigs- och kärlekshistoria, tilldrager sig 1788 i Tenala. Af hvad man kunde kalla nationela drag ha vi endast kunnat upptäcka tvenne, kärleken till »kung och land» samt Pehrs tillgifvenhet för sin »blacka».konsekvensändrat/normaliserat Naiviteten af danska originalet har omöjligen kunnat fullt återgifvas; dock har sjelfva ämnet tillåtit ett friare spelrum i detta afseende, än fallet var med »Sommarnatten».konsekvensändrat/normaliserat Isynnerhet Pehrs figur är bra hållen, såsom i 4:de och 6:te uppträder. Likasom »tillagt av utgivarenSkärgårdsflickan»,konsekvensändrat/normaliserat spelar äfven »Nylands dragon» i folkdialektens brytningar, och försöket att nyansera dem är icke det lättaste, såvida man vill undvika det osköna. Förf. har ej varit alldeles konseqvent; han låter t. ex. bönderne säga: mig, dig, skall, säga, duger, i stället för mej, dej, (mé, dé), säja, dåger o. s. v. Af de mest i ögonen fallande nyländska provincialismerna (inga i st. för icke, dit, hit, i st. för der, här, mörkne, ocksån m. fl.) ha vi endast upptäckt en: kanskie. Men i allmänhet har förf. löst sin uppgift på ett tillfredsställande och icke sällan humoristiskt sätt. – Musiken är oss obekant.
9 IV. Äfven om »Hildegard eller Mor och Dotter»,konsekvensändrat/normaliserat dramatiskt försök af Hr Andersson, bekant såsom en af de bäste skådespelarne i Hr Fr. Delands trupp, gäller det nyssnämnda vanskliga uti att bedöma ett för scenen ämnadt stycke utan att ha sett det. Situationen är hufvudsakligen bygd på sann psykologisk grund: en moder, som okänd bortröfvar sitt barn från dess fader och genom detta ursäktliga rof kommer i besynnerliga äfventyr. Scener af verklig effekt förekomma; endast synes förf. ej haft förmåga att klart utreda den för resten trassliga intrigen. Stycket är annars lofvande och, med undantag af någon pathos, jemnt hållet. Hr Lillja har intagit det i samlingen på grund af förf:s långa vistelse i Finland; ett skäl, som likväl kunde leda till många inkonseqvenser.
10 V. »Theophania Abiaggio, novell af fru Hahn*)Bör icke förblandas med den ryktbara tyska skriftställarinnan Ida Hahn-Hahn., öfvs. från ryskan af T. F.»,konsekvensändrat/normaliserat är dock icke en novell, utan en roman, ehuru liten, emedan stycket afgjordt är bygdt på karaktersskildringar, hvilka icke höra till novellens område. Händelsen deremot är underordnad och hvälfver sig kring tre personer, hvilka ensamt framstå, Italienaren Doligny, Italienskan Theophania och Ryssinnan Olga Lavrinski. Denna concentration ger romanen mycken hållning och konseqvens, men äfven en icke obetydligoriginal: obetydtydlig enformighet, emedan den saknar tillräcklig fond. Det enda parti, som kan kallas en sådan, är en liflig skildring af Odessa, der händelsen tilldrager sig. Man kan icke neka karaktererna förtjenst, isynnerhet Ryssinnans; behandlingen röjer menniskokännedom. Stilen är rask, öfverlastas icke af författarinnors vanliga smak för små detaljer, men lider deremot understundom af resonnemang. Öfversättningen kan, med undantag af några obetydligheter, såsom »konturera»,konsekvensändrat/normaliserat »ounderkuflighet» o. m. d.och mera dylikt, anses lyckad.
11 VI. Hvad angår Sommarnatten af Hr Pinello efter Heiberg, hänvisa vi till vårt bedömande i N:o 11 af detta blad.
12 VII. »Balder den gode, en nordisk mythologisk tragedi af Adam Oelenschläger, öfversatt af Lrn»,konsekvensändrat/normaliserat upptager 64 tätt tryckta sidor af 7:de häftet. Sagan om Balders död, den skönaste och betydelsefullaste af nordens myther och i hvilken man vill finna en reminicens af Moses’ berättelse om Abel*)Sjelfva namnet, igenkänneligt äfven i den chaldeiske afguden Bel, Baal, vitnar påtagligen om urgammalt österländskt ursprung. samt en hednisk profetia om Christus, har af den berömde förf. behandlats med mästarehand. Ämnet, så djupt tragiskt, så storartadt och rörande, är så att säga redan i sig sjelft ett fulländadt sorgespel, och konstnärens hand har blott haft att ordna detaljerna. Skulle vi våga en anmärkning, vore det den, att försoningen i slutet, inlagd i Valas profetia, således ställd på en framtid, icke är fullt dramatisk, – att det verop, som går genom verlden vid Balders död, icke fullt förklingar. Förf. har likväl deruti följt mythen, hvilken betraktar verlden såsom ännu stående under de mörka makternas välde, således tragedin ännu oupplöst, försoningen hägrande i fjerran. – Stycket fordrar äfven af läsaren en detaljerad kännedom af den nordiska mythologin. Öfversättningen vitnar om en poetisk uppfattning och ovanlig stilistisk talent; dock förekomma ouppmärksamheter både i metern och språket. – »Den lilla herdegossen» af samme förf. och öfversättare är ett täckt idylliskt stycke, hvars behagliga intryck lämpligt efterföljer sorgespelets mystiska prakt.
13 Auras typografiska utstyrsel lemnar, på några tryckfel när, numera intet öfrigt att önska, och priserna äro ganska moderata. Måtte dess utgifvare vinna den uppmuntran han förtjenar från allmänhetens sida och isynnerhet rikare materialer till originalarbeten, hvilka dock äro de, som med alla deras brister mest slå an.
*)Bland nio större eller mindre skrifter i Aura äro endast tvenne, »Det farliga skrinet» och »Den Fallna» verkliga originaler.
*)Bör icke förblandas med den ryktbara tyska skriftställarinnan Ida Hahn-Hahn.
*)Sjelfva namnet, igenkänneligt äfven i den chaldeiske afguden Bel, Baal, vitnar påtagligen om urgammalt österländskt ursprung.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Aura III, En Nylands Dragon; IV, Hildegard eller Mor och Dotter; V, Theophania Abiaggio; VI, Sommarnatten; VII, Balder den gode och Den lilla herdegossen.
1 Utgifvandet af Aura är ett företag, som väl förtjenar landsmäns upmärksamhet och deltagande mer än det härtills lyckats vinna. Afsigten dermed är att, så vidt möjligt, bereda en nydanad svensk literatur i Finland väckelse och tillfälle att komma till lif. Utgifvaren, Hr Lillja i Åbo, har derföre, i hopp om allmänhetens välvilja för inhemska produkter, icke blott emottagit hvad man erbjudit honom till tryck och som ansetts kunna förvara sin plats, utan jemväl sökt uppmuntra skriftställeriet genom författarehonorarier, små visserligen i förhållande till andra länders, men icke obetydliga i förhållande till den ringa afsättning Aura kunnat påräkna. När man känner på hvilken otroligt låg grad af utveckling förlagsrörelsen – med det nästan enda undantaget A. C. Öhman – härtills stått, och huru oumbärlig dess medverkan ändock är för uppkomsten af en literatur, så kan man icke annat än hålla Hr Lillja räkning för hvad han i denna riktning sökt verka, icke blott genom Auras utgifvande, utan jemväl genom andra förlager och genom sin finska bibliografi.
2 En annan fråga är om Hr Lillja skall lyckas i sina bemödanden att här framkalla en skön-literatur på svenska språket. Som man vet är frågan omtvistad. De finnas, hvilka, med blicken riktad mot den uppgående morgonrodnaden af en nationell finsk literatur, betrakta de spridda försöken på svenskt tungomål såsom försvinnande aftonglimtar af ett lånadt ljus, såsom på förhand tillspillogifna partigängare för en sak utan framtid. Och i stor mening är det visserligen så. Vi alla, som här skrifva och tala svenska, måste, såframt vi unna vårt land en framtid, arbeta på vår egen umbärlighet, vårt eget undanträngande en dag, och det kan synas sorgligt att vi det måste. Dock i det vi för den nationela saken offra hvad menniskan längst vidhänger och sist bortgifver: de åsigter och de former, i hvilka vi från barndomen vuxit fast, göra vi det i den öfvertygelsen, att de svenska elementerna i Finlands bildning varit, äro och fortfarande skola förblifva för den af en stor betydelse.
3 För vår enskilda del äro vi alldeles icke böjda att anse det svenska skriftställeriet i Finland för ett förloradt verk, ett tacklöst sträfvande utan frukt. Likasom vi tro att svenskan, ehuru afsatt från herskarethronen, ännu för oberäkneliga tider skall utgöra bindningslänken mellan Finland och den vesterländska kulturen, likaså tro vi att det svenska bildningselementet här på finsk botten behöfver egna organer, egen produktivitet, för att fylla sin bestämmelse. Den genuint svenska literaturen, med all sin stora öfverlägsenhet öfver det (med undantag af Runeberg) obetydliga, som här sett dagen, kan icke vara för Finnar hvad en ur finsk grund upprunnen svensk produktivitet dock kunde vara. Frithiofs saga i all sin bildprakt skall aldrig tjusa ett finskt öra så som den enkle fosterländske Fänrik Stål. Onkel Adams och fru Carléns romaner i all ära, de skola dock aldrig för finska öron blifva hvad en här på hemlandets jord, under hemlandets seder och förhållanden spelande skildring kunde vara, derest den med någorlunda trohet och talent återgafs.
4 Vi anse det alldeles säkert, att ifall här uppstode på prosans område en Runebergs like, – eller icke ens det, ty det vore kanske för mycket begärdt, men åtminstone en varm och trogen tecknare af hemlandet och dess lif – så skulle hans bok äga ett rättmätigt anspråk på landsmäns deltagande, skulle, oaktadt sitt svenska språk, blifva ett egendomligt, ett nationelt verk. Ty språket är mycket, oändligt mycket, men aktom oss att fjettra den fria anden vid en form, om också denna form vore hans sjelfvalda och käraste!
5 Det är derhän vi ville komma med afseende å Hr Lilljas försök att här framkalla en svensk literatur, derhän nemligen, att detta försök för ingen del är ett tacklöst bemödande, på förhand dömdt att misslyckas. Tvärtom önskade vi på det enträgnaste uppmana alla dem som känna sig äga förmåga och vilja åt detta håll, att försöka sig i hemlandsskildringar på prosa vare sig kortare eller utförligare, och inskicka dessa till Hr Lilljas Aura. Det är att förutse och ligger i naturen af all början, att mycket omoget, mycket tillochmed underhaltigt på detta sätt skulle söka sig en väg till dagsljuset. Hr Lillja måste då förlägga med urval och, derest ett råd ej misstyckes, i sådant afseende bilda ett slags frivillig granskningskomité af literäre män i Åbo. Vore dock engång produktiviteten kommen i fart, så är all anledning att tro, det åtskilligt af det i början lösa och måhända oformliga skulle efterhand utbilda sig till arbeten af förtjenst.
6 Specielt ta vi oss friheten rekommendera som nya acqvisitioner för Aura den mycket lofvande förf. till »Flickan på Inderskär» samt den, likasom han, åt tendens lutande och med talent begåfvade förf. till en liten nyligen här i Helsingfors utkommen roman, »Strid och seger.»
7 Anledning att rekrytera Auras leder saknas icke, när man erinrar sig, att bland de sex arbeten, som utgöra de fem volymer af samlingen vi nu gå att anmäla, väl finnas två öfversättningar och två bearbetningar efter danskan, en öfvs. från ryskan samt ett svenskt, men intet finskt original*)Bland nio större eller mindre skrifter i Aura äro endast tvenne, »Det farliga skrinet» och »Den Fallna» verkliga originaler.. Nära till detta stå dock bearbetningarna. Såsom vi uppfattat Auras plan, vore det mera skäl att deri intaga äfven underhaltiga finska produkter, endast de röja något frö till utbildning, än blotta öfversättningar, på hvilken bana utgifvaren har svårt att konkurrera med den snabbfotade pressen i Sverige. Ett mixtum-compositum af båda sorterna kan möjligen gifva mera variation, men som samling har det hvarken enhet eller intresse.
8 III. »En Nylands Dragon, sång- och lustspel i en akt. efter Overskou, af N. H. Pinello, musiken af Conrad Greve»,konsekvensändrat/normaliserat är en af dessa sceniska produkter, hvilka förefalla läsaren särdeles obetydliga, men likväl af åskådaren ses med nöje och intresse. Har man blott läst ett sådant|30 5| stycke och icke sett det, må man akta sig att döma, derest man ej har kännedom af scenen. Det är t. ex. fallet med Blanche’s mest omtyckta stycken, att man väl i bokens mischmasch föga kan ana pjesens effekt. Vi äro också öfvertygade, att »Nylands dragon» tar sig bra ut på tiljorna, ty Hr Pinello känner scenens fordringar och Overskous namn har en god klang på alla repertoirer. Hr Pinellos andel i stycket, lokaliseringen, synes oss för det mesta lyckad. Händelsen, en liten krigs- och kärlekshistoria, tilldrager sig 1788 i Tenala. Af hvad man kunde kalla nationela drag ha vi endast kunnat upptäcka tvenne, kärleken till »kung och land» samt Pehrs tillgifvenhet för sin »blacka».konsekvensändrat/normaliserat Naiviteten af danska originalet har omöjligen kunnat fullt återgifvas; dock har sjelfva ämnet tillåtit ett friare spelrum i detta afseende, än fallet var med »Sommarnatten».konsekvensändrat/normaliserat Isynnerhet Pehrs figur är bra hållen, såsom i 4:de och 6:te uppträder. Likasom »tillagt av utgivarenSkärgårdsflickan»,konsekvensändrat/normaliserat spelar äfven »Nylands dragon» i folkdialektens brytningar, och försöket att nyansera dem är icke det lättaste, såvida man vill undvika det osköna. Förf. har ej varit alldeles konseqvent; han låter t. ex. bönderne säga: mig, dig, skall, säga, duger, i stället för mej, dej, (mé, dé), säja, dåger o. s. v. Af de mest i ögonen fallande nyländska provincialismerna (inga i st. för icke, dit, hit, i st. för der, här, mörkne, ocksån m. fl.) ha vi endast upptäckt en: kanskie. Men i allmänhet har förf. löst sin uppgift på ett tillfredsställande och icke sällan humoristiskt sätt. – Musiken är oss obekant.
9 IV. Äfven om »Hildegard eller Mor och Dotter»,konsekvensändrat/normaliserat dramatiskt försök af Hr Andersson, bekant såsom en af de bäste skådespelarne i Hr Fr. Delands trupp, gäller det nyssnämnda vanskliga uti att bedöma ett för scenen ämnadt stycke utan att ha sett det. Situationen är hufvudsakligen bygd på sann psykologisk grund: en moder, som okänd bortröfvar sitt barn från dess fader och genom detta ursäktliga rof kommer i besynnerliga äfventyr. Scener af verklig effekt förekomma; endast synes förf. ej haft förmåga att klart utreda den för resten trassliga intrigen. Stycket är annars lofvande och, med undantag af någon pathos, jemnt hållet. Hr Lillja har intagit det i samlingen på grund af förf:s långa vistelse i Finland; ett skäl, som likväl kunde leda till många inkonseqvenser.
10 V. »Theophania Abiaggio, novell af fru Hahn*)Bör icke förblandas med den ryktbara tyska skriftställarinnan Ida Hahn-Hahn., öfvs. från ryskan af T. F.»,konsekvensändrat/normaliserat är dock icke en novell, utan en roman, ehuru liten, emedan stycket afgjordt är bygdt på karaktersskildringar, hvilka icke höra till novellens område. Händelsen deremot är underordnad och hvälfver sig kring tre personer, hvilka ensamt framstå, Italienaren Doligny, Italienskan Theophania och Ryssinnan Olga Lavrinski. Denna concentration ger romanen mycken hållning och konseqvens, men äfven en icke obetydligoriginal: obetydtydlig enformighet, emedan den saknar tillräcklig fond. Det enda parti, som kan kallas en sådan, är en liflig skildring af Odessa, der händelsen tilldrager sig. Man kan icke neka karaktererna förtjenst, isynnerhet Ryssinnans; behandlingen röjer menniskokännedom. Stilen är rask, öfverlastas icke af författarinnors vanliga smak för små detaljer, men lider deremot understundom af resonnemang. Öfversättningen kan, med undantag af några obetydligheter, såsom »konturera»,konsekvensändrat/normaliserat »ounderkuflighet» o. m. d.och mera dylikt, anses lyckad.
11 VI. Hvad angår Sommarnatten af Hr Pinello efter Heiberg, hänvisa vi till vårt bedömande i N:o 11 af detta blad.
12 VII. »Balder den gode, en nordisk mythologisk tragedi af Adam Oelenschläger, öfversatt af Lrn»,konsekvensändrat/normaliserat upptager 64 tätt tryckta sidor af 7:de häftet. Sagan om Balders död, den skönaste och betydelsefullaste af nordens myther och i hvilken man vill finna en reminicens af Moses’ berättelse om Abel*)Sjelfva namnet, igenkänneligt äfven i den chaldeiske afguden Bel, Baal, vitnar påtagligen om urgammalt österländskt ursprung. samt en hednisk profetia om Christus, har af den berömde förf. behandlats med mästarehand. Ämnet, så djupt tragiskt, så storartadt och rörande, är så att säga redan i sig sjelft ett fulländadt sorgespel, och konstnärens hand har blott haft att ordna detaljerna. Skulle vi våga en anmärkning, vore det den, att försoningen i slutet, inlagd i Valas profetia, således ställd på en framtid, icke är fullt dramatisk, – att det verop, som går genom verlden vid Balders död, icke fullt förklingar. Förf. har likväl deruti följt mythen, hvilken betraktar verlden såsom ännu stående under de mörka makternas välde, således tragedin ännu oupplöst, försoningen hägrande i fjerran. – Stycket fordrar äfven af läsaren en detaljerad kännedom af den nordiska mythologin. Öfversättningen vitnar om en poetisk uppfattning och ovanlig stilistisk talent; dock förekomma ouppmärksamheter både i metern och språket. – »Den lilla herdegossen» af samme förf. och öfversättare är ett täckt idylliskt stycke, hvars behagliga intryck lämpligt efterföljer sorgespelets mystiska prakt.
13 Auras typografiska utstyrsel lemnar, på några tryckfel när, numera intet öfrigt att önska, och priserna äro ganska moderata. Måtte dess utgifvare vinna den uppmuntran han förtjenar från allmänhetens sida och isynnerhet rikare materialer till originalarbeten, hvilka dock äro de, som med alla deras brister mest slå an.