1 Svenska tidningarna innehålla numera ett af hrr A. Retzius, C. Santesson och V. Lundberg undertecknadt protokoll rörande undersökningen den 31 sistl. Aug. af Carl XII:s banesår. Denna undersökning skedde, som förut är nämndt, på begäran af professor A. Fryxell, för att utröna: 1) om det dödande skottet kommit från högra eller venstra sidan; 2) i hvilken riktning det gått genom hufvudet; 3) af hvilken kastkropp det åstadkommits; 4) om kulorna varit tvenne; samt 5) om någon del af skottet qvarstadnat i hufvudet.
2 På dessa frågors besvarande*)En ytterligare, visserligen högst osannolik gissning, att konungen skulle erhållit sitt väldiga banesår af ett värjstygn genom hufvudet, lemnas af prof. Fryxell utan afseende. beror till stor del ett slutligt afgörande af den mycket omtvistade frågan, huruvida hjeltekonungen stupat för en lönnmördares hand eller dött en krigares vanliga död för elden från bastionerna af fästningen Fredrikshall. Isynnerhet andra punkten är härvid af högsta vigt, emedan konungen, som hvar man vet, vid det olyckliga tillfället stod så högt, att en lönnmördares kula nödvändigt måste ha genomträngt hans hufvud i sned riktning nedifrån uppåt, hvaremot en motsatt riktning af skottet icke gerna kan tänkas ha utgått annorstädes, än från fästningen. Frågan om kulan inträngt genom högra eller venstra tinningen medför väl icke så afgörande resultat, emedan ingen stod bredvid konungen, när han blef skjuten, och man blott af den ställning, hvari han sedan fanns död, kan sluta till hans ställning vid skottets aflossande; likväl utvisar denna förmodade ställning, att en lönnmördares kula hellre bordt komma från höger, än från venster.
3 De förfallna qvarlefvorna af den hjelte, som samtid och efterverld lika högt beundrat, befunnos vid nu skedda undersökning, och sedan den inre kistan utlyftats ur sarkofagen på Riddarholmskyrkans golf, i nära nog samma skick, som för 113 år sedan, då första undersökningen skedde af samma anledning som nu och hvarom man förvarat följande protokoll:
4 »1746 den 12 Juli kl. emellan 5 och 6 på morgonen gingo undertecknade neder uti den såkallade Carolinska eller Pfaltziska grafven vid Gråmunke eller Riddarholmskyrkan här uti Stockholm och läto öppna Högstsalig Hans Majestät Konung Carl XII:s kista, då vi befunno densamma inuti tillika med kroppen i följande stånd och ordning. En matelas eller hyende af hvitt lärft, uppfylldt med aromatiska krydderoriginal: kydder, öfverhöljde konungens hufvud; derunder och närmast till ansigtet en duk. Hufvudet var bart och utan mössa, men i det stället omgifvet med en lagerkrans. Håret var alldeles oförändrat, af en hel ljusbrun färg, långt som ett lillfinger, rätt uppstruket på båda sidor, men hjessan och öfre delen skallotte. Å högra sidan straxt nedanför tinningen fans en plåsterlapp så starkt fästad, att man med möda kunde den upplyfta och afdraga, då derunder syntes och kändes en aflång öppning på tvären lutande neder bak åt hufvudet, lång 7 linier, bred tvänne; å vänstra sidan under en annan plåsterlapp af lika storlek var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen så skapade, att skottet derigenom nödvändigt måst hafva utgått. I öfrigt var ansigtet nog förfallet, munnen något öppen och några tänder synlige. Under hufvudet voro flera hvita lärftshyenden uppfylde med ofvannämnde krydder, på sidorna och på armarna lågo långa hvita påsar, på lika sätt fylda. Armarna långs utåt kroppen, och händren emot hvarannan lagde med hvita skinnhandskar betäckte. Skjortan af gröfre Slissing. Svepningen af Holländskt lärft.»
5 C. Hårleman. A. Ekeblad. And. Joh. v. Höpken.
6 Denna gång (1859) anmärktes bland annat, att hudfärgen öfver hjessan och pannan var ljust grågul, men öfver ansigtet mörkare, hvarförutom man i svepningen fann en liten påse af blått siden, innehållande ett benstycke, omknutet med blått silke och som förmodades ha varit ett af de små ben, som värkte ut ur konungens sårade fot efter slaget vid Pultava. 1859 års läkare gingo för öfrigt noggrannare tillväga, än deras företrädare 1746. Banesåret var nemligen så stort, att hufvudets inre lösa qvarlefvor kunde derigenom med lillfingret uttagas och att man temligen tydligt kunde se genom öppningen in i hufvudet. På grund af denna undersökning afgafs nu följande attest såsom svar på de antydda frågorna:
7 »1) Skadan har varit ögonblickligen dödande och tillkommit genom skjutvapen.
8 2) Skottet har gått in på venstra sidan vid yttre kanten af ögonhålans benring (margo orbitalis); derifrån, med i det närmaste horisontal riktning, passerat genom hjernhålans främre hälft, utefter dennas botten snedt bakåt till trakten framom högra örat och der gått ut. Skulle någon skottkanalens afvikning från horisontalplanet möjligen hafva ägt rum, synes denna, att döma af skadorna i hufvudskålsbenen, hafva bestått uti en lutning mot utgångsstället; sålunda antydande, att skottet afskjutas från en punkt, belägen högre än den plats, på hvilken konungen befann sig, då han träffades af detsamma.
9 3) Hvad angår formen och beskaffenheten af den dödande kastkroppen, så kan deremot intet med bestämdhet sägas. Sannolikast synes dock, att denna varit en musköt- eller kartesch-kula; möjligen, ehuru mindre sannolikt (att döma af formen på hålet i betäckningarne å högra sidan), ett skrotstycke eller en bombskärfva. I sistnämnda båda fallen har dock den sårande kroppen haft minst lika stor utsträckning som genomskärningen af endera utaf nämnda kulor.
10 4) Har kastkroppen varit en kula eller ett skrotstycke, så måste skottet hafva blifvit aflossadt från så långt håll att densamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats, d. v. s. dess primitiva hastighet minskats, ehuru farten ännu var tillräckligt stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet.
11 5) Hvarje stöd för den förmodan, att tvenne kulor följts åt och åstadkommit skadan, saknas.
12 6) Ingen del af skottet fanns vid den af oss gjorda besigtning qvarstannad inom hufvudskålen.
13 7) Att uppgifterna uti besigtningsinstrumentet af den 12 Juli 1746 om så väl skadornas i hufvudskålsbenen dimensioner, som skottets riktning, äro dels ofullständiga, dels oriktiga, – hvilket tydligen berott derpå, att undersökningen verkställts utan att hudbetäckningarna förut blifvit öppnade, så som nu skett, och hvarigenom det endast blifvit möjligt att fullständigt öfverse skadan i hela dess utsträckning och riktigt bedöma beskaffenheten af densamma.
14 A. Retzius. Carl Santesson. Vincent Lundberg.»
15 Dessa upplysningar komma nu att vägleda professor Fryxell vid det snara afslutandet af Carl XII:s historia. Man har sett det inkast göras, att en kula, som träffar t. ex. ett bräde, gör mindre hål der den går in, än der den går ut och att följaktligen skottet ändock måste ha kommit från höger, icke från venster. Men denna åsigt vederlägges dels på grund af det olika motstånd ett kula möter, när den vid ingåendet träffar en utböjd benvägg och vid utgåendet åter en inböjd, dels af sjelfva benskärfvornas läge i brottet, som bestämdt talar för attestens riktighet. Hvarom allt kirurgerne bäst må döma.
16 Man kan icke värja sig från ett motbjudande känsla vid undersökningar af detta slag, der en af historiens jättar lekamligen lägges under dvergarnes knif och 18:de seklets hjelte obduceras i likhet med hvarje försupen landstrykare, som hittas död i en ränsten. Det är att dissekera Sveriges och nordens största illusion, sagans och skaldernes älsklingsbild, som redan hunnit blifva nästan en myth. Hvad än hrr läkare »med lillfingret» uttogo från Carl XII:s hufvud, icke funno de der bland benskärfvorna och »den bruna skifviga substansen» den stora ande, som fordom i detta hufvud trotsade Europa och sitt öde. Hvilken djup ironi i denna läkareattest! Men det måste så ske, om Sverige engång skulle befrias från bördan af ett århundrades misstanke att hafva genom en fräck mördares hand förkortat sin väldigaste konungs dagar. Må man hoppas – ty full visshet kan endast vinnas genom en ny och skarp revision af alla historiens intyg härom – må man hoppas, säga vi, att slöjan från denna dunkla tilldragelse snart blir lyftad, och lemna åt norrmännen den ära de redan härförinnan gerna velat tillegna sig, att med öppen och ärlig fiendehand hafva fällt denne jätte till marken.
*)En ytterligare, visserligen högst osannolik gissning, att konungen skulle erhållit sitt väldiga banesår af ett värjstygn genom hufvudet, lemnas af prof. Fryxell utan afseende.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Carl XII:s bane.
1 Svenska tidningarna innehålla numera ett af hrr A. Retzius, C. Santesson och V. Lundberg undertecknadt protokoll rörande undersökningen den 31 sistl. Aug. af Carl XII:s banesår. Denna undersökning skedde, som förut är nämndt, på begäran af professor A. Fryxell, för att utröna: 1) om det dödande skottet kommit från högra eller venstra sidan; 2) i hvilken riktning det gått genom hufvudet; 3) af hvilken kastkropp det åstadkommits; 4) om kulorna varit tvenne; samt 5) om någon del af skottet qvarstadnat i hufvudet.
2 På dessa frågors besvarande*)En ytterligare, visserligen högst osannolik gissning, att konungen skulle erhållit sitt väldiga banesår af ett värjstygn genom hufvudet, lemnas af prof. Fryxell utan afseende. beror till stor del ett slutligt afgörande af den mycket omtvistade frågan, huruvida hjeltekonungen stupat för en lönnmördares hand eller dött en krigares vanliga död för elden från bastionerna af fästningen Fredrikshall. Isynnerhet andra punkten är härvid af högsta vigt, emedan konungen, som hvar man vet, vid det olyckliga tillfället stod så högt, att en lönnmördares kula nödvändigt måste ha genomträngt hans hufvud i sned riktning nedifrån uppåt, hvaremot en motsatt riktning af skottet icke gerna kan tänkas ha utgått annorstädes, än från fästningen. Frågan om kulan inträngt genom högra eller venstra tinningen medför väl icke så afgörande resultat, emedan ingen stod bredvid konungen, när han blef skjuten, och man blott af den ställning, hvari han sedan fanns död, kan sluta till hans ställning vid skottets aflossande; likväl utvisar denna förmodade ställning, att en lönnmördares kula hellre bordt komma från höger, än från venster.
3 De förfallna qvarlefvorna af den hjelte, som samtid och efterverld lika högt beundrat, befunnos vid nu skedda undersökning, och sedan den inre kistan utlyftats ur sarkofagen på Riddarholmskyrkans golf, i nära nog samma skick, som för 113 år sedan, då första undersökningen skedde af samma anledning som nu och hvarom man förvarat följande protokoll:
4 »1746 den 12 Juli kl. emellan 5 och 6 på morgonen gingo undertecknade neder uti den såkallade Carolinska eller Pfaltziska grafven vid Gråmunke eller Riddarholmskyrkan här uti Stockholm och läto öppna Högstsalig Hans Majestät Konung Carl XII:s kista, då vi befunno densamma inuti tillika med kroppen i följande stånd och ordning. En matelas eller hyende af hvitt lärft, uppfylldt med aromatiska krydderoriginal: kydder, öfverhöljde konungens hufvud; derunder och närmast till ansigtet en duk. Hufvudet var bart och utan mössa, men i det stället omgifvet med en lagerkrans. Håret var alldeles oförändrat, af en hel ljusbrun färg, långt som ett lillfinger, rätt uppstruket på båda sidor, men hjessan och öfre delen skallotte. Å högra sidan straxt nedanför tinningen fans en plåsterlapp så starkt fästad, att man med möda kunde den upplyfta och afdraga, då derunder syntes och kändes en aflång öppning på tvären lutande neder bak åt hufvudet, lång 7 linier, bred tvänne; å vänstra sidan under en annan plåsterlapp af lika storlek var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen så skapade, att skottet derigenom nödvändigt måst hafva utgått. I öfrigt var ansigtet nog förfallet, munnen något öppen och några tänder synlige. Under hufvudet voro flera hvita lärftshyenden uppfylde med ofvannämnde krydder, på sidorna och på armarna lågo långa hvita påsar, på lika sätt fylda. Armarna långs utåt kroppen, och händren emot hvarannan lagde med hvita skinnhandskar betäckte. Skjortan af gröfre Slissing. Svepningen af Holländskt lärft.»
5 C. Hårleman. A. Ekeblad. And. Joh. v. Höpken.
6 Denna gång (1859) anmärktes bland annat, att hudfärgen öfver hjessan och pannan var ljust grågul, men öfver ansigtet mörkare, hvarförutom man i svepningen fann en liten påse af blått siden, innehållande ett benstycke, omknutet med blått silke och som förmodades ha varit ett af de små ben, som värkte ut ur konungens sårade fot efter slaget vid Pultava. 1859 års läkare gingo för öfrigt noggrannare tillväga, än deras företrädare 1746. Banesåret var nemligen så stort, att hufvudets inre lösa qvarlefvor kunde derigenom med lillfingret uttagas och att man temligen tydligt kunde se genom öppningen in i hufvudet. På grund af denna undersökning afgafs nu följande attest såsom svar på de antydda frågorna:
7 »1) Skadan har varit ögonblickligen dödande och tillkommit genom skjutvapen.
8 2) Skottet har gått in på venstra sidan vid yttre kanten af ögonhålans benring (margo orbitalis); derifrån, med i det närmaste horisontal riktning, passerat genom hjernhålans främre hälft, utefter dennas botten snedt bakåt till trakten framom högra örat och der gått ut. Skulle någon skottkanalens afvikning från horisontalplanet möjligen hafva ägt rum, synes denna, att döma af skadorna i hufvudskålsbenen, hafva bestått uti en lutning mot utgångsstället; sålunda antydande, att skottet afskjutas från en punkt, belägen högre än den plats, på hvilken konungen befann sig, då han träffades af detsamma.
9 3) Hvad angår formen och beskaffenheten af den dödande kastkroppen, så kan deremot intet med bestämdhet sägas. Sannolikast synes dock, att denna varit en musköt- eller kartesch-kula; möjligen, ehuru mindre sannolikt (att döma af formen på hålet i betäckningarne å högra sidan), ett skrotstycke eller en bombskärfva. I sistnämnda båda fallen har dock den sårande kroppen haft minst lika stor utsträckning som genomskärningen af endera utaf nämnda kulor.
10 4) Har kastkroppen varit en kula eller ett skrotstycke, så måste skottet hafva blifvit aflossadt från så långt håll att densamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats, d. v. s. dess primitiva hastighet minskats, ehuru farten ännu var tillräckligt stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet.
11 5) Hvarje stöd för den förmodan, att tvenne kulor följts åt och åstadkommit skadan, saknas.
12 6) Ingen del af skottet fanns vid den af oss gjorda besigtning qvarstannad inom hufvudskålen.
13 7) Att uppgifterna uti besigtningsinstrumentet af den 12 Juli 1746 om så väl skadornas i hufvudskålsbenen dimensioner, som skottets riktning, äro dels ofullständiga, dels oriktiga, – hvilket tydligen berott derpå, att undersökningen verkställts utan att hudbetäckningarna förut blifvit öppnade, så som nu skett, och hvarigenom det endast blifvit möjligt att fullständigt öfverse skadan i hela dess utsträckning och riktigt bedöma beskaffenheten af densamma.
14 A. Retzius. Carl Santesson. Vincent Lundberg.»
15 Dessa upplysningar komma nu att vägleda professor Fryxell vid det snara afslutandet af Carl XII:s historia. Man har sett det inkast göras, att en kula, som träffar t. ex. ett bräde, gör mindre hål der den går in, än der den går ut och att följaktligen skottet ändock måste ha kommit från höger, icke från venster. Men denna åsigt vederlägges dels på grund af det olika motstånd ett kula möter, när den vid ingåendet träffar en utböjd benvägg och vid utgåendet åter en inböjd, dels af sjelfva benskärfvornas läge i brottet, som bestämdt talar för attestens riktighet. Hvarom allt kirurgerne bäst må döma.
16 Man kan icke värja sig från ett motbjudande känsla vid undersökningar af detta slag, der en af historiens jättar lekamligen lägges under dvergarnes knif och 18:de seklets hjelte obduceras i likhet med hvarje försupen landstrykare, som hittas död i en ränsten. Det är att dissekera Sveriges och nordens största illusion, sagans och skaldernes älsklingsbild, som redan hunnit blifva nästan en myth. Hvad än hrr läkare »med lillfingret» uttogo från Carl XII:s hufvud, icke funno de der bland benskärfvorna och »den bruna skifviga substansen» den stora ande, som fordom i detta hufvud trotsade Europa och sitt öde. Hvilken djup ironi i denna läkareattest! Men det måste så ske, om Sverige engång skulle befrias från bördan af ett århundrades misstanke att hafva genom en fräck mördares hand förkortat sin väldigaste konungs dagar. Må man hoppas – ty full visshet kan endast vinnas genom en ny och skarp revision af alla historiens intyg härom – må man hoppas, säga vi, att slöjan från denna dunkla tilldragelse snart blir lyftad, och lemna åt norrmännen den ära de redan härförinnan gerna velat tillegna sig, att med öppen och ärlig fiendehand hafva fällt denne jätte till marken.