1 Det är höst. Naturen har målat sin stora tafla i grått, gult och svart, här och der med en liten blandning af snöhvitt. När ni vill se hösten i dess skönhet, gå då i löfskogen, der färgerna blandas i de vackraste nyanser och der sommarens sista småleende ännu, drömlikt och vemodigt, dröjer qvar öfver en förgången fröjd. Men vill ni se hösten i dess vildhet och storhet, gå då blott några steg utom dessa palatser och kojor, som kallas Finlands hufvudstad, gå ut på den kala udden af halfön, der hafvet hvälfver och ryter på tre sidor omkring, der en snöstorm med tjocka och mörker rusar fram öfver de svarta vattnen och der stundom mot stranden drifver den bräckta kölen af en farkost utan namn, hvars historia ingen vet. Gå sedan åter från stormen, kölden, mörkret tillbaka till den lugna boningen, den varma kammaren, till brasans sken, till barnens joller, till vännernas glada krets kring det ångande théköket, och ni skall be|87 2|gripa höstens betydelse för menniskors sammanlevnad, ni skall tacka den för dess stora andel i hemmets trefnad, hemmet, som en vanlig försyn gifvit oss här i norden i utbyte mot så mycket annat, slösadt på sydliga länder.
2 Stormigare än förr var Oktober i år; sällan lugn, sällan klarhet; strömmande regn, kulen frost, snö till leksak för barnen, ömkliga vägar, skeppsbrott, olyckor, dunkla historier, som kringlöpa sällskapskretsarna. Men när allt detta inträffar i Oktober, i årets slagtmånad, då finner man sig bättre deri, emedan man varit beredd derpå. Vi hade ju en herrlig vår med död och brand; vi hade en herrlig sommar med eldsignaler och själaringningar; nu ha vi höst, och vi känna oss bättre till mods, sjukdomen härjar icke mera i stort, lågorna fängslas inom härdarnas murar; låtom oss ej vara otacksamma! Mod, endrägt, fosterlandskärlek och förtröstan till en allvis försyn, se der de vapen, med hvilka man bryter höstens välde i naturen, i sammanlefnaden och i menniskohjertat.
3 De stora vådeldarna hafva lifligt låtit känna behofvet att bättre förekomma dem. Diskussionen härom har gått, om icke just uppåt väggarna, likväl mycket uppåt taken. Jag nämner det derföre, emedan man i tidningarna läst rekommendationer för jerntak, för zinktak, för brandfria papperstak. Det är ett ämne att behjerta för ekonomin, och gerna skulle man välja eldfasta papperstak, derest icke en liten betänklighet återstode, nemligen den, att man undkommer lågorna blott för att genomblötas af regnet.
4 Lusten att bygga nytt har mycket svalnat i Helsingfors, men deremot har en liflig omsättning varit af gårdarnas ägare. Bland många andra ha två af de största privata stenpalatserna ombytt ägare: förra Thesleffska huset har köpts af handlanden Schiefner och förra Tengströmska stenhuset af restauratören Oeltze. Det är ej längesedan Kleinehs hôtel uppsatte sin förgyllda skylt vid det stora salutorget. Champagnen är ett förträffeligt murbruk, och långa räkningar ett ypperligt byggnadsmaterial. Det ges tidehvarf, då värdshusen blifva en makt i staten och skola intaga sin plats i kulturhistorien. Rika land, der man för en liten flaska af glas med silfverhals betalar värdet af en tunna korn, der man i ett glas varm punsch uppdricker en arbetares dagspenning och der man icke honettement kan stilla sin hunger vid en glad kollation, utan att derpå depensera hvad mången familj depenserar på månader.
5 Ett tredje stenhus är inköpt af konditorn Forsström. Jag har någongång förut nämnt Hr Forsström såsom ett sällsynt undantag i de finska näringarnas olyckliga princip att sälja litet och dyrt. Hr F. har några år bortåt följt en alldeles motsatt princip, och den gamla slentrianens anhängare ha ej underlåtit att förutspå hans säkra ruin. Det nya stenhuset tyckes just icke besanna spådomen, hvilket är rätt fägnesamt för principens skull. För ifrigt är detta konditori sannolikt det enda i Finland, som besökes af fruntimmer.
6 Ångfregatterna Rurik och Olaf göra utan tvifvel epok i det finska skeppsbyggeriets historia. Deras betydelse är också mera att visa hvad vi kunna göra, än hvad vi gjort. De skola gifva Åbo och Helsingfors en härtills okänd vigt för båda örlogs- och handelsmarinen. De skola, bland annat, fästa en förtjent uppmärksamhet vid detta folk af timmermän, som bebor kusten mellan Gamla och NyCarleby och som haft, men icke mera har på sin närmaste hemort ett skeppsvarf af större betydenhet.
7 Tanken att på ett ställe samla och till salu hålla den finska industrins samtliga produkter, synes både tidsenlig och gagnande. Vetterligen är Hr Abr. Oldenburg i Helsingfors den förste, som varit betänkt på en sådan permanent exposition; men en blott annons härom skall icke leda till resultat, derest icke närmare redogöres för planen och utförandet.
8 Universitetet och vetenskapen ha förlorat Wallin. Hvem känner icke denne ovanlige mans mödor, faror och äfventyr under sju års resor i det inre af Arabien, i öknar, dem ännu ingen Europé förmått genomtränga, hans utomordentliga ihärdighet, hans mod, som inga faror förmådde afskräcka, hans sällsynta förmåga att lefva sig in i orientens vanor och uttryckssätt, så att icke ens den spejande fanatismen vid Muhameds graf kunde i honom misstänka främlingen, som kom för att aflocka orienten dess djupaste mysterier. En sådan mans forskningar måste vara ovärderliga för geografin, ethnografin, språkkunskapen. Det är derföre djupt att beklaga, att döden, som skonat Wallin under tusende faror bland öknens vildar, öfverraskade honom i hemmets fredliga lugn, midtunder det han var sysselsatt att ordna och sammanställa sina rika reseanteckningar. Likheten med Castrén (hvars resor i Lappland snart äro att vänta från trycket) blir derigenom fullkomlig. För öfrigt är det bekant att Wallin högt älskade Beduinerne, dessa öknens naturbarn, med hvilka han lefvat som en broder, ja att han längtade åter till dem och bort från de konventionela former, som åtfölja civilisationen. Hans hopp att återse dem under den stora expeditionen till orienten, som förberedes af geografiska sällskapet i London och i hvilken han erhöll en smickrande kallelse att deltaga, – detta hopp gick ej i fullbordan.
9 Universitetets nya statuter äro ännu icke publicerade. Närvarande studenters antal har något minskats. Höstterminen går sin stilla gång; bland föreläsningarna tar jag mig friheten nämna Statsrådet Nordmanns i geologi m. m., såsom de, hvilka i höst förmått locka äfven damerna in i auditoriernas mysterier. De flesta utrikes reste akademici hafva återkommit sednast Doktorerne af Brunér och F. Nylander. Vår utmärkte anatom Prof. Bonsdorff har anträdt en resa till England. – Såsom återkommen resande, ehuru icke akademikus, nämnes Veterinärläkaren A. Wegelius, hvilken en längre tid studerat i Sverige, Danmark, Tyskland och nu bosätter sig i Helsingfors.
10 En företeelse icke utan intresse är den allmänna ifver, med hvilken man nu begynnt studera engelska språket. Sedan några år hafva unga och gamla tagit ihop dermed, och nu annonseras kurser deri på engång af Hr Lagi och Hr Stolpe. Måtte de få rätt många elever; ty, utan att räkna den praktiska nyttan, hvar finns väl en literatur, som i värde och skönhet kan mäta sig med den engelska?
11 Bland de sköna konsterna har musiken icke varit lottlös under Oktober månad. Pianisten Mortier de Fontaine, sångerskan Fröken Betty Boije, den lilla förtjusande violinspelerskan Maria Serato, sångaren Broms och nu sednast flöjtisten Sauvlet ha en efter annan inbjudit publiken till societetssalongen. I söndag uppträder den välbekante och utmärkte violoncellisten Kellerman. Symfoniföreningen uppstår från sin skendöd, Hr Ganzauge ger konsertbaler, studenterne sjunga sina manstarka körer, och möjligen kommer ännu i November något annat åt samma håll. Man ser att musikens toner här icke frusit fast, som i Münchhausens klarinett.
12 Och måleriet? Har ni sett en fågeltafla af Ferdinand von Wright? Denne unge konstnär medför bland annat en originalkomposition i naturlig storlek, så natursann uti sin helhet, så fint fulländad i minsta detalj, att den väckt allas beundran, som gjort bekantskap dermed. En familj af gäss har valt sin bostad vid en klippig strand i Bohusläns skärgård. Räfven utspanar deras tillhåll och smyger försigtigt fram genom buskarna, för att lura sig till en god stek. Men en af gässen märker i tid hans arga list, utslår sina stora hvita vingar och utsträcker sin långa hals på engång till försvar och för att varsko kamraterna, hvilka med blandad fruktan och förtrytelse ett stycke derifrån äro vittnen till faran. Mickels beteende härvid är innerligen humoristiskt. Högeligen generad af att finna sig i otid bemärkt, tvekar han villrådig med lyftad tass om han bör fly eller angripa. Man ser att det vattnas honom i mun, men den fatala gåsnäbben är icke att narras med, och i sin förlägenhet låtsar han den oskyldigaste min i verlden. – Denna tafla kommer att väcka stort uppseende.
13 Theaterns dörrar äro stängda efter Hr Stjernströms afresa till Wiborg, der tryckpressen är stum och således icke|87 3| kan underrätta oss hvarken om framgångar eller motgångar. Bland äldre stycken, som der upptagas på repertoiren, nämnas »Ringaren i Notre Dame», »Stamfrun», »Hinko eller bödelsknekten» m. fl. Det torde också vara det rätta, att hellre välja gammalt af förtjenst, än nytt utan värde.
14 Mad:lle Alina Frasa dansade en qväll i societetssalongen för en publik af vidpass 200 personer. Den unga dansösen har märkbart vunnit uppå sina studier i Petersburg; hennes hållning är säkrare, hennes sätt ledigare. Man säger att hon afböjt anbudet af ett engagement vid baletten, och jag hoppas att hennes finska vänners välvilja skall hålla henne räkning derför.
15 En annan bal arrangerades i söndags till förmån för fruntimmersföreningen och var besökt af vidpass 300 personer.
16 Au revoir, min fröken! Skulle det vara möjligt, att ni nästa sommar återväntas från Sitka med ett af de finska hvalfångarefartygen?
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 26.
Helsingfors, 29 Oktob. 1852.
1 Det är höst. Naturen har målat sin stora tafla i grått, gult och svart, här och der med en liten blandning af snöhvitt. När ni vill se hösten i dess skönhet, gå då i löfskogen, der färgerna blandas i de vackraste nyanser och der sommarens sista småleende ännu, drömlikt och vemodigt, dröjer qvar öfver en förgången fröjd. Men vill ni se hösten i dess vildhet och storhet, gå då blott några steg utom dessa palatser och kojor, som kallas Finlands hufvudstad, gå ut på den kala udden af halfön, der hafvet hvälfver och ryter på tre sidor omkring, der en snöstorm med tjocka och mörker rusar fram öfver de svarta vattnen och der stundom mot stranden drifver den bräckta kölen af en farkost utan namn, hvars historia ingen vet. Gå sedan åter från stormen, kölden, mörkret tillbaka till den lugna boningen, den varma kammaren, till brasans sken, till barnens joller, till vännernas glada krets kring det ångande théköket, och ni skall be|87 2|gripa höstens betydelse för menniskors sammanlevnad, ni skall tacka den för dess stora andel i hemmets trefnad, hemmet, som en vanlig försyn gifvit oss här i norden i utbyte mot så mycket annat, slösadt på sydliga länder.
2 Stormigare än förr var Oktober i år; sällan lugn, sällan klarhet; strömmande regn, kulen frost, snö till leksak för barnen, ömkliga vägar, skeppsbrott, olyckor, dunkla historier, som kringlöpa sällskapskretsarna. Men när allt detta inträffar i Oktober, i årets slagtmånad, då finner man sig bättre deri, emedan man varit beredd derpå. Vi hade ju en herrlig vår med död och brand; vi hade en herrlig sommar med eldsignaler och själaringningar; nu ha vi höst, och vi känna oss bättre till mods, sjukdomen härjar icke mera i stort, lågorna fängslas inom härdarnas murar; låtom oss ej vara otacksamma! Mod, endrägt, fosterlandskärlek och förtröstan till en allvis försyn, se der de vapen, med hvilka man bryter höstens välde i naturen, i sammanlefnaden och i menniskohjertat.
3 De stora vådeldarna hafva lifligt låtit känna behofvet att bättre förekomma dem. Diskussionen härom har gått, om icke just uppåt väggarna, likväl mycket uppåt taken. Jag nämner det derföre, emedan man i tidningarna läst rekommendationer för jerntak, för zinktak, för brandfria papperstak. Det är ett ämne att behjerta för ekonomin, och gerna skulle man välja eldfasta papperstak, derest icke en liten betänklighet återstode, nemligen den, att man undkommer lågorna blott för att genomblötas af regnet.
4 Lusten att bygga nytt har mycket svalnat i Helsingfors, men deremot har en liflig omsättning varit af gårdarnas ägare. Bland många andra ha två af de största privata stenpalatserna ombytt ägare: förra Thesleffska huset har köpts af handlanden Schiefner och förra Tengströmska stenhuset af restauratören Oeltze. Det är ej längesedan Kleinehs hôtel uppsatte sin förgyllda skylt vid det stora salutorget. Champagnen är ett förträffeligt murbruk, och långa räkningar ett ypperligt byggnadsmaterial. Det ges tidehvarf, då värdshusen blifva en makt i staten och skola intaga sin plats i kulturhistorien. Rika land, der man för en liten flaska af glas med silfverhals betalar värdet af en tunna korn, der man i ett glas varm punsch uppdricker en arbetares dagspenning och der man icke honettement kan stilla sin hunger vid en glad kollation, utan att derpå depensera hvad mången familj depenserar på månader.
5 Ett tredje stenhus är inköpt af konditorn Forsström. Jag har någongång förut nämnt Hr Forsström såsom ett sällsynt undantag i de finska näringarnas olyckliga princip att sälja litet och dyrt. Hr F. har några år bortåt följt en alldeles motsatt princip, och den gamla slentrianens anhängare ha ej underlåtit att förutspå hans säkra ruin. Det nya stenhuset tyckes just icke besanna spådomen, hvilket är rätt fägnesamt för principens skull. För ifrigt är detta konditori sannolikt det enda i Finland, som besökes af fruntimmer.
6 Ångfregatterna Rurik och Olaf göra utan tvifvel epok i det finska skeppsbyggeriets historia. Deras betydelse är också mera att visa hvad vi kunna göra, än hvad vi gjort. De skola gifva Åbo och Helsingfors en härtills okänd vigt för båda örlogs- och handelsmarinen. De skola, bland annat, fästa en förtjent uppmärksamhet vid detta folk af timmermän, som bebor kusten mellan Gamla och NyCarleby och som haft, men icke mera har på sin närmaste hemort ett skeppsvarf af större betydenhet.
7 Tanken att på ett ställe samla och till salu hålla den finska industrins samtliga produkter, synes både tidsenlig och gagnande. Vetterligen är Hr Abr. Oldenburg i Helsingfors den förste, som varit betänkt på en sådan permanent exposition; men en blott annons härom skall icke leda till resultat, derest icke närmare redogöres för planen och utförandet.
8 Universitetet och vetenskapen ha förlorat Wallin. Hvem känner icke denne ovanlige mans mödor, faror och äfventyr under sju års resor i det inre af Arabien, i öknar, dem ännu ingen Europé förmått genomtränga, hans utomordentliga ihärdighet, hans mod, som inga faror förmådde afskräcka, hans sällsynta förmåga att lefva sig in i orientens vanor och uttryckssätt, så att icke ens den spejande fanatismen vid Muhameds graf kunde i honom misstänka främlingen, som kom för att aflocka orienten dess djupaste mysterier. En sådan mans forskningar måste vara ovärderliga för geografin, ethnografin, språkkunskapen. Det är derföre djupt att beklaga, att döden, som skonat Wallin under tusende faror bland öknens vildar, öfverraskade honom i hemmets fredliga lugn, midtunder det han var sysselsatt att ordna och sammanställa sina rika reseanteckningar. Likheten med Castrén (hvars resor i Lappland snart äro att vänta från trycket) blir derigenom fullkomlig. För öfrigt är det bekant att Wallin högt älskade Beduinerne, dessa öknens naturbarn, med hvilka han lefvat som en broder, ja att han längtade åter till dem och bort från de konventionela former, som åtfölja civilisationen. Hans hopp att återse dem under den stora expeditionen till orienten, som förberedes af geografiska sällskapet i London och i hvilken han erhöll en smickrande kallelse att deltaga, – detta hopp gick ej i fullbordan.
9 Universitetets nya statuter äro ännu icke publicerade. Närvarande studenters antal har något minskats. Höstterminen går sin stilla gång; bland föreläsningarna tar jag mig friheten nämna Statsrådet Nordmanns i geologi m. m., såsom de, hvilka i höst förmått locka äfven damerna in i auditoriernas mysterier. De flesta utrikes reste akademici hafva återkommit sednast Doktorerne af Brunér och F. Nylander. Vår utmärkte anatom Prof. Bonsdorff har anträdt en resa till England. – Såsom återkommen resande, ehuru icke akademikus, nämnes Veterinärläkaren A. Wegelius, hvilken en längre tid studerat i Sverige, Danmark, Tyskland och nu bosätter sig i Helsingfors.
10 En företeelse icke utan intresse är den allmänna ifver, med hvilken man nu begynnt studera engelska språket. Sedan några år hafva unga och gamla tagit ihop dermed, och nu annonseras kurser deri på engång af Hr Lagi och Hr Stolpe. Måtte de få rätt många elever; ty, utan att räkna den praktiska nyttan, hvar finns väl en literatur, som i värde och skönhet kan mäta sig med den engelska?
11 Bland de sköna konsterna har musiken icke varit lottlös under Oktober månad. Pianisten Mortier de Fontaine, sångerskan Fröken Betty Boije, den lilla förtjusande violinspelerskan Maria Serato, sångaren Broms och nu sednast flöjtisten Sauvlet ha en efter annan inbjudit publiken till societetssalongen. I söndag uppträder den välbekante och utmärkte violoncellisten Kellerman. Symfoniföreningen uppstår från sin skendöd, Hr Ganzauge ger konsertbaler, studenterne sjunga sina manstarka körer, och möjligen kommer ännu i November något annat åt samma håll. Man ser att musikens toner här icke frusit fast, som i Münchhausens klarinett.
12 Och måleriet? Har ni sett en fågeltafla af Ferdinand von Wright? Denne unge konstnär medför bland annat en originalkomposition i naturlig storlek, så natursann uti sin helhet, så fint fulländad i minsta detalj, att den väckt allas beundran, som gjort bekantskap dermed. En familj af gäss har valt sin bostad vid en klippig strand i Bohusläns skärgård. Räfven utspanar deras tillhåll och smyger försigtigt fram genom buskarna, för att lura sig till en god stek. Men en af gässen märker i tid hans arga list, utslår sina stora hvita vingar och utsträcker sin långa hals på engång till försvar och för att varsko kamraterna, hvilka med blandad fruktan och förtrytelse ett stycke derifrån äro vittnen till faran. Mickels beteende härvid är innerligen humoristiskt. Högeligen generad af att finna sig i otid bemärkt, tvekar han villrådig med lyftad tass om han bör fly eller angripa. Man ser att det vattnas honom i mun, men den fatala gåsnäbben är icke att narras med, och i sin förlägenhet låtsar han den oskyldigaste min i verlden. – Denna tafla kommer att väcka stort uppseende.
13 Theaterns dörrar äro stängda efter Hr Stjernströms afresa till Wiborg, der tryckpressen är stum och således icke|87 3| kan underrätta oss hvarken om framgångar eller motgångar. Bland äldre stycken, som der upptagas på repertoiren, nämnas »Ringaren i Notre Dame», »Stamfrun», »Hinko eller bödelsknekten» m. fl. Det torde också vara det rätta, att hellre välja gammalt af förtjenst, än nytt utan värde.
14 Mad:lle Alina Frasa dansade en qväll i societetssalongen för en publik af vidpass 200 personer. Den unga dansösen har märkbart vunnit uppå sina studier i Petersburg; hennes hållning är säkrare, hennes sätt ledigare. Man säger att hon afböjt anbudet af ett engagement vid baletten, och jag hoppas att hennes finska vänners välvilja skall hålla henne räkning derför.
15 En annan bal arrangerades i söndags till förmån för fruntimmersföreningen och var besökt af vidpass 300 personer.
16 Au revoir, min fröken! Skulle det vara möjligt, att ni nästa sommar återväntas från Sitka med ett af de finska hvalfångarefartygen?