Bref från Helsingfors. 3

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 18/3 1850:|22 3|

Bref från Helsingfors.

3.

16 Mars 1854.

1 I tider af faror och pröfningar, när stora skakningar förestå och stora krafter manas i dagen för att möta och bekämpa dem, då vidga sig äfven utsigterna öfver det som i lifvet är värdt att lefva och strida för; stundens små intressen försjunka till intet, smickret förstummas kring furstarnes throner, och blott de stora idéerna rättvisa, sanning, religion och fädernesland stå qvar som eviga mål för menniskors blick.

2 Utan tvifvel äro fredens välsignelser, civilisationens höga intressen, och det allmänna välståndets förkofran genom dem, det mål som staterna eftersträfva och hvarifrån kriget endast utgör ett afsteg, för att återställa den rubbade jemnvigten. Men om kriget understundom ingår som en nödvändighet i försynens planer och folkens historia, så är det utan tvifvel derföre, att domnade krafter deraf väckas till lif och menskliga viljor, splittrade af många olika syften, då blifva tvungna att förena sig kring fäderneslandet såsom mål och medelpunkt, gemensamt för alla, emedan det i sig innefattar allas bestånd och allas väl.

3 Deraf kommer det sig, att krigen och farorna ständigt äro rika på stora föredömen af endrägt och uppoffringar, af mod och fosterlandskärlek, af ett innerligare, fastare inbördes anslutande till hvarandra mellan regering och folk. Och visserligen ligger det i bekymrens ögonblick en stor tröst i det medvetande, att dessa faror, dessa uppoffringar icke äro förgäfves, utan att hvarje kraftfullt och oförderfvadt folk skall, oberoende af krigslyckans skiften, behålla som frukter af farornas tid ett ökadt förtroende till Gud, till sin regering och till sig sjelf.

4 I sanning på ett upplyftande sätt har man derom blifvit erinrad i det minnesvärda ögonblick, då Rysslands Kejsare ock Finlands Storfurste, rustad till en oberäknelig strid mot halfva Europa, stod här ibland oss, omgifven af alla sina söner, bevisande så, med sin långa och mödosama resa hit i en tid, då hvarje timmas förlust ej kan uppvägas med guld, sin kärlek, sin aktning för Finlands folk och sitt fasta beslut att, med sin viljas och sina härars makt, värna detta land, vårt fädernesland, mot stundande angrepp.

5 Och visserligen har man erinrats kraftigt derom, när man å andra sidan sett flera tusende af de våra, höge och låge, fattige och rike, af alla åldrar, kön och lefnadsvilkor, tränga sig kring Monarkens person och kring hans söner, med otvetydiga, ständigt varma yttringar af deras trohet och tillgifvenhet, likasom kände äfven massorna af naturlig instinkt den stora betydelse, som låg uti ögonblicket, och den upphöjda mening, som icke kan misskännas i detta förtroliga närmande mellan Kejsaren och ett af de minsta, men också ett af de tappraste, ett af de trognaste folk, som lyda hans spira.

6 Ingen, som med hjerta för sin pligt och sitt fosterland varit vittne till dessa två märkvärdiga dagar af Kejsarens besök i Helsingfors, skall någonsin förgäta det allmänna, det lugnande, högtidligt glada och tillitsfulla intrycket deraf; ingen skall här våga beskylla sanningens egen röst för hyckleri, ty händelserna tala sjelfva med hög stämma, och tusende kunna intyga den plats, som detta besök och denna stund komma att intaga i det finska folkets tacksama minne.

7 Se här några enskilda detaljer, tillagda till de officiela, hvilka förut blifvit publicerade och ännu fortfara att publiceras om Kejsarens och hans söners besök i Finlands hufvudstad.

8 H. M. Kejsarens manifest af den 9 (21) sistl. Februari hade underrättat vårt land om den oväntade utsträckning turkiska kriget hotade taga och om de faror, hvilka, i följd deraf, förestå äfven Finlands kuster. Det var naturligt, att, äfven med fullt förtroende till Försynens beskydd och regeringens omsorger, många bekymmer skulle uppstå i anledning häraf; fem och tjugu år hade förgått sedan sednaste utländska krig, och tron uppå krigets omöjlighet hade varit så fast rotad i alla sinnen, att vissheten om dess motsats mångenstädes gaf anledning till öfverdrifna farhågor. Det var i denna stund af oro och bekymmer, som de höga besöken inträffade i Helsingfors, och med dem den tryggande visshet, att Kejsaren hade Finland kärt och skulle sörja för dess försvar.

9 H. K. H. Storfursten Konstantin, som inträffade i Helsingfors den 27 Febr. på aftonen och qvardröjde här till den 3 Mars på morgonen, riktade sin närmaste omsorg på Sveaborg, på den här öfvervintrande afdelningen af örlogsflottan och på skeppsvarfvet, der tio kanonslupar som bäst äro under byggnad. H. K. H. följdes öfverallt af befolkningens tillgifvenhet och visade, bland annat, varfvets arbetare en synnerlig välvilja. Som en särskild episod af H. K. H:s härvaro kan nämnas den uppmärksamhet H. K. H. egnade folksången »Vårt land.» Dess kraftfulla sublima toner anslogo H. K. H., som sjelf äger musikaliska insigter, mycket, hvarföre H. K. H. önskade höra och äga sången fullständigt. Sedan studenterne dermed uppvaktat H. K. H. vid Generallöjtnanten Rokassovskys bal, behagade H. K. H. mottaga en afskrift af ord och musik, jemte tysk öfversättning, och deröfver yttra sin synnerliga tillfredsställelse.

10 Hans Kejserliga Höghets härvaro erhöll en vigtig betydelse genom de åtgärder H. H. H. vidtog till de finska kusternas försvar. Som ett gladt förebud i detta afseende kunde anses, att morgonen efter H. K. H:s hitkomst estafett hit anlände med underrättelsen om turkiska transportflottans på Donau förstöring af ryska artilleriet i fästningen Rustschuks hamn. I det H. K. H. i förbindliga ordalag afslog Borgerskapets anhållan att få uttrycka sin fägnad medelst en för H. K. H. anställd bal, yttrade H. K. H. skämtande, att dertill möjligen blefve bättre tillfälle i sommar, då H. K. H. hoppades att få tillbringa en längre tid i Helsingfors.

11 Minnet af detta lugnande besök var ännu friskt, då plötsligen underrättelsen om Kejsarens snara hitkomst uppfyllde alla hjertan med glad förbidan. Mer än tjugu år hade förgått, sedan Helsingfors, den minnesvärda 10 Juni 1833, hade lyckan att här se Hans Majestät, som då för första gången presenterade för H. M. Kejsarinnan Finland, dess folk och dess hufvudstad. Och tjugu år förändra mycket; det Helsingfors, som Hans Majestät nu skulle återse, är icke mera detsamma som då; vidgadt och förskönadt skulle det nu framställa sig för Dens blickar, hvars mäktiga vilja och frikostiga hand det till största delen har att tacka för hvad det är. Och man frågade hvarandra, om han, den mångpröfvade, på hvars skullror hvila ett omäteligt rikes tyngd och sextio millioners öden, om han ännu var densamma kraftfulla gestalt, hvars anblick, äfven utan en kronas glans och om han okänd stode bland tusende, måste imponera på alla. Han kom, och man sade hvarandra: Kejsaren är densamme! Väl hade årens tyngd, som trycker äfven den starkaste, qvarlemnat sina spår på den älskade Monarkens hjessa; men högrest och kraftfull som förr stod han ännu bland oss, och hvad åldern och pröfningarne förmått, det var endast att göra hans gestalt än mera vördnadsbjudande; det var endast att gjuta en ny och rörande glans kring hans ädla hufvud.

12 Den 14 Mars 1851, då Thronföljaren kom att, mild och kärleksfull, skingra stundens hotande moln, lefver ännu i allas minne. Den 14 Mars 1854 var bestämd att vinna en ny betydelse för Finland och dess hufvudstad.

13 Hans Majestät, Thronföljaren och Storfurstarne anlände hit klockan 4 på morgonen, jemte en talrik svit, hvaraf en del anländt dagen förut, då äfven Minister-Statssekreteraren Grefve Armfelt här inträffade. Alltfrån slutet af yttre bron åt Petersburgska sidan och intill kejserliga slottet brunno dubbla rader af mareschaller, och ännu på sena natten voro talrika folkmassor i rörelse, för att med gladt hurra helsa de höge gästerne välkomna. Från denna stund och allt intill Hans Majestäts afresa var kejserliga slottet bittida och sent omgifvet af åskådare, som trängdes att uppfatta en skymt af slottets för alla så dyrbara invånare.

14 Af den officiela berättelsen inhemtas, att icke blott härvarande högre och lägre auktoriteter, utan äfven alla landets biskopar samt deputerade af Åbo stads borgerskap erhöllo audiens hos Kejsaren. Kejserliga Senaten för Finland hade förut anhållit, att med finska statsmedel få bygga och utrusta de kanonslupar, på hvilka nu arbetas till landets försvar, hvartill Hans Majestät äfven tillförene samtyckt och nu ytterligare i nådiga uttryck betygade deröfver sitt välbehag. Å Helsingfors borgerskaps vägnar helsade Handlanden Sinebrychoff Hans Majestät välkommen med salt och bröd. Genom Tjenstförrättande Generalguvernören anhöll Helsingfors borgerskap att för Hans Majestät få uttrycka sin trofasta tillgifvenhet och beredvillighet att i stundande faror biträda med allt hvad på det kunde ankomma, samt särskildt, att till auktoriteternas disposition få kostnadsfritt ställa lokaler för lazaretter och upplag af proviant m. m. för truppernes behof, hvaröfver Hans Majestät betygade sin nådiga tillfredsställelse.

15 När Hans Majestät kort derpå, åtföljd af Thronföljaren och Storfurstarne, hedrade Universitetet med ett besök, emottogs Han i solennitetssalen af samtliga lärarekorpsen och studenterne med ett Gud välsigne Kejsaren! Hans Majestät talade vid detta tillfälle ord, som djupt intrycktes i allas hjertan. Han yttrade för Universitetet den mest huldrika välvilja; Han tackade studenterne för deras värdiga förhållande dessa tre sednaste år efter Thronföljarens besök; Han var förvissad derom, att äfven de, om det gällde att försvara ett älskadt fosterland, skulle erbjuda hjerta och arm till dess tjenst. Denna maning till ungdomens varmaste känslor besvarades varmt ur alla bröst. När studenterne samma dag kl. ½ 6 e. m. afsjöngo folksången under slottets fönster, i det klaraste solsken och i närvaro af tusende åskådare med blottade hufvuden, visade sig Hans Majestät på balkongen och yttrade: Jag tackar studenterne af innersta hjerta för deras uppmärksamhet. – Kort derefter, när »Vårt land» afsjöngs, lät Thronföljaren i huldrika uttryck betyga sin erkänsla.

16 Till detaljerna om denna dyrbara universitetet visade ynnest – visad äfven i andra och många afseenden – kan ännu läggas den, att Thronföljaren i onsdags på morgonen lät till sig uppkalla flera studenter från fakulteterne samt ännu engång för dem uttalade sin kärlek för universitetet, sin tillfredsställelse med studenterne och sin öfvertygelse att de som redlige finske ynglingar skulle allt framgent visa sig värdige Monarkens välvilja.

17 Kl. 10 på onsdagsförmiddagen mönstrade Hans Majestätsenatstorget lifgardets finska skarpskyttebataljon samt yttrade dervid i nådiga ordalag sin tillfredsställelse. Denna anblick var en af de mest storartade. Alla fönster, alla trappor och hela torget voro öfverfyllda med jublande åskådare; man beräknar att åtminstone åtta eller niotusen personer voro tillstädes. Isynnerhet gaf den kolossalt vida kyrktrappan med hufvud vid hufvud en imponerande anblick. Och i kretsen af detta talrika folk, i solskenet af en mild vårdag, stod Kejsaren omgifven af alla sina söner, ett mål för allas blickar, ett mål för allas vördnad, älskad och och oförgätlig för alla. Tårar glänste i mångas ögon; man såg fäder och mödrar upplyfta på armarna sina barn, likasom för att säga till dem: när du en dag har vuxit stor, så mins att du sett den man, som ditt land och som verlden vördar, – den mest högsinta panna som i denna stund bär en krona!

18 Denna tillgifvenhet följde Kejsaren öfverallt, och vid Hans afresa syntes åter ohycklade tårar i många ögon. Och Hans Majestät förstod och besvarade|22 4| denna tillgifvenhet. När folkmassorna stundom trängde så häftigt i Hans väg, att passagen hindrades, ville man afhålla dem derifrån, men Hans Majestät vinkade att icke störa folkets glädjeyttringar. Så gick eller åkte Hans Majestät ständigt midt i tätaste skarorna, och många berättelser gå om befolkningens frimodiga närmande till Hans Majestät och Thronföljaren.

19 Ett af de många bevisen på Hans Majestäts huldhet för Finland var äfven det, att Thronföljaren under hela Hans Majestäts härvaro gjorde les honneurs i slottet som värd.

20 Ett annat nådebevis var det frikostiga understöd, som Hans Majestät beviljade för Vasa stads flyttning samt åt dervarande fattiga. Utom andra gåfvor, hugnades äfven landets fattiga med den betydliga skänken af 5 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver.

21 H. Ex. Minister-Statssekreteraren har, uti skrifvelse af den 4/16 Mars underrättat Ordföranden i Finska Konstföreningen, att H. K. H. Thronföljaren behagat af en inhemsk artist, Hr Ferdinand von Wright, inköpa en tafla, hvilken befunnits äga det större konstvärde, att H. K. H. ansett densamma vara förtjent att som gåfva från Dess Son, H. K. H. Storfursten Alexander Alexandrovitsch, den Finska Konstföreningens Höge Beskyddare, till Konstföreningen föräras. – Taflan är redan till Konstföreningen öfverlemnad.

22 Många andra detaljer af intresse, många andra bevis på Monarkens välvilja kunde tilläggas. Finlands Allmänna Tidnings spalter skola fortfara att inregistrera flera af dessa tilldragelser; alla samtal äro uppfyllda deraf. Helsingfors har dessa dagar lefvat i en beständig spänning; händelser och rykten ha störtat öfver hvarandra och, som vanligt i sådana tider, glömmer man mycket på samma gång man erfar mycket.

23 Ett skall likväl icke förgätas. Det är bilden af Kejsaren, Finlands Storfurste, omgifven af alla sina söner och, af sitt finska folk. År skola förgå och mycket förändras kanske; det nu lefvande slägtet skall lemna sin plats åt det kommande, och vården af marmor skall omsider betäcka äfven det högsinta hjerta, som nu klappar för millioners väl. Men Kejsarens minne skall lefva, vördadt och älskadt af samtid och efterverld; och våra barn, som efter oss komma, skola lära af oss att lefva och dö för Finland och Finlands Monark.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil