1 – Fattigdom, nöd, penningebrist, se der det thema, som nu varieras från alla håll. Det är som hade det tysta, tåliga finska folket med ens fått hundrade munnar att omtala de bekymmer, som förr så ljudlösa stadnat inom dess djupa barm.
2 – Utan allt tvifvel är det icke blott toma sagor man nu förnimmer. Landet genomgår i denna stund en hård kris, till följd af fyra felslagna skördar och eftervärkarne af en svår rubbning i dess penningeförhållanden. Brist och nöd råda mångenstädes i de östra och nordliga provinserna; förståndig hjelp är der af behofvet högt påkallad, och fruktlösa blifva alla tomhändta förmaningar, derest icke verksamt bistånd räckes de hungrande och från sina utblottade hem emigrerande folkskarorna. Så långt måste man anse berättelserna fullkomligt trovärdiga.
3 – Men när en del korrespondenter i tidningarna färglägga sina skildringar så starkt, att man kunde anse hela provinser eller en stor del af landet nära dess undergång, så måste man fråga dessa herrar, om Finland aldrig förut lidit af fleråriga missvexter, – om landet aldrig förut har kämpat mot oblidare öden af krig, hunger och farsoter, medan det nu lefver i djupaste fred, utvecklar sig i vigtiga reformer och de senare två åren varit ovanligt friskt? Och vidare måste man fråga dessa herrar: är det land fattigt, som årligen importerar för 5 millioner 761 000konsekvensändrat/normaliserat mark väfnader, för 5 millioner 662 000konsekvensändrat/normaliserat mark kaffe, för 4 millioner 309 000konsekvensändrat/normaliserat mark socker,|23 3| för 1 million 508 000konsekvensändrat/normaliserat mark arrak, kognak och rhum, för 959 000konsekvensändrat/normaliserat mark viner, för 646 000konsekvensändrat/normaliserat mark galanterivaror o. s. v., hvilka artiklar ensame göra 10 mark på hvarje invånare, män, qvinnor och barn, utan att räkna bränvin, tobak och andra artiklar, som icke höra till lifvets nödtorft eller icke förtullats och hvilka stiga till minst lika belopp för hvarje invånare? Måste man ej snarare tro, att fattigdomen till stor del består i en öfverdrifven konsumtion utan motsvarande produktion? Och har man, vid sidan af de tiotusende verkligt beklagansvärda och som svälta på allvar, räknat de andra tiotusende, som jemra sig, när de icke, likasom uti goda år, få tre eller fyra gånger om dagen äta sin mage mätt? Mot konsumtionen i sig sjelf vore intet att invända, om landets hjelpkällor och folkets arbetskraft vore så produktiva, som behofven och anspråken fordra till motvigt? Men med den gamla håglösheten och det nya sättet att ständigt lefva öfver sina tillgångar, hvilken sistnämnda odygd antagit förfärande proportioner bland alla samhällsklasser, är en sådan kris som den nuvarande alldeles oundviklig, för att väcka folket till besinning och med nödens hårda lexa återföra det normala tillstånd af sparsamhet och omtänksamhet, hvari vi stå så långt efter andra nationer, under det att ingen skulle behöfva det bättre än vi.
4 – I stället att ständigt anlita direkt bistånd, – hvilket visserligen i några fall ej kan umbäras, men dock alltid är ett palliativ och lemnar oss i morgon lika fattiga som i dag, – skulle man hellre anstränga all sin kraft, för att angripa det onda i roten. Man skulle lära folket de dygder, på hvilka dess timliga välfärd ytterst beror, nemligen arbeta, spara och i nödfall försaka. Och impulsen härtill måste utgå från de högre, de bildade klasserna, förutan hvilkas föredöme alla lärdomar skola falla på hälleberget. Finns någon, som har mod att från budgeten för årets utgifter stryka en fjerdedel af sitt öfverflöd?
5 – Det är icke det tillfälliga, det är det dagliga öfverflödet, som tynger vågskålen. Man behöfver ej vara en fiende till kaffet eller en ifrare mot all komfort i lifvet, för att finna det betänkligt, när den enda artikeln socker kostar öfver 4 millioner, när en brasiliansk böna i allmanackan förklaras för näringsmedel, eller när snart hvarenda piga i städerna går klädd i en kappa, färdigt sydd importerad från Lybeck.
6 – Hvarför tänker då ingen på att i detta hungrande land och i denna allmänna klagan öfver penningebrist införa konsumföreningar, som annorstädes visat sig vara af så oberäkneligt välgörande inflytande? En konsum- eller konsumtionsförening består helt enkelt deri, att ett antal familjer, flera eller färre, förena sig om att medelst gemensamt ombud uppköpa vissa nödvändiga artiklar. Härigenom vinnes först, att dessa artiklar, inköpta i parti och för kontant, blifva betydligt billigare, och dernäst vinnes den ännu vigtigare fördelen att deltagarne afskaffa bodräkningar och kreditsystem, derigenom att de hvarje vecka eller månad till den gemensama kassan aflemna deras andel för hvad de under samma tid konsumera. Det är härigenom största vinsten af konsumföreningarne blifver den måttlighet, den sparsamhet, den ordning och beräkning i affärerna, som då blir en vana och som nu tyvärr är en sällsynthet äfven i annars väl reglerade hus.
7 – Näst konsumföreningarna följa förskotts- och andra föreningar, som hafva till ändamål att lätta produktionen genom att förskaffa den medellöse arbetaren ett billigt material, att bereda honom ett rörelsekapital, att förskaffa arbete åt den arbetslöse, att trygga den flitige mot följderna af sjukdom och andra olyckor m. m., – kort sagdt, der ha vi ett stort, välsignelserikt och ännu alldeles ouppodladt fält för association i vårt land – och huru litet ha vi ännu begripit hvad förenade krafter, förenade små summor åstadkomma! Det är ditåt vi skulle vända oss, i stället att ständigt utsträcka vår hand efter allmosor, hvilka försvinna som skum i nödens, i pauperismens omättliga gap.
8 – Och vår legala fattigvård, – huru länge skall den fortfara att uppföda fattigdom? Huru länge skall den taxera barmhertigheten efter skattören? Huru länge skall den utmäta medlidandet med stadstjenare? Huru länge skall den värdera den kristliga kärleken på en debetsedel till så eller så många mark och sätta lagen i stället för evangelium, för att slutligen komma till fariséernes rättfärdighet? Och man förundrar sig, att denna fattigvård, som utsår kalla lagbud, skördar så ofta skällsord i stället för välsignelser, anspråk i stället för ödmjukhet! Och man frågar sig hvaraf det kommer, att de fattigas antal ständigt ökas, att håglösheten tilltager, att debetsedlarna vexa och att samhället slutligen dignar under den olidliga bördan! Fortfar ännu några år, och man skall lyckas att få hälften af befolkningen på fattiglistorna! Då, om ej förr, skall man komma till samma resultat, som man ändtligen hunnit i en del af England och Skottland, nemligen att platt afskaffa hela den legala fattigvården och i dess ställe sätta en förståndig, frivillig, på sann barmhertighet och kristlig kärlek grundad fattigvård, som kostar oändligt mindre, men uträttar oändligt mera och verkligen läker de djupa sår, dem den nuvarande fattigvården endast lyckas mångfaldt förvärra. Detta är icke projektmakares oklara hugskott, det är praktiske mäns redan pröfvade erfarenhet. Läs härom nu sednast A. S–gs uppsats i Hufvudstadsbladet om Chalmers fattigvård.
9 – Kölnische Zeitg har varit utsatt för drift. Djurläkaren Urban, som ej tror på trichiner, åt, för att bevisa sin öfvertygelse, en korf, som bevisligen innehöll dessa odjur. Några dagar derefter läste man i Köln. Zeitg att Urban svårt insjuknat i högst misstänkta symptomer, och ett par dagar sednare fick red. ett bref att mannen var död. Men red. hade anat oråd och hört sig före, hvarföre underrättelsen om hans död infördes med den nödiga reservation, att herr Urban mådde förträffligt, – till följd af ett kräkmedel, som han skyndat intaga efter korfven. En slagtare i Berlin har nu erbjudit sig att äta rått fläsk, som hvimlar utaf trichiner, ifall man lyckas förskaffa honom ett sådant. Det kan man kalla courage de son opinion, ty hundrade läkare påstå, att nära 300 personer sjuknat och 80 aflidit till följd af trichinerna i Hadersleben.
10 – Det nyaste universalmedlet, som efterträdt Morison, Revalentan och Hoffs maltextrakt – hvilka två sistnämnda tyckas ha utspelt sin rol – heter nu Königstrank, kungsdrycken, och påstås i långa, betalda tidningspuffar vara ett osvikligt medel för alla sjukdomar. En annan undergörande dryck, »über die schon alle Welt entschieden hat», bär det klingande namnet Boonekamp of Magbitter. Troligen skall äfven Helsingfors vid första öppet vatten lyckliggöras med dessa nya produkter af tysk uppfinning och lära sig, liksom af Frankfurter lottsedlarna, huru »es ist jedes Menschen Pflicht dem Glücke seine Hand darzubieten».
11 Bore.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
Den 27 Januari.
1 – Fattigdom, nöd, penningebrist, se der det thema, som nu varieras från alla håll. Det är som hade det tysta, tåliga finska folket med ens fått hundrade munnar att omtala de bekymmer, som förr så ljudlösa stadnat inom dess djupa barm.
2 – Utan allt tvifvel är det icke blott toma sagor man nu förnimmer. Landet genomgår i denna stund en hård kris, till följd af fyra felslagna skördar och eftervärkarne af en svår rubbning i dess penningeförhållanden. Brist och nöd råda mångenstädes i de östra och nordliga provinserna; förståndig hjelp är der af behofvet högt påkallad, och fruktlösa blifva alla tomhändta förmaningar, derest icke verksamt bistånd räckes de hungrande och från sina utblottade hem emigrerande folkskarorna. Så långt måste man anse berättelserna fullkomligt trovärdiga.
3 – Men när en del korrespondenter i tidningarna färglägga sina skildringar så starkt, att man kunde anse hela provinser eller en stor del af landet nära dess undergång, så måste man fråga dessa herrar, om Finland aldrig förut lidit af fleråriga missvexter, – om landet aldrig förut har kämpat mot oblidare öden af krig, hunger och farsoter, medan det nu lefver i djupaste fred, utvecklar sig i vigtiga reformer och de senare två åren varit ovanligt friskt? Och vidare måste man fråga dessa herrar: är det land fattigt, som årligen importerar för 5 millioner 761 000konsekvensändrat/normaliserat mark väfnader, för 5 millioner 662 000konsekvensändrat/normaliserat mark kaffe, för 4 millioner 309 000konsekvensändrat/normaliserat mark socker,|23 3| för 1 million 508 000konsekvensändrat/normaliserat mark arrak, kognak och rhum, för 959 000konsekvensändrat/normaliserat mark viner, för 646 000konsekvensändrat/normaliserat mark galanterivaror o. s. v., hvilka artiklar ensame göra 10 mark på hvarje invånare, män, qvinnor och barn, utan att räkna bränvin, tobak och andra artiklar, som icke höra till lifvets nödtorft eller icke förtullats och hvilka stiga till minst lika belopp för hvarje invånare? Måste man ej snarare tro, att fattigdomen till stor del består i en öfverdrifven konsumtion utan motsvarande produktion? Och har man, vid sidan af de tiotusende verkligt beklagansvärda och som svälta på allvar, räknat de andra tiotusende, som jemra sig, när de icke, likasom uti goda år, få tre eller fyra gånger om dagen äta sin mage mätt? Mot konsumtionen i sig sjelf vore intet att invända, om landets hjelpkällor och folkets arbetskraft vore så produktiva, som behofven och anspråken fordra till motvigt? Men med den gamla håglösheten och det nya sättet att ständigt lefva öfver sina tillgångar, hvilken sistnämnda odygd antagit förfärande proportioner bland alla samhällsklasser, är en sådan kris som den nuvarande alldeles oundviklig, för att väcka folket till besinning och med nödens hårda lexa återföra det normala tillstånd af sparsamhet och omtänksamhet, hvari vi stå så långt efter andra nationer, under det att ingen skulle behöfva det bättre än vi.
4 – I stället att ständigt anlita direkt bistånd, – hvilket visserligen i några fall ej kan umbäras, men dock alltid är ett palliativ och lemnar oss i morgon lika fattiga som i dag, – skulle man hellre anstränga all sin kraft, för att angripa det onda i roten. Man skulle lära folket de dygder, på hvilka dess timliga välfärd ytterst beror, nemligen arbeta, spara och i nödfall försaka. Och impulsen härtill måste utgå från de högre, de bildade klasserna, förutan hvilkas föredöme alla lärdomar skola falla på hälleberget. Finns någon, som har mod att från budgeten för årets utgifter stryka en fjerdedel af sitt öfverflöd?
5 – Det är icke det tillfälliga, det är det dagliga öfverflödet, som tynger vågskålen. Man behöfver ej vara en fiende till kaffet eller en ifrare mot all komfort i lifvet, för att finna det betänkligt, när den enda artikeln socker kostar öfver 4 millioner, när en brasiliansk böna i allmanackan förklaras för näringsmedel, eller när snart hvarenda piga i städerna går klädd i en kappa, färdigt sydd importerad från Lybeck.
6 – Hvarför tänker då ingen på att i detta hungrande land och i denna allmänna klagan öfver penningebrist införa konsumföreningar, som annorstädes visat sig vara af så oberäkneligt välgörande inflytande? En konsum- eller konsumtionsförening består helt enkelt deri, att ett antal familjer, flera eller färre, förena sig om att medelst gemensamt ombud uppköpa vissa nödvändiga artiklar. Härigenom vinnes först, att dessa artiklar, inköpta i parti och för kontant, blifva betydligt billigare, och dernäst vinnes den ännu vigtigare fördelen att deltagarne afskaffa bodräkningar och kreditsystem, derigenom att de hvarje vecka eller månad till den gemensama kassan aflemna deras andel för hvad de under samma tid konsumera. Det är härigenom största vinsten af konsumföreningarne blifver den måttlighet, den sparsamhet, den ordning och beräkning i affärerna, som då blir en vana och som nu tyvärr är en sällsynthet äfven i annars väl reglerade hus.
7 – Näst konsumföreningarna följa förskotts- och andra föreningar, som hafva till ändamål att lätta produktionen genom att förskaffa den medellöse arbetaren ett billigt material, att bereda honom ett rörelsekapital, att förskaffa arbete åt den arbetslöse, att trygga den flitige mot följderna af sjukdom och andra olyckor m. m., – kort sagdt, der ha vi ett stort, välsignelserikt och ännu alldeles ouppodladt fält för association i vårt land – och huru litet ha vi ännu begripit hvad förenade krafter, förenade små summor åstadkomma! Det är ditåt vi skulle vända oss, i stället att ständigt utsträcka vår hand efter allmosor, hvilka försvinna som skum i nödens, i pauperismens omättliga gap.
8 – Och vår legala fattigvård, – huru länge skall den fortfara att uppföda fattigdom? Huru länge skall den taxera barmhertigheten efter skattören? Huru länge skall den utmäta medlidandet med stadstjenare? Huru länge skall den värdera den kristliga kärleken på en debetsedel till så eller så många mark och sätta lagen i stället för evangelium, för att slutligen komma till fariséernes rättfärdighet? Och man förundrar sig, att denna fattigvård, som utsår kalla lagbud, skördar så ofta skällsord i stället för välsignelser, anspråk i stället för ödmjukhet! Och man frågar sig hvaraf det kommer, att de fattigas antal ständigt ökas, att håglösheten tilltager, att debetsedlarna vexa och att samhället slutligen dignar under den olidliga bördan! Fortfar ännu några år, och man skall lyckas att få hälften af befolkningen på fattiglistorna! Då, om ej förr, skall man komma till samma resultat, som man ändtligen hunnit i en del af England och Skottland, nemligen att platt afskaffa hela den legala fattigvården och i dess ställe sätta en förståndig, frivillig, på sann barmhertighet och kristlig kärlek grundad fattigvård, som kostar oändligt mindre, men uträttar oändligt mera och verkligen läker de djupa sår, dem den nuvarande fattigvården endast lyckas mångfaldt förvärra. Detta är icke projektmakares oklara hugskott, det är praktiske mäns redan pröfvade erfarenhet. Läs härom nu sednast A. S–gs uppsats i Hufvudstadsbladet om Chalmers fattigvård.
9 – Kölnische Zeitg har varit utsatt för drift. Djurläkaren Urban, som ej tror på trichiner, åt, för att bevisa sin öfvertygelse, en korf, som bevisligen innehöll dessa odjur. Några dagar derefter läste man i Köln. Zeitg att Urban svårt insjuknat i högst misstänkta symptomer, och ett par dagar sednare fick red. ett bref att mannen var död. Men red. hade anat oråd och hört sig före, hvarföre underrättelsen om hans död infördes med den nödiga reservation, att herr Urban mådde förträffligt, – till följd af ett kräkmedel, som han skyndat intaga efter korfven. En slagtare i Berlin har nu erbjudit sig att äta rått fläsk, som hvimlar utaf trichiner, ifall man lyckas förskaffa honom ett sådant. Det kan man kalla courage de son opinion, ty hundrade läkare påstå, att nära 300 personer sjuknat och 80 aflidit till följd af trichinerna i Hadersleben.
10 – Det nyaste universalmedlet, som efterträdt Morison, Revalentan och Hoffs maltextrakt – hvilka två sistnämnda tyckas ha utspelt sin rol – heter nu Königstrank, kungsdrycken, och påstås i långa, betalda tidningspuffar vara ett osvikligt medel för alla sjukdomar. En annan undergörande dryck, »über die schon alle Welt entschieden hat», bär det klingande namnet Boonekamp of Magbitter. Troligen skall äfven Helsingfors vid första öppet vatten lyckliggöras med dessa nya produkter af tysk uppfinning och lära sig, liksom af Frankfurter lottsedlarna, huru »es ist jedes Menschen Pflicht dem Glücke seine Hand darzubieten».
11 Bore.