Notisen/artikeln ingår i Finland 28/11 1889:|278 1|
Nykterheten för barn.
(Bref till en nykterhetsvän.)
1 Hvarför jag ej vill säga till barnen: varen nyktra! Ja, hvarför vill jag ej säga till skogen i Maj: var grön! Eller till sjön i Juni: var blå! Eller till min pålitligaste vän: jag beder dig, käre vän, var ärlig!
2 Nykterheten är något så sjelffallet för barndomen, att dess behöflighet ej kan förstås, utan att man inviger barnet i nykterhetens motsats, dryckenskapslasten.
3 Jag vet väl, att icke få uppriktiga barnvänner i vår tid hysa en annan mening. Barnen, säga de, få nu se och höra så mycket ondt, att de i tid böra varnas.
4 En half sanning och ett helt misstag! Barnen få verkligen se och höra mycket ondt, men de se och höra det icke så, som den vuxna menniskan ser och hör det. Af alla fruktbara såningsfält är ett barns själ det fruktbaraste. Detta känsliga vax mottager intryck från alla håll, och dess lifsverksamhet består i att omsätta dessa intryck, med tillhjelp af fantasin, i känslor och föreställningar. Men man misstager sig mycket, om man tror, att barnets intryck, såsom den vuxna menniskans, omsättas i tankar. Den åskådningens, känslans och fantasins verld, i hvilken ett barn lefver, har det egendomliga, att den ej kombinerar, ej reflekterar; – alltså ej tänker, såsom vi vuxne tänka. Ett normalt utveckladt barn – och jag talar ej här om andra – känner den enskilda företeelsen, faktum, men icke begreppet. Det känner felet, men icke synden, lastens utbrott, men icke lasten, och detta borde ingen religions- eller sedelärare förgäta. Utan sin objektiva lifsåskådning, der ännu ingen klyfta uppstått mellan den yttre verlden och ett tänkande jag, vore barnet icke ett barn; det skulle då redan ha inträdt i reflexionens utvecklingsskede, ungdomen. Gränsen må vara svår att utrita och kan helt visst icke uppdragas lika för alla efter ett visst åldersmått. Man bör blott ihågkomma, – hvad här är af vigt, – att barndomens oskuld består icke deruti, att ej någonting ondt skulle finnas hos detta barn, – ty derför sörja nog redan de medfödda anlagen, – utan deruti, att barnet är otillräkneligt, emedan det icke kan uppfatta sambandet mellan orsak och följd. Redan den borgerliga lagen vågar icke döma ett barn till samma ansvar, som den vuxne medborgaren, och den gudomliga lagen går ännu längre: den förklarar, utan alla vilkor, endast under förutsättning af tron, att »sådana höra himmelriket till».konsekvensändrat/normaliserat
5 Nu kommer den vuxna menniskan och vill intvinga sina färdiga begrepp, sin utbildade lifsåskådning i barnets begreppslösa verld, som ännu är i görningen. Detta betyder helt enkelt, att hon förnekar utvecklingens lagar. I de flesta fall skall försöket misslyckas. Hon skall endast förstås af de brådmogna barnen, d. v. s. af dem, som ej mer äro barn till annat än åren, – ty sådana finnas ju, kanske många nog, ehuru de, till mensklighetens lycka, ännu långt ifrån utgöra det stora flertal, som några föreställa sig. Alla de öfriga skola lyssna på den främmande läran som på en saga och försöka att på sitt sätt tillämpa henne; men tillämpningen kan blifva vådlig, om der ingår en varning, som väcker ett hemligt begär att smaka på den förbjudna frukten.
6 Jag undrar alldeles icke, att nykterhetsvännerna upprörts af den i några landsorter brukliga dumma oseden att låta barnen få del af föräldrars och vänners undfägnad i bränvinsglaset. Ty bland all den ofärd, som spritdryckerna medfört, är väl åsynen af ett berusadt barn bland det allra bedröfligaste. Härom kan endast finnas en mening: bort med denna förgiftiga osed till afgrundens glöd, från hvilken den är uppstigen till menniskors samqväm! »Hvilken är den fader, som, när hans son beder honom om bröd, gifver honom en sten, eller, när han beder om fisk, räcker honom en orm?»
7 Men i stället att vända sig till dem, om hvilka Frälsaren säger: »ve den menniska, genom hvilken förargelse kommer!» – vilja nykterhetsvännerna, i denna fråga, vända sig till dem, om hvilka samma mästare säger, att »de höra hans rike till».konsekvensändrat/normaliserat I Helsingfors inträffade, nu i September, en upprörande tilldragelse vid en brandkårsfest i Kajsaniemi park. En tioårig fattig flicka försvann i qvällens mörker och hittades, två dagar derefter, drunknad vid strandbryggan. Man erfor, att en af deltagarne i festen bjudit åt barnet ett glas punsch. Nu skulle man tro, att nykterhetsvännerna här funnit en osökt anledning att, med hela kraften af en rättmätig indignation, upptaga och, om möjligt, till ansvar ställa den okände man, som – törhända af välmening – så grymt förbrutit sig mot ett olyckligt barn. Men derom förnams icke ett ord. I stället vidhöllo nykterhetsbladen vid samma tid, ej utan skärpa, ett mötes beslut att förmana barnen till nykterhet.
8 Ja, tyvärr se barnen mycket elände af dryckenskapslasten. Men betrakta deras uppfattning, när de se en drucken usling ragla på gatan. Det vanligaste är, att de skratta. Gossarne reta honom och gyckla med honom, flickorna draga sig skyggt tillbaka. Ser man dessa barn någonsin betrakta den olycklige med en känsla af medlidande eller tänka derpå, att han är en fallen medmenniska? Aldrig. På sin höjd anse de honom för sjuk, der han ligger i rännstenen. De förstå icke lasten. Varna dem då, med tillämpningen för deras ögon, men varna dem ej i en bok eller ett föredrag, ty detta är lönlös möda.
9 Huru skall jag, utan åskådningen, tala till dem så, att de förstå mig? Skall jag berätta en saga för dem? Hvarför icke? Det var en gång en törstig vandrare, som fann en källa i ödemarken. När han ville dricka, sade ekorren till honom från granens grenar: akta dig, källan är förtrollad, ormen har druckit ur den och qvarlemnat sitt gift. Dricker du en gång ur källan, blir du förvandlad till lejon. – Vandraren tänkte: hellre ett lejon, än dö af törst. Alltså drack han och blef ett lejon. Men då kände han sig modig och ville dricka en gång till. – Akta dig, sade åter ekorren; dricker du en gång till, blir du en tiger. – Kantänka, sade det tappra lejonet, drack andra gången och blef en tiger. När då ekorren tredje gången varnande sade: dricker du än en gång, blir du en gris! – då förgrymmades tigern, slet den stackars ekorren i stycken, drack tredje gången och blef – ja, du vet hvad han blef.
10 Denna saga skulle ju roa barnen, och den, som vill, kan der påbreda starkare färger. Man kan t. ex. rätt påtagligt utmåla svinet. Men effekten blir alltid densamma. De små åhörarne vilja veta allt möjligt om lejonet, om tigern, om grisen och om den stackars ekorren, men sagans mening, som skulle inmatas i dem med en symbolik ur djurverlden, – den bry de sig sju om.
11 Skall jag då tala tydligare och berätta för dem om en fattig gosse, som kom i tjenst hos en krögare och lärde sig smaka krögarens varor, först med fingerspetsen, så med ett nötskal, så med ett halfdrucket glas etcetera? Effekten blir densamma, som af lejonet, tigern och svinet, utom att åhörarne undra huru det skulle smaka att doppa fingrarna i ett bränvinsglas eller dricka ur nötskal ...
12 Nej, den gossen gick heller intet. Jag måste väl då gå rakt på saken. Jag berättar för dem om ett gift, som kallas alkohol och anstiftar förskräckeligt mycket ondt, förvandlar menniskan till fänad, gör den kloke dum, den flitige lat, den starke svag, den gode elak o. s. v., med förmaning till sist att ej så blifva till skam för Gud och menniskor. Ja, detta går, men blott om jag lyckas få in en tillämpning, som gör en lexa njutbar och det obegripliga fattligt. Och dock är det sannolika resultatet, när jag ändtligen talat till punkt, att de åhörare, som icke somnat eller funnit utväg att rymma, hålla sig vakna med att trampa hvarandra på fötterna under bänken eller sticka hvarandra med knappnålar i ryggen ... En bok är naturligtvis lättare affärdad. Den läser man icke, eller läser man den, på befallning, med sidorna vända upp och ned.
13 Orsaken, hvarför man ej kan tilllämpa nykterheten för barnen, såsom man tillämpar renligheten, lydnaden, godheten, sanningskärleken o. s. v., är, såsom häraf synes, den, att de relativa begreppen dygd och last endast på den personliga erfarenhetens väg kunna ingå i barnets medvetande. Den yttre bekantskapen är icke nog. Ett barn kan med förskräckelse se sin egen fader ligga drucken på gatan och kommer dock ej till den slutsats, att detta är last. Låt detta barn sjelf känna ruset och ångern, – då förstår det, om ens då!
14 Jag vill försöka klargöra detta med ett exempel från ett beslägtadt område.
15 Ett barn om 8 år stafvar för sin moder på sjette budet och frågar hvad detta betyder. En förståndig moder vet, att alla Guds bud äro skrifna för den ansvariga vuxna menniskan och för det oansvariga barnet endast hafva betydelsen af sederegler för tillämpliga fall. Men hon vet äfven huru ett barn kan fråga. Hon svarar derför: detta bud betyder, att du alltid skall vara ren i ditt hjerta, att du aldrig skall tänka, tala eller göra något, som misshagar den helige Herren Gud. – Barnet nöjer sig kanske icke dermed; det frågar vidare, men modren hänvisar alltid tillbaka på detta svar. Hon kunde ju uttömma hela det sjette budets innehåll med ett enda ord; hon kunde säga: var kysk! Men detta ord säger hon icke. Hvarför icke? Derför att dess begrepp är för barnet främmande och icke förstås, eller, om det förstås till hälften, – såsom ju begåfvade barn ofta leta sig fram till halfva sanningar, – skulle det inkasta en eldbrand i barnets själ.
16 Det är af samma skäl icke heller jag vill säga till ett barn: var nykter!
17 För mig är barndomen helig. Jag kan ej vara med om den nya läran, att, som värn mot det onda, lyfta täckelset bort från alla lifvets afgrunder. Jag kan ej, för de brådmogna eller förderfvade barnens skull, som ej mer äro barn, nedbryta det skyddande stängsel, hvarmed Gud i sin kärlek har omgärdat den oförderfvade barndomens synkrets. Icke behöfva vi i vår tid befara, att barnen instängas i klosterceller. Närmare ligger faran, att en besmittad luft intränger från ett hem utan Gud, från ett dåligt kamratlif eller från läsning af dåliga böcker och tidningar. Öppna då fönstren för frisk luft från barndomens himmel, som äfven är Guds! Det finns intet annat botemedel mot tidens laster, än gudsfruktan, rena föredömen, ren lefnad i allt – allt! Lär barnen detta, och äfven nykterheten skall följa af sig sjelf, såsom det goda trädet bär goda frukter.
18 Härmed har jag förklarat min ståndpunkt i denna fråga, en af de få meningsolikheter, som skilja mig från nykterhetsvännerna, öfver hvilkas redliga, menskligt ädla och sant fosterländska strid mot rusdryckerna jag alltid skall nedkalla Guds välsignelse.
19 Z. Topelius.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Nykterheten för barn.
(Bref till en nykterhetsvän.)
1 Hvarför jag ej vill säga till barnen: varen nyktra! Ja, hvarför vill jag ej säga till skogen i Maj: var grön! Eller till sjön i Juni: var blå! Eller till min pålitligaste vän: jag beder dig, käre vän, var ärlig!
2 Nykterheten är något så sjelffallet för barndomen, att dess behöflighet ej kan förstås, utan att man inviger barnet i nykterhetens motsats, dryckenskapslasten.
3 Jag vet väl, att icke få uppriktiga barnvänner i vår tid hysa en annan mening. Barnen, säga de, få nu se och höra så mycket ondt, att de i tid böra varnas.
4 En half sanning och ett helt misstag! Barnen få verkligen se och höra mycket ondt, men de se och höra det icke så, som den vuxna menniskan ser och hör det. Af alla fruktbara såningsfält är ett barns själ det fruktbaraste. Detta känsliga vax mottager intryck från alla håll, och dess lifsverksamhet består i att omsätta dessa intryck, med tillhjelp af fantasin, i känslor och föreställningar. Men man misstager sig mycket, om man tror, att barnets intryck, såsom den vuxna menniskans, omsättas i tankar. Den åskådningens, känslans och fantasins verld, i hvilken ett barn lefver, har det egendomliga, att den ej kombinerar, ej reflekterar; – alltså ej tänker, såsom vi vuxne tänka. Ett normalt utveckladt barn – och jag talar ej här om andra – känner den enskilda företeelsen, faktum, men icke begreppet. Det känner felet, men icke synden, lastens utbrott, men icke lasten, och detta borde ingen religions- eller sedelärare förgäta. Utan sin objektiva lifsåskådning, der ännu ingen klyfta uppstått mellan den yttre verlden och ett tänkande jag, vore barnet icke ett barn; det skulle då redan ha inträdt i reflexionens utvecklingsskede, ungdomen. Gränsen må vara svår att utrita och kan helt visst icke uppdragas lika för alla efter ett visst åldersmått. Man bör blott ihågkomma, – hvad här är af vigt, – att barndomens oskuld består icke deruti, att ej någonting ondt skulle finnas hos detta barn, – ty derför sörja nog redan de medfödda anlagen, – utan deruti, att barnet är otillräkneligt, emedan det icke kan uppfatta sambandet mellan orsak och följd. Redan den borgerliga lagen vågar icke döma ett barn till samma ansvar, som den vuxne medborgaren, och den gudomliga lagen går ännu längre: den förklarar, utan alla vilkor, endast under förutsättning af tron, att »sådana höra himmelriket till».konsekvensändrat/normaliserat
5 Nu kommer den vuxna menniskan och vill intvinga sina färdiga begrepp, sin utbildade lifsåskådning i barnets begreppslösa verld, som ännu är i görningen. Detta betyder helt enkelt, att hon förnekar utvecklingens lagar. I de flesta fall skall försöket misslyckas. Hon skall endast förstås af de brådmogna barnen, d. v. s. af dem, som ej mer äro barn till annat än åren, – ty sådana finnas ju, kanske många nog, ehuru de, till mensklighetens lycka, ännu långt ifrån utgöra det stora flertal, som några föreställa sig. Alla de öfriga skola lyssna på den främmande läran som på en saga och försöka att på sitt sätt tillämpa henne; men tillämpningen kan blifva vådlig, om der ingår en varning, som väcker ett hemligt begär att smaka på den förbjudna frukten.
6 Jag undrar alldeles icke, att nykterhetsvännerna upprörts af den i några landsorter brukliga dumma oseden att låta barnen få del af föräldrars och vänners undfägnad i bränvinsglaset. Ty bland all den ofärd, som spritdryckerna medfört, är väl åsynen af ett berusadt barn bland det allra bedröfligaste. Härom kan endast finnas en mening: bort med denna förgiftiga osed till afgrundens glöd, från hvilken den är uppstigen till menniskors samqväm! »Hvilken är den fader, som, när hans son beder honom om bröd, gifver honom en sten, eller, när han beder om fisk, räcker honom en orm?»
7 Men i stället att vända sig till dem, om hvilka Frälsaren säger: »ve den menniska, genom hvilken förargelse kommer!» – vilja nykterhetsvännerna, i denna fråga, vända sig till dem, om hvilka samma mästare säger, att »de höra hans rike till».konsekvensändrat/normaliserat I Helsingfors inträffade, nu i September, en upprörande tilldragelse vid en brandkårsfest i Kajsaniemi park. En tioårig fattig flicka försvann i qvällens mörker och hittades, två dagar derefter, drunknad vid strandbryggan. Man erfor, att en af deltagarne i festen bjudit åt barnet ett glas punsch. Nu skulle man tro, att nykterhetsvännerna här funnit en osökt anledning att, med hela kraften af en rättmätig indignation, upptaga och, om möjligt, till ansvar ställa den okände man, som – törhända af välmening – så grymt förbrutit sig mot ett olyckligt barn. Men derom förnams icke ett ord. I stället vidhöllo nykterhetsbladen vid samma tid, ej utan skärpa, ett mötes beslut att förmana barnen till nykterhet.
8 Ja, tyvärr se barnen mycket elände af dryckenskapslasten. Men betrakta deras uppfattning, när de se en drucken usling ragla på gatan. Det vanligaste är, att de skratta. Gossarne reta honom och gyckla med honom, flickorna draga sig skyggt tillbaka. Ser man dessa barn någonsin betrakta den olycklige med en känsla af medlidande eller tänka derpå, att han är en fallen medmenniska? Aldrig. På sin höjd anse de honom för sjuk, der han ligger i rännstenen. De förstå icke lasten. Varna dem då, med tillämpningen för deras ögon, men varna dem ej i en bok eller ett föredrag, ty detta är lönlös möda.
9 Huru skall jag, utan åskådningen, tala till dem så, att de förstå mig? Skall jag berätta en saga för dem? Hvarför icke? Det var en gång en törstig vandrare, som fann en källa i ödemarken. När han ville dricka, sade ekorren till honom från granens grenar: akta dig, källan är förtrollad, ormen har druckit ur den och qvarlemnat sitt gift. Dricker du en gång ur källan, blir du förvandlad till lejon. – Vandraren tänkte: hellre ett lejon, än dö af törst. Alltså drack han och blef ett lejon. Men då kände han sig modig och ville dricka en gång till. – Akta dig, sade åter ekorren; dricker du en gång till, blir du en tiger. – Kantänka, sade det tappra lejonet, drack andra gången och blef en tiger. När då ekorren tredje gången varnande sade: dricker du än en gång, blir du en gris! – då förgrymmades tigern, slet den stackars ekorren i stycken, drack tredje gången och blef – ja, du vet hvad han blef.
10 Denna saga skulle ju roa barnen, och den, som vill, kan der påbreda starkare färger. Man kan t. ex. rätt påtagligt utmåla svinet. Men effekten blir alltid densamma. De små åhörarne vilja veta allt möjligt om lejonet, om tigern, om grisen och om den stackars ekorren, men sagans mening, som skulle inmatas i dem med en symbolik ur djurverlden, – den bry de sig sju om.
11 Skall jag då tala tydligare och berätta för dem om en fattig gosse, som kom i tjenst hos en krögare och lärde sig smaka krögarens varor, först med fingerspetsen, så med ett nötskal, så med ett halfdrucket glas etcetera? Effekten blir densamma, som af lejonet, tigern och svinet, utom att åhörarne undra huru det skulle smaka att doppa fingrarna i ett bränvinsglas eller dricka ur nötskal ...
12 Nej, den gossen gick heller intet. Jag måste väl då gå rakt på saken. Jag berättar för dem om ett gift, som kallas alkohol och anstiftar förskräckeligt mycket ondt, förvandlar menniskan till fänad, gör den kloke dum, den flitige lat, den starke svag, den gode elak o. s. v., med förmaning till sist att ej så blifva till skam för Gud och menniskor. Ja, detta går, men blott om jag lyckas få in en tillämpning, som gör en lexa njutbar och det obegripliga fattligt. Och dock är det sannolika resultatet, när jag ändtligen talat till punkt, att de åhörare, som icke somnat eller funnit utväg att rymma, hålla sig vakna med att trampa hvarandra på fötterna under bänken eller sticka hvarandra med knappnålar i ryggen ... En bok är naturligtvis lättare affärdad. Den läser man icke, eller läser man den, på befallning, med sidorna vända upp och ned.
13 Orsaken, hvarför man ej kan tilllämpa nykterheten för barnen, såsom man tillämpar renligheten, lydnaden, godheten, sanningskärleken o. s. v., är, såsom häraf synes, den, att de relativa begreppen dygd och last endast på den personliga erfarenhetens väg kunna ingå i barnets medvetande. Den yttre bekantskapen är icke nog. Ett barn kan med förskräckelse se sin egen fader ligga drucken på gatan och kommer dock ej till den slutsats, att detta är last. Låt detta barn sjelf känna ruset och ångern, – då förstår det, om ens då!
14 Jag vill försöka klargöra detta med ett exempel från ett beslägtadt område.
15 Ett barn om 8 år stafvar för sin moder på sjette budet och frågar hvad detta betyder. En förståndig moder vet, att alla Guds bud äro skrifna för den ansvariga vuxna menniskan och för det oansvariga barnet endast hafva betydelsen af sederegler för tillämpliga fall. Men hon vet äfven huru ett barn kan fråga. Hon svarar derför: detta bud betyder, att du alltid skall vara ren i ditt hjerta, att du aldrig skall tänka, tala eller göra något, som misshagar den helige Herren Gud. – Barnet nöjer sig kanske icke dermed; det frågar vidare, men modren hänvisar alltid tillbaka på detta svar. Hon kunde ju uttömma hela det sjette budets innehåll med ett enda ord; hon kunde säga: var kysk! Men detta ord säger hon icke. Hvarför icke? Derför att dess begrepp är för barnet främmande och icke förstås, eller, om det förstås till hälften, – såsom ju begåfvade barn ofta leta sig fram till halfva sanningar, – skulle det inkasta en eldbrand i barnets själ.
16 Det är af samma skäl icke heller jag vill säga till ett barn: var nykter!
17 För mig är barndomen helig. Jag kan ej vara med om den nya läran, att, som värn mot det onda, lyfta täckelset bort från alla lifvets afgrunder. Jag kan ej, för de brådmogna eller förderfvade barnens skull, som ej mer äro barn, nedbryta det skyddande stängsel, hvarmed Gud i sin kärlek har omgärdat den oförderfvade barndomens synkrets. Icke behöfva vi i vår tid befara, att barnen instängas i klosterceller. Närmare ligger faran, att en besmittad luft intränger från ett hem utan Gud, från ett dåligt kamratlif eller från läsning af dåliga böcker och tidningar. Öppna då fönstren för frisk luft från barndomens himmel, som äfven är Guds! Det finns intet annat botemedel mot tidens laster, än gudsfruktan, rena föredömen, ren lefnad i allt – allt! Lär barnen detta, och äfven nykterheten skall följa af sig sjelf, såsom det goda trädet bär goda frukter.
18 Härmed har jag förklarat min ståndpunkt i denna fråga, en af de få meningsolikheter, som skilja mig från nykterhetsvännerna, öfver hvilkas redliga, menskligt ädla och sant fosterländska strid mot rusdryckerna jag alltid skall nedkalla Guds välsignelse.
19 Z. Topelius.