Veckan: 16 Sept

Notisen/artikeln ingår i HT 17/9 1859:|74 1|

1 – Veckan: 16 Sept. Hösten tågar in, luften blir kulen, de gråa regnmolnen hänga som en baldakin af vadmal öfver stad och land. Skog och parker stå lummiga, hafvets fuktighet håller grönskan vid lif, förvildningens anblick hör ännu till undantagen. Badhusen stängas, kritan försvinner från fönsterna, salongerna dammas, lärosalarna hvimla af ungdom, Helsingfors återtager sitt vanliga lynne och sin förrymda befolkning. Man skådar tillbaka på denna sommar, som lofvade mycket och höll litet, som hade en så skön ungdom, en så stormig mannaålder och dock slutligen så vackra solskensblickar på gamla dagar. Den kan liknas vid ett af dessa underbarn, som förtjusa vänner och fränder, medan de ännu äro små och ha hoppet framför sig, men sedan redlösa drifva på lifvets våg, i förtid utblommade, och återfinna sig sjelfva först när de ha rättighet att kalla sig gamla. Helsingfors är en af dem som blifva unga på nytt vid höstens ankomst. Det friska lifvet rör sig i alla riktningar och får sitt höstsäde för kommande vårar. Inskriptioner, hypotheksföreningar, brandstodsbolag, landtbruksgillen och landtbruksmöten aflösa hvarandra. Landtdagen går ännu i skola hos dessa och andra möten; der råder en stor ovana vid regelbunden diskussion, och en finne är sällan eller aldrig född talare. – Festliga dagar förestå. Den 3 Oktober är femtionde årsdagen af f. d. finska regeringskonseljens första session, hvarmed Finlands nuvarande statsskick trädde i verksamhet, och torde komma att festligt firas i Helsingfors. – Vid universitetet fortgå studentexamina med omvexlande segrar och nederlag; man seglar icke mera med rockskörtena in i den akademiska frihamnen. – Sällskapslifvet är mycket stilla ännu och nöjena få. Fyrverkerierna synas ha slocknat i den regndigra aftonluften. Musiken ljuder ännu i esplanadernas aftonskymning. Hr Novander spelar flitigt och gör sitt bästa. Hr Kreutzbergs lejon ha icke spisat många silfverrublar, men temligen många femtikopeker, och kunna väl ses af ungdom som lefvande plancher till naturalhistorien. Man måste beundra menniskans herravälde öfver djuren, men icke bör det drifvas till tyranni, icke är det något upplyftande i att se det stolta lejonet, dresseradt som en piskad kattunge, hoppa öfver en liten käpp. Dessa öknens barn ha, nyss fångade, med otamda gnistrande blickar, något storartadt, som på engång gläder och skrämmer åskådaren. Här synas de flesta betryckta och nedslagna; panthern och leoparden se ut som röfvare insatte på vatten och bröd; sjelfva giraffens vackra högburna hufvud blickar med en viss ängslan omkring sig; endast den lömska hyenan och tigrarna, när de rytande kasta sig öfver köttstyckena, på|74 2|minna ännu om de höga röskogarna vid Indus och Ganges stränder.