1 Hon gick bort med det förgångna årets sista sol, dock icke, såsom denna, höljd uti moln, utan klar i sin nedgång. Hennes dag hade varit lång nog, ty ehuru hon icke mera var ung, när hon började värma, långt förr än hon började lysa; och ehuru hon icke var gammal till själen, när hon gick hädan, hade hon dock i 36 år uppfyllt Sverige, Finland, slutligen tvenne verldsdelar med sitt rykte och sina verk.
2 Ingen svensk eller finsk qvinna, med undantag blott utaf Jenny Lind, har sett sitt namn gå så långt i verlden, som Fredrika Bremer. Hennes arbeten äro öfversatta på nästan alla europeiska språk, – utom det lands, som sett henne födas.tillagt av utgivaren Långt öfver hafven flög hennes rykte framför henne, hvart hon än drog uti fremmande land: till Amerikas kuster, till Medelhavetsoriginal: Medelhavetf.a hamnar, till Syriens öknar, till den heliga grafven. Kejsare och påfvar, konungar och presidenter, furstar och snillen kände henne, ärade henne; och dock var hon ännu bättre känd, ännu mera ärad af de fattiga, de öfvergifna, de moderlösa och värnlösa, hvar hon än vistades. Ty medan hon skref för verlden, verkade hon för de närmaste omkring henne, och om hon syntes mycket, så arbetade hon ännu mer i det tysta. Ord och handling afspeglade hos henne samma kärlek till menskligheten, och derföre var hennes rykte af det sällsynta slag, som ingen afund når, emedan det var byggdt på alla ädla och tänkande menniskors aktning. Om huru många bland verldens store och snillen kan man säga detsamma?
3 Hon var af större betydelse för sitt tidehvarf, än troligen mången anat. I denna tid, när allt det brustna i menskligheten sträfvar att återförenas, men går på orätta vägar och söker sin återförening i de yttre, allherrskande materiela intressena, då behöfdes en kärlekens ande, som förde menniskorna tillbaka in i deras eget inre och visade dem de dolda källor, ur hvilka lifvets sanna frid eller ofrid upprinner. Den Allsmäktige, som så ofta uppsöker ringa redskap för sina stora verk, Han framkallade just uti rätta stunden denna obemärkta nordiska qvinna, som hvarken egde ungdom eller skönhet, eller rikedom, eller börd, eller en lysande samhällsställning, eller ens det snille, som bländar massorna, men som egde ett klart hufvud förenadt med det rikaste, varmaste hjerta, och utsände henne, som fordom Jeanne d’Arc, att återeröfra konungariken åt det sanna goda på jorden. Hon hörde rösten och följde kallelsen. Skygg och blygsam trädde hon upp med några små, intagande skildringar, hvilkas hela betydelse hvarken hon eller hennes läsare i början förstodo. Men hon vann framgång, blef säkrare, blef djerfvare, förvillade sig stundom från vägen, men kom åter på rätt, och vexte efterhand tillika med det mål hon förelagt sig, intilldess att hon slutligen kände sig stark nog att omfatta hela menskligheten. Detta mål – hvem kan tvifla derpå? – var menniskoslägtets förädling på kristlig grund, genom qvinnan och hemmet.
4 Afräknar man några tillfälliga steg åt sidan, så finnas i alla tider få skriftställare och skriftställarinnor, hvilka så konseqvent, som Fredrika Bremer, följt samma ledande grundtanke hela sitt lif igenom. Redan i hennes första arbeten, der väl få sågo annat än den behagfulla, oefterhärmliga skildringen af hemmets fröjder och sorger, redan der låg tendensen gifven och färdig. Men den låg der omedveten, eller halfmedveten utaf sig sjelf, och det var detta, som gaf författarinnans tidigare arbeten den första oskuldens fägring. Sedan var det icke svårt att förnimma vindens riktning i denna grönskande skog, och slutligen uppträdde Fredrika Bremer med hela kraften och öfvertygelsen af en missionär, att strida för qvinnans förtrampade rätt och hemmets misskända mening ibland de civiliserade folken.
5 Lyckades hon i denna sitt lifs uppgift? Det är för bittida att afgöra något härom ännu. Hvem kan säga hvar alla de frön falla, dem vårens vindar strö öfver verlden; och dock är det troligt, att de en dag skola gro. Fredrika Bremer hade en underbar förmåga att bana väg för idéer. Hon förstod att anslå de strängar, som djupast dallra i menniskosjälen, och likasom musiken talar alla språk, förstod hon att tala till alla hjertan. Huru kunde hon annat? Hon byggde ju, lik den gudomlige mästaren, hela sin lära på kärlekens allmakt.
6 Det finns likväl ett ganska märkvärdigt bevis på Fredrika Bremers europeiska inflytande. Medan hennes föredöme i hemlandet Sverige framkallade endast tvenne andra skriftställarinnor af betydenhet uti samma riktning, vexte derur i England en hel litteratur, som utbredt sig öfver tvenne verldsdelar. Det kan nemligen icke betviflas, att ju hela den tallösa skara af författarinnor, bland hvilka Currer Bell och miss Wetherell glänsa som stjernor af första ordningen och hvilka alla, mer eller mindre uteslutande, behandla qvinnan, hemmet och hjertats bildning som grundtanke, uti Fredrika Bremer skåda sin förebild och af hennes framgång hemtat mod att trotsa tidehvarfvets materialistiska riktning. Inflytandet af denna litteratur är oberäkneligt. Den innebär icke blott qvinnans kamp för frihet och rätt; icke blott en af samtidens största protester till förmån för det kristliga lifvet uti familjen; den innebär danandet af en ny framtid genom den ungdom, som uppvexer under intrycken derutaf.
7 Se, detta är såningsfältet för kommande skördar. Hvad mer, om sädeskornet, ur hvilket alla dessa ax ha uppspirat, förmultnar i jorden till en högre uppståndelse!
8 Men för att känna »Hemmets» ädla förespråkarinna, skulle man se henne i hennes eget hem, ute på Årsta eller i de enkla tre små rummen tre trappor upp, med den herrliga utsigten långt borta på norr i Stockholm, omgifven af kära minnen från när och fjerran, omgifven af hennes fosterbarn och skyddslingar, eller af alla dessa fattiga och värnlösa, för hvilka hon var en försyn på jorden och för hvilka hon använde inkomsterna af sina literära arbeten. Huru de älskade henne! Huru de måste sakna henne! Eller skulle man se den lilla, oansenliga gumman tyst och obemärkt smyga sig med en tröst till de fattigas boningar, för att sedan i skyddsföreningen eller andra välgörande stiftelser varmt och vältaligt förorda ständigt samma kärlek, barmhertighet och arbete för menskligheten, som ut|8 3|märkte hela hennes lif. Då kunde de bleka, tysta dragen lifvas, då kunde hon rodna af hjertats värme, då kunde hon vara vackrare, än mången mö i sin ungdoms fägring. Hvem räknar de tacksama tårar, som fallit på hennes graf? Gud allena känner deras tal, men för menniskor skola de vara perlor kring hennes kors.
9 Hon var fyra år, när hon lemnade Finland, der hon sett dagen och som hon sedan aldrig återsåg. Till uppfostran och tänkesätt var hon fullkomligt svenska och fick som sådan den glädjen att ännu i sista timman utaf sin lefnad skåda sitt lands nya framtid randas i representationsreformen. Endast för lifvets tillfälliga gåfva skulle således Finland hafva föga rättighet att återbörda en del i denna sin frejdade, saknade dotter, derest icke något arf från födelsebygden dock stadnat qvar, bakom alla senare minnen och intryck, uti Fredrika Bremers själ. Det mest utmärkande draget i hela hennes författareskap, likasom i hennes personlighet, var dock en sammangjutning af svenskt och finskt. Svenskt var hennes mod, svensk hennes energi och hennes blick öfver verlden; men allvaret i hela hennes sträfvan och den innerlighet, som omgaf hennes skapelser med ett så rörande behag, de voro dock hennes finska fädernearf.
10 Och fastän hon blifvit främmande för den nya tiden i detta land, fastän hon i slutet af sin lefnad mera tillhörde menskligheten, än ett enda folk, så vaknade stundom hos henne en barndomskärlek till dessa fjerran bygder. Hennes röst kunde ännu vekna, när hon nämnde Finlands namn. Hon ville återse det 1864, efter nära 60 års förlopp, men man begärde af henne en väntjenst, och hon blef borta. Hvad fanns, som hon ej kunde försaka för andra?
11 Nu står Sverige, som hon närmast tillhört, sörjande vid den ädla, varmhjertade qvinnans graf, glömmande, om det vore möjligt, hennes rykte för hennes hjerta. Men bland raden af så många andra länder och folk, som omgifva denna graf med uttryck af hög aktning och erkänsla, skall man icke sakna hennes finska födelsebygd, hennes finska landsmän. Sof i frid, du flyktade och likväl så kära dotter af detta land! Sof på dina verk och på bädden utaf ett älskadt minne! Sof till en glad uppståndelse för dig sjelf, för ditt folk, för de goda på jorden och för hela menskligheten!
12 Z. T.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Fredrika Bremer.
†
1 Hon gick bort med det förgångna årets sista sol, dock icke, såsom denna, höljd uti moln, utan klar i sin nedgång. Hennes dag hade varit lång nog, ty ehuru hon icke mera var ung, när hon började värma, långt förr än hon började lysa; och ehuru hon icke var gammal till själen, när hon gick hädan, hade hon dock i 36 år uppfyllt Sverige, Finland, slutligen tvenne verldsdelar med sitt rykte och sina verk.
2 Ingen svensk eller finsk qvinna, med undantag blott utaf Jenny Lind, har sett sitt namn gå så långt i verlden, som Fredrika Bremer. Hennes arbeten äro öfversatta på nästan alla europeiska språk, – utom det lands, som sett henne födas.tillagt av utgivaren Långt öfver hafven flög hennes rykte framför henne, hvart hon än drog uti fremmande land: till Amerikas kuster, till Medelhavetsoriginal: Medelhavetf.a hamnar, till Syriens öknar, till den heliga grafven. Kejsare och påfvar, konungar och presidenter, furstar och snillen kände henne, ärade henne; och dock var hon ännu bättre känd, ännu mera ärad af de fattiga, de öfvergifna, de moderlösa och värnlösa, hvar hon än vistades. Ty medan hon skref för verlden, verkade hon för de närmaste omkring henne, och om hon syntes mycket, så arbetade hon ännu mer i det tysta. Ord och handling afspeglade hos henne samma kärlek till menskligheten, och derföre var hennes rykte af det sällsynta slag, som ingen afund når, emedan det var byggdt på alla ädla och tänkande menniskors aktning. Om huru många bland verldens store och snillen kan man säga detsamma?
3 Hon var af större betydelse för sitt tidehvarf, än troligen mången anat. I denna tid, när allt det brustna i menskligheten sträfvar att återförenas, men går på orätta vägar och söker sin återförening i de yttre, allherrskande materiela intressena, då behöfdes en kärlekens ande, som förde menniskorna tillbaka in i deras eget inre och visade dem de dolda källor, ur hvilka lifvets sanna frid eller ofrid upprinner. Den Allsmäktige, som så ofta uppsöker ringa redskap för sina stora verk, Han framkallade just uti rätta stunden denna obemärkta nordiska qvinna, som hvarken egde ungdom eller skönhet, eller rikedom, eller börd, eller en lysande samhällsställning, eller ens det snille, som bländar massorna, men som egde ett klart hufvud förenadt med det rikaste, varmaste hjerta, och utsände henne, som fordom Jeanne d’Arc, att återeröfra konungariken åt det sanna goda på jorden. Hon hörde rösten och följde kallelsen. Skygg och blygsam trädde hon upp med några små, intagande skildringar, hvilkas hela betydelse hvarken hon eller hennes läsare i början förstodo. Men hon vann framgång, blef säkrare, blef djerfvare, förvillade sig stundom från vägen, men kom åter på rätt, och vexte efterhand tillika med det mål hon förelagt sig, intilldess att hon slutligen kände sig stark nog att omfatta hela menskligheten. Detta mål – hvem kan tvifla derpå? – var menniskoslägtets förädling på kristlig grund, genom qvinnan och hemmet.
4 Afräknar man några tillfälliga steg åt sidan, så finnas i alla tider få skriftställare och skriftställarinnor, hvilka så konseqvent, som Fredrika Bremer, följt samma ledande grundtanke hela sitt lif igenom. Redan i hennes första arbeten, der väl få sågo annat än den behagfulla, oefterhärmliga skildringen af hemmets fröjder och sorger, redan der låg tendensen gifven och färdig. Men den låg der omedveten, eller halfmedveten utaf sig sjelf, och det var detta, som gaf författarinnans tidigare arbeten den första oskuldens fägring. Sedan var det icke svårt att förnimma vindens riktning i denna grönskande skog, och slutligen uppträdde Fredrika Bremer med hela kraften och öfvertygelsen af en missionär, att strida för qvinnans förtrampade rätt och hemmets misskända mening ibland de civiliserade folken.
5 Lyckades hon i denna sitt lifs uppgift? Det är för bittida att afgöra något härom ännu. Hvem kan säga hvar alla de frön falla, dem vårens vindar strö öfver verlden; och dock är det troligt, att de en dag skola gro. Fredrika Bremer hade en underbar förmåga att bana väg för idéer. Hon förstod att anslå de strängar, som djupast dallra i menniskosjälen, och likasom musiken talar alla språk, förstod hon att tala till alla hjertan. Huru kunde hon annat? Hon byggde ju, lik den gudomlige mästaren, hela sin lära på kärlekens allmakt.
6 Det finns likväl ett ganska märkvärdigt bevis på Fredrika Bremers europeiska inflytande. Medan hennes föredöme i hemlandet Sverige framkallade endast tvenne andra skriftställarinnor af betydenhet uti samma riktning, vexte derur i England en hel litteratur, som utbredt sig öfver tvenne verldsdelar. Det kan nemligen icke betviflas, att ju hela den tallösa skara af författarinnor, bland hvilka Currer Bell och miss Wetherell glänsa som stjernor af första ordningen och hvilka alla, mer eller mindre uteslutande, behandla qvinnan, hemmet och hjertats bildning som grundtanke, uti Fredrika Bremer skåda sin förebild och af hennes framgång hemtat mod att trotsa tidehvarfvets materialistiska riktning. Inflytandet af denna litteratur är oberäkneligt. Den innebär icke blott qvinnans kamp för frihet och rätt; icke blott en af samtidens största protester till förmån för det kristliga lifvet uti familjen; den innebär danandet af en ny framtid genom den ungdom, som uppvexer under intrycken derutaf.
7 Se, detta är såningsfältet för kommande skördar. Hvad mer, om sädeskornet, ur hvilket alla dessa ax ha uppspirat, förmultnar i jorden till en högre uppståndelse!
8 Men för att känna »Hemmets» ädla förespråkarinna, skulle man se henne i hennes eget hem, ute på Årsta eller i de enkla tre små rummen tre trappor upp, med den herrliga utsigten långt borta på norr i Stockholm, omgifven af kära minnen från när och fjerran, omgifven af hennes fosterbarn och skyddslingar, eller af alla dessa fattiga och värnlösa, för hvilka hon var en försyn på jorden och för hvilka hon använde inkomsterna af sina literära arbeten. Huru de älskade henne! Huru de måste sakna henne! Eller skulle man se den lilla, oansenliga gumman tyst och obemärkt smyga sig med en tröst till de fattigas boningar, för att sedan i skyddsföreningen eller andra välgörande stiftelser varmt och vältaligt förorda ständigt samma kärlek, barmhertighet och arbete för menskligheten, som ut|8 3|märkte hela hennes lif. Då kunde de bleka, tysta dragen lifvas, då kunde hon rodna af hjertats värme, då kunde hon vara vackrare, än mången mö i sin ungdoms fägring. Hvem räknar de tacksama tårar, som fallit på hennes graf? Gud allena känner deras tal, men för menniskor skola de vara perlor kring hennes kors.
9 Hon var fyra år, när hon lemnade Finland, der hon sett dagen och som hon sedan aldrig återsåg. Till uppfostran och tänkesätt var hon fullkomligt svenska och fick som sådan den glädjen att ännu i sista timman utaf sin lefnad skåda sitt lands nya framtid randas i representationsreformen. Endast för lifvets tillfälliga gåfva skulle således Finland hafva föga rättighet att återbörda en del i denna sin frejdade, saknade dotter, derest icke något arf från födelsebygden dock stadnat qvar, bakom alla senare minnen och intryck, uti Fredrika Bremers själ. Det mest utmärkande draget i hela hennes författareskap, likasom i hennes personlighet, var dock en sammangjutning af svenskt och finskt. Svenskt var hennes mod, svensk hennes energi och hennes blick öfver verlden; men allvaret i hela hennes sträfvan och den innerlighet, som omgaf hennes skapelser med ett så rörande behag, de voro dock hennes finska fädernearf.
10 Och fastän hon blifvit främmande för den nya tiden i detta land, fastän hon i slutet af sin lefnad mera tillhörde menskligheten, än ett enda folk, så vaknade stundom hos henne en barndomskärlek till dessa fjerran bygder. Hennes röst kunde ännu vekna, när hon nämnde Finlands namn. Hon ville återse det 1864, efter nära 60 års förlopp, men man begärde af henne en väntjenst, och hon blef borta. Hvad fanns, som hon ej kunde försaka för andra?
11 Nu står Sverige, som hon närmast tillhört, sörjande vid den ädla, varmhjertade qvinnans graf, glömmande, om det vore möjligt, hennes rykte för hennes hjerta. Men bland raden af så många andra länder och folk, som omgifva denna graf med uttryck af hög aktning och erkänsla, skall man icke sakna hennes finska födelsebygd, hennes finska landsmän. Sof i frid, du flyktade och likväl så kära dotter af detta land! Sof på dina verk och på bädden utaf ett älskadt minne! Sof till en glad uppståndelse för dig sjelf, för ditt folk, för de goda på jorden och för hela menskligheten!
12 Z. T.