1 Tillförene hafva två eller tre artiklar beträffande detta ämne varit synliga i H:fors Tidn:r, och vi återupptage detsama nu, med skälig anledning af tidsomständigheterna. Ty aldrig hafva priserna på de oumbärligaste förnödenheter varit mera onaturligt uppstegrade, än under nu öfverståndna sommarmånader.
2 Frågan äger ett allmännare intresse, än man skulle tro vid första påseendet. Man skulle tycka att det för den stora allmänheten utom Helsingfors vore så temligen likgiltigt om stadsboerne här betalade för den eller den varan, det plagget, den förnödenheten mer eller mindre; ja man kan finna det godt och nyttigt att kringliggande landsorter profilera genom högre priser på deras i staden försålda varuartiklar. Och det vore i sjelfva verket så, om Helsingfors vore en handels-, en fabriksstad, som förenade den dubbla fördelen att rikta sig genom trafik på in- och utlandet och på samma gång rikta landet förmedelst komsumtion af dess produkter. Nu äger dock ett annat förhållande rum. Helsingfors' handel och fabriker äro icke af den utsträckning, att de i och för sig gifva staden någon betydenhet; dess bestämmelse att vara medelpunkten för landets styrelse och förvaltning, dess materiela och intellektuela bildning, korteligen dess embetsverk och dess universitet, är den för staden vida vägnar vigtigaste och mest utmärkande. Så betraktad, måste dess inflytande på hela landet vara oändligen mångfaldigt, och det skall icke blifva svårt att bevisa, det lefnadskostnadens större eller mindre dyrhet härstädes verkar tillbaka på en mängd förhållanden, som spörjas hundrade mil härifrån.
3 Hvad först angår sjelfva dyrheten, må våra förre vedersakare ursäkta, att vi alltfort antage densama såsom ett dagligen bekräftadt faktum, och det icke ett öfvergående, af tillfälliga omständigheter framkalladt, utan ett permanent, för långliga tider fortfarande ondt, hvars orsaker äro lättare att genomskåda, än dess följder. Dyrhet och billighet äro relativa begrepp och måste mätas efter närmast liggande jemförelser. Det rör oss derföre föga, om Helsingfors t. ex. i jemförelse med London och Petersburg ännu kan kallas en billig ort. Det vare nog att under finska förhållanden motsatsen äger rum. Man har väl anmärkt, att penningens värde i landet fallit efter silfvermyntets införande, och att priserna alltså öfverhufvudtaget stigit. Men utom det att denna prishöjning, långt ifrån att vara allmän, hittills endast förhöjt de tärande ståndens lyxartiklar, då deremot spanmål och andra de vigtigaste produkter fortfarande hållit ungefär de gamla prisen, så är den i sjelfva verket alltför ringa ännu, för att kunna på ett tillfredsställande sätt förklara det försprång Helsingfors tagit i prisstegring. Det är ett faktum, att en ungkarl, som annorstädes i landet depenserar 200 Rub. S:rRubel Silfver om året, här lefver upp 400, och att en familj här behöfver för sin existens minst en tredjedel mera, än i landsorterna, Wiborg möjligen undantaget. Här finnas, vi veta det väl, familjer af stånd, som icke depensera mera än 300 Rub. S:r, äfvensom studenter och andra ungkarlar, som komma tillrätta med nära hälften af denna summa. Men att sådant sker med yttersta inskränkning, hafva vi tillförene engång sökt i dagen lägga, och dyrheten blir dock densama, då man erinrar sig att dessa personer med samma inskränkningar annorstädes i landet kunna lefva ännu för hälften af deras depenser här.
4 När man stundom läser i tidningarna att smöret i Helsingfors betalas med 60 à 75 kop.kopek marken, potäter med 35 kop. kappen o. s. v. skulle man föreställa sig, att bords- förnödenheterna här äro de egentligen kostsama. Dock kommer dertill mycket annat. Hyrorna, ehuru i fallande, hafva stegrats till en i Finland oerhörd höjd. De flesta handtverkare af något anseende i yrket hålla omåttliga priser. Arbetslönerna för en rock, ett par fina stöflor o. d. täfla med de högsta i Petersburg och öfverstiga de i Hamburg och Stockholm brukliga. Knappt någonstädes äro nya möbler så dyra; nytt smide, nytt sadelmakarearbete, korteligen de flesta*)Att sälja dyrt, och i följd deraf litet, är vida vanligare än motsatsen. Man har dock här t. ex. en sockerbagare, som, med lika goda varor som någon, fälle sina priser 30 à 50 proc. under de öfrigas. Embetsbröderna spådde genast med tvetydigt medlidande mannens snara ruin, men det ser icke så ut, han säljer trefaldt så mycket som andra och kan derföre nöja sig med hälften mindre behållning på skålpundet och dock vinna mera än någon af skråbröderna. handtverkareprodukter, från sotarens allt till urmakarens, taxeras högre än man skäligen kunde vän|70 3|ta här i landet. Vi vilja icke tala om värdhusen. Den tribut man skattar till dem är frivillig och lätt undviklig, då deremot torgpriserna och handtverkarne pålägga stadsbon en tunga, hvilken han nödgas draga, om han vill eller icke.
5 Sanningen till heder må dock anmärkas, att manufakturvaror här fås billigare än på de flesta andra orter i landet, helst om man bidar med uppköpen till våren, då vanligen ett par köpmän göra cession, ett par andra råka i beknip och i båda fallen en mängd varor säljas under inköpspris. Handelns förkofran på sådan trafik lemnas derhän.
6 Förhållandet blir dock det ofvannämnda: orten är dyr, efter finsk måttstock. Vi hafva ansett det förtjena några rader icke för att deröfver uppstämma en klagovisa, hvilket vore onyttigt, men väl för att i någon mån söka utreda följderna af lefnadskostnadens stegring på en ort med den centrala ställning till landet, som Helsingfors måste äga.
7 Var betraktelse skall till en början beröra endast embetsmanna- och studerande corpserna, såsom de endast och af egna medel konsumerande, i motsats t. ex. mot handlande borgerskapet, handtverkarne och militären.
8 Börjom med studenterne.
9 Flertalet bland dessa utgöres af prestsöner; dernäst af civile tjenstemäns. Ynglingarnes tillgångar äro, med få undantag, beroende af fadrens. Äger alltså fadren ett godt pastorat och är barnskaran icke alltför talrik, så dansar ynglingen på rosor öfver ekonomins tistelfält. Kunde dock hända att en förnuftig far, för att icke vänja sin herr son vid depensen bestämmer en viss årlig summa, som icke får öfverskridas. Dock – denna, enligt fadrens åsigt mer än tillräckliga summa åtgår nätt och jemt till nödvändiga behof. Något deröfver behöfver ungdomen, och vid de åren lefver man för dagen. Hvar tager då ynglingen det bristande? Han lånar.
10 En annan yngling kommer icke så väl försedd till universitetet. Hans far är en föga bemedlad landskapellan eller en embetsman med 2 000konsekvensändrat/normaliseratRub. B. A.Rubel Bankoassignationer i årlig inkomst och familj. Mycket kan ej afläggas för pilten; han hushållar, det räcker ej till; han får stipendium, det förslår en tid. Möjligen går det likväl trögt för honom vid universitetet, och huru skall han taga sig ut? Det har ingen fara, han behöfver endast låna, låna några hundra eller tusen rubel, – det är ju så lätt att få lån i Helsingfors.
11 En tredje yngling är alldeles medellös. Han blir student och söker genast kondition. När han dermed hållit ut några år, märker han att mycken tid gått till spillo och att han för denna förspillda tid knappt äger ett par eller trehundrade rubel i behåll. Med dem reser han in och lyckas få stipendium, äfven han. Dermed kommer han tillrätta ett år. Men sedan? Sedan så lånar han. Hvad skulle han annat göra, det är dock det lättaste fortkomstmedel.
12 Låna är alltså den resurs alla tillgripa, mången af nödvändighet, än flera af obetänksamhet, men alla mer eller mindre dertill föranledda af de dryga depenser några års vistelse i Helsingfors erfordrar. Förhållandet äger sin beklagliga verklighet. Oaktadt alla de nära åttatusen silfverrubel universitetet årligen utdelar i stipendier, oaktadt alla enskilda understöd och sparpenningar af en tidsödande kondition, ökar sig år från år skuldsättningen inom studerande corpsen på ett oroande sätt. Lättheten att erhålla borgen och lån bidrar i sin mån dertill, men hufvudorsaken är den oftanämnda.
13 Och nu tänke man sig hälften, ja två tredjedelar af alla de unge män, hvilka från universitetet ingå på tjenstemannabanorna, skuldsatte – man tänke sig dem med extraordinariers små inkomster*)Hvarochen känner pastorsadjunkters inkomster, unge juristers sportlar o. s. v. Bland dem finnes dock mången, som har ett par hundra rubel i räntor att betala om året. dragande en räntebörda af 500 till och med 3 och 4 000konsekvensändrat/normaliserat rubels gäld, man lägge härtill den ofta tidiga omsorgen om en familj och föreställe sig så deras framtid. Det ges ingenting; som till den grad förlamar mod, drift och arbetshåg, som den tryckande känslan af skuldsättning. Än mer: det gifves ingenting, som ställer den verksame mannen i ett mera plågsamt beroende. Hvad måste icke den skuldsatte hålla till godo, hvad frestas han icke att låta bruka sig till, för utsigten att engång blifva sin börda qvitt! Och när man då betänker, att en så stor del af landets yngre tjenstemän redan från universitetet medför skulder, hvilka ej sällan vidhängla intill deras sena ålderdom, ville man gerna tillsluta ögonen för följderna af ett ondt, ofta lättsinnigt åsamkadt, men städse vådligt i sina verkningar både för samhället och den enskilde.
14 Att mången ung man inom få år lyckas betala sina vid akademien gjorda skulder, gör experimentet icke mindre vådligt. För öfrigt beror skuldsättningen mycket af studiitidens långvarighet. Läkare, som för sin akademiska kurs använda den längsta tid, lemna nästan samt och synnerligen universitetet med flera tusen rubels skuld**)Vid åtskilliga förslag till den medicinska kursens förlängning lärer ock skäligt afseende blifvit gjordt på denna omständighet.. Magistergraden, som medför flera års studier utan direkt fördel i befordringsväg, fordrar, bland andra skrifprof, äfven mången revers. Samtliga yngre akademiska lärare, som icke äga enskild förmögenhet, äro eller hafva varit skuldsatte. Theologiæ- och jurisstuderande, som väl använda sin tid, komma lättare från saken; men äfven dem kosta andra, tredje och fjerde året vid akademien mången gång hvar sin revers.
15 Att under sådana förhållanden ofta nog slarf äger rum vid studierna, för att få dem undan så snart som möjligt, är lika allmänt kändt som beklagadt. Det är härutinnan dyrheten i en universitetsstad länder en sann vetenskaplig bildning till oberäknelig nackdel. Å andra sidan åter, när fråga förevarit om reform i vissa lärokurser, såsom nu sednast i prestbildningen, uppstå betänkliga kollisioner mellan nitälskan för en solid underbygnad i ämnet och farhågan att genom förlängd lärotid antingen utestänga medellöse från universitetet, eller öka den redan bekymmersama vådan af skuldsättning inom studerande corpsen.
16 Tjenstemannens ställning i Finland är i flera afseenden lyckligare än i Sverige och månget annat land. Hans aflöning är, efter finsk måttstock, tillräcklig, någon gång riklig, hans verksamhet ordnad och lagbunden, hans förtjenster gälla hvad de kunna. Lefnadssättet bland tjenstemännen, och särskildt dem i Helsingfors, har härintills i allmänhet icke heller varit sådant, att det kunnat kallas öfverdrifvet; hvad ock utländska exempel må ha verkat de sednare åren. Under sådana förhållanden är det en märkelig företeelse, hvilken i sinom tid föranledde den välgörande inrättningen af civilstatens enke- och pupillkassa, att de fleste tjenstemän vid sitt frånfälle efterlemna sina|70 4| familjer i behöfvande omständigheter, mången ett till konkurs hemfallet bo. Orsaken är trefaldig: vidhängande skuld från universitetsåren, sena giften, lefnadskostnadens dyrhet.
17 Vi inskränke oss åter till Helsingfors. Den unge embetsmannen ser under en följd af år räntorna på gamla skulder uppsluka det lilla öfverskott, han möjligen annars kunde inbespara. Ungkarlslifvet är depensivt, men familjelifvet förekommer honom än depensivare. Han gifter sig sent och i besittning af förmånliga inkomster. Hans maka är ung, kanske 20 år yngre, och vid denna olikhet i ålder är den husliga trefnaden icke nog; något måste uppoffras på sällskapskretsarna. Budgeten för året vexer, resultatet blir det vanliga, och när mannen efter naturens ordning kallas hädan, öfverlefves han af en enka i medelåldern och barn i omyndiga år, brödlösa, om icke pupillkassan vore.
18 Man kommer dock slutligen derhän, att lefnadskostnaden härstädes utarmar embetsmännen. Man ser dem ofta föra ett indraget lefnadssätt, ekonomisera med att uthyra sina rum under sommaren och derunder vistas på landet med sina familjer. Och likväl lyckas få af dem efterlemna någon förmögenhet, såvida de icke njutit extraordinära inkomster.
19 Blott den som rätt vet uppskatta den fasthet i handlingssätt och öfvertygelse, som endast är möjlig under en ekonomiskt oberoende ställning, inser alla fördelarna af en såbeskaffad ställning, likasom han ej är okunnig om alla vådorna af en motsatt.
20 Till Helsingfors strömma från alla delar af landet kapitaler, som i Finland med skäl kallas rika. Stora allmänna och enskilda bygnadsföretag gifva arbetsförtjenst åt den finske och ryske arbetaren, talrika resande införa penningar till orten. Och likväl är kronan den enda rika, tjenstemannen slår sig fram så godt han kan, köpmannen vigilerar, men det vill ej slå sig till pennings, studenten lefver på krita, handtverkaren bygger stora hus på lån och den lägsta arbetande klassen är man som bäst betänkt uppå att inrymma i ett ofanteligt fattighus. Hvart penningarne taga vägen vet ingen.
*)Att sälja dyrt, och i följd deraf litet, är vida vanligare än motsatsen. Man har dock här t. ex. en sockerbagare, som, med lika goda varor som någon, fälle sina priser 30 à 50 proc. under de öfrigas. Embetsbröderna spådde genast med tvetydigt medlidande mannens snara ruin, men det ser icke så ut, han säljer trefaldt så mycket som andra och kan derföre nöja sig med hälften mindre behållning på skålpundet och dock vinna mera än någon af skråbröderna.
*)Hvarochen känner pastorsadjunkters inkomster, unge juristers sportlar o. s. v. Bland dem finnes dock mången, som har ett par hundra rubel i räntor att betala om året.
**)Vid åtskilliga förslag till den medicinska kursens förlängning lärer ock skäligt afseende blifvit gjordt på denna omständighet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Följderna af Dyrheten i Helsingfors.
1 Tillförene hafva två eller tre artiklar beträffande detta ämne varit synliga i H:fors Tidn:r, och vi återupptage detsama nu, med skälig anledning af tidsomständigheterna. Ty aldrig hafva priserna på de oumbärligaste förnödenheter varit mera onaturligt uppstegrade, än under nu öfverståndna sommarmånader.
2 Frågan äger ett allmännare intresse, än man skulle tro vid första påseendet. Man skulle tycka att det för den stora allmänheten utom Helsingfors vore så temligen likgiltigt om stadsboerne här betalade för den eller den varan, det plagget, den förnödenheten mer eller mindre; ja man kan finna det godt och nyttigt att kringliggande landsorter profilera genom högre priser på deras i staden försålda varuartiklar. Och det vore i sjelfva verket så, om Helsingfors vore en handels-, en fabriksstad, som förenade den dubbla fördelen att rikta sig genom trafik på in- och utlandet och på samma gång rikta landet förmedelst komsumtion af dess produkter. Nu äger dock ett annat förhållande rum. Helsingfors' handel och fabriker äro icke af den utsträckning, att de i och för sig gifva staden någon betydenhet; dess bestämmelse att vara medelpunkten för landets styrelse och förvaltning, dess materiela och intellektuela bildning, korteligen dess embetsverk och dess universitet, är den för staden vida vägnar vigtigaste och mest utmärkande. Så betraktad, måste dess inflytande på hela landet vara oändligen mångfaldigt, och det skall icke blifva svårt att bevisa, det lefnadskostnadens större eller mindre dyrhet härstädes verkar tillbaka på en mängd förhållanden, som spörjas hundrade mil härifrån.
3 Hvad först angår sjelfva dyrheten, må våra förre vedersakare ursäkta, att vi alltfort antage densama såsom ett dagligen bekräftadt faktum, och det icke ett öfvergående, af tillfälliga omständigheter framkalladt, utan ett permanent, för långliga tider fortfarande ondt, hvars orsaker äro lättare att genomskåda, än dess följder. Dyrhet och billighet äro relativa begrepp och måste mätas efter närmast liggande jemförelser. Det rör oss derföre föga, om Helsingfors t. ex. i jemförelse med London och Petersburg ännu kan kallas en billig ort. Det vare nog att under finska förhållanden motsatsen äger rum. Man har väl anmärkt, att penningens värde i landet fallit efter silfvermyntets införande, och att priserna alltså öfverhufvudtaget stigit. Men utom det att denna prishöjning, långt ifrån att vara allmän, hittills endast förhöjt de tärande ståndens lyxartiklar, då deremot spanmål och andra de vigtigaste produkter fortfarande hållit ungefär de gamla prisen, så är den i sjelfva verket alltför ringa ännu, för att kunna på ett tillfredsställande sätt förklara det försprång Helsingfors tagit i prisstegring. Det är ett faktum, att en ungkarl, som annorstädes i landet depenserar 200 Rub. S:rRubel Silfver om året, här lefver upp 400, och att en familj här behöfver för sin existens minst en tredjedel mera, än i landsorterna, Wiborg möjligen undantaget. Här finnas, vi veta det väl, familjer af stånd, som icke depensera mera än 300 Rub. S:r, äfvensom studenter och andra ungkarlar, som komma tillrätta med nära hälften af denna summa. Men att sådant sker med yttersta inskränkning, hafva vi tillförene engång sökt i dagen lägga, och dyrheten blir dock densama, då man erinrar sig att dessa personer med samma inskränkningar annorstädes i landet kunna lefva ännu för hälften af deras depenser här.
4 När man stundom läser i tidningarna att smöret i Helsingfors betalas med 60 à 75 kop.kopek marken, potäter med 35 kop. kappen o. s. v. skulle man föreställa sig, att bords- förnödenheterna här äro de egentligen kostsama. Dock kommer dertill mycket annat. Hyrorna, ehuru i fallande, hafva stegrats till en i Finland oerhörd höjd. De flesta handtverkare af något anseende i yrket hålla omåttliga priser. Arbetslönerna för en rock, ett par fina stöflor o. d. täfla med de högsta i Petersburg och öfverstiga de i Hamburg och Stockholm brukliga. Knappt någonstädes äro nya möbler så dyra; nytt smide, nytt sadelmakarearbete, korteligen de flesta*)Att sälja dyrt, och i följd deraf litet, är vida vanligare än motsatsen. Man har dock här t. ex. en sockerbagare, som, med lika goda varor som någon, fälle sina priser 30 à 50 proc. under de öfrigas. Embetsbröderna spådde genast med tvetydigt medlidande mannens snara ruin, men det ser icke så ut, han säljer trefaldt så mycket som andra och kan derföre nöja sig med hälften mindre behållning på skålpundet och dock vinna mera än någon af skråbröderna. handtverkareprodukter, från sotarens allt till urmakarens, taxeras högre än man skäligen kunde vän|70 3|ta här i landet. Vi vilja icke tala om värdhusen. Den tribut man skattar till dem är frivillig och lätt undviklig, då deremot torgpriserna och handtverkarne pålägga stadsbon en tunga, hvilken han nödgas draga, om han vill eller icke.
5 Sanningen till heder må dock anmärkas, att manufakturvaror här fås billigare än på de flesta andra orter i landet, helst om man bidar med uppköpen till våren, då vanligen ett par köpmän göra cession, ett par andra råka i beknip och i båda fallen en mängd varor säljas under inköpspris. Handelns förkofran på sådan trafik lemnas derhän.
6 Förhållandet blir dock det ofvannämnda: orten är dyr, efter finsk måttstock. Vi hafva ansett det förtjena några rader icke för att deröfver uppstämma en klagovisa, hvilket vore onyttigt, men väl för att i någon mån söka utreda följderna af lefnadskostnadens stegring på en ort med den centrala ställning till landet, som Helsingfors måste äga.
7 Var betraktelse skall till en början beröra endast embetsmanna- och studerande corpserna, såsom de endast och af egna medel konsumerande, i motsats t. ex. mot handlande borgerskapet, handtverkarne och militären.
8 Börjom med studenterne.
9 Flertalet bland dessa utgöres af prestsöner; dernäst af civile tjenstemäns. Ynglingarnes tillgångar äro, med få undantag, beroende af fadrens. Äger alltså fadren ett godt pastorat och är barnskaran icke alltför talrik, så dansar ynglingen på rosor öfver ekonomins tistelfält. Kunde dock hända att en förnuftig far, för att icke vänja sin herr son vid depensen bestämmer en viss årlig summa, som icke får öfverskridas. Dock – denna, enligt fadrens åsigt mer än tillräckliga summa åtgår nätt och jemt till nödvändiga behof. Något deröfver behöfver ungdomen, och vid de åren lefver man för dagen. Hvar tager då ynglingen det bristande? Han lånar.
10 En annan yngling kommer icke så väl försedd till universitetet. Hans far är en föga bemedlad landskapellan eller en embetsman med 2 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. A.Rubel Bankoassignationer i årlig inkomst och familj. Mycket kan ej afläggas för pilten; han hushållar, det räcker ej till; han får stipendium, det förslår en tid. Möjligen går det likväl trögt för honom vid universitetet, och huru skall han taga sig ut? Det har ingen fara, han behöfver endast låna, låna några hundra eller tusen rubel, – det är ju så lätt att få lån i Helsingfors.
11 En tredje yngling är alldeles medellös. Han blir student och söker genast kondition. När han dermed hållit ut några år, märker han att mycken tid gått till spillo och att han för denna förspillda tid knappt äger ett par eller trehundrade rubel i behåll. Med dem reser han in och lyckas få stipendium, äfven han. Dermed kommer han tillrätta ett år. Men sedan? Sedan så lånar han. Hvad skulle han annat göra, det är dock det lättaste fortkomstmedel.
12 Låna är alltså den resurs alla tillgripa, mången af nödvändighet, än flera af obetänksamhet, men alla mer eller mindre dertill föranledda af de dryga depenser några års vistelse i Helsingfors erfordrar. Förhållandet äger sin beklagliga verklighet. Oaktadt alla de nära åttatusen silfverrubel universitetet årligen utdelar i stipendier, oaktadt alla enskilda understöd och sparpenningar af en tidsödande kondition, ökar sig år från år skuldsättningen inom studerande corpsen på ett oroande sätt. Lättheten att erhålla borgen och lån bidrar i sin mån dertill, men hufvudorsaken är den oftanämnda.
13 Och nu tänke man sig hälften, ja två tredjedelar af alla de unge män, hvilka från universitetet ingå på tjenstemannabanorna, skuldsatte – man tänke sig dem med extraordinariers små inkomster*)Hvarochen känner pastorsadjunkters inkomster, unge juristers sportlar o. s. v. Bland dem finnes dock mången, som har ett par hundra rubel i räntor att betala om året. dragande en räntebörda af 500 till och med 3 och 4 000konsekvensändrat/normaliserat rubels gäld, man lägge härtill den ofta tidiga omsorgen om en familj och föreställe sig så deras framtid. Det ges ingenting; som till den grad förlamar mod, drift och arbetshåg, som den tryckande känslan af skuldsättning. Än mer: det gifves ingenting, som ställer den verksame mannen i ett mera plågsamt beroende. Hvad måste icke den skuldsatte hålla till godo, hvad frestas han icke att låta bruka sig till, för utsigten att engång blifva sin börda qvitt! Och när man då betänker, att en så stor del af landets yngre tjenstemän redan från universitetet medför skulder, hvilka ej sällan vidhängla intill deras sena ålderdom, ville man gerna tillsluta ögonen för följderna af ett ondt, ofta lättsinnigt åsamkadt, men städse vådligt i sina verkningar både för samhället och den enskilde.
14 Att mången ung man inom få år lyckas betala sina vid akademien gjorda skulder, gör experimentet icke mindre vådligt. För öfrigt beror skuldsättningen mycket af studiitidens långvarighet. Läkare, som för sin akademiska kurs använda den längsta tid, lemna nästan samt och synnerligen universitetet med flera tusen rubels skuld**)Vid åtskilliga förslag till den medicinska kursens förlängning lärer ock skäligt afseende blifvit gjordt på denna omständighet.. Magistergraden, som medför flera års studier utan direkt fördel i befordringsväg, fordrar, bland andra skrifprof, äfven mången revers. Samtliga yngre akademiska lärare, som icke äga enskild förmögenhet, äro eller hafva varit skuldsatte. Theologiæ- och jurisstuderande, som väl använda sin tid, komma lättare från saken; men äfven dem kosta andra, tredje och fjerde året vid akademien mången gång hvar sin revers.
15 Att under sådana förhållanden ofta nog slarf äger rum vid studierna, för att få dem undan så snart som möjligt, är lika allmänt kändt som beklagadt. Det är härutinnan dyrheten i en universitetsstad länder en sann vetenskaplig bildning till oberäknelig nackdel. Å andra sidan åter, när fråga förevarit om reform i vissa lärokurser, såsom nu sednast i prestbildningen, uppstå betänkliga kollisioner mellan nitälskan för en solid underbygnad i ämnet och farhågan att genom förlängd lärotid antingen utestänga medellöse från universitetet, eller öka den redan bekymmersama vådan af skuldsättning inom studerande corpsen.
16 Tjenstemannens ställning i Finland är i flera afseenden lyckligare än i Sverige och månget annat land. Hans aflöning är, efter finsk måttstock, tillräcklig, någon gång riklig, hans verksamhet ordnad och lagbunden, hans förtjenster gälla hvad de kunna. Lefnadssättet bland tjenstemännen, och särskildt dem i Helsingfors, har härintills i allmänhet icke heller varit sådant, att det kunnat kallas öfverdrifvet; hvad ock utländska exempel må ha verkat de sednare åren. Under sådana förhållanden är det en märkelig företeelse, hvilken i sinom tid föranledde den välgörande inrättningen af civilstatens enke- och pupillkassa, att de fleste tjenstemän vid sitt frånfälle efterlemna sina|70 4| familjer i behöfvande omständigheter, mången ett till konkurs hemfallet bo. Orsaken är trefaldig: vidhängande skuld från universitetsåren, sena giften, lefnadskostnadens dyrhet.
17 Vi inskränke oss åter till Helsingfors. Den unge embetsmannen ser under en följd af år räntorna på gamla skulder uppsluka det lilla öfverskott, han möjligen annars kunde inbespara. Ungkarlslifvet är depensivt, men familjelifvet förekommer honom än depensivare. Han gifter sig sent och i besittning af förmånliga inkomster. Hans maka är ung, kanske 20 år yngre, och vid denna olikhet i ålder är den husliga trefnaden icke nog; något måste uppoffras på sällskapskretsarna. Budgeten för året vexer, resultatet blir det vanliga, och när mannen efter naturens ordning kallas hädan, öfverlefves han af en enka i medelåldern och barn i omyndiga år, brödlösa, om icke pupillkassan vore.
18 Man kommer dock slutligen derhän, att lefnadskostnaden härstädes utarmar embetsmännen. Man ser dem ofta föra ett indraget lefnadssätt, ekonomisera med att uthyra sina rum under sommaren och derunder vistas på landet med sina familjer. Och likväl lyckas få af dem efterlemna någon förmögenhet, såvida de icke njutit extraordinära inkomster.
19 Blott den som rätt vet uppskatta den fasthet i handlingssätt och öfvertygelse, som endast är möjlig under en ekonomiskt oberoende ställning, inser alla fördelarna af en såbeskaffad ställning, likasom han ej är okunnig om alla vådorna af en motsatt.
20 Till Helsingfors strömma från alla delar af landet kapitaler, som i Finland med skäl kallas rika. Stora allmänna och enskilda bygnadsföretag gifva arbetsförtjenst åt den finske och ryske arbetaren, talrika resande införa penningar till orten. Och likväl är kronan den enda rika, tjenstemannen slår sig fram så godt han kan, köpmannen vigilerar, men det vill ej slå sig till pennings, studenten lefver på krita, handtverkaren bygger stora hus på lån och den lägsta arbetande klassen är man som bäst betänkt uppå att inrymma i ett ofanteligt fattighus. Hvart penningarne taga vägen vet ingen.