1 Denna rubrik kan synas något rumlande, men förskräcks icke, käre läsare, den kommer att på sitt sätt predika nykterhet – icke den s. k. absoluta, men den menskligt möjliga nykterheten, sådan våra förhållanden fordra, samvetet gillar samt helsa och god ordning med nöje finna sig i.
2 Ifrare i alla länder må råka i harnesk, men vi kunna icke hjelpa det: den absoluta nykterheten är ett oting, ett nonsens, lika omöjligt och lika oförnuftigt, som t. ex. företaget att aldrig upptända eld, för det att elden beklagligen lagt flera blomstrande städer i aska. Tack vare finska landsmäns sunda omdöme, de på sin tid beprisade nykterhetsföreningarne ha aldrig slagit rot i vårt land; det är blott af andra länders, deribland Sveriges, nyaste historia vi hämtat det lärorika skådespelet af vanmakten hos en idé, som vill korrigera den menskliga naturen med maktspråk, utan att rådfråga dess behofver, vanor och billiga fordringar. Nykterhetsföreningarnes tid är förbi, de hafva hastigt förtvinat i deras egen orimlighet, men den menniskovänliga goda afsigt hvilken de haft att tacka för sin tillvaro, har icke derföre blifvit ofruktbar. Den upplefver ånyo under andra former och på ett sätt, som framför allt vill åstadkomma det praktiskt utförbara, det i längden varaktiga.
3 Ja det är sannt, att bränvinet måste bort. Det är icke, likasom mycket annat, ett inbilladt ondt, som spökar i uppskrämda patrioters hjernor – det är icke ett tidens förkastade barn, som ett mode fördömer i dag och en nyck för tillbaka i morgon – nej, det är ett verkligt, ett fruktansvärdt gift, som gnagar på slägtens och nationens innersta kärna, det är ett nytt barbari, som hotar att uppsluka oss, en djurisk hedendom, som offrar åt lustarnas Moloch allt det heligaste i himmelen och på jorden: Gud, fosterland, pligt, heder, helsa, dageligt bröd, kropp och själ, samtid och efterverld. Ännu femtio eller hundrade år af lika vexande dryckenskap, och vi skola vara en förtappad nation af fånar och uslingar.
4 Bort måste bränvinet!
5 Så mycket är klart och blir det mera för hvarje dag. Men derefter kommer det kinkiga, det ännu oafgjorda: sättet. Förbjuda det tvärt? Omöjligt; det vore ett nykterhetstvång, ännu vanmäktigare än en nykterhetsförening. Beskatta det drygt? Ja väl, det är godt, men gör ännu icke tillfyllest. Upplysa med skrifter? Också förträffligt, men ännu icke nog. Föregå med exempel? Riktigt och bra, men ännu icke nog. Alla dessa medel, som äro så prisvärda och så sannt uttänkta, skola förfela sitt ändamål, derest de icke stöda sitt krig emot brännvinet på erkännandet deraf att bränvinet är ett behof.
6 Bland många andra, har äfven denna tidning nyss höjt sin röst i en serie af artiklar mot bränvinet. Utgående från den riktiga synpunkt, att det ondas ursprung måste vara bekant, innan botemedlet kan finnas, har en annan hand i vårt blad sökt bränvinets rot i okunnigheten, samverkande med flera inre och yttre anledningar. Vidare nämndes Liebigs åsigt, att nöden vore bränvinets upphof, icke ensamt dess följd.
7 Okunnighet och fattigdom – ja väl. Men mäktigare än dessa anledningar är en naturnödvändighet – klimatet. Der menniskan nio månader af året kämpar mot köld och frost, der hon ofta känner sina leder stelna, sina sinnen förtröttas och sitt mod sjunka under det hårda arbetet, der blir en lifvande, värmande dryck ett behof, hon tager den hvar hon lättast får – och bränvinet är dertill så lämpligt, emedan det icke behöfver eld för att värmas och värma; långt från hemmets eldstad medföres det i skogen, på sjön, på landsvägen; en ringa mängd deraf är tillräcklig att för ögonblicket lifva arbetarens mod och bryta udden af nordens köld. Den första angenäma känslan af värma och välbehag lockar så lätt till förnyade njutningar, flaskan anlitas oftare, ruset är färdigt, förslappningen följer och med den behofvet af nya retelser. Detta är brännvinets korta historia och hemligheten af dess makt i vår nordiska bygd.
8 I sjelfva verket är dryckenskapen aldrig en allmän last i de varma klimaterna. Det är först nordligare, på Britanniens öar, i norra Tyskland, i de skandinaviska rikena, i Finland och i Ryssland, som rusdryckerna drifva sitt fruktansvärda ofog med menniskors välfärd, och retelsen af dessa gifter blir allt större i samma mån klimatet blir kallare, hvarföre ingen så vanvettig fyllhund finnes, som Lappen och de nordasiatiska stammarne. Hela nordens historia bär vittne derom. Ty det är bekant, att dryckenskapen här är mycket äldre än bränvinet; man vet att våra förfäder visste att tillreda det oskyldiga mjödet, det närande ölet så starka, att det kära ruset icke uteblef.*)Behöfva vi erinra om konung Fjolner, som drunknade rusig af mjöd? I en sednare tid klagade konung Gustaf I att de finska bönderna i Lojo »slogo sig fulle med öl, ropade och skriade, så att ingen fick hvarken höra eller tala för dem».konsekvensändrat/normaliserat
9 Om det derföre måste erkännas, att bränvinets bruk och förfärliga missbruk ytterst äro föranledda af klimatets hårdhet och sålunda grundas på ett verkligt behof, så är högeligen att befara, det hvarken förbud, beskattning, skrifter eller exempel förmå att i längden hejda dess framfart, derest man icke lyckas gifva detsamma en efterträdare, hvilken, med samma egenskaper att lifva, styrka och värma, tillika vore för helsa och välfärd nyttig eller åtminstone oskadlig, framförallt icke berusande och dertill ej heller dyrare, än att äfven arbetaren kunde förbruka samma dryck i sitt dagliga lif.
10 Vi ha sett exempel, att man på fartyg, som haft det prisvärda mod att gå till sjöss utan bränvin ombord, sökt ersätta detsamma med thé. Men théet är dyrt, för härdade kroppar för svagt och dock i längden förslappande. Dessa fartygs exempel ha derföre blifvit utan efterföljd.
|78 3|
11 Mångenstädes på landet ser man kaffet, som numera inträngt i den fattigaste koja, med mera framgång ersätta bränvinets bruk.*)Man har exempel på stora gästabud i Savolaks och andra orter, der ingen annan dryck varit synlig, än kaffe. Dock gäller äfven om kaffet, med dess tillbehör sockret, samma klagan, som om théet. Det är för dyrt och kan, likasom det förra, ej utan omvägar medföras utomhus.
12 När nu mjödet, såsom svagt och kylande, än mindre kan komma i fråga, veta vi ingenting så lämpligt att blifva bränvinets efterträdare, som ölet, dess företrädare. Egenskaper, pris och tillverkning gifva denna dryck ett obeskrifligt stort företräde. Ölet är sundt, närande och värmande, äfven om det drickes iskallt. Det medföres lätt öfverallt, det berusar icke,**)Att ölet kan göras mera berusande, än det nu brukliga, vilja vi icke bestrida. Men aldrig såsom bränvinet likväl. derest det icke njutes omåttligt – och hvar finnes den gudsgåfva, som icke förderfvas af omåttligt bruk? Det bör kunna säljas godt för 10 à 15 kopek silfver per kanna och derigenom, äfven i proportion till dess svaghet, underbjuda bränvinet i pris samt blifva tillgängligt för arbetarens dagliga behof. Det tillverkas slutligen hemma i eget land, af eget lands korn och humle; ingen kopek deraf behöfver tynga i handelsvågen. Det är dessutom af ålder bekant och af mången värderadt redan härförinnan.
13 Onekligen är det icke en slump, att i samma mån fosterlandskärleken, sedligheten och klokheten uppresa sig i rättmätig vrede mot bränvinet, i samma mån gör ölet märkvärdiga landvinningar, så att sedan två eller tre år nära hvarannan stad i Finland har eller får sitt ölbryggeri, hvaraf flera i stor skala, förutom det som af ålder tillverkas i landsbygderna. Det är icke heller en slump, att man nu redan icke så sällan ser bonden dricka, som fordom, sitt öl. Det är fastmer den riktiga, fast omedvetna instinkten, att häri ligger botemedlet för ett förfärligt ondt; det är en af dessa i stillhet verkande revolutioner, som efterhand förändra ett helt folks vanor och böjelser – denna gång lyckligtvis till det goda.
14 För någon tid sedan ställde vi, till hälften på skämt, till hälften på allvar, ölet i krig mot champagnen. Då var det den slösande franske markisen som nödgades vika för den sparsame borgerlige bryggaren. Denna gång nödgas en annan vika; det är den vilde röfvaren, som plundrat millioner på deras timliga och eviga väl, den ursinnige mördaren, som har på sitt samvete flera mord än tusende Adamsöner. Utan nåd och förbarmande måste han vika. Den lille David skall draga till strid mot den glupske Goliath och förgöra honom; den lilla ölbuteljen skall uppsluka det stora bränvinsankaret – och hvar och en, som med ord eller gerning utskickar dessa små apostlar af glas till bondens hydda, fiskarens båt, sjömannens däck, ja sjelfva den rikaste boning, der rusdryckerna kråma sig med granna etiketter, – han skall i sin mån hafva bidragit att rensa fängelserna, tömma krogarna samt återföra endrägt och välstånd i de nyss eländiga kojorna. Han skall hafva tagit från folket en last och gifvit en näring i stället.
15 Visst skola de ropa ve och förbannelse, alla dessa krögare, som härtills blifvit rika på landsmäns och medmänniskors ofärd; visst skola de ropa på våld och förtryck, alla dessa drinkare, som härtills fått bortsupa heder och samvete, ja ända till sista skymten af menniskovärde. Men folk och land skola glädjas deråt, kristendom och, förnuft skola återtaga sin eviga rätt, och framtiden skall icke mera gapa mot oss som en hotande afgrund, färdig att uppsluka hela slägtens välfärd i bränvinets syndaflod.
16 Bort med bränvinet. Ned med ruset, hvad namn det bära må! Beskatta det tiofaldt, inskränk det hundrafaldt, ställ lagen, upplysningen och exemplet i fast förbund till att utrota dess skändliga ocker med menniskosjälar; men glöm icke dervid en bundsförvandt, som kan synas föga betyda, men som, lik Egyptiernes Ibis, småningom skall uppäta krokodilernas ägg – glöm icke, käre läsare, att ölet en dag kan vara bestämdt att spela en roll i nordens sedehistoria.
*)Behöfva vi erinra om konung Fjolner, som drunknade rusig af mjöd? I en sednare tid klagade konung Gustaf I att de finska bönderna i Lojo »slogo sig fulle med öl, ropade och skriade, så att ingen fick hvarken höra eller tala för dem».konsekvensändrat/normaliserat
*)Man har exempel på stora gästabud i Savolaks och andra orter, der ingen annan dryck varit synlig, än kaffe.
**)Att ölet kan göras mera berusande, än det nu brukliga, vilja vi icke bestrida. Men aldrig såsom bränvinet likväl.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bränvinets efterträdare.
1 Denna rubrik kan synas något rumlande, men förskräcks icke, käre läsare, den kommer att på sitt sätt predika nykterhet – icke den s. k. absoluta, men den menskligt möjliga nykterheten, sådan våra förhållanden fordra, samvetet gillar samt helsa och god ordning med nöje finna sig i.
2 Ifrare i alla länder må råka i harnesk, men vi kunna icke hjelpa det: den absoluta nykterheten är ett oting, ett nonsens, lika omöjligt och lika oförnuftigt, som t. ex. företaget att aldrig upptända eld, för det att elden beklagligen lagt flera blomstrande städer i aska. Tack vare finska landsmäns sunda omdöme, de på sin tid beprisade nykterhetsföreningarne ha aldrig slagit rot i vårt land; det är blott af andra länders, deribland Sveriges, nyaste historia vi hämtat det lärorika skådespelet af vanmakten hos en idé, som vill korrigera den menskliga naturen med maktspråk, utan att rådfråga dess behofver, vanor och billiga fordringar. Nykterhetsföreningarnes tid är förbi, de hafva hastigt förtvinat i deras egen orimlighet, men den menniskovänliga goda afsigt hvilken de haft att tacka för sin tillvaro, har icke derföre blifvit ofruktbar. Den upplefver ånyo under andra former och på ett sätt, som framför allt vill åstadkomma det praktiskt utförbara, det i längden varaktiga.
3 Ja det är sannt, att bränvinet måste bort. Det är icke, likasom mycket annat, ett inbilladt ondt, som spökar i uppskrämda patrioters hjernor – det är icke ett tidens förkastade barn, som ett mode fördömer i dag och en nyck för tillbaka i morgon – nej, det är ett verkligt, ett fruktansvärdt gift, som gnagar på slägtens och nationens innersta kärna, det är ett nytt barbari, som hotar att uppsluka oss, en djurisk hedendom, som offrar åt lustarnas Moloch allt det heligaste i himmelen och på jorden: Gud, fosterland, pligt, heder, helsa, dageligt bröd, kropp och själ, samtid och efterverld. Ännu femtio eller hundrade år af lika vexande dryckenskap, och vi skola vara en förtappad nation af fånar och uslingar.
4 Bort måste bränvinet!
5 Så mycket är klart och blir det mera för hvarje dag. Men derefter kommer det kinkiga, det ännu oafgjorda: sättet. Förbjuda det tvärt? Omöjligt; det vore ett nykterhetstvång, ännu vanmäktigare än en nykterhetsförening. Beskatta det drygt? Ja väl, det är godt, men gör ännu icke tillfyllest. Upplysa med skrifter? Också förträffligt, men ännu icke nog. Föregå med exempel? Riktigt och bra, men ännu icke nog. Alla dessa medel, som äro så prisvärda och så sannt uttänkta, skola förfela sitt ändamål, derest de icke stöda sitt krig emot brännvinet på erkännandet deraf att bränvinet är ett behof.
6 Bland många andra, har äfven denna tidning nyss höjt sin röst i en serie af artiklar mot bränvinet. Utgående från den riktiga synpunkt, att det ondas ursprung måste vara bekant, innan botemedlet kan finnas, har en annan hand i vårt blad sökt bränvinets rot i okunnigheten, samverkande med flera inre och yttre anledningar. Vidare nämndes Liebigs åsigt, att nöden vore bränvinets upphof, icke ensamt dess följd.
7 Okunnighet och fattigdom – ja väl. Men mäktigare än dessa anledningar är en naturnödvändighet – klimatet. Der menniskan nio månader af året kämpar mot köld och frost, der hon ofta känner sina leder stelna, sina sinnen förtröttas och sitt mod sjunka under det hårda arbetet, der blir en lifvande, värmande dryck ett behof, hon tager den hvar hon lättast får – och bränvinet är dertill så lämpligt, emedan det icke behöfver eld för att värmas och värma; långt från hemmets eldstad medföres det i skogen, på sjön, på landsvägen; en ringa mängd deraf är tillräcklig att för ögonblicket lifva arbetarens mod och bryta udden af nordens köld. Den första angenäma känslan af värma och välbehag lockar så lätt till förnyade njutningar, flaskan anlitas oftare, ruset är färdigt, förslappningen följer och med den behofvet af nya retelser. Detta är brännvinets korta historia och hemligheten af dess makt i vår nordiska bygd.
8 I sjelfva verket är dryckenskapen aldrig en allmän last i de varma klimaterna. Det är först nordligare, på Britanniens öar, i norra Tyskland, i de skandinaviska rikena, i Finland och i Ryssland, som rusdryckerna drifva sitt fruktansvärda ofog med menniskors välfärd, och retelsen af dessa gifter blir allt större i samma mån klimatet blir kallare, hvarföre ingen så vanvettig fyllhund finnes, som Lappen och de nordasiatiska stammarne. Hela nordens historia bär vittne derom. Ty det är bekant, att dryckenskapen här är mycket äldre än bränvinet; man vet att våra förfäder visste att tillreda det oskyldiga mjödet, det närande ölet så starka, att det kära ruset icke uteblef.*)Behöfva vi erinra om konung Fjolner, som drunknade rusig af mjöd? I en sednare tid klagade konung Gustaf I att de finska bönderna i Lojo »slogo sig fulle med öl, ropade och skriade, så att ingen fick hvarken höra eller tala för dem».konsekvensändrat/normaliserat
9 Om det derföre måste erkännas, att bränvinets bruk och förfärliga missbruk ytterst äro föranledda af klimatets hårdhet och sålunda grundas på ett verkligt behof, så är högeligen att befara, det hvarken förbud, beskattning, skrifter eller exempel förmå att i längden hejda dess framfart, derest man icke lyckas gifva detsamma en efterträdare, hvilken, med samma egenskaper att lifva, styrka och värma, tillika vore för helsa och välfärd nyttig eller åtminstone oskadlig, framförallt icke berusande och dertill ej heller dyrare, än att äfven arbetaren kunde förbruka samma dryck i sitt dagliga lif.
10 Vi ha sett exempel, att man på fartyg, som haft det prisvärda mod att gå till sjöss utan bränvin ombord, sökt ersätta detsamma med thé. Men théet är dyrt, för härdade kroppar för svagt och dock i längden förslappande. Dessa fartygs exempel ha derföre blifvit utan efterföljd.
|78 3|11 Mångenstädes på landet ser man kaffet, som numera inträngt i den fattigaste koja, med mera framgång ersätta bränvinets bruk.*)Man har exempel på stora gästabud i Savolaks och andra orter, der ingen annan dryck varit synlig, än kaffe. Dock gäller äfven om kaffet, med dess tillbehör sockret, samma klagan, som om théet. Det är för dyrt och kan, likasom det förra, ej utan omvägar medföras utomhus.
12 När nu mjödet, såsom svagt och kylande, än mindre kan komma i fråga, veta vi ingenting så lämpligt att blifva bränvinets efterträdare, som ölet, dess företrädare. Egenskaper, pris och tillverkning gifva denna dryck ett obeskrifligt stort företräde. Ölet är sundt, närande och värmande, äfven om det drickes iskallt. Det medföres lätt öfverallt, det berusar icke,**)Att ölet kan göras mera berusande, än det nu brukliga, vilja vi icke bestrida. Men aldrig såsom bränvinet likväl. derest det icke njutes omåttligt – och hvar finnes den gudsgåfva, som icke förderfvas af omåttligt bruk? Det bör kunna säljas godt för 10 à 15 kopek silfver per kanna och derigenom, äfven i proportion till dess svaghet, underbjuda bränvinet i pris samt blifva tillgängligt för arbetarens dagliga behof. Det tillverkas slutligen hemma i eget land, af eget lands korn och humle; ingen kopek deraf behöfver tynga i handelsvågen. Det är dessutom af ålder bekant och af mången värderadt redan härförinnan.
13 Onekligen är det icke en slump, att i samma mån fosterlandskärleken, sedligheten och klokheten uppresa sig i rättmätig vrede mot bränvinet, i samma mån gör ölet märkvärdiga landvinningar, så att sedan två eller tre år nära hvarannan stad i Finland har eller får sitt ölbryggeri, hvaraf flera i stor skala, förutom det som af ålder tillverkas i landsbygderna. Det är icke heller en slump, att man nu redan icke så sällan ser bonden dricka, som fordom, sitt öl. Det är fastmer den riktiga, fast omedvetna instinkten, att häri ligger botemedlet för ett förfärligt ondt; det är en af dessa i stillhet verkande revolutioner, som efterhand förändra ett helt folks vanor och böjelser – denna gång lyckligtvis till det goda.
14 För någon tid sedan ställde vi, till hälften på skämt, till hälften på allvar, ölet i krig mot champagnen. Då var det den slösande franske markisen som nödgades vika för den sparsame borgerlige bryggaren. Denna gång nödgas en annan vika; det är den vilde röfvaren, som plundrat millioner på deras timliga och eviga väl, den ursinnige mördaren, som har på sitt samvete flera mord än tusende Adamsöner. Utan nåd och förbarmande måste han vika. Den lille David skall draga till strid mot den glupske Goliath och förgöra honom; den lilla ölbuteljen skall uppsluka det stora bränvinsankaret – och hvar och en, som med ord eller gerning utskickar dessa små apostlar af glas till bondens hydda, fiskarens båt, sjömannens däck, ja sjelfva den rikaste boning, der rusdryckerna kråma sig med granna etiketter, – han skall i sin mån hafva bidragit att rensa fängelserna, tömma krogarna samt återföra endrägt och välstånd i de nyss eländiga kojorna. Han skall hafva tagit från folket en last och gifvit en näring i stället.
15 Visst skola de ropa ve och förbannelse, alla dessa krögare, som härtills blifvit rika på landsmäns och medmänniskors ofärd; visst skola de ropa på våld och förtryck, alla dessa drinkare, som härtills fått bortsupa heder och samvete, ja ända till sista skymten af menniskovärde. Men folk och land skola glädjas deråt, kristendom och, förnuft skola återtaga sin eviga rätt, och framtiden skall icke mera gapa mot oss som en hotande afgrund, färdig att uppsluka hela slägtens välfärd i bränvinets syndaflod.
16 Bort med bränvinet. Ned med ruset, hvad namn det bära må! Beskatta det tiofaldt, inskränk det hundrafaldt, ställ lagen, upplysningen och exemplet i fast förbund till att utrota dess skändliga ocker med menniskosjälar; men glöm icke dervid en bundsförvandt, som kan synas föga betyda, men som, lik Egyptiernes Ibis, småningom skall uppäta krokodilernas ägg – glöm icke, käre läsare, att ölet en dag kan vara bestämdt att spela en roll i nordens sedehistoria.