1 Vi hafva uttalat några anmärkningar om literaturens publik; vi skola nu tala om konstens.
2 Vi stå här på ett fält, som är vida obestämdare. Hvad är konst? Arkitekturen är konst; vi kunna ej tala om dess publik, ty om den har någon i Finland, så flyter denna publik tillsamman med alla dem som ha sinne för det vackra i en kyrkas byggnad, en smakfull façad, ett täckt landthus o. s. v. Detta sinne har utbildats på många håll de sednare åren, derpå finnas grundade bevis i sten och träd; och om ännu mycket är öfrigt att önska, så vore det blindt att förbise skillnaden mellan nu och fordom i städernas byggnadssätt och i vissa villor och byggnader på egendomar i landsorterna.
3 Skulpturen är konst, men saknar här i landet publik. Studentkorpsens och Konstföreningens införskrifna gipser ha ännu ej hunnit utbreda dess inflytande; kringvandrande Italienares illa gjutna byster än mindre. Dock gifvas enskilda undantag.
4 Poesin är konst; dess publik ingår i den sköna literaturens och till en del i musikens, ty som deklamation och improvisation har den mycket sällan uppträdt i Finland.
5 Dansen i dess artistiska utbildning är konst*)Den har i Finland en enda representant: Mad:lle Alina Frasa., och likväl kunna vi ej tala om dess publik, ty der den finnes, ingår den i theaterns och förblandas med den. Våra släpande, hvirflande och polkande sällskapsdanser torde icke göra anspråk på denna ära. Det artistiska elementet deri, behaget, har måhända funnits i våra mödrars ungdom, men nu är det försvunnet.
6 Återstå måleriet, musiken och theatern. När vi tala om deras publik, förstå vi dermed å ena sidan icke artister, å an|102 3|dra sidan icke dem, som någongång köpa en lithografi, besöka en konsert eller applådera en pjes, utan dem, som för någon af dessa konstgenrer visa vänskap, intresse och välvilja. Måleri och theater söka, med högst få undantag, sin publik bland de bildade klasserna. Långa tidsrymder, utmärkta konstnärer och gynsamma förhållanden fordras, innan denna publik, såsom i flera länder af södra och medlersta Europa, kan rekrytera sina leder bland massan af folket. Det kan vara tvifvel underkastadt, om detta ens någonsin sker här i norden, der så hårda försakelser och stränga arbeten ständigt draga menniskans håg från det ideelt sköna till det kroppsligt nödvändiga.
7 Måleriet är som konst både ungt i Finland och föga spridt. Största delen af altartaflorna, mängdens enda mönster, äro temligen skrala som taflor betraktade och behöfva utbytas mot bättre. Andliga och verdsliga trädsnitt, hvarmed allmogen öfversvämmas i böcker och plancher, äro*)Se t. ex. den vidriga boken »Menniskohjertat ett Herrans tempel eller djefvulens bostad.» så under all kritik usla, att bibelns heliga bilder i dem framstå som afskyvärda karrikatyrer**)Med undantag af några nyare arbeten.. Dessa karrikatyrers stora spridning bevisar tillräckligt, att målarekonsten saknar all publik ibland massorna.
8 Enskilda mästare, såsom Hr Ekman, verka mycket godt i sin närhet. Det är likväl hufvudsakligen Finska Konstföreningen man har att tacka för den bättre tid, som nu begynner randas för måleriet i Finland. Småningom utbildar sig smaken derför genom expositioner i Helsingfors och Åbo, – alla talrikt besökte – genom taflor spridda vid lottningen kring hela landet och särdeles genom ritskolorne och öfrige af Föreningen understödde målare, hvilkas arbeten i en nära framtid komma hela landet till godo. Att derföre anse Konstföreningen inrättad till förmån för Helsingfors och Åbo, är mycket orätt. Att den ej heller så blifvit uppfattad, bevisar en icke obetydlig teckning i flere landsorter. Så finnes visserligen af Konstföreningens 512 medlemar 212 i Helsingfors och 99 i Åbo, men öfriga städer ingå deri med 179, nemligen i Vasa 18, i Uleåborg och Tamerfors hvardera 17, Villmanstrand 13, Wiborg 11, Nyslott och Sordavala hvardera 10, Kristinestad 9, Kuopio och Lovisa hvardera 8, Borgå och Raumo hvardera 7, Torneå 6, Nystad 5, Ekenäs, NyCarleby och Kajana hvardera 4, Jakobstad, Fredrikshamn, Kexholm och Heinola hvardera 3, samt GamlaCarleby, NådendalBjörneborg, Brahestad, S:t Michel, Tavastehus, Joensuu, Jyväskylä och Kaskö hvardera 1. I S:t Petersburg finnas 22 delägere. Det bör märkas, att några af ofvannämnde tecknat beständiga aktier, andra åter flera årsaktier. Sistlidet år antecknades icke mindre än 98 nya ledamöter, hvaribland 8 beständiga.
9 Ville man bedöma musikens publik efter dess urgamla och och allmännaste yttring i kyrkosången, så nödgas man beklaga, att det konstnärliga elementet, den musikaliska utbildningen, der alldeles saknas. Orgeln och psalmen, likasom altartaflorna, i deras nuvarande vanliga skick, vexla oändligt mycket godt för andakten och hjertat, men ganska litet för konsten. I de flesta kyrkor både sjunges spelas föga rent. Likväl måste erkännas, att musiken, såsom den populäraste, den lättfattligaste af alla konster, mer än de öfriga kan söka sig en publik bland den stora mängden. Vi ha förut gjort den anmärkning, att finska folket är mera poetiskt, men mindre musikaliskt, än båda dess granner i öster och vester. Emellertid, såframt vi antaga intresse och välvilja som ensam måttstock, har musiken äfven i Finland sin stora publik, som med varma hjertan lyssnar till folkvisans enkla melodier.
10 Konsertmusikens publik är naturligtvis ganska inskränkt och beräknas i städerna vanligen till endast två procent af folkmängden. Äfven Helsingfors, der musiken vunnit sin högsta utbildning, kan ej räkna sin stående konsertpublik högre än emellan 3 och 400 personer. Det har ofta synts oss obilligt, när man klandrar denna publik för det att den ej hinner till åt alla, hvilket är både ekonomiskt och musikaliskt omöjligt. Utom den finnas andra, som efter råd och lägenhet besöka en konsert – Symfoniföreningen har 1 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare – och när vi härifrån afräkna vidpass en tredjedel, som ditföres af modet och nyfikenheten, våga vi antaga, att Helsingfors äger en dubbelt större bildad musikalisk publik, än andra städer, nemligen 4 procent af folkmängden. Stundom hör man talas om mycket besökta konserter i de mindre städerna. Det sällsynta, det på förhand ryktbara samlar ofta publik, utan att denna derföre är musikalisk. En säkrare måttstock gifva försäljningen af noter samt antalet af pianoforten. Båda äro i tilltagande. Äfven musiken har sin vetenskapliga literatur, som törhända säljer 200 exx., sin praktiska (skolor och stycken för nybegynnare), som torde sälja 4 à 500 exx., samt sin sköna literatur, visan och dansen, som afsätter 4 à 600 exemplar.
11 Omsättningen af musikalier är ganska betydlig i Helsingfors, der den bedrifves i tre boklådor och en musikhandel med lånebibliothek; i Åbo omsättes ock mycket, i de öfriga städerna mindre. Landets 6 eller 7 musikaliska instrumentmakare afsätta måhända 40 pianoforten om året, men dubbelt så många reqvireras från Petersburg. Räknar man städernas invånare till 85 000konsekvensändrat/normaliserat och ståndspersoner på landet till 25 000konsekvensändrat/normaliserat samt tager deraf 2 procent, så skulle den bildade och verkligt musikaliska publiken i Finland endast utgöra 2 200konsekvensändrat/normaliserat personer. Men vi medgifva, att denna ziffra är ganska obestämd.
12 Theatern kan, enligt en erfaren theaterföreståndares uppgifter, nästan öfverallt i Finland och Sverige beräkna en ständig publik (habítué) om 4 procent samt en då och då återkommande om andra 4 procent af städernas folkmängd. För Helsingfors utgöra dessa 8 procent 1 600konsekvensändrat/normaliserat personer, hvilka nära tre gånger fylla theatersalongen. Detta slår in med den erfarenhet, att goda stycken här i medeltal gifva 3 goda hus. Somliga gifva 5 à 7 inom en månad. Den talrikaste publik i Finland vann »Kung Carls Jagt»,konsekvensändrat/normaliserat som inom 4 veckor gaf 9 hus med inalles öfver 5 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare. Men utom det att detta stycke gynnades af ovanliga förhållanden, återsågos många af åhörarne flera, ja några alla gånger. »Sommarnatten» gaf 7 och »Den Bergtagna» 6 goda hus å rad i Helsingfors. »Urdur» likaledes 6 hus. Man finner, att det musikaliska intresset här är med i spelet. Öfverhufvud är theatern den tacksamaste af alla konstgenrer och skulle, enligt beräkning af 8 procent i Finland äga en publik af nära 9 000konsekvensändrat/normaliserat personer, derest den spelade öfverallt. Men att denna publik ej utan afbrott fyller salongen, det kommer deraf att den är så spridd, hvilket åter medför ekonomiska betänkligheter och omöjligheten att ständigt bjuda nytt. Genom denna obeständigt har theatern hos oss blifvit en nomad, som, likt öknens vildar, drager från betesmark till betesmark och flyttar sina tält när betet är slut – utan tvifvel en stor olycka för konsten.
13 Theaterns publik är för öfrigt i stark tillvext på samma gång som fördomarna mot den försvinna. Bevis härpå äro de oräkneliga sällskapstheatrar, som uppstå, likt blommor om våren, på nästan alla punkter af Finland. Låt vara, att konsten der är bisak och nöjet hufvudsak, så måste dock erkännas, att en konstgenre, som väcker så allmänt intresse, förtjenar en noggrann vård och, der den är äkta, en verksam uppmuntran.
14 Vi ville af det föregående draga samma slutsats, som nyss om den läsande allmänheten, den att, såvidt det beror af publiken, skall konsten ingalunda sakna en framtid i Finland. Vi ville säga till penseln, till tonerna, till scenen, till allt det vackra och ädla, som från konstnärens anspråkslösa hand utgår till länder och folk med skönhetens och behagens tjusningskraft: varen vid godt mod, edert arbete skall icke vara förgäfves. I arbeten på ett ungt och begynnande verk, derföre måsten I bana eder en väg genom drifvorna. Derföre händer ännu, att fördomen ser eder öfver axeln, att likgiltigheten går eder förbi, att nyttans folk säger till konsten: kunna vi äta den? kunna vi dricka den? kunna vi kläda oss med den? och att nöjets lättfärdiga slägte frågar i sin tur: kunne vi skratta deråt? Men så visst som det sköna evigt skall finna en genklang i hvarje ädelt menniskobröst; så visst som bildningen måste gå framåt och äfven det kulna Finland, sjelf så skönt, har ett hjerta för lifvets och naturens strålande skönhet; så visst skall äfven edert arbete finna en dag sitt rättvisa erkännande och bära sin frukt för den stora evärdeliga skörd, som kallas Finlands kultur.
15 Vare det sagdt som ett tröstens ord till den späda blomman, till det skygga barnet, till lifvets vackraste leende, till det af kölden skrämda behaget, till tonernas, färgernas, diktens sköna|102 4| morgonglans, som begynner att skimra i unga strålar öfver nordens snö – till konstens genius, som tviflar uppå sin framtid och som, mer än andra, behöfver tron för att lefva!
*)Den har i Finland en enda representant: Mad:lle Alina Frasa.
*)Se t. ex. den vidriga boken »Menniskohjertat ett Herrans tempel eller djefvulens bostad.»
Konstens publik i Finland.
1 Vi hafva uttalat några anmärkningar om literaturens publik; vi skola nu tala om konstens.
2 Vi stå här på ett fält, som är vida obestämdare. Hvad är konst? Arkitekturen är konst; vi kunna ej tala om dess publik, ty om den har någon i Finland, så flyter denna publik tillsamman med alla dem som ha sinne för det vackra i en kyrkas byggnad, en smakfull façad, ett täckt landthus o. s. v. Detta sinne har utbildats på många håll de sednare åren, derpå finnas grundade bevis i sten och träd; och om ännu mycket är öfrigt att önska, så vore det blindt att förbise skillnaden mellan nu och fordom i städernas byggnadssätt och i vissa villor och byggnader på egendomar i landsorterna.
3 Skulpturen är konst, men saknar här i landet publik. Studentkorpsens och Konstföreningens införskrifna gipser ha ännu ej hunnit utbreda dess inflytande; kringvandrande Italienares illa gjutna byster än mindre. Dock gifvas enskilda undantag.
4 Poesin är konst; dess publik ingår i den sköna literaturens och till en del i musikens, ty som deklamation och improvisation har den mycket sällan uppträdt i Finland.
5 Dansen i dess artistiska utbildning är konst*)Den har i Finland en enda representant: Mad:lle Alina Frasa., och likväl kunna vi ej tala om dess publik, ty der den finnes, ingår den i theaterns och förblandas med den. Våra släpande, hvirflande och polkande sällskapsdanser torde icke göra anspråk på denna ära. Det artistiska elementet deri, behaget, har måhända funnits i våra mödrars ungdom, men nu är det försvunnet.
6 Återstå måleriet, musiken och theatern. När vi tala om deras publik, förstå vi dermed å ena sidan icke artister, å an|102 3|dra sidan icke dem, som någongång köpa en lithografi, besöka en konsert eller applådera en pjes, utan dem, som för någon af dessa konstgenrer visa vänskap, intresse och välvilja. Måleri och theater söka, med högst få undantag, sin publik bland de bildade klasserna. Långa tidsrymder, utmärkta konstnärer och gynsamma förhållanden fordras, innan denna publik, såsom i flera länder af södra och medlersta Europa, kan rekrytera sina leder bland massan af folket. Det kan vara tvifvel underkastadt, om detta ens någonsin sker här i norden, der så hårda försakelser och stränga arbeten ständigt draga menniskans håg från det ideelt sköna till det kroppsligt nödvändiga.
7 Måleriet är som konst både ungt i Finland och föga spridt. Största delen af altartaflorna, mängdens enda mönster, äro temligen skrala som taflor betraktade och behöfva utbytas mot bättre. Andliga och verdsliga trädsnitt, hvarmed allmogen öfversvämmas i böcker och plancher, äro*)Se t. ex. den vidriga boken »Menniskohjertat ett Herrans tempel eller djefvulens bostad.» så under all kritik usla, att bibelns heliga bilder i dem framstå som afskyvärda karrikatyrer**)Med undantag af några nyare arbeten.. Dessa karrikatyrers stora spridning bevisar tillräckligt, att målarekonsten saknar all publik ibland massorna.
8 Enskilda mästare, såsom Hr Ekman, verka mycket godt i sin närhet. Det är likväl hufvudsakligen Finska Konstföreningen man har att tacka för den bättre tid, som nu begynner randas för måleriet i Finland. Småningom utbildar sig smaken derför genom expositioner i Helsingfors och Åbo, – alla talrikt besökte – genom taflor spridda vid lottningen kring hela landet och särdeles genom ritskolorne och öfrige af Föreningen understödde målare, hvilkas arbeten i en nära framtid komma hela landet till godo. Att derföre anse Konstföreningen inrättad till förmån för Helsingfors och Åbo, är mycket orätt. Att den ej heller så blifvit uppfattad, bevisar en icke obetydlig teckning i flere landsorter. Så finnes visserligen af Konstföreningens 512 medlemar 212 i Helsingfors och 99 i Åbo, men öfriga städer ingå deri med 179, nemligen i Vasa 18, i Uleåborg och Tamerfors hvardera 17, Villmanstrand 13, Wiborg 11, Nyslott och Sordavala hvardera 10, Kristinestad 9, Kuopio och Lovisa hvardera 8, Borgå och Raumo hvardera 7, Torneå 6, Nystad 5, Ekenäs, NyCarleby och Kajana hvardera 4, Jakobstad, Fredrikshamn, Kexholm och Heinola hvardera 3, samt GamlaCarleby, Nådendal Björneborg, Brahestad, S:t Michel, Tavastehus, Joensuu, Jyväskylä och Kaskö hvardera 1. I S:t Petersburg finnas 22 delägere. Det bör märkas, att några af ofvannämnde tecknat beständiga aktier, andra åter flera årsaktier. Sistlidet år antecknades icke mindre än 98 nya ledamöter, hvaribland 8 beständiga.
9 Ville man bedöma musikens publik efter dess urgamla och och allmännaste yttring i kyrkosången, så nödgas man beklaga, att det konstnärliga elementet, den musikaliska utbildningen, der alldeles saknas. Orgeln och psalmen, likasom altartaflorna, i deras nuvarande vanliga skick, vexla oändligt mycket godt för andakten och hjertat, men ganska litet för konsten. I de flesta kyrkor både sjunges spelas föga rent. Likväl måste erkännas, att musiken, såsom den populäraste, den lättfattligaste af alla konster, mer än de öfriga kan söka sig en publik bland den stora mängden. Vi ha förut gjort den anmärkning, att finska folket är mera poetiskt, men mindre musikaliskt, än båda dess granner i öster och vester. Emellertid, såframt vi antaga intresse och välvilja som ensam måttstock, har musiken äfven i Finland sin stora publik, som med varma hjertan lyssnar till folkvisans enkla melodier.
10 Konsertmusikens publik är naturligtvis ganska inskränkt och beräknas i städerna vanligen till endast två procent af folkmängden. Äfven Helsingfors, der musiken vunnit sin högsta utbildning, kan ej räkna sin stående konsertpublik högre än emellan 3 och 400 personer. Det har ofta synts oss obilligt, när man klandrar denna publik för det att den ej hinner till åt alla, hvilket är både ekonomiskt och musikaliskt omöjligt. Utom den finnas andra, som efter råd och lägenhet besöka en konsert – Symfoniföreningen har 1 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare – och när vi härifrån afräkna vidpass en tredjedel, som ditföres af modet och nyfikenheten, våga vi antaga, att Helsingfors äger en dubbelt större bildad musikalisk publik, än andra städer, nemligen 4 procent af folkmängden. Stundom hör man talas om mycket besökta konserter i de mindre städerna. Det sällsynta, det på förhand ryktbara samlar ofta publik, utan att denna derföre är musikalisk. En säkrare måttstock gifva försäljningen af noter samt antalet af pianoforten. Båda äro i tilltagande. Äfven musiken har sin vetenskapliga literatur, som törhända säljer 200 exx., sin praktiska (skolor och stycken för nybegynnare), som torde sälja 4 à 500 exx., samt sin sköna literatur, visan och dansen, som afsätter 4 à 600 exemplar.
11 Omsättningen af musikalier är ganska betydlig i Helsingfors, der den bedrifves i tre boklådor och en musikhandel med lånebibliothek; i Åbo omsättes ock mycket, i de öfriga städerna mindre. Landets 6 eller 7 musikaliska instrumentmakare afsätta måhända 40 pianoforten om året, men dubbelt så många reqvireras från Petersburg. Räknar man städernas invånare till 85 000konsekvensändrat/normaliserat och ståndspersoner på landet till 25 000konsekvensändrat/normaliserat samt tager deraf 2 procent, så skulle den bildade och verkligt musikaliska publiken i Finland endast utgöra 2 200konsekvensändrat/normaliserat personer. Men vi medgifva, att denna ziffra är ganska obestämd.
12 Theatern kan, enligt en erfaren theaterföreståndares uppgifter, nästan öfverallt i Finland och Sverige beräkna en ständig publik (habítué) om 4 procent samt en då och då återkommande om andra 4 procent af städernas folkmängd. För Helsingfors utgöra dessa 8 procent 1 600konsekvensändrat/normaliserat personer, hvilka nära tre gånger fylla theatersalongen. Detta slår in med den erfarenhet, att goda stycken här i medeltal gifva 3 goda hus. Somliga gifva 5 à 7 inom en månad. Den talrikaste publik i Finland vann »Kung Carls Jagt»,konsekvensändrat/normaliserat som inom 4 veckor gaf 9 hus med inalles öfver 5 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare. Men utom det att detta stycke gynnades af ovanliga förhållanden, återsågos många af åhörarne flera, ja några alla gånger. »Sommarnatten» gaf 7 och »Den Bergtagna» 6 goda hus å rad i Helsingfors. »Urdur» likaledes 6 hus. Man finner, att det musikaliska intresset här är med i spelet. Öfverhufvud är theatern den tacksamaste af alla konstgenrer och skulle, enligt beräkning af 8 procent i Finland äga en publik af nära 9 000konsekvensändrat/normaliserat personer, derest den spelade öfverallt. Men att denna publik ej utan afbrott fyller salongen, det kommer deraf att den är så spridd, hvilket åter medför ekonomiska betänkligheter och omöjligheten att ständigt bjuda nytt. Genom denna obeständigt har theatern hos oss blifvit en nomad, som, likt öknens vildar, drager från betesmark till betesmark och flyttar sina tält när betet är slut – utan tvifvel en stor olycka för konsten.
13 Theaterns publik är för öfrigt i stark tillvext på samma gång som fördomarna mot den försvinna. Bevis härpå äro de oräkneliga sällskapstheatrar, som uppstå, likt blommor om våren, på nästan alla punkter af Finland. Låt vara, att konsten der är bisak och nöjet hufvudsak, så måste dock erkännas, att en konstgenre, som väcker så allmänt intresse, förtjenar en noggrann vård och, der den är äkta, en verksam uppmuntran.
14 Vi ville af det föregående draga samma slutsats, som nyss om den läsande allmänheten, den att, såvidt det beror af publiken, skall konsten ingalunda sakna en framtid i Finland. Vi ville säga till penseln, till tonerna, till scenen, till allt det vackra och ädla, som från konstnärens anspråkslösa hand utgår till länder och folk med skönhetens och behagens tjusningskraft: varen vid godt mod, edert arbete skall icke vara förgäfves. I arbeten på ett ungt och begynnande verk, derföre måsten I bana eder en väg genom drifvorna. Derföre händer ännu, att fördomen ser eder öfver axeln, att likgiltigheten går eder förbi, att nyttans folk säger till konsten: kunna vi äta den? kunna vi dricka den? kunna vi kläda oss med den? och att nöjets lättfärdiga slägte frågar i sin tur: kunne vi skratta deråt? Men så visst som det sköna evigt skall finna en genklang i hvarje ädelt menniskobröst; så visst som bildningen måste gå framåt och äfven det kulna Finland, sjelf så skönt, har ett hjerta för lifvets och naturens strålande skönhet; så visst skall äfven edert arbete finna en dag sitt rättvisa erkännande och bära sin frukt för den stora evärdeliga skörd, som kallas Finlands kultur.
15 Vare det sagdt som ett tröstens ord till den späda blomman, till det skygga barnet, till lifvets vackraste leende, till det af kölden skrämda behaget, till tonernas, färgernas, diktens sköna|102 4| morgonglans, som begynner att skimra i unga strålar öfver nordens snö – till konstens genius, som tviflar uppå sin framtid och som, mer än andra, behöfver tron för att lefva!