1 Hr E. R–ck har, med anledning af mina yttranden om Vögelins bok, ställt till mig några frågor och beskyllningar, hvilka jag ej torde behöfva citera, emedan de läsas i lördagens nummer af H:fors Tidningar.
2 För att fullständigt bemöta hr E. R–cks inkast, skulle jag nödgas ingå i en utförlig kritik af sagde bok. Jag är icke theolog; anser mig heller ingalunda så värdig och skicklig att återuppbygga lutherska läran (bibelkristendomen), som hr E. R–ck anser sig, med Vögelins auktoritet, värdig och skicklig att nedrifva densamma. Jag lemnar derföre denna kritik åt bättre händer och vill blott i största korthet motivera mitt förra omdöme, som jag ej finner mig befogad att taga tillbaka.
3 Hr E. R–ck fordrar »bevis». Han skall få dem, så godt jag förmår och på det område, som han erkänner för det enda berättigade. Jag frågar honom således i förnuftets namn:
4 1) Är det sannt, eller är det icke sannt, att Vögelin i sin bok förnekar Kristi gudomliga natur och frihet från synd, Kristi uppståndelse från de döda och tillkommelse i domen, Kristi tillfyllestgörelse, menniskans arfsynd samt menniskans återlösning och rättfärdiggörelse genom tron uti Kristi blod?
5 Ja eller nej?
6 Förnekar Vögelin icke detta, så har jag gjort honom orätt. Men förnekar han detta, så är det ovedersägligt, att han framställt Kristus och apostlarne såsom bedragare, ty just detta hafva de intygat otaliga gånger och med de tydligaste ord, mot hvilka hvarken Vögelin eller någon annan ännu gittat anföra en skymt af bevis.
7 Förnekar Vögelin detta, så har han vidare undanryckt de grundpelare, på hvilka den Kristna läran hvilat alltifrån dess begynnelse, enligt Frälsarens och apostlarnes eget vittnesbörd, och i sådant fall är Vögelins lära hvadhelst man behagar, men icke kristendom.
8 Och förnekar Vögelin dessa sanningar, så lider hans egen lära af det ohjelpligaste oförnuft. Ty enligt Vögelin, är Kristus på engång den störste bedragare och den visaste, den dygdigaste bland menniskor. Enligt Vögelin, hafva apostlarne förfalskat kristendomen, och dock är det deras vittnesbörd Vögelin sjelf beständigt åberopar. Enligt Vögelin, har kristendomen pånyttfödt verlden, men enligt samme Vögelin har denna kristendom intill nu varit en förfalskad massa af sinnliga föreställningar, hvilka ändtligen, genom Vögelin och andre, skola förandligas, dock icke af skriftens helige ande, utan af menniskans kritiserande förnuft.
9 Jag frågar: är der verkligen sundt förnuft i sådana påståenden?
10 2) Är det sannt, eller är det icke sannt, att Vögelin och hans anhängare förneka trons berättigande i allmänhet, och särskildt den Kristna tron? Är det sannt, eller är det icke sannt, att de förneka icke allenast bibelns underverk och bibelns auktoritet såsom Guds uppenbarade ord, utan sjelfva möjligheten af alla under och all uppenbarelse i skriftens mening? Är det sannt, eller är det icke sannt, att de i alla sådana frågor, – frågan om Guds tillvaro inberäknad, – endast erkänna det menskliga förnuftets domsrätt och förneka tillvaron af ett högre förnuft, inför hvilket »menniskans vishet är en galenskap»?konsekvensändrat/normaliserat
11 Ja eller nej?
12 Göra de detta, så göra de med detsamma det menskliga förnuftet till sin Gud. Erkänna de åter ett högre förnuft, så måste de med detsamma erkänna möjligheten af många ting, som ej här kunna fattas, följaktligen äfven under och uppenbarelse. Och på samma gång hafva de erkännt den kristna trons berättigande. Det går ej an att behålla på engång deras allvise Gud och deras allvisa förnuft. Endera måste de afsäga sig. Men vilja de tjena tvenne herrar, så inveckla de sig i beständiga motsägelser, och följden blir, såsom i Vögelins bok, ett s. k. förnuft, som i sjelfva verket är ett skriande oförnuft.
13 3) Hvad förstå hrr Vögelin, E. R–ck och deras vänner egentligen med detta mångomordade förnuft, som säges hafva den högsta domsrätten äfven i andliga ting? Mena herrarne dermed det flackt resonnerande förståndiga tänkandet, som här och der finner ett sandkorn på sned i skapelsens ordning och, på grund af denna vigtiga upptäckt, tager sig för att förbättra verlden? I sådant fall begriper också jag, med samma ringa tankeansträngning, hvarföre en så stor hop af dem, som äro för lata att kämpa sig till en verklig öfvertygelse, följer herrarnes fana.
14 Eller menas med herrarnes förnuft detta djupa, forskande, fridlösa tvifvel, som är en af menniskoandens innersta drifter och ett väsentligt vilkor för dess vidare utveckling? I sådant fall torde herrarne hafva sig nogsamt bekant, att tviflets obestridligt stora betydelse är af negativ beskaffenhet och icke mäktig att sjelf uppbygga något nytt, hvarpå »förnuftets tidehvarf» och »upplysningens århundrade» lemna oss ett evigt minnesvärdt exempel.
15 Eller mena herrarne ändtligen med deras förnuft den allsidiga, hela menniskoväsendet omfattande intelligensen, hvari alla förmögenheter: åskådning, tankekraft, vilja och känsla, samverka? I denna betydelse har visserligen förnuftet den höga bestämmelsen att »pröfva allt och behålla det bästa». Men då är också klart, att en hela menniskan omfattande fråga, som religionen, icke får ensidigt bedömas som abstrakt theori, utan måste pröfvas och bedömas af hela menniskans, historiens, lifvets och dödens erfarenhet. Nu säger oss denna erfarenhet vid hvarje steg, att vi äro syndfulla, bristfulla väsen, alldeles vanmäktiga att sjelfva lösa oss från detta jordens stoft, som tynger vår odödliga andes vingar, och följaktligen behöfva vi en öfver mensklig synd och svaghet upphöjd frälsare, icke en stackars bristfull, dödlig och vanmäktig varelse, såsom vi sjelfva. Detta, mina herrar, säger oss förnuftet i dess höga och sanna betydelse, och till denna öfvertygelse, som, mer eller mindre medveten, genomgår hela historien, hafva äfven de störste forskare, såsom den store Newton och den store Linné, kommit med deras förnuft, hvilket väl torde bestå profvet i jemnbredd med herrar Vögelin & consortes. Men ur denna synpunkt blifva Vögelins och rationalismens läror absolut oförnuftiga; och bästa beviset är att de ingenstädes hållit streck i det praktiska lifvet, ej heller är det någonsin de, som fört en nation till storhet och lifskraft. Sådana läror äro intet annat än skum på tidens upprörda böljor, hvilket i dag förhäfver sig, för att i morgon åter sjunka i glömska, medan menniskoanden går framåt från klarhet till klarhet vid uppenbarelsens vexande ljus.
16 4) Vögelins bok är till formen vild och försonlig, till innehållet sjelfvisk och ofördragsam. Det är icke kärlekens ande, som så hjertlöst bortrycker från menniskan lifvets stöd och gifver henne i utbyte tviflarens hjelplösa halmstrån. Det är icke sanningens ande, som förvränger skriften efter eget godtycke och upptager derifrån det som passar uti systemet, men förkastar det öfriga såsom obevist. Det är icke en kristens ödmjukhet, som, mästrande allt, förklarar hvad han icke begriper omöjligt och hvad han icke erkänner orimligt. Jag må tillägga, att det icke heller är den kritiska forskarens samvetsgrannhet, som framställer apostlarne såsom medvetne eller omedvetne förfalskare, men Judas Iskarioth som en tragisk person, den der ville hämnas judendomens politiska messiasrike.
17 Under sina bemödanden att lappa de omätliga klyftorna af ett lif utan tro, blir Vögelin en torr moralpredikant, som ej kommer längre än till det andelösa mål utan seger och fridspalm, der den döda moralen alltid stadnar. Hans »sköna kristendom», som han kallar den, är en stackars vissnande blomma utan rot och frukt, och hvem han må tillfredsställa, icke tillfredsställer han den djupa, eviga längtan i menniskohjertat, – den odödliga andens behof af försoning med Gud och frid med sig sjelf.
18 5) Vögelins bok är, som han sjelf säger, ett slags juridiskt aktstycke och utgafs närmast som en försvarsskrift mot de motståndare, som förklarade honom ovärdig prestaembetet. Öfversättaren har ingen sådan anledning att åberopa, om ej en redan förgäten tidningspolemik. Och medan Vögelin utgaf sin bok i ett redan länge af det religiösa tviflet undermineradt land (Schweitz), har boken blifvit öfversatt för ett annat land, som – hvilka brister än må hos kyrkan öfverklagas, – dock står i sin stora helhet endrägtigt och orubbeligt fast vid sina fäders tro. Det är »den nästan totala bristen på predikningar och andra uppbyggelseskrifter, hvilka öppet och konsiderationslöst lägga den fria forskningens resultater till grund för uppbyggandet af andakten i templet och sedligheten i lifvet», – det är denna brist, som säges här ha föranledt bokens öfversättning. Härom kan endast sägas, att lemnar »den fria forskningen» ingen bättre uppbyggelse, så hade den gerna kunnat stå för författarens och öfversättarens egen räkning.
19 En betydelse har denna bok, alldeles oberoende af dess värde, nemligen att vara ett varnings- och väckelserop till den finska kyrkan. Den tid skall komma, när farligare motståndare, än hrr Vögelin och R–ck, skola angripa dennes grundvalar. Må hon derföre i tid beväpna sig, icke med Goliaths, den filistéerns, köttsliga vapen, utan med den i sanning lefvande Gudens ande, som oaflåtligt, ehuru på ett annat sätt än otron förmenar, ropar till menskligheten: framåt!
20 Bore.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Är förnuftsdyrkan förnuftig?
1 Hr E. R–ck har, med anledning af mina yttranden om Vögelins bok, ställt till mig några frågor och beskyllningar, hvilka jag ej torde behöfva citera, emedan de läsas i lördagens nummer af H:fors Tidningar.
2 För att fullständigt bemöta hr E. R–cks inkast, skulle jag nödgas ingå i en utförlig kritik af sagde bok. Jag är icke theolog; anser mig heller ingalunda så värdig och skicklig att återuppbygga lutherska läran (bibelkristendomen), som hr E. R–ck anser sig, med Vögelins auktoritet, värdig och skicklig att nedrifva densamma. Jag lemnar derföre denna kritik åt bättre händer och vill blott i största korthet motivera mitt förra omdöme, som jag ej finner mig befogad att taga tillbaka.
3 Hr E. R–ck fordrar »bevis». Han skall få dem, så godt jag förmår och på det område, som han erkänner för det enda berättigade. Jag frågar honom således i förnuftets namn:
4 1) Är det sannt, eller är det icke sannt, att Vögelin i sin bok förnekar Kristi gudomliga natur och frihet från synd, Kristi uppståndelse från de döda och tillkommelse i domen, Kristi tillfyllestgörelse, menniskans arfsynd samt menniskans återlösning och rättfärdiggörelse genom tron uti Kristi blod?
5 Ja eller nej?
6 Förnekar Vögelin icke detta, så har jag gjort honom orätt. Men förnekar han detta, så är det ovedersägligt, att han framställt Kristus och apostlarne såsom bedragare, ty just detta hafva de intygat otaliga gånger och med de tydligaste ord, mot hvilka hvarken Vögelin eller någon annan ännu gittat anföra en skymt af bevis.
7 Förnekar Vögelin detta, så har han vidare undanryckt de grundpelare, på hvilka den Kristna läran hvilat alltifrån dess begynnelse, enligt Frälsarens och apostlarnes eget vittnesbörd, och i sådant fall är Vögelins lära hvadhelst man behagar, men icke kristendom.
8 Och förnekar Vögelin dessa sanningar, så lider hans egen lära af det ohjelpligaste oförnuft. Ty enligt Vögelin, är Kristus på engång den störste bedragare och den visaste, den dygdigaste bland menniskor. Enligt Vögelin, hafva apostlarne förfalskat kristendomen, och dock är det deras vittnesbörd Vögelin sjelf beständigt åberopar. Enligt Vögelin, har kristendomen pånyttfödt verlden, men enligt samme Vögelin har denna kristendom intill nu varit en förfalskad massa af sinnliga föreställningar, hvilka ändtligen, genom Vögelin och andre, skola förandligas, dock icke af skriftens helige ande, utan af menniskans kritiserande förnuft.
9 Jag frågar: är der verkligen sundt förnuft i sådana påståenden?
10 2) Är det sannt, eller är det icke sannt, att Vögelin och hans anhängare förneka trons berättigande i allmänhet, och särskildt den Kristna tron? Är det sannt, eller är det icke sannt, att de förneka icke allenast bibelns underverk och bibelns auktoritet såsom Guds uppenbarade ord, utan sjelfva möjligheten af alla under och all uppenbarelse i skriftens mening? Är det sannt, eller är det icke sannt, att de i alla sådana frågor, – frågan om Guds tillvaro inberäknad, – endast erkänna det menskliga förnuftets domsrätt och förneka tillvaron af ett högre förnuft, inför hvilket »menniskans vishet är en galenskap»?konsekvensändrat/normaliserat
11 Ja eller nej?
12 Göra de detta, så göra de med detsamma det menskliga förnuftet till sin Gud. Erkänna de åter ett högre förnuft, så måste de med detsamma erkänna möjligheten af många ting, som ej här kunna fattas, följaktligen äfven under och uppenbarelse. Och på samma gång hafva de erkännt den kristna trons berättigande. Det går ej an att behålla på engång deras allvise Gud och deras allvisa förnuft. Endera måste de afsäga sig. Men vilja de tjena tvenne herrar, så inveckla de sig i beständiga motsägelser, och följden blir, såsom i Vögelins bok, ett s. k. förnuft, som i sjelfva verket är ett skriande oförnuft.
13 3) Hvad förstå hrr Vögelin, E. R–ck och deras vänner egentligen med detta mångomordade förnuft, som säges hafva den högsta domsrätten äfven i andliga ting? Mena herrarne dermed det flackt resonnerande förståndiga tänkandet, som här och der finner ett sandkorn på sned i skapelsens ordning och, på grund af denna vigtiga upptäckt, tager sig för att förbättra verlden? I sådant fall begriper också jag, med samma ringa tankeansträngning, hvarföre en så stor hop af dem, som äro för lata att kämpa sig till en verklig öfvertygelse, följer herrarnes fana.
14 Eller menas med herrarnes förnuft detta djupa, forskande, fridlösa tvifvel, som är en af menniskoandens innersta drifter och ett väsentligt vilkor för dess vidare utveckling? I sådant fall torde herrarne hafva sig nogsamt bekant, att tviflets obestridligt stora betydelse är af negativ beskaffenhet och icke mäktig att sjelf uppbygga något nytt, hvarpå »förnuftets tidehvarf» och »upplysningens århundrade» lemna oss ett evigt minnesvärdt exempel.
15 Eller mena herrarne ändtligen med deras förnuft den allsidiga, hela menniskoväsendet omfattande intelligensen, hvari alla förmögenheter: åskådning, tankekraft, vilja och känsla, samverka? I denna betydelse har visserligen förnuftet den höga bestämmelsen att »pröfva allt och behålla det bästa». Men då är också klart, att en hela menniskan omfattande fråga, som religionen, icke får ensidigt bedömas som abstrakt theori, utan måste pröfvas och bedömas af hela menniskans, historiens, lifvets och dödens erfarenhet. Nu säger oss denna erfarenhet vid hvarje steg, att vi äro syndfulla, bristfulla väsen, alldeles vanmäktiga att sjelfva lösa oss från detta jordens stoft, som tynger vår odödliga andes vingar, och följaktligen behöfva vi en öfver mensklig synd och svaghet upphöjd frälsare, icke en stackars bristfull, dödlig och vanmäktig varelse, såsom vi sjelfva. Detta, mina herrar, säger oss förnuftet i dess höga och sanna betydelse, och till denna öfvertygelse, som, mer eller mindre medveten, genomgår hela historien, hafva äfven de störste forskare, såsom den store Newton och den store Linné, kommit med deras förnuft, hvilket väl torde bestå profvet i jemnbredd med herrar Vögelin & consortes. Men ur denna synpunkt blifva Vögelins och rationalismens läror absolut oförnuftiga; och bästa beviset är att de ingenstädes hållit streck i det praktiska lifvet, ej heller är det någonsin de, som fört en nation till storhet och lifskraft. Sådana läror äro intet annat än skum på tidens upprörda böljor, hvilket i dag förhäfver sig, för att i morgon åter sjunka i glömska, medan menniskoanden går framåt från klarhet till klarhet vid uppenbarelsens vexande ljus.
16 4) Vögelins bok är till formen vild och försonlig, till innehållet sjelfvisk och ofördragsam. Det är icke kärlekens ande, som så hjertlöst bortrycker från menniskan lifvets stöd och gifver henne i utbyte tviflarens hjelplösa halmstrån. Det är icke sanningens ande, som förvränger skriften efter eget godtycke och upptager derifrån det som passar uti systemet, men förkastar det öfriga såsom obevist. Det är icke en kristens ödmjukhet, som, mästrande allt, förklarar hvad han icke begriper omöjligt och hvad han icke erkänner orimligt. Jag må tillägga, att det icke heller är den kritiska forskarens samvetsgrannhet, som framställer apostlarne såsom medvetne eller omedvetne förfalskare, men Judas Iskarioth som en tragisk person, den der ville hämnas judendomens politiska messiasrike.
17 Under sina bemödanden att lappa de omätliga klyftorna af ett lif utan tro, blir Vögelin en torr moralpredikant, som ej kommer längre än till det andelösa mål utan seger och fridspalm, der den döda moralen alltid stadnar. Hans »sköna kristendom», som han kallar den, är en stackars vissnande blomma utan rot och frukt, och hvem han må tillfredsställa, icke tillfredsställer han den djupa, eviga längtan i menniskohjertat, – den odödliga andens behof af försoning med Gud och frid med sig sjelf.
18 5) Vögelins bok är, som han sjelf säger, ett slags juridiskt aktstycke och utgafs närmast som en försvarsskrift mot de motståndare, som förklarade honom ovärdig prestaembetet. Öfversättaren har ingen sådan anledning att åberopa, om ej en redan förgäten tidningspolemik. Och medan Vögelin utgaf sin bok i ett redan länge af det religiösa tviflet undermineradt land (Schweitz), har boken blifvit öfversatt för ett annat land, som – hvilka brister än må hos kyrkan öfverklagas, – dock står i sin stora helhet endrägtigt och orubbeligt fast vid sina fäders tro. Det är »den nästan totala bristen på predikningar och andra uppbyggelseskrifter, hvilka öppet och konsiderationslöst lägga den fria forskningens resultater till grund för uppbyggandet af andakten i templet och sedligheten i lifvet», – det är denna brist, som säges här ha föranledt bokens öfversättning. Härom kan endast sägas, att lemnar »den fria forskningen» ingen bättre uppbyggelse, så hade den gerna kunnat stå för författarens och öfversättarens egen räkning.
19 En betydelse har denna bok, alldeles oberoende af dess värde, nemligen att vara ett varnings- och väckelserop till den finska kyrkan. Den tid skall komma, när farligare motståndare, än hrr Vögelin och R–ck, skola angripa dennes grundvalar. Må hon derföre i tid beväpna sig, icke med Goliaths, den filistéerns, köttsliga vapen, utan med den i sanning lefvande Gudens ande, som oaflåtligt, ehuru på ett annat sätt än otron förmenar, ropar till menskligheten: framåt!
20 Bore.