Notisen/artikeln ingår i HT 1/3 1843:|17 2|

Correspondance från Helsingfors.

2.

1843 Febr. 28.

1 Min Herre!*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.

2 En månad har förflutit, sedan jag sist tog mig friheten meddela en flyktig revue af Helsingfors, och verldens|17 3| anletsdrag hafva ej märkbart förändrats sedan dess. Vår samtid, Min Herre! lider af en stor brist på variation, den förtäres af ledsnad, den ansättes af spleen ... låt se, om den ej en vacker dag skjuter sig för pannan! Lång stiltie gör luften quaf, skyarna trycka, de corpulenta menniskobarnen svettas, de gamla ungkarlarne klaga öfver rheumatism, flugorna bitas och knähundarna krypa till sina herrskarinnors fötter. Ja vi lefve i stiltiens tid; politiken sinar af, krigen förflyttas inom säng- och kökskamrarna, på sin höjd inom tidningsspalterna. Jag känner en gammal politikus, en stor beundrare af Espartero; härom dagen var soppan vidbränd och den gamle brummade på sin unga äkta hälft; »tror du att jag är något Barcellona»? sade hon, i det hon stängde gubben i garderoben och förklarade honom i belägringstillstånd. Sådana äro krigen i våra dagar.

3 Gudskelof för vår friska nordiska vinterkyla, den håller hjertat varmt och sinnet gladt! Ni torde ha läst, att begynnelsen af vintern i nästan hela Europa varit särdeles blid. Så äfven hos oss, men numera ha vi vår egen trefliga Finska vinter igen tillsvidare, och vandrarnes näsor rodna i kapp med drufvorna på stadskällarskylten. Räfskinnen hafva följakteligen åter kommit i bruk och Bundtmakarne, Herrar Mattson och Ingman, se rätt glada ut. – Helsotillståndet har varit något vacklande; de unga damerna ha förkylt sig på balerna och valsat bort några år af sin rosenröda lif; nerf- och sharlakansfebrar hafva för evigt bortkysst rodnaden från några unga kinder. I går ljödo klockorna, orgeln och sången öfver en älskvärd flickas tidiga hvilobädd. Frid öfver rosorna, som vissnat i sin ljufva oskuld om våren!

4 Men återvändom till lifvet, det är vår lott att dansa öfver grafvarna. I salongerna klingar musiken festligt, flammor och juveler stråla, glädjen eller flärden omsnärjer lifvet med ögonblickets rosenband. Valserna hvirfla, grupperna flyga öfver valplatsen, der salongens Napoleoner finna sin Austerlitz. Ståtelig är du, o Cæsar i frack från Herr Staudinger, der du i galoppaden beskrifver eliptiska kometbanor kring hvad? kring din egen älskvärdhet. Skön är du, unga flicka i siden och blonder, der du, en annan Victoria, betvingar myriader tillbedjare och eröfrar det Himmelska Rike, hvilket de dödlige kalla en balsalon. Blott missbruka ej din makt till despotism, nedlåt dig ej till krigslister, der dina ögon ensamma vinna verldar och triumfer! Hör, Labitskys valser ljuda, lätta, leende, elastiska, med ett förflygande vemod uti. Ja lifvet är en dröm, men i bakgrunden bidar dess verklighet på den stund, när drömmen flyr. Derföre le och dröm, du vårliga ros, men betrakta ej lifvet som en vals ... det är verkligen för alfvarsamt dertill!

5 De privata nöjenas, balernas, societetsspektaklernas lista är lång och lysande denna tid; desto kortare är förteckningen på de publika. Se här, huru vi roat oss. Musiken har ej varit vanlottad; vi ha under Februari njutit af Herr Pacii andra soirée samt af Bröderne Wilschaus tvenne concerter. Tvenne barn utan rykte, lofordade af några obscura tidningar, hvad skulle ni väntat af dem? De uppträdde här inför en fåtalig publik ... samma öde hade Signora Fink-Lohr på sin första concert. Men denna publik förstod att bedömma dem; den erkände med nöje den förvånande färdigheten och behaget af deras spel. Dessa ynglingar hafva gått långt för sina år; att säga mer, vore kanske att säga för mycket. Framtiden skall utvisa, om de fortfara att fullända sig, eller om de, likt mången brådmogen planta, i förtid uttömma sina krafter och stadna vid en vacker mekanisk, men ända blott mekanisk färdighet, – om be, med ett ord, hinna från talenten till konsten. – Vår magnifika theater har bjudit oss mycket, den har bjudit oss Fru Millberg och tjugu Taglioner. Gör efter det, Min Herre, hvad Fru Mbg gjort! Tag tjugu små flickor från gatan eller från jordvåningarna, dressera dem sex veckor, kläd upp dem i sherting och sidenskor, sminka de rödbrusiga kinderna ännu rödbrusigare, ställ upp dem i attituder efter alla konstens reglor i Helsingfors theaterhus, inbjud sedan allmänheten i Finlands noblaste stad, inberga tre fulla hus med ordentliga slagregn af applauder ... och ni skall, liksom Fru Mbg, hafva gjort ett barmhertighetsverk, först deruti, att ni gifvit dessa små sylfider en liten nätt sparpenning, förutom den nyttiga konst, som de gratis inhämtat, och slutligen deruti, att ni ställt vårt konstsinne på ett prof, hvilket det bestått så, att man väl af hjertans grund kan skratta deråt.

6 Ni frågar, om vi, under så sällsamma konstnjutningar, glömt våra egna behagliga entrechats? Visst icke; motgången nedslår oss aldrig; på picknickernas ruiner ha vi upprest slädpartier, små slutna assembléer, borgarklubber, – och Fastlagssöndagen hade vi en lysande maskerad, besökt af omkr. 700 personer. Bland de få maskerna utmärkte sig ett par Finska bondgummor, en Engelsk dandy, en Johanniterriddare, en Kapten Puff, en schackerjude, en svart och hvit dubbelfigur med Janushufvud, en hofjunkare i peruk m. fl. samt slutligen gissa hvem? Samiel sjelf, för att kalla honom med en poetiskt namn. – Våra förhoppningar på Mohr och Koehler torde Min Herre inhämta af tidningarna.

7 För det lilla, vår tryckpress producerat, vill jag i nästa skrifvelse, vid slutet af årets första qvartal, redogöra. Tidningarna hafva åter gnabbats. Skall då det gamla ordspråket evinnerligen hafva sin riktighet, att tvenne tuppar ... nej, liknelsen är oartig.

8 Åtskilliga allmänna bygnader, såsom lokalen för Kejs. Senatens arkif, bedrifvas med verksamhet. Gardets Finska Skarpskytte-Bataljons kasern erhåller en betydlig tillbyggnad. Kejs. Palatsets inredning fortsättes med mycken drift. En liten del af den vackra trappan till Nicolaikyrkan instörtade nyligen, men denna oförutsedda händelse är redan för det mesta afhjelpt.

9 I dag är fet-tisdag. Några mindre tillställningar omtalas, men förgäfves hafva skrinnbanornas små DonQuixoter slagit vatten på sina kälkbackar; ett yrväder gäckade deras förhoppningar. När ni i dag, Min Herre! sittande i er kibitka, halkar ned utför de snötäckta branterna af Kaukasus och ur dalarna uppstiger till er de blommande orangernas doft, ... erinra er midt under flygten er tjenare, som genom sin ruta ser isarna glänsa öfver Finska vikens böljor!

 

 

1. *)Till Lieutenant Leopold i Grusien.