Notisen/artikeln ingår i HT 29/11 1845:|94 1|

Literatur.

1 »Konturteckningar af –s–n, andra häftet: Ett Tidens Barn.» Stockholm 1845. – Utgifvaren af dessa »Konturteckningar»,konsekvensändrat/normaliserat tillika förf. till nämnda skizz, är Finne och har derföre all rätt att i finska tidningar ihågkommas. Det må tilläggas, att endast tre häften utkommit och att det lärer stadna dervid.

2 Man finner tvenne vänner, som samspråka vid brasan och pipan; den ena berättar sina öden, eller rättare reflekterar deröfver, den andra spelar för det mesta åhörarens roll. Sist afslutas skizzen med ett bref från berättarens dödsbädd.

3 Den unge mannen har genomgått åtskilliga öden. Hans vistelse itillagt av utgivaren Upsala och isynnerhet hans kondition i ett friherrligt hus på landet skildras med en åskådlighet i detaljerna, som förråder en mindre vanlig talent i teckningen. Stilen är något bred och derföre stundom tröttande, men man följer förf. med nöje, emedan man inser, att han tecknar troget. Hade förf. nu fortfarit att endast skildra händelser, så hade hans bok sannolikt derpå vunnit betydligt. Men han vill skildra »ett tidens barn»,konsekvensändrat/normaliserat och den reflekterande tendensen är derföre öfverallt den öfvervägande. Dessa reflexioner hafva något sjukligt, de dofta af mysk och lida af spleen. Man hade så gerna velat sluta boken med det friska intrycket af de föregående teckningarna. Men förf. vill annorlunda. Han ser nu verlden engång från det förlorade paradisets sida, allt vissnar för honom, allt tynar, sjukas och dör. Han har ett hopp i religionen; men detta hopp är ett ihåligt, sväfvande juste milieu mellan straussianismen, som han hatar, och pietismen, som han fruktar. Man ser, att förf. allvarligt vill finna sanningen, men, lik så mången annan, ställer han sig utom kristendomen för att resonnera öfver den, menar sig från denna ståndpunkt kunna pröfva allt och behålla det bästa, blir så en eklektiker och stadnar i idel dunst och dimma.

4 Både från denna sida betraktad och med afseende å det sjukliga och svårmodiga i reflexionerna, är den lilla skizzen dock en sann tidsskildring. Huru mången, pröfvad och opröfvad i denna orons och själsfarsoternas tid, ser icke verlden, lifvet och det öfversinnliga från ståndpunkten af denna drömmande subjektivitet! Mången, alltför mången skall i dessa själsskildringar igenkänna stunder af nedslagenhet, stunder af ett sorgligt famlande efter frid och svalka för sitt lidande sinne! Men dessa skulle förf. ha visat den lefvande, icke reflekterade religionen och lifvets|94 2| friska verksamhet, i stället för att sluta med lungsot och förstöring!

5 Ännu engång: »Ett tidens barn» gör skäl för sin titel. Det är dess förtjenst och dess fel.