1 Mången af våra läsare skall kanske gå förbi detta ämne, som vid hvarje års början återkommer i tidningarna, och säga: det är politik; hvad har jag dermed att skaffa?
2 Men det är just en egenhet hos den nya tiden och den nya bildningen, att ingen numera får sluta sig inom sitt trånga skal och säga: hvad angå mig de stora händelserna och de stora intressena, som röra sig ute i verlden? Det finnes ingen så oberoende, ingen så sjelftillräcklig medlem af ett bildadt samhälle, som icke i sin mån har känning af verldshändelserna; icke den rikaste, icke den klokaste, icke den mest bortgömde i en småstad i norden eller en prestgård på landet. Tjensten eller affärerna, boken i hans hand, kläderna på hans kropp, den rykande kaffepannan på hans bord, ja sjelfva det salt, hvarmed han dagligen kryddar sin föda, äro beroende af händelsernas skiften utomlands och påminna honom derom i hvarje stund. Och vore det än ej så, då återstå likväl bildningens egna fordringar, som ständigt kräfva uppmärksamhet för samtidens tilldragelser. Hvarföre läser man i alla skolor historie och geografi? Hvarföre har det nu kommit så långt, att icke ens flickan vid sin sybåge eller husmodren i sitt kök kan umbära sin lilla kunskap om hvad som i verlden varit och är? Säkerligen ej derföre att dessa kunskaper skola förblifva döda utanlexor, dem man hastar att glömma sedan skolan är slut, utan derföre att alla, äfven den som minst har anspråk uppå att sjelf vara med om de märkeliga ting, som i verlden ske, skola af dem hämta lärdomar för lifvet och intresse för högre, allmännare ämnen, än dem som den egna lilla boningen erbjuder.
3 Särdeles efter franska revolutionen och under Napoleons tider har politiken råkat i ett visst vanrykte, genom de kannstöperier, som då voro allmänna. Och löjligt är det visst att vid disken eller kaffekoppen på fri hand afgöra staternas öden, – ett rikt ämne för Holbergs »politiske Kandestöber» och Fru Lenngrens mästerliga »råd till min dotter».konsekvensändrat/normaliserat Löjligt är det också att i politiska ämnen uppträda som spåman, ty ingenstädes blir profeten oftare slagen på fingrarne, än här. Men rätt och godt och den bildade värdigt är det att egna sin samtid någon uppmärksamhet, och har man icke tid eller lust att följa dess händelser i detalj, så kan man åtminstone vinna någon lärdom af de korta öfversigter, de summariska register på händelserna, hvilka tid efter annan läsas i tidningarna.
4 Året 1853 är till ända och tillhör numera historien. Alltför nära stå vi ännu dertill, för att fälla ett omdöme derom, ty det finns ingen, som, medan han ännu står midt i händelserna, är historiskt opartisk att fälla en dom öfver dem. Historien tål icke hat eller nit; derföre uppskjuter hon efterverldens dom tilldess hat och nit äro gömda under grafvarnas kullar. Men då dömer hon ock obevekligen strängt, för rättvisans skull, och likväl kärleksfullt, för den menskliga svaghetens skull. De som göra historien hafva sin tid och sin makt; de som skrifva henne hafva ock sin; men öfver dem alla stå lifvets och mensklighetens eviga fordringar: rättvisan, kärleken och den obrottsliga sanningen.
5 Följande öfversigt skall icke trötta läsarens tålamod.
6 Vi nödgas af flera skäl hasta förbi det käraste ämnet, Finlands egna öden, och anmärka blott det märkvärdiga, att, nu som så ofta förut, tre af försynens gisslar på engång hotat landets väl, nemligen krig, pest och missvextår. Det första rasar ännu långt från våra gränser, och ha endast handel och sjöfart känning deraf. Den andra har härjat flera af våra städer svårare än förr i mannaminne. Den tredje har hemsökt hela landet och bragt öfver detsamma en dyr tid. Men det finska folket är ståndaktigt och härdadt i vida svårare pröfningar. Det har måhända behöft denna erinran om vanskligheten af jordiska ting, för att icke sjunka i försoffning och säkerhet; men det skall, med Guds bistånd, med förtroende till sin öfverhet och med den tålmodiga oförfärade kraft, som aldrig svikit i pröfningens dagar, äfven denna gång vara sin lyckas öfverman, och en kommande tid skall rikare löna dess försakelser, dess förtröstan och dess ansträngningar.
7 Året 1853 kan icke sägas ha bildat epok på andra håll, än i den märkvärdiga stora folkvandring, som derunder ägt rum till en af verldens aflägsnaste nejder, det fjerran Australien, och som der en dag skall grunda en ny stor länk af den europeiska civilisationen. Det årets märkvärdighet är dock att vara en begynnelse till stora förändringar, hvilka man sannolikt nu knappt kan ana. Mer än många andra år har det ock visat vanskligheten af menskliga beräkningar, och den klokaste statskonst har nödgats erkänna sin vanmakt vid sidan af den oberäkneliga makt, som Fransmannen kallar la force des choses, händelsernas egen tyngd på ögonblickets vågskål.
8 Aldrig sedan verldens begynnelse ha de materiela intressena, handeln, industrin, sjöfarten, näringarna, jordbruket, penningeväsendet, och med dem kommunikationerna mellan olika folk ock länder, vunnit en sådan utsträckning och till den grad som nu vuxit tillsamman med staternas ve och väl. De hade hastigt hämtat sig efter 1848 års skakningar, de hade uppblomstrat i sin yppigaste rikedom, de hade med nästan feberaktig brådska jägtat efter nya förbättringar, de hade rådfrågat vetenskapen och erfarenheten om alla tänkbara fullkomningar: Svensken EriksonsCaloric och Amerikanaren Maurys nya sjökort betraktades som verldshistoriska tilldragelser. Öfver alla länder sträckte jernvägarne sina nät, och de elektriska telegraferne, icke nöjde med att tillintetgöra afstånden till lands, utspände sina trådar genom sjelfva hafvens afgrunder. Londons kristallpalats refs ned, men blott för att herrligare återuppstå strax vid det förra och blott för att förvandla den öfvergående tillfälliga verldsexpositionen till en permanent. Amerikanaren följde exemplet i Newyork, Parisaren rustade sig att i denna fredliga täflan öfverträffa alla sina föregångare. Öfverallt var en liflig och oerhörd rörelse: Europa och den nya verlden liknade ett enda stort marknadstorg, der alla folkens behofver, alla lifvets njutningar, alla konstens och flitens underverk ständigt utbyttes och mångdubblades och der, vid sidan af dem, äfven vinnings- och njutningslystnaden, auri sacra fames, den med förbannelse belastade hungern efter guld, i förr okänd skala tillvexte.
9 Och alla dessa stora intressen behöfde freden; den var det oumbärliga vilkoret för deras bestånd och deras fortfarande förkofran. Derföre darrade alla för kriget; derföre skälfde Europas börser som asplöf vid den minsta sky, som kom den politiska horizonten att mörkna. Vidtutgrenade, sammanflätade, intrasslade som de voro, det ena landets välstånd och spekulationer i alla de andras, bäfvade alla för den dag, när kriget skulle förvandla denna gyllene tid i en jernålder, af hvilken alla hade att frukta förstöring och ingen att hoppas välsignelse.
10 Och alla de andliga krafterna, religionen, vetenskaperna, konsterna, literaturen, hela den moderna bildningens glans, som, äfven den, arbetar sitt nutids- och framtidsarbete på alla håll, äfven den talade högt för freden och emot kriget, som hotade dess dyrbaraste intressen. Dertill kommo ännu andra förvecklade ställningar. I södra och vestra Europa gäste ännu 1848 års glöd under askan af dess nederlag; Amerikas demokrater visade god lust att räcka sina europeiska kamrater handen, och äfven de, som icke betviflade de af dem hotade regeringars motståndskraft, vågade icke på förhand beräkna de inre skakningar, i hvilka Europa kunde störtas, om kriget en dag komme till fullt utbrott.
11 Af alla dessa skäl kan antagas, att Europa aldrig varit mera fredligt sinnadt ännu. Alla de, som önskade ordning, välstånd och bildning, fruktade kriget; folken, ej mindre än deras regeringar, önskade freden. Diplomatin, som under de sednaste 40 åren uträttat så stora ting och så skickligt förstått att skingra alla moln på horizonten, trodde sig kunna göra det äfven nu och sade till de fruktande: lugnen eder; c'est moi qui fera le paix.*)»Det är jag som skall göra freden.» Baraguay d'Hilliers uttryck, när han afreste som franskt sändebud till Konstantinopel. I Konstantinopel skockades åskmolnen; strax sammanträdde de fyra vestra stormakterna i Wien, för att diktera freden. Alla trodde derpå. Mer än fyra månader öddes diplomaternes bläck, kurirer redo, och noter skrefvos, och midtunder det man red och skref, brast kriget löst.
12 Länge befaradt och likväl alldeles oförmodadt, kom det som ett Muhameds öde öfver folken vid Donaus och Bosforens stränder, omöjligt att hejda, omöjligt att beräkna. Att det mäktiga Ryssland ej önskade kriget, det har dess högsinte Monark i två manifester tillkännagifvit. Att det svaga, sönderslitna Turkiet, som icke ens vågade hoppas att ensamt bestå i striden, ej heller önskade stridens utbrott, det hade man kunnat vänta af den vanligaste klokhet. Men mäktigare än denna klokhet, mäktigare än alla fredens intressen rundtomkring var den muhamedanska befolkningens fanatism. Engång väckt, stod den ej mera att hejda, och kriget var färdigt.
13 Det är ej första gången man ser i historien ett utdöende, vanmäktigt och förslappadt folk, i ögonblicket före dess undergång, ännu engång resa sig i minnet af sin förgångna storhet och hängifva sig åt den sorgliga illusionen att denna storhet ännu kan upplefva. Turkarne ha återuppkallat Osmans, Amurads och Bajazets skuggor ur grafven och tro sig ännu engång kunna utföra deras verk. Fåfänga hopp! Det är icke vapnen allena som bereda deras fall; det är mensklighetens eviga lagar, som låta de vissnade och maskstungna grenar falla bort, för att ersättas af nya och friskare. Alla asiatiska, alla muhamedanska väldens historia är ständigt densamma: krigisk begynnelse, eröfrare mäktige att nedrifva det gamla, men vanmäktige att sjelfve bygga ett bestående nytt; derefter en tids vapenmakt; efterhand förvekligade herrskare, hemfallne åt seraljernas intriger, förslappade folk, inre söndringar, sjelfständige paschar, affallne provinser och slutligen en viss undergång vid första stöt, som kommer den murkna byggnaden att ramla.
14 Att detta öde äfven är Turkarnes, derpå tviflar numera ingen. Man har prisat sultan Mahmud II:s reformer, man har talat om turkiska rikets civi|1 4|lisation, och dess pånyttfödelse efter europeiska förebilder. Allt detta har på nära håll visat sig vara en bedräglig villa blott. Islams lära kan aldrig pånyttfödas; byggd på sinnlighet och våld, måste den i sinnlighet och våld gå under. Turkarne äro och blifva aldrig annat än Asiater; deras välde, om än civiliseradt på ytan, blir aldrig annat än ett barbari i skötet af Europa. Ja sjelfva den europeiska bildning man velat påtruga dem har endast bidragit till deras förfall, den har förlamat kraften af deras nationalitet, utan att förmå gifva dem något annat i stället. Derföre hata de i sitt hjerta civilisationen; derföre äro renegaterne deras bäste fältherrar; derföre äro de, som dock herrska öfver forntidens rikaste och berömdaste länder, så hjelplöse, att de längesedan skulle ha fallit, om icke de kristna makternas inbördes afund hållit dem uppe. Och derföre lyssna de sjelfve, med sin blinda tro på ett oundvikeligt öde, till den profetia, som säger att deras välde skall vara i 400 år och derefter falla. År 1453 eröfrade Muhamed IIKonstantinopel; år 1853 begynte le commencement de la fin, början af turkiska väldets slut.
15 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 7/1 1854:|2 2|
Återblick på år 1833.
(Se N:o 1.)
16 För att rätt uppfatta krigets anledningar och den s. k. orientaliska frågan, måste man erinra sig, att under Turkarne i Europa lyda 11 millioner kristne, till största delen af grekiska trosbekännelsen; att desse i århundraden stått i en rättslös och förnedrande ställning till musulmännen och egentligen genom Rysslands segrar samt frederna i Kutsckuk,tillagt av utgivaren Kainardgé, Jassy, Bucharest och Adrianopel blifvit försatte i mera lagbundna förhållanden; att de i följd häraf vant sig att anse Rysslands monark som deras naturlige beskyddare samt att Turkarne af äkta sort aldrig rätt kunnat finna sig i dessa tvungna medgifvanden. De begynte frukta att Rysslands beskydd för trefjerdedelar af deras europeiske undersåter innebure deras väldes nära förestående upplösning. Då derföre Frankrike 1852 tillvann sig ökade fördelar för katholikerne i Palestina och ryska regeringen 1853 fordrade lika förmåner för grekiska kyrkan, i förening med säkrare garantier för traktaternas samvetsgranna efterföljd, vägrade turkiska regeringen att uppfylla denna fordran, under förklaring att den innebure sultanens erkännande af Rysslands protektorat öfver hans kristne undersåter. Efter en månads underhandlingar afreste Furst Menschikoff i Juni med denna vägran från Konstantinopel, och i Juli inryckte ryska trupperna i Moldau och Walachiet, under förklaring att de skulle draga sig tillbaka såsnart sultanen undertecknat den not, som innehöll bekräftelsen af fordna förbindelser. Frankrikes, Englands, Österrikes och Preussens representanter sammanträdde till en konferens i Wien och uppgjorde der en ny not, hvilken godkände Rysslands fordringar med den reservation, att dessa icke åsyftade något intrång i sultanens höghetsrättigheter. Noten gillades af Ryssland, men förkastades af Turkiet, som med stora ansträngningar samlade en här af nära 200 000konsekvensändrat/normaliserat man vid Donau, medan Furst Gortschakoff der ej ägde mer än 75 000konsekvensändrat/normaliserat. Efter många fruktlösa bemedlingsförsök föll d. 18 Oktober första kanonskottet vid Issaktschi. Det öfriga är bekant; striderna vid Oltenitza, Sinope, Achaltzik m. fl. öfvertygade det häpna Europa, att kriget, hvilket man vant sig att anse som en omöjlighet, dock verkligen stod för dörren, ock att på dess tärningskast berodde det öde, som förestod de herrligaste länder i verlden. Detta krig är derföre så oberäkneligt i sina följder och dimensioner, emedan det innebär hela makten af ett öde, en nödvändighet, som menniskors viljor ej mera beherrska. Man behöfver ej antaga någon eröfringslystnad, någon långsynt beräkning; Turkiet faller ändå, det skulle falla midt i sina segrar, om det förstode att segra – kanhända ej i dag, ej i morgon, men dock oundvikeligt undermineradt af tiden och civilisationen; det faller, genom uttömda krafter, genom följderna af dess nuvarande korta opiirus. Och sedan återstår|2 3| den frågan: hvem skall besitta dessa Europas och Asiens skönaste länder?
17 Men det är tid att lemna den i alla Europas tidningar till lust och leda behandlade orientaliska frågan.
18 I Frankrike har den nyvalde kejsaren Napoleon III sökt att betrygga sin dynasti genom förmälningen med den spanska fröken Eugenie de Montijo, presenterad för franska folket som en ny Josephine. Detta val, hvarigenom Napoleon sjelf erkände sin egenskap af »parvenu» på Europas throner, var både klokt och djerft. Också har Frankrike detta år njutit mera inre lugn, än förut på många år, och det har derföre vågat handla kraftigare än förut i sin utrikes politik. Väl hör man ännu stundom det bekanta förebudet till så många omstörtningar: Paris s'ennuie; men ständiga fester och hofvets slösande lyx, som bjert afsticker mot republikens svarta frackar och den orleanska dynastins borgerliga lefnadssätt, hålla den orolige Parisaren vid godt lynne. Mycket uppseende väckte äfven den s. k. fusionen mellan de båda landsflyktiga konungahusen, hvarigenom orleanska huset tillerkände kronan åt grefven af Chambord (Henrik V) och denne åter erkände Ludvig Philips äldste sonson grefven af Paris som sin efterträdare. Men månge af legitimisterne synas anse detta steg som ett afsteg från deras principer, och flera medlemar af familjen Orleans lära icke vara belåtna dermed. Följden har varit att icke få både legitimister och orleanister, missnöjde med fusionen, slutit sig till den nu herrskande dynastin.
19 Tid efter annan har man hört talas om sammansvärjningar mot kejsarens lif, men öfver dem hvilar ett mystiskt mörker, och i allmänhet synes det socialdemokratiska partiets stämplingar, från hvilka de utgått, föga fruktansvärda. En af Napoleonidernes farligaste fiender är skalden Viktor Hugo, som fortfarande från sin landsflykt på ön Jersey utslungar skrifter glödande af raseri. Deremot ha Ledru Rollins ursinniga manifester väckt mera löje, än farhågor. Man omtalar ett öfver hela Frankrike utgrenadt hemligt sällskap, »de osynlige»;konsekvensändrat/normaliserat men sannolikt exsisterar det till stor del i prefekternes skuggrädsla. Thiers och Guizot egna sig blott åt literära arbeten. Frankrike fortfar att utsträcka sina jernvägar åt alla håll. Skörden 1853 var missgynnande både på hvete och vin. Mot orolige kabylstammer i Afrika företogs på våren en expedition. Gunstlingarnes ofantliga inkomster, kejsarinnans fausse couche i April, senatens små försök till opposition, lagstiftande korpsens stora bal – »qui a remplacé la tribune renversée par un orchestre de bal» – börsens oändliga ebb och flod, jemte den evärdeliga orientaliska frågan, ha vidare utgjort föremål för den allmänna uppmärksamheten.
20 England har 1853 fortfarit att vara starkt, lyckligt och blomstrande. I sina aflägsna besittningar slöt det med framgång ett krig mot Kaffrerne, men hade ej samma lycka i Indien, der det folködande kriget mot Birmanerne fortfar utan synnerligt resultat. Ostindiska kompaniets kontrakt har blifvit förlängdt på tio år. Den i början af året märkbara spänningen mot Frankrike, som föranlät England att starkare befästa sina hamnar, mildrades på våren och öfvergick på sommaren till uppenbar allians i turkiska frågan, som både för Englands handel på Levanten och för dess kommunikation med Ostindien anses vara af stor betydelse. Man tror att England har spekulationer på besittningen af Cypern och måhända Kandia, medan Frankrike kastar begärliga blickar på Egypten. Drottningen anses personligen vara emot alla krigsplaner, som på hösten funnit ett gensvar hos mängden af folket. Lycklig som moder för en talrik familj, högt älskad ock vördad af sina undersåter, omgifven af erfarne statsmäns råd, är Drottning Victoria en af de få, för hvilka thronens börda är lätt och välsignelserik. I April nedkom drottningen med en prins, hennes sjunde barn. Den lätthet, hvarmed hon återställdes till helsan, gaf anledning till det harmlösa skämt, »att drottningens konstitution är lika stark som Englands».konsekvensändrat/normaliseratGrefve Aberdeens elite-ministere har suttit vid styret, men förlorade i Dec. den ryktbare lord Palmerston, (se gård. post). Ehuru sjöfarten högst betydligt utvidgats, har man försport en kännbar brist på fartyg, i följd af den starka utvandringen och utskeppningen till Australien. Oaktadt sina enorma kapitaler, har engelska banken höjt sin diskont från 3 till 4½ procent, ett bevis på huru starkt kapitalerna anlitas för den vexande industrin.
21 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 11/1 1854:|3 3|
Återblick på år 1853.
(Se N:o 1, 2.)
22 Österrike har under detta år åtnjutit lugn, med undantag af oron öfver det afskyvärda attentat som d. 18 Febr. föröfvades mot kejsarens lif af den dystre svärmaren Libenyi. Lyckligtvis återställdes den unge monarken snart nog till helsan och visade sig ute d. 17 Mars. Med anledning af denna glada tilldragelse subskriberades öfver hela riket 700 000konsekvensändrat/normaliserat floriner till byggande af en kyrka. Libenyi, som ej hade några medbrottslige, afrättades; dock lära oroliga uppträden vid samma tid ha förefallit i Pesth. De af Kossuth nedgräfda ungerska kroninsigniernas återfinnande väckte mycket jubel; likaså firade hofvet praktfulla fester med anledning af H. M. Kejsarens af Rysslands besök i Olmütz (Sept.), belgiska kronprinsens biläger med erkehertiginnan Marie (i Maj) och Kejsar Franz Josephs förlofning med en ung tysk prinsessa (i Aug.). Finanserna ha i så måtto förbättrats, att deficit år 1852 utgjorde blott 50 millioner floriner, eller vidpass två niondedelar af statsinkomsterna. I Oktober, nästan samtidigt med krigets utbrott, minskades armen med 100 000konsekvensändrat/normaliserat man, hvilka likväl ganska lätt kunna återkallas under fanorna, i händelse de behöfvas. I Ungern och Lombardiet ha de allt fortfarande revolutionära tendenserna blifvit energiskt undertryckta, så att i dessa länder herrskat ett yttre lugn. Belägringstillståndet har fortfarit, och krigsdomstolarna afdöma allt ännu förbrytelser sedan 1848 och 1849, ehuru dödsstraffen vanligen förmildras till fästningsarbete i jern. Mot Schweitz (Tessin) har Österrike spärrat sina gränser, dels emedan politiska flyktingar der fått fristad, dels emedan Tessin förjagat österrikiske kapucinermunkar.
23 Tyska staterna med Preussen i spetsen ha under året åtnjutit yttre och inre lugn, som af regeringarna begagnats att aflägsna ännu qvarstående minnen från 1848 samt återföra den bestående ordningen till de principer, hvilka före nämnde år voro gällande. Det konstitutionela statsskicket fortfar ännu i de flesta stater, men modifieras och begränsas genom ständernas egen medverkan. Så antogo (i Mars) Berliner ständerna en till hälften ärftlig pärkammare, men förkastade den nya riksdagsordning, enligt hvilken de skulle sammanträda endast hvart 5:te år (?). Vid samma tid afskaffade Fursten af Lippe Detmold genom ett dekret sitt lilla furstendömes konstitution; i början af året cirkulerade i Berlin en petition af enahanda syftning, men fick ej tillräckligt underskrifter. Enstaka försök till opposition ha förekommit, särdeles emot förbundsdagens inblandning i Hamburgs, Bremens och Lübecks inre angelägenheter. Äfven antyder den fortfarande starka utvandringen af Tyskar till Amerika och Australien en viss otrefnad i hemlandet; men denna afledning för de revolutionära elementerna torde i sin mån ha bidragit till lugnets upprätthållande. I April anställdes af polisen i de flesta tyska stater en mängd husvisitationer m. m., på grund, sade man, af vidtutgrenade demokratiska stämplingar; dock synas dessa ha blifvit qväfda i sin linda. – Furstarne af Oldenburg och Sachsen Altenburg ha under året aflidit och efterträdts af legitime thronföljare. Sista lemningen af tyska flottan, en matros-likkista, försåldes i Nov. på auktion i Bremen. Hela flottan hade kostat 5 millioner floriner; auktionsskillingen inbragte 1 200 000konsekvensändrat/normaliserat. I de vidlyftiga tullfrågorna ha södra och norra Tyskland ej kunnat blifva ense; Zollverein fortfar och söker utländska förbindelser, särdeles med Belgien. – I turkiska frågan synes Preussen, om möjligt, önska en neutral ställning; reklamationer ha blifvit gjorda för återställandet af Preussens skyddsrättighet öfver kantonen Neuschatel.
24 Schweitz har flera gånger varit hotadt af en brytning med Österrike, och kantonen Tessin har mycket lidit af den gränsspärrning, som deraf varit en följd. I Freiburg har jesuitpartiet tvenne gånger tillställt revolutionära försök, men blifvit kufvadt. I förbundsregeringen ha demokraterne fortfarande suttit vid styret; partiandan har mångenstädes gifvit sig luft. – Nederländerna ha blifvit uppskrämda af romerska stolens djerfva försök att indela landet i katholska biskopsstift, en åtgärd, hvaremot konung och folk med vacker endrägt protesterat. – Belgien åter uppskrämdes ej mindre i början af året af märkbara spår till det bekanta yttrande, att dessa nejder endast vore »en alluvion af de franska floderna».konsekvensändrat/normaliseratKronprinsens förmälning med en erkehertiginna ansågs af många som en demonstration mot den nu herrskande dynastin i Frankrike.
25 Italien hvilar, nu som förut, på vulkanisk grund. Mazzinis agenter och folkens sinnesstämning hålla alla regeringar en garde. D. 6 Febr. var i Milano ett upprorsförsök, som lätt kufvades och strängt bestraffades. Lombardiet är på ständig krigsfot, Venedig något lugnare, Toskana en lydstat under Österrike. Kyrkostaten har endast genom österrikiska trupper i Bologna och franska i Rom kunnat upprätthälla ordningen och det hierarkiska systemet. Neapel har likaledes ansett nödvändigt att trygga lugnet medelst värfvade schweitzertrupper. Palermo har, likasom förut, varit en härd för sammansvärjningar, hvilka med stränghet kufvats. Påf|3 3|ven Pius IX lefver, trött och bekymrad, inom Vatikanens murar. Statssekreteraren Kardinalen Antonelli lärer vara den som egentligen håller regeringens tyglar. Jesuitergenerelen pater Rothaan har under året aflidit och efterträdts af pater Bekx.
26 Piemont (Sardinien) fortfar att vara den enda italienska stat, som åtnjuter inre lugn. Konungen är högeligen älskad af sitt folk, och regeringen föres af utmärkte män, hvilka förstått att förena en varsam moderation med upplysta principer. Här har Mazzini föga fält för sin verksamhet, och jesuitpartiet, retadt af inskränkningarna i presterskapets omåttliga privilegier, har förgäfves upprört himmel och jord mot regering och ständer.
27 Grekland har oroats af jordbäfningar, hvaraf en förstörde Thebe. Turkiska frågan har här väckt alla de gamla antipathierna och de gamla förhoppningarne åter till lif. Trupper sammandragas vid gränsen. – I början af året afvisade Montenegro med framgång turkarnes infall.
28 I Spanien ha tre ministerer suttit vid styret: Roncali, Lersundi och Sartorius, alla under inflytande af Drottning Isabellas kända motvilja för det konstitutionela statsskicket. Enkedrottning Christina anses af många såsom källan för dessa inflytanden. Vid hennes sida står åter hennes gemål, hertigen af Rianzares (f. d. tobakshandlaren Munoz). Tvenne gånger ha cortes blifvit suspenderade; Roncali föll emedan han ej ville bevilja Rianzares’ döttrar kunglig rang. Spaniens berömdaste sabel Narvaez var äfven ett tvisteämne, i det han vägrade att mottaga den besynnerliga mission att undersöka krigsarkiverna i Wien. – Portugals drottning Maria da Gloria afled d. 24 Nov. och efterträddes i regeringen af kronprinsen Pedro, 16 år gammal och t. v. under sin faders, konung Fernandos förmynderskap. Landet är i vanmakt. Vid styret sitter ministeren Saldanha. Don Miguel, som nyligen erhållit en son, upprepar sina anspråk, men utan utsigt att lyckas.
29 Sverige och Norige började året med glädjefester i anledning af konungens tillfrisknande från en svår nervfeber. Årets hugnad har sedan varit störd af koleran, som genombröt karantänerna, inkom i Aug., som man tror, ifrån Lübeck till Stockholm, spridde sig sedan öfver de flesta orter af båda rikena och t. ex. i Carlskrona härjade ganska svårt, men för öfrigt icke var så dödande som 1834 års epidemi. Äfven årsvexten har varit mångenstädes, men icke så allmännt klen, som i Finland. Deremot har handeln varit i stark rörelse; de första jernvägar och de första elektriska telegrafer i Sverige datera sig från detta år. Stockholm har fått en s. k. handelsaktiebank och gaslysning. Vid riksdagen, som öppnades i November, utgöra anslagen för rikets försvar, jemte bränvinsfrågan och måhända tullreformerna, de vigtigaste ämnen. Bränvinets ständigt vexande missbruk och ett förfärande sedeförderf, som vid dess sida befolkar fängelserna, ha väckt en allmän storm emot rusdryckerna. Bönderne sjelfve ha dervid varit de verksamaste, och mångenstädes har oviljan vändt sig mot de stora brännerierna. Särdeles ha poströfverier detta år ofta förefallit. Ett reformmöte i Örebro (för representationsförändringen) aflopp utan synnerligt resultat; ifvern för denna fråga synes ha svalnat för ögonblicket. De religiösa tendenserna ha varit i liflig rörelse. I Helsingborg var en s. k. kyrkokonferens, som upplöstes genom ett våldsamt tilltag af pöbeln och Hr Sturtzenbecher. I Stockholm var ett möte för religionsfriheten. Läsarne i Orsa i Dalarne ha varit dragne för domstolarna; Mormonerne ha nitiskt värfvat proselyter i Skåne. Både från Sverige och Norige ha talrika skaror utvandrare, till större delen förmögna familjer, afseglat till Amerika. Norska sillfisket har varit lönande.
30 I Danmark har riksdagen varit två gånger upplöst; första gången (Jan.) emedan folktinget icke voterade Holsteins indragande i danska tullsystemet; andra gången (i April) emedan regeringens förslag att reglera thronföljden af folktinget förkastades. Slutligen antogs detta förslag af ett nytt folkting i Juli. Sedan arfprinsen Fredrik Ferdinand afsagt sig sina anspråk på thronen, utsågs prins Christian af Glücksburg till Danmarks thronföljare och ankom i Augusti till Köpenhamn. Oaktadt dessa inbördes tvister, har hvarken det vackra förhållandet mellan regering och folk, eller ordning och lugn blifvit störda. Emellertid hade Köpenhamn och flera danska orter en bedröflig sommar, ty koleran härjade här för första gången ock ganska våldsamt.
31 Gå vi nu till andra verldsdelar, så finna vi Amerikas Förenta Stater i ständigt vexande blomstring och makt. I Febr. installerades den nye demokratiske presidenten Franklin Pierce, som i sitt tal till »ett folk af suveräner» förklarade sig för »fredliga eröfringar»,konsekvensändrat/normaliserat med hvilka, att börja med, förstås Kuba och Sanvichsöarne, med tiden hela Vestindien, hela Norra Amerikas kontinent och så många som möjligt af söderhafsöarna. Spanien har likväl med harm afvisat förslaget att sälja Kuba, »oceanens perla»,konsekvensändrat/normaliserat och ett försök att tillegna sig Sanvichsöarne synes tillsvidare ha strandat mot Englands och Frankrikes protest. Ett annat försök att öppna förbindelse med Japans kuster har ännu ej fört till något resultat. Då Förenta Staterna, sjelfve ytterst ömtålige för hvarje europeisk inblandning, mot Grekland och Österrike fört ett hotande språk, väcktes af dessa planer och detta språk en stark misstro i Europa mot den mäktiga republiken. Troligen för att lugna dessa farhågor, var pres. Pierce’s språk i hans sednaste budskap mycket moderat. Onkel Toms stuga, med den ständigt brinnande frågan om slafveriet, jemte EriksonsCaloric och »klappandarnes» befängda mysterier äro blott tre af de otaliga frågor, som ständigt uppdyka i denna imponerande hvirfvel af folk och intressen. Verldsexpositionen i Newyork begynte i Maj efter Londons förebild, men synes ej ha uppnått denna i rykte. – Inflyttningen är så stark, att blott i Newyorks hamn en stor del af året omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat Européer dagligen anlända. Kalifornien fortfar att vara beryktadt för sitt guld, sina eldsvådor och sina röfverier; nu sednast ha Indianerne ofta plundrat och nedgjort guldsökarne.
32 I det rika ock likväl eländiga sönderslitna Mexiko valdes den fördrifne Santa Ana ånyo till president, såsom enda räddningsankaret. Hans första åtgärd var att införa en oinskränkt militärdespotism, och derest han icke redan är utropad till kejsare, torde sådant ej länge uteblifva. Med För. Staterna har Mexiko råkat i delo om Melilladalen på gränsen, och S. Ana har gjort min af att låta frågan afgöras af svärdet. – Gula febern har härjat vestindiska öarna; Spanien har all möda att hålla Kuba i tygeln. Slafhandeln på denna ö har drifvits öppet och oförskämdt. Den ryktbara kanalen genom Panama näset lärer visserligen vara utstakad och beslutad, men nu på en tid har man ej hört deraf. I bredd med den uppstår öfver näset en jernväg. Brasilien, det enda monarkiska rike i nya verlden, har ingen annan fiende haft, än gula febern på dess kust; landet synes åtnjuta lugn och trefnad; ett ministerombyte har inträffat. Franska Guyana, »der pepparn vexer»,konsekvensändrat/normaliserat begagnas som deportationsort dels för oförbätterlige revolutionsmakare, dels för Napoleon III:s personlige fiender. Klimatet är dödande för Européer. – Öfriga central- och sydamerikanska stater synas icke komma sig upp ur sin vanmakt. Peru och Bolivia ha råkat i krig. Sedan diktatorn Rosas blifvit störtad, belägrade Montevideo i sin tur Buenos Ayres, men i Juni lockades en del af belägringsarmén genom mutor att öfvergifva den nye diktatorn Urquiza, och sedan dess fortfara de gamla oredorna.
33 Från Afrika är att märka Kafferkrigets slut och en razzia af franska krigsskepp mot Vestafrikas sjöröfvare. Kejsaren af Marokko har blodigt kufvat ett uppror i sitt rike. Egypten har med sin flotta och vidpass 30 000konsekvensändrat/normaliserat man hjelptrupper understödt Turkarne.
34 I Vestasien ha Perserne förklarat Turkarne krig. Det är bekant, att dessa nationer, ehuru både muhamedaneroriginal: muhamedamer, likväl bekänna sig till olika sekter och glöda af religionshat sinsemellan. – I Ostindien föra Engelsmännen krig mot Ava. – I China utbreder sig upproret alltmera, och den tatariske kejsaren Sze-ki (reg. sedan 1850) har nödgats kalla Mongolerne till hjelp, men synes likväl förlorad. Insurgenterne ha, utom andra betydande orter, bemäktigat sig rikets andra stad Nankin och der förstört det ryktbara porslinstornet, emedan det ansågs som afgudatempel. Det märkvärdigaste i denna revolution är nemligen det, att den sannolikt är framkallad af kristendomen i förening med Chinesernes hat mot den främmande dynastin. Det synes afgjordt, att insurgenternes chefer bekänna sig till kristna läran, ehuru mycket uppblandad dels med hedniska, dels med muhamedanska lärosatser. Härtills ha inga kristna makter blandat sig i kriget, men alla, isynnerhet Amerikanare och Engelsmän, afbida med spändt intresse resultaterna deraf, hvilka sannolikt förr eller sednare skola öppna det omätliga riket för handeln och civilisationen.
35 Från Japan omtalas i Juli den amerikanska expeditionen, som, oaktadt tydliga inviter att resa sin kos, likväl lyckades komma i förbindelse med regeringen och aflemna förslag till en handelstraktat. – Till de engelska besittningarna i Australien, hvilkas guldrikedom redan fördunklat Kaliforniens, strömma otalige utvandrare och finna här den stora fördelen af ett lagbundet, redan ordnadt samhälle.
36 Bland 1852 års öfriga tilldragelser nämndes redan varmluftsmachinen (caloric) och de nya sjökorten, hvilka på hvarje punkt af oceanen utmärka icke blott passader och strömdrag och djup, utan ock många andra omständigheter, som fördröja eller påskynda seglingen. Erikson vill afskaffa ångkraften; franska linieskeppet Napoleon och det engelska Wellington, båda skruf-skepp, ha på ett sinnrikt sätt förstått att förena fördelarne af ett ångfartyg med dem af ett segelfartyg. Man kunde tillägga en enkel i Paris gjord uppfinning, att med elektricitet sönderdela vattnet så snabbt och föga kostsamt, att med den vätgas man dervid erhåller både värme och ljus åstadkommas för en femtedel af hvad gaslysning eller stenkol kosta. – De dansande borden böra icke förgätas i årets krönika. Sedan de gjort sin rund kring nästan hela den kända verlden, ha de delat moders och maniers vanliga lott att falla i glömska, och det enkla faktum, den lika enkla naturlag, som legat till grund deri, ha tillsvidare blifvit förgätna för löjet öfver det befängda tokeri att begagna borden till en kommunikation med andeverlden.
37 Bland personer af europeiskt rykte, hvilka 1853 lemnat det jordiska, må här endast nämnas: kemisten och giftkännaren Orfila, skådespelaren Karatigin, skalden Ludwig Tieck, sultaninnan Validé, jesuitgeneralen Rothaan, Napoleons följeslagare general Montholon, akademikern François Arago, tyske förläggaren Justus Perthes, drottning Maria da Gloria m. fl.
*)»Det är jag som skall göra freden.» Baraguay d'Hilliers uttryck, när han afreste som franskt sändebud till Konstantinopel.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Återblick på år 1853.
1 Mången af våra läsare skall kanske gå förbi detta ämne, som vid hvarje års början återkommer i tidningarna, och säga: det är politik; hvad har jag dermed att skaffa?
2 Men det är just en egenhet hos den nya tiden och den nya bildningen, att ingen numera får sluta sig inom sitt trånga skal och säga: hvad angå mig de stora händelserna och de stora intressena, som röra sig ute i verlden? Det finnes ingen så oberoende, ingen så sjelftillräcklig medlem af ett bildadt samhälle, som icke i sin mån har känning af verldshändelserna; icke den rikaste, icke den klokaste, icke den mest bortgömde i en småstad i norden eller en prestgård på landet. Tjensten eller affärerna, boken i hans hand, kläderna på hans kropp, den rykande kaffepannan på hans bord, ja sjelfva det salt, hvarmed han dagligen kryddar sin föda, äro beroende af händelsernas skiften utomlands och påminna honom derom i hvarje stund. Och vore det än ej så, då återstå likväl bildningens egna fordringar, som ständigt kräfva uppmärksamhet för samtidens tilldragelser. Hvarföre läser man i alla skolor historie och geografi? Hvarföre har det nu kommit så långt, att icke ens flickan vid sin sybåge eller husmodren i sitt kök kan umbära sin lilla kunskap om hvad som i verlden varit och är? Säkerligen ej derföre att dessa kunskaper skola förblifva döda utanlexor, dem man hastar att glömma sedan skolan är slut, utan derföre att alla, äfven den som minst har anspråk uppå att sjelf vara med om de märkeliga ting, som i verlden ske, skola af dem hämta lärdomar för lifvet och intresse för högre, allmännare ämnen, än dem som den egna lilla boningen erbjuder.
3 Särdeles efter franska revolutionen och under Napoleons tider har politiken råkat i ett visst vanrykte, genom de kannstöperier, som då voro allmänna. Och löjligt är det visst att vid disken eller kaffekoppen på fri hand afgöra staternas öden, – ett rikt ämne för Holbergs »politiske Kandestöber» och Fru Lenngrens mästerliga »råd till min dotter».konsekvensändrat/normaliserat Löjligt är det också att i politiska ämnen uppträda som spåman, ty ingenstädes blir profeten oftare slagen på fingrarne, än här. Men rätt och godt och den bildade värdigt är det att egna sin samtid någon uppmärksamhet, och har man icke tid eller lust att följa dess händelser i detalj, så kan man åtminstone vinna någon lärdom af de korta öfversigter, de summariska register på händelserna, hvilka tid efter annan läsas i tidningarna.
4 Året 1853 är till ända och tillhör numera historien. Alltför nära stå vi ännu dertill, för att fälla ett omdöme derom, ty det finns ingen, som, medan han ännu står midt i händelserna, är historiskt opartisk att fälla en dom öfver dem. Historien tål icke hat eller nit; derföre uppskjuter hon efterverldens dom tilldess hat och nit äro gömda under grafvarnas kullar. Men då dömer hon ock obevekligen strängt, för rättvisans skull, och likväl kärleksfullt, för den menskliga svaghetens skull. De som göra historien hafva sin tid och sin makt; de som skrifva henne hafva ock sin; men öfver dem alla stå lifvets och mensklighetens eviga fordringar: rättvisan, kärleken och den obrottsliga sanningen.
5 Följande öfversigt skall icke trötta läsarens tålamod.
6 Vi nödgas af flera skäl hasta förbi det käraste ämnet, Finlands egna öden, och anmärka blott det märkvärdiga, att, nu som så ofta förut, tre af försynens gisslar på engång hotat landets väl, nemligen krig, pest och missvextår. Det första rasar ännu långt från våra gränser, och ha endast handel och sjöfart känning deraf. Den andra har härjat flera af våra städer svårare än förr i mannaminne. Den tredje har hemsökt hela landet och bragt öfver detsamma en dyr tid. Men det finska folket är ståndaktigt och härdadt i vida svårare pröfningar. Det har måhända behöft denna erinran om vanskligheten af jordiska ting, för att icke sjunka i försoffning och säkerhet; men det skall, med Guds bistånd, med förtroende till sin öfverhet och med den tålmodiga oförfärade kraft, som aldrig svikit i pröfningens dagar, äfven denna gång vara sin lyckas öfverman, och en kommande tid skall rikare löna dess försakelser, dess förtröstan och dess ansträngningar.
7 Året 1853 kan icke sägas ha bildat epok på andra håll, än i den märkvärdiga stora folkvandring, som derunder ägt rum till en af verldens aflägsnaste nejder, det fjerran Australien, och som der en dag skall grunda en ny stor länk af den europeiska civilisationen. Det årets märkvärdighet är dock att vara en begynnelse till stora förändringar, hvilka man sannolikt nu knappt kan ana. Mer än många andra år har det ock visat vanskligheten af menskliga beräkningar, och den klokaste statskonst har nödgats erkänna sin vanmakt vid sidan af den oberäkneliga makt, som Fransmannen kallar la force des choses, händelsernas egen tyngd på ögonblickets vågskål.
8 Aldrig sedan verldens begynnelse ha de materiela intressena, handeln, industrin, sjöfarten, näringarna, jordbruket, penningeväsendet, och med dem kommunikationerna mellan olika folk ock länder, vunnit en sådan utsträckning och till den grad som nu vuxit tillsamman med staternas ve och väl. De hade hastigt hämtat sig efter 1848 års skakningar, de hade uppblomstrat i sin yppigaste rikedom, de hade med nästan feberaktig brådska jägtat efter nya förbättringar, de hade rådfrågat vetenskapen och erfarenheten om alla tänkbara fullkomningar: Svensken Eriksons Caloric och Amerikanaren Maurys nya sjökort betraktades som verldshistoriska tilldragelser. Öfver alla länder sträckte jernvägarne sina nät, och de elektriska telegraferne, icke nöjde med att tillintetgöra afstånden till lands, utspände sina trådar genom sjelfva hafvens afgrunder. Londons kristallpalats refs ned, men blott för att herrligare återuppstå strax vid det förra och blott för att förvandla den öfvergående tillfälliga verldsexpositionen till en permanent. Amerikanaren följde exemplet i Newyork, Parisaren rustade sig att i denna fredliga täflan öfverträffa alla sina föregångare. Öfverallt var en liflig och oerhörd rörelse: Europa och den nya verlden liknade ett enda stort marknadstorg, der alla folkens behofver, alla lifvets njutningar, alla konstens och flitens underverk ständigt utbyttes och mångdubblades och der, vid sidan af dem, äfven vinnings- och njutningslystnaden, auri sacra fames, den med förbannelse belastade hungern efter guld, i förr okänd skala tillvexte.
9 Och alla dessa stora intressen behöfde freden; den var det oumbärliga vilkoret för deras bestånd och deras fortfarande förkofran. Derföre darrade alla för kriget; derföre skälfde Europas börser som asplöf vid den minsta sky, som kom den politiska horizonten att mörkna. Vidtutgrenade, sammanflätade, intrasslade som de voro, det ena landets välstånd och spekulationer i alla de andras, bäfvade alla för den dag, när kriget skulle förvandla denna gyllene tid i en jernålder, af hvilken alla hade att frukta förstöring och ingen att hoppas välsignelse.
10 Och alla de andliga krafterna, religionen, vetenskaperna, konsterna, literaturen, hela den moderna bildningens glans, som, äfven den, arbetar sitt nutids- och framtidsarbete på alla håll, äfven den talade högt för freden och emot kriget, som hotade dess dyrbaraste intressen. Dertill kommo ännu andra förvecklade ställningar. I södra och vestra Europa gäste ännu 1848 års glöd under askan af dess nederlag; Amerikas demokrater visade god lust att räcka sina europeiska kamrater handen, och äfven de, som icke betviflade de af dem hotade regeringars motståndskraft, vågade icke på förhand beräkna de inre skakningar, i hvilka Europa kunde störtas, om kriget en dag komme till fullt utbrott.
11 Af alla dessa skäl kan antagas, att Europa aldrig varit mera fredligt sinnadt ännu. Alla de, som önskade ordning, välstånd och bildning, fruktade kriget; folken, ej mindre än deras regeringar, önskade freden. Diplomatin, som under de sednaste 40 åren uträttat så stora ting och så skickligt förstått att skingra alla moln på horizonten, trodde sig kunna göra det äfven nu och sade till de fruktande: lugnen eder; c'est moi qui fera le paix.*)»Det är jag som skall göra freden.» Baraguay d'Hilliers uttryck, när han afreste som franskt sändebud till Konstantinopel. I Konstantinopel skockades åskmolnen; strax sammanträdde de fyra vestra stormakterna i Wien, för att diktera freden. Alla trodde derpå. Mer än fyra månader öddes diplomaternes bläck, kurirer redo, och noter skrefvos, och midtunder det man red och skref, brast kriget löst.
12 Länge befaradt och likväl alldeles oförmodadt, kom det som ett Muhameds öde öfver folken vid Donaus och Bosforens stränder, omöjligt att hejda, omöjligt att beräkna. Att det mäktiga Ryssland ej önskade kriget, det har dess högsinte Monark i två manifester tillkännagifvit. Att det svaga, sönderslitna Turkiet, som icke ens vågade hoppas att ensamt bestå i striden, ej heller önskade stridens utbrott, det hade man kunnat vänta af den vanligaste klokhet. Men mäktigare än denna klokhet, mäktigare än alla fredens intressen rundtomkring var den muhamedanska befolkningens fanatism. Engång väckt, stod den ej mera att hejda, och kriget var färdigt.
13 Det är ej första gången man ser i historien ett utdöende, vanmäktigt och förslappadt folk, i ögonblicket före dess undergång, ännu engång resa sig i minnet af sin förgångna storhet och hängifva sig åt den sorgliga illusionen att denna storhet ännu kan upplefva. Turkarne ha återuppkallat Osmans, Amurads och Bajazets skuggor ur grafven och tro sig ännu engång kunna utföra deras verk. Fåfänga hopp! Det är icke vapnen allena som bereda deras fall; det är mensklighetens eviga lagar, som låta de vissnade och maskstungna grenar falla bort, för att ersättas af nya och friskare. Alla asiatiska, alla muhamedanska väldens historia är ständigt densamma: krigisk begynnelse, eröfrare mäktige att nedrifva det gamla, men vanmäktige att sjelfve bygga ett bestående nytt; derefter en tids vapenmakt; efterhand förvekligade herrskare, hemfallne åt seraljernas intriger, förslappade folk, inre söndringar, sjelfständige paschar, affallne provinser och slutligen en viss undergång vid första stöt, som kommer den murkna byggnaden att ramla.
14 Att detta öde äfven är Turkarnes, derpå tviflar numera ingen. Man har prisat sultan Mahmud II:s reformer, man har talat om turkiska rikets civi|1 4|lisation, och dess pånyttfödelse efter europeiska förebilder. Allt detta har på nära håll visat sig vara en bedräglig villa blott. Islams lära kan aldrig pånyttfödas; byggd på sinnlighet och våld, måste den i sinnlighet och våld gå under. Turkarne äro och blifva aldrig annat än Asiater; deras välde, om än civiliseradt på ytan, blir aldrig annat än ett barbari i skötet af Europa. Ja sjelfva den europeiska bildning man velat påtruga dem har endast bidragit till deras förfall, den har förlamat kraften af deras nationalitet, utan att förmå gifva dem något annat i stället. Derföre hata de i sitt hjerta civilisationen; derföre äro renegaterne deras bäste fältherrar; derföre äro de, som dock herrska öfver forntidens rikaste och berömdaste länder, så hjelplöse, att de längesedan skulle ha fallit, om icke de kristna makternas inbördes afund hållit dem uppe. Och derföre lyssna de sjelfve, med sin blinda tro på ett oundvikeligt öde, till den profetia, som säger att deras välde skall vara i 400 år och derefter falla. År 1453 eröfrade Muhamed II Konstantinopel; år 1853 begynte le commencement de la fin, början af turkiska väldets slut.
15 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 7/1 1854:|2 2|Återblick på år 1833.
(Se N:o 1.)
16 För att rätt uppfatta krigets anledningar och den s. k. orientaliska frågan, måste man erinra sig, att under Turkarne i Europa lyda 11 millioner kristne, till största delen af grekiska trosbekännelsen; att desse i århundraden stått i en rättslös och förnedrande ställning till musulmännen och egentligen genom Rysslands segrar samt frederna i Kutsckuk,tillagt av utgivaren Kainardgé, Jassy, Bucharest och Adrianopel blifvit försatte i mera lagbundna förhållanden; att de i följd häraf vant sig att anse Rysslands monark som deras naturlige beskyddare samt att Turkarne af äkta sort aldrig rätt kunnat finna sig i dessa tvungna medgifvanden. De begynte frukta att Rysslands beskydd för trefjerdedelar af deras europeiske undersåter innebure deras väldes nära förestående upplösning. Då derföre Frankrike 1852 tillvann sig ökade fördelar för katholikerne i Palestina och ryska regeringen 1853 fordrade lika förmåner för grekiska kyrkan, i förening med säkrare garantier för traktaternas samvetsgranna efterföljd, vägrade turkiska regeringen att uppfylla denna fordran, under förklaring att den innebure sultanens erkännande af Rysslands protektorat öfver hans kristne undersåter. Efter en månads underhandlingar afreste Furst Menschikoff i Juni med denna vägran från Konstantinopel, och i Juli inryckte ryska trupperna i Moldau och Walachiet, under förklaring att de skulle draga sig tillbaka såsnart sultanen undertecknat den not, som innehöll bekräftelsen af fordna förbindelser. Frankrikes, Englands, Österrikes och Preussens representanter sammanträdde till en konferens i Wien och uppgjorde der en ny not, hvilken godkände Rysslands fordringar med den reservation, att dessa icke åsyftade något intrång i sultanens höghetsrättigheter. Noten gillades af Ryssland, men förkastades af Turkiet, som med stora ansträngningar samlade en här af nära 200 000konsekvensändrat/normaliserat man vid Donau, medan Furst Gortschakoff der ej ägde mer än 75 000konsekvensändrat/normaliserat. Efter många fruktlösa bemedlingsförsök föll d. 18 Oktober första kanonskottet vid Issaktschi. Det öfriga är bekant; striderna vid Oltenitza, Sinope, Achaltzik m. fl. öfvertygade det häpna Europa, att kriget, hvilket man vant sig att anse som en omöjlighet, dock verkligen stod för dörren, ock att på dess tärningskast berodde det öde, som förestod de herrligaste länder i verlden. Detta krig är derföre så oberäkneligt i sina följder och dimensioner, emedan det innebär hela makten af ett öde, en nödvändighet, som menniskors viljor ej mera beherrska. Man behöfver ej antaga någon eröfringslystnad, någon långsynt beräkning; Turkiet faller ändå, det skulle falla midt i sina segrar, om det förstode att segra – kanhända ej i dag, ej i morgon, men dock oundvikeligt undermineradt af tiden och civilisationen; det faller, genom uttömda krafter, genom följderna af dess nuvarande korta opiirus. Och sedan återstår|2 3| den frågan: hvem skall besitta dessa Europas och Asiens skönaste länder?
17 Men det är tid att lemna den i alla Europas tidningar till lust och leda behandlade orientaliska frågan.
18 I Frankrike har den nyvalde kejsaren Napoleon III sökt att betrygga sin dynasti genom förmälningen med den spanska fröken Eugenie de Montijo, presenterad för franska folket som en ny Josephine. Detta val, hvarigenom Napoleon sjelf erkände sin egenskap af »parvenu» på Europas throner, var både klokt och djerft. Också har Frankrike detta år njutit mera inre lugn, än förut på många år, och det har derföre vågat handla kraftigare än förut i sin utrikes politik. Väl hör man ännu stundom det bekanta förebudet till så många omstörtningar: Paris s'ennuie; men ständiga fester och hofvets slösande lyx, som bjert afsticker mot republikens svarta frackar och den orleanska dynastins borgerliga lefnadssätt, hålla den orolige Parisaren vid godt lynne. Mycket uppseende väckte äfven den s. k. fusionen mellan de båda landsflyktiga konungahusen, hvarigenom orleanska huset tillerkände kronan åt grefven af Chambord (Henrik V) och denne åter erkände Ludvig Philips äldste sonson grefven af Paris som sin efterträdare. Men månge af legitimisterne synas anse detta steg som ett afsteg från deras principer, och flera medlemar af familjen Orleans lära icke vara belåtna dermed. Följden har varit att icke få både legitimister och orleanister, missnöjde med fusionen, slutit sig till den nu herrskande dynastin.
19 Tid efter annan har man hört talas om sammansvärjningar mot kejsarens lif, men öfver dem hvilar ett mystiskt mörker, och i allmänhet synes det socialdemokratiska partiets stämplingar, från hvilka de utgått, föga fruktansvärda. En af Napoleonidernes farligaste fiender är skalden Viktor Hugo, som fortfarande från sin landsflykt på ön Jersey utslungar skrifter glödande af raseri. Deremot ha Ledru Rollins ursinniga manifester väckt mera löje, än farhågor. Man omtalar ett öfver hela Frankrike utgrenadt hemligt sällskap, »de osynlige»;konsekvensändrat/normaliserat men sannolikt exsisterar det till stor del i prefekternes skuggrädsla. Thiers och Guizot egna sig blott åt literära arbeten. Frankrike fortfar att utsträcka sina jernvägar åt alla håll. Skörden 1853 var missgynnande både på hvete och vin. Mot orolige kabylstammer i Afrika företogs på våren en expedition. Gunstlingarnes ofantliga inkomster, kejsarinnans fausse couche i April, senatens små försök till opposition, lagstiftande korpsens stora bal – »qui a remplacé la tribune renversée par un orchestre de bal» – börsens oändliga ebb och flod, jemte den evärdeliga orientaliska frågan, ha vidare utgjort föremål för den allmänna uppmärksamheten.
20 England har 1853 fortfarit att vara starkt, lyckligt och blomstrande. I sina aflägsna besittningar slöt det med framgång ett krig mot Kaffrerne, men hade ej samma lycka i Indien, der det folködande kriget mot Birmanerne fortfar utan synnerligt resultat. Ostindiska kompaniets kontrakt har blifvit förlängdt på tio år. Den i början af året märkbara spänningen mot Frankrike, som föranlät England att starkare befästa sina hamnar, mildrades på våren och öfvergick på sommaren till uppenbar allians i turkiska frågan, som både för Englands handel på Levanten och för dess kommunikation med Ostindien anses vara af stor betydelse. Man tror att England har spekulationer på besittningen af Cypern och måhända Kandia, medan Frankrike kastar begärliga blickar på Egypten. Drottningen anses personligen vara emot alla krigsplaner, som på hösten funnit ett gensvar hos mängden af folket. Lycklig som moder för en talrik familj, högt älskad ock vördad af sina undersåter, omgifven af erfarne statsmäns råd, är Drottning Victoria en af de få, för hvilka thronens börda är lätt och välsignelserik. I April nedkom drottningen med en prins, hennes sjunde barn. Den lätthet, hvarmed hon återställdes till helsan, gaf anledning till det harmlösa skämt, »att drottningens konstitution är lika stark som Englands».konsekvensändrat/normaliserat Grefve Aberdeens elite-ministere har suttit vid styret, men förlorade i Dec. den ryktbare lord Palmerston, (se gård. post). Ehuru sjöfarten högst betydligt utvidgats, har man försport en kännbar brist på fartyg, i följd af den starka utvandringen och utskeppningen till Australien. Oaktadt sina enorma kapitaler, har engelska banken höjt sin diskont från 3 till 4½ procent, ett bevis på huru starkt kapitalerna anlitas för den vexande industrin.
21 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 11/1 1854:|3 3|Återblick på år 1853.
(Se N:o 1, 2.)
22 Österrike har under detta år åtnjutit lugn, med undantag af oron öfver det afskyvärda attentat som d. 18 Febr. föröfvades mot kejsarens lif af den dystre svärmaren Libenyi. Lyckligtvis återställdes den unge monarken snart nog till helsan och visade sig ute d. 17 Mars. Med anledning af denna glada tilldragelse subskriberades öfver hela riket 700 000konsekvensändrat/normaliserat floriner till byggande af en kyrka. Libenyi, som ej hade några medbrottslige, afrättades; dock lära oroliga uppträden vid samma tid ha förefallit i Pesth. De af Kossuth nedgräfda ungerska kroninsigniernas återfinnande väckte mycket jubel; likaså firade hofvet praktfulla fester med anledning af H. M. Kejsarens af Rysslands besök i Olmütz (Sept.), belgiska kronprinsens biläger med erkehertiginnan Marie (i Maj) och Kejsar Franz Josephs förlofning med en ung tysk prinsessa (i Aug.). Finanserna ha i så måtto förbättrats, att deficit år 1852 utgjorde blott 50 millioner floriner, eller vidpass två niondedelar af statsinkomsterna. I Oktober, nästan samtidigt med krigets utbrott, minskades armen med 100 000konsekvensändrat/normaliserat man, hvilka likväl ganska lätt kunna återkallas under fanorna, i händelse de behöfvas. I Ungern och Lombardiet ha de allt fortfarande revolutionära tendenserna blifvit energiskt undertryckta, så att i dessa länder herrskat ett yttre lugn. Belägringstillståndet har fortfarit, och krigsdomstolarna afdöma allt ännu förbrytelser sedan 1848 och 1849, ehuru dödsstraffen vanligen förmildras till fästningsarbete i jern. Mot Schweitz (Tessin) har Österrike spärrat sina gränser, dels emedan politiska flyktingar der fått fristad, dels emedan Tessin förjagat österrikiske kapucinermunkar.
23 Tyska staterna med Preussen i spetsen ha under året åtnjutit yttre och inre lugn, som af regeringarna begagnats att aflägsna ännu qvarstående minnen från 1848 samt återföra den bestående ordningen till de principer, hvilka före nämnde år voro gällande. Det konstitutionela statsskicket fortfar ännu i de flesta stater, men modifieras och begränsas genom ständernas egen medverkan. Så antogo (i Mars) Berliner ständerna en till hälften ärftlig pärkammare, men förkastade den nya riksdagsordning, enligt hvilken de skulle sammanträda endast hvart 5:te år (?). Vid samma tid afskaffade Fursten af Lippe Detmold genom ett dekret sitt lilla furstendömes konstitution; i början af året cirkulerade i Berlin en petition af enahanda syftning, men fick ej tillräckligt underskrifter. Enstaka försök till opposition ha förekommit, särdeles emot förbundsdagens inblandning i Hamburgs, Bremens och Lübecks inre angelägenheter. Äfven antyder den fortfarande starka utvandringen af Tyskar till Amerika och Australien en viss otrefnad i hemlandet; men denna afledning för de revolutionära elementerna torde i sin mån ha bidragit till lugnets upprätthållande. I April anställdes af polisen i de flesta tyska stater en mängd husvisitationer m. m., på grund, sade man, af vidtutgrenade demokratiska stämplingar; dock synas dessa ha blifvit qväfda i sin linda. – Furstarne af Oldenburg och Sachsen Altenburg ha under året aflidit och efterträdts af legitime thronföljare. Sista lemningen af tyska flottan, en matros-likkista, försåldes i Nov. på auktion i Bremen. Hela flottan hade kostat 5 millioner floriner; auktionsskillingen inbragte 1 200 000konsekvensändrat/normaliserat. I de vidlyftiga tullfrågorna ha södra och norra Tyskland ej kunnat blifva ense; Zollverein fortfar och söker utländska förbindelser, särdeles med Belgien. – I turkiska frågan synes Preussen, om möjligt, önska en neutral ställning; reklamationer ha blifvit gjorda för återställandet af Preussens skyddsrättighet öfver kantonen Neuschatel.
24 Schweitz har flera gånger varit hotadt af en brytning med Österrike, och kantonen Tessin har mycket lidit af den gränsspärrning, som deraf varit en följd. I Freiburg har jesuitpartiet tvenne gånger tillställt revolutionära försök, men blifvit kufvadt. I förbundsregeringen ha demokraterne fortfarande suttit vid styret; partiandan har mångenstädes gifvit sig luft. – Nederländerna ha blifvit uppskrämda af romerska stolens djerfva försök att indela landet i katholska biskopsstift, en åtgärd, hvaremot konung och folk med vacker endrägt protesterat. – Belgien åter uppskrämdes ej mindre i början af året af märkbara spår till det bekanta yttrande, att dessa nejder endast vore »en alluvion af de franska floderna».konsekvensändrat/normaliserat Kronprinsens förmälning med en erkehertiginna ansågs af många som en demonstration mot den nu herrskande dynastin i Frankrike.
25 Italien hvilar, nu som förut, på vulkanisk grund. Mazzinis agenter och folkens sinnesstämning hålla alla regeringar en garde. D. 6 Febr. var i Milano ett upprorsförsök, som lätt kufvades och strängt bestraffades. Lombardiet är på ständig krigsfot, Venedig något lugnare, Toskana en lydstat under Österrike. Kyrkostaten har endast genom österrikiska trupper i Bologna och franska i Rom kunnat upprätthälla ordningen och det hierarkiska systemet. Neapel har likaledes ansett nödvändigt att trygga lugnet medelst värfvade schweitzertrupper. Palermo har, likasom förut, varit en härd för sammansvärjningar, hvilka med stränghet kufvats. Påf|3 3|ven Pius IX lefver, trött och bekymrad, inom Vatikanens murar. Statssekreteraren Kardinalen Antonelli lärer vara den som egentligen håller regeringens tyglar. Jesuitergenerelen pater Rothaan har under året aflidit och efterträdts af pater Bekx.
26 Piemont (Sardinien) fortfar att vara den enda italienska stat, som åtnjuter inre lugn. Konungen är högeligen älskad af sitt folk, och regeringen föres af utmärkte män, hvilka förstått att förena en varsam moderation med upplysta principer. Här har Mazzini föga fält för sin verksamhet, och jesuitpartiet, retadt af inskränkningarna i presterskapets omåttliga privilegier, har förgäfves upprört himmel och jord mot regering och ständer.
27 Grekland har oroats af jordbäfningar, hvaraf en förstörde Thebe. Turkiska frågan har här väckt alla de gamla antipathierna och de gamla förhoppningarne åter till lif. Trupper sammandragas vid gränsen. – I början af året afvisade Montenegro med framgång turkarnes infall.
28 I Spanien ha tre ministerer suttit vid styret: Roncali, Lersundi och Sartorius, alla under inflytande af Drottning Isabellas kända motvilja för det konstitutionela statsskicket. Enkedrottning Christina anses af många såsom källan för dessa inflytanden. Vid hennes sida står åter hennes gemål, hertigen af Rianzares (f. d. tobakshandlaren Munoz). Tvenne gånger ha cortes blifvit suspenderade; Roncali föll emedan han ej ville bevilja Rianzares’ döttrar kunglig rang. Spaniens berömdaste sabel Narvaez var äfven ett tvisteämne, i det han vägrade att mottaga den besynnerliga mission att undersöka krigsarkiverna i Wien. – Portugals drottning Maria da Gloria afled d. 24 Nov. och efterträddes i regeringen af kronprinsen Pedro, 16 år gammal och t. v. under sin faders, konung Fernandos förmynderskap. Landet är i vanmakt. Vid styret sitter ministeren Saldanha. Don Miguel, som nyligen erhållit en son, upprepar sina anspråk, men utan utsigt att lyckas.
29 Sverige och Norige började året med glädjefester i anledning af konungens tillfrisknande från en svår nervfeber. Årets hugnad har sedan varit störd af koleran, som genombröt karantänerna, inkom i Aug., som man tror, ifrån Lübeck till Stockholm, spridde sig sedan öfver de flesta orter af båda rikena och t. ex. i Carlskrona härjade ganska svårt, men för öfrigt icke var så dödande som 1834 års epidemi. Äfven årsvexten har varit mångenstädes, men icke så allmännt klen, som i Finland. Deremot har handeln varit i stark rörelse; de första jernvägar och de första elektriska telegrafer i Sverige datera sig från detta år. Stockholm har fått en s. k. handelsaktiebank och gaslysning. Vid riksdagen, som öppnades i November, utgöra anslagen för rikets försvar, jemte bränvinsfrågan och måhända tullreformerna, de vigtigaste ämnen. Bränvinets ständigt vexande missbruk och ett förfärande sedeförderf, som vid dess sida befolkar fängelserna, ha väckt en allmän storm emot rusdryckerna. Bönderne sjelfve ha dervid varit de verksamaste, och mångenstädes har oviljan vändt sig mot de stora brännerierna. Särdeles ha poströfverier detta år ofta förefallit. Ett reformmöte i Örebro (för representationsförändringen) aflopp utan synnerligt resultat; ifvern för denna fråga synes ha svalnat för ögonblicket. De religiösa tendenserna ha varit i liflig rörelse. I Helsingborg var en s. k. kyrkokonferens, som upplöstes genom ett våldsamt tilltag af pöbeln och Hr Sturtzenbecher. I Stockholm var ett möte för religionsfriheten. Läsarne i Orsa i Dalarne ha varit dragne för domstolarna; Mormonerne ha nitiskt värfvat proselyter i Skåne. Både från Sverige och Norige ha talrika skaror utvandrare, till större delen förmögna familjer, afseglat till Amerika. Norska sillfisket har varit lönande.
30 I Danmark har riksdagen varit två gånger upplöst; första gången (Jan.) emedan folktinget icke voterade Holsteins indragande i danska tullsystemet; andra gången (i April) emedan regeringens förslag att reglera thronföljden af folktinget förkastades. Slutligen antogs detta förslag af ett nytt folkting i Juli. Sedan arfprinsen Fredrik Ferdinand afsagt sig sina anspråk på thronen, utsågs prins Christian af Glücksburg till Danmarks thronföljare och ankom i Augusti till Köpenhamn. Oaktadt dessa inbördes tvister, har hvarken det vackra förhållandet mellan regering och folk, eller ordning och lugn blifvit störda. Emellertid hade Köpenhamn och flera danska orter en bedröflig sommar, ty koleran härjade här för första gången ock ganska våldsamt.
31 Gå vi nu till andra verldsdelar, så finna vi Amerikas Förenta Stater i ständigt vexande blomstring och makt. I Febr. installerades den nye demokratiske presidenten Franklin Pierce, som i sitt tal till »ett folk af suveräner» förklarade sig för »fredliga eröfringar»,konsekvensändrat/normaliserat med hvilka, att börja med, förstås Kuba och Sanvichsöarne, med tiden hela Vestindien, hela Norra Amerikas kontinent och så många som möjligt af söderhafsöarna. Spanien har likväl med harm afvisat förslaget att sälja Kuba, »oceanens perla»,konsekvensändrat/normaliserat och ett försök att tillegna sig Sanvichsöarne synes tillsvidare ha strandat mot Englands och Frankrikes protest. Ett annat försök att öppna förbindelse med Japans kuster har ännu ej fört till något resultat. Då Förenta Staterna, sjelfve ytterst ömtålige för hvarje europeisk inblandning, mot Grekland och Österrike fört ett hotande språk, väcktes af dessa planer och detta språk en stark misstro i Europa mot den mäktiga republiken. Troligen för att lugna dessa farhågor, var pres. Pierce’s språk i hans sednaste budskap mycket moderat. Onkel Toms stuga, med den ständigt brinnande frågan om slafveriet, jemte Eriksons Caloric och »klappandarnes» befängda mysterier äro blott tre af de otaliga frågor, som ständigt uppdyka i denna imponerande hvirfvel af folk och intressen. Verldsexpositionen i Newyork begynte i Maj efter Londons förebild, men synes ej ha uppnått denna i rykte. – Inflyttningen är så stark, att blott i Newyorks hamn en stor del af året omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat Européer dagligen anlända. Kalifornien fortfar att vara beryktadt för sitt guld, sina eldsvådor och sina röfverier; nu sednast ha Indianerne ofta plundrat och nedgjort guldsökarne.
32 I det rika ock likväl eländiga sönderslitna Mexiko valdes den fördrifne Santa Ana ånyo till president, såsom enda räddningsankaret. Hans första åtgärd var att införa en oinskränkt militärdespotism, och derest han icke redan är utropad till kejsare, torde sådant ej länge uteblifva. Med För. Staterna har Mexiko råkat i delo om Melilladalen på gränsen, och S. Ana har gjort min af att låta frågan afgöras af svärdet. – Gula febern har härjat vestindiska öarna; Spanien har all möda att hålla Kuba i tygeln. Slafhandeln på denna ö har drifvits öppet och oförskämdt. Den ryktbara kanalen genom Panama näset lärer visserligen vara utstakad och beslutad, men nu på en tid har man ej hört deraf. I bredd med den uppstår öfver näset en jernväg. Brasilien, det enda monarkiska rike i nya verlden, har ingen annan fiende haft, än gula febern på dess kust; landet synes åtnjuta lugn och trefnad; ett ministerombyte har inträffat. Franska Guyana, »der pepparn vexer»,konsekvensändrat/normaliserat begagnas som deportationsort dels för oförbätterlige revolutionsmakare, dels för Napoleon III:s personlige fiender. Klimatet är dödande för Européer. – Öfriga central- och sydamerikanska stater synas icke komma sig upp ur sin vanmakt. Peru och Bolivia ha råkat i krig. Sedan diktatorn Rosas blifvit störtad, belägrade Montevideo i sin tur Buenos Ayres, men i Juni lockades en del af belägringsarmén genom mutor att öfvergifva den nye diktatorn Urquiza, och sedan dess fortfara de gamla oredorna.
33 Från Afrika är att märka Kafferkrigets slut och en razzia af franska krigsskepp mot Vestafrikas sjöröfvare. Kejsaren af Marokko har blodigt kufvat ett uppror i sitt rike. Egypten har med sin flotta och vidpass 30 000konsekvensändrat/normaliserat man hjelptrupper understödt Turkarne.
34 I Vestasien ha Perserne förklarat Turkarne krig. Det är bekant, att dessa nationer, ehuru både muhamedaneroriginal: muhamedamer, likväl bekänna sig till olika sekter och glöda af religionshat sinsemellan. – I Ostindien föra Engelsmännen krig mot Ava. – I China utbreder sig upproret alltmera, och den tatariske kejsaren Sze-ki (reg. sedan 1850) har nödgats kalla Mongolerne till hjelp, men synes likväl förlorad. Insurgenterne ha, utom andra betydande orter, bemäktigat sig rikets andra stad Nankin och der förstört det ryktbara porslinstornet, emedan det ansågs som afgudatempel. Det märkvärdigaste i denna revolution är nemligen det, att den sannolikt är framkallad af kristendomen i förening med Chinesernes hat mot den främmande dynastin. Det synes afgjordt, att insurgenternes chefer bekänna sig till kristna läran, ehuru mycket uppblandad dels med hedniska, dels med muhamedanska lärosatser. Härtills ha inga kristna makter blandat sig i kriget, men alla, isynnerhet Amerikanare och Engelsmän, afbida med spändt intresse resultaterna deraf, hvilka sannolikt förr eller sednare skola öppna det omätliga riket för handeln och civilisationen.
35 Från Japan omtalas i Juli den amerikanska expeditionen, som, oaktadt tydliga inviter att resa sin kos, likväl lyckades komma i förbindelse med regeringen och aflemna förslag till en handelstraktat. – Till de engelska besittningarna i Australien, hvilkas guldrikedom redan fördunklat Kaliforniens, strömma otalige utvandrare och finna här den stora fördelen af ett lagbundet, redan ordnadt samhälle.
36 Bland 1852 års öfriga tilldragelser nämndes redan varmluftsmachinen (caloric) och de nya sjökorten, hvilka på hvarje punkt af oceanen utmärka icke blott passader och strömdrag och djup, utan ock många andra omständigheter, som fördröja eller påskynda seglingen. Erikson vill afskaffa ångkraften; franska linieskeppet Napoleon och det engelska Wellington, båda skruf-skepp, ha på ett sinnrikt sätt förstått att förena fördelarne af ett ångfartyg med dem af ett segelfartyg. Man kunde tillägga en enkel i Paris gjord uppfinning, att med elektricitet sönderdela vattnet så snabbt och föga kostsamt, att med den vätgas man dervid erhåller både värme och ljus åstadkommas för en femtedel af hvad gaslysning eller stenkol kosta. – De dansande borden böra icke förgätas i årets krönika. Sedan de gjort sin rund kring nästan hela den kända verlden, ha de delat moders och maniers vanliga lott att falla i glömska, och det enkla faktum, den lika enkla naturlag, som legat till grund deri, ha tillsvidare blifvit förgätna för löjet öfver det befängda tokeri att begagna borden till en kommunikation med andeverlden.
37 Bland personer af europeiskt rykte, hvilka 1853 lemnat det jordiska, må här endast nämnas: kemisten och giftkännaren Orfila, skådespelaren Karatigin, skalden Ludwig Tieck, sultaninnan Validé, jesuitgeneralen Rothaan, Napoleons följeslagare general Montholon, akademikern François Arago, tyske förläggaren Justus Perthes, drottning Maria da Gloria m. fl.