1 Frågan framkastas sednast af Borgå Tidning N:o 39. Den har mer än engång förut varit å bane; den har förevarit inom prestaståndet och skall säkerligen ånyo upptagas. Såsom allmän fråga förtjenar den ock, att derpå fästas allmän uppmärksamhet.
2 Rätta tiden är inne. Hela finska folket kommer den 18 Juni 1857 att fira det 700-årigakonsekvensändrat/normaliserat minnet af sin omvändelse från hedendomens mörker. Då uppstår af sig sjelf den frågan: huru ha vi sökt återgälda denna vår stora skuld till den allmänneliga kristna kyrkan, såsom hvars medlemar vi alltifrån barndomen bekänne oss i tredje trosartikeln? Hvad ha vi gjort, vi å vår sida och i vår tur, för hedningarnes omvändelse?
3 Svaret blir, såsom B. T. riktigt antyder, att vi för denna stora verldsangelägenhet härintills gjort så godt som intet; att vi stått såsom overksame och likgiltige åskådare af kristendomens fortgående heta strider i andra verldsdelar, ja ofta alldeles okunnige om att alls något sådant föregår; och att Finland snart nog är det enda land uti kristenheten, hvilket, vi säge icke vägrat, men glömt att lemna sin skärf till utbredandet af samma läras eviga ljus, hvilket också vi ha att tacka icke blott för sanningens kunskap hos hvarje enskild, utan ock för grundvalen till hela vår sedliga utveckling, till hela vår kultur.
4 Man skulle tycka, och det svaras också ibland, att Finland har någon ursäkt för denna glömska deri, att det långa århundraden, ja alltintill sednaste tid haft mycken hedendom att bekämpa inom egna gränser; icke allenast den hedendom, som katkesen kallar den gamla menniskan och som öfverallt är kristendomens naturliga motståndare, utan ännu dertill den djupt rotade sega vantro, som genom århundraden fortlefvat och icke velat släppa sitt tag uti folktron och för hvilken Finland af ålder ägt en viss ryktbarhet. Om också denna ursäkt hölle streck, hvilket den icke gör, så är dess tid numera förbi, enär det, genom trollväsendets aftynande och den gamla mythens (i annat afseende sorgliga) utdöende på folktraditionens läppar, kan bevisas, att kristendomen ändtligen i detta århundrade, åtminstone såsom formel bekännelse, slutat sitt långa eröfringskrig uti Finlands ödemarker samt här i landet genomträngt alla förhållanden så, att den slutligen äfven, med mera odelad kraft än förr, kan vända sig utåt.
5 Men, som sagdt, oberoende af detta, håller ursäkten icke streck. Den tiden Finland blef omvändt af en engelsk missionär med svenska vapen framför sig och bakom sig, fanns visserligen mera hedendom, än vi kunna åberopa, både i England och Sverige att hemma bekämpa. Låtom oss icke tala om politiska motiver, hvilka den gången och annars voro med uti spelet; ej heller om sättet, som hyllades af den tidens åsigter. De folk och de enskilde, hvilka hjeltemodigt offrat lif och mödor för kristendomens utbredande, hafva, medvetet eller omedvetet, kännt det uppå sig, att ingenting verksamare lifvat, höjt och förädlat deras eget troslif, än just denna kämpande riktning utåt, och att således hvarje seger, vunnen genom deras nit utom landets gränser, tillika har varit en seger, vunnen för samma heliga sak inom dem sjelfva. Det är sannt, att hvarje folk deltager i mensklighetens stora utveckling redan genom att höja och utveckla sig sjelf; men detta står aldrig så klart för ögat, som när folk och enskilde, om också med en ringa skärf, äro med om det stora verldsarbetet, som redan i årtusenden förändrat och än vidare skall förändra, upplysa, rikta mensklighetens utvecklingsbanor. Riga t. ex. har till Sydafrika utsändt den utmärkte missionären Hahn, och när denne mans bref upplästes i hans hemlands kyrkor, ha de der verkat mer än mången predikan. Det bästa man äger blir dyrbarare för en sjelf, när man deraf kan meddela något åt andra.
6 Det gifves ännu ett annat skäl, hvarföre man kan säga, att rätta tiden nu är inne för Finland att deltaga uti missionsverket. Vi tro icke att det är så farligt, som mången fruktar, med det stora ropet om »tidens materialistiska riktning». Farlig blir denna riktning först då, när den uppslukar menniskan, när den neddrager hela hennes själ, hela hennes bästa kärlek och åtrå till ett fikande efter timligt välstånd, efter jordiska njutningar, när den på allvar uppställer handel, industri, materiel förkofran och blott formelt vetande såsom den enda sanna borgen för nationernas lycka och välgång. Kommer ett folk eller en menniska derhän, då äro de visserligen förlorade både för kristendomen och för den sanna lyckan, som alltid måste byggas på evärdelig grund; då hjelpa all yttre glans, all rikedom, all konstfärdighet, allt sken af bildning till intet; utan kristlig botten är allt detta ihåligt, och den dag skall komma, när den obundna sjelfviska åtrån fullt uttager sin rätt och denna lysande byggnad på de materiela intressenas lösa sand faller tillsamman i grus.
7 Denna materiela sträfvan, som onekligen ligger i tidens lynne, behöfver således en motvigt, ett korrektiv, och lyckligtvis framgår ett sådant, under kristendomens inverkan, ur dess eget sköte. Rom, Karthago och så många andra lysande företeelser i historien ha stupat under tyngden af deras egen hejdlösa sjelfviskhet; det kristna England, mera vidtherrskande än Rom, mera rikt än Karthago och ingalunda belastadt med mindre blodskuld än dessa båda, står likväl upprätt och skall äfven framdeles göra det, sålänge det vid sidan af sin omätliga rikedom och sin omätliga egoism som motvigt äger den ädlaste, den oegennyttigaste nitälskan för kristendomens sak, genom missionsverk och bibelsällskaper, uppfattande så sin ställning såsom en af de stora på jorden icke blott till rättigheter, utan äfven till pligter. Man må glädjas, att handel och kultur, förnämligast genom engländare och amerikanare, numera framträngt till de aflägsnaste vråar af verlden; mera glädjande, emedan mera varaktigt, är det dock, att kristendomen genom dessa medel och på samma vägar framträngt dit, der knappt dess namn blifvit förr förnummet, och sålunda för dessa aflägsna nejder lägger den framtidens grund, förutan hvilken, ännu som fordom, makten skulle blifva Roms makt och rikedomen Karthagos rikedom.
8 Saken är intet underverk. Det är icke bibelsällskaper och missioner, som hålla Englands stora äflan tillhopa; det är det inre troslifvet, och detta åter befordras kraftigt genom den utåtgående riktningen.
9 De materiela intressena ha ändtligen börjat röra på sig i Finland, och det är sannerligen hög tid. Vi behöfva dem så visst som en menniska behöfver tak öfver sitt hufvud och bröd för sitt uppehälle och kläder för sin kropp; och icke allenast det, utan ännu dertill ett visst välstånd och trefnad omkring sig, förutan hvilka hon ej har ro och håg att egna sina tankar åt högre syften i lifvet. De materiela intressenas sträfvan är således till fullo berättigad; det gäller allenast att icke låta sig uppslukas af dem. Taga de fart, hvilket hvarje redlig landsman endast kan önska, så behöfva de också hos oss en motvigt, och denna söker man ganska naturligt i folkupplysningen. Men denna åter, såframt den ej skall blifva en skenbildning eller en tjenarinna i de materiela intressenas tjenst, behöfver stöd och förädling af ett troslif i kristlig mening. Finnes ett sådant för närvarande i någon mån allmänt inom församlingarna?
10 Detta må församlingarnas lärare bättre än vi besvara. Vi veta allenast, att de andliga rörelserna inom landet mestadels afstadnat, att pietismens protester mot ljumheten upphört, att klagan mångenstädes föres öfver ett aftynande lif inom det kristliga området. Denna klagan må vara mer eller mindre grundad; så mycket synes oss klart, att, vid den materiela verksamhetens kraftiga uppvaknande, äfven på andens gebit behöfvas nya krafter, nya väckelser, för att hålla lifvet vid makt.
11 En sådan – en, icke den enda – är missionssaken. Har Finland med sina nya kommunikationer, sina nya planer för handel och industri afgjordt beträdt en mera utåtgående bana, så må det också i trosangelägenheter frångå sin härtills inåtvända riktning och, efter måttet af sina krafter, i sin mån medverka för kristendomens och mensklighetens stora sak i missionsverket. Värdigare än genom ett sådant beslut kan vårt land icke fira den förestående jubelfesten.
12 Det är föreslaget, att nämnde 18 Juni, som är en thorsdag, skall, öfver hela landet firas såsom helgdag med gudstjenst, och dervid, säges det, skall, likaledes öfver hela landet, kollekt uppbäras för hedningarnes omvändelse. Sannolikt skall detta högtidliga erkännande af Finlands skuld till menskligheten icke stadna vid en enstaka gåfva, utan föranleda en fortfarande medverkanoriginal: meeverkan i det stora verldsarbetet.
13 Borgå Tidn. föreslår inrättandet af ett missionssällskap. I den mening att detta skulle sjelfständigt uppfostra missionärer och utskicka dem till aflägsna verldsdelar, skulle sannolikt alla här sammanbragta medel icke på långt när förslå. Men såsom en permanent förmedlare mellan vårt land och utländska, fullständigt organiserade missionssällskaper vore väl en sådan inrättning förtjent af ett moget öfvervägande.
14 Ämnet är väl rättast en kyrklig fråga. Det tillhör finska kyrkan att härom besluta. Sannolikt skola de vid jubelfesten samlade medlen skickas till Leipzig, att disponeras för ändamålet af dervarande utmärkta missionssällskap, veterligen det enda lutherska, som arbetar med fullständig plan och glädjande framgång. Vore det icke tänkbart och godt, att ett blifvande finskt missionssällskap skulle kunna i Leipzig bekosta de oumbärliga förberedelserna för två finske ynglingar, hvilka egna sitt lif åt detta höga mål, och, sedan desse fulländat kursen, vidare utrusta dem med medel för deras resor och blifvande verksamhet? Anbud skulle icke saknas i det land, der vetenskapen utskickat sådane missionärer som Castrén och Wallin.
15 När då en dag man i Finlands kyrkor hör uppläsas en berättelse om hvad desse finske ynglingar långt ibland hedningarne verkat för utbredandet af Christi rike på jorden, då skall denna berättelse, likasom Hahns, verka mer än en predikan, och den fattigaste och ringaste skall dertill gifva sin skärf med den upplyftande tanken, att också honom är unnadt vara med om det stora ljusets verk bland tallösa folk, som ännu bo uti dödens skugga, väntande på det ord, som redan sju sekler igenom varit Finlands arfvedel.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bör Finland deltaga i Missionsverket?
1 Frågan framkastas sednast af Borgå Tidning N:o 39. Den har mer än engång förut varit å bane; den har förevarit inom prestaståndet och skall säkerligen ånyo upptagas. Såsom allmän fråga förtjenar den ock, att derpå fästas allmän uppmärksamhet.
2 Rätta tiden är inne. Hela finska folket kommer den 18 Juni 1857 att fira det 700-årigakonsekvensändrat/normaliserat minnet af sin omvändelse från hedendomens mörker. Då uppstår af sig sjelf den frågan: huru ha vi sökt återgälda denna vår stora skuld till den allmänneliga kristna kyrkan, såsom hvars medlemar vi alltifrån barndomen bekänne oss i tredje trosartikeln? Hvad ha vi gjort, vi å vår sida och i vår tur, för hedningarnes omvändelse?
3 Svaret blir, såsom B. T. riktigt antyder, att vi för denna stora verldsangelägenhet härintills gjort så godt som intet; att vi stått såsom overksame och likgiltige åskådare af kristendomens fortgående heta strider i andra verldsdelar, ja ofta alldeles okunnige om att alls något sådant föregår; och att Finland snart nog är det enda land uti kristenheten, hvilket, vi säge icke vägrat, men glömt att lemna sin skärf till utbredandet af samma läras eviga ljus, hvilket också vi ha att tacka icke blott för sanningens kunskap hos hvarje enskild, utan ock för grundvalen till hela vår sedliga utveckling, till hela vår kultur.
4 Man skulle tycka, och det svaras också ibland, att Finland har någon ursäkt för denna glömska deri, att det långa århundraden, ja alltintill sednaste tid haft mycken hedendom att bekämpa inom egna gränser; icke allenast den hedendom, som katkesen kallar den gamla menniskan och som öfverallt är kristendomens naturliga motståndare, utan ännu dertill den djupt rotade sega vantro, som genom århundraden fortlefvat och icke velat släppa sitt tag uti folktron och för hvilken Finland af ålder ägt en viss ryktbarhet. Om också denna ursäkt hölle streck, hvilket den icke gör, så är dess tid numera förbi, enär det, genom trollväsendets aftynande och den gamla mythens (i annat afseende sorgliga) utdöende på folktraditionens läppar, kan bevisas, att kristendomen ändtligen i detta århundrade, åtminstone såsom formel bekännelse, slutat sitt långa eröfringskrig uti Finlands ödemarker samt här i landet genomträngt alla förhållanden så, att den slutligen äfven, med mera odelad kraft än förr, kan vända sig utåt.
5 Men, som sagdt, oberoende af detta, håller ursäkten icke streck. Den tiden Finland blef omvändt af en engelsk missionär med svenska vapen framför sig och bakom sig, fanns visserligen mera hedendom, än vi kunna åberopa, både i England och Sverige att hemma bekämpa. Låtom oss icke tala om politiska motiver, hvilka den gången och annars voro med uti spelet; ej heller om sättet, som hyllades af den tidens åsigter. De folk och de enskilde, hvilka hjeltemodigt offrat lif och mödor för kristendomens utbredande, hafva, medvetet eller omedvetet, kännt det uppå sig, att ingenting verksamare lifvat, höjt och förädlat deras eget troslif, än just denna kämpande riktning utåt, och att således hvarje seger, vunnen genom deras nit utom landets gränser, tillika har varit en seger, vunnen för samma heliga sak inom dem sjelfva. Det är sannt, att hvarje folk deltager i mensklighetens stora utveckling redan genom att höja och utveckla sig sjelf; men detta står aldrig så klart för ögat, som när folk och enskilde, om också med en ringa skärf, äro med om det stora verldsarbetet, som redan i årtusenden förändrat och än vidare skall förändra, upplysa, rikta mensklighetens utvecklingsbanor. Riga t. ex. har till Sydafrika utsändt den utmärkte missionären Hahn, och när denne mans bref upplästes i hans hemlands kyrkor, ha de der verkat mer än mången predikan. Det bästa man äger blir dyrbarare för en sjelf, när man deraf kan meddela något åt andra.
6 Det gifves ännu ett annat skäl, hvarföre man kan säga, att rätta tiden nu är inne för Finland att deltaga uti missionsverket. Vi tro icke att det är så farligt, som mången fruktar, med det stora ropet om »tidens materialistiska riktning». Farlig blir denna riktning först då, när den uppslukar menniskan, när den neddrager hela hennes själ, hela hennes bästa kärlek och åtrå till ett fikande efter timligt välstånd, efter jordiska njutningar, när den på allvar uppställer handel, industri, materiel förkofran och blott formelt vetande såsom den enda sanna borgen för nationernas lycka och välgång. Kommer ett folk eller en menniska derhän, då äro de visserligen förlorade både för kristendomen och för den sanna lyckan, som alltid måste byggas på evärdelig grund; då hjelpa all yttre glans, all rikedom, all konstfärdighet, allt sken af bildning till intet; utan kristlig botten är allt detta ihåligt, och den dag skall komma, när den obundna sjelfviska åtrån fullt uttager sin rätt och denna lysande byggnad på de materiela intressenas lösa sand faller tillsamman i grus.
7 Denna materiela sträfvan, som onekligen ligger i tidens lynne, behöfver således en motvigt, ett korrektiv, och lyckligtvis framgår ett sådant, under kristendomens inverkan, ur dess eget sköte. Rom, Karthago och så många andra lysande företeelser i historien ha stupat under tyngden af deras egen hejdlösa sjelfviskhet; det kristna England, mera vidtherrskande än Rom, mera rikt än Karthago och ingalunda belastadt med mindre blodskuld än dessa båda, står likväl upprätt och skall äfven framdeles göra det, sålänge det vid sidan af sin omätliga rikedom och sin omätliga egoism som motvigt äger den ädlaste, den oegennyttigaste nitälskan för kristendomens sak, genom missionsverk och bibelsällskaper, uppfattande så sin ställning såsom en af de stora på jorden icke blott till rättigheter, utan äfven till pligter. Man må glädjas, att handel och kultur, förnämligast genom engländare och amerikanare, numera framträngt till de aflägsnaste vråar af verlden; mera glädjande, emedan mera varaktigt, är det dock, att kristendomen genom dessa medel och på samma vägar framträngt dit, der knappt dess namn blifvit förr förnummet, och sålunda för dessa aflägsna nejder lägger den framtidens grund, förutan hvilken, ännu som fordom, makten skulle blifva Roms makt och rikedomen Karthagos rikedom.
8 Saken är intet underverk. Det är icke bibelsällskaper och missioner, som hålla Englands stora äflan tillhopa; det är det inre troslifvet, och detta åter befordras kraftigt genom den utåtgående riktningen.
9 De materiela intressena ha ändtligen börjat röra på sig i Finland, och det är sannerligen hög tid. Vi behöfva dem så visst som en menniska behöfver tak öfver sitt hufvud och bröd för sitt uppehälle och kläder för sin kropp; och icke allenast det, utan ännu dertill ett visst välstånd och trefnad omkring sig, förutan hvilka hon ej har ro och håg att egna sina tankar åt högre syften i lifvet. De materiela intressenas sträfvan är således till fullo berättigad; det gäller allenast att icke låta sig uppslukas af dem. Taga de fart, hvilket hvarje redlig landsman endast kan önska, så behöfva de också hos oss en motvigt, och denna söker man ganska naturligt i folkupplysningen. Men denna åter, såframt den ej skall blifva en skenbildning eller en tjenarinna i de materiela intressenas tjenst, behöfver stöd och förädling af ett troslif i kristlig mening. Finnes ett sådant för närvarande i någon mån allmänt inom församlingarna?
10 Detta må församlingarnas lärare bättre än vi besvara. Vi veta allenast, att de andliga rörelserna inom landet mestadels afstadnat, att pietismens protester mot ljumheten upphört, att klagan mångenstädes föres öfver ett aftynande lif inom det kristliga området. Denna klagan må vara mer eller mindre grundad; så mycket synes oss klart, att, vid den materiela verksamhetens kraftiga uppvaknande, äfven på andens gebit behöfvas nya krafter, nya väckelser, för att hålla lifvet vid makt.
11 En sådan – en, icke den enda – är missionssaken. Har Finland med sina nya kommunikationer, sina nya planer för handel och industri afgjordt beträdt en mera utåtgående bana, så må det också i trosangelägenheter frångå sin härtills inåtvända riktning och, efter måttet af sina krafter, i sin mån medverka för kristendomens och mensklighetens stora sak i missionsverket. Värdigare än genom ett sådant beslut kan vårt land icke fira den förestående jubelfesten.
12 Det är föreslaget, att nämnde 18 Juni, som är en thorsdag, skall, öfver hela landet firas såsom helgdag med gudstjenst, och dervid, säges det, skall, likaledes öfver hela landet, kollekt uppbäras för hedningarnes omvändelse. Sannolikt skall detta högtidliga erkännande af Finlands skuld till menskligheten icke stadna vid en enstaka gåfva, utan föranleda en fortfarande medverkanoriginal: meeverkan i det stora verldsarbetet.
13 Borgå Tidn. föreslår inrättandet af ett missionssällskap. I den mening att detta skulle sjelfständigt uppfostra missionärer och utskicka dem till aflägsna verldsdelar, skulle sannolikt alla här sammanbragta medel icke på långt när förslå. Men såsom en permanent förmedlare mellan vårt land och utländska, fullständigt organiserade missionssällskaper vore väl en sådan inrättning förtjent af ett moget öfvervägande.
14 Ämnet är väl rättast en kyrklig fråga. Det tillhör finska kyrkan att härom besluta. Sannolikt skola de vid jubelfesten samlade medlen skickas till Leipzig, att disponeras för ändamålet af dervarande utmärkta missionssällskap, veterligen det enda lutherska, som arbetar med fullständig plan och glädjande framgång. Vore det icke tänkbart och godt, att ett blifvande finskt missionssällskap skulle kunna i Leipzig bekosta de oumbärliga förberedelserna för två finske ynglingar, hvilka egna sitt lif åt detta höga mål, och, sedan desse fulländat kursen, vidare utrusta dem med medel för deras resor och blifvande verksamhet? Anbud skulle icke saknas i det land, der vetenskapen utskickat sådane missionärer som Castrén och Wallin.
15 När då en dag man i Finlands kyrkor hör uppläsas en berättelse om hvad desse finske ynglingar långt ibland hedningarne verkat för utbredandet af Christi rike på jorden, då skall denna berättelse, likasom Hahns, verka mer än en predikan, och den fattigaste och ringaste skall dertill gifva sin skärf med den upplyftande tanken, att också honom är unnadt vara med om det stora ljusets verk bland tallösa folk, som ännu bo uti dödens skugga, väntande på det ord, som redan sju sekler igenom varit Finlands arfvedel.