1 Ett bibelord ligger på tidens tunga och banar sig väg genom dagens sorl. Detta ord kan glömmas och förnekas, som allt kan förnekas och glömmas, men det kommer igen, ty det är sammanlefnadens grund, och utan detta ord skulle allt upplösas i själfviskhet: »Bären hvarandras bördor, och uppfyllen så Kristi lag!» (Gal. 6:2).
2 Samverken i kärlek!
3 När detta ord kommer till kvinnan, skall hon måhända fråga: hvarför till mig? Är det icke jag, som alltid har burit andras bördor? Är det icke jag, som, tålig, försakande och själfuppoffrande, alltid har känt mig lyckligast, när jag kunnat bereda andras lycka?
4 Ja, svarar ordet, därför kommer jag till dig framför andra. Därför att du, framför andra, är danad för kärleken och barmhertigheten, därför att du, framför andra, kan trösta den elända, upprätta den fallna och vederkvicka den till kropp och själ vanmäktiga, därför kommer jag nu till dig, som kan gifva dig helt åt din kärlek. Jag kallar dig fram till nya pligter i Guds och kärlekens tjänst. Härintills har du gått till din lidande like ensam och obemärkt på dina tysta vägar, där Gud allena varit ditt vittne. Nu begär jag af dig en ny uppoffring, den att framträda i allas åsyn med samma mod och samma försakelse.
5 Medverka i fattigvården!
6 Samhället, som ej kunnat umbära dig i familjen och hemmet, har glömt dig på en plats, där du lika litet bordt glömmas. Vården om de fattiga var länge öfverlemnad åt den enskilda barmhertigheten, hvari du var själen; men när samhället slutligen fann sig tvunget att öfvertaga sin andel, glömde det fråga dig, och därför blef dess fattigvård en lång kedja af misstag.
7 Samhällets män trodde allt vara gjordt, när de gåfvo sina fattiga föda, kläder och bostad, lika godt hvar och lika godt huru. De förstodo ej, att de utdelade gåfvor utan kärlek, nådebröd för bjärtesorg, roteskjuts för hemfrid, vanvård för sjukvård, liknöjdhet för tröst och bannor för moderskärlek.
8 Följden har varit, att de fattige skytt fattighuset och mången gång hellre hungrat, än mottagit en fristad, där de känt sig vara en motvilligt buren börda för samhället.
9 Detta skulle du ha förstått bättre; aldrig hade vårt land behöft blygas för auktioner på barn och orkeslösa om du varit med i fattigvårdsstyrelserna.
10 Nu har vårt folk vaknat till en bättre insigt om vården af sina nödstälda. Nu täfla staten, kommunen och de enskilda om inrättandet af skolor, hem och försörjningsanstalter af alla slag för de mest behöfvande. Och nu ändtligen har man, vacklande mellan vanor och fördomar, begynt anlita kvinnans medverkan. Må hon själf ej tveka, ehuru hon har för länge varit utestängd för att så genast igenkänna sin plats.
11 Bibelordet på tidens tunga säger till männen: bereden plats för kvinnan i fattigvårdsstyrelserna! – Säger till kvinnorna: ingån i fattigvårdsstyrelserna! Intagen där eder plats
12 för att pröfva, välja och öfvervaka kvinliga fattighjon, tjänarinnor, kosthållerskor, sjuksköterskor, barnavårderskor;
13 för att hafva inseendet öfver sjukvård och barnavård, de fattiges beklädnad, ekonomi och sparsamhet, ordning och renlighet;
14 för att mottaga sådana förtroenden och gifva sådana råd, som äro egnade att meddelas endast af kvinna åt kvinna;
15 för att i fattigvården införa mildhet och deltagande, försötma allmosans bitterhet, trösta de bedröfvade och upprätta de vilseförda.
16 Fattiggårdarna äro nutidens praktiska försök att ordna den kommunala fattigvården på ett ändamålsenligt, möjligast billigt och för alla tillfredsställande sätt. Deras antal är nu 88*)I detta antal ingå några, som ännu icke äro i verksamhet, men å allmän kommunalstämma bestämda att anläggas. och tillväxer årligen. Här är kvinnans – och särskildt den bildade kvinnans – inträde som föreståndarinna af så stor betydelse, att henne förutan äfven den bästa manliga styrelse endast kan uppställa en kasern för samhällets invalider. Närmare anvisningar om en föreståndarinnas utbildning och pligter i fattiggårdarna läsas i fattigvårdsinspektörens härom utsända cirkulär i januari detta år.
17 Dessa pligter äro hvarken få eller lätta. Till vård och kost för de fattiga, ålderdomssvaga, sjuka, sinnessjuka och barn tillkomma ekonomin och bokföringen för en landtgård med jordbruk och boskap samt tillsyn öfver de arbetsföra fattigas sysslor. Men denna yttre omvårdnad är dock af mindre betydelse i jämförelse med de personliga egenskaper, som fordras af en sitt kall vuxen föreståndarinna för en sådan fattiggård.
18 1) Bland dess innevånare äro de flesta okunniga och många förslöade, många som knappt hafva ett redigt begrepp om Gud eller kristendom. Och alla dessa skeppsbrutna behöfva likväl en planka i lifvets öde haf, en strand för sitt hopp, ett tröstande mål för sin sorgliga tillvaro.
19 Den hand, som leder dem, måste vara en troende kristens hand, så visst som gudsfruktan år den fattiges enda rikedom.
20 2) Bland fattiggårdens invånare finnas icke få, som hafva bakom sig ett lif förspildt i lättja och laster; icke få, som ditkomma med dåliga seder och lefnadsvanor, trätosamma skvalleraktiga, oförnöjsamma och med anspråk, som kunna trötta äfven den tålmodigaste. Den hand som håller dem samman, måste vara lika stark och bestämd, som med mildhet tillrättavisande.
21 3) Bland dessa fattiga finnas sådana, som aldrig ha sett ett godt, ett lyckligt, ett ordnadt, arbetsamt hem och därför ej ha ett begrepp om ett sådant hems enklaste fordringar: ordning, renlighet, endrägt, fridsamhet, flit, huslig trefnad. Den hand, som leder dem, måste själf hafva stått under inflytandet af ett sådant hem och förstå dess betydelse, alltså vara en väl uppfostrad, varmhjärtad, bildad kvinnas hand.
22 4) Slutligen finnas bland dessa fattiga, midt i en omgifning af olika, ofta dåliga föredömen, äfven barn, hvilkas rätta plats icke är här, men som till en tid måste intagas. Den hand, som leder dem, måste vara en erfaren, vaksam,tillagt av utgivaren kärleksfull, moderlig hand.
23 Med så många olika fordringar på en föreståndarinnas personliga egenskaper, må ingen utan allvarsam själfpröfning och blott af välvilja för de fattiga egna sig åt ett så ansvarsfullt kall. Ej heller må någon åtaga sig dess ekonomiska och administrativa omsorger utan den praktiska utbildning, som ofvannämda cirkulär anvisar. Skolbildning, seminariebildning, praktisk erfarenhet i större hushåll äro nyttiga, men icke tillräckliga ensamt för sig. Den skickligaste lärarinnan, den erfarnaste hushållerskan äro icke alltid den bästa husmodern för en så blandad familj.
24 Hvad kan då förmå en bildad kvinna med någon slags utsigt till en sorgfriare tillvaro att egna sig åt ett så mödosamt och så ansvarsfullt kall för en ringa aflöning? Fattigvårdsstyrelserna spara och förmå sällan uppskatta en god föreståndarinnas betydelse för en fattiggård. Vanliga årslönen är 400 till 600 mark, stundom något däröfver, jämte fri kost, bostad, värme, ljus och betjäning.
25 Fråga den anspråkslösa, sitt kall hängifna folkskolelärarinnan; fråga den tålmodiga, allt uppoffrande diakonissan; eller fråga någon annan af dessa alltid aktningsvärda, ofta beundransvärda kvinnor, som under liknande mödor och med samma eller mindre förmåner tjäna sin mästare Kristus genom att tjäna de minsta af hans bröder! De skola icke förneka sina försakelser, sina strider, sina tårar i modlösa stunder när allt deras arbete och all deras kärlek synas vara förspillda; men de skola vittna, att deras kraft är ofvanefter och att dem är beskärd en lön, mot hvilken alla yttre förmåner försvinna ur lifvets bokslut. De skola svara, att de icke begärt tacken och likväl ha vunnit den, icke vederkvickelsen och likväl ha funnit den, icke glädjen, och se, den har kommit till dem som ett solsken äfven i den yttre världens mulnaste dag. Kärlekens verk är nu en gång sådant. De utanför stående se endast mödorna och förundra sig öfver tålamodet; de känna icke den tro, som öfvervinner världen, icke den frid, som öfvergår allt förstånd och den för kvinnan så egendomliga känslan af lycka, när hon kan gifva sig helt. Äfven hon har sin mänskliga längtan att få något tillbaka, där hon gifvit så mycket, och här, bland de fattiga, får hon stundom länge nog vänta därpå. Men med friden inom sig väntar hon tåligt och nöjes med litet: ett ord kan belöna henne, en tacksam blick kan ersätta långa mödor. Hon liknar den, hvilken lefver lugn på en stor lifränta och icke behöfver sakna en drickspenning för sitt besvär. Ensam behöfver hon icke heller vara. Sin Gud har hon alltid, och kanske har hon därtill, inom eller utom fattiggården, en vän, åt hvilken hon kan förtro sig i sin sorg och glädje. Eller väljer hon ett skötebarn, ungt eller gammalt, bland sina skyddslingar, ett fattigt, ur nöd och fördärf räddadt människobarn, för hvilket hon är allt och som för henne är nog.
26 Lifvet i en fattiggård är omvexlande genom sin rörlighet och sina olika omsorger. Men äfven här kan under en god styrelse råda ett välgörande lugn och ett återsken af bättre dagars trefnad utbreda sig öfver dessa spillror af människolycka.
27 Bibelordet är skrifvet öfver fattiggårdens port och fortfar att bedjande, manande, tröstande säga till alla, till män och kvinnor, som gå där förbi:
28 Bären hvarandras bördor, och uppfyllen så Kristi lag.
29 Z. T.
*)I detta antal ingå några, som ännu icke äro i verksamhet, men å allmän kommunalstämma bestämda att anläggas.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Kninnan i fattigvården.
1 Ett bibelord ligger på tidens tunga och banar sig väg genom dagens sorl. Detta ord kan glömmas och förnekas, som allt kan förnekas och glömmas, men det kommer igen, ty det är sammanlefnadens grund, och utan detta ord skulle allt upplösas i själfviskhet: »Bären hvarandras bördor, och uppfyllen så Kristi lag!» (Gal. 6:2).
2 Samverken i kärlek!
3 När detta ord kommer till kvinnan, skall hon måhända fråga: hvarför till mig? Är det icke jag, som alltid har burit andras bördor? Är det icke jag, som, tålig, försakande och själfuppoffrande, alltid har känt mig lyckligast, när jag kunnat bereda andras lycka?
4 Ja, svarar ordet, därför kommer jag till dig framför andra. Därför att du, framför andra, är danad för kärleken och barmhertigheten, därför att du, framför andra, kan trösta den elända, upprätta den fallna och vederkvicka den till kropp och själ vanmäktiga, därför kommer jag nu till dig, som kan gifva dig helt åt din kärlek. Jag kallar dig fram till nya pligter i Guds och kärlekens tjänst. Härintills har du gått till din lidande like ensam och obemärkt på dina tysta vägar, där Gud allena varit ditt vittne. Nu begär jag af dig en ny uppoffring, den att framträda i allas åsyn med samma mod och samma försakelse.
5 Medverka i fattigvården!
6 Samhället, som ej kunnat umbära dig i familjen och hemmet, har glömt dig på en plats, där du lika litet bordt glömmas. Vården om de fattiga var länge öfverlemnad åt den enskilda barmhertigheten, hvari du var själen; men när samhället slutligen fann sig tvunget att öfvertaga sin andel, glömde det fråga dig, och därför blef dess fattigvård en lång kedja af misstag.
7 Samhällets män trodde allt vara gjordt, när de gåfvo sina fattiga föda, kläder och bostad, lika godt hvar och lika godt huru. De förstodo ej, att de utdelade gåfvor utan kärlek, nådebröd för bjärtesorg, roteskjuts för hemfrid, vanvård för sjukvård, liknöjdhet för tröst och bannor för moderskärlek.
8 Följden har varit, att de fattige skytt fattighuset och mången gång hellre hungrat, än mottagit en fristad, där de känt sig vara en motvilligt buren börda för samhället.
9 Detta skulle du ha förstått bättre; aldrig hade vårt land behöft blygas för auktioner på barn och orkeslösa om du varit med i fattigvårdsstyrelserna.
10 Nu har vårt folk vaknat till en bättre insigt om vården af sina nödstälda. Nu täfla staten, kommunen och de enskilda om inrättandet af skolor, hem och försörjningsanstalter af alla slag för de mest behöfvande. Och nu ändtligen har man, vacklande mellan vanor och fördomar, begynt anlita kvinnans medverkan. Må hon själf ej tveka, ehuru hon har för länge varit utestängd för att så genast igenkänna sin plats.
11 Bibelordet på tidens tunga säger till männen: bereden plats för kvinnan i fattigvårdsstyrelserna! – Säger till kvinnorna: ingån i fattigvårdsstyrelserna! Intagen där eder plats
12 för att pröfva, välja och öfvervaka kvinliga fattighjon, tjänarinnor, kosthållerskor, sjuksköterskor, barnavårderskor;
13 för att hafva inseendet öfver sjukvård och barnavård, de fattiges beklädnad, ekonomi och sparsamhet, ordning och renlighet;
14 för att mottaga sådana förtroenden och gifva sådana råd, som äro egnade att meddelas endast af kvinna åt kvinna;
15 för att i fattigvården införa mildhet och deltagande, försötma allmosans bitterhet, trösta de bedröfvade och upprätta de vilseförda.
16 Fattiggårdarna äro nutidens praktiska försök att ordna den kommunala fattigvården på ett ändamålsenligt, möjligast billigt och för alla tillfredsställande sätt. Deras antal är nu 88*)I detta antal ingå några, som ännu icke äro i verksamhet, men å allmän kommunalstämma bestämda att anläggas. och tillväxer årligen. Här är kvinnans – och särskildt den bildade kvinnans – inträde som föreståndarinna af så stor betydelse, att henne förutan äfven den bästa manliga styrelse endast kan uppställa en kasern för samhällets invalider. Närmare anvisningar om en föreståndarinnas utbildning och pligter i fattiggårdarna läsas i fattigvårdsinspektörens härom utsända cirkulär i januari detta år.
17 Dessa pligter äro hvarken få eller lätta. Till vård och kost för de fattiga, ålderdomssvaga, sjuka, sinnessjuka och barn tillkomma ekonomin och bokföringen för en landtgård med jordbruk och boskap samt tillsyn öfver de arbetsföra fattigas sysslor. Men denna yttre omvårdnad är dock af mindre betydelse i jämförelse med de personliga egenskaper, som fordras af en sitt kall vuxen föreståndarinna för en sådan fattiggård.
18 1) Bland dess innevånare äro de flesta okunniga och många förslöade, många som knappt hafva ett redigt begrepp om Gud eller kristendom. Och alla dessa skeppsbrutna behöfva likväl en planka i lifvets öde haf, en strand för sitt hopp, ett tröstande mål för sin sorgliga tillvaro.
19 Den hand, som leder dem, måste vara en troende kristens hand, så visst som gudsfruktan år den fattiges enda rikedom.
20 2) Bland fattiggårdens invånare finnas icke få, som hafva bakom sig ett lif förspildt i lättja och laster; icke få, som ditkomma med dåliga seder och lefnadsvanor, trätosamma skvalleraktiga, oförnöjsamma och med anspråk, som kunna trötta äfven den tålmodigaste. Den hand som håller dem samman, måste vara lika stark och bestämd, som med mildhet tillrättavisande.
21 3) Bland dessa fattiga finnas sådana, som aldrig ha sett ett godt, ett lyckligt, ett ordnadt, arbetsamt hem och därför ej ha ett begrepp om ett sådant hems enklaste fordringar: ordning, renlighet, endrägt, fridsamhet, flit, huslig trefnad. Den hand, som leder dem, måste själf hafva stått under inflytandet af ett sådant hem och förstå dess betydelse, alltså vara en väl uppfostrad, varmhjärtad, bildad kvinnas hand.
22 4) Slutligen finnas bland dessa fattiga, midt i en omgifning af olika, ofta dåliga föredömen, äfven barn, hvilkas rätta plats icke är här, men som till en tid måste intagas. Den hand, som leder dem, måste vara en erfaren, vaksam,tillagt av utgivaren kärleksfull, moderlig hand.
23 Med så många olika fordringar på en föreståndarinnas personliga egenskaper, må ingen utan allvarsam själfpröfning och blott af välvilja för de fattiga egna sig åt ett så ansvarsfullt kall. Ej heller må någon åtaga sig dess ekonomiska och administrativa omsorger utan den praktiska utbildning, som ofvannämda cirkulär anvisar. Skolbildning, seminariebildning, praktisk erfarenhet i större hushåll äro nyttiga, men icke tillräckliga ensamt för sig. Den skickligaste lärarinnan, den erfarnaste hushållerskan äro icke alltid den bästa husmodern för en så blandad familj.
24 Hvad kan då förmå en bildad kvinna med någon slags utsigt till en sorgfriare tillvaro att egna sig åt ett så mödosamt och så ansvarsfullt kall för en ringa aflöning? Fattigvårdsstyrelserna spara och förmå sällan uppskatta en god föreståndarinnas betydelse för en fattiggård. Vanliga årslönen är 400 till 600 mark, stundom något däröfver, jämte fri kost, bostad, värme, ljus och betjäning.
25 Fråga den anspråkslösa, sitt kall hängifna folkskolelärarinnan; fråga den tålmodiga, allt uppoffrande diakonissan; eller fråga någon annan af dessa alltid aktningsvärda, ofta beundransvärda kvinnor, som under liknande mödor och med samma eller mindre förmåner tjäna sin mästare Kristus genom att tjäna de minsta af hans bröder! De skola icke förneka sina försakelser, sina strider, sina tårar i modlösa stunder när allt deras arbete och all deras kärlek synas vara förspillda; men de skola vittna, att deras kraft är ofvanefter och att dem är beskärd en lön, mot hvilken alla yttre förmåner försvinna ur lifvets bokslut. De skola svara, att de icke begärt tacken och likväl ha vunnit den, icke vederkvickelsen och likväl ha funnit den, icke glädjen, och se, den har kommit till dem som ett solsken äfven i den yttre världens mulnaste dag. Kärlekens verk är nu en gång sådant. De utanför stående se endast mödorna och förundra sig öfver tålamodet; de känna icke den tro, som öfvervinner världen, icke den frid, som öfvergår allt förstånd och den för kvinnan så egendomliga känslan af lycka, när hon kan gifva sig helt. Äfven hon har sin mänskliga längtan att få något tillbaka, där hon gifvit så mycket, och här, bland de fattiga, får hon stundom länge nog vänta därpå. Men med friden inom sig väntar hon tåligt och nöjes med litet: ett ord kan belöna henne, en tacksam blick kan ersätta långa mödor. Hon liknar den, hvilken lefver lugn på en stor lifränta och icke behöfver sakna en drickspenning för sitt besvär. Ensam behöfver hon icke heller vara. Sin Gud har hon alltid, och kanske har hon därtill, inom eller utom fattiggården, en vän, åt hvilken hon kan förtro sig i sin sorg och glädje. Eller väljer hon ett skötebarn, ungt eller gammalt, bland sina skyddslingar, ett fattigt, ur nöd och fördärf räddadt människobarn, för hvilket hon är allt och som för henne är nog.
26 Lifvet i en fattiggård är omvexlande genom sin rörlighet och sina olika omsorger. Men äfven här kan under en god styrelse råda ett välgörande lugn och ett återsken af bättre dagars trefnad utbreda sig öfver dessa spillror af människolycka.
27 Bibelordet är skrifvet öfver fattiggårdens port och fortfar att bedjande, manande, tröstande säga till alla, till män och kvinnor, som gå där förbi:
28 Bären hvarandras bördor, och uppfyllen så Kristi lag.
29 Z. T.