XIX. Nordbor och nordiska varor i Frankrike

Söderom Östersjön [1876]

Lästext

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 20/1 1876:|15 1|

Söderom Östersjön.
(Strödda anteckningar.)

I. Mathieus Väderspådomar 1876

1 Hvem kan förutsäga fläckar i solen? År 1875 vid jultiden inträffade, efter en skarp köld i nästan hela Europa, en likaså allmän blid väderlek, och detta, som man tror sig ha utrönt, derför att solen vid denna tid var fullkomligt fläckfri. Alltså: förutsäg fläckarna, eller afstå från profetiorna!

2 Vore nu allt i verlden matematik, så vore det lätt, när man känner två vinklar af en triangel, att uträkna den tredje. Men det är meteorologernes förtviflan, att väderleken är icke matematik. Och de skola i alla tider komma till korta, såframt de icke blygsamt nöja sig med sannolikheten i stället för den mathematiska vissheten.

3 Redan sannolikheten är en stor makt i det praktiska lifvet. Fråga sjömannen, köpmannen, assuransbolagen och tusende andra: de skola alla svara, att deras affär är grundad på sannolikheter. Sjelfva morgondagenoriginal: morgonen är en sannolikhet, ingenting mer. Och derföre skole vi icke begära matematik af den välbekante väderspåmannen Mathieu de la Drome, när han hvarje höst utsänder »profetior», det vill säga sannolikheter, för det kommande året.

4 Det bolag af intelligente spekulanter, som de sednare åren öfvertagit Mathieus almanacka, hvilken säljer inemot en half million exemplar om året, har, med en riktig insigt af tidens fordringar, mer och mer sökt ställa affären på vetenskaplig grund. Bolaget har, med fransmäns exakta logik, sökt förskaffa sig säkra observationer från alla delar af verlden och ensamt i Frankrike samt medel-Europa organiserat 150 stationer för meteorologiska iakttagelser. Följande vetenskapens framsteg, ha desse män på samma gång icke försmått att rådfråga de praktiska yrken, hvilka närmast bero af väderleken t. ex. sjöfarten – och som genom en lång erfarenhet kommit till resultater, dem vetenskapen ännu icke lyckats upptäcka i siffran. Sjömannen som kämpar för lifvet, studerar sin sak på ett annat sätt, än den lärde i nattrock och tofflor vid arbetslampan. När då t. ex. den förre försäkrar och den sednare bestrider, att månskiften hafva inflytande på väderleken, så betyder detta endast, att lifserfarenhet är något annat än matematik. Der vetenskapen endast stöter på tvifvel der är naturmenniskans af faran skärpta instinkt mer än en gång den säkraste vägledaren.

5 Mathieus »profetior» för 1876 vinna denna gång ett särskildt intresse derigenom, att hans almanacka, som utkom i början eller medlet af oktober månad, på ett träffande sätt förutsagt väderleken i november och december 1875. Han tillkännagaf de utomordentliga stormar, de talrika skeppsbrott och den ovanligt tidiga, skarpa köld, som denna höst inträffat i största delen af Europa.

6 Se här några af hans profetior för 1876, med förbigående af dem, som mera specielt röra Frankrike och ej intressera finske läsare.

7 Detta år skall utmärka sig genom en hetare sommar, än något föregående, hvarför man har att frukta epidemier och städernas helsovård bör vara väl på sin vakt. Man har att förvänta våldsamma stormar, en period af öfversvämningar och en annan period af långvarig stark torka: i allmänhet häftiga och plötsliga omslag i väderleken. För sjöfarten skola januari, mars, juli, september, november och december månader vara vådliga, men antalet af skeppsbrott torde icke öfverstiga det vanliga. Almanackan angifver närmare de farliga tiderna, äfvensom de hamnar, der fartygen i olika haf kunna finna en tillflyktsort på olika tider.

8 Året skall vara rikt på villebråd.

9 Årstiderna angifvas på följande sätt: våren vacker;original: vacker: sommaren stormig, het; hösten vacker; vintern dålig (mauvais), hvilket ord kan tolkas på flera sätt.

10 Månadernas väderlek förutsäges sålunda:

11 Januari: början torr och jemn, resten ostadig med regn, snö och stormar samt i norra Europa skarp köld. De nordiska hafven skola vara mycket upprörda. Starka regn (snöfall) i slutet af månaden.

12 Februari börjar med ostadig, blåsig väderlek, blir derefter vacker i medlet af månaden, men slutar åter med blåst och regn. Svartahafvet upprördt.

13 Mars börjar ful och ostadig; många skeppsbrott; frost i bergstrakterna, medlet af månaden (10–18) mycket vackert; stormar vid dagjemningen; derefter regn och ostadig väderlek.

14 April: vackert vårväder, något torrt; tidig värme omkring den 20:de, sedan regn, gynnsam för vextligheten.

15 Maj. Början vacker och jemn. Snart inträffa hetta, stormar och hagel i södra Europa. I Nordsjön vestliga stormar. Efter den 23:dje skall den ovanliga värmen medföra stark torka. Helsan fordrar mer än vanlig försigtighet.

16 Juni: början blåsig och ostadig, blir efter den 7:de vacker och varm, slutligen het, men afbruten af stormar. Mellan den 15 och 28 råder en utomordentlig hetta i södra och medlersta Europa.

17 Juli: Fortfarande mycket het, isynnerhet mellan den 6 och 14. Starka åskväder, hagelfall, stormhvirflar, störtregn, väldiga stormar kring Medelhafvet; mycken förstörelse af åkerfält och planteringar. Plötsliga omslag i väderleken, hafven upprörda.

18 Augusti blir äfvenledes het, särdeles mellan den 12 och 19, samt mycket ostadig. Störtregn skola mångenstädes förorsaka skador. Europa är i fara att hemsökas af vidtutbredda farsoter.

19 September börjar med en regn- och blåstperiod och blir i allmänhet mycket regnig i länderna kring Östersjön. Mellan den 11 och 17 inträffar en jemförelsevis lugn och vacker väderlek, likaså mellan den 25 och 30. Dagjemningsstormar.

20 Oktober: Intill den 10:de lugn och vacker väderlek. Derefter kalla vindar, tidiga nattfroster. Föga regn förrän i slutet af månaden, då äfven snöfall inträffa i medlersta Europa. Största delen af denna månad blir torr och vacker.

21 November: Snöfall och sträng frost. Stormar i Nordsjön och Medelhafvet. Vackert väder mellan den 8 och 16 samt 24–30. Norra Europa har att vänta en tidig och skarp vinter.

22 December börjar med regn och snöfall; Östersjön och Medelhafvet upprörda, oceanen gisslas af svåra stormar. Skeppsbrott att vänta, särdeles vid Irlands kuster. Ostadigt, fult väder i hela Europa, med undantag af den 8–15 och d. 23–30.

23 Största delen af Europa har att förvänta en medelmåttig skörd, med undantag af Portugal och Sicilien, som få missvext, samt Spanien, som får under medelmåttan. Bäst utfaller skörden i Tyskland och Schweitz; äfven Östersjöländerna ha att förvänta något öfver medelmåttan.

24 Vinskörden i Frankrike blir god, men oliver och frukter misslyckas. Höskörden blir något under medelmåttan och i södra Europa missvext.

25 Så långt Mathieu de la Drome. När vi ytterligare erinra, att hans profetior bestå af sannolikheter, grundade på mångårig erfarenhet och talrika iakttagelser, samt att dessa sannolikheter kunna bättre beräknas för Frankrike, än för den aflägsna norden, så återstår endast att enhvar, som finner sig dertill hugad, under årets och månadernas lopp må jemföra dessa förutsägelser med verkligheten. Antingen – eller. Det är dock alltid godt att hafva ett vaksamt öga för naturföreteelserna. Vindarna pusta, mästaren smider, hammarn går, och lärlingarne må se till att skilja det goda jernet från slagget.

26 C. V. C.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 21/1 1876:|16 1|

II. Ny väg från Finland till kontinenten.

27 Greker och Romare ansågo Finland (Epigia) för en ö i det norra Ishafvet och hade väl geografiskt orätt, men praktiskt rätt. Öboer äro vi i förhållande till det öfriga Europa. Vår landväg genom Ryssland och Polen är ojemförligt längre, kostsamare och besvärligare, än alla de sund och hafspass, som stänga Europas öar från fastlandet. Lyckligt nog, att denna landväg är oss öppen alla tider af året; men dess betydelse för oss gäller egentligen den ryska marknaden: en lifligare varu- eller persontrafik på denna väg med länderna söderom Östersjön är ej att förvänta.

28 Alltså resa vi, när hafvet är öppet, antingen direkt till Lybeck, eller på en omväg öfver Sverige och Danmark till Hamburg. Är hafsguden oss gynnsam, förblifver den förra vägen utan gensägelse den snabbaste, billigaste och beqvämaste. Men Östersjön är ett mycket stormigt haf, till följd af de täta temperaturförändringarne vid dess kuster, och den, som i 8 dagar anropat helgonet Ulrik, eller legat vid Slitö för storm och tjocka, prisar gemenligen icke resan till Lybeck. Vanliga vägen öfver Sverige går genom Stockholm och Malmö, men denna har icke mindre än sex rätt kostsama och besvärliga ombyten 1) Stockholm med ångbåt; 2) Malmö per jernväg; 3) Köpenhamn med ångbåt; 4) Korsör med jernväg; 5) Kiel med ångbåt samt 6) Hamburg med jernväg; – för att icke räkna de oundvikliga besöken på Hasselbacken och i Tivoli. För att förkorta dessa omgångar, har ett spekulativt bolag sedan våren 1875 öppnat en ny linie på Hamburg i konkurrens med linien MalmöKöpenhamn, och då det ej saknar sin vigt för våra finske öboer att kunna välja en ny väg till verlden, så se här några anvisningar om denna sistnämnda linie.

29 Den nya linien har den fördelen framför Malmölinien, att endast besväras med fyra ombyten i stället för sex, nemligen: 1) till Stockholm med ångbåt; 2) till Götheborg med jernväg; 3) till FredrikshavnJutland med ångbåt samt 4) till Hamburg med jernväg. Öfver Malmö kan man resa på 4 till 5 dagar från Helsingfors till Hamburg; öfver Fredrikshavn på ungefär samma tid. Kostnaden ställer sig ungefär lika för den egentliga resan och utgör för den sednare linien:

Ångbåt till Sthm, 1 kl. F.mk 53:
Från Sthm till Hamburg
2 kl. jernväg, 1 kl. ångbåt
direkt biljett (62: 60 svenskt) 87: 87.
Summa F.mk 140: 87

30 Restauration oberäknad. Kostnaderna för uppehåll, åkdon och bärare i Köpenhamn och Kiel inbesparas.

31 För dem, som icke räkna på tid och penningar, är Köpenhamn alltid en behaglig rasteort. De åter, som frukta Östersjön och sjösjukan, kunna på båda linierna göra pinan kort, i jemförelse med linien Lybeck. Från Malmö till Köpenhamn är öfverfarten en eller par timmars affär, men från Korsör till Kiel får man 12 à 14 timmar stampa mot Bältens vågor. Från Götheborg till Fredrikshavn varar färden i smul sjö 5 timmar, af hvilka endast 3 på öppen sjö, alltså den kortaste möjliga hafsvägen. Men Kattegat är illa beryktadt som en tummelplats för alla obändiga vindar, och så kan man äfven der få i 8 timmar pröfva sitt sjöhufvud. Det sinns i sjelfva verket ännu en utväg att inknappa färden öfver saltvattnen, nemligen att resa öfver Fyen till Fridericia, men denna väg har icke så regelbundna fortskaffningsmedel, att man alla tider kan lita på dem.

32 Allt sammanräknadt, och efter att hafva pröfvat alla tre sjövägarna från Finland till kontinenten, torde de, som vilja resa billigt och fort, utan sjönöd, föredraga den nya linen Stockholm, Götheborg, Fredrikshavn, Hamburg. Icke heller der sofver man alltid på rosor, men hvar gör man detta?

33 De finska ångfartygen på linien PetersburgStockholm kunna väl icke i storlek, komfort och stadighet uti sjögång, men väl i ordning, snygghet och höfligt bemötande mäta sig med de bästa i verlden. Restaurationen och dess priser kunde vara mera afpassade efter olika vilkor ach anspråk. De svenska jernvägarne äro goda och välordnade, med undantagande af huggsexorna, som strida mot all rimlig diet. I Stockholm och Götheborg har man att välja mellan dyra och billiga bostäder; de förra visst icke alltid bättre än de sednare. Öfverfarten till Fredrikshavn sker på temligen goda, större och mindre båtar, som regelbundet afgå från Götheborg alla dagar kl. 9 f. m., så att den, som anländer med nattåget, kan genast gå der ombord. På dessa båtar få nordbor säga ett ömt farväl åt det svenska och finska bränvinsbordet. Slutligen är jernvägenoriginal: jervägen från Fredrikshavn till Hamburg något enformig, men skäligen god. Man möter den tyska riksörnen något nordligare, än han rätteligen borde vara, och under hans svarta vingar nedblicka de preussiska tulltjenstemännen med en grossvaterländisk nedlåtenhet på småfolket från norden. Att nedåtgående koffertar behandlas betygligt skonsamare vid visitationen än uppåtgående, har sina naturliga skäl.

34 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 25/1 1876:|19 1|

III. Något, som Bædeker glömt att omtala.

35 Bædeker – och hvem känner ej Bædeker? – är en förträfflig vägvisare, alldeles icke så röd som hans permar. Han är tvärtom nog loyal och nog tysk, för att visa tillbörlig vördnad för »die hohen, höchsten und allerhöchsten Herrschaften», representerade af deras slott, villor och parker; han egnar den aristokratiska tourist-naturen en sorgfällig beundran, men glömmer att skänka ett ord åt det mångenstädes egendomliga folk, som rör sig vid foten of dessa bergstoppar eller utanför grindarne af magnaternas stolta parker. De preussiska junkrarne äro, i fullständig motsats mot Darwin, öfvertygade derom, att menniskan börjar med en baron. Långt ifrån att hylla en sådan naturhistoria, antager Bædeker, att äfven ett von kan gifva sin egare ett berättigadt anspråk på menniskovärde. Ja, hvad mer är, han går ända derhän, att betyga sin djupa högaktning för en välförsedd reskassa, i hvems hand den än må befinna sig, hvaraf man kan sluta, att äfven den borgerlige innehafvaren af hundratusen thaler, eller motsvarande pund sterling, icke befinnes oförtjent af hans vänskapsfulla uppmärksamhet.

36 Med allt detta förstår Bædeker, såväl som en Hamburgare, »Geschäfte zu machen». Tyskarne äro ett sparsamt folk, som tycker om stora inkomster och små utgifter. Alltså bör en Geschäftsmacher, medan han bugar sig för de store, icke underlåta att gifva goda råd åt de små. Bædeker underlåter sällan, att i hvarje stad anvisa dyra eller billiga hôteler, alltefter olika reskassor; men i de ena som i de andra har han glömt att upptaga den resandes lärpenningar. Det lönar sig bäst att tjena två herrar: den resande köper hans bok, hotelvärden köper hans ynnest.

37 Ett tyskt hôtel af första klassen är en mycket dyr inrättning att uppföra och underhålla. Det består af ett eller flera stora hus om 4 till 5 våningar, hvarje våning inredd med en lyx, hvarom vårt anspråkslösa societetshus i Hfors icke har någon aning och som går i aftagande skala nedifrån uppåt. Mindre allmän, än denna lyx i mattor, speglar, möbler, trappor m. m., är en verklig komfort. Man kan frysa rätt tiggarelikt i dessa furstliga rum; man kan få halfvåta lakan, obeqväma stolar, kallt kaffe, thé och chocolade. Priserna rätta sig efter våningarne och personens anseende. Ett rum i 1:sta våningen 12 till 25 riksmark i dygnet; ett dito i 4:de våningen 4 till 8 rksm. Utom de ljus (bougie) och den tvål man alltid betalar, debitera några hôteler särskildt för nattbelysningen, för handdukar, för uppbärning af mat till rummet för eldning (2 à 3 mk brasan) m. fl. extra depenser. En table d’hôte betalas med 3, 4 à 5 rksm kuverten, utom vinerna, en portion kaffe med smör och franskt bröd 1 m. 20 pf., en biffstek 1 m. 50 pf.

38 För 20 år sedan infördes en nyttig och högeligen prisad reform i de tyska hôtelerna. Hvarje resande känner det förfärliga plågoris, som kallas drickspenningar, – icke så olidligt för utgiftens skull, som icke mer för ovissheten om det belopp, som bör tillfredsställa olika anspråk. Nåväl, för 20 år sedan begynte en del tyska hôtelvärdar uppföra das Trinkgeld i räkningen. Man visste nu hvad man borde betala, och alla voro belåtna. Numera har reformen gestaltat sig så, att räkningen upptager det fordna Trinkgeld under det finare namnet service med 3 à 3: 50 riksmark för dygnet, men dessutom betalas Trinkgeld åt vederbörande, alldeles som förr i de gamla goda tiderna. Ve den olycklige resande, som anser sig ha uppfyllt sin skyldighet, när han betalat service! Han kan sätta sig öfver föraktet, om han aldrig kommer tillbaka, men hans reputation är ohjelpligt förstörd.

39 Reformen med denna service påminner om vissa kronoutskylder, som i början erlades för att köpa sig fri från en annan skyldighet, men slutade med att skyldigheterna n:o 1 och n:o 2 utkräfdes båda.

40 I de stora tyska städerna lefva hôtelen af första rangen året om på beständigt tillströmmande kunder, men på badorterna och vid Rhen är skördetiden inskränkt till några månader. Det gör ett melankoliskt intryck, att om hösten våga sig in i ett sådant resehungrigt hôtel. Nedan vid bangården eller ångbåtsbryggan står dess väntande omnibus, girigt fiskande efter rof, och återvänder ofta med toma bänkar. Det byte han möjligen lyckats uppfånga mottages vid hotelets trappa af ett halft dussin utsvultne, välfriserade kypare i svarta frackar, utsträckande på engång tolf armar efter en nattsäck och påminnande om de ukränska vargarne, som man på vissa taflor ser omringa Mazeppa. Medveten om sin oförmåga att kunna mätta alla dessa svältande gengångare från en förfluten fetare tid, genomvandrar den resande, med en hemlig farhåga för räkningens timma, de ensliga korridorerna och införes i ett kallt, fuktigt rum, väl vädradt i flera veckor genom de öppna fönsterna. När han derifrån åter nedstiger, för att intaga sitt thé, införes han af de allt lika förekommande, frackerade och pomaderade svältingarne i en ofantlig, ökenlik, sparsamt upplyst och tom matsal, vid hvars ena ända han i fjerran varsnar en rödhårig engelsman, mjältsjukt studerande bantågens afgång på jernvägstabellen ...

41 Det bör tilläggas, att de ukränska vargarne föga bekymra sig om Mazeppa, när hans olyckliga häst befunnits för mager, för att tillfredsställa allas aptit.

42 Nästan alla tyska och franska jernvägar begagna ännu det gamla systemet med de afsöndrade och tillästa kupéerna. Icke utan en känsla af nöje, kunna vi förvåna en högfärdig verldsborgare, som medlidsamt frågar oss, om vi åka efter renar i Finland, med den underrättelsen, att våra jernvägar snart öfverallt ha infört det amerikanska systemet med genomgångsvagnar, likasom de i soliditet kunna mäta sig med de bästa och i komfort öfverträffa de flesta af kontinentens jernvägar. Att få ett glas vatten, medan tåget går, är ogörligt härute i detta praktiska tidehvarf. Sofkupéer äro införda vid några få tyska och franska jernvägar, mot en ej obetydlig extra afgift. Det är ganska bedröfligt, att packas tillsamman under ett nattåg på de stora stråtvägarna, der dessutom platserna äro ganska knappt utmätta, såframt icke en hjelpsam konduktör, mot någon liten extra ducör, tillstänger dörren för oupphörligt instöflande herrar på mellanstationerna.

43 Jag vill icke säga något ondt om jernvägskonduktörer i allmänhet, ty de äro, likasom ångbåtskaptenerne, dömde att vara mjölnare i en förfärligt surrande qvarn. Men nationaliteten utpräglar sig äfven hos desse jockeyer vid nutidens kapplöpningar. I Sverige, såsom i Finland, äro de höflige, i Danmark beskedlige; i Tyskland kunna de vara ömsom grofve och rytande, ömsom hjelpsamme och godhjertade; i Frankrike äro de bestämde, men utan undantag artige och förekommande. – Tågens afgång signaleras i Sverige med 2 à 3 ringningar, i Danmark med en, i Tyskland ofta utan ringning, genom tillsägelse af konduktören. De korta uppehållen på snälltågen inknappas ofta flera minuter: der gäller att icke försinka sig. Lyckligtvis utbjudas smörgåsar, kaffe, buljong och frukter vid vagnarna, hvarje gång tåget stadnar, hvarförutom månge resande sjelfve medföra kall mat och vin i korgar, utan hvilken försigtighet de troligen skulle magra några skålpund på resan. Att penningen är en fantasi, det märker man snart af myntets värde i olika länder. Finland och Sverige ha tillsvidare begynt föra sitt bokslut i millioner: alltså är marken hos oss och kronan i Sverige endast ett bagatellbråk af dessa millioner. Danmark har ännu ej hunnit längre, än till tusentalen, och håller betydligt mer på sin nya krona. Tyskland företog sig, för några år sedan, att räkna uti milliarder, och se, thalern vardt i ett nu en spottpenning, knappt god nog åt en stöfvelborstare. Men denna gyllene dröm försvann så hastigt som den kommit, och nu redan börjar den nya riksmarken att få ett aldrig anadt anseende. Omhvälfningen är dock så från i går, att föreställningarna för ögonblicket svänga hit och dit mellan den nyss flydda drömmen och den inbrytande verkligheten. Främlingen får betala efter milliardernas måttstock, medan den hushållsaktigeoriginal: hushållsaltige tysken för egen del återvänder till den försigtiga gamla groschenräkningen.

44 Der möter honom den kejserliga riksmarken, som med ens afskaffar groschen, mark kurant, mark banko, skillingar och hela bråten af olika myntsorter, för att vid sidan af sig och sina hundrade Pfennige endast godkänna den högtansedda preussiska thalern. En obeskriflig konfusion har deraf, i öfvergångstiden, uppstått för det tyska rikets värdemätare. Alla de gamla mynten cirkulera ännu bredvid de nya, och folket räknar än i den ena, än i den andra myntsorten. Emedan de gamla silfvermynten äro till större delen förslitna är en främling utsatt för beständiga misstag. Kanske mins någon ännu de bekanta Hamburgska skillingsmynten, blanka som tennknappar af den flitiga nötningen och utan minsta tecken till prägel mer? Statsekonomerne ha glömt anföra som bevis på penningens allmakt, att detta det uslaste af jordens mynt ännu kurserar i millionärernes och judarnes stad. Skilnaden är endast, att tennknappen fordom förslog som Trinkgeld åt samme skoputsare, hvilken nu fordrar en riksmark, och att främlingen, som får den i vexling, ser sig om efter en tiggare, hvilken möjligen kunde hålla myntet till godo. Hamburg till ära, tyckas dock de fordna tjufgallren, på hvilka vexlarene fordom läto guldmynten falla, för att afnöta och uppsamla guldstoftet, numera vara försvunna.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 27/1 1876:|21 1|

IV. Från våra dagars Tyskland.

45 Fem mil i timman på jernväg, ångfartyg, hoteler, kyrkor, folksamlingar, marknader, fester, tidningar, handelsbutiker, fotvandringar, vinstudier, resebekantskaper, – det är icke på detta sätt man studerar ett folk. Men om detta folk är en sedan länge förtrogen vän; om man följt med uppmärksamhet dess äldre och nyare utveckling och, sålunda förberedd, färdas med öppna ögon, har man alltid något att lära af en förnyad bekantskap.

46 Det tyska folket är rikt utrustadt med fysisk styrka, själsgåfvor, hjertegåfvor, intelligens, företagsamhet, födgeni, och har dertill fått ett öfvervägande sangviniskt temperament, som skulle utgöra dess storhet, om det ej tillika utgjorde dess svaghet. Det tyska folket forskar, diktar, sjunger, drömmer under pauserna mellan sitt flitiga Geschäft, men det ser icke långt framför sig. Det är så hemtrifsamt, att det för sig sjelf med, hvart det i verlden går, – sig sjelf med alla sina dygder och alla sina fel, intet folk har gjort så mycket för den nya tidens kultur, och intet folk har så ensidigt tillegnat sig hela äran deraf. Få nationer ha sändt så många kolonister kring verlden, och ingen är mindre skapad att kolonisera. Få hafva blifvit så förtrampade som det tyska folket, och få ha så hårdt förtrampat andra folk. Det skulle vara oförklarligt, huru ett så i grunden godhjertadt folk, som det tyska, kunnat vara så likgiltigt för andra folks rätt eller lycka, derest man icke visste, att hvarje rättskaffens tysk anser sig icke kunna göra sin nästa en större välgerning, än att förtyska honom.

47 Med sin fulla hängifvenhet för det egna idealet, saknar således tysken förmåga att uppfatta andras, och detta hindrar honom, med all hans intelligens och all hans praktiska blick för det närmast liggande, att blifva ett politiskt folk. Han kan styra en affär, ett jordagods eller ett litet furstendöme, men kan icke styra ett rike, hvarken sitt eller andras, emedan der framträder en mångfald, som han hvarken uppfattar eller respekterar. Hans egen historia omskiftar emellan vanmakt och öfvermakt. I båda fallen saknar han maktens rätta mått.

48 Tio år ha förflutit, sedan Tyskland besegrade Danmark, och ännu kan en tysk icke fatta, att den starkes ouppfyllda löften till den svage en annan gång kunna åberopas emot den starke sjelf. Samma folk, som svärmat för att reklamera Sydschlesvig, Elsas och Lothringen på grund af deras tyska nationalitet, finner det orimligt och löjligt, att Posen, Böhmen, Ungern, Sydschlesvig kunna förvänta någon aktning för sina nationaliteteroriginal: nationalitet. »Ihr wollet frei werden, und Ihr wisset nicht gerecht zu sein!» sade Dahlmann till sina landsmän år 1848.

49 Fem år ha förflutit, sedan Tysklands enhet grundlades genom segrarna. Aldrig har ett folk haft mera rätt att glädja sig åt ett storverk. Men svärdet kan endast klyfva, ej hela, och Talleyrand visste, att »man kan stöda sig på bajonetterna, man kan ej sätta sig på dem». Tyskland har förut varit ett rike under mäktige kejsare och åter fallit i spillror. Allt beror på, om enheten nu är fullständigare framgången ur en inre nödvändighet. Och den, som på närmare håll ser det gäsande virrvarr af partier, meningar, antipathier, religiösa, politiska och sociala konflikter, som i denna stund brottas om herraväldet i Tyskland och i verkligheten endast sammanhållas af Preussens makt, – den känner sig frestad att tvifla derpå. Det är sannt, att så stora ting, som ett varaktigt rike om 40 millioner, icke är byggdt original: pä en mansålder, långt mindre på fem år. Vid sådana omskiften måste alltid, såsom hos Israeliterne, en generation dö bort under vandringen genom öknen. Men den varaktiga tyska enheten fordrar något mer än gemensam styrelse, gemensamma lagar och intressen: den fordrar en sjelfförsakelse i stort, hvilken icke ligger uti nationens lynne och som förnekas af dess historia. Den fordrar af individen, att han skall erkänna ett annat ideal, än hans eget, att Berlin skall begripa Hamburg, Hannover, Stuttgart, München – ja, hvarför ej Wien? – och att dessa åter skola begripa Berlin. Men detta är frågan. För närvarande ser man i Tyskland en mängd till hälften spjernande, till hälften medsläpande småstater omkring ett stort Preussen. Tag bort denna stormakt, såsom det skedde i Napoleon I:s tid, och då först skall det visa sig, om den tyska enheten är något mer än en tidskonjunktur eller en skön dröm.

50 Näst Preussens makt är rivaliteten med Frankrike det starkaste band, som för närvarande håller den tyska enheten samman. Ur denna synpunkt var införlifvandet af Elsas och Lothringen ett mästerdrag af furst Bismarck. Denna fråga ensam måste i mansåldrar underhålla rivaliteten mellan de två grannrikena och dermed af nödtvång binda tillsamman det åtskilssträfvande Tyskland. Nationalstoltheten å båda sidor, parad med utsigten till ett revanchekrig från Frankrikes sida, framskjuter hvarje försoning till en aflägsen framtid. Rivaliteten framlyser i båda länderna öfverallt, dock skarpast i gränstrakterna. Ehrenbreitstein och Mainz på ena sidan, Belfort och Paris på andra sidan stå väpnade intill tänderna. Krupps ofantliga stålkanoner på de 24 fot tjocka murarna af Metz ligga hotande och skjutfärdiga riktade emot franska gränsen. Man behöfver endast se en militärmanöver i Metz eller Coblentz, för att genast i den tyska soldatens hållning igenkänna segraren, färdig att när som helst slå än en gång till. Man kan icke heller neka, att ju särskildt den preussiska militären, sedd i större massor, visar en fruktansvärd fasthet i hela sin organisation. Intet land, ingen tid kan uppvisa en sådan armé. Karl XII:s, Fredrik II:s och Napoleon I:stes härar hade aldrig en sådan beväpning, aldrig en sådan i minsta detalj fulländad och slagfärdig organisation.

51 Om franska soldaten längre fram några ord. Rivaliteten med Frankrike har genomträngt alla klasser af Tysklands befolkning, ehuru man visst icke alltid får taga detta slags patriotism efter bokstafven. Vi kunna lemna kabinetterna, tidningarne, talarnes deklamationer och Arnimska processen i deras värde. Vi veta också, att handeln kan göra i patriotism. Men det är långt gånget, när ej butikerna i en tysk gränsort mottaga ett femfrancstycke. I det kosmopolitiska Hamburg ser man ännu idel franska vinetiketter framför hvarje kuvert vid en stor table d’hote. Längre söderut blir detta allt sällsyntare, och söderom Cöln må man ej tänka sig att ens för blankt guld kunna köpa en enda butelj franskt vin, med undantag af champagne – »von ein und siebzig», som hotellvärden eller köpmannen gerna tillägger, på det man må veta, att dessa drufvor ha vuxit under tillsyn af den tyska militär, som då occuperade nordliga Frankrike.

52 I Metz sökte jag förgäfves hos sex bokhandlare en plankarta öfver Paris. I den sjette butiken svarade mig en grånad bokhållare med en förstulen axelryckning: »monsieur, nous en avions jadis, nous n’en avons pluskonsekvensändrat/normaliserat

53 En läderhandlare i Hamburg hade, såsom lockbete för kunderne, uthängt i sitt butikfönster ett med fetstilar tryckt plakat om fröken von Bismarcks förlofning med (sedermera aflidne) grefve Eulenburg. Fästmön titulerades i det tyska plakatet Comtesse Marie von Bismarck. Aristokratin är ej nog fosterländsk, dess titlar klinga bättre på franska.

54 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 29/1 1876:|23 1|

V. Bingen.

55 Det är oändligt välgörande, att från de högre belägna tummelplatserna i samhällslifvet, från de stora städerna, hotelerna, politiken, tidningarna, jernvägarna, affärshvimlet, larmet och meningsstriderna, likasom dyka ned i naturens stillhet och betrakta ett folk i dess hvardagsdrägt. Det tyska folket, likasom alla folk med en ännu frisk kärna, vinner betydligt att ses på närmare håll. Dess svagheter äro, så att säga, verldsborgerliga och märkas derför mera af främlingen; dess vackra sidor, dess enskilda dygder behåller det för sig sjelft, och derför märkas de mindre.

56 Den gamle »fader Rhen» gör väl icke på en kustbo samma öfverväldigande intryck, som på ett kontinentalfolk, af hvilket de fleste aldrig sett hafvet. I bredd och vattenyta kan denna ryktbara flod endast närmare utloppet mäta sig med våra större finska floder, Kemi och Vuoksi; i väldiga forsar öfverträffas Rhen af Uleå, Kumo, Kymmene. Det är Rhens sköna stränder, som gjort dess ryktbarhet, och medan finska ögon likgiltigt förbise floden, eller egna en hastig blick åt de mötande ångfartygen, dröja de med förtjusning vid de sammetsmjuka ljusgröna bergen, som i våglinier höja och sänka sig, än på den ena eller andra, än på båda sidorna af den slingrande strömmen. Skönast upptorna sig dessa bergsvågor vid den del af Rhen, som flyter från Bingen nedåt Coblentz. Denna Rhenfärd är blott alltför bekant af det slags gapare som kallas turister: en myggsvärm kan icke olidligare hemsöka stränderna af Tana och Ivalojoki, än dessa vår tids sillstim hemsöka Rhen under den vackra årstiden. Hösten förjagar de fleste af dem; men icke ens under mörkaste vintern går väl en enda ångbåt uppför Rhen, utan att medföra åtminstone ett par exemplar af det naturalhistoriska species Britannia peregrina, resomaniske engelsmän.

57 Den, som ej har bättre att göra, må alltså beskrifva en resa från Cöln till Mainz, eller Coblentz till Bingen. Rhenhotelernas kypare ha sin indrägtiga sportel af en bråte vyer, panoramor och kartor för Rhen, dem de till varierande priser utprångla bland sillstimmen. Det är komiskt att se, med hvilken förtviflad ihärdighet säljarne haka sig fast på hösten vid de glesnande resenärerne, för att ännu anställa en efterskörd och göra sig af med det, som den stora svärmen försmått.

58 Bingen är en liten hvit stad på venstra Rhenstranden, strax vesterom en tvär krökning, som floden der gör mot norr. Det är icke mycket att säga om den finare utsida, som staden vänder mot floden, och den skräpiga insida, som döljer sig der bakom; ett naturligt koketteri, hvilket återfinnes i alla städer, belägna vid floder. Äfven här kan man inqvartera sig, om man behagar, bland de ukränska vargarne; men den, som fått nog af dem, kan söka ett fridsamt privatlogis och ostörd njuta af Bingens bästa skatter: en skön natur, ett godmodigt folk och herrliga drufvor.

59 Låt alltså floden hvirfla kring det ryktbara Mäusethurm, der biskop Hatto icke blef uppäten af mössen, och Loreleys klippa, der jernvägen utan minsta förskoning borrat ett hål genom flodjungfruns hjerta. Hvilket dock icke hindrat den prosaiska mekaniken att, mot sin vilja, bidraga till nejdens försköning, ty de frustande lokomotivernas rök på båda flodstränderna har ökat de många rhensagorna med en spritterny ifrån vår tid: – dvergarne ha uppstigit ur jordens innandöme och inrättat sin rykande smedja mellan de gröna vinbergen.

60 Tag en båt, – ro öfver till Asmanshausen – profva dess berömda röda drufva, som, näst Johannesbergern, gömmer en mera sydländsk eld, än någon af Tysklands öfriga drufvor; – vandra derifrån till fots öfver Niederwald; det är 2 timmars väg, låt vara tre, om man hvilar en stund på topparna, med en vid, leende, ofta bizarr, alltid pittoresk utsigt under sina fötter kring den välsignade Rhendalen. Stig derifrån ned till det lilla Rüdesheim med dess borgruiner, dess gemytliga värdshus och dess på egen grund flödande vin, som icke mera liknar det sura hvita bondvin man i Finland får under namnet Rüdesheim, än Veuve Cliquot liknar våra apothekares stickelbärsvin. Gå derefter ombord på den blygsama ångbåten, hvilken, för 20 pfennige första platsen, återför dig till Bingen, och denna vandring skall – trots Bædeker, som prisgifvit dess behag åt hela verlden, – qvarlemnaoriginal: qvalemna ett förtjusande blad i resedagboken.

61 Sällsynta lycka, att en gång få vara ensam med naturen på det annars af alla turister genomstökade Rochusberget! Det är Bingens Kajsaniemi, en god del högre, vidsträcktare, mera vårdadt, än Helsingfors favoritpromenad, och har sitt namn af ett litet kapell åt helgonet S:t Rochus. Han måtte ha varit en trifsam man i tiden, det goda helgonet, ty en mera hemtreflig bostad har ingen kunnat utvälja. Man märker knappt huru Bingens kunstgärtner måtte ha ansträngt sig, för att med ett prydligt värdshus, slingrande gångvägar, häckar, pavilloner och hviloplatser exponera, liksom på hyllor, utsigten öfver Rhendalen och lätta vandrarens väg uppför de grönskande höjderna. Det tyckes ha skett med så litet bråk som möjligt, naturen har blifvit ansad, men icke bortkrånglad, och fått behålla en rar, jungfrulig oskuld. Detta Bingens Kajsaniemi saknar icke ens sin ladugård och sina åkerfält på baksidan; en rätt vild och öde bergsöken tyckes enkom vara beställd, att förhöja intrycket af den fruktbara och odlade floddalen. I hotelet är man som hemma; pianot öppet, salongen klingande, menniskorna hjertliga, anrättningarne enkla och goda, priserna anspråkslösa. Sjelfva den välbekanta tålmodiga väntan uti vårt finska Kajsaniemi återfinnes på Rochusberget. Grädde? skummas; ägg? värpas; frukt? mognar; drufvor? plockas inom en timma från vinberget. Man väntar, man vandrar, och man belönas. Drufvorna ensamt, af hvilka ett rågadt fat kostar vid pass 40 penni i finskt mynt, skulle, om de funnes sådana i hrr Luthers och Pletschikoffs butiker, föranleda en queue långs hela Unionsgatans sträckning.

62 En plats står till disposition på denna trädgårdssoffa af obarkade grenar. Den sjunkande solen närmar sig topparna af Bingerwald i vester bakom Rhens biflod Nahe, som utmynnar här. Nedanför berget strömmar floden med rodnande vågryggar. I öster Kempten, i norr Rüdesheim med glimmande torn. En snabb, försvinnande rök från bantåget smyger sig uppför de branta bergsluttningarna, der hvarje skrefva är fullsatt med vinrankor. De måste klättra som kattor, desse flitige tillverkare af våra finska festmiddagars bålar och skålar.

63 Återvägen leder förbi en Mariebild i en halföppenoriginal: halöppen niche, sådana man ofta nog anträffar i de katholska ländernas promenader. Det är en enkel och vacker marmorstaty, utan det vanliga prålet, men bekransad af en blommande rosenbuske, som fyndigt är anbragt bakom bilden. Klockorna ringa till vespern, det vore alltså på tiden att göra korstecknetoriginal: kors tecknet med en börs till madonnan. Men lutheranerne nicka endast vänligt åt bilden, på hvars kinder aftonsolen i samma ögonblick framkallar en svag rodnad. Arma, oskyldiga jungfru Maria, ännu i de saligas boningar måste ett svärd gå genom din själ, när du ser förvillade menniskor glömma för dig din evige Son!

64 Gångstigen slingrar sig mellan vingårdarna, öfver hvilkas låga murar hvarje förbigående kan utsträcka handen och plocka en af de nu i sin fulla mognad svällande drufklasarna. Men han gör det icke: den låga muren är för honom lagen och eganderätten, så skenbart lätta att öfverspringa och dock så oöfverstigeligt höga för seden och rättskänslan. När jag såg detta folk så tryggt förlita sig på dessa makter, mindes jag många olästa dörrar i Finlands aflägsnare bygder. Det är stort, att så kunna lita på lag och rätt: – det är motsatsen till den bekanta varning man läser i hög stil anslagen vid Berlins och andra tyska städers promenader och bangårdar: »Man hüte sich für Taschendieben!» – I några af rhenhotelerna varnas de resande genom dylika anslag, att ej lemna dörrarna olästa eller klädesplagg i korridorerne.

65 Midtibland vingårdar är äfven Bingens begrafningsplats, inbäddad i blommor. De efterlefvande dricka de bortgångnas minne i drufvor från deras grafvar.

66 Och Bingens barn leka på qvällen vid allas mötesplats, brunnen på torget. Den lilla staden är välsignad med en otrolig barnskara. Folket sjelft är ett stort barn och känner sig lyckligt att vara det i den öfverkloka tiden, när så månget annat folk blifvit gubbar.

67 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 2/2 1876:|26 1|

VI. Tunneln under kanalen.

68 Reser ni till England, sir? frågade min granne i rök-kupén, en lång, mager engelsman, som dittills varit fördjupad i läsningen af en tidskrift i mekanik, igenkänlig af plancherna. Skymningen hade inbrutit, och den matta lampan i taket spred ej nog ljus, för att han kunnat fortsätta läsningen.

69 – Nej, svarade jag; till Frankrike. Och ni, sir?

70 – Till Barcellona.

71 Paus. Efter en qvart timma yttrade åter min granne, tydligen fortsättande en tankegång, som intresserade honom: Har ni hört talas om tunneln under kanalen?

72 – Något, svarade jag; men icke nog, för att kunna bilda mig ett omdöme om dess utförbarhet. Hvad är er tanke derom?

73 – Oh, sir, om tolf år skall ni resa under kanalen till London.

74 – Tror ni det? Och hvarpå grundar ni en sådan förmodan?

75 – Ingenting är enklare. Man borrar en tunnel från Dovre till Calais. Se här The Enginer, som meddelar hela planen och undersökningarne. Det är en affär på 48 kilometer,*)En kilometer = icke fullt en rysk verst. och 10 miljoner pund.

76 – Jag skall vara er förbunden, sir, om ni vill meddela mig något närmare om dessa beräkningar.

77 – If you please. – Och min granne, som befanns vara en i Spanien anställd engelsk ingeniör, ingick i en massa detaljer, hvaraf nedanstående sammandrag torde vara nog för en, som icke är fackman i konsten att borra sig in under jord och haf.

78 Engelska kanalen (Pas de Calais) har uppstått genom en landsänkning i vestra Europa på den tid, när Alpkedjan höjde sig i det södra. Före denna sänkning hängde Brittiska öarna tillhopa med fastlandet, och ännu i dag visa de gentemotliggande kusterna af England och Frankrike alldeles samma jordformation. Ännu i dag fortfar hafvet att inkräkta vissa områden af båda kusterna. Den fordna staden Dunwich ligger nu under hafsytan. På ön Shappey är en kyrka, som år 1780 stod midtpå ön, och nu står hon vid stranden. I Henrik VIII:s tid stod Reculver-kyrkan i Suffolk 1 600konsekvensändrat/normaliserat meter från stranden, och nu sköljer hafvet foten af den branta klippa, på hvilken kyrkan är byggd.

79 Kanalen är således endast ett af hafvet utholkadt dike mellan Nordsjön och oceanen. Dess största djup mellan Dovre och Calais är 54 meter men närmare kusterna varierar det mellan 20 och 40 meter. Bottnen består af ett kritberg, som vid engelska kusten håller 140 och vid franska kusten 230 meter i genomskärning. Det är detta kritberg man nu vill genomborra, alldeles som man borrat tunneln under Mont Cenis, med den betydliga skilnad likväl, att man i Mont Cenis måste mödosamt spränga igenom en hård porfyr, under det att den lösa kritan här skall mycket lättare genomborras.

80 Mont Cenis har väl intet haf öfver sig, men det bär snömassor, fullt tillräckliga att dränka en tunnel. Detta har icke skett och skall icke heller ske i kanalen. Man har säkra bevis på, att kritbergen ej släppa vatten igenom sig. I Dovre har man borrat brunnar af 110 meters djup och i Calais af ända till 350 meters djup i kritbergen, utan att påträffa vatten. För att uppnå vattenådrorna, har man i Paris, som också hvilar på kritberg, nödgats borra artesiska brunnar af ända till 500 meters djup.

81 Antag, att häri är ingen fara, hvem ansvarar då för, att ej vattensamlingar finnas i kritbergens ihåligheter och att dessa kunna bilda naturliga inlopp äfven för hafsvattnet?

82 Svar: bly- och koppargrufvorna i Whitehaven samt i Cumberland sträcka sig på några ställen ända till 5 kilometer under hafsytan, på ett djup, som varierar mellan 70 och 220 meter. Deras tak, som skyddar dem emot hafvet, är på flera punkter endast 5 meter tjockt; man kan i dessa trakter af grufvorna vid stormig väderlek tydligt förnimma bränningarnes brus emot stranden. Men ingen vattunöd har fördenskull uppstått i grufvorna. Det har funnits (men finns icke mer) ställen, der ett kritlager af blott 1½ meters tjocklek skilt grufvan från hafvet. Der har vattnet insipprat genom remnor, men icke värre, än att man kunnat tillstoppa dessa med cement.

83 Redan år 1866 har sir John Hawkshaw sonderat kanalens botten, och sedermera ha nästan hvarje år undersökningar egt rum. Man har funnit ett lager af hvit krita ofvanpå ett annat lager af grå krita. Den hvita kritan har sprickor, den grå har inga sådana. Alltså vill man borra igenom det underliggande lagret af grå krita, och detta med all nödig varsamhet, fot för fot.

84 Tunneln skall följa ungefär samma sträckning, som underhafskabeln, österom Dovre, vesterom Calais. Vid hvardera ändpunkten skall man borra en brunn om 8 meters diameter och 127 meters djup under hafsytan. Härmed har man kommit ned uti gråkritan. När tunneln vidare från dessa båda ändpunkter borras horizontelt framåt i rak linie, tilldess att båda borrningarna möta hvarandra, skall den gå vidpass 60 meter under kanalens djupaste ränna, hvilket borde erbjuda fullgod säkerhet. Af tunnelns hela längd, 48 kilometer, gå endast 26 under hafsytan, resten under hvardera kustplatån. Fullt horizontel går dock tunneln icke; den gör en lindrig lutning af 38 på 1 000konsekvensändrat/normaliserat från ändpunkterna emot midten, på det att tilläfventyrs inströmmnde vatten må afrinna till brunnar, gräfda för detta ändamål och ur hvilka vattnet utpumpas med ångkraft. När borrningen är fulländad ingräfvas vid ändpunkterna lämpliga bangårdar, som stå i omedelbar förbindelse med öfriga jernvägslinier, och de först borrade brunnarna förvandlas då till ventilationsapparater.

85 Här möter en betänklighet, som skulle synas svår nog, om man ej redan vunnit erfarenhet genom tunneln under Mont Cenis. Man inpumpar luften genom jernrör, alltsom arbetet fortskrider. Genom den färdiga tunneln cirkulerar en beständig luftström, förstärkt af lokomotivernas fart, från ändpunkterna och från ventilationsbrunnarna.

86 Under de första tre åren skall man endast borra en smal gång för att betrygga sig mot alla mötande svårigheter. Derefter utvidgas gången med starka borrmaskiner till nödig höjd och bredd, hvilket beräknas upptaga 8 à 9 år. Kostnaden fördelas lika mellan England och Frankrike.

87 På 9 timmar skall man tillryggalägga vägen från London till Paris. Det är icke troligt, att man i tunneln skall begagna vanliga lokomotiver, emedan röken skulle på dessa djup blifva qväfvande. Man skall upphetta lokomotivet vid ändpunkten och derefter begagna färdigt komprimerad ånga, eller ock det s. k. Lamms lokomotiv, som användes vid jernvägarne i Chicago och der man på vissa stationer inlastar reservoirer med magasinerad ånga. I nödfall kunna tränerna framdragas med kablar från ändpunkterna. Fram skall man, derom är ingen fråga, blott tunneln är borrad.

88 – Så, fortfor min granne, står saken för närvarande. Det är icke ett projekt från i dag, det har genomgått två generationer, innan det vunnit sin nuvarande praktiska form. Redan 1802 föreslog en fransk ingeniör, Mathieu, att man skulle mura långs kanalens botten ett hvalf med körväg för åkdon, upplyst af oljelyktor. Det var primitivt, som man ser, men så börja alla stora tankar. År 1846 föreslogo Franchet och Teissier, att nedlägga på hafs bottnen ett jernrör, inom hvilket lokomotiverna kunde framgå. Doktor Payerne ville inrätta en undervattensångbåt. 1857 föreslog Gamond den borrade tunneln, som skulle få luft genom 13 andhål, anbragta i lika många konstgjorda klippöar. Hawkshaw upptäckte bottnens kritberg, och 1872 bildades ett bolag för noggranna undersökningar. Många andra förslag framkastades. Några ville nedlägga jerntuben på stenkistor ofvanom hafsytan. Andra ville bygga en så hög bro, att fartygen kunde gå derunder, och den skulle kosta 15 milioner pund. Slutligen intresserade sig många för en kolossal ångfärja. Det förslag jag framställt är det sista, följaktligen det, som tillgodogjort alla de föregåendes erfarenhet och rättat deras misstag.

89 – Och om detta storverk lyckas, hvad skall man sedan företaga sig? En tunnel under oceanen, en luftväg till China eller en ljustelegraf till planeten Mars?

90 – Sir, svarade engelsmannen torrt, jag befattar mig icke med poesi. Men så mycket kan jag försäkra er, att öfverallt, der man finner en stödpunkt, en drifkraft och luft att andas, der erkänner ingeniörens vetenskap ej mer några omöjligheter.

91 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 5/2 1876:|29 1|

VII. En predikan om skärselden.

92 Det är en gammal kyrka, den äldsta i Paris, S:t Germain-des-Prés. Hon anses vara byggd af Childebert, Clovis son, år 556 och är ett vördnadsbjudande minne af en efterromersk byggnadsstil. Utom sköna, i skuggorna gömda fresker af Hippolyte Flandrin, förvarar denna kyrka stoftet af filosofen Descartes och satirikern Boileau.

93 Nu är allhelgonatid, när man läser messor för de döda och beder för deras själar. Från klockan 7 på morgonen till kl. 9 på aftonen är kyrkan uppfylld af bedjande, icke blott vid högmessan kl. 10 och vespern kl. 5, utan alla stunder på dagen. De inträdande doppa sina fingrar i vigvattenskärlet, göra korstecknet, och knäböja på sina låga stolar, hvilka tillika tjena som bönpallar. I den katholska gudstjensten är annars ett oroligt kommande och gående, messande, spelande, ringande, processioner, rökelser, prester och chorbetjening, som beständigt röra sig fram och åter, knäböjande med en hastig och vårdslös knix när de passera, förbi högaltaret. Men i dag, mellan gudstjensterna, råder ett högtidligt lugn i det ärevördiga templet. Den stora skuggan af döden faller öfver de bedjandes själar, lättsinnet viker, bönerna gå ur hjertats djup, och bönpallarnes karm, mot hvilken de sörjande böja sin panna, kännes fuktig af tårar.

94 De höga smala fönsterna med deras målade rutor synas snarare bestämda att utestänga, än att insläppa dagsljuset. Intet solsken intränger i denna skymningens boning. Vaxljusen flämta beständigt för luftdraget och belysa de närmaste föremålen, medan sidokapellerna äro begrafna i mörker och de höga pelarne kasta matta skuggor på stengolfvet.

95 På hvardera sidan om hufvudingången gentemot högaltaret är ett med galler afstängdt kapell med dess altare. Det till höger är helgadt åt jungfru Maria och prydes af hennes grannt smyckade bild med en gyllene krona på hufvudet: det till venster är helgadt åt Frälsaren och bär ofvanför altaret den korsfästes bild utan andra prydnader, än hans törnekrona. Framför Jungfru Marias bild brinna hundrade vaxljus, der knäböja beständigt så många andäktiga, som utrymmet tillåter, och altaret är betäckt med kransar, räckta af fromma händer. Framför Frälsarens bild brinner intet enda ljus, ingen enda knäböjer der, ingen krans är offrad åt honom, som gaf sitt lif för verlden; han är öfvergifven och glömd för sin jordiska moder. Och vid denna anblick går svärdet ånyo genom Marias själ i den saliga evigheten.

96 Klockan är nu 5 på eftermiddagen; vespern begynner. De höga ljusen af olika längd tändas åter vid högaltaret. Alla stolrader äro uppfyllda, och kyrkan gör en penningeskörd àoriginal: â 2 suos för stolen. I denna församling räknar man 10 qvinnor mot en man och 10 gubbar mot en yngling, men detta räknas väl ock i mången luthersk kyrka vid bönestunder på qvällen. Damer af den gamla legitemistiska adeln, som ännu bebor faubourg S:t Germain, uppfylla några utaf de främsta stolraderna, men det stora flertalet är qvinnor af bourgeoisin och arbetares hustrur, hvilka medföra deras barn och omsorgsfullt bestrukit deras panna med vigvattnet.

97 Efter messan uppträder en liten välmående, gammal, hvithårig prest i predikstolen, han betraktar församlingen med en gammal herdes förtrogna blickar på sina skriftebarn. Hans drag uttrycka välvilja, han gestikulerar lifligt med händerna och börjar, utan synnerlig inledning, en af dessa »sermons», eller andliga förmaningsord, dem en lutheran snarare skulle kalla en förklaring af katekesen, än en predikan. Det är icke möjligt att återgifva hans ord fullständiga, men framsagda i den lifliga och förtroliga ton, som icke bryr sig om att bevisa, utan endast närmare tolka en gifven tros-sanning, kunna de i korthet resumeras ungefär så:

98 »konsekvensändrat/normaliseratMina kära vänner, vi ha nu församlats för att hedra de saliga helgonen, åkalla deras förböner och bedja för de döda. Så måste vi ju tänka på själens tillstånd efter döden, och hvad tro ni derom? Det är naturligt, att vi ju gerna tänka oss våra kära hädangångna lyckliga derborta i den eviga herrligheten. Men när vi besinna, att ingen af oss är utan synd, och tänka uppå huru våra aflidna vänner väl icke heller kunna fritagas från menskliga fel och brister, så uppfyllas vi af fruktan och ovisshet om deras nuvarande tillstånd. Då måste vi ju fråga den allena saliggörande kyrkan hvad hon har att säga oss till tröst och varning i denna vigtiga fråga, och se här hvad hon svarar oss.»

99 »Det finnes några få utvalde, som redan här i lifvet blifvit så helt delaktige af Guds nåd, att de genast efter döden kunna förflyttas till den eviga saligheten, såsom t. ex. de välsignade helgonen. Det finns andra, som redan i detta lifvet beklagligen kommit så långt från Gud och blifvit så fullständigt djefvulens tjenare, att de omedelbart efter döden förflyttas till det eviga pinorummet. Men emellan dessa grader af fullständig salighet och fullständig osalighet finnes det utan tvifvel ett mycket stort antal själar, ja de allraflesta af dem, hvilka hvarken äro nog goda för himmelen, eller nog onda för helvetet; – själar, som i lifstiden vacklat emellan godt och ondt. Och se ni, dessa otaligt många själar förflyttas omedelbart efter döden till det rum, som vi kalla skärselden. Der äro längtan och suckan, ånger och qval, till den tid Gud har förelagt dem. Vi skola icke föreställa oss, att skärselden är en försoning för synderna, han är endast en rening, der själen skall luttras, såsom jernet i elden. Ni veta huru jernet då måste glöda och smälta af hettan; vi måste ju önska, att de vi älska på jorden må bevaras från en sådan grufvelig lott.»konsekvensändrat/normaliserat

100 »Se derför är det vår pligt, att bedja för de döda. Det finnes ett solidariskt samband mellan döda och lefvande, ty de döda få lida alla frestelser de lidit bland oss, som lefva; ja, hvem af oss är förvissad, att han icke bär skulden för de qval, som hans vänner och anförvandter lida i skärselden? Alltså fordra både pligt och kärlek, att vi göra hvad vi förmå, för att förlossa dessa arma själar från reningens qval. Men huru skall detta gå till? Hvad förmå vi, stoftets barn, mot den rättfärdiges domar?»

101 »Jag vill säga eder det, och kyrkan betygar det på Guds barmhertighets grund samt för Christi förtjenst och helgonens förböner. Vi kunna med fyra kyrkans nådemedel förlossa de döde ur skärselden. Det sörsta är allmosor; utdelen dem flitigt, så skolen I låna åt Gud. Det andra medlet är böner; bedjen flitigt, så skall Gud för edra böners skull hafva förbarmande med den fattiga själen. Det tredje medlet är botöfningar; gören bot för den andel I kunnen vidkännas i de bortgångnas lidanden. Det fjerde medlet är slutligen kyrkans heliga bruk och reningsmedel, förnämligast själamessorna. Så kärt det är eder, att veta en vän, en fader, en moder, ett barn, en syster eller broder befriad från skärselden, så försummen ej själamessorna! Bönerna och botöfningarna kunna börja 3 eller 7 eller 30 dagar efter dödsfallet, men själamessorna kunna lämpligast börja på dagen ett år derefter. Ack, mina vänner, tiden är ond, otron är stark och angriper på alla sidor den heliga kyrkan. Låt oss då hellre beflita oss om att upplifva kyrkans gamla bruk, som råkat i en beklaglig glömska. Ty ingen salighet finnes utom kyrkan. Tänken på de döda, tänken på de lefvande, kyrkan allena kan frälsa dem alla, och – i morgon vid denna tid skall pater Pierre hålla sermon i mitt ställe.»

102 Härmed steg den fryntlige predikanten utan vidare ned från predikstolen. – Herren sade till Petrus: föd min hjord! Se här den spis, som Petri förmente efterträdare räcker de hungrande själar. »Skall ett folk icke fråga sin Gud? Skall det fråga de döda om de lefvande.»

103 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 14/2 1876:|36 1|

VIII. Pére Lachaise på de dödas dag.

104 Likasom den katholska kyrkans bilderdyrkan härstammar direkt från hedendomens afgudar, så är också dess tillbedjan af helgonen ingenting annat än en qvarlefva af de dödas förgudande under romaretiden. Om denne döde i lifstiden hetat kejsar Augustus, Caligula, Martin af Tours, konung Olof, konung Erik eller konung Ludvig, gör föga till saken. Men i bottnen af en så förmäten vidskepelse ligger en sann mensklig känsla, lika berättigad hos den kristne, som hos hedningen, och det är minnets återsken ifrån grafvarna, vördnaden, kärleken, tacksamheten för de bortgångne, som stått oss nära i lifvet. Hos intet folk är denna känsla lifligare, än hos de annars så flyktige fransmännen. Det finns i de stora städerna grafvar, som upprifvas och »stoftas» hvart sjette år, för att lemna plats åt nya generationer af döda, hvilka i sin tur skola ofredas sex år derefter. Det finns andra grafvar, inköpta med betydlig kostnad »à perpétuité» för evärdeliga tider och bestämde att förvara medlemmarne af en viss familj. Der hvilar de dödas aristokrati, och hvem känner ej grafvarnas stad, Pére Lachaise? Mer än 8 000konsekvensändrat/normaliserat kapeller och minnesvårdar betäcka slätten, höjderna och deras sluttningar; mer än 50 000konsekvensändrat/normaliserat döda vänta der uppståndelsens dag. Denna sorgens och minnenas stad har sina qvarter, sina gator, sina torg; gatorna hafva namn, man kan gå vilse der, man kan länge söka den plats man vill finna, men men man kan aldrig gå ensam, ty de lefvande komma ständigt att besöka de döda.

105 Den 2 November, de dödas åminnelsedag, trängde sig skaror af 20 000konsekvensändrat/normaliserat lefvande inom murarna utaf Pére Lachaise. Vid portarna var en storartad marknad med kransar af immorteller, statyetter af jungfru Maria, englabilder, och annat mer. Konkurrensen var så stark, att halfalnshöga gipsbilder utbjödos för två sous, – icke ens gipsens värde. Och liksom vid Helsingfors marknader hvarje jungfru bär en kringla på armen, så buro här höga och låga alla sin krans, som skulle nedläggas på någon minnesvård. Jemförelsen må vara tillåtlig derför, att härute vid portarna allt var köpenskap och verldsliga tankar. Sorlet var döfvande, hvimlet af ekipager och fotgångare allt annat än fridsamt; det var endast några få steg mellan lifvet och döden.

106 Innanför murarna upphörde sorlet och förvandlades i de aflägsnare delarna af de dödas stad till en djup, en rörande tystnad. Skarorna hade spridt sig och mötte hvarandra endast på hufvudgatorna. Grupper af sorgklädda knäböjde vid grafvarna, mången man med blottadt hufvud, mången qvinna beslöjad, månget barn med det till hälften häpna, till hälften nyfikna uttryck, som tillhör en ålder, när man ännu icke förestår den stora hemlighetenoriginal: h mligheten af grafven. Hvem räknar de tårar, som runno här, de böner, som här uppstego till den Allsmäktiges thron? Voro ock många ett offer åt konvenansen och vanan, så gingo dock säkert äfven många ur hjertats djup. Aldrig – säga Parisarne sjelfve – har man här sett så många sorgklädda. Efter det blodiga kriget, efter kommunens olyckor och brott följde farsoter, enskilda förluster i en stor mängd familjer. Döden har under de sednaste åren gjort ovanligt talrika skördar. Men mer än dessa enskilda intryck ha de stora allmänna olyckorna framkallat ett allvar i sinnena, hvilket man icke märker i verldsstadens larm, men hvilket man märker på Pére Lachaise. Sorgen är en stor botpredikant. Den kastar menniskan in på det evigas grund, der alla de dagliga föremålen för jordens äflan förefalla små och betydelselösa. Och nu tycktes all Frankrikes sorg, allt dödens allvar hafva stämt möte här på den främsta och ryktbaraste af alla landets hägnader för den eviga hvilan. Det är storartadt, att se ett folk i sorgdrägt knäböja på grafvarna.

107 Men likasom för att äfven i stunder af det högsta allvar inkasta ett eget, vemodigt skämt, förnekade sig icke ens här det franska folklynnet. Hvar annorstädes i verlden skulle man finna något så bizarrt och på en gång så äkta fransyskt, som här, de dödas dag, uppå Pére Lachaise? I några af grafkapellen lågo visitkort inkastade. För hvem? väl ej för de döda, som lyckligen undgått, bland andra besvärligheter, äfven den att mottaga visiter. Det var en uppmärksamhet för efterlefvande anförvandter, som skulle öfvertygas att man i dag besökt föremålen för deras saknad. Och så långt går väl knappt något annat folk i höflighet.

108 Från det stora, gemensamma kapellet på höjden omfattar man med en blick hela grafstaden, hvars gator synas, än i raka, än i krokiga linier, utmynna i den breda, raka avenyen från hufvudingången. Vill man åskådligt öfvertyga sig huru litet en jordisk storhet betyder i döden, huru omärklig individen försvinner i skaran af försvinnande slägten, så må man försöka att här, der man står likasom upphöjd öfver förgängelsen, urskilja den ena eller andra af fordom ryktbara personers minnesvårdar. Hvar äro de krigiska storheterna Ney, Maison, Foy? Hvar äro statsmännen, Sieyes, som omskapade FrankrikeCasimir Perier, julirevolutionens väldige sakförare, – Morny, den tredje Napoleons mäktiga redskap och gunstling? Hvar äro vetenskapens heroer, Cuvier, Laharpe, Lavoisier? Hvar äro konstens glänsande stjernor, hvilka ett ögonblick tjusade verlden: Talma, Cherubini, Pradier, David, Mars, Rachel? Och literaturens beundrade förebilder: Racine, Moliére, Lafontaine, Delavigne, Musset? Omöjligt att här, från fågelperspektivet, upptäcka dem ens med den bästa teaterkikare. De ligga dolda, öfvermannade, förlorade bland mängden af vårdar och inskrifter, på hvilka åskådaren likgiltigt stafvar okända namn. Sjelfva den ryktbaraste bland alla dessa minnesrunor, den som efterverlden rest öfver Abelard och Heloise, döljer i dag sin smärta pavillon bakom lindarnas kronor. Främlingarne stadna gerna vid detta romantiska minne; men det är nu skymdt af byggnadsställningar, stenen förvittrar, minnet undergår reparation.

109 Långt i vester, så långt ögat når mot den töckniga horizonten, utbreder sig en oöfverskådlig tafla af tak och tornspiror. Den nedgående solen glimmar i tallösa fönster, i den slingrande floden, i parkernas höstliga, gulnande löf. Tystnaden bland grafvarna är så djup, att man tydligt förnimmer ett aflägset, ihållande dån, såsom af hafvets brus i fjerran mot stränderna. Ja, ett brusande haf; det är Paris, hvars ständigt fridlösa, oroliga böljor slå emot dessa murar, såsom ville de spränga dödens portar. En liten uppsjö af detta haf har nu flödat in öfver Pére Lachaise och rinner efter några ögonblick åter tillbaka. Lifvet bemäktigar sig ånyo dessa flyktiga bubblor, dessa tankar på döden, och rycker dem med sig i strömmen. Några af de lefvande återvända från kyrkogården till bönkammaren eller till kyrkorna; andra, långt flera, återvända till butikerna, till promenaderna, till kaféerna, till teatrarna, och en timma härefter skall endast höstens melankoliska måne se ned på skådeplatsen för så många begrafna fröjder, så många svikna förhoppningar, fallna storheter, bleknade minnen, namn, som förlorat sin klang, och förgyllningar, som mistat sitt guld. Hvad är det mer? Den dag skall komma, när Frankrike, när måhända Europa är endast en sådan stor öfvergifven Pére Lachaise, uppfylld af bleknande minnesrunor, hvilka den öfriga verlden tidtals besöker, för att drömma om det förflutna och stafva dess hågkomster. Men då lefver ännu dess verk i menskligheten; andra verldsdelar, andra slägten hafva upptagit dess lifsfrön i sig och fostrat dem till en högre blomning. Låt stenarna vittra, låt namn förgätas och bubblor brista; det finnes dock något, som icke vittrar, och det är den eviga andens väg genom bubblornas verld, der icke ett stoftkorn lefvat förgäfves.

110 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 18/2 1876:|40 1|

IX. Republiken i Frankrike.

111 Ord! Ord! Ord! Hvem kan motstå en musik, som på engång smeker örat och eldar inbillningskraften? Huru många hundratusende ha icke blödt för frihetens namn, upplysningens skenbild, för ärans klingande bjellra, för fäderneslandets missbrukade partiskylt, ja för Guds namns täckelse öfver ofördragsamaoriginal: ofärdragsama lidelser! Dessa stora dyrbara ord, huru ha de icke blifvit slitna i trasor af hvarje demagogoriginal: demogog eller hvarje despot, som behöft dem för sina ändamål, och dock fortfara de, tid efter annan, att gälla på verldsmarknaden som fullhaltigt mynt. När de utspelt sin rol, uppstå andra i deras ställe, lika mäktiga, lika ovaraktiga, ty frasen delar öde med gummibalongen, frasen är, likasom denna, en blåsa med luft. Om han läker sig tom eller plötsligt spricker, beror af omständigheterna; endera kan han icke undgå. Handeln behöfver mynt, hopen behöfver ord; lefve de stora födgenierna, som känna sitt folk!

112 I Frankrike var frasen alltid en stormakt. Konungar, statsmän, filosofer och skalder satte honom i omlopp, revolutionerna vände detta farliga vapen emot dess upphofsmän, kejsarne funno det användbart under pauserna mellan kanondundret. Hvarje styrelse i Frankrike lefde jemnt så länge, som dess fras förmådde hålla sig uppe, och föll, när tiden var kommen för bubblan att spricka. Samma fenomen är icke okändt i andra länder, men Frankrike har – trots sina ljugande komplimenter – den förtjensten att vara det uppriktigasteoriginal: upprikligaste af alla länder. Om verlden känner dess fel mer än andras, så är det emedan Frankrike utskriker på torgen det, som dess grannar förstå att spara för kabinetterna eller för sängkamrarna.

113 Den nuvarande väderblåsan i Frankrike heter, som bekant, för tredje gången republik. Men alldenstund denna fras blifvit något luggsliten genom att två gånger förut ha släpats i gatsmutsen eller blodpölarna och båda gångerna ändat med diktaturen, kejsaredömet och främmande invasion, har man nu behängt republiken, som en ridhäst, med åtskilliga brokiga schabraker, på hvilka politikens män öfva sig i ryttarekonsten. Den konservativa republiken är för ögonblicket på modet, alldeles som för tjugu år sedan det demokratiska kejsaredömet, hvilka båda påminna om: »En östlig sunnanvind af nordan vestligt svalkas.» Ingen dygd, icke ens den praktiska franska logiken, undgår sina bräckligheter.

114 Fåfängt påstå någre renhårige och uppriktige republikaner af 1793 års skola, att den konservativa republiken är lika säkert ett nonsens, som »den beväpnade freden» hvaremot den radikala republiken (på sin tid kallad den röda), jemte dess vidhängande släp af socialistiska och kommunistiska verldsförbättringar, är den enda rätta och sannskyldiga. Alla vilja nu vara på engång republikaner och konservative. Bland 100 programmer, utfärdade under den nuvarande valkrisen, finnas knappt 10, som öppet bekänna sig vara radikala och kanske 20, som försigtigt maskera sin mening bakom uttrycket liberala. Resten kallar sig konservativa, eller »sannt konservativa» eller »des vrais republicains conservateurs», icke underlåtande att utmåla sina motståndare som de verklige omstörtningsmännen. Om man får tro någre af de allra rödaste, består den verkilga konservatismen i att konservera 1789 års principer med alla deras konseqvenser, medan icke blott alla monarkister, utan ock alla den borgerliga ordningens försvarare äro revolutionärer mot den enda legitima och nationela grundsatsen: revolutionen sjelf.

115 Det behöfs icke mycken skarpsynthet, för att genomskåda den verkliga bottensatsen i denna begreppsförvirring. Frasen republik är år 1876, efter 5 års partistrider, lika utsliten, som alla de öfriga: legitim konungamakt, konstitutionel monarki, kejsaredöme. Republiken utropades, den 4 Sept 1870, under påtryckningen af en våldsam kris och af en liten, men energisk minoritet. I detta ögonblick betydde republiken: bort med kejsaredömet: en åsigt, som då otvifvelaktigt hade för sig en betydande majoritet. Frankrike antog republiken af samma skäl som månge bland våra studenter taga magistergraden, för att undertiden hinna bestämma sig för något ännu obestämdt annat. Hvarje parti erkände republiken med sina tysta förbehåll; och när krisenoriginal: närkrisen var öfver samt det nya statsskicket skulle organiseras, visade sig den nya politiska magistergraden lik en lagerkrans, som man hängt inom ram och hvars vissnade, gula blad bortfalla, det ena efter det andra. Lyckligtvis har man ännu frasen konservativ, hvilken, såsom vi sett, är vid nog att inrymma alla möjliga motsatser och derför tillgripes af alla. Och när äfven den spruckit? Då skall man hitta original: pä någon annan, tills händelserna blifva fraserna öfvermäktiga.

116 Likasåvisst som att republiken blifvit utropad af en redan till antalet, men ännu mer i politisk erfarenhet ringa minoritet, likaså säkert är, att densamma för närvarande uppehålles och kanhända ännu en tid bortåt skall uppehållas i Frankrike genom söndringen och förbittringen mellan de tre monarkiska partierna: legitimister, orleanister, bonapartister. De två förstnämndas förening, eller rättare legitimismensoriginal: legitmiismens uppgående i orleanismen, är endast en tidsfråga, medan det tredje partiet är till hela sitt väsende oförsonligt med de två förra och alla tre hellre se republiken, än någon af sina motståndare vid styret. Men så mycket är visst, att om skickelsen i denna dag bortkallade grefven af Chambord och den kejserlige prinsen från lifvets skådeplats, vore republikens dagar räknade i Frankrike. Den stora majoritet, som nu af nödtvång anslutit sig till republiken, desse republicains a raison, skulle sannolikt, dels af nytt nödtvång, dels af verklig öfvertygelse, i morgon förklara sig för det konstitutionela konungadömet.

117 Det finnsoriginal: fins många, som tro, att ehuru republiken i Frankrike framgått ur en minoritet af folkviljan, den likväl småningom skall konsolidera sig och fatta rot i folkets politiska öfvertygelse. Il ne faut pas dire jamais, ingenting är omöjligt, men det är föga sannolikt, att vår tid skall upplefva någonting sådant. Vi ha sett nog af konstitutioner på papperet, rotlösa theorier, politiska experimenter, frasen bragt i system och dock alltid förblifvande samma fras. Liksom hade icke historien tillräckligt bevisat vanmakten af dessa lagar, som icke framgå ur folkmedvetandet och uppbäras af folkanden! Men om »kalfskinnet» hade sin betydelse i Clas Flemings tider, så har papperet i våra dagar blifvit allt skörare, sedan det begynt fabriceras af trädmassa. Räkna Spaniens konstitutioneroriginal: konsttitutioner sedan 40 år, och säg hvad det blifvit af dem! Det franska folket har lika litet kunnat omskapas med pappersark. Hvad är en republik utan republikaner? Och frågan är icke om styrelseformen för närvarande heter republik, utan om den nuvarande generationen, det nu lefvande Frankrike, har några republikaner.

118 Ja, utan tvifvel skola bland Frankrikes 36 millioner, 2 eller 3 förklara sig vara det af full öfvertygelse; men finnas då, äfven bland detta fåtal, de egenskaper, de erfarenheter, som göra den verklige republikanen: det upplysta politiska initiativet, den starka samfundsandan, den vakna sjelfkänslan och det fria underordnandet af den enskildes vilja under folkviljan? Detta återstår att bevisa. Bland dessa två eller tre millioner uppriktige tillhöra tre fjerdedelaroriginal: fjerdelar proletariatet, de små jordbrukarne och den lilla bourgeoisin. De representera hvarken upplysningen eller nationens sedliga kraft, medan den återstående fjerdedelen, spridd bland de förmögnare och bildade klasserna, räknar endast ett fåtal, som icke vexelvis försökt alla regeringsformeroriginal: regeringnsformer, innan de hamnat i republiken. Och hvad angår den republikanska kardinaldygden att fritt böja sin vilja under majoriteten, finnes för närvarande intet parti i Frankrike, möjligen med undantag af orleanisterne, som icke vore beredt att med vapen i hand tvinga sin vilja på alla öfriga, derest det dertill kände sig mäktigt nog. De radikale framför andra vänta endast på barrikadens rätta stund: deras fria allmänna val betyda på ett hår när detsamma som bonapartismens käpphäst, den allmänna omröstningen: frihet för mig, och ve den usling, som tänker annorlunda!

119 Att republiken, detta oaktadt, är ett faktum och sannokikt skall förblifva det intill 1880, om ej yttre kriser påskynda dess fall, detta blefve dock alltid svårt att förklara, derest man glömde att taga en afgörande häfstång med i räkningen, nemligen det klerikala partiet. Partinamnet är väl icke rätt användbart på »den svarta internationalen», emedan denna räknar svurne anhängare bland nästan alla partier. Men dess organisation är så fast, dess manövrer så väl uttänkta, så systematiskt genomförda, att knappt något parti kan mäta sig med detta i styrka och sammanhållning. Och detta klerikala parti behöfver monarkin, för att komma till makten genom biktfäderoriginal: biktsäder och camarillor. Hvilken monark, som än skall regera Frankrike, vare sig Henrik V, grefven af Paris eller Napoleon IV, är det blott alltför visst, att han skall omsnärjas från alla hålla af den romerska kyrkans ränker; – se der hvad så månge tänkande fransmän förutse och hvarför de, med eller mot sin vilja, trängas till republiken.

120 I få ord: republiken i Frankrike är en kompromiss mellan partier, som hvart för sig äro för svaga att bemäktiga sig styrelsens tyglar och derför öfverenskommit, ej att förlikas, men att tolerera hvarandra under en styrelseform, der hvart för sig kan fortbestå och invänta en gynsamare tidpunkt. Republiken är en vapenhvila, der man för några år, eller tillsvidare, öfverenskommit att icke nedgöra hvarandra med svärd i hand, endast duellera med ord och valstrider. Och att så är, bevisas bäst af den första stora, nyss utkämpade valstriden om den nya senaten, der hvarje parti armbågat in sina anhängare. Får man tro de första beräkningarne, skall denna senat, likasom den nu i själtåget liggande förra nationalförsamlingen, dela sina 300 ledamöter i två nästan jemnstarka läger: 150 republikaner mot 150 monarkister, de förre fördelade i vidpass 30 radikale mot 120 konservative, de sednare åter söndrade i nästan jemnstarka lager af legitimister, orleanister och bonapartister. När man då vet, huru brokiga öfvertygelser blifvit af nödtvång inträngde i republikanernes läger, behöfves knappt något annat bevis, huru föga republiken vuxit in med sin rot i det franska folket.

121 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 19/2 1876:|41 1|

X. Republiken, sedd på nära håll.

122 Mycket af den gloria, som på långt håll omgifver en statsförfattning, visar sig, sedt på nära håll, vara ett tomt sken. Af våra finska tidningars omständeliga redogörelser för alla vindkast på Frankrikes politiska horizont kommer man ofta att tro på stormar, hvilka på nära håll visa sig vara munväder. Det är en tradition från förra tider, att hvarje vindpust i Frankrike sätter verlden i rörelse. Möjligen kan en sådan tid komma ännu, men för närvarande är det ej att befara. Den stora nationen är så intrasslad i sig sjelf, att verlden kan vara lugn tillsvidare.

123 Icke utan en ärfd respekt för det stora året 1789, läser man inristade på alla offentliga byggnader i Paris de historiskt märkvärdiga orden: liberté, égalité, fraternité. Hvad skall man då tänka, när den största vindflöjeln i Paris, den som med finaste väderkorn angifver de svängande opinionerna i de högre samhällslagren, när, med ett ord, tidningen Figaro i november månad år 1875 med en hånfull axelryckning och stor tryckstil frågar, huruvida det icke »ändtligen» vore tid att utplåna från hufvudstadens offentliga byggnader »de lögnaktiga» inskrifterna liberté, égalité, fraternité?

124 Frankrikes andra stad, Lyon, bär på sitt stadshus ett måtto, som långt mera praktiskt framställer republikens anspråk, nemligen inskriften decentralisation. Sålänge ej ens en bro får byggas öfver en fransk bäck, ej en väg anläggas, ej ett rådhus uppföras, ej en bystuga uppföras, ej en skallfogde tillsättas utan tillstånd af styrelsen i Paris, och sålänge opinionerna, likasom moderna, måste derifrån införskrifvas till landsorterna, är republiken i sjelfva verket ett nonsens. Lyon har, af en naturlig rivalitet, velat lösgöra sig från Paris, men icke lyckats. Allt i Lyon fortfar att vara en svagare reflex af det enväldiga Paris, hvilket, som bekant, svärmar för republiken, med förbehåll att det sjelf behåller enväldet öfver Frankrike.

125 Alltsedan klubbarne äro tillstängda under belägringstillståndet, må man söka republiken med ljus och lykta i Paris, och man skall ha svårt att upptäcka ett spår af dess tillvaro, utom de redan nämnda »lögnaktiga» inskrifterna. Sjelfva härdarna synes vara utslocknade, från den tid brandsprutorna lyckades släcka kommunens petroleum. I verkligheten finnas de qvar, men bundna och skenbart tama. Endast stundom, såsom nu under valstriderna, brusar en folkström igenom gatorna, larmande kring Victor Hugo och höjande härskriet vive la republique. Det händer att när polisen anmanar en man af »folket», man får höra den förolämpade medborgaren utbrista: »vänta, kanalje, vår tid skall väl engång komma!» Men allt detta försvinner som små hvirflar uti den larmande forsen af dagens vanliga flod! Kanske skall man dock upptäcka hos bluserna spår af ett ökadt medvetande om deras medborgerliga betydelse. Man röjer på offentliga samlingsplatser till och med vissa tecken till ett slags jemnlikhet, som icke voro märkbara förr. Under kejsaredömet gällde ett strängt påbud i Louvren, att alla besökande borde lemna ifrån sig galoscher, käppar och paraplyer samt omsorgsfullt aftorka fötterna innan de inträdde i konstgallerierna. Numera traskar en brokig mängd utan alla försigtighetsmått obehindrad genom de praktfulla salarna, lemnande i regnväder blott alltför tydliga spår efter sin röfvarelika framfart.

126 För att dock än engång återkomma till de tre republikanska slagorden, så hindrar friheten icke belägringstillståndet, icke heller konseljpresidenten Buffet att tillåta endast de tidningars kolporterande, hvilka af regeringen anses oskadliga. Jemlikheten hindrar icke Per, att söka förbättra sitt ärliga borgerliga namn med att ställa framför det ett välklingande afvundsvärdt de, eller Pål att utstyra sin öfverrock med ett rödt band, som på afstånd eller af svaga ögon kan tagas för hederslegionen. Broderligheten slutligen hindrar hvarken partierna att sönderklösa hvarandra, journalisterne att duelleraoriginal: dullera med hvarandra eller de klerikale att förpassa sina motståndare efter bästa förmågaoriginal: örmåga för fan i våld.

127 Emedan Frankrike icke har något, som motsvarar vårt riddarhus, der de adliga ätterna äro immatrikulerade, har det egenmäktiga tillegnandet af adeliga namn och titlar gått så långt, att man ändtligen nödgats anbefalla en undersökning af de skäl, på hvilka alla desse legioner af nybetitlade stöda sina anspråk. Likaledes har raseriet efter röda band slutligen blifvit så olideligt för de verklige riddarne af hederslegionen, att regeringen nyligen nödgats förbjuda ett obehörigt bärande af dylika band, vare sig att de tillhöra utländska ordnar eller fantasiprydnader, i samma form som hederslegionens. Att den republikanska enkelheten icke har sin bostad i modets, lyxens och komplimenternas land, lärer icke förundra någon. Deremot kan den franska höfligheten, som utan åtskilnad tilldelas högre och lägre samt innebär en aktning för menniskovärdet, med mera skäl kallas republikansk. Ordet strofil finnes icke i Frankrikes ordbok. Men ehuru man i Frankrike bugar mindre krökt för det höga namnet, den höga värdigheten, än annorstädes i Europa, bugar man dock helt visst ett grand djupare, än rätteligen borde anstå republikaner. Jag vill icke tala om de högförnäma legitimistiska salongerna i faubourg S:t Germain, der ingen annan än högadeln, artisten och litteratören får inträde; dessa salonger afsky republiken. Men när i går en af mina republikanske vänner med en viss tonvigt berättade, att han mött en bekant, som i förrgår spisat middag hos en bland hertigens af Valombrosa slägtingar, kunde jag ej dölja mitt smålöje. – Les aristocrats à lanterne! anmärkte jag. – Pas trop de zèle! svarade han.

128 Högsta maktens innehafvare kallas väl ej mera konung, kejsare eller sire, som han kallades förr, men man kallar honom ogerna president. Thiers fick heta monsieur le president, för att han ej hade råd att bestå sig en bättre titel och för att presidenten då hade nyhetens behag. Mac Mahon kallas endast vid officiela tillfällen president; öfverallt annars hör man honom kallas monsieur le maréchal, eller rätt och slätt le maréchal. Skilnaden är tydlig: presidenten är en borgerlig titel från republiken, marskalken är en stolt värdighet från monarkin.

129 Såsom Thiers hade sitt hof och sina stora mottagningar, så har äfven Mac Mahon, men en grad högre i aristokratin. Hans upphöjande var ju ämnadt att blifva ett dråpslag åt republiken. Han håller föga tal, men han jagar, han rider, han mönstrar, och tidningarne följa hans steg, som vore han kejsare. Madame la maréchale, hans gemål, har på vintern gjort en resa till Nizza, och ingen drottning kan vara föremål för en större uppmärksamhet. Det är sannt, madame la maréchale är älskvärd och Frankrike är nyfiket; men hvar är republiken?

130 Ja, hvar är republiken? Den, som icke står framför en valurna eller läser en röd tidning, börjar slutligen misstänka, att den nuvarande republiken i Frankrike under fredliga tider liknar monarkin, som det ena bäret liknar det andra. Ord! Ord! Kunde nu republiken bevara freden, som visserligen 99 fransmän bland 100 af hjertat önska i denna stund, så vore detta ett betydande företräde framför monarkin, hvilken icke kunnat bevara freden. Men beklagligen är republiken allt annat än freden, så lugna än tidens dyningar nu tyckas rulla mot stränderna. Beklagligen är republiken endast ett kort stillestånd mellan oförsonlige fiender, dem gemensama olyckor och gemensam utmattning tvungit att tillsvidare nedlägga vapnen. När de återhämtat krafterna, skola de ånyo sönderslita hvarandra, intilldess att slutligen en blir öfvermäktig, eller alla ånyo nedstörta i den förfärande klyfta, som öppnade sig för Frankrike år 1870.

131 Arma land, så riktbegåfvadt, så ädelt, så intelligent och dock så oåtkomligt för lärdomarna af dess rika historia! Det har genomgått så mycket, att det behöfde hvila i femtio år, för att återtaga sin plats i Europa, och nu säger man: hvila till 1880, hvila på republikens romerska bädd! Liksom Frankrike kunde hvila ens under fem år! Dess sömn är orolig; det drömmer för mycket...

132 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 24/2 1876:|45 1|

XI. Nationalförsamlingen.

133 Vid samma tid, när året 1875 samlades till sina fäder, slöt äfven den i februari 1871 valda franska nationalförsamlingen sin skiftesrika bana den 31 december. Hon har fått grafskrifter nog. Det kan vara tillräckligt att tillägga på hennes kreditsida landets återupprättande efter en fruktansvärd kris och organiserandet af ett modus vivendi – en statsförfattning tillsvidare, icke såsom man önskat, utan såsom man kunnat det, – medan på debetsidan åtskilliga dryga poster nedtynga vågskålen. Klufven i två nästan jemnstarka läger, har allt hvad denna församling förmått uträtta endast kunnat ske genom kompromisser och ömsesidiga koncessioner, hvaraf följden har blifvit halfva åtgärder. Nationalförsamlingen har varit ett slags mekaniskt problem: A. har dragit hitåt och B. ditåt. Resultatet har således icke varit A + B = C, utan A - B = X, – detta obekanta X, som är Frankrikes närmaste framtid. Äfven nationalförsamlingens vänner och loftalare stadna vid det slutliga resultat, att hon hade kunnat vara sämre än hon var och att hon, just i sitt vacklande och sin ohjelpliga partisöndring, någorlunda troget afspeglat landet.

134 Sent och motvilligt lemnade nationalförsamlingen från sig maktens tyglar. Att vara suverän öfver ett sådant land som Frankrike – om också blott en 750:de dels suverän, men med mera obegränsad myndighet, än någon konung efter 1789 – och att från denna svindlande höjd åter nedstiga till sin föga bemärkta plats som advokat, som fabrikant, som militär o. s. v. –, dertill fordras en sjelfförsakelse, hvilken icke har fallit på hvarje fransmans lott. Det måste dock slutligen ske och det skedde med en begrafningshögtidlighet. Nationalförsamlingenoriginal: Natianalförsamlingen 1871–75 tillhör nu historien och har för dagens nyfikna ögon knappt mera intresse, än gamla, obekanta fotografiporträtter. Se här likväl en obetydlig interiör från dess sednaste tillvaro.

135 Scenen derute föreställer en afton i Versailles, november 1875. Fullmånen glänser öfver Ludvig XIV:s park, öfver de klippta häckarna i den bekanta perukstockstilen, öfver de lugna, marmorklädda vattenbassinerna och öfver de många sköna statyerna, som drömma i månskenet om förflutna dagar. Scenen derinne föreställer en theater, en verklig theater, eller rättare dess salon, ty förhänget döljer för åskådarens blickar den fordna scenen, der man kan tänka sig, att franska folket lyssnar på dagens skådespelare. Salongen är icke större, än en hofpublik behöfde i Ludvig XIV:s tid, och mycket dåligt belyst. Logeraderna, sido- och takfonderna erinra med sina urblekta förgyllningar, ornamenteroriginal: omamenter och målningar snarare om alltings förgänglighet, än om dagfrågornas tummelplats, der nutiden röres och hafver sin varelse. Nationalförsamlingen har sina platser på hvad vi skulle kalla amfitheatern, parterren och länstolarna, fördelade på båda sidor, höger och venster, om en temligen smal gång i midten. Orkesterns plats upptages af presidentens högsäte, talaretribunen nedanför detta samt stenografernes och öfrige vederbörandes små bord. I avantscenerna och närmaste sidologer äro platser inrymda åt tidningspressens rapportörer, medan första radens fondloge är upplåten åt diplomatiska korpsen. Det hela ser trångt, mörkt och obeqvämt ut; landets suveräner ha ej råd att vara alltför korpulente, och det är förvånande, att de i denna skymning se läsa sina utskotts betänkanden. Man måste erinra sig, att denna sessionssal är provisionel, att Paris enträget återfordrar nationalförsamlingen till något af sina många toma eller brända palatser och att republiken undertiden ansett det öfverflödigt att omförgylla en envåldsherrskares privata theatersalon.

136 Logerna äro glest besatta med åhörare. Nyfikenheten har blifvit besegrad och tålamodet ihjälpinadt af de ändlösa partiträtorna. Tid efter annan fylla sig logerna, när de fientliga lägrens anförare uppträda i full rustning emot hvarandra på tornerbanan, men för ögonblicket sträcka sig huissiererne makligt i korridorerne och samråda om en petition till nationalförsamlingen, – naturligtvis löneförhöjning.

137 Det var storm i går, det var oväder i församlingen och springflod i logerna. Venstern hade blifvit slagen i en afgörande debatt om vallagen och skummade af vrede. Dyningarne efter denna storm upprörde salen dagen derefter.

138 De fleste af dagens talare tillhörde högern. De emottogos af venstern på ett sätt, som öfvergår alla våra oskyldiga föreställningar om det tillständiga i en stor och allvarsam statskorporation, der man afgör ett rikes öden. Det mildaste mottagandet uttryckte ett suveränt förakt. Man samtalade ogeneradt på alla bänkar till venster, man läste, man gick fram och åter, ingalunda stillsamt. Ingen i logerna hörde talaren, men högern affekterade ett slags uppmärksamhet, och derefter kom turen till en annan. Knappt hade han börjat: messieurs! – innan ett allmänt hyssjande från de venstra bänkarne betog honom ordet. Presidentens ringklocka äskade ljud, talaren började åter: messieurs! Men nu uppstod ett afgrundslarm, som snarare liknade en hyllning för Patti i Petersburgs italienska opera, än en meningsyttring af Frankrikes folkrepresentanter. icke rop, nej skrän, icke löjen, nej hånskratt, – icke motsägelser, nej ett ursinnigt stampande, lät talaren förstå, att hans ord icke funnit nåd hos denna del af frihetens försvarare. Efter våra begrepp skulle en talare hafva svårt att motstå sådana argumenter, men hvad förstå vi lamm i norden? I Frankrike, som i Amerika och stundom i England, är man för van vid dylika karesser, för att låta dem sig bekomma. Talaren stod vidpass 5 minuter stum med korslagda armar, och när motståndarne skrikit sig hesa, började han ånyo. Han hade icke talat tio ord, innan oväsendet började med förnyad styrka. En talare från venstern trängde sig fram och begärde ordet. Det var omöjligt att urskilja, om det beviljades honom eller ej; man hörde endast ringklockans ljud gång efter gång genomtränga larmet, som nu fortplantat sig äfven till högerns bänkar. Om en stund befanns vensterns talare ensam innehafva tribunen. Han hade föga bättre framgång: nu teg venstern, men högern skrek desto värre. Man tyckte sig skönja svettperlorna på stenografernes panna. Efter honom uppträdde ånyo två talare ifrån högern och ytterligare en ifrån venstra centern. Man kunde slutligen, under den allmänna, högljudda konversationen på bänkarne åtminstone uppfatta så mycket, att det gällde ett amendement till vallagen. Men knappt var dess ordalydelse uppläst, innan först enstaka röster, derefter 20, 30 eller 50 begynte ropa på votering. Talaren gjorde de mest förtviflade ansträngningar att höja sin röst öfver sorlet. Förgäfves. Man såg hans bevekande gester, men man hörde icke ett enda ord. Proposition om votering framställdes af presidenten under ett ögonblicks tystnad; derefter skyndade någon till urnan, andra aflemnade sin voteringssedel åt huissieren, och största delen af församlingen störtade till utgångarne. Klockan var sex, nationalförsamlingen hade gjort skäl för sin middag, och sessionen upplöstes. Af tidningarne erfor man sedan, att amendementet – bifallits.

139 Det är väl bekant, att den nu aflidna nationalförsamlingen under solenna ögonblick erbjudit ett mera imponerande utseende; att de snillrike statsmän och de utmärkta talare, hvilka den räknade bland sina leder, mer än engång tilltvungit sig motståndarnes tystnad, om ej deras bifall. Men den, som endast sett henne, så att säga, i hennes hvardagsvanor och hemseder, har svårt att i henne se den värdiga representanten af ett stort folk. Afräkna ännu det sydländska blodet och den tillfälliga gäsningen, – der återstår dock för mycket af lidelsernas skum, för att man skulle kunna beundra just detta uttryck för folkviljan. En oerfaren nordbo skulle, efter sådana uppträden, knappt medföra ett annat intryck, än hågkomsten af några hundrade gamle, okynnige pojkar. Efter fransk måttstock hade man i dag endast en »séance agitée», en något upprörd session. Men det egendomliga var, att tumultet ej gällde det ämne, som för ögonblicket behandlades, ty det var af föga vigt, utan helt och hållet partierna, personerna, sympathierna, antipathierna. Deri låg det betänkliga.

140 Här kunde väl mycket tilläggas om de förnämsta skådespelarne nuförtiden i Ludvig XIV:s theater, men om dem har man läst tillräckligt. Sedde på närmare håll, förlora de icke så litet af den gloria, som på afstånd omgifver dem. Det behöfs ett eller par hundra mil, för att de skola synas jättehöga på scenen. Der behöfves den stora republiken i bakgrunden, för att denna skenrepublik skall ingifva verlden förtroende eller aktning.

141 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 28/2 1876:|48 1|

XII. Paris.

142 Det finns gamla koketter, som förgäfves dölja rynkorna bakom sminket, förgäfves anlita behagsjukans konstgrepp att fängsla glesnande tillbedjare. Det finns andra, som ända till sednaste ålder behålla sin tjusningsförmåga och tyckas trotsa tidens härjningar. Otvifvelaktigt finnes hos dessa sednare någonting mer, än blott de förgängliga yttre behagen; man hade annars svårt att förklara så varaktiga eröfringar.

143 Paris är en kokett af det sednare slaget: åren förgå, och det åldras icke; tiderna härja, och det behåller sin tjusningskraft. År 1871 ansågo många Paris förloradt som tongifvande makt for Europa och för verlden. Andra hufvudstäder beredde sig att diktera lagar för moderna, för lyxen, för smaken, för den finare industrin, för den lättare literaturen, för konsten och särskildt teatern eller för vetenskapen och intelligensen, hvari Tyskland och England uppstått som fruktansvärde, ja öfverlägsne medtäflare. Men rivaler och motståndare missräknade sig. Sedan verldens nyfikne tillströmmat det första året för att begapa ruinerna af det moderna Babylon och, allt efter olika uppfattning, antingen beklaga förstöringen, eller fröjda sig deröfver såsom en välgerning för menskligheten, förmodade man, att strömmen snart skulle afstadna. Långt derifrån, den fortfar, den snarare vexer till, och nu, fem år efter nederlaget, belägringen, kapitulationen, kommunen, brandstiftningarna och alla fasorna af ett skoningslöst utländskt och inbördes krig, märker man knappt andra spår af så stora förödelser, än de härjade, nedrökta murarna af Tuilerierna, Hôtel de ville och några andra palatser, den nedhuggna Boulognerskogen, strödda märken efter kulor och bomber, notiser i resehandböckerna och en ökad munvighet hos pladdrande vägvisare. Allt det öfriga synes oförändradt. Samma prakt, samma lif, samma böljande folkmassor, samma sorlande boulevarder, samma exponerande, konkurrerande, uppfinningsrika industri, samma lyx och lättsinne, samma arbetande och hvimlande myrstack, samma i all sin förmätenhet naiva och älskvärda anspråk på att fortfarande vara det enda, oförlikneliga och oöfverträffliga Paris, Europas, verldens och civilisationens medelpunkt. Jag hade sett Paris år 1856 i det andra kejsaredömets glansperiod, när troféerna från Sebastopol utställdes till mängdens begapande, när folkmassorna trängdes kring den kejserlige prinsens dop, när Napoleon III:s lifvakt red med spända pistoler framför hans vagn mellan rader af polis och sfinxens matta, beslöjade blickar tycktes beherrska det kufvade Frankrike. Hvad är det mer? Kejsaren är länge sedan borta, död och begrafven i fremmande jord, hans thron fallen, hans palats i ruiner, hans son i landsflykt; hans beundrade och bigotta gemål är icke mer jesuiternes stöd, Paris har blifvit i det yttre förändradt, Haussmanns breda boulevarder ha genombrutit de trånga, osunda qvarteren, der barrikaderna tornade sig i höjden vid alla revolutioner, en vendomekolonn har kullstörtats, en annan har upprests, en opera har brunnit, en annan har uppstått, och republiken har satt sitt bomärke på de fordna kejserliga praktbyggnaderna. Men med allt detta har Paris förblifvit Paris. Tjugu år och – och hvilka år! – ha förrunnit såsom en dag; – hälften af den stora stadens millioner lefvande varelser har försvunnit från jorden och lemnat sin plats åt andra; men Paris är detsamma i dag som i går, allt och ingenting är förändradt. Man tycker sig se en drömbild, på hvilken tillvarons vanliga lagar ej finna någon tillämpning och öfver hvilken tiden förlorat sin makt...

144 Hvari består då denna oföränderlighet midt under så våldsama omskiften, och huru förklara denna tjusning Paris ännu fortfar att utöfva, sedan Frankrikes makt och prestige i Europa sjunkit så lågt under dess förra ståndpunkt? Är det traditionens och vanans makt, är det strömmen, som ännu fortfar att uppsöka sin gamla fåra, sedan denna längesedan blifvit till hälften uppfylld med grus? Eller finns det verkligen i detta brokiga virrvarr af godt och ondt, af stort och smått, ädelt och uselt, som man kallar Paris, ändock något varaktigt upphöjdt, något alldeles ensamt tilldragande i dess art, hvilket består genom alla skiften och fängslar samtiden? Man vore frestad att tro det, när erfarenheten så ihärdigt och så märkbart tyder derpå.

145 Men är man också ense derom, så är det icke lätt att säga, hvari ett sådant företräde framför alla andra består. Hvarken historia eller geografi, hvarken makt, folkmängd, rikedom eller handel kunna tillfyllest förklara denna tjusningsförmåga eller denna centrala betydelse. Beräkna alla dessa förmåner och gif dem deras andel i glorian kring Paris: – derutöfver återstår dock alltid någonting, som man ej kan förklara. Kanske kommer man sanningen närmast, om man tänker sig ett folk, begåfvadt med en ovanlig förmåga att blända och hänföra, samlande hela dess glans och dess tjusningsmakt uti dess hufvudstad. Ingenstädes ha ett stort land och ett rikt folk så koncentrerat allt i sin medelpunkt, som det centraliserade Frankrike samlat allt i Paris. Paris skulle ej vara så starkt, om det ej utdruckit Frankrikes märg; det skulle ej vara så glänsande, om det ej plundrat hela det öfriga landet på dess ljuspunkter. Utom Paris är det öfriga Frankrike endast småstäder och landsorter. Paris är i våra dagar hvad Ludvig XIV var på sin tid, inbegreppet af allt stort, mäktigt och lysande uti riket, hvarför landsorternas högsta ärelystnad blott kan vara att imitera Paris. Se der utan tvifvel en ganska dyrköpt storhet, som blott kan bestå sålänge allt det öfriga tryckes till marken; en sjelfvisk glans, som blott kan blända sålänge allt det öfriga stadnar i skuggan. Och detta i en republik, medan historiens och Frankrikes erfarenhet vittnar, att de stora städerna äro republikernas graf.

146 Protester saknas lika litet i provinserna, som sjelfförgudningen i Paris. Får man tro Victor Hugo, är Paris den heliga staden, mensklighetens hufvudstad, civilisationens medelpunkt, frihetens vagga, idéernas härd, intelligensens brännpunkt, tyrannernas fall, folkens ledstjerna, historiens tyngdpunkt, storhetens måttstock för alla tider. Tidningen Temps anmärker härom, nyktert och riktigt, att ingen påflig messa kan förvandla Paris till ett nytt Jerusalem, långt mindre revolutionernas vilda larm, för hvilka ingenting är heligt. Allt hvad Paris verkat är Frankrikes verk, och detta pariserfolk, till hvilket skalden riktar sin beundran, sitt smicker och sin glödande hänförelse, är, noga betraktadt, endast desse småkrämare, hvilka förlefvat hela sitt lif i hufvudstaden och befolka dess säregna »landskap», medan det rörliga, intelligenta Paris, det som ger staden dess lif, dess kraft och och dess inflytande, utgör en beständig tillströmning af nya elementer från alla delar af Frankrike.

147 Detta en fransmans och en parisares omdöme om Paris kan måhända göra tjenst som en dusch för vissa något hetsige beundrare af den stora verldsstaden. I sjelfva verket återför det Paris till dess rätta mått och snarare höjer, än sänker dess storhet. Det bör dock tillläggas, att alla samlade massor, vare sig af fysisk kraft eller intelligens, få genom sjelfva massan och koncentrationen en egendomlig intensitet, som först då blir märkbar, alldeles som den osynligt i rymden utbredda elektriciteten först då blir skönjbar och fruktansvärd, när han framträder i sina laddade spetsar. Så är det ganska visst, att alla Frankrikes delar, hvar för sig, icke förmått åstadkomma hvad de åstadkommit samlade i Paris. Det ädla har der blifvit ännu ädlare, det älskvärda ännu älskvärdare, men äfven det lättsinniga ännu lättsinnigare och det rent af usla ännu uslare, än någonstädes i detta land. Massan fortfar att attrahera ondt och godt om hvartannat och föra det i dess spets till en oerhörd intensitet. Derigenom skall Paris, alltefter olika synpunkter, förefalla den ene som ett paradis och den andre som ett djeflanäste, medan det i verkligheten endast är tummelplatsen för ett mycket lättrörligt folks alla lidelser, dygder, krafter, brister och fel.

148 Tillägg den ström af främlingar, som hvarje dag utmynnar i Paris från alla delar af verlden, qvarlemnande icke blott guldsand i klyftorna, utan äfven friska vinddrag af verldens luft, och man skall hafva förklarat en del af Paris' gåtor. Det ännu oförklarade finnes ej här det måste sökas inom det säregna, sällsama fenomen i menskilgheten, som kallas det franska folket.

149 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 1/3 1876:|50 1|

XIII. Valstrider i Frankrike.

150 När detta skrifves, återstå endast få dagar till den 20 februari, när Frankrike väljer sin nya lagstiftande församling. Alla valkretsar äro på en gång i rörelse, mer än 1 500konsekvensändrat/normaliserat valkandidater bekämpa hvarandra med alla lofliga och olofliga medel. Öfverallt klubbar, folkförsamlingar, adresser, programmer, intriger, värfningar, partistrider, ursinniga smädelser, blandade med lika ursinniga loftal. Det är icke en revolution, men något, som kunde under andra förhållanden blifva en: dertill ha förr behöfts mindre anledningar. Lyckligtvis är Frankrike trött och alla dagens fraser utslitna. Det skall icke blifva en jordbäfning, endast ett jordskalf, icke en förhärjande cyclon, men en hvirfvelvind, som förblindar åskådarne med skyar af sand.

151 Paris är, som vanligt, centern för partiernas kamp. Här går hett till på qvällarna, när arbetaren lemnat sin syssla, för att begifva sig till sin klubb eller sitt valmöte. Alla tidningar äro uppfyllda med relationer från dessa möten, färglagda efter partiets kulör. Vanligast är en trång sal fullpackad med en stojande menniskomassa, der de bakomstående, som hvarken se eller höra det som föregår vid tribunen i salens öfre ände, oupphörligt knuffa de framför stående och uppmana talarne att höja rösten. Tid efter annan uppstår i de främre lederna en rörelse, som fortplantar sig till de längre bort stående, utan att desse känna dess orsak. Man hör förvirrade rop: à la porte! à la porte! – på dörren med den uslingen! Det är antingen en talare, som misshagat de tongifvande, eller en åhörare, som vågat afbryta en favorit-talare. Då begära tjugu röster på engång ordet, paraplyer söndertrampas, hattar nedplattas, puffar utdelas, skällsord utbytas frikostigt. Man igenkänner knappt den annars så gentlemanlike pariserarbetaren, hvars hållning ofta skulle anstå en baron i våra finska salonger. Han står här under inflytandet af sina onda lidelser; hans hår är förvildadt, hans blus nedskrynklad, hans förbindliga höflighet förvandlad till grofhet. Salen är uppfylld af en qväfvande cigarrök, som med möda genomtränges af skenet från några matt flämtande gaslågor.

152 Det suveränaoriginal: suvenära folket känner sin makt. En talare uppträder. Messieurs, börjar han.

153 – Hvad är ni för en? afbryter honom en röst ur hopen.

154 – Messieurs, hela min politiska bana...

155 – Ah, er politiskaoriginal: potitiska bana.

156 – Hvem understår sig att afbryta talaren?

157 – Det är min rättighet.

158 A la porte! A la porte!

159 Ett tumult uppstår, afbrytaren fattas i kragen. Det är omöjligt att urskilja mellan rökmolnen, om den gensträfvige kastats på dörren, men slutligen lyckas ordförandens ringklocka återställa ett slags lugn under hvilket den förste talaren framställer sin politiska bana. Snart blir han likväl ånyo afbruten af flere röster på en gång:

160 – Ah, hvar gömde ni er under belägringen?

161 – Var det icke ni, som sålde er till spion åt de reaktionäre?

162 – Och som sedan låg öfver regeringen att blifva prefekt i X.

163 – Tyst der! De afbryta honom! A la porte! A la porte!

164 Talaren kämpar med förtviflans mod och lyckas åter framsäga några meningar. Då börjar en ny examen.

165 – Och om ni blir vald, hvad är er mening om amnestin (för kommunens deporterade medlemmar)?

166 – Messieurs....

167 – Svara honom icke! ...

168 – Ah, han skall svara! Tänker ni votera för amnestin?

169 – Hvad är er mening om belägringstillståndet?

170 – Hvad säger ni om författningens revision?

171 Trettio röster skrika på en gång. Talaren kastar en fras hit, en annan dit, men hans utsigter försämras med hvarje ögonblick. Slutligen jagas han från tribunen, och en medtäflare uppträder, påtagligen af en mera deciderad färg. Innan han ännu yttrat ett enda ord, genljuder salen af bifallsrop. Talaren korsar en stund sina armar öfver bröstet, afbidar det ögonblick, när sorlet något dämpats, och framlägger derefter sitt politiska program, som kan sammanfattas i följande hufvudstycken:

172 Religionen afskaffas;

173 Presterskapet upphäfves;

174 Äganderätten »revideras»;

175 Statsförfattningen »revideras» likaledes i frisinnad riktning;

176 Armén afskaffas;

177 Folket beväpnas;

178 Belägringstillståndet upphäfves;

179 Allmän amnesti;

180 Äktenskapet upphäfves;

181 Qvinnan emanciperas etc. etc.

182 Han begär icke litet, den värde talaren; han nöjer sig icke med halfva åtgärder. Han känner sitt folk, och att döma af de ursinniga bravorop, hvar med han afbrytes, skulle man antaga hans val som säkert. Men så är det likväl icke, ty det moderata partiet har för ögonblicket lemnat fältet åt de radikale och sparar sitt votum till valdagen. Det skall då visa sig hvilken mening är manstarkast.

183 Icke alla valmöten äro så bullersamma, som det nyss skildrade. Några de mest konservativa andas ett lugn, som har tycke af sömnighet; andra äro lifliga, tillochmed upprörda, men beherrskas af presidentens ringklocka. Vid alla möten nödgas den misshandlade valkandidaten underkasta sig en examen rörande sina politiska meningar och de vota han ämnar afgifva. Sällskapslifvets vanliga konsiderationer ha upphört att gälla vid dessa tillfällen och lemna platsen åt en rar uppriktighet. En valkandidat nödgas höra mycket obehagliga sanningar; han kan skatta sig lycklig, om han endast kallas en nolla (imbécile) och icke rent ut en landsförrädare.

184 Bland de monarkiska partierna utveckla bonapartisterne den störstaoriginal: denstörsta slugheten och, när de våga, äfven den största argheten. De äro välorganiserade och likasom alla uppträdda på en tråd, lydande samma kommandoord. Deras käpphästar äro den allmänna folkomröstningen och det materiela välstådet under kejsaredömet. Legitimisterne och orleanisterne äro svage genom sin inbördes söndring; de förre ännu dertill genom chefens halstarrighet och de sednare genom sin vacklande förmedlingspolitik. Talrika desertörer från dessa läger till centern och venstra centernoriginal: centnern dragas än hit, än dit, och förlora derigenom fördelarne af sitt antal och fina talenter. Flertalet af Frankrikes bästa politiska förmågor befinna sig nu i denna förmedlande ställning, tvungne att erkänna republiken såsom den enda för tiden möjliga regeringsformen och dock slagne med häpnad öfver dess pockande anspråk, – en trogen afspegling af det tänkande franska folket, som upphört att hoppas på framtiden och med ett slags förtviflad resignation åtminstone söker försäkra sig om några få år af lugn.

185 Under dem bäfvar marken och hotar att uppsluka dem. Republiken har ordet, men den republikanska uppfostran saknas och massorna anse det nog att räkna sina leder vid de nu skeende valen. Hvad äro massorna? Fårskockar af hundrade och tusende, som matas med fraser och blindt följa sin ledares anvisning. Två millioner uppriktige republikaner i Frankrike, det betyder i verkligheten tvåhundra, som ha något eget omdöme, och bland desse tvåhundra finnas kanhända tjugu, som klart uppfatta sitt mål. Det är de, som regera valen och som beherrska Frankrike. De äro det suveräna folket, och fårskockarnes frihet är friheten att gå i ledarnes band mot okända slagtbänkar.

186 Men detta parti är så väl disciplineradt, som det är möjligt för massor, hvilka mättas med fraser och hvilkas lidelser styras i en bestämd riktning. Det republikanska partiet utvecklar en oerhörd energi under valstriden och öfverträffar deri vida sina motståndare. Det är icke nog med adresser, programmer, proklamationer, tal och valmöten i hvarje stad, hvarje by, ja i hvarje gathörn; det är icke nog med värfningar och förespeglingar af hvarje art från den rika rustkammaren af Frankrikes politiska hvälfningar. Partiet sätter dessutom i omlopp en hel störtflod af dess besoldade tidningar och ströskrifter, af hvilka största delen utdelas gratis eller för ytterst lågt pris. Man beräknar, att dagarna före valen minst en million exemplar af dessa skrifter och journaler dagligen öfversväma landet och att partiet på sina värfningar uppoffrar 150 000konsekvensändrat/normaliserat till 200 000konsekvensändrat/normaliserat francs om dagen. Hvarifrån dessa medel tagas är en hemlighet. Motståndarne påstå, att de inflyta från den republikanska propagandan i Schweitz, Belgien, England; ja, de finnas, som tilltro furst Bismarck allt, tillochmed att förskjuta penningar för den radikala republikens framgång i Frankrike.

187 Påtagligen öfverskattar man häri furst Bismarcks politiska snille, men den sak, för hvilken så betydliga medel uppoffras, måste vara beräknad på att löna sig väl i framtiden. Olyckligtvis för republikanerne, förminskas deras annars öfverväldigande energi och hopp om framgång genom söndringarne i deras eget sköte. Det republikanska partiet är deladt i två fientliga läger: de moderate under Gambetta och de radikale under flera chefer, bland hvilka den annars obetydlige kemisten Naquet tillvunnit sig en viss ryktbarhet genom sin oförbehållsama röda färg. Radikalerne äro ursinnige mot Gambetta, som öppet kallas förrädare och öfverlöpare, medan åter Gambetta och hars anhängare äro tvungne att behandla de radikale med en viss skonsamhet. Hvilket icke hindrar båda lägren att smäda, förlöjliga och motarbeta hvarandra.

188 Fristående från dem uppträda två män med stora namn: Thiers, som icke kan glömma sin förlorade makt och förspiller sitt anseende genom att efterfika folkgunsten för en plats i båda kamrarna, samt Victor Hugo, som mer och mer sjunker ned i den radikala frasens oklara irrgångar. Ingendera af desse två fordom så snillrike och inflytelserike, men numera ålderdomssvage män förmår nu samla något parti omkring sig, men båda smickras för tillfället af dessa okunniga massor, på hvilka de engång nedblickat med snillets öfverlägsenhet.

189 När detta läses, har telegrafen redan meddelat resultaterna af den stora valstriden. Franska senaten skulle vara konservativ, om ej vensternoriginal: venstrrn i nationalförsamlingen lyckats genomdrifva ett flertal af sina anhängare. Efter den lagstiftande församlingen står några dagar ännu ett ovisst frågetecken. Spåmännen förutsäga att franska republikens färg skall gradvis sjunka i följande nyanser: Thiers violett, med en blandning af blått och rödt; – Gambetta med en för ögonblicket ljusröd färg, som mörknar med tiden, – slutligen Naquet, blodröd.

190 Skola spåmännen få rätt?

191 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 3/3 1876:|52 1|

XIV. Episoder från partistriderna.

192 Det är egendomligt att se, huru pariserfolket midtunder hetaste valstriden slåss om inträdeskort till Théatre francais, der man uppför en ny pjes, L'étrangére, af Alexander Dumas fils. Strax efter denna solblink mulnar himlen ånyo.

193 Låtom oss höra huru en talare från det radikala lägret bedömer den nuvarande republikenoriginal: repubkiken i Frankrike.

194 – Hafva vi verkligen en republik? frågar han. Den officiela skylten svarar oss ja, men jag svarar dertill nej och tusende gånger nej. Viljen I veta på hvilka grunder?

195 Frankrike är endast till namnet republik;

196 sålänge reaktionen herrskar i rådkammaren och i styrelsen;

197 sålänge de gällande lagarne äro monarkins gamla lagar, genomträngde af den monarkiska styrelseformen;

198 sålänge ingen annan väsentlig skilnad finnes mellan Frankrikes nuvarande statsskick och monarkin, än att statschefen kallas president, utses genom val och icke innehar platsen med arfsrätt;

199 så länge vi behålla det monarkiska tvåkammarsystemet, ock sålänge mairerne tillsättas af styrelsen;

200 sålänge styrelsen innehafves af de såkallade högre samhällsklasserna;

201 så länge skatsinkomsterna, beskattningen och finanserna tynga, likasom förut, på massan af folket;

202 så långe armén äroriginal: år ett redskap för makten och en börda för de fattiga folkklasserna;

203 så länge kyrkan icke är skild från staten och utkräfver sina afgifter eller belastar med sina skyldigheter de icke troende lika med de troende;

204 så länge en mängd tjenstemän bero af styrelsen och icke till- eller afsättas genom folket;

205 så länge icke pressen är fullständigt fri;

206 så länge församlingsrätten ej är fullständigt erkänd;

207 så länge icke lekmanna-undervisningen beror af fritt val i alla afseenden

208 och slutligen så länge de, hvilka kämpat för folkets rättigheter, ännu sucka i landsflykt på främmande jord.

209 Härom anmärker en konservativ tidning, att talaren ännu ej utsagt sitt sista ord. Det är tydligt, att kommunens banditer, när de af det suveränaoriginal: suverära folket återkallas från landsflykten, äfven ha grundade anspråk på skadeersättning för deras utståndna oskyldiga lidanden.

210 De konservative äro dock lika benägne att förbise eller urskulda samhällets brister, som republikanerne äro benägne att framhålla och öfverdrifva dem. Man kan icke förtänka den enkle, flitige och fattige arbetaren, om han icke med blida ögon betraktar de högre samhällsklassernas fåfänga, fikandet efter embeten, vissa förföljelser emot den republikanska pressen, kapitalets öfvermakt och den i sanning frestande lyx, hvarmed den rike lättingen eller den fala demimonden dagligen hånar och trotsar honom. Kommunismen är en blott alltför naturlig tanke i hvarje land, der en stor rikedom frestar andras fattigdom. Den första tanken på en fördelning af egendomen har uppstått vid en praktfull promenadplats, der daglönaren öfverstänkes med gatsmutsen från de förgyllda vagnarnes hjul, eller der den hungrige tiggaren med giriga blickar betraktar de rikt ecklärerade spegelfönsterna af en butik, uppfylld med alla verldsdelars läckerheter. Kanske skall denne daglönare, om lyckan en dag placerar honom i den förgyllda vagnen med samma öfvermod stänka smutsen på fordne likar. Kanske skall denne tiggare, om han i sin tur befinner sig innanför butikfönstren, med samma likgiltighet för andras hunger reqvirera sin tryffelpastej och sina indiska svalbon. Men när tänker lystnaden för i dag på att samla lärdomar för i morgon.

211 De radikales okunnighet och aptit efter makten gifva deras motståndare beständiga anledningar till gyckel. När senaten skulle väljas, yrkade en del renlärige republikaner enständigt derpå, att en senator borde utses ur arbetarnes krets. Ingenting är billigare, gycklade Figaro. Man måste endast se till, att han också representerar de verklige arbetarne; icke desse skräddare, som sy livréer åt de förnämes kammartjenare; icke desse skomakare, som träla för aristokratins fina stöflar; icke desse murare, som uppresa furstarnes prunkande palatser; icke desse handtverkare, som springa hos nåderna med sina räkningar; än mindre någon af desse bildhuggare, målare och lyxfabrikanter, som ständigt förse de rike med deras hånande prakt. Nej, det skall vara en folkelig, en verklig, en så demokratisk arbetare som möjligt, och derför måste man till senator välja en vidangeuroriginal: vidanger. – Ordet är icke rätt lämpligt att öfversätta till den pryda svenskan; man kan finna dess tolkning i hvarje lexikon.

212 En annan konservativ tidning berättar följande anekdot, som må stå för dess räkning:

213 Vid ett af de sednaste, valmötena i förstaden la Villette var man i ovisshet om en lämplig och nog röd kandidat. Alltsedan kommunens tider hade bluserna i denna stadsdel fått i sitt hufvud, att hvarje general var en folkfiende och landsförrädare, hvarför en sådan officer aldrig kunde nämnas, utan att åhörarne instämde i ropet: à bas le géneral, c’est un traitre, ned med den landsförrädaren! – Nu uppträdde en talare och föreslog såsom valkandidat en läkare, hvilken var känd för sina lyckade kurer vid förlamningar (catalepsie). Talaren hade icke hunnit långt, innan han, för att bevisa läkarens skicklighet, begynte orda om förlamningar och yttrade: En géneral, la catalepsie – förlamning i allmänhet o. s. v. Strax hördes en röst utropa:

214 C’est un traitre! A bas le géneral la Catalepsie!

215 A bas le géneral! skreko bluserna. Och icke blef det någon valkandidat af den läkaren.

216 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 6/3 1876:|54 1|

XV. Frankrikes närmaste framtid.

217 Valurnan har ordet, och hon har talat. Den 20 februari valdes på samma dag öfver hela Frankrike 532 deputerade till den nya lagstiftande församlingen*)Omkring 100 val, der ingen fick tillräcklig majoritet, skola omgöras d. 5 mars.. Hvarför det skulle ske på en söndag, vore lätt förklarligt i andra länder: man ville ej rycka arbetaren från hans arbete. Men i Frankrike skiljer sig söndagen ifrån andra dagar blott genom flera gudstjenster och flera nöjen. Arbetet går sin vanliga gång på sabbaten: yxan och murslefven känna icke sin skapare, verldens äflan sorlar på alla marknader och nästan alla butiker tillbedja mammon. Det är blott några få veckor sedan jernvägsbolagen gjort det första skygga försöket att införa något slags sabbatshvila, genom att inställa om söndagen en del godstrafik. Man kan knappt tänka sig en större motsats, än fransmannens rörliga verldslif på söndagen och den ängsliga, judiska noggrannhet, hvarmed engelsmannen undviker ända till skenet af ett arbete eller ett nöje på den tysta sabbaten.

218 Jag vill icke upprepa de skildringar af valen den 20 februari, som nu stå att läsa i alla tidningar. Dessa val ha öfver allt skett med ett yttre lugn, som i sanning är förvånande och aktningsbjudande, när man på nära håll sett det raseri, med hvilket partierna bekämpat hvarandra de föregående veckorna, och vet huru alla nyanser af de politiska opinionerna denna gång likasom utspelt sin sista trumf, för att vinna spelet. Man kunde verkligen tro, att Frankrike i sin politiska uppfostran uppnått myndighetsåldern.

219 Och likväl är det långtifrån så. Den makt, som nu hållit alla passioner inom lagliga gränser, är mera nödvändighetens, än öfvertygelsens. Intet parti har i detta ögonblick haft ringaste hopp att uträtta någonting genom våld. Hvarje parti har hållits i shack af alla de öfriga, och så snart ett fått öfvertaget ha de öfriga förenat sig att bilda en motvigt. Så har sjelfva söndringen framkallat en jemnvigt och tvungit de mot hvarandra mest fientliga meningar till en återhållsamhet, hvilken har haft sin rätta och enda grund deri att alla fruktade blottställa sin sak genom våldsamheter. När härtill kommer tröttheten efter föregående politiska kullerbyttor och de materiela intressenas starka, erkända behof af några års lugn, torde man vara på det klara med valen i detta afseende

220 Tyvärr ligger deri ingen borgen för framtiden. Det nuvarande lugnet kan närmast förliknas vid den stiltje, som uppkommer på ett oroligt och böljande haf, när motsatta vindar mötas och för några ögonblick förlama hvarandra. Så snart en blir den förherrskande, börjar stormen ånyo. Härtills ha alla väntat sin tid. Nu blir en vind de öfriga öfvermäktig, nu finna Gambetta och republikanerne sin tid vara kommen och skola begagna den. Valen den 20 februari ha gifvit det republikanska partiet en så afgjord och stark pluralitet i lagstiftande församlingen – en pluralitet, mot hvilken den tvåklufna senaten föga är egnad sätta en damm, – att Gambetta ej utan skäl kunde telegrafera från Nizza på qvällen af valdagen: republiken är gjord!

221 Ja, republiken är gjord, den har nu från tidningar och folkmöten trädt in i Frankrikes styrelse, för att derifrån nedstörta de maskerade monarkister, som härtills regerat landet. Ministèren är förlorad, och nog fås ministrar, men mera betyder, att erfarenheten nu skall efterträdas af experimenter. Aldrig har en minister lidit ett mera afgjordt nederlag, än konseljpresidenten Buffet, valkandidat på fyra orter och allestädes besegrad – en man, som gjort allt hvad en routinerad statsman förmått, för att hålla republikens folkström tillbaka. Dagen efter valen var det slut med Buffet.

222 Och hvad följer nu? Derom kan intet visst sägas, förrän de nya statskorporationerna sammanträdt den 8 mars och påtryckt styrelsen sin stämpel. Det enda man med säkerhet vet, är att det republikanska partiet är vid styret i Frankrike.

223 Hvad är då det republikanska partiet? Består det af den majoritet, som dikterat valen af den 20 februari? I sådant fall vore Frankrike att lyckönska; det hade då åtminstone uttalat en stark folkvilja. Men hvilken mångfald af stridiga, ja oförlikliga elementer ingå icke i denna segrande majoritet, som dagen efter segern skall, befriad från sina motståndare, med ny förbittring vända sina vapen emot hvarandra!

224 Det stora flertalet, jag upprepar det, är republikaner derför att de tröttnat vid legitimister, orleanister, bonapartister, derför att hvarje af dessa partiers seger skulle medföra en ny statshvälfning och derför att de hoppas tillsvidare få åtnjuta fred under republiken. Det är Gambettas skickliga moderation, som förenat under hans fanor dessa många tusende »lata republikaner», som ännu i går sågo sig villrådige om efter en utväg till lugn. Resten af partiet, de aktive republikanerne, följa antingen Gambetta i den öfvertygelsen att han snart skall gå längre, när han kommit till makten, eller framträda nu redan oförbehållsamt som radikale (intransigante) med sin fordran att genast organisera den demokratiska republiken i dess renhet. Men då hvarje folkrörelse är benägen att gå så långt som möjligt och en energisk minoritet nästan alltid slutar med att rycka makten ifrån en lättjefull och tvekande majoritet, behöfver man icke vara spåman, för att förutsäga de radikales förestående öfvertag öfver partiets mera moderata beståndsdelar.

225 Resultatet af valen den den 20 febr. har således varit, att tillintetgöra de förmedlande elementer, som man härtills kallat centern i Frankrike, samt drifva ställningen till en strid mellan två ytterligheter: – på ena sidan den radikala republiken, som har majoritet, och på andra sidan bonapartismen, som står ytterst ibland de monarkiska partierna och som, ensam ibland dessa, lyckats få in en aktningsbjudande minoritet i den lagstiftande församlingen. Antingen Gambetta verkligen har allvar med den moderata republiken, eller, som några tro, endast framhållit den som en skylt för valen, är det sannolikt, att han snart nog skall trängas längre åt venster och blifva urståndsatt att motstå de radikales beständigt vexande anspråk. Hvilket innebär, att Frankrike innan kort ånyo skall hafva att välja mellan anarkin och kejsardömet, – en ingalunda lugnande utsigt.

226 Man har visserligen lofvat hvarandra, att icke ändra den nuvarande statsförfattningen före utgången af marskalken Mac Mahons sjuåriga styrelse, d. v. s. intill 1880. Och den gamle ärlige soldaten, som mer och mer vinner allas förtroende, skall visst icke underlåta att näpsa hvarje otidigt pojkstreck mot lagens bokstaf. Men om desse pojkar äro hans och landets suveräner i lagstiftande församlingen, hvad återstår för en gammal krigare annat, än lyda ordres? Han är 70 år: – under kejsardömet hängde allt på Napoleon III:s bräckliga lifstråd; åren 1871–1873 på Thiers hvita hufvud; nu åter på en gubbes lifsfackla, som döden i dag eller morgon kan utsläcka. Det är intet sundt statsskick, der ett lands väl eller ve på detta sätt beständigt är satt på kortet af ett menniskolif som luftdraget från ett fönster kan utblåsa.

227 Se der hvad Frankrike, enligt månge tänkande fransmäns öfvertygelse, vunnit på dessa val, som så många andra skola finna lyckliga och beundransvärda. I stället för den provisionela republiken äger man nu den definitiva, i stället för lugnet, stormen, men visserligen också i stället för ett skrymtande namn en fruktansvärd verklighet. Allt detta är en dags verk. Frasen har fått ett innehåll, ordet har dragit saken efter sig, republikens toma skugga har fått en kropp.

228 Ja, såsom molnet har fått en kropp i skydraget. Kan republiken blifva varaktig i Frankrike? Det skall icke finnas en ibland tjugu, som läst sin historia med eftertanke eller som på nära håll opartiskt betraktat det franska folket, hvilken skulle våga besvara denna fråga med ja. Republiken i Frankrike är endast så länge möjlig, som hvarje annan styrelseform är omöjlig. Republiken i Frankrike kan för ett ögonblick vara tidens behof och folkets vilja, den kan i sin första hänförelse utföra storverk och i sitt nederlag betäcka landet med spillror, men den kan icke bestå en mansålder igenom, den kan icke omgöra hvarken historiens lagar eller sitt folks åskådningssätt eller makten af en tusenårig tradition, hvars visare städse rört sig i cirkel kring monarkins urtafla. Och orsaken är enkelt den, att hvarje styrelse, folkstyrelsen icke undantagen, behöfver auktoritet, men den nuvarande franska republiken har framgått ur förslitandet, tillintetgörandet och förnekandet af hvarje auktoritet, mensklig eller gudomlig, som fördristar sig att lägga band på individens godtycke. Dess rätta väsen är ofta och öppet uttaladt i den bekanta satsen: »Upproret är hvarje folks första heliga ’rättighet’tillagt av utgivarenkonsekvensändrat/normaliserat – Och med denna sats vill man styra ett stort rike.

229 Kanske bör det tilläggas, att dessa rader antecknas den 24 februari, medan kurserna falla och Frankrike står med blandade känslor, upprördt i sitt innersta, vid den ödedigra valurnan. Om några få dagar är man kanhända åter lugn: – detta folk är i stånd att le, skämta och dansa, medan åskmolnet redan utsänder blixtar vid horizonten. Det sjunger åter marseljäsen, det har åter fått den verkliga republiken, och om två månader skola måhända kommunens deporterade vara på hemfärden ifrån Cayenne, innan askan ännu är bortröjd från Tuileriernas grus.

230 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 9/3 1876:|57 1|

XVI. En disputation i Sorbonne.

231 Lemnom politikens döfvande larm och återvändom till de fridsama områden, der vetenskapen och konsten förädla menniskolifvet.

232 Boulevard St. Michelvenstra Seinestranden är icke en af de mest besökta och bullersama, men den är dock en pariser boulevard, ny rak, bred, ståtlig, garnerad med butiker och kantad med trottoirer, der skolungdom, studenter och lärde beständigt fraternisera med småkrämarne i quartier latin och konstnärerne från Luxembourger palatset. När man från denna breda stråt viker åt öster öfver ett par smala, tysta gator, befinner man sig plötsligt, lika som räddad ur verldshvimlet, i det djupaste lugn framför en sammanhängande sträcka af ålderdomliga byggnader, hvilka inrymma det fordom så ryktbara, numera af andra ljushärdar öfverglänsta pariser universitetet Sorbonne.

233 Fem fakulteter: theologi, »vetenskaper»,konsekvensändrat/normaliserat »litteratur», juridik och medicin, inbjuda, temligen fristående från hvarandra, den studerande ungdomen. I vetenskapernas medelpunkt står en kyrka med väldig kupol, Richelieus graf. Paradtrappan leder till kyrkan: allt vetande måste fordom passera den vägen. En trång, endast till hälften öppnad port leder vid kyrkans sida (numera förbi henne), till lärdomssalarna. Man inträder på en rymlig, stenlagd borggård, kring hvilken byggnaderna, olika högaoriginal: högn, från tre till fem våningar, bilda en rektangel. Man får intrycket af något allvarligt, stelt, ålderdomligt, nästan förfallet, men strängt och aktningsbjudande. Fönsterna åt gården äro låga, rutorna små, murarna gulgrå och vittnande om att det är länge sedan de sett murslefven. Här finnes ingenting af detta ljusa, fria, ungdomliga, som vi, med tanken på vårt universitet, skulle vänta oss af sådana byggnader i det moderna, det republikanska Paris. Vi tycka oss förflyttade tillbaka till sextonhundratalet; det skulle ej förvåna oss att se de lärde doktorerne träda ut från sidodörrarne i deras fotsida svarta kaftaner, med deras bredbrättade hattar, deras långa stafvar och oerhördt vidlyftiga allongeperuker.

234 På borggården stå några grupper studenter; de hviska så högtidligt, som om murarna hade polisöron. Vi äro i det glada Frankrike, men ingenting erinrar här derom; näppeligen har någonsin en munter studentsång genljudat, än mindre den lätta röken af en cigarett uppstigit inom denna dystra borggård. De bullersama uppträden, som ej äro sällsynta i College de Franceoriginal: Françe och andra läroverk, trifvas icke rätt tillsamman med det stränga intrycket af Sorbonne.

235 I dag är en disputation för doktorsgrad i den literära fakulteten. Afhandlingen, en bok om 200 sidor oktav, berör samma ämne, åt hvilket en vår landsman, professor G. Frosterus, egnat så förtjenstfulla forskningar, nemligen protestantförföljelserna under Ludvig XIV, denna gång betraktade ur en mindre krigisk synpunkt, i det att förf., mr Berthauld, kritiserar den tidens skrifställare och talare, som uppträdt i den brännande frågan. Förf:s ändamål är att vinna doktorsgraden för pedagogiska ändamål, emedan han derförutan ej kan hoppas befordran till högre läraretjenster. Såvidt jag på stället hann genomögna hans afhandling – ty den fanns ej i bokhandeln – söker den vara opartisk och snarare välvillig mot protestanterne.

236 En smal dörr och en trång trappa leda från gården upp till »doktorssalen» i andra våningen till venster om porten. Rummet är lågt, med tre små fönster och icke större, än att det på sin höjd kan inrymma 100 personer. Väggarna äro grå och icke sedan några decennier omtapetserade. Tvärsöfver går en betsad balustrad, som afdelar salen i två hälfter, hvaraf den inre är förbehållen åt officianterne vid disputationen, den yttre åt åhörarne. Innanför balustraden står ett bord med grönt kläde och sex eller åtta mahognyfåtöljer; utanför endast tio eller tolf korta, mycket slitna och tarfliga bänkar utan ryggstöd, med en smal gång i midten. En pendyl på väggen till venster utpekar för lärare och lärjungar tiden i denna doktorssal, som skådat så många lärda strider, men som hvarken i utrymme, beqvämlighet eller prydlighet kan mäta sig med ett enda auditorium i vårt finska universitet.

237 Man hade uppgifvit disputationens början till kl. ½2 e. m. Antingen nu detta berott på missförstånd, eller ock att den akademiska qvarten i Paris är af en längd, som vida öfverträffar de finska (hvilka dock ej förhasta sig) – alltnog, på slaget ½2 syns i doktorssalen endast en akademisk vaktmästare, klädd i blå frack med gula silkesborder på kragen, röd vest, blå benkläder, som räcka endast till knäet, samt derunder svarta silkesstrumpor och skor. Denne utan tvifvel väl meriterade man flyttar med en högtidlighet, som motsvarar hans och ställets värdighet, fåtöljerna precis der de böra stå, icke en tum mer eller mindre, fläktar med en dammviska öfver det gröna bordet och försvinner derpå genom en sidodörr, utan att med en blick bevärdiga den ende härtills anlände åhöraren, som tagit sin plats vid ett fönster på en af de uråldriga bänkarne.

238 Klockan närmar sig två, när två eller tre nye åhörare afbryta salens ensliga tystnad. Långsamt framskrider pendylens visare: klockan 2 och 20 minuter är åhörarnes antal omkring 15. Strax derpå inträder den blifvande doktorn och intager sin plats vid det gröna bordet. Fem minuter derefter visar sig förste opponenten, den berömde professor Egger, en liten gammal man med qvicka lifliga ögon och ett beständigt satiriskt smålöje spelande öfver de tunna läpparne. Disputationen börjar kl. ½ 3 med ett kort tal af författaren, som redogör för sina synpunkter.

239 Egger tager derpå till ordet med en fyndighet, som röjer den öfvade stridskämpen. Hans anmärkningar gälla detaljfrågor och framställas med en godlynt vänlighet, som dock ingalunda saknar uddar. Författaren svarar och åhöres tålmodigt, men slutresultatet förblifver ovisst. Åhörarnes meningar tyckas delade; dock anser man författaren någorlunda ha redt sig ur denna första klämma. Hans seger skulle tyvärr ej blifva af lång varaktighet.

240 Ty snart uppträder mot honom en fruktansvärd motståndare i Taillandier, denne kathederns och talarestolens väldige kämpe, hvars skarpa kritik störtat så mången storhet och för hvilken sjelfva franska akademin i hemlighet darrar. Taillandier är något öfver 50 år gammal, högvuxen och med en öfverlägsen hållning, hvilken, liksom den skarpt accentuerade repliken och en nålfin, dräpande udd i bevisningen, icke så litet påminner om J. J. Nordström för 20 eller 30 år sedan.

241 Åhörarnes antal har nu vuxit till inemot 50. De rymmas ej mer på bänkarne, de stå på gången, de uppfylla den trånga förstugan långt ned i trappan. Taillandier börjar med att klandra valet af ämne, som öfverstigit förf:s krafter, och öfvergår derefter till en skarp kritik öfver afhandlingens plan. Liksom mången eminent talare och vetenskapsman, har han det stora felet att låta känna sin öfverlägsenhet. Han har nu framför sig en mycket underlägsen motståndare, en lärjunge, hvilken han, på samma gång han framvisade och klandrade felen, bordt upplysa med sina råd och unna den rättvisa, som möjligen kunde tillkomma arbetets goda sidor. Men Taillandier riktar, kall och obeveklig det ena förkrossande klubbslaget efter det andra mot arbetets svagheter. Det brister i stycken, det söndersmulas till atomer för dessa förfärande slag af en logik utan motsägelse och en kritik utan nåd. Författaren gör några svaga försök till sjelfförsvar, men han får icke ordet, han afbrytes, förvirras, förstummas och sitter der stutligen, högröd och svarslös, som ett förloradt offerlamm på kritikens slagtbänk. Har han då uppträdt med anspråk, som förtjent en så skoningslös näpst? Det är möjligt; – möjligt också, att en doktorsgrad i Paris, äfven när den gäller en skolläraretjenst, ställer högre fordringar på sin man, än monsieur Berthauld förmått motsvara. Men har då den ryktbare Taillandier talat endast för universitetets och vetenskapens heder? Har han icke sjelf den svagheten att öka antalet af sina segrar med denna lätta framgång öfver en nästan vapenlös motståndare?

242 Han slutar med några ord, som skulle innebära ett slags uppmuntran till fortsatta studier. Af den blifvande doktorn varder intet den gången. Pendylen visar ½5, och ljudlöse lemna åhörarne salen.

243 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 15/3 1876:|62 1|

XVII. Seancer i Institutet.

244 Franska institutets palats dominerar Quai Contivenstra Seinestranden. Att döma af dessa tunga, massiva byggnader från Ludvig XIV:s tid, när lärdomen var, liksom allt annat, envälde och aristokrati, skulle man anse institutet mycket föråldradt i nutidens demokratiska Frankrike, och det ses icke heller med blida ögon af det lättfotade slägte, som nu kramar vetenskapens must ur tidningsspalterna. Men ehuru institutet verkligen bibehållit icke så litet af den lärda förnämhet, som blickar med ett suveränt förakt ned på den okunniga massan, har det ej kunnat undgå att flyga med tidens ström och rekrytera sina styfnade leder med en mängd namn af mera anslående klang för den stora hopen, hvilket gör att en plats bland dess leder fortfarande anses som det högsta målet för en vetenskapsmans eller en literatörs lofliga ärelystnad.

245 Institutet är, såsom bekant, sammansatt af fem hvar för sig fristående akademier: 1) franska akademin, de »40 odödlige»; 2) akademin för inskrifter och skönliteratur, 40 ledamöter; 3) vetenskapsakademin, 63 ledamöter, fördelade i två klasser och dessa åter i flera sektioner; 4) de sköna konsternas akademi, 40 ledamöter, samt slutligen 5) akademin för de moraliska och politiska vetenskaperna, 40 ledamöter, fördelade på 5 sektioner. Dessutom i alla akademierna ett antal s. k. fria ledamöter. Hvarje akademi sammanträder till ordinarie möte en gång i veckan och till en offentlig séance en gång om året. Inträdeskorten till dessa seancer utdelas gratis, men emedan salen icke inrymmer mer än två eller högst trehundra åhörare utom ledamöterne sjelfva, äro dessa inträdeskort stundom svåra att erhålla, följaktligen lika efterfikade, som om det gällde första representationen af en ny pjes.

246 Den 30 oktober hade akademin för de sköna konsterna sin »séance annuelle». I flera veckor förut var krig om inträdeskorten, och två timmar före seancens början stodo redan de lycklige i queue framför de tre ingångarne för publiken, emedan platserna voro onumrerade. Klockan långt före 2 e. m. är alltså rummet uppfylldt från golf till tak. Det är en cirkelrund sal utan fönster, med belysning ifrån kupolen och afdelad i en rotunda nederst, ofvanför denna tre sidogallerier och öfverst tre läktare, alla med amfitheatraliskt upphöjda bänkrader bakom hvarandra. Statyer af Fenelon, Bossuet, Sully och Pascal skåda med orubbligt allvar ner på nutiden. Rotundan inrymmer på sina röda sammetsbänkar och stolar publikens grädde, gallerierna dess mjölk och läktarne dess vassla. Väntan blir lång: en del herrar läsa dagens tidningar, en del fina damer mönstra toiletterna; institutets öfvervaktmästare, en fin karl med guldbord på fracken, serverar stolar åt för sent anlända notabiliteter.

247 Klockan på slaget två inträda i procession akademins ledamöter, igenkännlige af deras med gröna silkesbroderier på kragen och framsidan öfverlastade frackar. En ouverture utföres från musikläktaren. Till ståten hör, att soldater i full uniform skyldra gevär för de inträdande. Ordföranden, mr Lefuel, jemte sekreteraren, Vicomte Delaborde, och en tredje för ståtens skull, intager tribunen och öppnar seancen med ett tal. Sekreteraren uppläser årsberättelsen, och derefter börjar utdelningen af priserna.

248 Härtills har publiken förhållit sig lugn, utom då och då litet oväsen från ett af gallerierna, der akademins elever hafva sin plats. Men knappt framträda de prisbelönade, en och en, innan ett döfvande larm begynner på läktaren. Man hör högljudda sympathier och antipathier: eleverne inbilla sig vara ett slags opinionsnämnd, som bedömer, om den eller den med rätta fått priset. Afund och personliga känslor råka i svallning. Beständigt afbruten, kastar sekreteraren hotfulla blickar uppåt mot desse lärjungar, som kritisera sina mästare. Slutligen finner äfven publiken i rotundan, detta gå nästan för långt och riktar näpsande hyssningar åt läktarens unge orostiftare. Oväsendet dämpas nu åtminstone tidtals, så att man kan förnimma de prisbelöntes namn.

249 Desse mottaga, hvar för sig, bugande, sitt offentliga erkännande och gå derefter hvar och en till sina lärare, som räcka dem handen och kyssa dem. Denna del af ceremonien betraktas med lifligt deltagande. Frankrikes största celebriteter i skulpturen, måleriet och musiken befinna sig dels bland de 40, dels bland åhörarne. Couture, Ambroise Thomas, Felicien David ... det är omöjligt att uppräkna dem alla.

250 Séancen afslutas med uppförandet af en »lyrisk scen», Clytemnestra, af mr Roger Ballu, som fått första priset för musikalisk komposition. Musiken röjer reminiscenser af Ballu's lärare Thomas, är något sentimental, men vacker och melodiös. Utförandet är, som man kan vänta, ytterst vårdadt och de medverkande artister af första rangen. M:lle Krause från Grande opera sjunger Clytemnestras parti så förträffligt, som det är möjligt för en utsliten röst med den bästa skola. Applåderna genljuda från golf till tak, och seancen är slutad.

251 Den 5 november är seance i akademin för inskrifterna och den sköna literaturen. Denna seance är mindre besökt, mycket tyst, stundom gäspande under de långa talen. En ganska liflig uppmärksamhet belönar ministern för allmänna undervisningen, mr de Vallon, som uppläste en med fina humoristiska anekdoter kryddad nekrolog öfver den berömde Abel Remusat.

252 En vecka derefter, d. 11 nov., har äfven Franska Akademin sin »séance annuelle». Åter samma krig om inträdeskort, samma defilade af berömda namn. Thiers, Victor Hugo och Jules Favre hedra ej seancen med sin närvaro. Deremot ser man Sylvestre de Sacy, Mignet, Nisard, Ernest Legouvé, Xavier Marmier, Jules Sandeau, Octave Feuillet, Jules Simon, Taillandier, Emile Augier, Alexandre Dumas – nog att fylla ett lånbibliothek med böcker, en theater med kassapjeser, en salon med esprit. Dumas har fått sin plats vid ordförandens sida. Han har nyss afslutat sin »Etrangère», som snart skall gå med så mycken éclat öfver tiljorna i Théatre francais, och sitter der, mätt af beröm, tadel, nöjen och guld, likgiltigt mötande alla de lorgnetter och theaterkikare, som riktas mot honom.

253 Vi föreställa oss vanligen celebriteterna i den nya franska literaturen som unge, elegante parisare, och vi finna dem till större delen öfver femtitalet. Alexandre Dumas är 52 år, Emile Augier 55, Octave Feuillet 65, Jules Sandeau äfvenledes 65 år, Ernest Legouvé 69 år. Detta påminner om de 90-årige amiralerne i engelska amiralitetet, som funno det alltför vågadt att anförtro befälet öfver Östersjöflottan åt en sådan pojke, som Napier, hvilken endast uppnått den omogna åldern af 62 år. De nämnde författarne räknas ock bland franska akademins hoppfulle ynglingar. Ty, för att icke tala om Jules Favre och Marmier, som knappt uppnått en stadgad ålder vid sina 67 år, räknar nära hälften af akademins ledamöter sina 70 och deröfver, såsom Nisard 70, Hugo 74, Dupanloup 74, De Sacy 75, Thiers 79, Mignet 80. Akademins senior, Patin, dog nyss vid 83 års ålder. Medeltalet af nuvarande ledamöternes ålder är något öfver 66 år. De odödlige böra haft tid att svalka sin ungdomsifver, men åtminstone Victor Hugo behöfver ännu 20 år för att lugna sig: nu beter han sig som en skolpojke.

254 Seancens främsta intresse bestod i utdelningen, icke blott af dessa literära priser, som äro så eftersökta som hallstämplar för blifvande snillen, utan ock af de s. k. dygdepriserna, det Montholonska och andra. Intet menniskoverk är fullkomligt, ej ens detta, men oändligt välgörande kännes det att stundom se de mest blyga, de mest obemärkta förtjenster på detta sätt framdragas i ljuset och få ett oväntadt erkännande. Ett af de största priserna – jag tror det var 3 000konsekvensändrat/normaliserat francs – tilldelades i år en fattig tvätterska, glömd af verlden i en vrå af Bretagne. Hon har i många år ödmjukt och kärleksfullt, ensam med sina händers arbete, underhållit sina gamla föräldrar, sin sjuke man och sina fyra barn, aldrig klagat, aldrig knotat, ständigt haft ett råd eller en glad tröst åt andra olyckliga, och nu säger Frankrike till henne, i verldens åsyn, genom sin akademi: du är min värdiga dotter; mottag detta bevis af min aktning! Hvarför neka sig andra länder denna ädla fröjd, att sålunda erkänna en obemärkt dygd?

255 Ernest Legouvé uppläser stycken af ett prisbelönt poem öfver presidenten Lincoln. Det är republik uti dessa verser, det är demokrati, men äfven en ungdomsglöd, hvars öfvermått svalkas af uppläsarens fulländadt akademiska föredrag. En svag applåd belönar poemet – eller föreläsaren – och åhörarne mönstra, i det de skingras, de odödliges leder.

256 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 17/3 1876:|64 1|

XVIII. Att bo i Paris.

257 Många utländningar, deribland äfven nordbor, nedslå för längre tid sina bopålar i Paris; icke få qvarstadna der för alltid. Den ena qvarhålles af nöjet, den andra af vetenskapen, den tredje af konsten, den fjerde af politiken, den femte af handeln och industrin, den sjette af allt det rörliga lif, alla de ständiga omvexlingar, alla de rika ämnen för eftertanken och lefnadserfarenheten, som verldsstaden har att erbjuda. För den, som icke är fastare bunden vid hemlandet och har tillräckliga medel, tillräcklig frihet att välja boningsort, är en längre vistelse i Paris förenad med många fördelar, utan att derjemte sakna åtskilliga olägenheter. Se här först hvad man icke skall söka i Paris, emedan man söker förgäfves.

258 Man skall icke der söka ett godt, jemnt och sundt klimat, ty pariserklimatet saknar alla dessa egenskaper. Det är hett om sommaren, kallt om vintern, ostadigt under höst och vår samt alla årstider besväradt af de på natten uppstigande töcknen från Seine och Marne, två grunda, gyttjiga floder. När härtill komma bristfälligt inredda rum för vintern och en så ofantlig menniskomassa, skulle Paris vara en af de osundaste boningsorter, derest icke de stora öppna platserna, de breda boulevarderna, gatornas sköljning och det i alla rännstenar strömmande friska vattnet på sednare tider betydligt minskat sjukligheten och dödsnummern. De franske läkarne afsluta sin medecinska kurs på 3 à 4 år och gå derföroriginal: derrför med nog klen underbyggnad till sin första praktik, men sedan de köpt sig erfarenhet med några hundra menniskolif, blifva de flinka och röja ofta den säkra blick, som bland artisterne utmärker den franske tecknaren.

259 Vidare skall man ej i Paris söka ett hemlif, så framt man ej för det med sig, ty lika litet, som ordet hem finnes i franska språket, lika litet finnes detta begrepp i en fransmans föreställning. Chez soi betyder helt enkelt att icke vara hos andra och au logis att ej befinna sig utomhus. Herrarnes klubbar, arbetsrum och sport, – damernas promenader i vagn, besök i butikerna eller theatrarna, ofta äfven i en välgörenhetsförening, – barnens pension och besök i hemmet en gång i veckan måste här ersätta nordbons trefna familjekretsar. Nyårsdagen är årets enda familjefest. Resten af året göras visiter – och visit är ett ord, hvars betydelse endast här kan uppfattas i hela dess vidd.

260 Slutligen skall en främling i Paris öfvergifva allt hopp att synas, att utmärka sig, att förvåna verlden med sin berömda eller lysande personlighet. Valet står honom visserligen fritt, att ådraga sig ätlöje genom något rätt bizarrt, något rätt dumt, eller att i bästa fall, om han är shack af Persien eller naboboriginal: nabol från Indien, begapas som en markatta; men för öfrigt må han lemna ärelystnaden hemma. Undantag finnas, hvilka hitkommit med två sous i fickan och återvändt som millionärer, eller börjat med att renskrifva noter och slutat som glänsande literära storheter. Regeln är dock, att ingenting mera förvånar detta pariserfolk, som dagligen ser framför sig den mest brokiga profkarta på menniskolifvet. Särskildt göra sig nordiska damer ofta ett onödigt bekymmer för hvarje småsak i toiletten, af fruktan att synas urmodiga. Det är endast vissa mönsterdockor – och dessa icke alltid de aktningsvärdaste – som affektera att i alla detaljer vara en modeplanche, haute nouveauté. Öfriga damer, äfven af bästa ton, följa modets allmänna reglor, men variera detaljerna.

261 Är man således beredd att i vissa delar korrigera öfverdrifna föreställningar, finner man deremot i Paris många och väsendtliga fördelar, som få boningsorter i samma grad erbjuda. Paris delar med andra stora städer det vigtiga företrädet, att hvar och en kan lefva efter sin smak och sina tillgångar. Hvar och en kan, med en sällsynt och afundsvärd frihet, välja sitt umgänge, sin arbetsordning, sin matordning, sin toilett, sina nöjen, larmet eller lugnet, menniskohvimlet eller ensligheten. Här finnas, några få steg från det mest döfvande buller, de mest tysta och ensliga fristäder för dem, som älska att draga sig undan från verldens brus. Midtigenom denna flärdens och nöjenas hufvudstad gå stora, mäktiga lifsådror af ett kristeligt troslif och kristliga dygder. Hvarje trosbekännelse, hvarje andligt behof kan här finna näring och tillfredsställelse, endast de veta att uppsöka källorna, som obemärkta uppspringa i bottnen af dettaoriginal: betta menniskohaf. Oerhördt rika bibliothekeroriginal: bidliotheker och samlingar af alla slag stå beständigt och utan afgift öppna för dem, som älska att intränga i vetenskapens eller konstens mysterier; lånbibliotheker af många tusen volymer kosta deras prenumeranter 5 francs i månadenoriginal: månagen och 30 francs om året. Tidningar af alla färger och allt slags innehåll, jemte en rik penniliteratur och billiga kopior eller afbildningar, sörja hvar dag för de mest olika behof. Populära föredrag och förevisningar omvexla med skolor af alla slag och strängt vetenskapliga forskningar. I nöjenas vidsträckta skala finnes en mångfald af variationer från det lägsta lättsinne till de ädlaste konstnjutningar. Folkhvimlet, sederna, passionerna, domstolarna erbjuda hvar dag något nytt – och för den, som vill, något lärorikt – i denna ständigt brusande ström, der den ena menniskovågen beständigt aflöser den andra, så att, medan tidningarna för i dag afspegla det som hände i går, tillhör det, som hände i förrgår, redan en aflägsen forntid. När man härtill lägger att verldshändelsernas trådar sammanlöpa här som uti en central telegrafstation och att idéernas blixtar oupphörligt korsa hvarandra på denna omtöcknade horizont, så torde man mindre strängt bedöma dem, hvilka, med frihet att välja, utse Paris till sin boningsort.

262 När man hör omtalas den eller den, som förslösat ofantliga summor i Paris eller som icke undgått stora depenser för ett i hans tanke visst icke öfverflödigt lefnadssätt, gör man orätt i att antaga detta som regel. Behofvet är ett elastiskt ord. Medan den ena »behöfver» 100 000konsekvensändrat/normaliserat francs, den andre måhända 20 000konsekvensändrat/normaliserat, lefver den tredje med 5 000konsekvensändrat/normaliserat och den fjerde med 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året. I en stad, der rikedom och fattigdom stå så nära hvarandra, är det naturligt, att konkurrensen sörjer för båda och att utgifterna, om de vilja, kunna rätta sig efter tillgångarne. I normala förhållanden komma och gå beständigt 50 à 60 000konsekvensändrat/normaliserat främlingar i Paris, och dessa främlingar depensera mycket, för att njuta och se mycket på kort tid. Men det franska folket, och särskikdt pariserfolket, är ett sparsamt och praktiskt folk, som kan slösa, när det har råd, men också spara, när det icke har råd, och vanligen aflägger en sparpenning hvarje år. Det finns således ett Paris för främlingen, och detta Paris är dyrt, men ett annat Paris, för parisarne sjelfve, och detta är billigt. Det beror då på hvilketdera man väljer.

263 Antag t. ex., att en finsk familj bosätter sig för en vinter i Paris. Första frågan blir då: huru mycket vill ni depensera för 6 månader? Svarar ni 20 000konsekvensändrat/normaliserat francs, så kan ni omöjligen etablera er i främlingarnes Paris, i någon af de fashionabla stadsdelarna på högra Seinestranden, i närheten af de finaste boulevarderna, de största theatrarna, eller ock i bankirernes och prinsarnes högqvarter vid avenyerna i närheten af Arc d'étoile. Ni skall der finna all tänkbar komfort, elegans, sport och storstadslif, men ni måste då väl beräkna utgifterna, ty det är, efter regeln, icke med 20 000konsekvensändrat/normaliserat francs, utan med 40 000konsekvensändrat/normaliserat, 60 000konsekvensändrat/normaliserat eller 80 000konsekvensändrat/normaliserat man i dessa dyra stadsdelar köper sig en vinter bland samhällets grädde. Våning, betjening, vagn, bord, toilett kunna lätt inom tre månader uppsluka hela er reskassa, och hvad återstår då för nöjen t. ex. för en loge i Grande opéra à 120 francs för qvällen?

264 Antag emellertid, att ni ej vill depensera mer, än t. ex. 1 000konsekvensändrat/normaliserat francs i månaden, allt inberäknadt; hvad gör ni då? Ni inlogerar er några dagar i ett hotel, uppsöker den parisiska medelklassens Paris och inrättar er der beqvämt, men praktiskt. En välmöblerad våning af 3 à 4 rum på venstra Seinestranden kostar er 200 francs i månaden; ni kan få den billigare, men ni gör med rätta afseende på läget och vill bo nära quaierna, derifrån ni öfver broarna har blott några steg till centralpunkterna. Ni bor i en tyst stadsdel, omgifven af lärde, konstnärer och en bildad medelklass; ingen stor trafik, inga lysande butiker framför edra fönster, men allt hvad ni behöfver finnes vid egen gata. I dessa delar af Paris bor man nu billigare än i Helsingfors, men oändligt mycket komfortablare. Fransmannen är en mästare i att inrätta sig beqvämt i ett trångt utrymme. Med sin goda smak och sin förmåga att använda allt, placerar och sammanbinder han rummen just som de böra vara, begagnar alla vinklar, nicher, golfytor, väggytor och får på detta sätt trifsammare i sina 3 eller 4 rum, än vi uti mången af våra större våningar om 6, 7 eller 8 sådana. Det är sannt, att han icke i denna lokal kan emottaga en så talrik societé, som vi bruka, men det kommer också aldrig i fråga. En familj af medelmåttiga vilkor har sin salon, sin sängkammare, sitt arbetsrum, tambur, kök; – möjligen barnrum. Matsal kommer sällan i fråga, och för domestikerna är en alkov arrangerad i köket.

265 Inrätta er i en sådan våning, låt hembära er middag, men sörj sjelf för det öfriga; ni kan få betjening i huset, om ni icke sjelf medfört en sådan. Allt underlättas genom det färdiga skick, hvari man köper alla förnödenheter. Kaffet är malet och brändt, sockret hugget, fågeln plockad, biffsteken bultad, kottletten färdig att läggas i stekpannan, kall mat skuren och i ordning att uppläggas, vattnet tappas ur kranen; kolen, ljusen, brödet och mjölken, grönsakerna upphämtas till er när och huru ofta ni behagar befalla; äfven tvätterskan niger, när ni så önskar, vid dörren. Huru mången af våra husmödrar skall icke afundas er dessa beqvämligheter!

266 Man skulle göra parisaren orätt, om man frånkände honom detta födgeni, som begagnar tillfället att med största artighet preja en främling, när han så kan, hvarför ock prutsystemet florerar i de flesta butiker. Det är således sannolikt, att ni får betala lärpenningar, men om en månad skall ni känna ert folk. Konkurrensen här är så enorm, att de flesta varor kunna fås till billiga, stundom fabelaktigt låga priser, endast man vet hvar man skall söka dem. Dyra äro i Paris endast artiklar för lyxen och modet, vare sig rum, matvaror, nöjen, toilett eller annat mer, hvarom fåfängan eller njutningslystnaden dagligen kapplöper. Nästan allt öfrigt är billigare än hos oss; kanske med undantag af toiletten. Huru mången medellös student spisar icke här sin ordentliga middag med soppa, bröd, två stadiga rätter och vin för 80 àkonsekvensändrat/normaliserat 90 centimer! Och vill man – för att blott nämna ett exempel – spisa uti Palais royal, har man att välja mellan restaurationer från 1 franc 60 centimer ända till 20 francs med vin; men med måttliga lefnadsvanor lemnar man de förra lika belåten, som de sednare.

267 Det, som fattas oss i norden, är visserligen »mängden som gör det», men kanske i än högre grad spekulationsdrift och praktisk formåga. Båda finnas i hög grad i Paris, konkurrensen kommer dertill, och se der orsaken, hvarför man i en stad, så högt beskattad, som Paris, likväl kan lefva billigare och beqvämare, än i vår finska hufvudstad, hvilken för närvarande är en af de dyraste i Europa, utan att, som andra dyra orter, kunna i ersättning bjuda en stor stads mångfaldiga fördelar.

268 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 27/3 1876:|71 1|

XIX. Nordbor och nordiska varor i Frankrike.

269 Alla de nordiska folken hafva en naturlig dragningskraft till södern. Hemma göra de sig de mest öfverdrifna illusioner; borta ha de mycket att klandra vid jemförelsen med hemlandet, men åter hemkomna, upphöjaoriginal: udphöja de ånyo söderns behag, seder och företräden på bekostnad af eget land. Det aflägsna synes alltid bättre än det näraliggande; det, som är, underskattas alltför ofta vid jemförelsen med hvad det kunde vara.

270 Af de nordiska folken resa ryssarne mest, hvartill de ock torde ha bästa råd, och måhända norrmännen – medeltidens store resenärer – minst. Svenskar och danskar finnas öfverallt, och sedan början af Alexander II:s regering kan man nästan säga detsamma om finnarne. Tyskland, Frankrike och Italien äro, som under folkvandringsperioden, nordbons egentliga promenadplatser; dernäst England och Belgien, men af öfriga europeiska länder är det endast Österrike och Ungern, mera sällan Nederländerna, Spanien och Portugal, som hedras med besök från norden. Grekeland och orienten besökas af ryssar, men skandinaverna ha förgätit Myklagård.

271 Nordiska resande kunna fördelas i fyra bataljoner: 1) vetenskapsmän och konstnärer; 2) affärsman och sjömän; 3) turister samt 4) sjuklingar. Alla dessa bataljoner marschera ut i fält med deras särskilda tågordning och taktik. Vi skola nu tala endast om dem, som hamna i Frankrike, enkannerligen finnarne.

272 Bataljonerna 1 och 3 marschera naturligtvis på Paris, medan n:o 2 fördelar sig på Paris och sjöstäderna samt n:o 4 uppsöker Pyrenéerna eller Medelhafvet. De svenske affärsmännen äro ganska talrika i vinorterna, särdeles i Marseille och Bordeaux; finska handelsmarinen besöker jemte dessa städer, Cette och Havre m. fl. Då Finland icke har egen handelsflagg, känner man ingen skilnad mellan finska och ryska fartyg. I en Marseillertidning lästes nyligen en icke särdeles uppbygglig notis om »ryska» fartyget India i Marseilles hamn, nemligen huru två af dess matroser en afton råkat i träta, dervid den ene gaf den andre ett knifhugg. India tillhör, om jag ej misstager mig, Jakobstads handelsflotta och gaf härmed fransmännen ett prof af österbottniska hemseder. Mycket oftare göra finska fartyg heder åt ryska flaggan, som förutan dem skulle vara föga bekant i vestra Europa.

273 Medan danskar och norrmän i allmänhet lefva sparsamt, utströ ryssar och svenskar mycket penningar i Paris. Finnarne sakna icke lust, men desto mera förmåga, att göra sammaledes. De lycklige landsmän, som äga båda delarne, underlåta sällan att bo i de dyraste stadsdelarne och profva de dyraste nöjen och restaurationer, för att åtminstone kunna säga sig ha varit med om någonting extra fint. När kassan är slut, finnes ännu en vexel qvar för jernvägsbiljetten. Desse våra glade landsmän, – om de än ej kunna mäta sig med »la jeunesse dorée» – tro sig ej nog dyrt kunna köpa äran, att åtminstone några dagar anses för engelsmän.

274 Det finns andre landsmän, som göra nödvändigheten till en dygd och, om de än icke neka sig alla nöjen, dock lefva mycket anspråkslöst i det stora Paris. Dit höra våra vetenskapsmän och konstnärer, hvilka stadna en längre tid qvar och lära sig den i Paris så behöfliga konsten att uppsöka de billiga priserna. Det finns målare, målarinnor, sångerskor, hvilka i sina små vindsrum, med deras billiga restaurationer o. s. v. knappt unna sig andra nöjen, än dem som räknas i sous och depensera måhända hundra francs i månaden. Man kan i Paris se och lära mycket för intet. Språket gör kanske i början något bryderi, men man lär sig snart det nödvändiga, som är litet nog, och jag känner en, som i två år hjelpte sig fram med orden côtelette och beefsteak.

275 En nykommen finne i Paris liknar andra främlingar deri, att han går och gapar in i butikfönsterna, stadnar för att betrakta hvarje monument och vid hvarje gathörn rådfrågar plankartan. Men en landsmans vana ögon igenkänna äfven af andra tecken hans nationalitet. Ser man en herre stadna midti folk strömmen på en trottoir, för att beundra något, som han finner märkvärdigt, och dervid med största lugn mottaga hundra puffar af dem, hvilka han står i vägen, kan man bereda sig på att helsa en landsman. Ser man en annan glömma hatten på hufvudet i en teater, när ridån gått upp, och med samma orubbliga lugn afhöra tre eller fyra snäsande uppmaningar från sina grannar, innan han kommer sig för att aftaga sin hufvudbonad, kan man likaledes vara säker uppå att hafva en finne framför sig. Ser man någon betala en oförskämd räkning i en restauration och efteråt grondera deröfver för sig sjelf, är det också en finne. Möter man i trappan till en coiffeur en finrakad och finfriserad herre med söndriga handskar, dammiga stöflar och slitna knapphål, är det likaledes en lands man, som endast medhunnit början till en ny yttre menniska. Hör man någon fråga en annan om vägen, få svar och vända sin vägvisare ryggen, utan att säga så mycket som tack, är det utan allt tvifvel en finne. Trampar någon i trängseln ett fruntimmer på foten, utan att säga: pardon, madame! – eller sitter en herre bredt i en omnibus eller en jernvägskupé, medan ett fruntimmer står och söker förgäfves en plats, är det högst sannolikt äfven en finne, så framt det ej är en engelsman eller amerikanare. Utlänningen i allmänhet och fransmannen isynnerhet, har en afgjord benägenhet att anse resande finnar för engelsmän, hvilket smickrande misstag tyckes antyda en viss hemlighetsfull frändskap mellan dessa båda nationer. Råkar vår resande landsman ännu dertill visa sig i grå rock, hög hatt och hvit halsduk, är misstaget oundvikeligt. Och detta kostar vid några tillfällen så märkbart, att man icke nog kan afråda resande landsmän från dessa vådliga och förvillande yttre igenkänningstecken på en milord, som hela verlden är benägen att plocka.

276 För att göra våra landsmän rättvisa, måste man dock erkänna, att regeln tål vissa undantag. Det finns sådane, som man i språk, drägt och seder skulle ha svårt att skilja från fransmän. Det finns andra, som med otrolig möda och kostnad söka öfverträffa sjelfva fransmännen i belefvenhet, hvilket tager sig muntert ut, och hvilka, i samma ögonblick de gifva sin hyrkusk en örfil, säga till honom: s'il vous plait, monsieur.

277 Ryska lädervaror, eller sådana som föregifva sig vara det, äro mycket utbredda i Frankrike. Ända ned vid Medelhafvet kan man få pressad rysk kaviar för 3 francs dosan och rysk hümmel för 8 francs buteljen. Svenska handskar äro öfverallt ryktbara och efterfrågade. De svenska säkerhetständstickorna fortsätta sin eröfringsbana allt längre söderut, under den skyddande egiden af ett franskt bolags stämpel. I Paris ha de länge funnits: sista höstas hade de uppnått Lyon och i Februari månad Medelhafvet. Deras minutpris är detsamma som betalas för dåliga franska tändstickor, eller 10 centimer lådan. Det är samma eröfringståg, som nyligen afsomnade Hampus Oldenburg engång ville bereda de Björneborgska tändstickornaoriginal: tändstickörna, men olyckligvis började han med att sända dem till Godahoppsudden och Java, i stället för att nöja sig med det gamla Europa.

278 Hvarje sådant fabrikat är en lexa i geografin. Förgäfves ser man sig om efter en enda finsk vara, som skulle gifva fransmannen någon föreställning om att ett land som vårt har sin plats på Europas karta. De plankor och bräder, hämtade från Marseille, hvilka hvar dag utskeppas vid hamnarna i Nizza och Cannes, för att göra tjenst i de under byggnad varande praktfulla villorna, äro sannolikt till stor del vuxna i Finlands skogar. Men de berätta ingenting om sitt fädernesland. De äro köpta under rysk flagg, således ryska varor, och Ryssland sträcker sig från Östersjön till Amur, Ryssland är det ofantliga, stora, obekanta X på Europas karta, hvari Finland försvinner som en töckenfläck uti verldsrymden.

279 c. v. c.

Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 4/4 1876:|78 1|

XX. Den franska dagordningen.

280 I början på 1850 talet företogo sig omkring tjugu familjefäder i Helsingfors att försöka införa den franska middagstimman, till en början kl. 5. Hvarochen förband sig att göra försöket hemma hos sig, men för att bättre inkomma i vanan och meddela hvarandra resultaterna, beslöto de sammansvurne dessutom att hvarje thorsdag kl. 5 äta middag tillsamman i dåvarande Hôtel S:t Petersburg i Cargerska huset.

281 Till en början voro dessa gemensama middagar mycket glada och ganska mangrannt besökta af de sammansvurne. Aptiten var förträfflig, lynnet likaså; matsedeln omvexlande fransk och finsk, soppan alltid först, men gröten fick sin plats enligt landets sed. Efterhand deserterade en och en i sender af förbundsbröderne. Om en månad hade antalet minskats till hälften, om två månader återstodo knappt 3 eller 4, som höllo ut med finsk envishet; men när slutligen endast två återstodo vid middagsbordet, beslöto dessa två att icke riskera en ytterligare förminskning, hvarefter middagarne kl. 5 den gången hade en ände.

282 Det befanns nemligen, att resultaterne i hemmet icke motsvarat förhoppningarna. Ej utan motstånd underkastade sig husmödrarna – och hvad värre var, köksorna – besväret att engång inkommoderaoriginal: inkommdera sig på denna ovanliga timma, men efter detta första försök lyckades endast två eller tre få ett annat i gång. De fleste kunde på sin nya middagstimma tillämpa visans ord om minuten: »dess början var också dess slut». Motståndet i den husliga kretsen understöddes af husets närmaste vänner och blef slutligen oöfvervinnerligt. De förmätne reformatorerne af en finsk sedvana hade vågat sig in på ett fält, der äfven den tappraste slutligen måste blifva besegrad.

283 Men hvad desse icke förmått i ett drag genomdrifva, det genomdrifver småningom, steg för steg, tidens sed. Sedan 100 år hade middagsmåltiden hos medelklassen, hvarom här blott är fråga, redan år 1850 framskjutits åtminstone 2 timmar. Efter 1850 har den ytterligare framskjutits åtminstone en timma, och vid slutet af detta århundrade skall den, om samma progression fortfar, ungefär ha uppnått den tidpunkt, som de sammansvurne i Hôtel S:t Petersburg föresatt sig.

284 Man skulle således tycka, att reformatorerne kunde gifva sig tålamod och invänta sin tid. Men beklagligen medför öfvergångstiden åtskilliga svårigheter. Den fordom brukliga middagstimman kl. 11, 12 eller 1 hade den stora fördelen att afdela arbetsdagen i två ungefär lika stora delar med utrymme för både förmiddagens och eftermiddagens göromål, hvarför den ock med rätta bibehålles af arbetsklassen. Men den nu inom medelklassen varierande middagstimman kl. 2, 3 eller ½4 är i detta afseende mycket olämplig. Förmiddagen utsträckes på bekostnad af eftermiddagen, som blir så kort, att ett arbete knappt begynnes, innan qvällen är inne med sina fordringar för familjen och anspråk för sällskapslifvet. Emedan då månget arbete ej hinner slutföras för dagen innan kl. 8 eller 9 på qvällen, samlas man icke heller förr i sällskapskretsarna, hvaraf följden just blir detta nattvak, som man gerna vill förebrå den senare middagstimman

285 Det är sannt, att i Frankrike och i alla länder, som derifrån hemtat ett föredöme, nattvaket är allmänt ibland de högre och högsta samhällsklasserna. Men orsaken bör icke sökas i den sena middagsmåltiden, utan i klimatet, som uti sydliga länder försvårar arbetet och sällskapslifvet under de heta timmarna midtpå dagen. Medan arbetsklassernas starkare nerver uthärda värmen, öfverlemna sig de bildade klasserna denna tid på dygnet åt hvila och overksamhet, för att på qvällen och natten åter känna lifsandarna uppvakna. Denna omvända, men för södern naturliga dagordning har sedermera, utan rimligt skäl, funnit insteg äfven i norden, alldeles på samma sätt, som Frankrikes moder alltsedan Ludvig XIV:s tid, med alla sina dårskaper, utbredt sig öfver verlden.

286 Den franska arbetsklassen börjar, alldeles som vår, sin dag kl. 5, 6 eller 7 på morgonen, äter sin frukost kl. 8, sin middag kl. 12 eller 1, sin qvällsvard kl. 6, 7 eller 8. De högre samhällsklasserna – hvilka börja sin dag mycket olika, från kl. 7 och 8 ända till kl. 12 och 1 – frukostera alltså när arbetsklassen äter sin middag och dinera när denna superar. Vill man således ändra måltidernas namn och kalla frukosten kl. 12 middagsmåltid samt middagen kl. 6 aftonmåltid, så har man ungefär återvändt till den gamla goda sedenoriginal: sedan för hundrade år sedan, och äfven den mest konservative beundrare af den gamla ordningen borde finna sig tillfredsställd af en sådan förändring.

287 Det är sannt, att middagen då blefve en lätt måltid och qvällsvarden dagens stadiga mål. Men om något vore en fördel, så vore det väl att icke, såsom vi göra, afbryta den bästa arbetstiden med en måltid, som gör oss åtminstone för ett par timmar oförmögne till arbete, utan hellre spara detta stadiga mål till dess dagens arbete har sin ände. Intagen kl. 6, kan aftonmåltiden icke skada någons helsa eller nattro, såsom nu sker med våra supéer eller stadiga aftonmål.

288 Nattvaket behöfver lika litet följa med denna förändring, som det följde med våra förfäders lefnadsordning. Efter kl. 6 tillhör den flitige husfadren sin familj och sina vänner, åt hvilka han ostörd kan egna qvällens öfriga timmar. Medan vi nu beräkna tiden från kl. 9 till 12 för det egentliga sällskapslifvet, skulle samma tid upptaga qvällen från kl. 7 till 10. Och för dessa aftoncirklar ha vi något att lära af franskaoriginal: franska, medelklassen hvars umgängeslif, när man afräknar vissa sällsynta »stortvätter», är sparsamt och enkelt. Vänner, som samlas sedan de nyss förut intagit en stadig måltid, hvarken behöfva eller förvänta någon rikligare undfägnadoriginal: undfägrad, än sin kopp thé eller ett glas, om man vill. Men vänner, som samlas fem, sex eller sju timmar efter sin måltid, känna behof att stärka sig med en ny och förvänta någonting ditåt. Se der orsaken, hvarför alla försök att, med vår vanliga dagordning, införa hos oss den enkla aftoncirkeln med thé misslyckats och gifvit anledning till klander.

289 För 13 eller 14 år sedan föreslog någon skämtare, som ej hyste stora förhoppningar om våra landtdagar, att ett af de vigtigaste (och naturligtvis oskyldigaste) föremålen för ständernas öfverläggningar borde blifva den föreslagna nya middagstimman kl. 5 eller 6. Det var i sjelfva verket att tilltro Finlands ständer en vidsträcktare befogenhet, än någon annan lagstiftande församling i verlden. Men om ett samhälles sed sålunda visar sig mäktig nog att i vissa fall trotsa hvarje lagstiftning, såsom den i andra fall är nog envis att trotsa hvarje förnuftsskäl, så är den icke nog mäktig att trotsa tiden. Engång rubbad ur sin naturliga jemnvigt, måste dagens lefnadsordning, alldeles som vattenytorna, beständigt sträfva att återvinna denna jemnvigt, om det ock skulle ske genom en cirkelgång öfver urtaflan, dygnet alltigenom. Middagsmåltiden – d. v. s. den naturliga gränsen mellan förmiddag och eftermiddag, morgonarbetete, dagarbete och qvällshvila – måste, till följd af en naturlag, alltmera framskjutas, till dess att den återvunnit sin af solen och kroppsfunktionerna betingade ursprungliga ståndpunkt, det är klockan 12. Man har sagt, att rörelsen går med solen från öster till vester, så att slutligen presidenten i Förenta Staterna »äter sin middag dagen derefter». Vi begära ingenting bättre: – det är som vid den nya stilens införande; man hoppar icke öfver 11 dygn, men öfver ett halft. Och så länge kan Europa svälta.

290 Denna rörelse framåt, som gör dagordningen till en tidsfråga i alla afseenden, gör också, att hvarje ordande derom synes temligen öfverflödigt. Men der råkar en oändligt vigtig omständighet blanda sig med i spelet, nemligen dagens arbete. Man behöfver icke resa långt utom vårt lands gränser, för att öfvertyga sig om huru litet vi arbeta, i jemförelse med tyskar, fransmän och engelsmän, det vill säga i jemförelse med de rika nationerna. Fåfängt vilja vi tillskrifva deras rikedom och vår fattigdom endast naturförhållanden. Huru mycket dessa än må medverka, är det dock ganska visst, att endast arbetet skapar den verkliga och varaktiga rikedomen samt att derför en jemförelse mellan oss och dessa nationer nödvändigtvis leder till att antaga ett plus af arbete på deras sida och ett minus på vår. Detta innebär, att medan vi arbeta, låt vara 8 à 9 timmar om dagen, arbeta tyskar, fransmän och engelsmän 10 à 12 timmar om dagen i medeltal. Och dessa en, två eller tre timmar om dagen mer eller mindre utgöra i sjelfva verket en så ofantlig skilnad i nationalkapital, att vi utan öfverdrift kunna säga: Frankrike har betalat sina miljarder till Tyskland genom att arbeta en timma mera om dagen.

291 Betraktad ur denna synpunkt, får den skenbart så obetydliga frågan om lefnadsordningen en annan betydelse för de samhällsklasser, den möjligen gäller, och förflyttar sig från konvenansens område öfver på nationalekonomins. Att följa den dit, blir alltför vanskeligt. Icke heller lärer någon bestrida katekesens mening, att »vattnet allena verkar det visserligen icke». Den hedervärde beqvämlige medborgaren torde fortfara med sin beqvämlighet, när helst han än spisar sin aptitligaoriginal: aptitliliga middag. Men ett nytt slägte uppvexer, inom hvars leder en ny sed kan framkalla ett nytt arbete. Och det är på tiden, att vi icke längre förblifva Europas svältingar.

292 Det vore måhända skäl, att vid utställningen i sommar äfven framvisa en tablå öfver vissa embetsverks arbetstimmar för dagen. Af alla glädjande framsteg, som vi nu hoppas kunna uppvisa, skulle likväl intet vara af större betydelse, än om vi kunde intyga, att vårt folk arbetar en timma mera om dagen, än förr.

293 c. v. c.

 

 

  1. *)En kilometer = icke fullt en rysk verst.
  2. *)Omkring 100 val, der ingen fick tillräcklig majoritet, skola omgöras d. 5 mars.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil