Nya Imperial Törnrosen

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 7/11 1849:|88 5|

Literatur.

Nya Imperial Törnrosen,

1 eller som titeln rätteligen heter: »Törnrosens Bok, Imperial Octav Upplaga, Andra Delen», är ett nyss i Stock|88 6|holm utkommet arbete af C. J. L. Almqvist, hvilket med så mycket större nyfikenhet motsetts, som man icke utan skäl ansett den första delen af samma arbete utgöra kulminationspunkten af den berömda författarens diktareskap och Almqvist sedan dess utgifvande i flere sina nyare arbeten nedgått vida under sig sig sjelf. Bedrager icke det första intrycket, så består Almqvist i sin nya imperialrosoriginal: imperialaros på ett lysande sätt den vådliga jemförelsen med sina förra arbeten, och detta sednaste kommer sannolikt att åter rena hans skaldenamn från de fläckar af eget förhastande och ovänners hån, hvaraf det en tid bortåt fördunklats. Vi vilja dermed icke hafva ansett den nya imperialrosen utvisa att Almqvists ovanliga produktiva förmåga qualitativt fortfar att vara lika beundransvärd som tillförene; mycket förråder, att de bästa stycken i denna andra del tillhöra ett redan förgånget stadium af hans skaldelif, att de, med ett ord, äro, åtminstone till uppslaget, reminiscenser från hans tidigare år.

2 Men ... hvarje omdöme är ännu för tidigt. Äfven förf:s bekante ovän i Post- och Inrikes Tidningar, hvilken, att börja med, alldeles falskt citerat förf:s uttryck »grubbel, reflexiva funderingar, halfvakna, halfkloka tokerier» såsom arbetets sjelfkarakteristik – äfven han har besinnat sig, innan han gifvit sig åstad med försöket att bedöma detta på 400 tvåspaltiga sidor i tätt tryck och stor oktav utkomma – således äfven qvantitativt innehållsrika – arbete. Vi inskränka oss här till en anmälan af innehållet samt korta utdrag.

3 Rubriker och namn äro fantastiska, som vanligt hos denne författare. Först komma 50 s. k. Songes, små musikstycken med både noter och ord, än solopartier, än duetter, än trios, än qvartetter, stundom med, men oftast utan pianoforte-ackompagnement. Alla dessa Songes eller drömmar äro utförda i gula salongen af Hr Hugo Löwenstjernas jagtslott, der de utgjort ett slags tableaux vivants med musik vid ljussken och bakom en florsridå. Alla förråda de samma svärmande romantiska lynne, som deras föregångare i första delen.

4 Derefter följer »Lifvets Hjelp», en uppsats på poetisk prosa i samma stil som »Menniskans Stod».konsekvensändrat/normaliserat Den består af tre böcker om nio kapitel hvardera; första boken afhandlar »de två grunderna», kärleken och arbetet; den andra innehåller sammanställda »Ord af Christus»; tredje boken, »Arbetets ära»,konsekvensändrat/normaliserat är under samma titel särskildt utgifven.

5 Tredje dikten heter »Gianera»,konsekvensändrat/normaliserat en spansk legend. Den fjerde bär rubriken »Mythopoiesis» och sönderfaller åter i tre skilda berättelser: 1) »Amauros Chrysornis eller Guldfågel i Paradis»,konsekvensändrat/normaliserat utgående från den bekanta ryska legenden om paradisfågeln; 2) »Rosaura eller sagan om behagets vingar»,konsekvensändrat/normaliserat hållen i sagans lynne, full af trolleri, äfventyr och skönhet, samt 3) »Arctura eller sagan om Grimur Galt»,konsekvensändrat/normaliserat en vikingadikt från Irland, England och Bretagne.

6 Fjerde stycket utgöres af en »Minnesfest den 1 April»tillagt av utgivaren firad i Herr Hugos akademi med ett tal öfver Asaskalden Pehr Henrik Ling. Denna framställning leder talet på den skandinaviska fornåldern, och med anledning häraf följer nu en rad af fornskandinaviska vikingasagor: »Sviavigamal» med dess sinsemellan sammanhängande berättelser »Håtuna-»,konsekvensändrat/normaliserat »Sigtuna-»,konsekvensändrat/normaliserat »Valtuna-» och »Odensala-sagor»tillagt av utgivaren. I samtliga dessa förekomma, jemte skandinaviska personligheter, äfven finska, i den trollska fiendtliga dager, hvari den svenska forntiden betraktade dem.

7 Sista stycket i detta rika häfte är en dramatiserad persifflage öfver »Den sansade kritiken», hvilken naturligtvis anser både Almqvist och hans arbeten ytterst underhaltiga.

8 Här följa som profstycken några Songes, hvarvid bör märkas, att de med citationstecken utmärkta styckena utgöra ord till de medföljande musiknoterna.

XLVI. Arrasmiha Smultronplockerskan.

9 Den sköna, men osynliga Rosaronchis hade, under sin gång genom skogen Grajos i Guadarramabergen, med en stöt af sin lilla tåspets skapat en brunn i turkoshällen, för att dermed göra nejdens folk en glädje. Alla oskyldiga ögon sågo i brunnen den klaraste mjölk; och när ärliga vallhjon upphämtade den med obrottsliga händer, fingo de der ofvanpå den ypperligaste grädde. Men alla skurkar och andra nedrige, som kommo dit, kunde i brunnen omöjligt finna annat än det bäskaste tjärvatten.

10 Detta är orsaken hvarföre inga skälmar trifdes i Guadarramas skogar, emedan de fruktade för trolldomen. Men desto flera vackra gossar blåste der på sina kohorn; och huru många täcka vallflickor knäböjde vid källan, för att dricka mjölk, säger icke engång Herrera i sin spanska historia, så utförlig hon är.

11 Har herr Hugo hört talas om den lilla torparflickan Arrasmiha? Hon var, såsom jag tror, tretton år vid denna tid; och hon gick med begge sina små bröder att plocka bär i skogen. Hennes elaka stjufmoder ville hafva dessa bär att sälja åt konungen i Madrid, emedan skönare smultron, hallon, blåbär och hjortron ingenstädes vexte. Men Arrasmiha och hennes bröder, som ingen mat fingo hemma, brukade äta sig mätta af bären kring Rosaronchis’ källa; och kommo derföre i ställe: alltid hem med toma korgar, emedan de ingenting samlat. Fördenskull fingo de bannor af sin moder. Arrasmiha drömde en natt att hon borde sjunga öfver Rosaronchis’ mjölk och grädde, innan hon med sina bröder förtärde den jemte bären vid brunnen i skogen; så skulle af den sången hända, att hennes korgar blefve fulla ändock och hon hafva andra bär hem till sin moder; derest hon nemligen kunde sjunga så, att skogsråen rundtomkring tyckte om hennes visa. Detta skulle hon upptäcka, om Rosaronchis sjelf gjorde visan till sin. Men detta gjorde hon, om hon lät sina skogsrån rundtomkring i bergen falla in i visan mot slutet och deraf göra en stor frisk chorus, så glad, att alla Guadarramas popplar dalrade. När torparflickan vaknade, gret hon; ty hon tänkte: »det sker väl aldrig att så mycket godt och en så stor nåd vederfares mig och mina bröder!» Men när hon kom till skogen med dem, glömde hon all sin sorg och började sjunga likafullt.

12 »Smultron och hallon sväljer jag med behag. Kom ska’ vi äta, plocka och leta! Kom mina bröder! o här just på tufvorna vexa de första vid Rosaronchis’ källa, den goda: Hon, som så nådigt midt upp i skogen ger oss smultron och grädde! smultron och grädde! smultron och grädde! Känn hur det smakar! Hel Rosaronchis! (Röster falla in från bergen: Tack för dina bär!).»

13 (Slut följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 10/11 1849:|89 2|

Literatur.

Imperial Törnrosen,

(Se föreg. N:r.)
XLVIII. Sullivan och Vallivan.

14 Sullivan och Vallivan voro tvenne tvillingsbröder af normandisk stam, hvilka medföljt Tankreds söner från Högsta (Hauteville) till neapolitanska landet och der bistodo Guiscard med ridderliga bragder. De begge Norrmännen voro hvarann så lika, att om de ej klädde sig olika, så kunde ingen skilja dem åt. De lågo nu med sin härskara i nejden af Tarent, der de sågo stadens skönaste dotter, Rosalba Ringi, och älskade henne. Men de hade besökt henne på skilda tider, då de vunno hennes håg; och de yppade ej sina skilda namn och att de voro två. De begge bröderna höllo hvarann så kära, som i norden brukas, och ville sämjas på det sättet, att Sullivan skulle vara hos Rosalba om natten, men Vallivan om dagen, och att de aldrig skulle råka med hvarann tillsamman. Vid sjelfva vigseln framme i den stora domens chor, der ljusen evigt brunno och bredde jätteskuggor omkring sig, hade så skett, att Sullivan var närvarande hos bruden under vigselns första hälft; hvarefter han låtsade en häftig svindel, bad om orlof att litet aflägsna sig och gick bort bakom en stor pelare i kyrkan. Då framträdde Vallivan till bruden, och erkebiskopen fullbordade vigseln med honom. Sedan lefde de öfver ett år i god sämja, såsom öfverenskommet var; och hon visste af intet, der hon bodde afsides i sina döda föräldrars slott: ty hennes tjenare, likasom alla klerker i staden buro för stor rädsla för norrmännen, för att upptänka huru det var beskaffadt i deras läger, eller hvilka männer der voro. Stundligen blef dock Rosalba de begge bröderne kärare; och slutligen utbröto de i den häftigaste svartsjuka mot hvarandra. Det hände så en dag, att de råkades med dragna svärd; men innan de gingo till kamp, beslöto de att begge först på engång besöka Rosalba, yppa allt för henne, säga henne sina namn och bedja henne välja dem emellan, hvilkendera hon ville äga och älska.

15 Det gjorde de. Men när Rosalba fick se framför sig tvenne män, der hon trott vara allenast en, fattades hon af en hastig förskräckelse; och häpnaden gick ej blott genom hennes bröst, utan grep hennes förstånd. Efter tårarne utbröt hon i ett vildt skratt; och derefter började hon dansa den dans, som här efter staden bär namn af Tarantellan, hvilken ej slutas, förr än den sjuka stupar. Detta var dock den ursprungliga Tarantellan, icke den, som sedan uppkom i landet genom en spindels stygn.

16 Hon dansade i salen dit de begge bröderne kommit, för att af henne få svar, hvilkendera af dem hon ville älska. Hon sjöng sjelft till sin dans dessa ord, under det hennes steg voro än långsamma, än hastigare:

17 »Sullivan, o Sullivan! Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Du är far åt mitt barn, mitt lilla barn, o Sullivan! Vallivan, o Vallivan, o Vallivan! Jag älskar dig, jag älskar dig, du far åt mitt barn, mitt sköna barn, mitt sköna barn, o Vallivan! Nu skall jag dansa, dansa till döden; facklor och dolkar gif mig i händer. Nu Vallivan, så farväl! Sullivan, o farväl! Kyss mitt barn, som jag aldrig får se! Jag blott dansa får!»

18 När hon slutligen nedföll död och tarantellan var förbi, steg Sullivan fram och sade: »Min broder, låt oss ännu engång sämjas så, att jag får ligga i grafven vid Rosalba Ringis sida; men du tager vår späda ros, vårt lilla barn, och reser hem till norden, der du uppföder henne såsom ditt barn allenast!» Derpå störtade han sig på sin svärdsudd; men Vallivan begrof Rosalba jemte Sullivan. Så tog han sin lilla flicka, for öfver hafven åter till Sverige och bodde der med sitt barn, det han kallade Astrid. Om Vallivan äro sedan många sagor och sägner; men Astrid vardt ännu skönare än sin moder.

XLIX Jem.

19 När Brahmas anhängare nedgingo från Himalaya och intogo landet kring Ganga, anföllo de alla som icke trodde likt dem. Sådana äldre folk kallade de orene (asuras), såsom Rakschas, Jaïmas, Parias; och deras andar skulle aldrig inkomma i Indras himmel. Månge af dessa förföljde flydde då vesterut; men andre gingo mot norden.

20 Några stämmor af dessa Asuras, som drogo till Asiens nordligaste länder, voro af den spädaste kroppsbildning; deras qvinnor och barn hade lemmar fina som lotusblommans stänglar. Dock måste de fly och vandra. Fruktan för Brahmas svärd och Indras himmel dref dem undan. De gingo efter Nordstjernan, som de tillbådo, efter Solen förjagat dem från sitt land.

21 Detta spensliga, men vackra folk kallade sig Jem eller »menniskor»,konsekvensändrat/normaliserat såsom alla göra. Men när desse Asuras kommo till norden, aftogo de i skönhet småningom genom landets och lustens hårdhet; och kölden dödade otalige af dem. Ehuru deras gestalt sålunda blef sorgligare, fortfor den dock att vara liten och späd som förr. De|89 3| kalla sig Jem än i dag och bo kring Ob och Jenisei; men andre kalla dem Sam.

22 Någre de förnämste af dessa Asuras stannade icke förr än vid Waigats vatten. Här gingo de öfver sundet och kommo på en stor ö. Ty när de sågo att icke heller nordstjernan mera gynnade dem med krafter, helsa och skönhet som förr, trodde de att den rätta stjernan i norra himmelen icke mera lefde, utan att en falsk nordstjerna nu strålade öfver dem till förderf. Derföre gjorde de på ön, dit de kommit en stor grift, och sade att här låg deras rätta nordstjerna död och jordad. Derföre är Jem ett folk, som sörjer ständigt. Men på den nya jorden (hvilken sedan ock af ett annat yngre slägte fick samma namn: »Novaja Semlja»), dansade Jemerne hvaje midsommar i två dagar kring Nordstjernans kulle; hvilket var Asurus’ enda stora fest. Dervid sjöngo deras yngsta qvinnor till hågkomst ännu samma sång, hvarunder de i förra tider dragit bort från det sköna landet vid Gangas stränder; och densamma blef nu en minnessång på ön, dit de kommit. Efter sången nedföllo alltid de unga sångerskorna döde af ...; och de omkringstående Jemerne togo sina fallna döttrar och inlade dem i högen, såsom följeslagerskor och tjenarinnor åt den begrafna stjernan. Dessa voro ljuden:

23 I. Vandringssången. »Dristar du följa de flyende Asuras på en mörk väg? till ett mörkt land? Önskar du gå på den slagnas stråt? Gråta hans gråt? sucka hans suckar? drömma hans drömmar? Vågar du följa de flyende Asuras? Vägen är lång: svår vår gång. Vi skola vandra till ett land i norden. Der är tyst, der är frid. Dit som Nordstjernan kallar oss och bjuder; lyser vår hand, ger oss land.»

24 II. Festlig dans kring Nordstjernans grafkulle, under unison sång i chorus af hela folket. »Här står grafven, stjernan är fallen. Stjernan ligger död. Jem! Jem, dansa! Dansa skall Jem, Jem: sjunga skall Jem, Jem: dansa med näckros herrligt kring grafven, Nordstjernans kulle. Gråta skall Jem: Jem har intet land. Stjernan ligger död här i sand.»

XVI. Marias häpnad.

25 »Lammen så hvita på ängen beta; men barnet Jesus ut med dem går. Häpen Maria stannar och ropar: Jag ser en strålring omkring barnets hår!»

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil