2 Det har gått ett rykte, att ni skulle hafva fallit i den heta striden för er Monark, träffad af en kula, utan att veta hvarifrån och af hvem, bröstgänges mot fienden, handen knuten om sabelfältet, barmen badande i ert varma hjerteblod. Om så är, lyckönskar jag er. Krigarens bästa orden är dock den purpurröda fläcken kring det lilla runda hålet på hans frack midtöfver ett trofast hjerta. Vår correspondance vore härmed slut, ty med postverket i det mörka landet bortom Styx är det illa beställdt och den gamle Charon är den obevekligaste af alla sjötullvaktmästare, enär han på sin höjd tillåter passagerarne medföra en omgång hvita gångkläder. Emellertid låtom oss se glada ut, måhända har för er en stjerna försvunnit från epauletten för att placera sig på bröstet och Lieutenantoriginal: Liutenant Leopold har lemnat denna jordens fältläger blott för att genom en själavandring uppstå som Kapten af samma namn.
3 November har dragit oss förbi med dusk och dimmor, med slask och snö. Redan i medlet af månaden behagade stränder och vikar, torg och tak anlägga vintertoilett och naturen täcktes insvepa sig i schuppskinnspels. På alla gator visade sig räfskinnen, på alla puttar ristade piltarne »skön Ingeborgs namn.» Men åter fick naturen snufva, det blef tö och elände i de lägre regionerna, sedan kommo lappländska vindar och purprade vandrarnes näsor, och det blef tidig vinter af. Så stå sakerna nu; vi lefva i de gamla ungkarlarnes tid. December är en enkling, sörjande med hvit långhalsduk, men November är något ännu fattigare, glåmigare, och jag vet ingenting i verlden, som har mera tycke af en joli garçon om sina 60 år. Det bör likväl anmärkas, att ännu för en vecka sedan ett fartyg härifrån afseglade till Lübeck, i afsigt att återkomma innan högvintern, samt att flera andra ännu|94 3| hemväntas. Handl. Lindroos' och Walléns vackra Helsingfors är åter långa vägar på en ny resa till Rio Janeiro, för att i vår hämta oss några tusen kaffesäckar. Båttrafiken har afstadnat alldeles och tillförseln har återtagit sina vanliga vintervägar. Det bör nämnas, att veden i höst varit billigare än de föregående åren, men smörmånsarne betala 50 ända till 60 kopek marken och värdshusen klaga öfver dyra tider. Det som nu hjelper dem på fötter, är korfindustrin, och den drifves ochså con amore.
4 Vid Universitetet fortgå studierna raskt, studenterna förhålla sig flitigt och stilla. Med all denna önskvärda fredlighet, vågar jag till studerande corpsens heder tro, att derjemte en ny ande vaknat och gjort sig gällande inom den. Fosterlandskärleken, som fordom vid högskolan pysslade med en mängd små, mest materiella intressen, har i våra dagar samlat sig kring en enda helig fana, kring den Finska nationaliteten, och skall hädanefter verka i stort. Ty studenter förblifva icke i evighet studenter; om 20 år äga de i sin värjo detta landets andliga lif. Så danas framtidens anletsdrag genom dem och det unga för tiden fram. Tvenne villostigar bör den nyborna fosterländska anden undvika: ensidighet (fennomani) och ordprål (Finsk lejonaktighet). Den förra isolerar och hämmar bildningen samt skapar pedanter; det sednare upplöser handling och kärna i dunst och förflygande skum, skapar på sin höjd poeter och vältalare, men aldrig män. Så mycket för denna gång härom. Tilläggom, att universitetet i Professor Ekelund förlorat en skicklig lagkunnig och att endast en sökande torde anmält sig till den lediga platsen; men flere behöfvas ej heller. Lönnroth och Castrén, Cygnæus och Wallin, flera unge läkare att förtiga, arbeta under vidsträckta resor och på fjerran skilda orter för universitetet och fosterlandet. De tvenne sednast lediga literära understöden har Amplissimum Consistorium nyligen bortgifvit åt Docenterne Brunér och Collan.
5 Om vår literära verksamhet torde jag orda mera nästa gång. Till er, min och mångas ledsnad förljudes, att vårt kära Suomi (tidskriften) skall med årets utgång upphöra. Dels har prenumerationen under året varit oväntadt fåtalig, dels har redaktionspersonalen skingrats och andra hinder mellankommit. Väl har inom studerande corpsen en ny prenumeration för nästa år med mycket intresse omfattats, men oafgjordt är om företaget deraf kan uppbäras. Tidningarne hafva fortfarande varit beskedliga. Tvenne nya periodiska skrifter förväntas nästa år: en tidning, redigerad af Snellman i Kuopio och en Finsk Budbärare på Ryska, utgifven af T. Derschau i Åbo. Detta är dock något. Men så länge vi sakna Finska folkskrifter eller ett blad på Finska språket, förblifver en stor, en oersättlig lucka i vår periodiska literatur ouppfylld. Underligt synes det ock, att Finska Budbäraren till öfversättning emottager uppsatser på mångahanda språk, men icke på Finska. Kanske väntas ingenting från det hållet, och det kan väl hafva sina skäl.
6 Jag nämnde sednast om en ebb; den är nu hjelpligen öfverstånden. Att börja med, har det varit ganska lifligt ute på Cajsaniemi, i trots af allt jordiskt elände i de slaskiga promenaderna. Österbottniska och Wiborgska afdelningarne hafva der firat sina studentfester och förl. lördag den 25 Nov. var derstädes arrangerad en subscriberad middag för 80 personer, dervid afl. Mad:lle Cajsa Wahllunds minne särskildt hedrades och en subcription tillvägabragtes för en i sista Finska kriget förtjent officers enka. Att man dervid äfven räknat 16 rätter och förtärt ett lispund vindrufvor, är någonting, som torde intressera fruar, hvilka gerna fråga sina hemkommande män, hvad det vankats på kalasen.
7 Picknickerna hafva tagit en god fart, troligen både för deras nuvarande billighet och det strängare urvalet af societén. Hrr Tiron och Stockman fortfara att uppfostra tidens ungdom i den ädla danskonsten, och det förljudes, att Hr Stockman, – på hvars namn man kan tillämpa yttrandet om Crusenstolpe: »bara inte den der olycksaliga stolpen vore»! – dansat lofven af sin resp. medtäflare. Fru Millbergs talent tjusar oss icke mer och man försäkrar, att hennes zefirer och Taglioner alla åker förvandladts till tungrodda elever för koket, stickstrumpan och slätsömmen.
8 Musik höres endast i privata kretsar, om man undantager familjen Mejer och ett kringvandrande positiv samt en dermed harmonierande gäll sopran, som i gathörnen och på gårdarna sjunger sin: »Denkst du daran, an jenem heissen Stunde»,konsekvensändrat/normaliserat etc. Den amazoniska Madame Duchez, som hela tiden haft stark trafik, har nu lemnat oss. Hrr Croft och Dailey gymnasticerade endast på aficherna.
9 Dr Deland med de sina har deremot gifvit oss intressanta qvällar. Valet af pjeserna kan i allmänhet kallas godt, och när man emellanåt undfägnas med sådana godbitar som Corregio, Röfvarbandet och Hamlet, ser man gerna täcka bagateller deremellan. Mycken tid, möda och kontanter kunna icke uppoffras för stycken, som uppföras tre eller fyra gånger, och flera representationer af ett och samma tål vår allmänhet icke vid. Äfven Hr Deland har nu öfverstått ebben och till med stundom haft försmak af flodtiden. Det gäller nu att gripa tillfället i de flygande lockarna och framför allt ej låta publiken länge frysa mellan akterna. Ty teaterhuset förblifver dock ett Siberien, om ej för konsten (fast dess gudaeld lider nog ock af frossbrytningar), så likväl för konstens vänner. Applauderna hafva blifvit sparsammare och framropningarne röja till och med ett slags takt. Jag vet icke hvad som kommer åt länstolarne, när Mad:lle Lindmark uppträder som kung eller page; då ve glacéhandskarne! Ty Mad:lle Lindmark, den förklarade favoriten, har snusat sig till allmänhetens ynnest i Felsheims Husar och på den der beryktade timmerstocken som Carl II klifvit upp till alla tjuguårige konstkännares beundran.
10 För öfrigt rådplägas nu starkt om julklappar. Herrar Handlande äro dessa tider menniskoslägtets välgörare; man måste tillstå att salubodarne börjat emancipera sig till verkliga boudoirer. Den som betraktar alla be i dem uppställda leksaker af siden och brons, måste förvånas öfver vår rikedom. Leksaker? Så oartigt! En god del af det bästa och raraste kommer ju direkte från Paris, d. v. s. från Paris till Havre, från Havre till Hamburg, från Hamburg till Lübeck och derifrån direkte hit för att lyckliggöra oss. Och så händer det underliga, att Parisarne, som fordom ansågo oss ej stort bättre än björnar, nu i sin tur presentera sig för oss i björnaskickelse. Men de hafva lärt sin konst i Hamburg, de skicka oss de allra sötaste, smakfullaste nosgrimmor, och så låta de oss, stadige Helsingforsare, dansa efter sin pipa, androm till varnagel. Den allrakäraste lyxen lefve!
11 Farväl, Min Herre, det är sensibelt för er i Grusien att höra talas om Paris. För ert dyra lif kan jag ej yttra en bättre önskan, att den en af mina barndoms|94 4|vänner fordom i brådskan yttrade under ett träd der göken gal: »kära goda gök, låt mig lefva tills jag dör!»
Från Helsingfors.
9.
1843 Nov. 30.
1 Min Herre!*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.
2 Det har gått ett rykte, att ni skulle hafva fallit i den heta striden för er Monark, träffad af en kula, utan att veta hvarifrån och af hvem, bröstgänges mot fienden, handen knuten om sabelfältet, barmen badande i ert varma hjerteblod. Om så är, lyckönskar jag er. Krigarens bästa orden är dock den purpurröda fläcken kring det lilla runda hålet på hans frack midtöfver ett trofast hjerta. Vår correspondance vore härmed slut, ty med postverket i det mörka landet bortom Styx är det illa beställdt och den gamle Charon är den obevekligaste af alla sjötullvaktmästare, enär han på sin höjd tillåter passagerarne medföra en omgång hvita gångkläder. Emellertid låtom oss se glada ut, måhända har för er en stjerna försvunnit från epauletten för att placera sig på bröstet och Lieutenantoriginal: Liutenant Leopold har lemnat denna jordens fältläger blott för att genom en själavandring uppstå som Kapten af samma namn.
3 November har dragit oss förbi med dusk och dimmor, med slask och snö. Redan i medlet af månaden behagade stränder och vikar, torg och tak anlägga vintertoilett och naturen täcktes insvepa sig i schuppskinnspels. På alla gator visade sig räfskinnen, på alla puttar ristade piltarne »skön Ingeborgs namn.» Men åter fick naturen snufva, det blef tö och elände i de lägre regionerna, sedan kommo lappländska vindar och purprade vandrarnes näsor, och det blef tidig vinter af. Så stå sakerna nu; vi lefva i de gamla ungkarlarnes tid. December är en enkling, sörjande med hvit långhalsduk, men November är något ännu fattigare, glåmigare, och jag vet ingenting i verlden, som har mera tycke af en joli garçon om sina 60 år. Det bör likväl anmärkas, att ännu för en vecka sedan ett fartyg härifrån afseglade till Lübeck, i afsigt att återkomma innan högvintern, samt att flera andra ännu|94 3| hemväntas. Handl. Lindroos' och Walléns vackra Helsingfors är åter långa vägar på en ny resa till Rio Janeiro, för att i vår hämta oss några tusen kaffesäckar. Båttrafiken har afstadnat alldeles och tillförseln har återtagit sina vanliga vintervägar. Det bör nämnas, att veden i höst varit billigare än de föregående åren, men smörmånsarne betala 50 ända till 60 kopek marken och värdshusen klaga öfver dyra tider. Det som nu hjelper dem på fötter, är korfindustrin, och den drifves ochså con amore.
4 Vid Universitetet fortgå studierna raskt, studenterna förhålla sig flitigt och stilla. Med all denna önskvärda fredlighet, vågar jag till studerande corpsens heder tro, att derjemte en ny ande vaknat och gjort sig gällande inom den. Fosterlandskärleken, som fordom vid högskolan pysslade med en mängd små, mest materiella intressen, har i våra dagar samlat sig kring en enda helig fana, kring den Finska nationaliteten, och skall hädanefter verka i stort. Ty studenter förblifva icke i evighet studenter; om 20 år äga de i sin värjo detta landets andliga lif. Så danas framtidens anletsdrag genom dem och det unga för tiden fram. Tvenne villostigar bör den nyborna fosterländska anden undvika: ensidighet (fennomani) och ordprål (Finsk lejonaktighet). Den förra isolerar och hämmar bildningen samt skapar pedanter; det sednare upplöser handling och kärna i dunst och förflygande skum, skapar på sin höjd poeter och vältalare, men aldrig män. Så mycket för denna gång härom. Tilläggom, att universitetet i Professor Ekelund förlorat en skicklig lagkunnig och att endast en sökande torde anmält sig till den lediga platsen; men flere behöfvas ej heller. Lönnroth och Castrén, Cygnæus och Wallin, flera unge läkare att förtiga, arbeta under vidsträckta resor och på fjerran skilda orter för universitetet och fosterlandet. De tvenne sednast lediga literära understöden har Amplissimum Consistorium nyligen bortgifvit åt Docenterne Brunér och Collan.
5 Om vår literära verksamhet torde jag orda mera nästa gång. Till er, min och mångas ledsnad förljudes, att vårt kära Suomi (tidskriften) skall med årets utgång upphöra. Dels har prenumerationen under året varit oväntadt fåtalig, dels har redaktionspersonalen skingrats och andra hinder mellankommit. Väl har inom studerande corpsen en ny prenumeration för nästa år med mycket intresse omfattats, men oafgjordt är om företaget deraf kan uppbäras. Tidningarne hafva fortfarande varit beskedliga. Tvenne nya periodiska skrifter förväntas nästa år: en tidning, redigerad af Snellman i Kuopio och en Finsk Budbärare på Ryska, utgifven af T. Derschau i Åbo. Detta är dock något. Men så länge vi sakna Finska folkskrifter eller ett blad på Finska språket, förblifver en stor, en oersättlig lucka i vår periodiska literatur ouppfylld. Underligt synes det ock, att Finska Budbäraren till öfversättning emottager uppsatser på mångahanda språk, men icke på Finska. Kanske väntas ingenting från det hållet, och det kan väl hafva sina skäl.
6 Jag nämnde sednast om en ebb; den är nu hjelpligen öfverstånden. Att börja med, har det varit ganska lifligt ute på Cajsaniemi, i trots af allt jordiskt elände i de slaskiga promenaderna. Österbottniska och Wiborgska afdelningarne hafva der firat sina studentfester och förl. lördag den 25 Nov. var derstädes arrangerad en subscriberad middag för 80 personer, dervid afl. Mad:lle Cajsa Wahllunds minne särskildt hedrades och en subcription tillvägabragtes för en i sista Finska kriget förtjent officers enka. Att man dervid äfven räknat 16 rätter och förtärt ett lispund vindrufvor, är någonting, som torde intressera fruar, hvilka gerna fråga sina hemkommande män, hvad det vankats på kalasen.
7 Picknickerna hafva tagit en god fart, troligen både för deras nuvarande billighet och det strängare urvalet af societén. Hrr Tiron och Stockman fortfara att uppfostra tidens ungdom i den ädla danskonsten, och det förljudes, att Hr Stockman, – på hvars namn man kan tillämpa yttrandet om Crusenstolpe: »bara inte den der olycksaliga stolpen vore»! – dansat lofven af sin resp. medtäflare. Fru Millbergs talent tjusar oss icke mer och man försäkrar, att hennes zefirer och Taglioner alla åker förvandladts till tungrodda elever för koket, stickstrumpan och slätsömmen.
8 Musik höres endast i privata kretsar, om man undantager familjen Mejer och ett kringvandrande positiv samt en dermed harmonierande gäll sopran, som i gathörnen och på gårdarna sjunger sin: »Denkst du daran, an jenem heissen Stunde»,konsekvensändrat/normaliserat etc. Den amazoniska Madame Duchez, som hela tiden haft stark trafik, har nu lemnat oss. Hrr Croft och Dailey gymnasticerade endast på aficherna.
9 Dr Deland med de sina har deremot gifvit oss intressanta qvällar. Valet af pjeserna kan i allmänhet kallas godt, och när man emellanåt undfägnas med sådana godbitar som Corregio, Röfvarbandet och Hamlet, ser man gerna täcka bagateller deremellan. Mycken tid, möda och kontanter kunna icke uppoffras för stycken, som uppföras tre eller fyra gånger, och flera representationer af ett och samma tål vår allmänhet icke vid. Äfven Hr Deland har nu öfverstått ebben och till med stundom haft försmak af flodtiden. Det gäller nu att gripa tillfället i de flygande lockarna och framför allt ej låta publiken länge frysa mellan akterna. Ty teaterhuset förblifver dock ett Siberien, om ej för konsten (fast dess gudaeld lider nog ock af frossbrytningar), så likväl för konstens vänner. Applauderna hafva blifvit sparsammare och framropningarne röja till och med ett slags takt. Jag vet icke hvad som kommer åt länstolarne, när Mad:lle Lindmark uppträder som kung eller page; då ve glacéhandskarne! Ty Mad:lle Lindmark, den förklarade favoriten, har snusat sig till allmänhetens ynnest i Felsheims Husar och på den der beryktade timmerstocken som Carl II klifvit upp till alla tjuguårige konstkännares beundran.
10 För öfrigt rådplägas nu starkt om julklappar. Herrar Handlande äro dessa tider menniskoslägtets välgörare; man måste tillstå att salubodarne börjat emancipera sig till verkliga boudoirer. Den som betraktar alla be i dem uppställda leksaker af siden och brons, måste förvånas öfver vår rikedom. Leksaker? Så oartigt! En god del af det bästa och raraste kommer ju direkte från Paris, d. v. s. från Paris till Havre, från Havre till Hamburg, från Hamburg till Lübeck och derifrån direkte hit för att lyckliggöra oss. Och så händer det underliga, att Parisarne, som fordom ansågo oss ej stort bättre än björnar, nu i sin tur presentera sig för oss i björnaskickelse. Men de hafva lärt sin konst i Hamburg, de skicka oss de allra sötaste, smakfullaste nosgrimmor, och så låta de oss, stadige Helsingforsare, dansa efter sin pipa, androm till varnagel. Den allrakäraste lyxen lefve!
11 Farväl, Min Herre, det är sensibelt för er i Grusien att höra talas om Paris. För ert dyra lif kan jag ej yttra en bättre önskan, att den en af mina barndoms|94 4|vänner fordom i brådskan yttrade under ett träd der göken gal: »kära goda gök, låt mig lefva tills jag dör!»