1 Literaturbladet N:o 10 har, med den hofsamhet och den praktiska klarhet man är van att finna hos detta blad, polemiserat emot H:fors Tidn:s i N:o 80 införda artikel »Om valet af blifvande bana». Detta ger oss en välkommen anledning att återupptaga ett ämne, som onekligen är af stor vigt, och vi göra det så mycket hellre, som vår förra artikel behandlade frågan endast halft och den antydda fortsättningen blifvit fördröjd. Hade Ltbl. behagat observera denna omständighet*)Morgonbladet har observerat den och i sin tur utlofvat polemik. Har vår artikel således icke haft någon annan påföljd, så har den dock haft den, att föra en intressant fråga till tals., så hade det sannolikt funnit vår behandling af ämnet mindre »löslig». Tyvärr tvingar utrymmets trängsel H:fors Tidn., liksom andra finska blad, att mången gång affärda ett rikt ämne knapphändigare, än både referenten önskat och saken sjelf det påkallat. Så mycket mera inse vi nödvändigheten att, vid knappa detaljer, framhålla det väsendtliga, och endast det. Om vi deri lyckats, må vara oafgjordt; visst är att vi derom bemödat oss.
2 Vår förra artikel gick ut på att, med hufvudsakligt ögnamärke på universitetet, framhålla tvenne anmärkningar: den första, att en för framtida verksamhet skadlig tvekan äger rum vid valet af blifvande bana; den andra, att denna tvekan till någon del har sin grund i studiernas brist på hållning och sammanhang, uppkommen af den nu rådande starka reaktionen mot klassiciteten; hvartill vi ämnade lägga en tredje anmärkning: den, att valet af bana icke är så fritt och mångsidigt, som det kunde vara och vore, derest icke, fördomar, slentrian och hinder af flera slag uppreste sig mot vissa riktningar, för hvilka universitetet både kunde och borde bilda en naturlig utgångspunkt.
3 Ltbl. bestrider vår första anmärkning på den grund, att studiikursen vid universitetet fordom var i medeltal längre än nu, hvarföre man den tiden såg många verkliga seniores om 40 år och derutöfver stå som stolpar qvar bland den akademiska ungdomen. Denna bevisning är endast skenbar. Var man student vid 40 år, så hände det ock att man blef det vid 30. Den tiden voro ock konditioner mycket vanligare än nu och upptogo mången students halfva dag. Sammanställer man skola med akademi då och nu samt afräknar för hvarje tid de akademiska årens nödvändiga distraktioner, så befara vi, att jemförelsen leder till ett helt annat resultat, än Ltbl. förmodar. Men vi lägga på denna omständighet mindre vigt. Vi vilja gerna, om man det önskar, medgifva att tvekan vid valet af bana alltid exsisterat och icke är allmännare nu än förr. Man skall derföre icke kunna neka att en sådan tvekan är ganska vanlig och att den härrör af en allmännare grund, än blott individuela, hugskott.
4 Hvar finna en sådan grund?
5 Ltbl. svarar: deruti, att flera banor äro möjliga nu än förr, då de publika läroverkens hela kurs nästan utslutande afsåg presta- eller skollärarekallet.
6 H:fors Tidn. svara: deruti, att en öfvergående, men kännbar schism rubbar studiernas jemnvigt; deruti att valda lefnadsbanor icke allenast icke äro för många, utan fastmera för få, i förhållande till anlagen och behofven.
7 I det vi således äro af väsentligen olika mening med Ltbl., fägnar det oss att på samma gång dela dess ståndpunkt i flera vigtiga hänseenden. Med en på saken gående klarhet, som vi icke skola bestrida, har Ltbl. förkastat den gamla studiimethoden, latinets despotism, läroämnenas inskränkthet och stundom förvånande ytlighet samt hela kursens ensidiga riktning med allt hvad dertill hör. Men långtifrån att dermed bekämpa vår åsigt, för Ltbl. tvärtom vår egen talan på ett sätt, för hvilket vi böra vara tacksama. Också vi äro fullt öfvertygade om den gamla methodens förkastlighet, och vi ha tillförene vid mer än ett tillfälle uttalat en nyare tids protest mot latinets fortfarande privilegier vid landets högre läroverk. Vi ha således hos Ltbl. ett direkt medhåll; men vi ha derjemte ett indirekt. När vid allt det förflutnas pedanteri, all dess ytterliga ensidighet, de finska läroverken dock fostrat och utsändt så många utmärkte män, som de verkligen gjort, från stiftandet af Åbo gymnasium år 1626 ända till nya skolreformen af år 1844, är man då berättigad att förklara detta för en tillfällighet eller för ovanliga förmågors sjelfdanade verk? Ledes man icke hellre till den slutsats, att i detta förvända studiiväsende måste ha bott ett lifvande element, hvarförutan det varit den mest ofruktbara formalism, – en mäktig ande, som i de pedantiska formerna ingöt sin väckande kraft och dock i första handen var den, som gjorde dessa män till hvad de sedan blefvo? Ja i sanning, inom detta skrofliga skal lefde de klassiska språkens genius, som befruktat seklerna och som, derest icke dess lifskraft vore oförstörbar, visserligen långt för detta förlorat sig i ett påträngande barbari.
8 Ltbl. har bekämpat formen, methoden, och gjort det på ett öfvertygande sätt. Vi hafva hållit oss vid väsendet, såsom af alla ferlor och grammatikor oberoende. Om klassicitetens roll som bildningselement är det ock som frågan egentligen hvälfver sig. Vältaligare och i alla afseenden utmärktare pennor än vår ha fört dess talan emot den ensidigt realistiska riktningen i nyare methoder, och för oss återstår endast att ansluta oss till deras mening, hvilka, på samma gång som de ifra mot de klassiska studiernas ensidighet och öfvermakt, tillika med en på erfarenhet grundad öfvertygelse förfäkta deras blifvande värde som det solidaste underlag för en allmänt humanistisk bildning. Vi vete rätt väl, att denna åsigt för närvarande öfverröstas af en motsatt, och detta ligger i sakens natur. Latinet hade till den grad missbrukat sin suveräna ställning, dess anspråk hade råkat i ett så skarpt missförhållande till en nyare tids sjelfmyndiga ståndpunkt, att inga stadgar i verlden längre kunde fördröja dess fall från herskaresätet. Åtskilliga stadgar ville nu medla mellan det gamla och det nya; somliga bibehöllo latinstudierna i explikation och skrift, men afskaffade det i tal; andra inskränkte det på alla håll, utan att afskaffa det på något. Men opinionens vindkast gingo längre och vände sig mot latinet som sådant, mot sjelfva den genius, som besjälade det. Den pietet, med hvilken man fordom tog i handen sin Horatius, sin Cicero, sin Tacitus – och vi åberopa ännu den nästföregående generationen till vitne att en sådan pietet verkligen fortlefvat genom slägten och tider allt intill våra dagar – denna pietet, säga vi, finns icke mer. Vi tala icke om skolgossen, hvars ståndpunkt i alla tider måste förblifva grammatikans; vi mena den generation, som nu befolkar universitetets auditorier eller går ut derifrån. Inom denna generation ha de latinska disputationsöfningarna dött ut, allt knapphändigare reda sig respondenterne, allt skralare blifva år från år de latinska chriorna, och alltmera sällan ser man klassikerne uppslagna på borden. Och allt detta,|92 3| åtminstone chrior och disputationer, vore dock af ringa betydenhet derest icke reaktionen sträckte sig längre och verkade motvilja eller likgiltighet för de klassiska studierna i ungdomens håg. Grekiskan, det medgifves, har bättre hållit sig uppe, emedan hon icke intagit en höjd, från hvilken hon kunnat falla. Men, vi upprepa det, romarspråket har gått tillbaka, dess genius är flydd, dess makt är bruten och förslappad, väl mycket i formerna, men ännu vida mera i väsendet.
9 Vi äro öfvertygade att en sådan reaktion är öfvergående och skall lemna rum för en nyväckt kärlek till klassiciteten, så mycket mera inflytelserik, som den icke afkyles af tvånget, utan framträder fri, sjelfmant och oinskränkt. Men denna restitutio orbis må inträffa förr eller sednare, den nuvarande krisen är icke derföre mindre betydelsefull. Huru är det också tänkbart, att en så radikal omkastning kan äga rum i det som under en lång kulturperiod utgjort den lärda bildningens kärna och själ, utan att verkan deraf spörjes i studiernas hela gång, deras samband och deras intensitet? Kastar man bort latiniteten som en förbrukad antiqvitet – och det gör man nu allmänt och så fort som möjligt, om icke förr, så åtminstone när man lyckligen sluppit lexorna, chriorna, respondentskapet och möjligen en examen rigorosum – hvad har man då att sätta i stället? Månne de philosophiska, de historiska, de naturvetenskapliga studierna? Vi hysa för dem den största aktning, men deras lämplighet som basis torde bero på ett experimenterande, hvars resultater man ännu icke sett. Antagom likväl att de fylla latinitetens plats: det är i alla fall den, som åtminstone i skolornas och gymnasiernas lärda kurser, fortfarande statueras som grund. Häraf uppkommer en oundviklig schism mellan ett dödt substrat (latinstudierna) och ett lefvande, men rotlöst och fluktuerande element (realstudierna m. m.) som flyter derofvanpå. Förgäfves skall man förneka verkligheten af en sådan schism: den finnes och den skall fortfarande finnas, sålänge latinstudierna anses på förhand tillspillogifna, ett motvilligt hemburet offer åt lärd konvenans och tryckande tanketvång.
10 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 23/11 1850:|93 2|
Ytterligare om valet af lefnadsbana.
(Slut från föreg. N:r.)
11 Om man af en sådan inre schism i de förberedande allmänna studierna har skäl att befara ett oförmånligt inflytande på de speciela, så måste å andra sidan medgifvas, att dessa på månget håll underlättas mera än förr var fallet. Det väsendtligen goda i en nyare tids reformer ligger deri, att undervisningen tagit en riktning mera vänd åt det praktiska lifvet. Detta har skett på två sätt: genom införandet af nya läroämnen i elementarkurserna samt genom fördelandet af dessa i lärda och civila. Har också hvarken valet af ämnen eller deras fördelning utfallit på alla håll fullt ändamålsenligt, så bör man icke derföre göra mindre rättvisa både åt afsigterna med dessa reformer och deras följder, hvilka nu redan börja att visa sig och skola göra det ännu mer under nästa generation, som från universitetet afgår.
12 Utan tvifvel är den nivellerande, för alla lika undervisningen den enda riktiga för en tidigare ålder: det är der den bör visa sig mäktig att väcka de mest olika anlag, bestämda för de mest olika riktningar, till framtida lif. Det är också möjligt att valet mellan lärd och civil kurs, för att undvika sentida ånger, kunnat uppskjutas något längre än skolordningen föreskrifvet (i 3:dje klassen). Men i allmänhet bör det gälla som regel: ju tidigare ett val med någon tillförlitlighet kan ske, desto bättre. Vinsten ligger icke blott i ett kunskapsförråd mera lämpligt för den blifvande banan, utan ännu vida mer i den bestämda hållning, den intensitet och den säkerhet, som studierna antaga i följd aftillagt av utgivaren ett sådant val. Må också en sådan riktning icke sällan antaga karakteren af ensidighet: den är dock vida vägnar att föredraga framför detta haltlösa, vacklande, hvarje tyngdpunkt saknande dilettanteri, som blir den vanliga följden af länge fortsatta studier i allmänhet.
13 En såbeskaffad prædestination, som den gamla studiimethoden innebar – den, att utan förbarmande, hugad eller icke, ingå på presta- eller skollärarebanan – var fruktansvärd och har på sitt ansvar otaliga menniskors spillda lycka.|93 3| Minsta antalet utgöra de oduglige lärarne sjelfva, hvilka, invita Minerva, så att säga pressades till yrket; deremot hvem räknar de lärjungar, som för lärarnes skull gått till spillo, de samveten, som för oduglige presters skull förtviflat utan hopp?
14 En nyare tid, med vidgade utsigter och ömmare vård om individens lycka, skapade nya banor som studiernas frukt. Jemte den allt dominerande theologiska och den knapphändigt representerade philolophiska fakulteten reste sig vid universitet en juridisk och efterhand äfven en medicinsk fakultet. Administrativa behofver skapade vid sidan af dessa några mindre betydande utgreningar, som rätteligen hörde till ingen fakultet, och sålunda uppkommo de sex olika banor, som ännu i denna dag anses vara de enda, till hvilka universitetsstudierna recta via leda sin man, nemligen:
15 1) Theologi, med eller utan grad, omfattande kyrkan och skolan samt ett helt riksstånd;
16 2) Juridik, med eller utan grad, omfattande hela lagskipningen jemte kameralen och dermed sammanhängande embetsverk*)Ett stort antal administrative tjenstemän gå rent praktisk kurs, utan att ens ha varit studenter.;
17 3) Medicin, som icke exsisterar utan grad och hvars underafdelning pharmaci härtills icke varit representerad, men kommer att blifva det**)Apothekare examineras vid universitetet, men behöfva icke ha undergått studentexamen.;
18 4) Philosophi, vanligen med grad, omfattar special-vetenskapliga tjenster vid universitetet och gymnasierna samt räcker i denna egenskap handen åt skolväsendet; som utgreningar, beslägtade än med juridiken, än med philosophiska kunskapsarter må härtill läggas:
19 5) Bergväsendet med några få tjenster och
20 6) Landtmäteriet med ett större antal sådana.
21 En närmare blick på dessa sex direkta utgångspunkter leder till hvarjehanda anmärkningar. Medan å ena sidan vissa tjenstekathegorier – exempelvis en stor mängd administrativa verk, såsom tullverket, postverket, m. fl. stå utom universitetets inverkan, andra åter, såsom väg- och vattenkommunikationerna, stå under militärisk organisation, synas universitets studierna i öfrigt så uteslutande riktade åt tjenster med lön på stat, att deraf den villfarelsen blifvit mycket allmän, som vore universitetets egentliga bestämmelse den, att förse staten med skickliga tjenstemän. En sådan villfarelse är lätt förklarlig uti ett land, der den enskilda förmögenheten är så ringa och följaktligen medlen att subsistera utan statens bidrag mycket inskränkta. Men deruti ligger ett dubbelt ondt:
22 vetenskapens degradering till handtlangare åt praktiska värf, som ligga utom densamma, samt
23 förnekandet af studiernas universalitet, d. ä.det är deras förädlande inverkan åt alla håll, alla banor i samhället och lifvet.
24 Vi skola icke denna gång uppehålla oss vid brödstudierna, i hvilka så mången tror sig skåda vetenskapernas förnämsta, ja enda mål förverkligadt. Omsorgen att förlika ideela syften och allmänna mål med dagens trängande behofver skola vi med förtroende öfverlemna åt en stigande bildnings klarnade blick. Närmare ligger oss den frågan: finnas då alldeles inga andra utgångspunkter från universitetet, än dessa sex?
25 Visserligen kan man med tvärt afbrutna studier derifrån ingå på hvilken bana som helst, t. ex. den militära, som har med de öfriga det gemensamt, att näras af statens lön. Men så bör icke frågan tydas. Det gäller att veta om icke de akademiska studierna förmå i naturlig konseqvens, direkt och utan afbrott leda till andra banor och, för att säga ut hela vår mening, till alla.
26 Vi svara härtill: utan allt tvifvel till alla utan undantag. Först då, när man kommit till insigt deraf, att universitetsbildningen, rätt grundad, och planmässigt inhämtad, verkar åt alla håll i gemen och hvarje för sig – att konstnären, köpmannen, handtverkaren, soldaten, ja den ringaste jordbrukare, lika så väl som presten eller den civile tjenstemannen, kunna utgå från den allmänna bildningens stora verkstad och centrum – först då har man rätt uppfattat universitetets betydelse för lifvets yrken och först då blir dess inflytande fullständigt. Skall man förstå oss?
27 Det synes som en paradox, att t. ex. handtverkarens ofta rent mekaniska yrken skola profitera af universitetsstudier. Man skall leende invända, att en skräddare kan vara den ypperste i sitt fack, utan att inlägga en skymt af philosophi i sina frackskörten. Låtom ej deraf förvilla oss. Den allmänna bildningen stadnar aldrig vid sin blotta allmänhet, dess natur är just att utprägla sig i de enskilda sidorna af lifvet, och så kunna vi icke ens förneka skräddaren hans menskliga rätt att förädla sitt yrke genom bildningens universela inflytande.
28 Vi kunde till denna anmärkning lägga en erinran om t. ex. naturvetenskapernas inverkan uppå de flesta tekniska yrken; men vi anse det, under fasthållande af den allmänna synpunkten, öfverflödigt.
29 I det vi således som princip uppställa universitetets direkta och allmänna inflytande på alla lefnadsbanor utan undantag samt hvarje yrkes berättigande att deraf blifva delaktigt, äro vi för ingen del utopistiska nog, att genast påyrka principens praktiska genomförande. Vi kunna omöjligt förbise de hinder, som läggas i vägen på många håll af medellöshet, afstånd, beroenden af alla slag samt af den tid som erfordras till mekaniska färdigheters inöfvande. Vi nödgas således tillsvidare erkänna lämpligheten af en lägre och trängre begränsad undervisning för en stor mängd yrken i samhället, på samma gång som vi oaflåtligt vidhålla allas lika berättigande till och lika fördel af den högsta bildning samhället förmår gifva.
30 Emellertid vore det af stort intresse att undersöka, hvilka lefnadsbanor allaredan äro nog emanciperade från beroenden, för att kunna begagna universitetsbildningen som underlag och utgångspunkt. Man skulle då klart inse ensidigheten och halfheten af den åsigt, som öfverallt ställer en syssla i perspektiv för den akademiska ungdomen och binder dess val långt mer än som nödigt är. Man skulle då begripa, att t. ex. den rationele jordbrukaren, fabrikanten, köpmannen, sjömannen, konstnären, militären, – och hvem kan uppräkna dem alla? – med riklig ersättning för offret af tid och medel kunde genomgå en akademisk kurs. Att så skett och ännu sker någongång, derpå har man icke få exempel, och en stor skald bär vitne derom, i det han bland studentens framtida banor nämner »köpman en dag, eller knekt, eller prest». Dock derpå tänker man sällan. Ochså den bemedlade faller det sällan in, att hans odlade kraft kan riktas åt andra håll, än de sex, och alltid de sex. Han tränger sig in på redan fyllda banor, att armbågas med dem som behofven tvinga att kämpa om brödsmulorna, och törhända peka likväl hans anlag åt andra riktningar. Den mindre bemedlade vandrar samma kurs, alltid framåt de osvikliga sex, och huru ofta fyllde han ej annorstädes bättre sin plats! Men fördomen stänger vägen, och så inträffar det onaturliga, att universitetet, i stället för att vidga blicken öfver lifvet, inskränker den och, i stället för att öppna utsigter och banor åt alla håll, tillmurar halfva samhällets port. Arbetets erkända ära är en idé lika allmänt hyllad i ord, som misskänd i handling. Hvar borde den hellre genomföras, än vid universitetet? Och hvar glömmes den likväl oftare?
31 Dock universitetet står med fyra eller femhundrade städse friska och susceptibla ledtrådar i närmaste samband med dagens opinioner, och om man ochså kan fordra att det skall verka på dessa, får man icke derföre ställa det till ansvar för åsigter, hvilka äro ett helt lands. Visst är, att valet af lefnadsbana icke försvåras genom mängden af nya vägar, utan tvärtom lättas. De individer äro högst få, hvilka icke af naturliga anlag hänvisasoriginal: hsinvisas företrädesvis till en riktning,|93 4| mer eller mindre bestämd. Att öppna, lätta, leda och utbilda denna speciela riktning på grunden af en allmän, är universitetets praktiska bestämmelse, och denna är uppnådd först då, när ingen bana monopoliserar bildningen och ingen bildning anser sig förnärmad af hvad rättskaffens bana det vara må.
*)Morgonbladet har observerat den och i sin tur utlofvat polemik. Har vår artikel således icke haft någon annan påföljd, så har den dock haft den, att föra en intressant fråga till tals.
*)Ett stort antal administrative tjenstemän gå rent praktisk kurs, utan att ens ha varit studenter.
**)Apothekare examineras vid universitetet, men behöfva icke ha undergått studentexamen.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ytterligare om valet af lefnadsbana.
1 Literaturbladet N:o 10 har, med den hofsamhet och den praktiska klarhet man är van att finna hos detta blad, polemiserat emot H:fors Tidn:s i N:o 80 införda artikel »Om valet af blifvande bana». Detta ger oss en välkommen anledning att återupptaga ett ämne, som onekligen är af stor vigt, och vi göra det så mycket hellre, som vår förra artikel behandlade frågan endast halft och den antydda fortsättningen blifvit fördröjd. Hade Ltbl. behagat observera denna omständighet*)Morgonbladet har observerat den och i sin tur utlofvat polemik. Har vår artikel således icke haft någon annan påföljd, så har den dock haft den, att föra en intressant fråga till tals., så hade det sannolikt funnit vår behandling af ämnet mindre »löslig». Tyvärr tvingar utrymmets trängsel H:fors Tidn., liksom andra finska blad, att mången gång affärda ett rikt ämne knapphändigare, än både referenten önskat och saken sjelf det påkallat. Så mycket mera inse vi nödvändigheten att, vid knappa detaljer, framhålla det väsendtliga, och endast det. Om vi deri lyckats, må vara oafgjordt; visst är att vi derom bemödat oss.
2 Vår förra artikel gick ut på att, med hufvudsakligt ögnamärke på universitetet, framhålla tvenne anmärkningar: den första, att en för framtida verksamhet skadlig tvekan äger rum vid valet af blifvande bana; den andra, att denna tvekan till någon del har sin grund i studiernas brist på hållning och sammanhang, uppkommen af den nu rådande starka reaktionen mot klassiciteten; hvartill vi ämnade lägga en tredje anmärkning: den, att valet af bana icke är så fritt och mångsidigt, som det kunde vara och vore, derest icke, fördomar, slentrian och hinder af flera slag uppreste sig mot vissa riktningar, för hvilka universitetet både kunde och borde bilda en naturlig utgångspunkt.
3 Ltbl. bestrider vår första anmärkning på den grund, att studiikursen vid universitetet fordom var i medeltal längre än nu, hvarföre man den tiden såg många verkliga seniores om 40 år och derutöfver stå som stolpar qvar bland den akademiska ungdomen. Denna bevisning är endast skenbar. Var man student vid 40 år, så hände det ock att man blef det vid 30. Den tiden voro ock konditioner mycket vanligare än nu och upptogo mången students halfva dag. Sammanställer man skola med akademi då och nu samt afräknar för hvarje tid de akademiska årens nödvändiga distraktioner, så befara vi, att jemförelsen leder till ett helt annat resultat, än Ltbl. förmodar. Men vi lägga på denna omständighet mindre vigt. Vi vilja gerna, om man det önskar, medgifva att tvekan vid valet af bana alltid exsisterat och icke är allmännare nu än förr. Man skall derföre icke kunna neka att en sådan tvekan är ganska vanlig och att den härrör af en allmännare grund, än blott individuela, hugskott.
4 Hvar finna en sådan grund?
5 Ltbl. svarar: deruti, att flera banor äro möjliga nu än förr, då de publika läroverkens hela kurs nästan utslutande afsåg presta- eller skollärarekallet.
6 H:fors Tidn. svara: deruti, att en öfvergående, men kännbar schism rubbar studiernas jemnvigt; deruti att valda lefnadsbanor icke allenast icke äro för många, utan fastmera för få, i förhållande till anlagen och behofven.
7 I det vi således äro af väsentligen olika mening med Ltbl., fägnar det oss att på samma gång dela dess ståndpunkt i flera vigtiga hänseenden. Med en på saken gående klarhet, som vi icke skola bestrida, har Ltbl. förkastat den gamla studiimethoden, latinets despotism, läroämnenas inskränkthet och stundom förvånande ytlighet samt hela kursens ensidiga riktning med allt hvad dertill hör. Men långtifrån att dermed bekämpa vår åsigt, för Ltbl. tvärtom vår egen talan på ett sätt, för hvilket vi böra vara tacksama. Också vi äro fullt öfvertygade om den gamla methodens förkastlighet, och vi ha tillförene vid mer än ett tillfälle uttalat en nyare tids protest mot latinets fortfarande privilegier vid landets högre läroverk. Vi ha således hos Ltbl. ett direkt medhåll; men vi ha derjemte ett indirekt. När vid allt det förflutnas pedanteri, all dess ytterliga ensidighet, de finska läroverken dock fostrat och utsändt så många utmärkte män, som de verkligen gjort, från stiftandet af Åbo gymnasium år 1626 ända till nya skolreformen af år 1844, är man då berättigad att förklara detta för en tillfällighet eller för ovanliga förmågors sjelfdanade verk? Ledes man icke hellre till den slutsats, att i detta förvända studiiväsende måste ha bott ett lifvande element, hvarförutan det varit den mest ofruktbara formalism, – en mäktig ande, som i de pedantiska formerna ingöt sin väckande kraft och dock i första handen var den, som gjorde dessa män till hvad de sedan blefvo? Ja i sanning, inom detta skrofliga skal lefde de klassiska språkens genius, som befruktat seklerna och som, derest icke dess lifskraft vore oförstörbar, visserligen långt för detta förlorat sig i ett påträngande barbari.
8 Ltbl. har bekämpat formen, methoden, och gjort det på ett öfvertygande sätt. Vi hafva hållit oss vid väsendet, såsom af alla ferlor och grammatikor oberoende. Om klassicitetens roll som bildningselement är det ock som frågan egentligen hvälfver sig. Vältaligare och i alla afseenden utmärktare pennor än vår ha fört dess talan emot den ensidigt realistiska riktningen i nyare methoder, och för oss återstår endast att ansluta oss till deras mening, hvilka, på samma gång som de ifra mot de klassiska studiernas ensidighet och öfvermakt, tillika med en på erfarenhet grundad öfvertygelse förfäkta deras blifvande värde som det solidaste underlag för en allmänt humanistisk bildning. Vi vete rätt väl, att denna åsigt för närvarande öfverröstas af en motsatt, och detta ligger i sakens natur. Latinet hade till den grad missbrukat sin suveräna ställning, dess anspråk hade råkat i ett så skarpt missförhållande till en nyare tids sjelfmyndiga ståndpunkt, att inga stadgar i verlden längre kunde fördröja dess fall från herskaresätet. Åtskilliga stadgar ville nu medla mellan det gamla och det nya; somliga bibehöllo latinstudierna i explikation och skrift, men afskaffade det i tal; andra inskränkte det på alla håll, utan att afskaffa det på något. Men opinionens vindkast gingo längre och vände sig mot latinet som sådant, mot sjelfva den genius, som besjälade det. Den pietet, med hvilken man fordom tog i handen sin Horatius, sin Cicero, sin Tacitus – och vi åberopa ännu den nästföregående generationen till vitne att en sådan pietet verkligen fortlefvat genom slägten och tider allt intill våra dagar – denna pietet, säga vi, finns icke mer. Vi tala icke om skolgossen, hvars ståndpunkt i alla tider måste förblifva grammatikans; vi mena den generation, som nu befolkar universitetets auditorier eller går ut derifrån. Inom denna generation ha de latinska disputationsöfningarna dött ut, allt knapphändigare reda sig respondenterne, allt skralare blifva år från år de latinska chriorna, och alltmera sällan ser man klassikerne uppslagna på borden. Och allt detta,|92 3| åtminstone chrior och disputationer, vore dock af ringa betydenhet derest icke reaktionen sträckte sig längre och verkade motvilja eller likgiltighet för de klassiska studierna i ungdomens håg. Grekiskan, det medgifves, har bättre hållit sig uppe, emedan hon icke intagit en höjd, från hvilken hon kunnat falla. Men, vi upprepa det, romarspråket har gått tillbaka, dess genius är flydd, dess makt är bruten och förslappad, väl mycket i formerna, men ännu vida mera i väsendet.
9 Vi äro öfvertygade att en sådan reaktion är öfvergående och skall lemna rum för en nyväckt kärlek till klassiciteten, så mycket mera inflytelserik, som den icke afkyles af tvånget, utan framträder fri, sjelfmant och oinskränkt. Men denna restitutio orbis må inträffa förr eller sednare, den nuvarande krisen är icke derföre mindre betydelsefull. Huru är det också tänkbart, att en så radikal omkastning kan äga rum i det som under en lång kulturperiod utgjort den lärda bildningens kärna och själ, utan att verkan deraf spörjes i studiernas hela gång, deras samband och deras intensitet? Kastar man bort latiniteten som en förbrukad antiqvitet – och det gör man nu allmänt och så fort som möjligt, om icke förr, så åtminstone när man lyckligen sluppit lexorna, chriorna, respondentskapet och möjligen en examen rigorosum – hvad har man då att sätta i stället? Månne de philosophiska, de historiska, de naturvetenskapliga studierna? Vi hysa för dem den största aktning, men deras lämplighet som basis torde bero på ett experimenterande, hvars resultater man ännu icke sett. Antagom likväl att de fylla latinitetens plats: det är i alla fall den, som åtminstone i skolornas och gymnasiernas lärda kurser, fortfarande statueras som grund. Häraf uppkommer en oundviklig schism mellan ett dödt substrat (latinstudierna) och ett lefvande, men rotlöst och fluktuerande element (realstudierna m. m.) som flyter derofvanpå. Förgäfves skall man förneka verkligheten af en sådan schism: den finnes och den skall fortfarande finnas, sålänge latinstudierna anses på förhand tillspillogifna, ett motvilligt hemburet offer åt lärd konvenans och tryckande tanketvång.
10 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 23/11 1850:|93 2|Ytterligare om valet af lefnadsbana.
(Slut från föreg. N:r.)
11 Om man af en sådan inre schism i de förberedande allmänna studierna har skäl att befara ett oförmånligt inflytande på de speciela, så måste å andra sidan medgifvas, att dessa på månget håll underlättas mera än förr var fallet. Det väsendtligen goda i en nyare tids reformer ligger deri, att undervisningen tagit en riktning mera vänd åt det praktiska lifvet. Detta har skett på två sätt: genom införandet af nya läroämnen i elementarkurserna samt genom fördelandet af dessa i lärda och civila. Har också hvarken valet af ämnen eller deras fördelning utfallit på alla håll fullt ändamålsenligt, så bör man icke derföre göra mindre rättvisa både åt afsigterna med dessa reformer och deras följder, hvilka nu redan börja att visa sig och skola göra det ännu mer under nästa generation, som från universitetet afgår.
12 Utan tvifvel är den nivellerande, för alla lika undervisningen den enda riktiga för en tidigare ålder: det är der den bör visa sig mäktig att väcka de mest olika anlag, bestämda för de mest olika riktningar, till framtida lif. Det är också möjligt att valet mellan lärd och civil kurs, för att undvika sentida ånger, kunnat uppskjutas något längre än skolordningen föreskrifvet (i 3:dje klassen). Men i allmänhet bör det gälla som regel: ju tidigare ett val med någon tillförlitlighet kan ske, desto bättre. Vinsten ligger icke blott i ett kunskapsförråd mera lämpligt för den blifvande banan, utan ännu vida mer i den bestämda hållning, den intensitet och den säkerhet, som studierna antaga i följd aftillagt av utgivaren ett sådant val. Må också en sådan riktning icke sällan antaga karakteren af ensidighet: den är dock vida vägnar att föredraga framför detta haltlösa, vacklande, hvarje tyngdpunkt saknande dilettanteri, som blir den vanliga följden af länge fortsatta studier i allmänhet.
13 En såbeskaffad prædestination, som den gamla studiimethoden innebar – den, att utan förbarmande, hugad eller icke, ingå på presta- eller skollärarebanan – var fruktansvärd och har på sitt ansvar otaliga menniskors spillda lycka.|93 3| Minsta antalet utgöra de oduglige lärarne sjelfva, hvilka, invita Minerva, så att säga pressades till yrket; deremot hvem räknar de lärjungar, som för lärarnes skull gått till spillo, de samveten, som för oduglige presters skull förtviflat utan hopp?
14 En nyare tid, med vidgade utsigter och ömmare vård om individens lycka, skapade nya banor som studiernas frukt. Jemte den allt dominerande theologiska och den knapphändigt representerade philolophiska fakulteten reste sig vid universitet en juridisk och efterhand äfven en medicinsk fakultet. Administrativa behofver skapade vid sidan af dessa några mindre betydande utgreningar, som rätteligen hörde till ingen fakultet, och sålunda uppkommo de sex olika banor, som ännu i denna dag anses vara de enda, till hvilka universitetsstudierna recta via leda sin man, nemligen:
15 1) Theologi, med eller utan grad, omfattande kyrkan och skolan samt ett helt riksstånd;
16 2) Juridik, med eller utan grad, omfattande hela lagskipningen jemte kameralen och dermed sammanhängande embetsverk*)Ett stort antal administrative tjenstemän gå rent praktisk kurs, utan att ens ha varit studenter.;
17 3) Medicin, som icke exsisterar utan grad och hvars underafdelning pharmaci härtills icke varit representerad, men kommer att blifva det**)Apothekare examineras vid universitetet, men behöfva icke ha undergått studentexamen.;
18 4) Philosophi, vanligen med grad, omfattar special-vetenskapliga tjenster vid universitetet och gymnasierna samt räcker i denna egenskap handen åt skolväsendet; som utgreningar, beslägtade än med juridiken, än med philosophiska kunskapsarter må härtill läggas:
19 5) Bergväsendet med några få tjenster och
20 6) Landtmäteriet med ett större antal sådana.
21 En närmare blick på dessa sex direkta utgångspunkter leder till hvarjehanda anmärkningar. Medan å ena sidan vissa tjenstekathegorier – exempelvis en stor mängd administrativa verk, såsom tullverket, postverket, m. fl. stå utom universitetets inverkan, andra åter, såsom väg- och vattenkommunikationerna, stå under militärisk organisation, synas universitets studierna i öfrigt så uteslutande riktade åt tjenster med lön på stat, att deraf den villfarelsen blifvit mycket allmän, som vore universitetets egentliga bestämmelse den, att förse staten med skickliga tjenstemän. En sådan villfarelse är lätt förklarlig uti ett land, der den enskilda förmögenheten är så ringa och följaktligen medlen att subsistera utan statens bidrag mycket inskränkta. Men deruti ligger ett dubbelt ondt:
22 vetenskapens degradering till handtlangare åt praktiska värf, som ligga utom densamma, samt
23 förnekandet af studiernas universalitet, d. ä.det är deras förädlande inverkan åt alla håll, alla banor i samhället och lifvet.
24 Vi skola icke denna gång uppehålla oss vid brödstudierna, i hvilka så mången tror sig skåda vetenskapernas förnämsta, ja enda mål förverkligadt. Omsorgen att förlika ideela syften och allmänna mål med dagens trängande behofver skola vi med förtroende öfverlemna åt en stigande bildnings klarnade blick. Närmare ligger oss den frågan: finnas då alldeles inga andra utgångspunkter från universitetet, än dessa sex?
25 Visserligen kan man med tvärt afbrutna studier derifrån ingå på hvilken bana som helst, t. ex. den militära, som har med de öfriga det gemensamt, att näras af statens lön. Men så bör icke frågan tydas. Det gäller att veta om icke de akademiska studierna förmå i naturlig konseqvens, direkt och utan afbrott leda till andra banor och, för att säga ut hela vår mening, till alla.
26 Vi svara härtill: utan allt tvifvel till alla utan undantag. Först då, när man kommit till insigt deraf, att universitetsbildningen, rätt grundad, och planmässigt inhämtad, verkar åt alla håll i gemen och hvarje för sig – att konstnären, köpmannen, handtverkaren, soldaten, ja den ringaste jordbrukare, lika så väl som presten eller den civile tjenstemannen, kunna utgå från den allmänna bildningens stora verkstad och centrum – först då har man rätt uppfattat universitetets betydelse för lifvets yrken och först då blir dess inflytande fullständigt. Skall man förstå oss?
27 Det synes som en paradox, att t. ex. handtverkarens ofta rent mekaniska yrken skola profitera af universitetsstudier. Man skall leende invända, att en skräddare kan vara den ypperste i sitt fack, utan att inlägga en skymt af philosophi i sina frackskörten. Låtom ej deraf förvilla oss. Den allmänna bildningen stadnar aldrig vid sin blotta allmänhet, dess natur är just att utprägla sig i de enskilda sidorna af lifvet, och så kunna vi icke ens förneka skräddaren hans menskliga rätt att förädla sitt yrke genom bildningens universela inflytande.
28 Vi kunde till denna anmärkning lägga en erinran om t. ex. naturvetenskapernas inverkan uppå de flesta tekniska yrken; men vi anse det, under fasthållande af den allmänna synpunkten, öfverflödigt.
29 I det vi således som princip uppställa universitetets direkta och allmänna inflytande på alla lefnadsbanor utan undantag samt hvarje yrkes berättigande att deraf blifva delaktigt, äro vi för ingen del utopistiska nog, att genast påyrka principens praktiska genomförande. Vi kunna omöjligt förbise de hinder, som läggas i vägen på många håll af medellöshet, afstånd, beroenden af alla slag samt af den tid som erfordras till mekaniska färdigheters inöfvande. Vi nödgas således tillsvidare erkänna lämpligheten af en lägre och trängre begränsad undervisning för en stor mängd yrken i samhället, på samma gång som vi oaflåtligt vidhålla allas lika berättigande till och lika fördel af den högsta bildning samhället förmår gifva.
30 Emellertid vore det af stort intresse att undersöka, hvilka lefnadsbanor allaredan äro nog emanciperade från beroenden, för att kunna begagna universitetsbildningen som underlag och utgångspunkt. Man skulle då klart inse ensidigheten och halfheten af den åsigt, som öfverallt ställer en syssla i perspektiv för den akademiska ungdomen och binder dess val långt mer än som nödigt är. Man skulle då begripa, att t. ex. den rationele jordbrukaren, fabrikanten, köpmannen, sjömannen, konstnären, militären, – och hvem kan uppräkna dem alla? – med riklig ersättning för offret af tid och medel kunde genomgå en akademisk kurs. Att så skett och ännu sker någongång, derpå har man icke få exempel, och en stor skald bär vitne derom, i det han bland studentens framtida banor nämner »köpman en dag, eller knekt, eller prest». Dock derpå tänker man sällan. Ochså den bemedlade faller det sällan in, att hans odlade kraft kan riktas åt andra håll, än de sex, och alltid de sex. Han tränger sig in på redan fyllda banor, att armbågas med dem som behofven tvinga att kämpa om brödsmulorna, och törhända peka likväl hans anlag åt andra riktningar. Den mindre bemedlade vandrar samma kurs, alltid framåt de osvikliga sex, och huru ofta fyllde han ej annorstädes bättre sin plats! Men fördomen stänger vägen, och så inträffar det onaturliga, att universitetet, i stället för att vidga blicken öfver lifvet, inskränker den och, i stället för att öppna utsigter och banor åt alla håll, tillmurar halfva samhällets port. Arbetets erkända ära är en idé lika allmänt hyllad i ord, som misskänd i handling. Hvar borde den hellre genomföras, än vid universitetet? Och hvar glömmes den likväl oftare?
31 Dock universitetet står med fyra eller femhundrade städse friska och susceptibla ledtrådar i närmaste samband med dagens opinioner, och om man ochså kan fordra att det skall verka på dessa, får man icke derföre ställa det till ansvar för åsigter, hvilka äro ett helt lands. Visst är, att valet af lefnadsbana icke försvåras genom mängden af nya vägar, utan tvärtom lättas. De individer äro högst få, hvilka icke af naturliga anlag hänvisasoriginal: hsinvisas företrädesvis till en riktning,|93 4| mer eller mindre bestämd. Att öppna, lätta, leda och utbilda denna speciela riktning på grunden af en allmän, är universitetets praktiska bestämmelse, och denna är uppnådd först då, när ingen bana monopoliserar bildningen och ingen bildning anser sig förnärmad af hvad rättskaffens bana det vara må.