1 I Juni månad detta år skänkte Hr Leistenii sångmö den finska literaturen en »Pojke».konsekvensändrat/normaliserat Frimodigt trädde pilten i verlden ut; han hade kurage; det var bra; men han hade mer: han hade, under stundom mindre borstad yta, detta äkta spänstiga pojklynne, som lofvar en framtid, och det var ännu bättre. Recensenter och annat välmenande folk äflades med att kamma och putsa den lille, bortgnida punschfläckarna från hans rock och skicka honom att gå i metrikens dansskola. De tyckte sig dermed ha|100 2| uppfostrat honom, de välmenande pedagogerne, och utan framgång blefvo ej lektionerna. »Ynglingen» uppträder nu med öfvade steg, väl icke med Hr Rosettisentrechats, men ochså ej med »pojkens» metriska kullerbyttor. Detta, säger kritiken, är en följd af mina skrapor. Välan, men »ynglingens» hela väsende, är det i botten något annat än »pojkens»?konsekvensändrat/normaliserat
2 Derom ha vi ett par ord att säga.
3 Ett vanligt menniskobarn behöfver åratal, för att komma öfver den gränsperiod mellan pojke och yngling, som i dagligt tal så uttrycksfullt benämnes slyngelåren. »Ynglingen» har genomlupit denna period på sex månader. Man kan då slå sig i backen på, att något slyngelaktigt måste sitta qvar efter en slik brådmognad. Och så är det. »Ynglingen» är, trotts sin borstade rock och sina dansskolssteg, mycket fallen för pojkstreck. Hvilken lycka, eller hur, att ställningar och förhållanden dragit kring hans öfverdådiga språng en ring, öfver hvilken han ej får hoppa, utan att genast förnimma den osynliga varningen: icke dit, min bäste! icke dit! Funnes icke denna ring och denna varning, hvar stadnade hans öfverdåd? hvad respekterade hans skämt?
4 Uppriktigt sagdt, det är i vissa förhållanden icke lätt att hålla sig uppe i den glada genren, att t. ex. skrifva satir. Man står i ett litet samhälle, en liten krets och, hvad som icke får glömmas, bland små menniskor. Man gisslar en dårskap, man skrattar åt en löjlighet: denna dårskap och denna löjlighet hafva i den lilla kretsen sina representanter: dessa åter förstå sig ej på satirens allmänna syftning, utan skrika: det är mig han menar, mig han går åt; hur oförskämdt! Och dervid går det skämtaren såsom Don Juan i slutet på sista akten: hvart han än flyr, stänger en demon med gissel af eld hans väg, ropande: icke hit! icke hit! – Man skall invända, att lifvets förråd på löjen, likasom på sorger, allt detta oaktadt är outtömligt; javäl, men dessa löjen få då sökas inom ett ganska inskränkt område. Vi se häruppå ett prof äfven uti Hr Leistenii »yngling». Dess flesta stycken begabba ungefär samma föremål: vinningslystnaden, rangsjukan, adelsstoltheten, lyxen, fåfängan, värdshuslifvet, vinet, kurtisen, kärleken, de lärda bekymren o. s. v. Man har derföre, kanske ej utan skäl, anmärkt en viss monotoni i dessa ständigt återkommande ämnen; men man gör ej Hr L. rättvisa, om man förnekar honom en skämtareblick äfven för rikare och större sidor af lifvets tätt befolkade dårhus. Ett noli me tangere, ett icke hit! håller honom på afstånd från dem, och den som anser denna mur af intressen och fördomar lätt att genombryta, behagade gunstbenäget försöka sina krafter derpå.
5 Hvad som emellertid berättigar oss att hos Hr L. finna en skymt af denna Vitaliska verldsironi, som gycklar i stort med lifvet och menskligheten, är icke blott de tvenne större dikterna »Kung Crœsus» och »Alcibiades», utan jemväl det nyckfulla, men i satiriskt hänseende mästerliga stycket »Reflexioner». – Hr L. behandlar den klassiska forntiden med samma gyckel, som Vitalis, Braun m. fl. den judiska. Om med lika framgång i satiren, vilja vi ej påstå, ehuru oss förekommer, som kunde »Crœsus» och »Alcibiades», isynnerhet den förre, väl uthärda en jemförelse med de nämnde poeternas »Ahasverus» och »Nebukadnezar». Att af en hjelte göra en supbror, af en statsman en perukstock, är väl den lättaste sak, när man travesterar utsidan blott; men att urskilja och framhålla det för parodin åtkomliga, d. ä.det är det sig sjelf motsägande, i karakterers och händelsers inre väsende, dertill fordras ett gehör för det komiska, hvilket icke är allom gifvet. Att Hr L. äger detta gehör, bevisar redan hans val af personligheter. Fåfängt skulle man, äfven med den rikaste komiska apparat, lyckas i att parodiera t. ex. en Timoleon, en Hannibal, karakterer, som blifva sig sjelfva trogna alltigenom. Crœsus, Alcibiades erbjuda deremot dessa motsägelser af öfvermod och svaghet, dygd och last, som utgöra parodins bördigaste fält. Med undantag af några för ofta anbragta bachiska effekter, är Hr L:i behandling af dessa klassikens hjeltar ganska munter och ganska lyckad.
6 »Ynglingen» innehåller ett stort förråd af äkta komiska godbitar. Som sådana förtjena »Skolmästarens aftonbetraktelser», »Profskribenten», »Resan genom lifvet», »Mina utsigter» och »Mammas råd» att särskildt utmärkas. Det andas genom dem en osökt humor, klädd i den tättåtsittande drägten af ett ledigt språk. Hvad som synnerligen gladt oss, är att den imitation af Braun, hvilken några stycken i »Pojken» gåfvo anledning att befara, här nästan alldeles försvunnit och röjer sig blott i vissa vändningar af styckena »Botanikens nytta» och »Reflexioner». Hr L. står på punkten att utbilda sig till en sjelfständig komiker, och ville man söka hans sednaste förebilder, torde man snarare finna dem i de förträffliga mönsterna Fru Lenngren och Vitalis.
7 »Ynglingen» har sina svaga sidor, han som andra. Stundom, såsom i »Candidandsången», försinar mot slutet den i början friska skaldeådran och försvinner i metrisk prosa. Stundom träffas stycken (»Den högfärdige»), hvilka, förf. ovetande, jemka sig öfver från satirens område in på moralpredikningens, andra åter (»Det roligaste»), hvilka, bygda på för liten basis, blifva innehållslösa. Dessa brister äro hos Hr L. undantag. Det som, näst den komiska uppfattningen, fördelaktigast utmärker Hr L:i poesi, är en jemn hållning i den engång anslagna tonen och en bestämd tankegång, hvilken i de flesta stycken reglerar fantasins nyckfulla flygt och ger stycket den konseqvens, den afrundning, som konsten fordrar.
8 Versbygnad och rim äro öfverhufvud lediga och korrekta; »Ynglingen» står deri framom »Pojken». Blott sällan träffas metriska inkonseqvenser (såsom i 4:de versen af »Mammas råd» eller orimliga rim (såsom aqua vitæ och skadar inte, svordom och Sodom); deremot flera kostliga à la Orvar Odd (»det gör du rätt i» och »Herr Rosetti» m. fl.). Olämpliga uttryck, såsom sid. 34 rad. 7, borde sorgfälligt undvikas. Satiren nalkas mer än andra det skickligas gräns i ord som i ämnen och bör akta sig att öfverspringa den.
9 Vi tro oss med dessa få ord hafva motiverat det omdöme, att »Ynglingen», med sina brister, dock är vida rikare utrustad än »Pojken». Men som detta komparativ kan anses vara nog litet sagdt om en glad sångare, så må vi utan förbehåll utsäga hela vår öfvertygelse om Hr Leistenius såsom komisk skald. Vi tro, att, med det enda undantaget von Braun (hvilken vi för vår del äro långt ifrån att betrakta som något mönster) och i en viss genre Orvar Odd, svenska literaturen i Sverige och Finland i närvarande stund icke har en poetisk förmåga i den glada genren jemförlig med eller öfverträffande Hr Leistenius. Vi tro derjemte, att Hr L., för att blifva hvad han kan, ännu behöfver, jemte studium, en större, en|100 3| allmännare, en högre tendens för sin satir; men vi känne de band, som åt detta håll binda en raskare flygt, och hålla honom räkning för hvad han hittills dock förmått. Hr L. skulle göra ganska orätt uti att, som han hotar, nedlägga sin penna. Tvärtom bör han försöka sin lycka i större ämnen, men derunder ej upphöra att leka sin glada lek med dagens löjen. Ty vi vete om hans sångmö, att
"Hon glädjen älskat i glädjens dar,
Men äfven har
En blick för allvaret" ....
11 och det bör en ädel sångmö alltid hafva.
12 »Ynglingen» är i typografiskt hänseende vackert utrustad. Huru talrika den glada sångens vänner äro, synes deraf att boken haft öfver 300 subskribenter.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Ynglingen, Småsaker på vers af J. G. Leistenius.
1 I Juni månad detta år skänkte Hr Leistenii sångmö den finska literaturen en »Pojke».konsekvensändrat/normaliserat Frimodigt trädde pilten i verlden ut; han hade kurage; det var bra; men han hade mer: han hade, under stundom mindre borstad yta, detta äkta spänstiga pojklynne, som lofvar en framtid, och det var ännu bättre. Recensenter och annat välmenande folk äflades med att kamma och putsa den lille, bortgnida punschfläckarna från hans rock och skicka honom att gå i metrikens dansskola. De tyckte sig dermed ha|100 2| uppfostrat honom, de välmenande pedagogerne, och utan framgång blefvo ej lektionerna. »Ynglingen» uppträder nu med öfvade steg, väl icke med Hr Rosettis entrechats, men ochså ej med »pojkens» metriska kullerbyttor. Detta, säger kritiken, är en följd af mina skrapor. Välan, men »ynglingens» hela väsende, är det i botten något annat än »pojkens»?konsekvensändrat/normaliserat
2 Derom ha vi ett par ord att säga.
3 Ett vanligt menniskobarn behöfver åratal, för att komma öfver den gränsperiod mellan pojke och yngling, som i dagligt tal så uttrycksfullt benämnes slyngelåren. »Ynglingen» har genomlupit denna period på sex månader. Man kan då slå sig i backen på, att något slyngelaktigt måste sitta qvar efter en slik brådmognad. Och så är det. »Ynglingen» är, trotts sin borstade rock och sina dansskolssteg, mycket fallen för pojkstreck. Hvilken lycka, eller hur, att ställningar och förhållanden dragit kring hans öfverdådiga språng en ring, öfver hvilken han ej får hoppa, utan att genast förnimma den osynliga varningen: icke dit, min bäste! icke dit! Funnes icke denna ring och denna varning, hvar stadnade hans öfverdåd? hvad respekterade hans skämt?
4 Uppriktigt sagdt, det är i vissa förhållanden icke lätt att hålla sig uppe i den glada genren, att t. ex. skrifva satir. Man står i ett litet samhälle, en liten krets och, hvad som icke får glömmas, bland små menniskor. Man gisslar en dårskap, man skrattar åt en löjlighet: denna dårskap och denna löjlighet hafva i den lilla kretsen sina representanter: dessa åter förstå sig ej på satirens allmänna syftning, utan skrika: det är mig han menar, mig han går åt; hur oförskämdt! Och dervid går det skämtaren såsom Don Juan i slutet på sista akten: hvart han än flyr, stänger en demon med gissel af eld hans väg, ropande: icke hit! icke hit! – Man skall invända, att lifvets förråd på löjen, likasom på sorger, allt detta oaktadt är outtömligt; javäl, men dessa löjen få då sökas inom ett ganska inskränkt område. Vi se häruppå ett prof äfven uti Hr Leistenii »yngling». Dess flesta stycken begabba ungefär samma föremål: vinningslystnaden, rangsjukan, adelsstoltheten, lyxen, fåfängan, värdshuslifvet, vinet, kurtisen, kärleken, de lärda bekymren o. s. v. Man har derföre, kanske ej utan skäl, anmärkt en viss monotoni i dessa ständigt återkommande ämnen; men man gör ej Hr L. rättvisa, om man förnekar honom en skämtareblick äfven för rikare och större sidor af lifvets tätt befolkade dårhus. Ett noli me tangere, ett icke hit! håller honom på afstånd från dem, och den som anser denna mur af intressen och fördomar lätt att genombryta, behagade gunstbenäget försöka sina krafter derpå.
5 Hvad som emellertid berättigar oss att hos Hr L. finna en skymt af denna Vitaliska verldsironi, som gycklar i stort med lifvet och menskligheten, är icke blott de tvenne större dikterna »Kung Crœsus» och »Alcibiades», utan jemväl det nyckfulla, men i satiriskt hänseende mästerliga stycket »Reflexioner». – Hr L. behandlar den klassiska forntiden med samma gyckel, som Vitalis, Braun m. fl. den judiska. Om med lika framgång i satiren, vilja vi ej påstå, ehuru oss förekommer, som kunde »Crœsus» och »Alcibiades», isynnerhet den förre, väl uthärda en jemförelse med de nämnde poeternas »Ahasverus» och »Nebukadnezar». Att af en hjelte göra en supbror, af en statsman en perukstock, är väl den lättaste sak, när man travesterar utsidan blott; men att urskilja och framhålla det för parodin åtkomliga, d. ä.det är det sig sjelf motsägande, i karakterers och händelsers inre väsende, dertill fordras ett gehör för det komiska, hvilket icke är allom gifvet. Att Hr L. äger detta gehör, bevisar redan hans val af personligheter. Fåfängt skulle man, äfven med den rikaste komiska apparat, lyckas i att parodiera t. ex. en Timoleon, en Hannibal, karakterer, som blifva sig sjelfva trogna alltigenom. Crœsus, Alcibiades erbjuda deremot dessa motsägelser af öfvermod och svaghet, dygd och last, som utgöra parodins bördigaste fält. Med undantag af några för ofta anbragta bachiska effekter, är Hr L:i behandling af dessa klassikens hjeltar ganska munter och ganska lyckad.
6 »Ynglingen» innehåller ett stort förråd af äkta komiska godbitar. Som sådana förtjena »Skolmästarens aftonbetraktelser», »Profskribenten», »Resan genom lifvet», »Mina utsigter» och »Mammas råd» att särskildt utmärkas. Det andas genom dem en osökt humor, klädd i den tättåtsittande drägten af ett ledigt språk. Hvad som synnerligen gladt oss, är att den imitation af Braun, hvilken några stycken i »Pojken» gåfvo anledning att befara, här nästan alldeles försvunnit och röjer sig blott i vissa vändningar af styckena »Botanikens nytta» och »Reflexioner». Hr L. står på punkten att utbilda sig till en sjelfständig komiker, och ville man söka hans sednaste förebilder, torde man snarare finna dem i de förträffliga mönsterna Fru Lenngren och Vitalis.
7 »Ynglingen» har sina svaga sidor, han som andra. Stundom, såsom i »Candidandsången», försinar mot slutet den i början friska skaldeådran och försvinner i metrisk prosa. Stundom träffas stycken (»Den högfärdige»), hvilka, förf. ovetande, jemka sig öfver från satirens område in på moralpredikningens, andra åter (»Det roligaste»), hvilka, bygda på för liten basis, blifva innehållslösa. Dessa brister äro hos Hr L. undantag. Det som, näst den komiska uppfattningen, fördelaktigast utmärker Hr L:i poesi, är en jemn hållning i den engång anslagna tonen och en bestämd tankegång, hvilken i de flesta stycken reglerar fantasins nyckfulla flygt och ger stycket den konseqvens, den afrundning, som konsten fordrar.
8 Versbygnad och rim äro öfverhufvud lediga och korrekta; »Ynglingen» står deri framom »Pojken». Blott sällan träffas metriska inkonseqvenser (såsom i 4:de versen af »Mammas råd» eller orimliga rim (såsom aqua vitæ och skadar inte, svordom och Sodom); deremot flera kostliga à la Orvar Odd (»det gör du rätt i» och »Herr Rosetti» m. fl.). Olämpliga uttryck, såsom sid. 34 rad. 7, borde sorgfälligt undvikas. Satiren nalkas mer än andra det skickligas gräns i ord som i ämnen och bör akta sig att öfverspringa den.
9 Vi tro oss med dessa få ord hafva motiverat det omdöme, att »Ynglingen», med sina brister, dock är vida rikare utrustad än »Pojken». Men som detta komparativ kan anses vara nog litet sagdt om en glad sångare, så må vi utan förbehåll utsäga hela vår öfvertygelse om Hr Leistenius såsom komisk skald. Vi tro, att, med det enda undantaget von Braun (hvilken vi för vår del äro långt ifrån att betrakta som något mönster) och i en viss genre Orvar Odd, svenska literaturen i Sverige och Finland i närvarande stund icke har en poetisk förmåga i den glada genren jemförlig med eller öfverträffande Hr Leistenius. Vi tro derjemte, att Hr L., för att blifva hvad han kan, ännu behöfver, jemte studium, en större, en|100 3| allmännare, en högre tendens för sin satir; men vi känne de band, som åt detta håll binda en raskare flygt, och hålla honom räkning för hvad han hittills dock förmått. Hr L. skulle göra ganska orätt uti att, som han hotar, nedlägga sin penna. Tvärtom bör han försöka sin lycka i större ämnen, men derunder ej upphöra att leka sin glada lek med dagens löjen. Ty vi vete om hans sångmö, att
"Hon glädjen älskat i glädjens dar,
Men äfven har
En blick för allvaret" ....
11 och det bör en ädel sångmö alltid hafva.
12 »Ynglingen» är i typografiskt hänseende vackert utrustad. Huru talrika den glada sångens vänner äro, synes deraf att boken haft öfver 300 subskribenter.