Notisen/artikeln ingår i HT 24/5 1851:|41 1|

Finska Literatursällskapets Fonder.

1 Suometar, som i öfrigt instämmer uti hvad i vårt sednaste Leopoldinerbref sades om F. Literatursällskapet, är af alldeles motsatt åsigt i frågan om en grundfond. Ingalunda, säger S., är det Spts hufvudändamål att samla penningar, och hvad skulle det då hafva uträttat? Sannt nog, det kan väl ej falla någon in att påyrka. Vi tro icke ens att Spt med sina små tillgångar kunnat och bordt lägga något som det heter på kistbottnen. Men den fromma önskan må ingen förtycka, att sådant en dag må blifva möjligt. Ty så stort förtroende det visar till en god sak, att år ut och år in lefva för dagen på landsmäns goda vilja, så stora vådor medför ock ett sådant system och så önskligt vore att kunna det förändra. En god sak! Ja väl, om den kunde|41 2| lefva af blotta aktningen, blotta kärleken, då vore ingen nöd. Men om aktningen, om kärleken äro af det passiva slag, som hellre tager än gifver och som med armarna i kors låter allt gå som det kan? Om den goda viljan flegmatiskt väntar, om den hindras? Sednaste år är så lärorikt, att det borde öppna Literatursällskapets ögon för farorna af dess nuvarande ställning. Att fortfarande experimentera, om det kan undvikas, vore oförsvarligt. Men, vi upprepa det, Spt har härtills icke kunnat annat, det är ej dess fel; vi önska blott att man icke försvarar ett sådant system, hvilket, om det olyckligtvis är det enda möjliga, då åtminstone måste betraktas såsom ett nödvändigt ondt.

2 Och i sjelfva verket, hvarföre skulle F. Literatursällskapet vara det enda som följde ett system alldeles motsatt öfriga inrättningars? Finska Konstföreningen har en grundfond af 3 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver; Faunasällskapet 2 000konsekvensändrat/normaliserat, Vetenskapssocieteten sina årliga statsanslag, andra föreningar att förtiga. Ja Literatursällskapet i Wiborg har Wilckeska donationsfonden af 11 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Om nu alla dessa delvis eller helt och hållet bygga sitt bestånd på fixa årliga revenyer, bevisar väl detta att de »samla penningar», eller att de hafva mindre förtroende för framgången af sin goda sak? Nej, det bevisar endast, att de inslagit en bana, som betryggar dem för vådan att öfvergifvas af landsmäns flegma, för den sorgliga nödvändigheten att lefva af dagens tillfälliga skärf och för alla de hinder, hvilka omständigheterna kunna kasta i vägen för deras ekonomiska bestånd.

3 Men, torde Suometar svara, det är godt att säga: bilda en grundfond! visa oss då hvarifrån vi skola taga medel dertill! Om förlåtelse, vi hafva sagt hvad vi för närvarande ansett vara det enda möjliga, vi hafva vändt oss till alla, vänner af fosterlandets literatur, till sådana som hafva både hand och hjerta, och åberopat den tacksamhet, med hvilken samtid och efterverld nämna Adam Wilckes namn. Törhända skall någon lyssna till vår svaga, men välmenta röst. Men Suometars åsigter innebära deremot en indirekt opposition. Ty kommer man engång derhän, att anse den nuvarande, för alla dagens nycker blottade ställningen för den normala, då skall visst ingen Wilcke mera stå upp, man skall anse Literatursällskapets styrka bestå i dess strider för dagen och man skall draga den falska slutsats, att den sak, som icke omhuldas af dagens verksama sympathier, icke heller förtjenar att upprätthållas.

4 Likväl är det obestridligt, att ju F. Literatursällskapet, derest det genom en stående grundfond försattes i tillfälle att på förhand bestämma och regelbundet ordna sin på ekonomiska tillgångar bygda verksamhet, derigenom blefve i stånd att uträtta mångfaldt mer, än nu under dess kalkyler för dagen. Man skall upprepa, att penningen icke är det väsendtliga, att högre och ädlare krafter måste verket drifva. Låtom oss ej förlora ett ord på en så barnslig invändning. Med reguliera tillgångar skall Sällskapet kunna organisera reguliera samlingar i vidgad skala och reguliert publicera dem. Hvilket tacksamt fält, hvilka skatter för samlaren! Med 6 till 800 rubel om året, lika mycket som en enda tjenstemans måttliga lön, skulle F. Literatursällskapet inom 10 år härefter hafva samlat och utgifvit till många volymers tal dessa sköna sånger, som ännu okända ljuda från folkets läppar; dessa mythiska fornminnen, af hvilka ännu så mycket återstår; dessa sinnrika gåtor och ordspråk, som ständigt födas nya; dessa sagor, på hvilkas otroliga rikedom och mångfald vårt blad som bäst ger några svaga prof; dessa folkseder, lekar och drägter, hvilka så väl förtjena att samlas och sammanställas; dessa språkets egenheter, som i så hög grad intressera forskaren; dessa lexica, på hvilka man nu med ständigt vexande behofver så länge väntar – sen, allt detta uträttar visserligen icke penningen ensam, men det uträttas icke utan den och det skall uträttas med den; – hvar finnes ett kapital mera tacksamt användt, ett skäl mera öfvertygande om nödvändigheten för Finska Literatursällskapet att äga en stående fond, eller en regulier inkomst svarande deremot?