Notisen/artikeln ingår i HT 3/1 1855:|1 2|

Återblick på år 1854.

1 Det förflutna året har lemnat ett af de klaraste bevis på vanskligheten af menskliga uträkningar. Det har från början till slut varit en oafbruten kedja af vexlande fruktan och hopp, af stora illusioner, dem verkligheten besvikit, af klyftiga planer, dem morgondagen förlöjligat, af än nedslående, än stolta förutsägelser, hvilka redan förgätits eller qvarstå i minnet blott för att visa sin egen vanmakt.

2 Det nu lefvande slägtet, uppvuxet under 40 års fred och förtroget med kriget blott genom sin beundran för glänsande bedrifter, lästa i tideböckerna, har ej kunnat göra sig en föreställning om verkliga gestalten af denna furie, när den ohejdad slipper lös att rasa öfver verlden. För de unga syntes det som en kedja af nya och ärofulla hjeltebragder, för männen såsom en vinstgifvande utsigt till nya fördelar. Den fåfänga och egoism, som ofta bemäktiga sig hela nationer, kommo på alla håll i rörelse och öfverskattade stridens vinning på samma gång som de upphetsade passionerna genom föreställningen om oförrätter, lidna å ena eller andra sidan.

3 Likväl, och då samtidens hela civilisation, som går ut på mensklig förädling och mensklig lycka i alla riktningar, icke allenast behöfver freden, utan till det innersta af sitt väsende är freden sjelf och ett förnekande af krigets våld; så gick der en ofrivillig rysning genom folken vid blotta tanken på krigets annalkande jernålder. Det må lemnas derhän i hvad mån den makliga hvilans intressen eller statskonstens fruktan för sina invecklade systemer härtill bidragit. Säkert är dock, att diplomaternes pennor, som i otaliga klyftiga noter hvässtes för freden, denna gång arbetade för ett högt mål och förde stora intressens talan i mensklighetens namn.

4 Men dessa pennor funno till sist att de allenast arbetat svärdet i händerna. Den nu inträffade förvecklingen är en af de sjukdomar, som länge i tysthet utvecklat sitt frö och derföre, när de plötsligen utbryta, trotsa all läkarekonst. Ju mera man är i stånd att ur större synpunkter uppfatta händelserna och stridens orsaker, desto mera skall man finna, att den nuvarande krisen icke uppkommit af den eller den tillfälligheten, den eller den enstaka tilldragelsen, utan fastmer genom en af dessa länge förberedda historiska brytningar, hvilka möjligen kunna uppskjutas ett eller annat årtionde, en eller annan mansålder, men till sist ej mer kunna undvikas, och ju|1 3| längre de hållas tillbaka, desto våldsamare brista de ut. Beklagligen innehåller denna stridens verldshistoriska karakter ett mycket ringa hopp om fredens snara återställande, fastmer en utsigt till vidgad brand, som slutligen kan sträcka sig öfver största delen af verlden. Ty så stora och djupa hvälfningar, med så kolosala krafter å båda sidor, utkämpas icke på ett år eller några månader. Men är man engång tvungen att bjuda en hård nödvändighet spetsen, så är det bättre att uppfatta den i hela dess omfång, än att i förtid insöfvas af vanskliga fredsförhoppningar.

5 Kriget har kommit, och icke, som mången föreställt sig, med snabba segrar och lätta triumfer, utan med blodiga sår och oerhörda uppoffringar, med farsoterna i dess spår, med hämmadt välstånd, bittra tårar och gäckade förhoppningar. Knappt nio månader har det varat, och redan begynner det att synas för folken i dess verkliga gestalt, och redan tystna många af de stämmor, som i början ifrigast förde dess talan. Deremot har man, nu som ofta förut, gjort den erfarenhet, att de, hvilka varit de siste att vädja till svärdet, visat det manligaste mod, när svärdet blifvit en nödvändighet.

6 Och sannt är att man aldrig bör förtvifla om i sanningens och den rättfärdiga sakens seger. Svårare pröfningar än denna ha folken genomgått, och historiens lärdomar visa att mången storm har föryngrat verlden. I stridernas eldprof förbrännes mycket grummel, medan det stora och ädla består, om ock på ruiner. Det bör endast märkas, att den långsynte domaren derofvan icke erkänner allt för sannt, rättfärdigt och godt, som bland menniskor går och gäller som sådant i tidernas uppbrusning. Utan det visar sig att dagens meningar ofta justeras af morgondagen och att sålunda det evigt sanna och det verkligt goda icke afspegla sig i den ena eller andra tidsmeningen ensamt, utan i seklernas erfarenhet och i den stora anblicken af ett helt tidehvarfs framskridande.

7 Hvar och en erinrar sig den uppgifna yttre orsaken till nuvarande krig. Turkiska väldet skulle icke allenast beskyddas, det skulle föryngras och äga en framtid. För ett år sedan hörde man allmänt detta språk. Nu finnes knappt en enda röst i England, Frankrike eller Tyskland, som skulle uttala en dylik förhoppning. Efter en kort uppvallning af tapperhet och slocknande kraft, har det ottomaniska väldet hastigt åter sjunkit i vanmakt och elände, och de franska och engelska härarne ha med egna ögon kunnat öfvertyga sig om vanskligheten att i Europas skönaste länder upprätthålla ett utlefvadt asiatiskt barbari och en mot all kultur, all frihet och allt menniskovärde fientlig religion. Turkiet har derföre blifvit en bisak, och stridens mål erkännes öppet vara att sätta en allmän damm mot Rysslands öfvermakt.

8 Utgången af denna stora strid skall framtiden utvisa; historien må döma dess motiver. Hvad som härtills kan anses för en lycka, är att förra årets strider för det mesta blifvit kämpade på inskränkta områden, fjerran från det största välståndet och den största bildningen i Europa, hvarigenom dessa strider blifvit mindre förhärjande. Stora äro dock offren, likasom å båda sidor ansträngningen och tapperheten. Utvecklingen af en härtills oerhörd sjömakt och öfvertygelsen att det nu lefvande slägtet, oaktadt den långa freden, kan i krigiska dygder mäta sig med hvilka som helst af förfäderne, ha kanske varit de enda verkliga resultater, hvartill man hittills kommit.

9 Ett vindkast af stormen har äfven nått till Finlands aflägsna fredliga kust. Lyckligtvis ha dess härjningar, ehuru kännbara för landets handel och välstånd, likväl ej varit så hårda, som man hade anledning att frukta vid anblicken af den mäktigaste flotta, som någonsin plöjt dessa nordiska vatten. Östersjökampanjen erkännes allmänt såsom förfelad. Af alla dess väntade stora följder återstå endast Bomarsunds och Hangös ruiner, engelska sjökort, saltpriserna i Finland och den ombytta flaggan på några tagna handelsskepp.

10 Finland har härvid följt den enda bana, som för detsamma utstakats af både pligt och nödvändighet. Det har icke förorättat någon, och derföre har det, oförskyldt anfallet, med vapen i hand försvarat sig i rättmätigt nödvärn. Sin monark, – som hedrat detsamma med erkännandet att det »af inre öfvertygelse känner och fullgör sin pligt» – har det förblifvit orubbeligt troget och skall så förblifva.

11 Fredens stora intressen ha under det förflutna året fått stå tillbaka för kriget. Likväl äga de ett och annat värdt att förvaras i hågkomsten.

12 Vi skola i en kort sammanfattad krönika detaljera de vigtigaste af det nyss förgångna årets både krigiska och fredliga tilldragelser.