1 Man säger att familjen är qvinnans verld, att hon bör afsäga sig alla anspråk på en verksamhet utom den och att hvarje s. k. emancipation, som vill föra henne utom familjen in i det borgerliga lifvet och staten, är en falsk emancipation, en emancipation från hennes egen qvinnliga natur. Och så är det i sjelfva verket. Ehuru den trängsta krets af menskliga förbindelser, är familjen för hjertats känslor den rymligaste. Hvarför skulle icke qvinnans hela ärelystnad, likasom hela hennes kärlek, inom den finna sin tillfredsställelse?
2 Men i viss mening sträcker sig familjen långt utom väggarna af en enda boning. Man säger om en god furste, att han är sina undersåtares far och på lika sätt heter det om en ädel och välgörande qvinna, att hon är de värnlösas, de nödlidandes mor. När en qvinna, ensam eller i samverkan med andra, öfvar barmhertighetens pligter mot oskylda, går hon dermed icke utom familjens krets, hon endast indrager de nödställda inom den, och så stadnar hon dock inom det rätta området för sin verksamhet. Man skulle anse denna anmärkning, för dess enkelhets skull, alldeles öfverflödig, så framt man icke dagligen såge så mången af det manliga könet yttra sig med misstroende och hån om hvarje försök af qvinnan att verka något godt utom väggarna af hennes eget hus. Och likväl är det säkert, att qvinnan med det riktigaste öga uppfattar nöden, likasom hon lindrar den med den mildaste hand; för det späda vexande slägtets sedliga vård är hennes moderliga ömhet mera välgörande, än mannens klokaste anordningar. Man har i de flesta bildade länder sett fruntimmersföreningar för sjukas vård, för fattigas understöd, för arbetslöses hjelp, för slöjders uppmuntran, för barns undervisning och sedliga vård samt annat dylikt, uppstå och verka oändeligt mycket godt. Öfverallt, hvarest de uppstått, hafva de börjat med att vara af männerne misstrodda och missaktadeoriginal: misskaktade, och öfverallt har det allmänna omdömet om dem efterhand justerat sig på ett sätt, som för dem varit lika glädjande, som hedrande.
3 Den erfarenhet emellertid, att misstroendet gerna velat tillskrifva dessa föreningars uppkomst fåfängan som bevekelsegrund, har kommit oss att tveka, huruvida man icke gör sådana föreningar, der de finnas, en otjenst med att offentligen omnämna deras anspråkslösa verksamhet. Offentligheten är i vårt land ännu så föga utbildad, att hvarje berömmande ord i en tidning lätt tages för smicker eller inställsamhet, hvarje anmärkning deremot misstydes som illvilja. En god gerning behöfver icke offentligheten, det är alltför sannt; men hvarföre skulle den heller sky den? Vinnes icke annat, så vinnes dock ett föredöme i det goda, och hvarföre skulle man undanhålla det? Flerstädes i vårt land rör sig i bildade qvinnors hjertan ett deltagande för olyckan och nöden, hvilket gerna ville visa sig verksamt på ett mera omfattande sätt, än i den enskilda välgörenheten, men vågar icke, tilltror sig ej förmåga dertill. Det skall då blifva uppmuntrande att veta, det man någonstädes gjort försöket och lyckats.
4 Säkert erinra sig de fleste af våra läsare den vackra välvilja fruntimmerna i Borgå och Kuopio visat den späda och behöfvande delen af innevånarne; – vi nämna dessa exempel, emedan de äro de nyaste. En icke mindre aktningsvärd välvilja visa i detta afseende fruntimmerna i Gamla Carleby.
5 Alltsedan införseln af bomullstyger och bomullsgarn under de sednaste 10 till 15 åren börjat bedrifvas i den stora skala, som nu verkeligen sker, har i de Österbottniska städerna en stor mängd qvinnor af arbetsklassen kommit att sakna det arbete med väfnad och spånad, som förut lifnärt dem. För stapelstäder, hvilkas hela lifskraft pulserar i handeln, måste äfven den sednaste (nu öfverståndna) handelskrisen verka förlamande, hvaraf följde, att mången sjöman, timmerman och annan arbetare de sednaste åren sett sin bergning förknappad. Hände då dertill, som alltför ofta händt, att familjefäder af sjömansyrket rymde utrikes eller kommo för någon olycka, så qvarlemnades hemma en hel familj i brödlöst elände. Följden af allt detta var för de lägre klasserna den naturliga: arbetslöshet, nöd, tiggeri, förderf.
6 Att dagligen vara vitne till detta elände, att se så mången arbetsam qvinna förgäfves tigga om sysselsättning, så månget trasigt barn, på allt sätt moraliskt och physiskt vanvårdadt, stryka kring gatorna, det gick några ädelt tänkande familjemödrar i Gamla-Carleby ömt till hjertat och de samrådde om medlen att förekomma ett ondt, af hvilket äfven de välmående hade sin känning. Redan vid invigningen af det nya rådhuset 1842 samlades genom subscription några medel för inrättandet af en slöjdskola, men då denna på annan väg ficks i stånd, beslöt man använda medlen till uppköp af arbetsmaterialet m. m. för de fattiga. Det mesta inbragte i Febr. 1847 en auktion på fruntimmersarbeten, sydda och förfärdigade af yngre, som äldre enkom för detta ändamål. Då stadens herrar vid inropen visade en särdeles frikostighet, och till det influtna lades behållningen af en bal m. m., lärer hela summan af de insamlade medlen uppgått till inemot 500 Rub.Rubel Silfver.
7 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 1/9 1847:|69 1|
Fruntimmers Föreningen i Gamla-Carleby.
(Slut från N:r 67.)
8 Vid början af detta år organiserades genom mundtlig öfverenskommelse, utan skrifna stadgar och utan ens något sjelfvaldt namn, fruntimmersföreningen i Gamla-Carleby. Deri ingingo familjemödrar och sådana ogifta, som i något hus förestodo värdinneskapet. Föreningens ändamål var: att förskaffa arbete åt medellöse, att upptaga, vårda och bereda undervisning åt fattiga och vanvårdade barn, samt att sålunda, efter förmåga, motverka tiggeri och förderf.
9 Man uppköpte nu lin till spånad och väfnad, hvilket hvarje onsdag utdelades åt arbetsföreningens fattige, för att mot skälig arbetslön förarbetas och sedan, till föreningens förmån, på auktion försäljas. Härigenom hoppas man återfå åtminstone större delen af Föreningens kapital, hvilket ej bildar någon stående fond, utan ständigt är disponibelt för omsättning. De löpande bestyren vid utdelning m. m. åtaga sig för hvarje gång fem af Föreningens deltagarinnor, hvilkas tur vid början af året bestämmes genom lottning. Kassaförvaltning och bokföring skötes af en deltagarinna för beständigt. Alla onsdagar samrådes derjemte om Föreningens angelägenheter. Färdiga arbeten mottagas också då.
10 Föreningen vet rätt väl, att mången tillgjord fattigdom föres till torgs, medan en verklig nöd drager sig undan för menniskors ögon, och deltagarinnorna besöka derföre personligen de fattigas boningar samt göra sig med omsorg underrättade om de verkligt behöfvande. En mor, som kan arbeta, bör sjelf försörja ett af sina barn, och är fadren ännu vid lif och krafter, få alla barnen stadna hemma, så framt de ej äro alltför många, eller föräldrarna skada barnen genom lastfulla föredömen.
11 Ty det är just i det späda vexande slägtets vård, som Föreningen utvecklar sin mest välgörande verksamhet. De flesta af För:s deltagarinnor laga nemligen fattiga barn (ett tillochmed fyra) hem till sig, kläda dem, föda dem, ha tillsyn öfver deras seder och tillhålla dem att besöka småbarns- eller slöjdskolan. Några, för hvilka detta|69 2| faller sig mindre lägligt, inackordera sina skyddslingar i välkända hus på landet, och isynnerhet hur man funnit detta lämpligast för sådana barn, som i staden hafva lastfulla föräldrar. Andra gifva fattiga och deras barn på bestämda tider mat m. m. Med ett ord, den enskilda välviljan har fritt utrymme att ställa sin välgörenhet på den fot man finner lämpligast, men alla öfverenskomma om det gemensama ändamålet: lindring åt oförskylld nöd, vård åt vanlåttade barn.
12 Alltför kort tid har Föreningen ännu verkat, för att några tillförlitliga resultater af dess verksamhet kunnat visa sig. Ett faller dock redan nu i ögonen: tiggeriet har märkbart aftagit. Man ser dem icke mera stryka kring gatorna, dessa trasiga små, hvilka, om de handlöst fått fortfara, vuxit opp till invånare i fängelserna, tukthusen eller en förtidig graf. Man ser dem nu trefna och renliga gå sin stilla gång till skolan, med utsigt att i sinom tid blifva goda och nyttiga medborgare, äfven de, och den ränta af välsignelser Föreningen sålunda skördar på sin möda och sitt lilla kapital förtjenar måhända att anses lika inbringande, som månget bolags digra procenter. Mycket underlättas För:s bemödanden genom den af Hrr Hongell och Donner inrättade Småbarns- samt dermed förenade Slöjdskolan. Ref. har varit i tillfälle att besöka dessa inrättningar under arbetstimmarna och anser det för ett nöje att intyga den ordning dervid rådde och de vackra framsteg man sporde hos de små. Inrättandet af småbarnsskolor är för öfrigt något, som ej kan tillfyllest rekommenderas åt samtliga våra finska städer, som härtills sakna sådana*)Det förljudes, att man i Uleåborg umgås med planen att inrätta en sådan. I Gamla-Carleby voro d. 24 sistl. Juli 94 närvarande och, inberäknadt de för tillfället frånvarande, något öfver 100 elever inskrifna i Småbarnsskolan.. Det är numera lätt för hvem som helst att taga personlig notis derom och hvarochen skall öfvertyga sig om, att de äro lika lätt verkställbara, som utan motsägelse högst välgörande.
13 Törhända skall man finna det förlåtligt, om vi under den korta, men för oss angenäma relationen om Fruntimmersföreningen i Gamla-Carleby erinrat oss Helsingfors, – Helsingfors, som äger både småbarns- och andra skolor i vida större skala, som inom sig sluter så många ädelt tänkande fruntimmer med hjerta för nöden och som likväl ännu icke gjort något**)Man förlåte oss detta uttryck. Vi glömme dervid icke den s. k. fattigskolan, vi vete blott, att fattigdomen i sin rätt ohyggliga gestalt icke der söker eller får någon undervisning. för dessa hundrade och åter hundrade olyckliga barn, hvilka, på allt sätt vanvårdade, befolka dess gator bestjäla dess tamburer, till dess de sluta der de måste sluta. Det är omöjligt att längre blunda för ett förderf, hvilket staten med sina skolor och fängelser, den enskilde med sin allmosa förgäfves söka att undanrödja. Låtom oss erkänna det: staten har – för ögonblicket åtminstone – gjort nog, den enskilde möjligen likaså, men samfundsandan har ännu icke på långt när gjort hvad dess frid tillbörer, och det är i den fulla öfvertygelsen härom vi med rätta förvänte, att det milda könet äfven i Helsingfors och annorstädes skall besegra sin naturliga skygghet och träda fram i gemensam handling för det vexande slägtets väl.
*)Det förljudes, att man i Uleåborg umgås med planen att inrätta en sådan. I Gamla-Carleby voro d. 24 sistl. Juli 94 närvarande och, inberäknadt de för tillfället frånvarande, något öfver 100 elever inskrifna i Småbarnsskolan.
**)Man förlåte oss detta uttryck. Vi glömme dervid icke den s. k. fattigskolan, vi vete blott, att fattigdomen i sin rätt ohyggliga gestalt icke der söker eller får någon undervisning.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Fruntimmers Föreningen i Gamla-Carleby.
1 Man säger att familjen är qvinnans verld, att hon bör afsäga sig alla anspråk på en verksamhet utom den och att hvarje s. k. emancipation, som vill föra henne utom familjen in i det borgerliga lifvet och staten, är en falsk emancipation, en emancipation från hennes egen qvinnliga natur. Och så är det i sjelfva verket. Ehuru den trängsta krets af menskliga förbindelser, är familjen för hjertats känslor den rymligaste. Hvarför skulle icke qvinnans hela ärelystnad, likasom hela hennes kärlek, inom den finna sin tillfredsställelse?
2 Men i viss mening sträcker sig familjen långt utom väggarna af en enda boning. Man säger om en god furste, att han är sina undersåtares far och på lika sätt heter det om en ädel och välgörande qvinna, att hon är de värnlösas, de nödlidandes mor. När en qvinna, ensam eller i samverkan med andra, öfvar barmhertighetens pligter mot oskylda, går hon dermed icke utom familjens krets, hon endast indrager de nödställda inom den, och så stadnar hon dock inom det rätta området för sin verksamhet. Man skulle anse denna anmärkning, för dess enkelhets skull, alldeles öfverflödig, så framt man icke dagligen såge så mången af det manliga könet yttra sig med misstroende och hån om hvarje försök af qvinnan att verka något godt utom väggarna af hennes eget hus. Och likväl är det säkert, att qvinnan med det riktigaste öga uppfattar nöden, likasom hon lindrar den med den mildaste hand; för det späda vexande slägtets sedliga vård är hennes moderliga ömhet mera välgörande, än mannens klokaste anordningar. Man har i de flesta bildade länder sett fruntimmersföreningar för sjukas vård, för fattigas understöd, för arbetslöses hjelp, för slöjders uppmuntran, för barns undervisning och sedliga vård samt annat dylikt, uppstå och verka oändeligt mycket godt. Öfverallt, hvarest de uppstått, hafva de börjat med att vara af männerne misstrodda och missaktadeoriginal: misskaktade, och öfverallt har det allmänna omdömet om dem efterhand justerat sig på ett sätt, som för dem varit lika glädjande, som hedrande.
3 Den erfarenhet emellertid, att misstroendet gerna velat tillskrifva dessa föreningars uppkomst fåfängan som bevekelsegrund, har kommit oss att tveka, huruvida man icke gör sådana föreningar, der de finnas, en otjenst med att offentligen omnämna deras anspråkslösa verksamhet. Offentligheten är i vårt land ännu så föga utbildad, att hvarje berömmande ord i en tidning lätt tages för smicker eller inställsamhet, hvarje anmärkning deremot misstydes som illvilja. En god gerning behöfver icke offentligheten, det är alltför sannt; men hvarföre skulle den heller sky den? Vinnes icke annat, så vinnes dock ett föredöme i det goda, och hvarföre skulle man undanhålla det? Flerstädes i vårt land rör sig i bildade qvinnors hjertan ett deltagande för olyckan och nöden, hvilket gerna ville visa sig verksamt på ett mera omfattande sätt, än i den enskilda välgörenheten, men vågar icke, tilltror sig ej förmåga dertill. Det skall då blifva uppmuntrande att veta, det man någonstädes gjort försöket och lyckats.
4 Säkert erinra sig de fleste af våra läsare den vackra välvilja fruntimmerna i Borgå och Kuopio visat den späda och behöfvande delen af innevånarne; – vi nämna dessa exempel, emedan de äro de nyaste. En icke mindre aktningsvärd välvilja visa i detta afseende fruntimmerna i Gamla Carleby.
5 Alltsedan införseln af bomullstyger och bomullsgarn under de sednaste 10 till 15 åren börjat bedrifvas i den stora skala, som nu verkeligen sker, har i de Österbottniska städerna en stor mängd qvinnor af arbetsklassen kommit att sakna det arbete med väfnad och spånad, som förut lifnärt dem. För stapelstäder, hvilkas hela lifskraft pulserar i handeln, måste äfven den sednaste (nu öfverståndna) handelskrisen verka förlamande, hvaraf följde, att mången sjöman, timmerman och annan arbetare de sednaste åren sett sin bergning förknappad. Hände då dertill, som alltför ofta händt, att familjefäder af sjömansyrket rymde utrikes eller kommo för någon olycka, så qvarlemnades hemma en hel familj i brödlöst elände. Följden af allt detta var för de lägre klasserna den naturliga: arbetslöshet, nöd, tiggeri, förderf.
6 Att dagligen vara vitne till detta elände, att se så mången arbetsam qvinna förgäfves tigga om sysselsättning, så månget trasigt barn, på allt sätt moraliskt och physiskt vanvårdadt, stryka kring gatorna, det gick några ädelt tänkande familjemödrar i Gamla-Carleby ömt till hjertat och de samrådde om medlen att förekomma ett ondt, af hvilket äfven de välmående hade sin känning. Redan vid invigningen af det nya rådhuset 1842 samlades genom subscription några medel för inrättandet af en slöjdskola, men då denna på annan väg ficks i stånd, beslöt man använda medlen till uppköp af arbetsmaterialet m. m. för de fattiga. Det mesta inbragte i Febr. 1847 en auktion på fruntimmersarbeten, sydda och förfärdigade af yngre, som äldre enkom för detta ändamål. Då stadens herrar vid inropen visade en särdeles frikostighet, och till det influtna lades behållningen af en bal m. m., lärer hela summan af de insamlade medlen uppgått till inemot 500 Rub.Rubel Silfver.
7 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 1/9 1847:|69 1|Fruntimmers Föreningen i Gamla-Carleby.
(Slut från N:r 67.)
8 Vid början af detta år organiserades genom mundtlig öfverenskommelse, utan skrifna stadgar och utan ens något sjelfvaldt namn, fruntimmersföreningen i Gamla-Carleby. Deri ingingo familjemödrar och sådana ogifta, som i något hus förestodo värdinneskapet. Föreningens ändamål var: att förskaffa arbete åt medellöse, att upptaga, vårda och bereda undervisning åt fattiga och vanvårdade barn, samt att sålunda, efter förmåga, motverka tiggeri och förderf.
9 Man uppköpte nu lin till spånad och väfnad, hvilket hvarje onsdag utdelades åt arbetsföreningens fattige, för att mot skälig arbetslön förarbetas och sedan, till föreningens förmån, på auktion försäljas. Härigenom hoppas man återfå åtminstone större delen af Föreningens kapital, hvilket ej bildar någon stående fond, utan ständigt är disponibelt för omsättning. De löpande bestyren vid utdelning m. m. åtaga sig för hvarje gång fem af Föreningens deltagarinnor, hvilkas tur vid början af året bestämmes genom lottning. Kassaförvaltning och bokföring skötes af en deltagarinna för beständigt. Alla onsdagar samrådes derjemte om Föreningens angelägenheter. Färdiga arbeten mottagas också då.
10 Föreningen vet rätt väl, att mången tillgjord fattigdom föres till torgs, medan en verklig nöd drager sig undan för menniskors ögon, och deltagarinnorna besöka derföre personligen de fattigas boningar samt göra sig med omsorg underrättade om de verkligt behöfvande. En mor, som kan arbeta, bör sjelf försörja ett af sina barn, och är fadren ännu vid lif och krafter, få alla barnen stadna hemma, så framt de ej äro alltför många, eller föräldrarna skada barnen genom lastfulla föredömen.
11 Ty det är just i det späda vexande slägtets vård, som Föreningen utvecklar sin mest välgörande verksamhet. De flesta af För:s deltagarinnor laga nemligen fattiga barn (ett tillochmed fyra) hem till sig, kläda dem, föda dem, ha tillsyn öfver deras seder och tillhålla dem att besöka småbarns- eller slöjdskolan. Några, för hvilka detta|69 2| faller sig mindre lägligt, inackordera sina skyddslingar i välkända hus på landet, och isynnerhet hur man funnit detta lämpligast för sådana barn, som i staden hafva lastfulla föräldrar. Andra gifva fattiga och deras barn på bestämda tider mat m. m. Med ett ord, den enskilda välviljan har fritt utrymme att ställa sin välgörenhet på den fot man finner lämpligast, men alla öfverenskomma om det gemensama ändamålet: lindring åt oförskylld nöd, vård åt vanlåttade barn.
12 Alltför kort tid har Föreningen ännu verkat, för att några tillförlitliga resultater af dess verksamhet kunnat visa sig. Ett faller dock redan nu i ögonen: tiggeriet har märkbart aftagit. Man ser dem icke mera stryka kring gatorna, dessa trasiga små, hvilka, om de handlöst fått fortfara, vuxit opp till invånare i fängelserna, tukthusen eller en förtidig graf. Man ser dem nu trefna och renliga gå sin stilla gång till skolan, med utsigt att i sinom tid blifva goda och nyttiga medborgare, äfven de, och den ränta af välsignelser Föreningen sålunda skördar på sin möda och sitt lilla kapital förtjenar måhända att anses lika inbringande, som månget bolags digra procenter. Mycket underlättas För:s bemödanden genom den af Hrr Hongell och Donner inrättade Småbarns- samt dermed förenade Slöjdskolan. Ref. har varit i tillfälle att besöka dessa inrättningar under arbetstimmarna och anser det för ett nöje att intyga den ordning dervid rådde och de vackra framsteg man sporde hos de små. Inrättandet af småbarnsskolor är för öfrigt något, som ej kan tillfyllest rekommenderas åt samtliga våra finska städer, som härtills sakna sådana*)Det förljudes, att man i Uleåborg umgås med planen att inrätta en sådan. I Gamla-Carleby voro d. 24 sistl. Juli 94 närvarande och, inberäknadt de för tillfället frånvarande, något öfver 100 elever inskrifna i Småbarnsskolan.. Det är numera lätt för hvem som helst att taga personlig notis derom och hvarochen skall öfvertyga sig om, att de äro lika lätt verkställbara, som utan motsägelse högst välgörande.
13 Törhända skall man finna det förlåtligt, om vi under den korta, men för oss angenäma relationen om Fruntimmersföreningen i Gamla-Carleby erinrat oss Helsingfors, – Helsingfors, som äger både småbarns- och andra skolor i vida större skala, som inom sig sluter så många ädelt tänkande fruntimmer med hjerta för nöden och som likväl ännu icke gjort något**)Man förlåte oss detta uttryck. Vi glömme dervid icke den s. k. fattigskolan, vi vete blott, att fattigdomen i sin rätt ohyggliga gestalt icke der söker eller får någon undervisning. för dessa hundrade och åter hundrade olyckliga barn, hvilka, på allt sätt vanvårdade, befolka dess gator bestjäla dess tamburer, till dess de sluta der de måste sluta. Det är omöjligt att längre blunda för ett förderf, hvilket staten med sina skolor och fängelser, den enskilde med sin allmosa förgäfves söka att undanrödja. Låtom oss erkänna det: staten har – för ögonblicket åtminstone – gjort nog, den enskilde möjligen likaså, men samfundsandan har ännu icke på långt när gjort hvad dess frid tillbörer, och det är i den fulla öfvertygelsen härom vi med rätta förvänte, att det milda könet äfven i Helsingfors och annorstädes skall besegra sin naturliga skygghet och träda fram i gemensam handling för det vexande slägtets väl.