Kronoskogarne i Finland

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 7/12 1859:|97 2|

Kronoskogarne i Finland.

1 Uppmärksamheten är sedan några år i hög grad riktad på skogsskötseln. Efter den genom århundraden gående ofruktbara klagan öfver skogarnes aftagande, hvilken klagan dock icke fört till annat resultat, än restriktiva åtgärder mot sågverken etc., har Finlands årligen vexande import och dermed sammanhängande behof af ökad export omsider, under styrelsens vaknade brist för genomgripande materiela förbättringar, föranledt tillkomsten af ett nytt embetsverk, forststaten, med en ansenlig personal. Allmänheten har med en naturlig nyfikenhet, blandad med tvifvel, emotsett resultaterna af denna nya förvaltningsgren, och de första åren af dess tillvaro ha icke ingifvit stora förhoppningar. Först efter anläggningen af forstinstitutet i Evois, friherre v. Bergs berättelse om skogarne i Finland och nu sednast de från det nya senatstryckeriet utgifna underd. berättelserna om kronoskogarne i Uleåborgs, Vasa, Kuopio och Wiborgs län börjar en klarare föreställning om forstväsendets vigt och verksamhet att utbreda sig hos den större allmänheten.

2 Tidigare än någon af dessa åtgärder, utkom i början af 1853 en bok, hvilken har den förtjensten att vara den första, som i våra dagar framhållit ämnets vigt och derigenom förberedt landet på nödvändigheten af en rationel skogshushållning. Det var sedermera öfverdirektören m. m. C. W. Gyldéns »Handledning för skogshushållare i Finland»,konsekvensändrat/normaliserat – en bok, hvilken, att döma af titeln, knappt kunnat vid sitt första framträdande påräkna några läsare, men som lyckligtvis var lättfattlig nog äfven för andra, än det dåvarande apokryfiska slägtet »skogshushållare».konsekvensändrat/normaliserat Utom förf:sförfattarens egen långa erfarenhet som landtmätare och jordbrukare, var denna »handledning» tillika grundad på profhuggningar och mätningar, som åren 1851 och 1852 anställts i alla delar af landet.

3 Hr Gyldén beräknar, att Finland utom Lappmarkerna äger 33 800 000konsekvensändrat/normaliserat tunland skogbärande jord, oberäknadt 14 millioner t:land mossor och 3 millioner t:landtunnland berg. Detta gör 20 t:landtunnland skog på hvarje invånare och 57 procent skog af landets hela areal, under det att Sverige, som dernäst är det skogrikaste land i Europa, äger icke fullt 12 t:landtunnland skog på hvar invånare och 42 proc. af sin areal skogbevuxen. Vidare beräknas, att medan Finlands export af skogsprodukter år 1850 motsvarade en fast vedmassa af 468 000konsekvensändrat/normaliserat normalfamnar (en normalfamn = 100 kubikfot) och landets egen förbrukning för ved, kol, byggnader, stängsel, svedjande m. m. kan antagas till 5 770 000konsekvensändrat/normaliserat f.famnar årligen, summa 6 238 000konsekvensändrat/normaliserat famnar, bör landets skogbärande mark årligen producera 11 à 12 millioner famnar, hvilken produktion sannolikt kan fördubblas genom en ordentlig behandling af skogarne. Häraf inses, att derest kommunikationerna, med tillhjelp af en 120 mil lång hafskust och en mängd flottbara vattendrag, underlättades så, att äfven de inre skogarne kunde tillgodogöras, bör Finland utan någon minskning af sina skogar kunna årligen exportera en tio gånger så stor massa skogsprodukter som 1850 samt, efter införande af en bättre skogshushållning, tjugu gånger så mycket. Det vill med andra ord säga, att när Finlands export af skogsprodukter 1850, lågt beräknad, värderas till 2 millioner rubel silfver, bör samma export, såsnart landet erhållit kommunikationer från sina inre delar till hafskusten, utan fara för skogarnes aftagande kunna uppbringas till 20 millioner, och såsnart en rationel skogshushållning blifvit införd, till 40 millioner rubel silfver om året.

4 Dessa ziffror äro visserligen framställda mera som gissning än som visshet, men man bör ihågkomma att det är en praktisk man som talar, en man som åt dessa ämnen egnat hela sitt lif. Forstväsende, jernvägar, kanaler och strömrensningar kunna icke erhålla vältaligare förespråkare, än dessa ziffror, som antyda en del af »det fattiga» Finlands naturliga rikedomar, hvilka härtills förmultnat eller brunnit i en ytterlig vanvård.

5 Friherre v. Bergs berättelse utgör en kommentarie till hr Gyldéns framställning. De nyligen jemte F. A. T. utdelade berättelserna gälla kronoskogarne, men spridaoriginal: spida mycket ljus öfver tillståndet i allmänhet. Friherre R. Wrede börjar sin berättelse om kronoskogarne i Kuopio och Wiborgs län med följande anmärkningar:

6 »Af det sätt, hvarpå kronoskogarne i Finland uppkommit, kan redan förutses att de ingalunda upptaga den fruktbaraste delen af landets grund, utan tvärtom äro af den natur, att den föga kan med fördel fortfarande bära annat än skog. Der en bördigare jordlapp tycktes lemna hopp om någon möjlighet till bergning, der nedsatte sig nybyggaren, fällde skogen och sådde helt enkelt, i följd af occupationens rätt, och då landet sedermera uppmättes och hans lägenhet belades med skatt afrösades åt honom all odlingsbar mark i granskapet. Endast det som ingen ville taga, förblef allmänning; härom bär redan kartan öfver kronoskogarne nogsamt vittne, genom dessa besynnerliga inskärningar vid kanterne och enstaka utbrott inom skogsmarken. Erinrar man sig vidare att den finske nybyggaren icke egentligen var jordbrukare, utan blott svedjare, och således icke ens gjorde anspråk på god åkerjord, måste man än mer nedsätta värdet af den mark, som han ej ansåg löna mödan att ockupera. Erfarenheten visar ock att svedjandet föranledt mången att nedsätta sig på en grund, den han ej förmått bibehålla längre än skog funnits att föryttra eller bränna, och det finska nybygget visar derföre en egen besynnerlig art af nomadlif, som kraftigt bidragit att öka den lösa befolkning i Savolaks och Karelen, hvilken å skogsmarken qvarlemnat de bedröfligaste spår. Af dessa civilisationens förposter qvarlefver ännu, uti statsskogarne inom sagde provinser, ej allenast ett betydligt antal under namn af kronotorpare, utan äfven en mängd provisionelt skattlagde hemmans ägare, hvilka icke äga möjlighet till bergning annorlunda än på skogens bekostnad. Deras läge påkallar derföre uppmärksamhet, så mycket mera, som de ej allenast sjelfva genom svedjande och derigenom uppkommande skogseldar fortfara att devastera (ödelägga) skogen, utan ock såsom sågägarenes förnämsta tjensteandar på det kraftigaste bidragit att försätta skogarne i det betänkliga skick, hvari de nu befinnas. Urskogen, om hvars kraftiga vext blott enstaka qvarstående representanter tala, kan nemligen i det närmaste öfverallt anses utrotad, och i dess ställe finner man numera endast äldre och yngre bestånd af blandad, utglesad skog, som gifver föga hopp för framtiden, såvida ej snar och omsorgsfull vård mellankommer.»

7 Kronoskogarne i Wiborgs län skildras såsom varande i bedröfligt tillstånd. Gromoffska sågverk, kolbränning, svedjande, bete och åverkan ha endrägteligen förenat sig att härja och mångenstädes kalhugga skogarne, utan fröträds qvarlemnande. Hr W. anser att ett fullständigt ordnadt skogssystem ej genast kan der införas, utan ett öfvergångssystem, med uppsigt öfver afverkning, kolning och svedjande. Vattendragen böra upprensas och några kanaler gräfvas för flötning. Årliga inkomsten från Imbilaks och Suistamo kronopark för kol och ved beräknas likväl ej högre än 9 000konsekvensändrat/normaliserat rub.rubel brutto och 6 000konsekvensändrat/normaliserat netto.

8 Kronoskogarne inom Kuopio län äro spridda öfver en vida större yta, hvaraf kontrollen försvåras. Äfven här utgöras de till stor del af flacka, skoglösa mossar, eller afbrända, förhärjade sandåsar och stenrösen, så att öfverårig skog anträffas endast på oländigare trakter. I länets 10 skogsdistrikter finnas, utom skogvaktarne, »som måhända för icke längesedan sjelfve föröfvat åverkan i stor skala»,konsekvensändrat/normaliserat 197 s. k. kronotorpare, som erlägga hvardera några kopek årligen till kronan och härtills, med högst ringa åker och äng, lefvat på skogens bekostnad. Många s. k. nybyggen ska för några tiotal rubel kommit i spekulanters ägo, hvilka utplundrat skogen och|97 3| sedan skänkt nybygget åt den förstkommande. Sågägarne ha ock godtyckligt bestämt priset för stocken. Kronans inkomst genom afverkning till länets 17 sågar och någon export derutöfver beräknas till 108 000konsekvensändrat/normaliserat rub.rubel brutto och 72 000konsekvensändrat/normaliserat rrubel netto årligen.

9 Friherre Wredes andra berättelse gäller kronoskogarne i Vasa län. Uppkomna på samma sätt som i Wiborgs och Kuopio län, bestå de mest af impedimenter och absolut skogsmark, der nybyggena endast haft en större ödeläggelse till följd. Afrösade och merändels skatteköpta hemman, som mot skogsränta eller förhöjdt mantal erhållit betydliga skogslotter, ha genom svedjande och tjärbränning förstört skogen, med få undantag i länets inre delar, der större delen af skogarne också redan äro upplåtne åt sågägare. Då de enskilda skogarne härigenom snart äro uttömda utan omsorg för återvext och ha föga mera att aflåta, bli kronoskogarne af så mycket större vigt, och inga lotter böra vidare från dem abalieneras. Äfvenså böra en mängd i Saarijärvi, Laukkas, Wiitasaari och Keuru belägna och ännu icke afrösade impedimenter, hvilka tills. med de afrösade utgöra icke mindre än 708 395konsekvensändrat/normaliserat tunnland, samt öfverloppsjordarne i Östermark, Lappajärvi, GamlaCarleby och Kuortane socknar förklaras för kronoparker. På vestra sidan om Maanselkä är nästan all grof skog förstörd genom åverkan, till följd af lätt afsättning på södra och medlersta Österbottens städer. På östra sidan träffas ännu goda bestånd af huggbar skog, »såvida denna varit alltför svår att fälla för de svedjande skogsmarodörerne»,konsekvensändrat/normaliserat men talrika utliggare från norr och söder ha redan de sednare åren sökt i förväg göra sig till herrar öfver de enskilda skogarna äfven här, dels för sågarne vid Päjänes vattensystem, dels till virke och tjära för de österbottniska städerna. Desse utliggare ha förstått att alldeles tillintetgöra allmogens äfven annars svaga rättskänsla för åverkan å allmänning, hvarföre sådan ägt rum i oerhörd skala. 1858 härjades ännu dertill betydliga sträckor af skogseld. För att skydda alla dessa skogar mot vidare förstöring äro forstmän, biträdde af skogvaktare; högst nödvändige, och emedan nybyggarne i deras nuvarande osäkra ställning äfven här tvingas att lefva på skogens bekostnad, böra de förses med odlingsjord och betesmark samt anvisas nödig ved och virke, mot utgörande af minst 52 och högst 156 dagsverken om året, äfvensom billig ränta för bättre lägenheter. Bland desse besatte torpare böra skogvaktare utses. Kärrodlingen bör uppmuntras och kärren utbjudas på auktion. Vasa län bör fördelas i 2 inspektions- och 9 förvaltningsdistrikter. Ehuru sågägarne, som de sista åren begagnat konjunkturen och försett sig med stock för flera år, icke lära vilja stegra det låga priset – och det har dock under föga mer än fem år blifvit femdubbladt – bör kronan draga betyglig inkomst, eller en ren behållning af 72 000konsekvensändrat/normaliserat rubel årligen, från dessa skogar. Denna behållning bör innan kort fördubblas, om flera såganläggningar beviljas samt relativt föga kostsama transport- och flötningsvägar anläggas.*)Sådane äro äfven i fråga, t. ex. upprensning af Lappo elf. Denna samt Kyro elf och Esse å utgöra de vigtigaste vattenvägar från Maanselkä till kusten, ehuru de talrika forsarne härtills lagt betydliga hinder för stockflötningen.

10 (Slut följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 31/12 1859:|104 2|

Kronoskogarne i Finland.

(Slut från N:r 97.)

11 Öfverdirektören Gyldén, hvilken sistlidne sommar under Juli och Augusti månader, på nådig befallning och till en del i sällskap med guvernören Lavonius, undersökte kronoskogarne i Uleåborgs län, afgaf sedermera i Oktober om nämnde skogar en underd. berättelse, hvars märkeliga innehåll i flera afseenden beriktigar den föreställning man härtills gjort sig om dessa nordliga nejders naturliga tillgångar.

12 »Värderika furuskogar gå norrut inemot 68:de lat. graden, hvilka lemna ett särdeles fast virke, tjenligt till husbyggnad, försågning och skeppsbyggeri. Grofva mastträd sökas dock förgäfves eller påträffas högst sällan norr om 66:de graden. Bortom 68:de graden går väl furan norr om Maanselkä landtås i nordostlig riktning, sydost om Enare sjö och utför Patsjoki elfdal till Ishafvet; men blir derstädes kortväxt och konisk, tjenlig endast till husbyggnad. Inemot 68:de graden äro de qvistfria delarne af fullmogna furustammar gemenligen 24 à 30 fot höga samt temligen cylindriska, så att skillnaden emellan stockens största och minsta tvärdiameter i allmänhet är blott 1⁄₁₀₀:del af stockens längd. Den längsta mognadstiden utgör 300 år, men nedgår på förmånligare vextplatser till 200 à 250 år. Furuskogarne här i norden visa nästan öfverallt spår af öfvergången brand och äro uppfyllda af stående uttorkade furu-skelett bland de vexande mogne träden, så att flerstädes halfva massan af beståndet utgöres af dylika utdöda stammar, hvaremot kullstjelpte träd eller s. k. vindfällen finnas vida mindre än i de sydligare orterna. De till mognad komne nordligare furuskogarna innehålla i medeltal omkring 100 stycken stammar på ett geometriskt tunneland, och af hvarje sådant träd erhålles en stock af circa 40 kub.kubik fots virkesmassa. – Redan vid 67:de breddgraden vexer granen klen och spenslig samt är knappast tjenlig till byggnadstimmer: men i södra delen af länet bildar den – på tjenliga vextplatser – stammar, som kunna med fördel försågas samt begagnas till klenare skeppsvirke.»

13 »Virkets forsling till Bottniska vikens kuster underlättas i hög grad genom den stora mängd floder och vattudrag, som finnas inom detta län; men i synnerhet genom den stora vårflod, som här äger rum samt denna årstid tillåter en ovanligt snabb och obehindrad flötning. Vid dylika forslingar utför de rena vattudragen kunna i allmänhet åtta mil passeras på dygnet. Fyra man kunna flöta omkring 3 200konsekvensändrat/normaliserat st. stammar à 40 kub.kubik fot (= 128 000konsekvensändrat/normaliserat kubik fot). För flötning på 10 mils afstånd erfordras, inberäknadt med klarering och återfärd uppföre, 7 dagar; alltså 28 dagsverken à 70 kopek = 19 rubrubel 60 kop.kopek Följaktligen blir flötningskostnaden per mil för hvarje stam circa 1⁄₁₆ kopek – eller för hvarje kubik fot virke – nära 1⁄₉₄₀:dels kopek. Men denna förmånliga forsling inskränker sig allenast till vårflodstiden och de större rena vattudragen; hvaremot flötningen öfver sjöar och utför bäckar, besvärade af svåra krökningar och steniga forsar, faller sig vida kostsamare.»

14 Kemi elfdals långa vattudrag tillåta flötning på nära 50 mils sträcka, och inberäknadt det större dröjsmålet i elfvarnas ursprungsbäckar, kan flötningen å denna betydliga väg utföre till hafskusten verkställas under loppet af 10 till 14 dagar. Vårfloden varar 3 till 4 veckor; stocken har således all möjlighet att nedkomma, och hela kostnaden för huggning, släpning och transport utgör vid kusten 18 à 26 kop.kopek per stam, för hvilken sågägarne der kunna obehindradt betala 1 rub. s:rrubel silfver. Ångsågar vid kusten böra derföre uppmuntras, men sågarne inne i landet, der bräderne med knapp nöd bära transporten och båtarne ej kunna tillgodogöras, löna sig illa och sätta skogen i vanpris.

15 Uleåborgs läns 22 sågar konsumera nu något öfver 100 000konsekvensändrat/normaliserat furustammar årligen; dertill komma skeppsvarfven, ett glas- och 6 jernbruk; äfven tjärbränningen medtager mycken skog. På sednare tider för man med vidjor hopkedjade tjärtunnor på högst 2½ dygn utför floden från Kittilä till hafvet.

16 Kemi elf, som uppsamlar vatten från 450 qvadratmils område, stiger otroligt vid den hastiga snösmältningen om våren. Förliden vår befanns floden ha gått 30 fot högre än lägsta vattuståndet; dock var flödet nedanom Taivalkoski mindre betydligt. Förf. anser att nämnde fors bör rensas och Kemi sjö fällas.

17 Hr Gyldén beräknar approximativt att derest de ännu till stor del orefvade kronoskogarne i Uleåborgs län vederbörligen vårdas, kunna från dem 3 millioner 10 000konsekvensändrat/normaliserat stockar årligen erhållas; dock torde virkesskörden till en början försigtigtvis ej böra beräknas högre, än till hälften af detta belopp. I jemförelse med denna framtida vinst af en bättre skogshushållning, är den nuvarande förbrukningen en obetydlighet, hvartill, bland annat, en för restriktiv – och tillägga vi, på samma gång ändock för slapp – lagstiftning i sin mån bidragit. Sauvonsaari tillämnade hamn synes, såsom nederlagsort för Kemidalens rika skogsprodukter, böra blifva af ganska stor betydenhet.

 

 

  1. *)Sådane äro äfven i fråga, t. ex. upprensning af Lappo elf. Denna samt Kyro elf och Esse å utgöra de vigtigaste vattenvägar från Maanselkä till kusten, ehuru de talrika forsarne härtills lagt betydliga hinder för stockflötningen.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil