1 Finska Hushållningssällskapets kommission för uppmuntran af trädplantering, hrr J. Österblad, J. W. Lillja och G. W. Romell i Åbo, har dessa dagar gjort början med utskickandet af tryckta uppmaningar för nämnde ändamål. Detta ger oss anledning att återkomma till ett ämne, som förliden höst H. T. N:o 80 utgjorde föremål för en artikel i detta blad.
2 Det är nemligen vår fullkomliga öfvertygelse, att skogarnas allmänna vanvård och thy åtföljande slöseri med en bland den finska jordens rikaste inkomstkällor icke får betraktas såsom en tillfällig vårdslöshet, en enstaka okunnighet eller fördom hos menige man, utan fastmer som en folktradition, såsom seklernas ärfda vana alltifrån den tid, då landet hade för mycken skog och denna skogs förstöring var en nödvändighet och en vinst för odlingen. Vi betrakte alltså det allmänna, hos gamla och unga i vårt land djupt inrotade föraktet för ett vexande träd såsom ett arf och en qvarlefva från den första kolonisationen och åkerbrukets första eröfringar på urskogarnas område. Detta förakt, som ursprungligen var en följd af kultur-arbetet ock dymedelst en välgerning och ett vilkor för odlingen, har under tidernas lopp, och under helt andra förhållanden, blifvit en olycka och en förvildningsprocess, hvilken, om den får ohejdad fortgå, skall motarbeta all odling och, oaktadt alla jordbrukets bemödanden, efter hand göra vårt land till en ödemark.
3 Denna farhåga skall synas öfverdrifven, men har goda skäl att åberopa. Det är nemligen utredt och står jemväl att läsa i öfverdirektören Gyldéns förtjenstfulla bok om skogshushållningen i Finland, att skogarna utöfva det afgjordaste inflytande på ett lands luftvärme, nederbörd och i följd deraf äfven dess vextlighet. Hvarje land behöfver mera skog i samma mån som dess klimat är hett eller kallt. De mest tempererade länderna, exempelvis Belgien och Ungern med 10° medelvärme, behöfva skog endast på ¹⁄₁₀ af deras område, men behofvet tilltar med temperaturskillnaderna, så att t. ex. Milano med öfver 13° och Danzig med blott 6¹⁄₄° medelvärme hvardera behöfva skog på en ¹⁄₅, af deras areal. Gibraltar med 18° och Petersburg med 4¹⁄₃° medelvärme behöfva ³⁄₅ af sin areal till skog. Norra Afrika och norra Finland behöfva dertill hela ⁹⁄₁₀ af sitt område, och i medeltal kan Finlands behof räknas till tre eller fyra femtedelar skog, för att moderera klimatet. I samma mån skogsvidden icke motsvarar behofvet, i samma mån utsättes landet för torka och blåst, för hastiga och förderfliga temperaturvexlingar, för oregelbundna årstider, långa vårar, sena höstar och i allmänhet för alla skadliga inflytanden af ohejdade elementarkrafter. Faran är så mycket större, som det ingalunda ensamt är menniskohanden, hvilken här i norden utrotar skogarna. Den har i detta förstörelseverk en alltför god bundsförvandt i klimatets egna inflytanden och den märkvärdiga sjelfförstöring, hvilken våra skogar äro underkastade, der de lemnas utan vård; hvarom mera kan läsas i nyss citerade arbete.
4 Skall nu denna fara förekommas och icke allenast ett slut vinnas på misshushållningen, utan äfven det positiva framsteget af en bättre skogsvård erhållas, så är det, i vår tanke, alldeles oundgängligt att börja från grunden, nemligen med att utrota det traditionela föraktet för skogen och i stället inplanta hos menige man alltifrån barndomen respekt för ett vexande träd. Finns icke denna, så blir sannolikt allt reglementerande, alla för öfrigt nyttiga och välmenta stadgar för skogarnas vård, en död bokstaf på papperet, oförmögen att något väsenligt i längden uträtta, och skogens fortgående ruin skall gäcka alla jordbrukets försök att, utan denne sin store väktares skydd, framkalla i dagen landets naturliga rikedomar.
5 Äro vi ense derom, så kunna väl flera medel tänkas att inlära en sådan respekt. Man skulle t. ex. föreställa sig, att en tilltagande brist på ved och timmer, en ökad export af skogsprodukter och dermed följande högre priser på allt dithörande borde med den egna vinningens vältalighet lära bonden att hushålla med skogen. Men erfarenheten visar, att man bedrager sig. När man undantager enstaka kloke eller bildade landthushållare, så befinnes det, att förstörelsen af det ringa återstående ohejdad fortfar äfven i närmaste granskap till sådana afsättningsorter, t. ex. Helsingfors, der ved och timmer stå uti högt pris. Äfven i de trakter, som redan mest lida af skogsbrist, drager hvarken man eller pojke i betänkande att, hädanefter som härtills, t. ex. nedhugga en ung vexande björk för att segla med löfruskan några hundrade alnar öfver en fjärd ock sedan likgiltigt kasta den att ruttna i sjön. Hvarföre? För det att han icke vant sig att fästa vid sådant den ringaste vigt. Säg honom det, predika för honom från morgon till afton att sådant är oförsvarligt, och han skall kanske med tålamod höra dig, men i morgon är han färdig att göra hvad han gjorde i går, och så fortgår det beständigt. Hvarföre? För det att sådana saker, som äro så djupt rotade i seklernas tradition, att de, så att säga, ingått som en beståndsdel i sjelfva folklynnet, icke låta sig utifrån bekämpas med hvarken föreskrifter, råd eller straffpredikningar. Hela saken är, att dylika reformer måste inlefvas och icke blott inläras.
6 Ur denna synpunkt har Hushållningssällskapets kommission för trädplantering funnit en, som vi tycka, mycket lycklig och fruktbringande idé. Den kastar öfver bord alla onyttiga förmaningar och vädjar rakt till menskliga känslor, som hos massorna alltid skola vara lättare åtkomliga, än det beräknande förståndet. Den säger till landtmannen: detta träd, som du sjelf planterar, kan stå i sammanhang med dina bästa och dyrbaraste hågkomster. Är du far, så plantera det till minne af ditt barns födelse, ditt barns dop. Är du yngling eller flicka, så plantera det till hågkomst af din första nattvardsgång. Är du man eller hustru, så plantera det till en erinran om din glada brölloppsdag. Mister du genom döden en far, en mor, en maka, ett barn, en syster, en bror eller en älskad vän, så plantera ett träd till ett lefvande minne af den som var dig så kär. Köper du en gård eller ett hemman; flyttar du till en ny boning; händer dig en oförmodad glädje; har du eller någon af de dina öfvervunnit en svår sjukdom; har du undgått en stor fara; har du ett kärt besök af en långväga vän; återfår du något dyrbart som du ansåg förloradt; får du en tjenst eller ett arf; ger din åker en rik skörd; timar i verlden en märkelig händelse; plantera beständigt, till minne af allt detta, ett träd; än bättre, plantera flera sådana, och plantera dem så att äfven andra ha glädje och gagn deraf. Plantera dem vid vägarna, att de gifva vandraren skugga; vid källor och brunnar, att de gifva den törstige en hviloplats; vid stranden, att de binda dess jord, som sköljes af vattnet; vid din gård, att dina barn kunna leka derunder i deras glädjes ålder och att himmelens fåglar kunna i trädens grenar prisa Gud. Det allt är en lätt möda, och deraf kommer mycken välsignelse. De träden vexa, medan du sofver. När du blir gammal och ser det trädet, som du planterat i din ungdom, löfvas om våren, så tänker du tillbaka på de förflutna dagar och blir ung på nytt i ditt hjerta. När du gått hädan och hvarje annat spår af dig kanhända är glömdt uppå jorden, då grönskar det trädet, som du planterat, ännu, och dina barn och barnabarn, eller dina vänner och vänners barn säga till hvarandra: det är hans träd, det är hennes träd; det måste ha varit en god menniska, som planterat det trädet.
7 Så ungefär föreställa vi oss, att prester, domare, länsmän, klockare och andre, – och icke blott de, utan än mer deras fruntimmer och barn – kunde säga till bonden, bondqvinnan och deras barn. Svårigheten ligger uti att få sådant för folkets känsla begripligt, ty det kan man vänta sig, att den gamla fördomen icke släpper taget så fort. Mången skall i början skratta deråt och anse det för någonting onödigt och barnsligt. Hvad! säger bonden. Jag har byggt min gård på kullen och enkom nedhuggit träden deromkring, för att kunna se omkring mig på mina åkrar och ängar, ock nu vill man öfvertala mig att åter stänga min utsigt och dertill göra mig en så onyttig möda! – Kan ock hända, att han blir dervid och icke låter öfvertala sig. Derföre skall man hellre vända sig till barnen och de unga, särdeles vid skriftskolor och läsförhör, och sällan skall ett varmt ord i rättan tid hos dem blifva utan allt inflytande.
|36 3|
8 När då barn och ungdom begynna, så skola de äldre till en början af undseende skona planteringarna. Och när dessa barn och dessa unga vexa upp, skola träden, för deras egna hågkomster, få för dem en viss helgd. Vi veta, att våra fäder, med all deras skogsförstöring, hade stor vördnad för heliga träd och lunder, hvilka för dem hade en religiös betydelse. Någonting sådant skall vidlåda äfven dessa träd. Yxen skall betänka sig, innan han vidrör deras rot; okynniga händer skola skygga för att nedbryta deras qvistar eller afskala deras bark. Och sker det, så skall sådant betraktas som illgerning; dessa träd skola hafva sina beskyddare och sina hämnare, och småningom skall, mindre på förståndets än på känslans vägar, inom gårdens, inom byns menighet utbilda sig ett tänkesätt, som nu alldeles saknas och som likväl oundgängligen måste framkallas, nemligen just den respekt för ett vexande träd, som utgör den första, primitiva, oumbärliga grunden för all skogshushållning.
9 Vi se väl, att Hushållningssällskapets kommission närmast förordar planteringen af fruktträd samt lärkträd och ädlare löfträd, och deremot är väl intet att invända, om också blott södra Finland kan hafva nytta och glädje af frukttäden. Deri ligger i alla fall den tanke vi ofvan framställt. För detta ändamålet kan vara likgiltigt hvilka trädsorter först komma i fråga, också naturligast att man börjar med de mera ansedda trädslagen. Tall och gran äro svåra att så eller plantera; en, al, asp och vide lärer sällan någon plantera, med all aktning annars för deras resp. förtjenster. Vi tänka således härvid icke på de olika trädsorternas olika nytta, hvarom mycket kunde tilläggas och hvilken ganska naturligt äfven ingått i kommissionens beräkningar. Vi vidhålla endast hufvudsaken, som alltid skall blifva den bästa och största vinsten af kommissionens bemödanden: respekt för ett vexande träd.
10 Måtte denna vinst rätt klart inses och rätt ifrigt mana tänkande landsmän och landsmaninnor att gå kommissionen till mötes i dess välvilliga afsigter. Utan en sådan medverkan kan ringa uträttas. Ämnet är ej af den art, att det t. ex. kan synnerligen befordras genom folkskrifter. Det måste, som sagdt, inlefvas från ungdomen och derföre mindre predikas med ord, än med föredömen. Är det för mycket, om vi vända oss t. ex. till goda och varmhjertade flickor i bygderna, vare sig i prestgården, tjenstemannahuset, herregården eller klockarebostaden, och säga till dem: vid pingst eller midsommar är skriftskola i eder socken – kanske också i eder stad; – låten se, att då, genom er, hvar gosse och hvar flicka, som går till Herrans nattvard, planterar till minne af den dagen ett träd! Det är början; sedan kan den fortsättas vid andra tillfällen. Och fastän I säkert ej tänken derpå, så skolen I genom denna lilla början ha lagt grunden till en vana, ett tänkesätt, som, verksamare än de klokaste författningar utifrån, bespara åt Finland millioner och undanrödja ett af de allrastörsta hindren för dess framtida välstånd. När sedan trädet alla somrar tackar er med sin grönska, så är det visst redan för er en tillräcklig belöning. Men är det väl något ondt i den vackra ärelystnad, att ännu dessutom, för sitt lands bästa, ha lagt grunden till något som de lärdaste och klokaste män härtills förgäfves sökt genomföra?
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Trädplanteringar.
1 Finska Hushållningssällskapets kommission för uppmuntran af trädplantering, hrr J. Österblad, J. W. Lillja och G. W. Romell i Åbo, har dessa dagar gjort början med utskickandet af tryckta uppmaningar för nämnde ändamål. Detta ger oss anledning att återkomma till ett ämne, som förliden höst H. T. N:o 80 utgjorde föremål för en artikel i detta blad.
2 Det är nemligen vår fullkomliga öfvertygelse, att skogarnas allmänna vanvård och thy åtföljande slöseri med en bland den finska jordens rikaste inkomstkällor icke får betraktas såsom en tillfällig vårdslöshet, en enstaka okunnighet eller fördom hos menige man, utan fastmer som en folktradition, såsom seklernas ärfda vana alltifrån den tid, då landet hade för mycken skog och denna skogs förstöring var en nödvändighet och en vinst för odlingen. Vi betrakte alltså det allmänna, hos gamla och unga i vårt land djupt inrotade föraktet för ett vexande träd såsom ett arf och en qvarlefva från den första kolonisationen och åkerbrukets första eröfringar på urskogarnas område. Detta förakt, som ursprungligen var en följd af kultur-arbetet ock dymedelst en välgerning och ett vilkor för odlingen, har under tidernas lopp, och under helt andra förhållanden, blifvit en olycka och en förvildningsprocess, hvilken, om den får ohejdad fortgå, skall motarbeta all odling och, oaktadt alla jordbrukets bemödanden, efter hand göra vårt land till en ödemark.
3 Denna farhåga skall synas öfverdrifven, men har goda skäl att åberopa. Det är nemligen utredt och står jemväl att läsa i öfverdirektören Gyldéns förtjenstfulla bok om skogshushållningen i Finland, att skogarna utöfva det afgjordaste inflytande på ett lands luftvärme, nederbörd och i följd deraf äfven dess vextlighet. Hvarje land behöfver mera skog i samma mån som dess klimat är hett eller kallt. De mest tempererade länderna, exempelvis Belgien och Ungern med 10° medelvärme, behöfva skog endast på ¹⁄₁₀ af deras område, men behofvet tilltar med temperaturskillnaderna, så att t. ex. Milano med öfver 13° och Danzig med blott 6¹⁄₄° medelvärme hvardera behöfva skog på en ¹⁄₅, af deras areal. Gibraltar med 18° och Petersburg med 4¹⁄₃° medelvärme behöfva ³⁄₅ af sin areal till skog. Norra Afrika och norra Finland behöfva dertill hela ⁹⁄₁₀ af sitt område, och i medeltal kan Finlands behof räknas till tre eller fyra femtedelar skog, för att moderera klimatet. I samma mån skogsvidden icke motsvarar behofvet, i samma mån utsättes landet för torka och blåst, för hastiga och förderfliga temperaturvexlingar, för oregelbundna årstider, långa vårar, sena höstar och i allmänhet för alla skadliga inflytanden af ohejdade elementarkrafter. Faran är så mycket större, som det ingalunda ensamt är menniskohanden, hvilken här i norden utrotar skogarna. Den har i detta förstörelseverk en alltför god bundsförvandt i klimatets egna inflytanden och den märkvärdiga sjelfförstöring, hvilken våra skogar äro underkastade, der de lemnas utan vård; hvarom mera kan läsas i nyss citerade arbete.
4 Skall nu denna fara förekommas och icke allenast ett slut vinnas på misshushållningen, utan äfven det positiva framsteget af en bättre skogsvård erhållas, så är det, i vår tanke, alldeles oundgängligt att börja från grunden, nemligen med att utrota det traditionela föraktet för skogen och i stället inplanta hos menige man alltifrån barndomen respekt för ett vexande träd. Finns icke denna, så blir sannolikt allt reglementerande, alla för öfrigt nyttiga och välmenta stadgar för skogarnas vård, en död bokstaf på papperet, oförmögen att något väsenligt i längden uträtta, och skogens fortgående ruin skall gäcka alla jordbrukets försök att, utan denne sin store väktares skydd, framkalla i dagen landets naturliga rikedomar.
5 Äro vi ense derom, så kunna väl flera medel tänkas att inlära en sådan respekt. Man skulle t. ex. föreställa sig, att en tilltagande brist på ved och timmer, en ökad export af skogsprodukter och dermed följande högre priser på allt dithörande borde med den egna vinningens vältalighet lära bonden att hushålla med skogen. Men erfarenheten visar, att man bedrager sig. När man undantager enstaka kloke eller bildade landthushållare, så befinnes det, att förstörelsen af det ringa återstående ohejdad fortfar äfven i närmaste granskap till sådana afsättningsorter, t. ex. Helsingfors, der ved och timmer stå uti högt pris. Äfven i de trakter, som redan mest lida af skogsbrist, drager hvarken man eller pojke i betänkande att, hädanefter som härtills, t. ex. nedhugga en ung vexande björk för att segla med löfruskan några hundrade alnar öfver en fjärd ock sedan likgiltigt kasta den att ruttna i sjön. Hvarföre? För det att han icke vant sig att fästa vid sådant den ringaste vigt. Säg honom det, predika för honom från morgon till afton att sådant är oförsvarligt, och han skall kanske med tålamod höra dig, men i morgon är han färdig att göra hvad han gjorde i går, och så fortgår det beständigt. Hvarföre? För det att sådana saker, som äro så djupt rotade i seklernas tradition, att de, så att säga, ingått som en beståndsdel i sjelfva folklynnet, icke låta sig utifrån bekämpas med hvarken föreskrifter, råd eller straffpredikningar. Hela saken är, att dylika reformer måste inlefvas och icke blott inläras.
6 Ur denna synpunkt har Hushållningssällskapets kommission för trädplantering funnit en, som vi tycka, mycket lycklig och fruktbringande idé. Den kastar öfver bord alla onyttiga förmaningar och vädjar rakt till menskliga känslor, som hos massorna alltid skola vara lättare åtkomliga, än det beräknande förståndet. Den säger till landtmannen: detta träd, som du sjelf planterar, kan stå i sammanhang med dina bästa och dyrbaraste hågkomster. Är du far, så plantera det till minne af ditt barns födelse, ditt barns dop. Är du yngling eller flicka, så plantera det till hågkomst af din första nattvardsgång. Är du man eller hustru, så plantera det till en erinran om din glada brölloppsdag. Mister du genom döden en far, en mor, en maka, ett barn, en syster, en bror eller en älskad vän, så plantera ett träd till ett lefvande minne af den som var dig så kär. Köper du en gård eller ett hemman; flyttar du till en ny boning; händer dig en oförmodad glädje; har du eller någon af de dina öfvervunnit en svår sjukdom; har du undgått en stor fara; har du ett kärt besök af en långväga vän; återfår du något dyrbart som du ansåg förloradt; får du en tjenst eller ett arf; ger din åker en rik skörd; timar i verlden en märkelig händelse; plantera beständigt, till minne af allt detta, ett träd; än bättre, plantera flera sådana, och plantera dem så att äfven andra ha glädje och gagn deraf. Plantera dem vid vägarna, att de gifva vandraren skugga; vid källor och brunnar, att de gifva den törstige en hviloplats; vid stranden, att de binda dess jord, som sköljes af vattnet; vid din gård, att dina barn kunna leka derunder i deras glädjes ålder och att himmelens fåglar kunna i trädens grenar prisa Gud. Det allt är en lätt möda, och deraf kommer mycken välsignelse. De träden vexa, medan du sofver. När du blir gammal och ser det trädet, som du planterat i din ungdom, löfvas om våren, så tänker du tillbaka på de förflutna dagar och blir ung på nytt i ditt hjerta. När du gått hädan och hvarje annat spår af dig kanhända är glömdt uppå jorden, då grönskar det trädet, som du planterat, ännu, och dina barn och barnabarn, eller dina vänner och vänners barn säga till hvarandra: det är hans träd, det är hennes träd; det måste ha varit en god menniska, som planterat det trädet.
7 Så ungefär föreställa vi oss, att prester, domare, länsmän, klockare och andre, – och icke blott de, utan än mer deras fruntimmer och barn – kunde säga till bonden, bondqvinnan och deras barn. Svårigheten ligger uti att få sådant för folkets känsla begripligt, ty det kan man vänta sig, att den gamla fördomen icke släpper taget så fort. Mången skall i början skratta deråt och anse det för någonting onödigt och barnsligt. Hvad! säger bonden. Jag har byggt min gård på kullen och enkom nedhuggit träden deromkring, för att kunna se omkring mig på mina åkrar och ängar, ock nu vill man öfvertala mig att åter stänga min utsigt och dertill göra mig en så onyttig möda! – Kan ock hända, att han blir dervid och icke låter öfvertala sig. Derföre skall man hellre vända sig till barnen och de unga, särdeles vid skriftskolor och läsförhör, och sällan skall ett varmt ord i rättan tid hos dem blifva utan allt inflytande.
|36 3|8 När då barn och ungdom begynna, så skola de äldre till en början af undseende skona planteringarna. Och när dessa barn och dessa unga vexa upp, skola träden, för deras egna hågkomster, få för dem en viss helgd. Vi veta, att våra fäder, med all deras skogsförstöring, hade stor vördnad för heliga träd och lunder, hvilka för dem hade en religiös betydelse. Någonting sådant skall vidlåda äfven dessa träd. Yxen skall betänka sig, innan han vidrör deras rot; okynniga händer skola skygga för att nedbryta deras qvistar eller afskala deras bark. Och sker det, så skall sådant betraktas som illgerning; dessa träd skola hafva sina beskyddare och sina hämnare, och småningom skall, mindre på förståndets än på känslans vägar, inom gårdens, inom byns menighet utbilda sig ett tänkesätt, som nu alldeles saknas och som likväl oundgängligen måste framkallas, nemligen just den respekt för ett vexande träd, som utgör den första, primitiva, oumbärliga grunden för all skogshushållning.
9 Vi se väl, att Hushållningssällskapets kommission närmast förordar planteringen af fruktträd samt lärkträd och ädlare löfträd, och deremot är väl intet att invända, om också blott södra Finland kan hafva nytta och glädje af frukttäden. Deri ligger i alla fall den tanke vi ofvan framställt. För detta ändamålet kan vara likgiltigt hvilka trädsorter först komma i fråga, också naturligast att man börjar med de mera ansedda trädslagen. Tall och gran äro svåra att så eller plantera; en, al, asp och vide lärer sällan någon plantera, med all aktning annars för deras resp. förtjenster. Vi tänka således härvid icke på de olika trädsorternas olika nytta, hvarom mycket kunde tilläggas och hvilken ganska naturligt äfven ingått i kommissionens beräkningar. Vi vidhålla endast hufvudsaken, som alltid skall blifva den bästa och största vinsten af kommissionens bemödanden: respekt för ett vexande träd.
10 Måtte denna vinst rätt klart inses och rätt ifrigt mana tänkande landsmän och landsmaninnor att gå kommissionen till mötes i dess välvilliga afsigter. Utan en sådan medverkan kan ringa uträttas. Ämnet är ej af den art, att det t. ex. kan synnerligen befordras genom folkskrifter. Det måste, som sagdt, inlefvas från ungdomen och derföre mindre predikas med ord, än med föredömen. Är det för mycket, om vi vända oss t. ex. till goda och varmhjertade flickor i bygderna, vare sig i prestgården, tjenstemannahuset, herregården eller klockarebostaden, och säga till dem: vid pingst eller midsommar är skriftskola i eder socken – kanske också i eder stad; – låten se, att då, genom er, hvar gosse och hvar flicka, som går till Herrans nattvard, planterar till minne af den dagen ett träd! Det är början; sedan kan den fortsättas vid andra tillfällen. Och fastän I säkert ej tänken derpå, så skolen I genom denna lilla början ha lagt grunden till en vana, ett tänkesätt, som, verksamare än de klokaste författningar utifrån, bespara åt Finland millioner och undanrödja ett af de allrastörsta hindren för dess framtida välstånd. När sedan trädet alla somrar tackar er med sin grönska, så är det visst redan för er en tillräcklig belöning. Men är det väl något ondt i den vackra ärelystnad, att ännu dessutom, för sitt lands bästa, ha lagt grunden till något som de lärdaste och klokaste män härtills förgäfves sökt genomföra?