1 – Dagbladets förslag, att, i frågan om sjömäns rymning, »upphäfva sjelfva rymningsbrottet», är ett af de projekter, som klinga bra, men icke hålla streck, när det kommer till kritan. Sålänge ett kontrakt existerar (och det vill Dagbl. icke afskaffa), måste det alltid tänkas som möjligt att endera kontrahenten bryter kontraktet. Antag att fartygsbesättningar framdeles förhyras endast från hamn till hamn; skulle väl rymningar derigenom blifva omöjliga? För ingen del. De skulle sannolikt minskas betydligt; men så länge ingen kan upphäfva menskliga lynnens ostadighet eller undanrödja alla anledningar till enskildt missnöje, måste det alltid antagas som tänkbart och förutses af lagen, att en eller annan förhyrd sjöman afviker fartyget, antingen efter påmönstringen, eller före afmönstringen, eller ock i hamnar, som under resan anlöpas för storm eller proviantering. Alltså kan rymningsbrottet lika litet upphäfvas genom den föreslagna anordningen, som desertering någonsin kan utstrykas från ett militärreglemente. Brottet måste qvarstå i lagen, följaktligen äfven straffet. Men detta straff bör hvarken vara vanärande, eller kroppsstraff, utan likställas med straff för brutet kontrakt enskilde emellan, alltså vite och skadeersättning. Vår mening är derföre, att lagen för sjömäns rymning bör stadga böter till dubbla beloppet af den skada, som afvikandet antagligen kan anses hafva förorsakat, och af dessa böter bör hälften tillfalla redaren, hälften sjömanshuset.
2 Sjöfartens mekanism är mera komplicerad, än Dagbl. torde föreställa sig. Det tyckes vara enklast att förhyra från hamn till hamn, som engelsmän och amerikanare göra; men i praktiken möter det vissa svårigheter. En sida af saken är månadshyrornas stegring. Dessa hyror ha redan nu stigit till ungefär dubbelt emot deras belopp för tio till femton år sedan. Och deri finna vi intet ondt; tvärtom. Men det gifves en gräns, utöfver hvilken sjöfarten ej kan bära stegrade aflöningar, och denna gräns är icke lika för alla nationer. Våra skrymmande skogsprodukter t. ex. kunna icke bära så hög frakt, som andra nationers export. Och om man äfven bör antaga, att våra fartyg i en del större hamnar lätt kunna förhyra annan besättning, gifvas åter andra hamnar, der det blefve ett oerhördt prejeri att nödgas förhyra till hvad pris som helst. Vigtigare än hyrornas belopp är den tidsförlust, som kan uppstå genom en sådan kris och den osäkerhet i fartygets manövrering, som uppstår med en sammanrafsad besättning. Om engelsmän och amerikanare dervid mindre riskera, så är det dels derföre att deras aflöningar redan äro så höga, att de icke lätteligen öfverbjudas, men isynner|36 2|het derföre att de öfverallt kunna komplettera sin besättning med sjömän af deras nation, då deremot utlänningar icke gerna, eller icke utan drygaste hyra, vilja underkasta sig vanor och proviantering (äfven god proviantering efter vårt sätt) ombord på finska fartyg.
3 Om konkurrensen bör alldeles frigöras och det tvång, som för längre tid binder en finsk sjöman vid kölen, framdeles upphöra, det är en fråga, som vi icke tilltro oss kunna med visshet besvara, utan öfverlemna densamma åt sjömäns och redares egen bepröfning. Kanske torde man, om konkurrensen blir fri, få hoppas (jemte nödiga förbättringar i utrustning m. m.) i främsta rummet på sjömännens kloka beräkning af egen fördel. Ty deras förhyrande för hela resan, tur och retur, innebär i sjelfva verket lika mycket berättigande som förpligtande, nemligen den trygghet att icke kunna af en ogin befälhafvare mot deras vilja afskedas eller qvarlemnas sjuka utan all vård på främmande ort, möjligen på andra sidan om jorden. Det innebär vidare tryggheten för deras familjer att undertiden uppbära en del af månadshyran; – en vigtig fördel, som går helt och hållet förlorad genom ombyte af tjenst. Det innebär slutligen delaktighet i hemortens sjömanshus. Och dessa fördelar torde i alla fall binda flertalet af äldre och ordentlige sjömän för tur och retur. De yngre och slarfvarne skola alltid ströfva kring verlden och försöka sin lycka, vare sig genom rymningar eller uppsägelser; man måste endast för dem hålla återvägen öppen.
4 – Underrättelserna från Ryssland förtjena uppmärksamhet. Le Nords petersburger korrespondent omtalar den 22 Jan. (enligt F. A. T.) en kejserlig ukas, hvilken från detta års början föreskrifver: 1) en förhöjning af den direkta skatten, varierande efter orter och förmögenhet (således bevillning eller inkomsttaxa?); 2) förhöjning af afgiften för stämpladt papper (15 kopeks karta kostar nu 20 kop. o. s. v.); 3) afgift af 5 procent på handelsvaror, införda såväl från Europa som Asien; 4) förhöjning af bref- och effektporto (bref, som kostat 20 kopek, kosta nu 25; effekter betala 5 kop. mera på hvarje skålpund). Tillika omtalas ett förslag att reducera kejserliga gardet, som kostar sex gånger mera än ett lika antal andra trupper, från 30 000konsekvensändrat/normaliserat man till 10 000konsekvensändrat/normaliserat. – Penningebristen i Ryssland skall vara stor; solida, gamla handelshus och fabriksfirmor cedera; betydande egendomar utarrenderas för ringa pris. En kapten W., förut anställd i Helsingfors, lärer bland andra ha öfvertagit en stor egendom för 300 rubels årligt arrende. – Till sednaste vigtiga tilldragelser höra ombytet af finansminister och publicerandet af budgeten för 1862.
5 – Kölnische Zeitung menar att det är bara prat om Österrikes dåliga finanser, ty kejsar Franz Josef har nyligen låtit i England uppköpa en häst vid namn Teddington, som vunnit priset vid kapplöpningen i Derby och kostar 1 700konsekvensändrat/normaliserat pund sterling. Denna häst skall föräras åt fälttygmästaren Benedek, som skall rida densamma i nästa batalj mot italienarne, och emedan ingen betviflar att ju Benedeks blotta åsyn jagar Garibaldi och hans anhang på flykten, så har man med flit valt en kapplöpare, för att desto fortare köra ut italienarne från Italien och i stället åter introducera Frans II med hans trogne vänner, regenterne af Toskana, Modena och Parma.
6 – Björneborgs Tidning omtalar en bolagsstämma – ångbåten Salamas, – dervid två aktionärer, men hvarken direktion eller ombudsman infunno sig. Detta påminner oss om en bolagsstämma för några år sedan i Helsingfors, der, efter vederbörlig annons i Finlands Allm. Tidn., de närvarandes antal utgjordes af två bland direktionens tre ledamöter. Emedan det under så fatta omständigheter ansågs tvifvelaktigt huruvida »de frånvarande borde åtnöja sig med de närvarandes beslut», utskrefs formligen ny bolagsstämma, och när den inföll, befanns de närvarandes antal vara hälften mindre än förra gången, alldenstund stämman nu utgjordes af den direktör, som skrifvit annonsen.
7 – Dagbladet uppmanar direktionen för »stora theatern» att med det första uppsöka och engagera inhemska skådespelare. Vi hafva oss bekant, att direktionen allaredan, och med hopp om framgång, varit betänkt på detsamma, likasom om anställandet af en literatör för repertoiren; men något definitivt engagement kan icke uppgöras, innan bolagsstämman i Mars öfverlagt och beslutat huruvida det sceniska företaget bär sig och fortsättes. Äfven blir nödigt att närmare bestämma den blifvande theaterskolans ställning till nuvarande scen. För öfrigt tro vi, att nitälskan för en inhemsk scen mycket väl kan förenas med en större aktning och grannlagenhet mot scenens svenska gäster, än Dagbl. i denna artikel funnit för godt att iakttaga
8 Undecumque.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Revy: 11 Februari.
1 – Dagbladets förslag, att, i frågan om sjömäns rymning, »upphäfva sjelfva rymningsbrottet», är ett af de projekter, som klinga bra, men icke hålla streck, när det kommer till kritan. Sålänge ett kontrakt existerar (och det vill Dagbl. icke afskaffa), måste det alltid tänkas som möjligt att endera kontrahenten bryter kontraktet. Antag att fartygsbesättningar framdeles förhyras endast från hamn till hamn; skulle väl rymningar derigenom blifva omöjliga? För ingen del. De skulle sannolikt minskas betydligt; men så länge ingen kan upphäfva menskliga lynnens ostadighet eller undanrödja alla anledningar till enskildt missnöje, måste det alltid antagas som tänkbart och förutses af lagen, att en eller annan förhyrd sjöman afviker fartyget, antingen efter påmönstringen, eller före afmönstringen, eller ock i hamnar, som under resan anlöpas för storm eller proviantering. Alltså kan rymningsbrottet lika litet upphäfvas genom den föreslagna anordningen, som desertering någonsin kan utstrykas från ett militärreglemente. Brottet måste qvarstå i lagen, följaktligen äfven straffet. Men detta straff bör hvarken vara vanärande, eller kroppsstraff, utan likställas med straff för brutet kontrakt enskilde emellan, alltså vite och skadeersättning. Vår mening är derföre, att lagen för sjömäns rymning bör stadga böter till dubbla beloppet af den skada, som afvikandet antagligen kan anses hafva förorsakat, och af dessa böter bör hälften tillfalla redaren, hälften sjömanshuset.
2 Sjöfartens mekanism är mera komplicerad, än Dagbl. torde föreställa sig. Det tyckes vara enklast att förhyra från hamn till hamn, som engelsmän och amerikanare göra; men i praktiken möter det vissa svårigheter. En sida af saken är månadshyrornas stegring. Dessa hyror ha redan nu stigit till ungefär dubbelt emot deras belopp för tio till femton år sedan. Och deri finna vi intet ondt; tvärtom. Men det gifves en gräns, utöfver hvilken sjöfarten ej kan bära stegrade aflöningar, och denna gräns är icke lika för alla nationer. Våra skrymmande skogsprodukter t. ex. kunna icke bära så hög frakt, som andra nationers export. Och om man äfven bör antaga, att våra fartyg i en del större hamnar lätt kunna förhyra annan besättning, gifvas åter andra hamnar, der det blefve ett oerhördt prejeri att nödgas förhyra till hvad pris som helst. Vigtigare än hyrornas belopp är den tidsförlust, som kan uppstå genom en sådan kris och den osäkerhet i fartygets manövrering, som uppstår med en sammanrafsad besättning. Om engelsmän och amerikanare dervid mindre riskera, så är det dels derföre att deras aflöningar redan äro så höga, att de icke lätteligen öfverbjudas, men isynner|36 2|het derföre att de öfverallt kunna komplettera sin besättning med sjömän af deras nation, då deremot utlänningar icke gerna, eller icke utan drygaste hyra, vilja underkasta sig vanor och proviantering (äfven god proviantering efter vårt sätt) ombord på finska fartyg.
3 Om konkurrensen bör alldeles frigöras och det tvång, som för längre tid binder en finsk sjöman vid kölen, framdeles upphöra, det är en fråga, som vi icke tilltro oss kunna med visshet besvara, utan öfverlemna densamma åt sjömäns och redares egen bepröfning. Kanske torde man, om konkurrensen blir fri, få hoppas (jemte nödiga förbättringar i utrustning m. m.) i främsta rummet på sjömännens kloka beräkning af egen fördel. Ty deras förhyrande för hela resan, tur och retur, innebär i sjelfva verket lika mycket berättigande som förpligtande, nemligen den trygghet att icke kunna af en ogin befälhafvare mot deras vilja afskedas eller qvarlemnas sjuka utan all vård på främmande ort, möjligen på andra sidan om jorden. Det innebär vidare tryggheten för deras familjer att undertiden uppbära en del af månadshyran; – en vigtig fördel, som går helt och hållet förlorad genom ombyte af tjenst. Det innebär slutligen delaktighet i hemortens sjömanshus. Och dessa fördelar torde i alla fall binda flertalet af äldre och ordentlige sjömän för tur och retur. De yngre och slarfvarne skola alltid ströfva kring verlden och försöka sin lycka, vare sig genom rymningar eller uppsägelser; man måste endast för dem hålla återvägen öppen.
4 – Underrättelserna från Ryssland förtjena uppmärksamhet. Le Nords petersburger korrespondent omtalar den 22 Jan. (enligt F. A. T.) en kejserlig ukas, hvilken från detta års början föreskrifver: 1) en förhöjning af den direkta skatten, varierande efter orter och förmögenhet (således bevillning eller inkomsttaxa?); 2) förhöjning af afgiften för stämpladt papper (15 kopeks karta kostar nu 20 kop. o. s. v.); 3) afgift af 5 procent på handelsvaror, införda såväl från Europa som Asien; 4) förhöjning af bref- och effektporto (bref, som kostat 20 kopek, kosta nu 25; effekter betala 5 kop. mera på hvarje skålpund). Tillika omtalas ett förslag att reducera kejserliga gardet, som kostar sex gånger mera än ett lika antal andra trupper, från 30 000konsekvensändrat/normaliserat man till 10 000konsekvensändrat/normaliserat. – Penningebristen i Ryssland skall vara stor; solida, gamla handelshus och fabriksfirmor cedera; betydande egendomar utarrenderas för ringa pris. En kapten W., förut anställd i Helsingfors, lärer bland andra ha öfvertagit en stor egendom för 300 rubels årligt arrende. – Till sednaste vigtiga tilldragelser höra ombytet af finansminister och publicerandet af budgeten för 1862.
5 – Kölnische Zeitung menar att det är bara prat om Österrikes dåliga finanser, ty kejsar Franz Josef har nyligen låtit i England uppköpa en häst vid namn Teddington, som vunnit priset vid kapplöpningen i Derby och kostar 1 700konsekvensändrat/normaliserat pund sterling. Denna häst skall föräras åt fälttygmästaren Benedek, som skall rida densamma i nästa batalj mot italienarne, och emedan ingen betviflar att ju Benedeks blotta åsyn jagar Garibaldi och hans anhang på flykten, så har man med flit valt en kapplöpare, för att desto fortare köra ut italienarne från Italien och i stället åter introducera Frans II med hans trogne vänner, regenterne af Toskana, Modena och Parma.
6 – Björneborgs Tidning omtalar en bolagsstämma – ångbåten Salamas, – dervid två aktionärer, men hvarken direktion eller ombudsman infunno sig. Detta påminner oss om en bolagsstämma för några år sedan i Helsingfors, der, efter vederbörlig annons i Finlands Allm. Tidn., de närvarandes antal utgjordes af två bland direktionens tre ledamöter. Emedan det under så fatta omständigheter ansågs tvifvelaktigt huruvida »de frånvarande borde åtnöja sig med de närvarandes beslut», utskrefs formligen ny bolagsstämma, och när den inföll, befanns de närvarandes antal vara hälften mindre än förra gången, alldenstund stämman nu utgjordes af den direktör, som skrifvit annonsen.
7 – Dagbladet uppmanar direktionen för »stora theatern» att med det första uppsöka och engagera inhemska skådespelare. Vi hafva oss bekant, att direktionen allaredan, och med hopp om framgång, varit betänkt på detsamma, likasom om anställandet af en literatör för repertoiren; men något definitivt engagement kan icke uppgöras, innan bolagsstämman i Mars öfverlagt och beslutat huruvida det sceniska företaget bär sig och fortsättes. Äfven blir nödigt att närmare bestämma den blifvande theaterskolans ställning till nuvarande scen. För öfrigt tro vi, att nitälskan för en inhemsk scen mycket väl kan förenas med en större aktning och grannlagenhet mot scenens svenska gäster, än Dagbl. i denna artikel funnit för godt att iakttaga
8 Undecumque.