1 Det är en bullersam tid vi lefva uti. Städer flyttas, och städer skapas. Byggnadsordningen går uppåt väggarna och vill dock ha landets välstånd under plåttak. Brandordningen har de mest destruktiva tendenser; den rifver beständigt ned kakelugnar och skorstenspipor. Samhällets upplysning har blifvit anfäktad i gatlyktorna, och slutligen kommer turen till samhällets grundval och basen för hela vårt nuvarande stadsskick – gatstenarna.
2 Det kan icke hjelpas, det måste engång blifva sagdt. Skulle dessa spalter tiga, så skulle ändock, förr eller sednare, sjelfva stenarna upphäfva sin röst och tala till stadsstyrelsen i denna vår nordiska hufvudstad ungefär i följande ordalag:
3 Högtärade, välädle, välvise och konsterfarne herrar guvernörer, borgmästare, magistratspersoner, stadens äldste, borgare, medborgare, gårdsägare, tomtegubbar, byggmästare, ingeniörer, poliser, ordningsmän, komiterade och icke komiterade af alla stånd, I som i tidernas tider haft detta samhälles väl eder ombetrodt! Edert nit har utan tvifvel varit upphöjdt öfver alla misstankar och edra goda afsigter lika obestridliga, som eder dervid använda sparsamhet varit omisskännelig. Det oaktadt, och i följd af omständigheternas allmänna gång, ha edra välvilliga åtgärder under decennier icke mäktat förhindra, att ju denna stad, vår hufvudstad, förelyser andra med exemplet af den allra miserablaste gatlysning, af de tidtals bottenlösaste vägar utom och de sämsta möjliga gator inom staden. I hafven reglerat och reglementerat i mansåldrar, planerat, delibererat, och likväl icke förmått hindra, att menniskor bryta halsen af sig på dessa samma vägar och gator, som äro frukten af edra mogna öfverläggningar. Allt hafven I noga på förhand utstakat: skattören, tomter och byggnader, träd, plank, brandmurar, våningar, tak, eldstäder, vindar, sprutor och svabbar! Edra brandsyner titta som hastigast in genom hvarje dörr, och I pliktfällen en rökande cigarr, medan I låten några hundrade mareschaller fritt fladdra för himmelens vindar. Men under det att I byggt quaier och esplanader, sprängt berg och fyllt sumpmarker – med hvad mera I gjort af bestående värde i yttre|87 2| måtto – under det att I icke ännu tagit något steg för arbetarebostäder, allmänna badhus, tvätthus, spisningsanstalter – med hvad mera som återstår att, i samma yttre måtto, allvarligen betänka – under allt detta ser man eder, ärade medborgare, dagligen och stundligen tålmodigt färdas fram uppå gator och torg, hvilka Borgå, Lovisa, Ekenäs, Salo köping och alla öfriga grannar och köpingar vida omkring icke ha något skäl att afundas Helsingfors. Låtom oss egna en kort blick åt dessa förtrampade ting, som dock äro bestämda att uppbära en hufvudstads dagliga trafik.
4 Här stenar, som ursprungligen varit dresserade i det undergifnaste skick, men som, i följd af tidens rörelser, hårdnackadt ställt sig på tvären. Der åter gropar och rännilar, skurna af vattnet och lurande som råttfällor på åkandes och gåendes välfärd. Här en beståndsdel af gatan, som deserterat ur ledet och trillar i fötterna med lispunds vigt. Der en kloak med rännstens namn, heder och värdighet, försedd med en trädbro, tillräckligt knapp, för att öppna en passande afgrund vid sidan. Här en s. k. afvisare midtpå de besöktaste trottorer, enkom ditställd, på det att alla fotgångare må stupa mot honom i mörkret. Der åter en källaringång utan skrank och vid stadens största gator, förträffligt egnad att på ljusa dagen uppsluka en närsynt person. Här en långt framskjutande bodtrappa, tydligen ditställd i samma prisvärda ändamål. Der åter en insjö midt i passagen, omsorgsfullt inrättad så att vattnet ej har något aflopp, på det att den, som genom ett underverk kommit helbregda förbi stenarna, groparna, kloakerna, afvisarne, källrarna och trapporna, åtminstone må ha den lilla surprisen af en duskvattensbekantskap, der han minst förmodat. Det är sannt, att vintern kastar en slöja öfver många skröpligheter, men dels varar hans välde knappt fyra månader på gatorna, dels har också han, i slutet af sitt regemente, att bjuda slädåkaren på en sådan variation af höjder och dalar, att man tycker sig färdas på ett böljande haf.
5 Nåväl, om nu så är, hvem rår väl derför? Ha vi icke ett ordenteligt skrå af gatläggare, litet supiga kanhända emellanåt, somliga af dem, men skyldige att reparera alla brister på vederbörandes eller enskiltes reqvisition? Var så god och vänd er till dem; de kosta oss minsann rätt vackra slantar.
6 Godt. Dessa hedervärde medlemar af samhället kunna ha mycken talent, men icke i gatläggning. Dertill fordras åtskilliga små kunskaper, såsom beräkning af underlag, tryckning, kälsättning och framför allt afvägning af vattenafloppet. Att sådant brister dem, derom bär arbetet syn för sägen.
7 Men deri brister ännu något mer, nemligen plan och enhet i sådana arbeten. Sålänge den ena låter lappa sin gata här, den andra der, med eller utan påstöt af vederbörande, blir alltsammans ett lappverk. En för hela kommunen gemensam och af densamma utsedd myndighet bör dermed hafva bestyret.
8 Så går det till i Stockholm alltsedan 1845, och alltsedan ha dess förr så eländiga gator blifvit betydligt bättre. Det har så tillgått, att alla tomtägare förenat sig om att, mot vissa åtagna afgifter, anförtro hela bestyret med gators omläggning och underhåll samt stadens vägar åt en gemensam förvaltning, som tillika uppbär erforderliga medel af kronan, Stockholms drätselkommission och brandförsäkringskontoret samt står under tillsyn af det s. k. »Politie Embets- och Byggnings-Collegium».konsekvensändrat/normaliserat Behöfliga små reparationer företagas genast, men alla större gatläggningsarbeten för följande året skola inom den 1 nästföreg. Sept. i förslag inlemnas till nämnde Collegium, som åter gifver tomtägarne del deraf. Dessa få då inom d. 15 Okt. klandra förslaget, hvaröfver utslag fälles inom årets slut, och i början af det år, då arbetena skola ske, kungöras desammaoriginal: dedesamma i stadens tidningar. Önskar gårdsägare att sjelf låta uppbryta och omlägga gata, kan det, vid vite af 3: 16 bko, endast ske efter Collegii pröfning och samtycke. Besigtning anställes hvarje vår af stadsingeniören och förvaltningens deputerade; afsyning af färdigt arbete sker i närvaro af Collegii deputerade.
9 Hvad en sådan förvaltning uträttar, beror väl mycket på tillgångarna; men handhafves saken icke med vanlig lojhet, och väljer kommunen dertill kloke och driftige män, så är det väl tydligt, att denna administration, som känner sitt folk och förfar efter en öfvertänkt plan, skall med samma medel uträtta mera, än den enskilda lappningen, som tänker blott på att bota en brist för tillfället.
10 Men taxering! Vid detta ord blir den sömnigaste vaken, den trögaste fattar eld, den skummaste blir på engång vältalig, och med en oförliknelig ifver och endrägt utropa samtlige närvarande: ingen taxering!
11 Men om det blir en reel förbättring?
12 Ingen taxering!
13 Men om det blir en besparing?
14 Ingen taxering!
15 Kanske påminner sig någon ännu, huru det förunderliga hände, att Helsingfors fick trottoarer af huggen eller revalsk sten (som ännu ej äro fullständiga). Framlidne lagman S. gjorde förslaget, och efter det gällde en utgift, så var klart, att flertalet satte sig af alla krafter deremot. Ifrigaste oppositionsmannen var äfvenledes numera framlidne skomakaremästaren J., som vältaligt utlade, huruledes de gamla trottoarerna fullkomligt svarade mot ändamålet. Härtill svarade lagman S: »det bör ingen förtänka skomakaremästaren J. att han tycker mest om de gamla trottoarerna. Vore jag skomakare, skulle jag tycka precis som han, ty de gamla trottoarerna slita dubbelt flera par stöflar, än de nya komma att göra». – Vid denna vändning af saken blef allmän munterhet; ett godt lynne ser allting ljusare, och de nya trottoarernas tid var kommen.
16 Får gå för trottoarerna, det var en tillfällig påökning, det var ingen stadig taxering.
17 Men gatornas underhåll är ingen ny taxering. Frågan är om ett bättre sätt.
18 Ingen taxering!
19 Så, må då högtärade, välädle, välvise och konsterfarne herrar i kommunalstyrelsen beställa den saken efter bästa möjlighet. Nog kan det slarfva af några år till.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ett kapittel om gatstenar.
1 Det är en bullersam tid vi lefva uti. Städer flyttas, och städer skapas. Byggnadsordningen går uppåt väggarna och vill dock ha landets välstånd under plåttak. Brandordningen har de mest destruktiva tendenser; den rifver beständigt ned kakelugnar och skorstenspipor. Samhällets upplysning har blifvit anfäktad i gatlyktorna, och slutligen kommer turen till samhällets grundval och basen för hela vårt nuvarande stadsskick – gatstenarna.
2 Det kan icke hjelpas, det måste engång blifva sagdt. Skulle dessa spalter tiga, så skulle ändock, förr eller sednare, sjelfva stenarna upphäfva sin röst och tala till stadsstyrelsen i denna vår nordiska hufvudstad ungefär i följande ordalag:
3 Högtärade, välädle, välvise och konsterfarne herrar guvernörer, borgmästare, magistratspersoner, stadens äldste, borgare, medborgare, gårdsägare, tomtegubbar, byggmästare, ingeniörer, poliser, ordningsmän, komiterade och icke komiterade af alla stånd, I som i tidernas tider haft detta samhälles väl eder ombetrodt! Edert nit har utan tvifvel varit upphöjdt öfver alla misstankar och edra goda afsigter lika obestridliga, som eder dervid använda sparsamhet varit omisskännelig. Det oaktadt, och i följd af omständigheternas allmänna gång, ha edra välvilliga åtgärder under decennier icke mäktat förhindra, att ju denna stad, vår hufvudstad, förelyser andra med exemplet af den allra miserablaste gatlysning, af de tidtals bottenlösaste vägar utom och de sämsta möjliga gator inom staden. I hafven reglerat och reglementerat i mansåldrar, planerat, delibererat, och likväl icke förmått hindra, att menniskor bryta halsen af sig på dessa samma vägar och gator, som äro frukten af edra mogna öfverläggningar. Allt hafven I noga på förhand utstakat: skattören, tomter och byggnader, träd, plank, brandmurar, våningar, tak, eldstäder, vindar, sprutor och svabbar! Edra brandsyner titta som hastigast in genom hvarje dörr, och I pliktfällen en rökande cigarr, medan I låten några hundrade mareschaller fritt fladdra för himmelens vindar. Men under det att I byggt quaier och esplanader, sprängt berg och fyllt sumpmarker – med hvad mera I gjort af bestående värde i yttre|87 2| måtto – under det att I icke ännu tagit något steg för arbetarebostäder, allmänna badhus, tvätthus, spisningsanstalter – med hvad mera som återstår att, i samma yttre måtto, allvarligen betänka – under allt detta ser man eder, ärade medborgare, dagligen och stundligen tålmodigt färdas fram uppå gator och torg, hvilka Borgå, Lovisa, Ekenäs, Salo köping och alla öfriga grannar och köpingar vida omkring icke ha något skäl att afundas Helsingfors. Låtom oss egna en kort blick åt dessa förtrampade ting, som dock äro bestämda att uppbära en hufvudstads dagliga trafik.
4 Här stenar, som ursprungligen varit dresserade i det undergifnaste skick, men som, i följd af tidens rörelser, hårdnackadt ställt sig på tvären. Der åter gropar och rännilar, skurna af vattnet och lurande som råttfällor på åkandes och gåendes välfärd. Här en beståndsdel af gatan, som deserterat ur ledet och trillar i fötterna med lispunds vigt. Der en kloak med rännstens namn, heder och värdighet, försedd med en trädbro, tillräckligt knapp, för att öppna en passande afgrund vid sidan. Här en s. k. afvisare midtpå de besöktaste trottorer, enkom ditställd, på det att alla fotgångare må stupa mot honom i mörkret. Der åter en källaringång utan skrank och vid stadens största gator, förträffligt egnad att på ljusa dagen uppsluka en närsynt person. Här en långt framskjutande bodtrappa, tydligen ditställd i samma prisvärda ändamål. Der åter en insjö midt i passagen, omsorgsfullt inrättad så att vattnet ej har något aflopp, på det att den, som genom ett underverk kommit helbregda förbi stenarna, groparna, kloakerna, afvisarne, källrarna och trapporna, åtminstone må ha den lilla surprisen af en duskvattensbekantskap, der han minst förmodat. Det är sannt, att vintern kastar en slöja öfver många skröpligheter, men dels varar hans välde knappt fyra månader på gatorna, dels har också han, i slutet af sitt regemente, att bjuda slädåkaren på en sådan variation af höjder och dalar, att man tycker sig färdas på ett böljande haf.
5 Nåväl, om nu så är, hvem rår väl derför? Ha vi icke ett ordenteligt skrå af gatläggare, litet supiga kanhända emellanåt, somliga af dem, men skyldige att reparera alla brister på vederbörandes eller enskiltes reqvisition? Var så god och vänd er till dem; de kosta oss minsann rätt vackra slantar.
6 Godt. Dessa hedervärde medlemar af samhället kunna ha mycken talent, men icke i gatläggning. Dertill fordras åtskilliga små kunskaper, såsom beräkning af underlag, tryckning, kälsättning och framför allt afvägning af vattenafloppet. Att sådant brister dem, derom bär arbetet syn för sägen.
7 Men deri brister ännu något mer, nemligen plan och enhet i sådana arbeten. Sålänge den ena låter lappa sin gata här, den andra der, med eller utan påstöt af vederbörande, blir alltsammans ett lappverk. En för hela kommunen gemensam och af densamma utsedd myndighet bör dermed hafva bestyret.
8 Så går det till i Stockholm alltsedan 1845, och alltsedan ha dess förr så eländiga gator blifvit betydligt bättre. Det har så tillgått, att alla tomtägare förenat sig om att, mot vissa åtagna afgifter, anförtro hela bestyret med gators omläggning och underhåll samt stadens vägar åt en gemensam förvaltning, som tillika uppbär erforderliga medel af kronan, Stockholms drätselkommission och brandförsäkringskontoret samt står under tillsyn af det s. k. »Politie Embets- och Byggnings-Collegium».konsekvensändrat/normaliserat Behöfliga små reparationer företagas genast, men alla större gatläggningsarbeten för följande året skola inom den 1 nästföreg. Sept. i förslag inlemnas till nämnde Collegium, som åter gifver tomtägarne del deraf. Dessa få då inom d. 15 Okt. klandra förslaget, hvaröfver utslag fälles inom årets slut, och i början af det år, då arbetena skola ske, kungöras desammaoriginal: dedesamma i stadens tidningar. Önskar gårdsägare att sjelf låta uppbryta och omlägga gata, kan det, vid vite af 3: 16 bko, endast ske efter Collegii pröfning och samtycke. Besigtning anställes hvarje vår af stadsingeniören och förvaltningens deputerade; afsyning af färdigt arbete sker i närvaro af Collegii deputerade.
9 Hvad en sådan förvaltning uträttar, beror väl mycket på tillgångarna; men handhafves saken icke med vanlig lojhet, och väljer kommunen dertill kloke och driftige män, så är det väl tydligt, att denna administration, som känner sitt folk och förfar efter en öfvertänkt plan, skall med samma medel uträtta mera, än den enskilda lappningen, som tänker blott på att bota en brist för tillfället.
10 Men taxering! Vid detta ord blir den sömnigaste vaken, den trögaste fattar eld, den skummaste blir på engång vältalig, och med en oförliknelig ifver och endrägt utropa samtlige närvarande: ingen taxering!
11 Men om det blir en reel förbättring?
12 Ingen taxering!
13 Men om det blir en besparing?
14 Ingen taxering!
15 Kanske påminner sig någon ännu, huru det förunderliga hände, att Helsingfors fick trottoarer af huggen eller revalsk sten (som ännu ej äro fullständiga). Framlidne lagman S. gjorde förslaget, och efter det gällde en utgift, så var klart, att flertalet satte sig af alla krafter deremot. Ifrigaste oppositionsmannen var äfvenledes numera framlidne skomakaremästaren J., som vältaligt utlade, huruledes de gamla trottoarerna fullkomligt svarade mot ändamålet. Härtill svarade lagman S: »det bör ingen förtänka skomakaremästaren J. att han tycker mest om de gamla trottoarerna. Vore jag skomakare, skulle jag tycka precis som han, ty de gamla trottoarerna slita dubbelt flera par stöflar, än de nya komma att göra». – Vid denna vändning af saken blef allmän munterhet; ett godt lynne ser allting ljusare, och de nya trottoarernas tid var kommen.
16 Får gå för trottoarerna, det var en tillfällig påökning, det var ingen stadig taxering.
17 Men gatornas underhåll är ingen ny taxering. Frågan är om ett bättre sätt.
18 Ingen taxering!
19 Så, må då högtärade, välädle, välvise och konsterfarne herrar i kommunalstyrelsen beställa den saken efter bästa möjlighet. Nog kan det slarfva af några år till.