Notisen/artikeln ingår i HT 10/6 1848:|45 2|

Ett par ord om Studentexamen, Finska föräldrar tillegnade.

1 Talrikare än någonsin hafva denna vår s. k. privatister, d. ä.det är sådana som under enskild handledning skött sina studier, anmält sig till studentexamen. Deras antal d. 31 Maj lärer uppgått till 50.

2 Hvaraf kommer sig detta, när man dock i landet har fem gymnasier och ett lyceum, från hvilka ynglingar kunna till studentexamen dimitteras?

3 Månne af misstroende till dessa läroverk? Dertill finnes väl intet skäl, då en daglig erfarenhet vittnar om gymnasisters och lyceisters med få undantag allmänna öfverlägsenhet i kunskaper framför privatisterne.

4 Månne af farhåga att studiekursen der vore mera lärd och mindre praktisk, än en yngling t. ex. på den civila banan lämpligen kan dra nytta af? Det vore en farhåga utan rimlig grund, då det står hvarochen fritt att välja den s. k. civila afdelningen, der grekiska och hebreiska utbytas mot de moderna språken m. m.

5 Eller månne af fruktan för ökade kostnader? Det är möjligt att en och annan räknar derpå, men vi våga påstå att kalkylen slår fel: den privata undervisningen, inberäknadt ett eller flera års vistelse i Helsingfors, är vida dyrare.

6 Således återstår då egentligen blott en sannolik förklaring af den privata undervisningens föredragande framför den publika. Detta, tro vi, sker för det mesta emedan man tror sig inbespara en betydlig tid.

7 Låtom oss se, huru dermed hänger tillsamman. Föreställom oss att en flitig gosse med goda gåfvor lemnar elementarskolan vid 13 à 14 års ålder. Han läser då två år privat, för att få betyg till studentexamen. Den lyckas honom, ehuru knapphändigt, ty utom att ombyte af kurs och läromethod alltid verka högst menligt, har den privata undervisningen sällan den täflan och den äggelse, som den publika. Nu är han då student vid 15 à 16 år, i stället för att han t. ex. som gymnasist ej kunnat vara det förrän vid 17, 18 kanske 19. Man skulle väl anse detta som en vinst, men så är det ej. Mycket, som han annars skulle ha medhunnit i gymnasium, återstår nu för honom att läsa som student. Men hans studier äro nu fria, han ställer dem efter behag. Och dertill saknar han stadga och erfarenhet. Vi vilja antaga att han ej kommer på villovägar, att han tillochmed läser med temlig flit. Och likväl – vi kunna försäkra det af daglig erfarenhet – likväl skall det i nio fall bland tio befinnas, att denne 15 eller 16-årigekonsekvensändrat/normaliserat student, två år derefter, d. v. s. vid samma tid då han skulle ingått från gymnasium, icke på långt när äger den mognad och de kunskaper som en väl underbygd gymnasist. Ty de två första akademiska åren äro gångna till spillo under hundrade barnsliga planer och under det första ruset af den ovana friheten, och hvad värre är, de efterlemna en ytlighet, som endast sällan genom stora ansträngningar kan återupphjelpas.

8 Vi fråga nu, är det under sådana förhållanden verkeligen en vinst att gå förbi de publika läroverken, för att blifva tidigt student? Är det ens i pekuniärt hänseende en riklig kalkyl att hellre depensera två år längre vid universitetet, än två år vid gymnasium?

9 Nej, vi upprepa det, det är i hvarje afseende en uppenbar misskalkyl, och vi lägga detta alla finska föräldrar, som af missförstådd omtanke vilja påskynda sina söners studentexamen, allvarligen på hjertat. Vi vilja ej neka att undantag kunna äga rum, att en utmärkt privat lärare kan bibringa grundliga kunskaper. Men, som sagdt, detta hör till undantagen och visst icke till de talrika. Och i alla fall är det en olycka och en ofantlig tidspillan att blifva student i förtid, innan man har stadga och mognad för de fria studierna. Otaliga goda ämnen till skicklige män hafva genom ett sådant oförstånd blifvit bortfuskade.