1 Nu nalkas den tid, när landets vexande ungdom strömmar till lärosalarne, medan dess ynglingar ila till fanorna och dess män inberga skördarna. Svärdet har icke utträngt hvarken boken eller plogen; och så skall det alltid vara. Svärdet kan endast förstöra, men boken och plogen bereda evärdeliga skördar för menniskors lycka.
2 Om det ges någonting fridlyst, någonting heligt och värdt att skyddas emot härjningarne af lifvets strid, så är det väl en sådan lärosal, uppfylld af barn som bildas för samhället och menskligheten. Der är civilisationens första fruktbärande plantskola; der utsås framtidens frön; der vexer ett folk i visdom och dygd. Ingen fiende kan vara nog hjertlös och grym, att våldsamt störa detta fredens fredligaste verk.
3 Än mer: der är, der bör åtminstone vara barndomens oskuld, som icke vet af den trassliga stridens orsak och syften, som af kriget uppfattar endast trummornas hvirflar, skottens dån, bajonetternes skimmer i solen, och för hvilken allt, ja sjelfva slagfältets fasor, står i den granna dagern af en förtjusande lek.
4 Derföre måste all politik vara bannlyst från skolan. Romarnes statskonst, inhämtad hos Caesar och Cicero, måste för gossen ha någonting af sagans behag; de stora slagfälten i historien måste elda hans håg till ädla bedrifter, men så som det egnar barnets håg, utan beräkning lydande hjertats röst.
5 Det är klart att lärdomen måste vara passionfri och lugn. Dagens stormar få ej bläddra i böckernas blad; dess störande intryck få ej tränga sig mellan läraren, lärjungen och bådas gemensama ämne. Ålderns liflighet bör hafva sin tid och sitt fria spelrum; men i skolornas salar, der måste vara uppmärksamhet, pröfning, allvar och lugn.
6 Låtom oss således tillerkänna ordningen, stillheten, eftertanken deras stora nödvändiga rätt i lärosalarna, men låtom oss icke hylla dem så ensidigt strängt, att de skulle likasom ställa skolorna utom lifvet. Man måste erinra sig, att denne flitige lärjunge af Euclides och Cornelius Nepos, han som i skolan lefver i de puniska krigens tid och står så vigtig med kritbiten vid taflan, likasom hvilade hela verldens bekymmer på basen af en likbent triangel, han är utom skolsalens väggar en pojke som andra, och det vore illa om han ej vore det. Se honom redan på trappan, hur han rusar ut i det fria, likasom gälde det att fly öfver ett fängelses mur; försvunna äro i ögonblicket Cæsar, Cicero, de puniska krigen, den likbenta triangeln, och för hans håg stå i lifligaste färger smörgåsen, rönnbären, sprättbågen, exersisen på kyrkbacken samt – Ryssen och Turken. För dessa timmar, då ej leran återkallar honom till tankens arbete, står han, genom sin ålders obeskrifliga lätthet att byta intryck, med händer och fötter in i den verld som omgifver honom, särdeles intresserad för tre omständigheter: äta, leka och – slåss.
7 Hvar och en som under sin skoltid upplefvat större tilldragelser, isynnerhet krig, skall kunna intyga att de ingalunda gått utan intryck genom piltarnes håg. Alla, som räkna skolåren närmast före eller efter 1830, erinra sig ännu huru turkiska och persiska krigen, julirevolutionen och Antwerpens belägring genljödo ända in i skolsalarna. Stora rabulister voro pojkarne men efter pojkars sätt. För deras inbillning gestaltade sig de väldiga politiska frågorna ungefär så: nu skall Turken slåss med Ryssen, eller nu skall Fransosen slåss med Engelsman (det sednare var en tradition från äldre tider). Få se hvem som vinner; få se hvem som bäst står på sig. Vore jag Ryssen, skulle jag taga Konstantinopel; vore jag Turken (och Turken var illa anskrifven), skulle jag ej för ro skull ta stryk; vore jag Fransos, skulle jag klappa Engelsman; vore jag Engelsman, skulle jag betala Fransosen för gammal ost o. s. v. Det var ett kannstöperi, som vanligen slöts med exercis eller snöbollskrig, och hade man engång iklädt sig en viss nationalitet, så blef det en ambitionssak att försvara sin reputation, utan att vidare bekymra sig om hvems sak var den rätta. Det var en militärisk point d'honneur, och fick man stryk, ja då var stryk behållna gåfvor.
8 I hela nutidens bildning, understödd af tryckpressen och snabba kommunikationsanstalter, ligger en karakter af meddelsamhet, som gör att de stora frågorna med osynliga trådar sammanhänga med det allraminsta i det dagliga lifvet. Det ges nästan icke en rubbning af verldens allmänna förhållanden, som icke kännes mer eller mindre ända vid Lappmarkens gräns och i den obemärktaste hydda. Man kan säga att alla de bildade folken äro mer eller mindre solidariskt ansvarige för hvarandras lugn. De sammanhänga som en lefvande organism, den minsta och svagaste lemmen med den största och kraftigaste; och ju större krafter der resa sig mot hvarandra till strid, desto kännbarare spörjes verkan deraf hos alla de öfriga. Må man derföre icke tro, att ens barnaåldern är fritagen från de intryck, som så mäktigt uppröra det fullvuxna slägtet rundtomkring. Det är tvertom fallet med alla genomgripande tendenser i tiden, vare sig fredliga eller krigiska, att de finna ett instinktlikt eko ända i vaggans granskap; ja vill man veta huru djupt ett folk är gripet af den eller den föreställningen, den eller den åtrån, så må man lyssna till barnarösterna i hyddan, och återfinner man dem der, då kan man vara säker uppå att dessa föreställningar, denna åtrå trängt djupt in och icke förgätas, innan åtminstone en eller par generationer myllats ned under grafkullarna.
9 När detta är fallet jemväl med stora rörelser fjerran ifrån, är det klart att intrycken måste blifva ännu mycket lifligare, när striderna föras på nära håll och inom eget land. Det finns icke en, som 1808 var barn, hvilken ej bär outplånliga minnen från denna tid ända in i senaste ålderdom. Och nu, när vi åter ha ett krig hemma hos oss, när blodet åter fläckar vår älskade finska jord, så må man ej föreställa sig, att ens den minste pilt, som kan rida en käpphäst, är okunnig derom eller likgiltig derför. Öfverallt, åtminstone öfverallt der skolor finnas, tåga piltarne ut i batalj med ärtspön, trummor, bågar och trädsablar; ja sjefva de små flickorna, i eller utom deras skolor, taga parti för eller emot de krigiske hjeltar, hvilkas namn genom ryktet genljuda ända till dem. Att detta sker uppå barnavis och der antager formen af en oskyldig lek, är redan erinradt; men betydelsen deraf är icke derföre mindre märkelig; hvarföre? Emedan desse piltar en dag blifva män; emedan dessa små flickor en dag blifva mödrar.
10 För att återkomma till skolorna, så kan en lärare, vid anblicken af dessa krigiska tendenser utom lärosalen, om han vill, negligera dem, ty dermed är intet ondt, förutsatt att lexorna icke försummas eller uppmärksamheten förströs. Men han gör ännu bättre, om han, så långt hans inflytande sträcker sig, söker att gifva dessa nästan omedvetna tendenser en god och fosterländsk riktning. Att med de små hjeltarne resonnera politik, vore en fåvitsk möda, ty antingen skulle detta utsäde falla på landsvägen, eller ock skulle det bära en falsk frukt i smågammal snusförnuftighet, hvarigenom ett barn till egen olycka drages bort ur sin ålders naturliga tankegång. Ingenting är falskare och naturvidrigare, än en sådan smågammal liten förståsigpåare, som tror sig berättigad att hafva sin egen tanke och sitt eget ord om allt hvad i verlden passerar rundtomkring honom.
11 Men det ges ett annat och indirekt sätt, att i sådana ämnen välgörande inverka på det lätt mottagliga unga sinnet. Historiens, isynnerhet gamla historiens, lärdomar, rätt framhållna, lefvande inpräglade, äro en förträffelig ledstjerna, enkom egnade i sin sagolika form att anslå barnets lifliga inbillningskraft. Hvilken gosse med varm håg har icke svärmat för Hannibal? Hvilken flicka har icke hänförts af Zenobias hjeltemod? Gör det klart för den unge åhöraren, huru de största och ädlaste bragder i historien framgått ur fosterlandskärleken, och detta utsäde skall säkerligen icke sakna sin frukt, när dess tid är kommen.
12 Deklamationsöfningar äro väl föga i bruk och tiden vanligen knapp; men utom deras närmaste vigtiga gagn, skulle de medföra den fördel, att sköna fosterländska ämnen på vers eller prosa dervid användas att lyfta och förädla barnets håg. Vi påminna oss ännu det varma intrycket af »Den gamle knekten» och »Molnets broder», deklamerade af en hög välljudande stämma bland en skara piltar i en af landets läroanstalter. Det fanns ingen af åhörarne som ej kände dessa stycken förut, och likväl steg rodnaden på flera kinder, tåren i flera ögon, och hvarje hjerta vidgades, och denna lektion qvarlemnade djupare spår, än mången annan.
13 Finska språket, finska historien, finska geografin äro mera direkt egnade att anslå det unga sinnet i en fruktbar riktning och böra på det varmaste förordas. Dock ligger derpå stor vigt, att dessa ämnen framställas lefvande, genomandade af den kärlekens innerlighet, förutom hvilken de, som andra, kunna nedsjunka till torr bokstafslärdom och då mera skada än gagna, emedan de utslita dyrbara ämnen och göra dem leda i lärjungens ögon. Här, om någonsin, skall vara anda och kraft, lif och öfvertygelse; så skola dessa ämnen i en upprörd tid gifva hållning och kärna åt den vexande ålderns flyktiga intryck.
14 Skolornas värf är väsentligen, ja utestutande fredligt och måste så vara. Men det tillhör äfven dem att akta på tidens tecken och, så vidt de förmå, leda alla riktningar till det goda, all det unga sinnets hängifvenhet åt det verkligt ädla, sanna och sköna.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skolorna i krigstid.
1 Nu nalkas den tid, när landets vexande ungdom strömmar till lärosalarne, medan dess ynglingar ila till fanorna och dess män inberga skördarna. Svärdet har icke utträngt hvarken boken eller plogen; och så skall det alltid vara. Svärdet kan endast förstöra, men boken och plogen bereda evärdeliga skördar för menniskors lycka.
2 Om det ges någonting fridlyst, någonting heligt och värdt att skyddas emot härjningarne af lifvets strid, så är det väl en sådan lärosal, uppfylld af barn som bildas för samhället och menskligheten. Der är civilisationens första fruktbärande plantskola; der utsås framtidens frön; der vexer ett folk i visdom och dygd. Ingen fiende kan vara nog hjertlös och grym, att våldsamt störa detta fredens fredligaste verk.
3 Än mer: der är, der bör åtminstone vara barndomens oskuld, som icke vet af den trassliga stridens orsak och syften, som af kriget uppfattar endast trummornas hvirflar, skottens dån, bajonetternes skimmer i solen, och för hvilken allt, ja sjelfva slagfältets fasor, står i den granna dagern af en förtjusande lek.
4 Derföre måste all politik vara bannlyst från skolan. Romarnes statskonst, inhämtad hos Caesar och Cicero, måste för gossen ha någonting af sagans behag; de stora slagfälten i historien måste elda hans håg till ädla bedrifter, men så som det egnar barnets håg, utan beräkning lydande hjertats röst.
5 Det är klart att lärdomen måste vara passionfri och lugn. Dagens stormar få ej bläddra i böckernas blad; dess störande intryck få ej tränga sig mellan läraren, lärjungen och bådas gemensama ämne. Ålderns liflighet bör hafva sin tid och sitt fria spelrum; men i skolornas salar, der måste vara uppmärksamhet, pröfning, allvar och lugn.
6 Låtom oss således tillerkänna ordningen, stillheten, eftertanken deras stora nödvändiga rätt i lärosalarna, men låtom oss icke hylla dem så ensidigt strängt, att de skulle likasom ställa skolorna utom lifvet. Man måste erinra sig, att denne flitige lärjunge af Euclides och Cornelius Nepos, han som i skolan lefver i de puniska krigens tid och står så vigtig med kritbiten vid taflan, likasom hvilade hela verldens bekymmer på basen af en likbent triangel, han är utom skolsalens väggar en pojke som andra, och det vore illa om han ej vore det. Se honom redan på trappan, hur han rusar ut i det fria, likasom gälde det att fly öfver ett fängelses mur; försvunna äro i ögonblicket Cæsar, Cicero, de puniska krigen, den likbenta triangeln, och för hans håg stå i lifligaste färger smörgåsen, rönnbären, sprättbågen, exersisen på kyrkbacken samt – Ryssen och Turken. För dessa timmar, då ej leran återkallar honom till tankens arbete, står han, genom sin ålders obeskrifliga lätthet att byta intryck, med händer och fötter in i den verld som omgifver honom, särdeles intresserad för tre omständigheter: äta, leka och – slåss.
7 Hvar och en som under sin skoltid upplefvat större tilldragelser, isynnerhet krig, skall kunna intyga att de ingalunda gått utan intryck genom piltarnes håg. Alla, som räkna skolåren närmast före eller efter 1830, erinra sig ännu huru turkiska och persiska krigen, julirevolutionen och Antwerpens belägring genljödo ända in i skolsalarna. Stora rabulister voro pojkarne men efter pojkars sätt. För deras inbillning gestaltade sig de väldiga politiska frågorna ungefär så: nu skall Turken slåss med Ryssen, eller nu skall Fransosen slåss med Engelsman (det sednare var en tradition från äldre tider). Få se hvem som vinner; få se hvem som bäst står på sig. Vore jag Ryssen, skulle jag taga Konstantinopel; vore jag Turken (och Turken var illa anskrifven), skulle jag ej för ro skull ta stryk; vore jag Fransos, skulle jag klappa Engelsman; vore jag Engelsman, skulle jag betala Fransosen för gammal ost o. s. v. Det var ett kannstöperi, som vanligen slöts med exercis eller snöbollskrig, och hade man engång iklädt sig en viss nationalitet, så blef det en ambitionssak att försvara sin reputation, utan att vidare bekymra sig om hvems sak var den rätta. Det var en militärisk point d'honneur, och fick man stryk, ja då var stryk behållna gåfvor.
8 I hela nutidens bildning, understödd af tryckpressen och snabba kommunikationsanstalter, ligger en karakter af meddelsamhet, som gör att de stora frågorna med osynliga trådar sammanhänga med det allraminsta i det dagliga lifvet. Det ges nästan icke en rubbning af verldens allmänna förhållanden, som icke kännes mer eller mindre ända vid Lappmarkens gräns och i den obemärktaste hydda. Man kan säga att alla de bildade folken äro mer eller mindre solidariskt ansvarige för hvarandras lugn. De sammanhänga som en lefvande organism, den minsta och svagaste lemmen med den största och kraftigaste; och ju större krafter der resa sig mot hvarandra till strid, desto kännbarare spörjes verkan deraf hos alla de öfriga. Må man derföre icke tro, att ens barnaåldern är fritagen från de intryck, som så mäktigt uppröra det fullvuxna slägtet rundtomkring. Det är tvertom fallet med alla genomgripande tendenser i tiden, vare sig fredliga eller krigiska, att de finna ett instinktlikt eko ända i vaggans granskap; ja vill man veta huru djupt ett folk är gripet af den eller den föreställningen, den eller den åtrån, så må man lyssna till barnarösterna i hyddan, och återfinner man dem der, då kan man vara säker uppå att dessa föreställningar, denna åtrå trängt djupt in och icke förgätas, innan åtminstone en eller par generationer myllats ned under grafkullarna.
9 När detta är fallet jemväl med stora rörelser fjerran ifrån, är det klart att intrycken måste blifva ännu mycket lifligare, när striderna föras på nära håll och inom eget land. Det finns icke en, som 1808 var barn, hvilken ej bär outplånliga minnen från denna tid ända in i senaste ålderdom. Och nu, när vi åter ha ett krig hemma hos oss, när blodet åter fläckar vår älskade finska jord, så må man ej föreställa sig, att ens den minste pilt, som kan rida en käpphäst, är okunnig derom eller likgiltig derför. Öfverallt, åtminstone öfverallt der skolor finnas, tåga piltarne ut i batalj med ärtspön, trummor, bågar och trädsablar; ja sjefva de små flickorna, i eller utom deras skolor, taga parti för eller emot de krigiske hjeltar, hvilkas namn genom ryktet genljuda ända till dem. Att detta sker uppå barnavis och der antager formen af en oskyldig lek, är redan erinradt; men betydelsen deraf är icke derföre mindre märkelig; hvarföre? Emedan desse piltar en dag blifva män; emedan dessa små flickor en dag blifva mödrar.
10 För att återkomma till skolorna, så kan en lärare, vid anblicken af dessa krigiska tendenser utom lärosalen, om han vill, negligera dem, ty dermed är intet ondt, förutsatt att lexorna icke försummas eller uppmärksamheten förströs. Men han gör ännu bättre, om han, så långt hans inflytande sträcker sig, söker att gifva dessa nästan omedvetna tendenser en god och fosterländsk riktning. Att med de små hjeltarne resonnera politik, vore en fåvitsk möda, ty antingen skulle detta utsäde falla på landsvägen, eller ock skulle det bära en falsk frukt i smågammal snusförnuftighet, hvarigenom ett barn till egen olycka drages bort ur sin ålders naturliga tankegång. Ingenting är falskare och naturvidrigare, än en sådan smågammal liten förståsigpåare, som tror sig berättigad att hafva sin egen tanke och sitt eget ord om allt hvad i verlden passerar rundtomkring honom.
11 Men det ges ett annat och indirekt sätt, att i sådana ämnen välgörande inverka på det lätt mottagliga unga sinnet. Historiens, isynnerhet gamla historiens, lärdomar, rätt framhållna, lefvande inpräglade, äro en förträffelig ledstjerna, enkom egnade i sin sagolika form att anslå barnets lifliga inbillningskraft. Hvilken gosse med varm håg har icke svärmat för Hannibal? Hvilken flicka har icke hänförts af Zenobias hjeltemod? Gör det klart för den unge åhöraren, huru de största och ädlaste bragder i historien framgått ur fosterlandskärleken, och detta utsäde skall säkerligen icke sakna sin frukt, när dess tid är kommen.
12 Deklamationsöfningar äro väl föga i bruk och tiden vanligen knapp; men utom deras närmaste vigtiga gagn, skulle de medföra den fördel, att sköna fosterländska ämnen på vers eller prosa dervid användas att lyfta och förädla barnets håg. Vi påminna oss ännu det varma intrycket af »Den gamle knekten» och »Molnets broder», deklamerade af en hög välljudande stämma bland en skara piltar i en af landets läroanstalter. Det fanns ingen af åhörarne som ej kände dessa stycken förut, och likväl steg rodnaden på flera kinder, tåren i flera ögon, och hvarje hjerta vidgades, och denna lektion qvarlemnade djupare spår, än mången annan.
13 Finska språket, finska historien, finska geografin äro mera direkt egnade att anslå det unga sinnet i en fruktbar riktning och böra på det varmaste förordas. Dock ligger derpå stor vigt, att dessa ämnen framställas lefvande, genomandade af den kärlekens innerlighet, förutom hvilken de, som andra, kunna nedsjunka till torr bokstafslärdom och då mera skada än gagna, emedan de utslita dyrbara ämnen och göra dem leda i lärjungens ögon. Här, om någonsin, skall vara anda och kraft, lif och öfvertygelse; så skola dessa ämnen i en upprörd tid gifva hållning och kärna åt den vexande ålderns flyktiga intryck.
14 Skolornas värf är väsentligen, ja utestutande fredligt och måste så vara. Men det tillhör äfven dem att akta på tidens tecken och, så vidt de förmå, leda alla riktningar till det goda, all det unga sinnets hängifvenhet åt det verkligt ädla, sanna och sköna.