1 Medan vår sydkust träder i allt lifligare handelsförbindelser med östersjöprovinserna, medan Murtaja från dessa trakter årligen alltmer befordrar landtmannavarors afsättning på Petersburg, medan Saimen småningom blir en vik af hafvet och våra ostliga bygder gläda sig åt nya commuicationsleder, nya aflopp för produkterna af deras skogar, nya verksamhetskretsar för deras flit, emotser hela vår långsträckta vestkust, jemte dertill gränsande landsträckor, med bekymmer långt mindre glädjande utsigter för realiserandet af dess landtmannaexport. Förhållandet är enkelt och naturligt, det har uppvuxit ur sakernas förändrade skick sedan fem och trettio år; att klandra det, vore att klandra försynen, som länkat landets öden mot öster, såsom förut mot vester. Under svenska tiden var vestkusten den mera lyckligt lottade; större delen af dess export hade sin naturliga afsättning på det närbelägna Sverige, medan sydkusten och det östra landet hämmades i sin naturliga trafik på Ryssland. Förhållandet är numera omvändt och måhända har vår öster och söder derpå vunnit mera, än vår vester och nord förlorat. Dock återstår alltid den billiga frågan: huru bereda vår vestkust antingen en annan naturlig afsättningsort, eller hvarigenom gifva den ersättning för dess försakelser i hela landets intresse?
2 Någon torde svara: om en sådan ersättning för sydkusten och det östra landet var fordom aldrig fråga. – Det äger till någon del sin riktighet. Men ett faktum af denna art kan ej åberopas som prejudikat. Dels är vår|25 3| södra kust af vida mindre utsträckning än den vestra; dels handlade äfven den på Stockholm; dels stod produktionen i östra landsorterna jemförelsevis på en vida lägre punkt, i följd hvaraf intet afbrytande, om ock ett fördröjande deraf kunde anmärkas; dels gjordes då redan början med kanalgräfningar för Saimen. Att nu åter vestlandets och nordens lifliga produktion genom nya och hämmande lokalförhållanden gått tillbaka, är ett faktum, som ej lärer jäfvas.
3 Med skäl åberopas, att en för allmänt väl öfverallt vakande styrelse ej förgätit dessa nordliga och vestra orter, utan med ej ringa uppoffring besörjt om strömmars upprensning, sjöars intorkning m. m. äfven här. Dock hafva dels naturhinder*)En del af Österbottens många strömmar äro sommartiden så vattenfattiga, andra så besvärade af forsar, att deras rensning för communikationen dels är outförbar, dels ej medför den åsyftade nyttan. tillintetgjort de mest välvilliga afsigter, dels har det ej stått i regeringens makt att afböja försvårandet af den naturliga avsättningen på Sverige, alldenstund nämnde land, som bekant, sjelf ansett sig böra vidtaga hämmande åtgärder, i afsigt att uppdrifva sina egna nordliga provinsers produktion.
4 För det tredje anmärkes, att den vestfinska kustens exporthandel efter söndringen från Sverige, och troligen just deraf föranledd, tagit en mera storartad och liflig utsträckning åt aflägsnare inrikes orter, hvarigenom inträffat, att der belägna städers – jemte det för handeln centrala Åbos – utförsel intill denna dag utgjort och utgör en af landets solidaste inkomstkällor. En kort öfverblick af lokalförhållanden skall likväl utvisa, i hvad mån Sveriges tillstängande och den östra förbindelsens underlättande menligt inverkat på förenämnde trakters handelsrörelse.
5 Det är bekant, att större delen af vestkustens handel på Sverige bedrefs af allmogen, hvilken i sina små med trädknaggar sammanfogade skutor mest för egen, men ofta äfven för sina presters räkning, exporterade smör, kött, tran, talg, hudar, ved, trädkärl m. m. och vanligen som retourlast återförde jern eller kalk. Den kontanta vinst, allmogen häraf drog, var ej ringa, som bland annat synes deraf, att svenska myntet, före dess indragande, var i dessa trakter vida allmännare än annorstädes. I den mån nu tull och hamnumgälder höjdes på svenska sidan, i samma mån måste bondhandeln öfvergå till städernas köpmän, af orsak, att numera större partier, följakteligen äfven större förlager och fartyg, erfordrades för att på exporten skörda någon vinst. Allmogen förlorade således ej blott transporten, med deraf härflytande arbetsförtjenst, utan ock sin omedelbara handelsvinst. Men dertill kom ännu, att priset å varan nedtrycktes af uppköpare, som skulle ha sitt, och af köpmän, som måste godtgöra sig för tullhöjningen. Penningetillflödet minskades, missvextår inträffade; hvarifrån taga de nödiga utskylderna? En inkomstkälla låg närmast till hands: skogen, hvars produkter derjemte hade fördelen att egna sig bättre för lång. väga export. Denna källa anlitades flitigt; Österbottens och Åbo läns handelsannaler bära vitne om den hastigt stegrade planksågningen, tjär- och pottaskbränningen samt skeppsbyggeriet. Men skogarne hade invid kusten redan länge varit medtagna, transporten från det inre landet var dyr och blott der den gynnas af mäktiga floder, såsom Uleå och Kumo elfvar, bar den sig en längre tid oförminskad. Emellertid hade dock inträffat en öfverproduktion, conjuncturerna försämrades på utrikes ort, och hvad vår vestra exporthandel lidit dessa sednare år, är lika allmänt bekant, som beklagadt.
6 Den östra handelns utvidgande och den underlättade förbindelsen med Ryssland har dragit en betydlig del af det inre landets export från vestra kusten, som tillförene utgjorde dess afloppskanal. Man behöfver blott minnas 15 à 20 år tillbaka, för att erinra sig de talrika skaror af »savofinnar», hvilka då ännu hvimlade på de vestra och norra städernas torg samt underhöllo en betydlig del af deras handelsrörelse. På Kuopio, S:t Michels och Tamerfors marknader aflade de vestra köpmännen sina contrabesök och afsatte der en mängd af sina importvaror; men i synnerhet var Kajana marknad för de norra orterna en utomordentligt lönande bytesplats. Förhållandet är numera mycket förändradt. En Savolaxare är snart en sällsynthet på de vestra städernas torg; redan nu draga sig de östra orternas produkter alltmera från vestern nedåt Wiborg och Ryssland; mycket mer när Saima kanal engång kommer i stånd. Kajana marknad har betydligt sjunkit i vigt, och att den ännu i någon mån bibehållit sig, torde tillskrifvas den gamla och naturliga communicationen långs elfven nedåt Uleåborg. Uppköpare från östra sidan, dels Ryssar, dels Finnar af grekiska bekännelsen, återgälda nu kustbornas handelsbesök och infinna sig i mängd dels i Kajana, Uleåborg och Torneå, dels vid patorna långs elfvarna, för att uppköpa renkött, lax och hvad mera, som med fördel kan afsättas östanut. I hvad mån denna omsvängning af den inrikes handeln måste verka ofördelagtigt för vestkusten och i synnerhet för Österbotten, heldst nu när äfven skogshandteringen åter börjar gifva vika för åkerbruket, ligger i öppen dag.
7 Dessa förhållanden äro naturliga verk af landets materiella omkastning åt öster; inga vilkorliga lagar af en fosterländskt sinnad styrelse hafva orsakat dem. Vare derföre fjerran all klagan, likasom all afund öfver våra östra landsmäns omedelbara, och hela landets medelbara, vinning af de nya förbindelserna. Refer. har blott velat påpeka förhållandet; kännedomen af en olägenhet är första vilkoret för dess afhjelpande. Och likasom hvarje fosterlandsvän af hjertat lyckönskar våra östra och södra landsorter till deras emotsedda förkofran, likaså skall han med välvilligt deltagande betrakta de vestra och norra orternas kamp mot ogynnsama lokala förhållanden samt med råd och dåd söka bidraga till ett gynsamare utsigt för samma orters handelsbalance.
*)En del af Österbottens många strömmar äro sommartiden så vattenfattiga, andra så besvärade af forsar, att deras rensning för communikationen dels är outförbar, dels ej medför den åsyftade nyttan.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om den Nord- och Vest-Finska Handeln.
1 Medan vår sydkust träder i allt lifligare handelsförbindelser med östersjöprovinserna, medan Murtaja från dessa trakter årligen alltmer befordrar landtmannavarors afsättning på Petersburg, medan Saimen småningom blir en vik af hafvet och våra ostliga bygder gläda sig åt nya commuicationsleder, nya aflopp för produkterna af deras skogar, nya verksamhetskretsar för deras flit, emotser hela vår långsträckta vestkust, jemte dertill gränsande landsträckor, med bekymmer långt mindre glädjande utsigter för realiserandet af dess landtmannaexport. Förhållandet är enkelt och naturligt, det har uppvuxit ur sakernas förändrade skick sedan fem och trettio år; att klandra det, vore att klandra försynen, som länkat landets öden mot öster, såsom förut mot vester. Under svenska tiden var vestkusten den mera lyckligt lottade; större delen af dess export hade sin naturliga afsättning på det närbelägna Sverige, medan sydkusten och det östra landet hämmades i sin naturliga trafik på Ryssland. Förhållandet är numera omvändt och måhända har vår öster och söder derpå vunnit mera, än vår vester och nord förlorat. Dock återstår alltid den billiga frågan: huru bereda vår vestkust antingen en annan naturlig afsättningsort, eller hvarigenom gifva den ersättning för dess försakelser i hela landets intresse?
2 Någon torde svara: om en sådan ersättning för sydkusten och det östra landet var fordom aldrig fråga. – Det äger till någon del sin riktighet. Men ett faktum af denna art kan ej åberopas som prejudikat. Dels är vår|25 3| södra kust af vida mindre utsträckning än den vestra; dels handlade äfven den på Stockholm; dels stod produktionen i östra landsorterna jemförelsevis på en vida lägre punkt, i följd hvaraf intet afbrytande, om ock ett fördröjande deraf kunde anmärkas; dels gjordes då redan början med kanalgräfningar för Saimen. Att nu åter vestlandets och nordens lifliga produktion genom nya och hämmande lokalförhållanden gått tillbaka, är ett faktum, som ej lärer jäfvas.
3 Med skäl åberopas, att en för allmänt väl öfverallt vakande styrelse ej förgätit dessa nordliga och vestra orter, utan med ej ringa uppoffring besörjt om strömmars upprensning, sjöars intorkning m. m. äfven här. Dock hafva dels naturhinder*)En del af Österbottens många strömmar äro sommartiden så vattenfattiga, andra så besvärade af forsar, att deras rensning för communikationen dels är outförbar, dels ej medför den åsyftade nyttan. tillintetgjort de mest välvilliga afsigter, dels har det ej stått i regeringens makt att afböja försvårandet af den naturliga avsättningen på Sverige, alldenstund nämnde land, som bekant, sjelf ansett sig böra vidtaga hämmande åtgärder, i afsigt att uppdrifva sina egna nordliga provinsers produktion.
4 För det tredje anmärkes, att den vestfinska kustens exporthandel efter söndringen från Sverige, och troligen just deraf föranledd, tagit en mera storartad och liflig utsträckning åt aflägsnare inrikes orter, hvarigenom inträffat, att der belägna städers – jemte det för handeln centrala Åbos – utförsel intill denna dag utgjort och utgör en af landets solidaste inkomstkällor. En kort öfverblick af lokalförhållanden skall likväl utvisa, i hvad mån Sveriges tillstängande och den östra förbindelsens underlättande menligt inverkat på förenämnde trakters handelsrörelse.
5 Det är bekant, att större delen af vestkustens handel på Sverige bedrefs af allmogen, hvilken i sina små med trädknaggar sammanfogade skutor mest för egen, men ofta äfven för sina presters räkning, exporterade smör, kött, tran, talg, hudar, ved, trädkärl m. m. och vanligen som retourlast återförde jern eller kalk. Den kontanta vinst, allmogen häraf drog, var ej ringa, som bland annat synes deraf, att svenska myntet, före dess indragande, var i dessa trakter vida allmännare än annorstädes. I den mån nu tull och hamnumgälder höjdes på svenska sidan, i samma mån måste bondhandeln öfvergå till städernas köpmän, af orsak, att numera större partier, följakteligen äfven större förlager och fartyg, erfordrades för att på exporten skörda någon vinst. Allmogen förlorade således ej blott transporten, med deraf härflytande arbetsförtjenst, utan ock sin omedelbara handelsvinst. Men dertill kom ännu, att priset å varan nedtrycktes af uppköpare, som skulle ha sitt, och af köpmän, som måste godtgöra sig för tullhöjningen. Penningetillflödet minskades, missvextår inträffade; hvarifrån taga de nödiga utskylderna? En inkomstkälla låg närmast till hands: skogen, hvars produkter derjemte hade fördelen att egna sig bättre för lång. väga export. Denna källa anlitades flitigt; Österbottens och Åbo läns handelsannaler bära vitne om den hastigt stegrade planksågningen, tjär- och pottaskbränningen samt skeppsbyggeriet. Men skogarne hade invid kusten redan länge varit medtagna, transporten från det inre landet var dyr och blott der den gynnas af mäktiga floder, såsom Uleå och Kumo elfvar, bar den sig en längre tid oförminskad. Emellertid hade dock inträffat en öfverproduktion, conjuncturerna försämrades på utrikes ort, och hvad vår vestra exporthandel lidit dessa sednare år, är lika allmänt bekant, som beklagadt.
6 Den östra handelns utvidgande och den underlättade förbindelsen med Ryssland har dragit en betydlig del af det inre landets export från vestra kusten, som tillförene utgjorde dess afloppskanal. Man behöfver blott minnas 15 à 20 år tillbaka, för att erinra sig de talrika skaror af »savofinnar», hvilka då ännu hvimlade på de vestra och norra städernas torg samt underhöllo en betydlig del af deras handelsrörelse. På Kuopio, S:t Michels och Tamerfors marknader aflade de vestra köpmännen sina contrabesök och afsatte der en mängd af sina importvaror; men i synnerhet var Kajana marknad för de norra orterna en utomordentligt lönande bytesplats. Förhållandet är numera mycket förändradt. En Savolaxare är snart en sällsynthet på de vestra städernas torg; redan nu draga sig de östra orternas produkter alltmera från vestern nedåt Wiborg och Ryssland; mycket mer när Saima kanal engång kommer i stånd. Kajana marknad har betydligt sjunkit i vigt, och att den ännu i någon mån bibehållit sig, torde tillskrifvas den gamla och naturliga communicationen långs elfven nedåt Uleåborg. Uppköpare från östra sidan, dels Ryssar, dels Finnar af grekiska bekännelsen, återgälda nu kustbornas handelsbesök och infinna sig i mängd dels i Kajana, Uleåborg och Torneå, dels vid patorna långs elfvarna, för att uppköpa renkött, lax och hvad mera, som med fördel kan afsättas östanut. I hvad mån denna omsvängning af den inrikes handeln måste verka ofördelagtigt för vestkusten och i synnerhet för Österbotten, heldst nu när äfven skogshandteringen åter börjar gifva vika för åkerbruket, ligger i öppen dag.
7 Dessa förhållanden äro naturliga verk af landets materiella omkastning åt öster; inga vilkorliga lagar af en fosterländskt sinnad styrelse hafva orsakat dem. Vare derföre fjerran all klagan, likasom all afund öfver våra östra landsmäns omedelbara, och hela landets medelbara, vinning af de nya förbindelserna. Refer. har blott velat påpeka förhållandet; kännedomen af en olägenhet är första vilkoret för dess afhjelpande. Och likasom hvarje fosterlandsvän af hjertat lyckönskar våra östra och södra landsorter till deras emotsedda förkofran, likaså skall han med välvilligt deltagande betrakta de vestra och norra orternas kamp mot ogynnsama lokala förhållanden samt med råd och dåd söka bidraga till ett gynsamare utsigt för samma orters handelsbalance.