1 Scenens vackra och förädlande konst är här i landet ännu ganska ung. När man undantager Åbo, räknar theatern i Finland föga mer än en mansålder, eller vidpass fyrtio år. Hela dess offentliga historia, utom främmande gäster i Åbo, Helsingfors, Wiborg och Borgå, innefattas i namnen Berggren, Bonuvier, Cederberg, Hall, Westerlund, Lambert, Mineur & Komp. samt J. Roos, hvartill kan läggas P. Deland, som engång gjorde en utflygt uppåt Vasa, och Fru Djurström, som en kortare tid reste kring landet. Denna krönika än just icke rik på stora tilldragelser, men åtskilliga intressanta iakttagelser erbjuder den dock. Så t. ex. vilja vi ej påstå, att de successivt på hvarandra följande theatersällskaperna – man säger ej numera »trupperna»,konsekvensändrat/normaliserat det stöter på lindanseri – blifvit under hvarje ny föreståndare allt bättre; tvärtom, derest man får tro äldre personers intyg, lärer just det första af dem, nemligen det Berggrenska, varit det som bland alla haft de största och flesta talenterna. Men hvad som synes alldeles påtagligt, är icke blott att intresset för theatern varit i jemnt och starkt stigande – hvilket bevisas af de i hela landet talrika sällskapsspektaklerna – utan jemväl att, jemte den dramatiska konsten sjelf, äfven dess idkare märkbart stigit i allmänna omdömet. Stor var derföre den skandal, som på flera orter uppstod i följd af Djurströmska sällskapets inbördes trakasserier – uppträden, hvilka tio år förut, under Lambert, ej väckte synnerligt uppseende, emedan de då ansågos helt vanliga.
2 I vår lyckliga oerfarenhet måste konstnärens person rätt ofta vara den som lär oss att respektera konsten. De flesta äldre kringresande sällskaper hade någon eller några medlemar, hvilkas moraliska anseende med rätta stod mycket lågt samt ådrog dem – och med dem hela theatern – förakt. Utan att förringa någons förtjenta värde, tro vi, att Pierre Deland var, om icke den förste, dock en af de förste, som oblidkeligt strängt vakade öfver sina sujetters seder och derigenom lärde äfven den fördomsfullaste publik, att en skådespelare ej, för konstens skull, behöfver åsidosätta något af sitt sedliga värde. Han lärde oss – för att tala i en fordom gängse ton – att äfven komedianterne äro folk.
3 Om det således måste medgifvas, att intresset och aktningen för theatern märkbart stigit, så kan man likväl ej förbise, att ju dess ställning för öfrigt i finska landsorterna föga förbättrats. I Sverige har snart hvarje stad om tvåtusen invånare egen permanent theaterlokal (likasom tryckeri och tidning). Norrköping, Örebro, Jönköping, m. fl. städer af tredje och fjerde ordningen, hafva prydliga theaterhus, somliga af sten. Också kringresa för närvarande i Sverige vidpass elfva skilda theatersällskaper, bland hvilka några, såsom P. Delands, Hesslers, Anderssons, sednast äfven Stjernströms, hvar för sig stå i mycket anseende.
4 I Finland äga endast två städer theaterhus: Åbo och Helsingfors. Två andra, Wiborg och Borgå, äga rätt goda permanenta lokaler för scenen, och en tredje, Uleåborg, har stående scenisk inredning, ehuru lokalen*)Hr Westerlunds. deremellan begagnas för baler. I alla öfriga städer inhyses den stackars theatern hvar det faller sig, än i en medelmåttig danssalong, än på en vind, än i en lada. Alla dekorationer måste släpas med och blifva derefter. Ofta är scenen så liten, att en aktör af försvarlig längd och bredd bortskymmer halfva fonden, och så nära åskådarne, att desse helt förtroligt kunna räcka Hamlet eller Erik XIV handen öfver rampen. Lägg härtill, att fullt hus, med 35 à 40 kop. för de bästa platserna, i bästa fall renderar 50 rub. s:r brutto inkomst, medan lefnadskostnaderna på de flesta orter blifvit dyrare, så finner man lätt, hvilken framgång, hvilken trefnad och uppmuntran en landsortsteater i Finland har att påräkna, och man undrar då ej mera, att knappt tvenne resande theatrar här kunna bära sig.
5 Det är likväl icke de lokala hindren, icke de ekonomiska trångmålen ensamt, som nedslå skådespelaren i landsorten och förlama hans mod att arbeta sig fram i sin konst. Menligare verka på honom den nästan totala bristen på skola, saknaden af högre föredömen, den afstängda lefnaden långt ifrån orter rikare på det bästa scenen erbjuder – för att ej tala om den missaktning han ännu stundom får uppbära af fördom och okunnighet. Allt detta gör, att man snarare kan undra att han är sådan han är, än förvåna sig öfver att han ej är bättre.
6 När derföre, såsom fordom Hr Westerlund och Fru Djurström samt nu sednast Hr Roos, en landsortsteater uppträder här i vår hufvudstad – som väl har den största publiken, men ingalunda den bästa lokalen för scenen, ja en lokal, som alldeles icke motsvarar en hufvudstads fordringar – så är det förhastadt och obilligt att nedgöra denna nomadiska theater derföre att den ej är bättre, än den rimligtvis kan vara. Man bör hysa den vänskap för landsortsscenen, att unna densamma åtminstone de goda resultater, som kunna väntas deraf, att dess skådespelare engång få uppträda på en större scen, inför en publik med större anspråk och erfarenhet, hvarigenom de tvingas till uppmärksamhet på sig sjelfva och på konstens fordringar. Ty hvad blir det af en skådespelare, derest han evigt är dömd att uppträda på vindar, i lador och i danssalonger?
7 Har Hr Roos uppträdt i Helsingfors i mening att skörda kontanter och beröm, så har han visserligen missräknat sig. Men vi uppsöka ej gerna sämre motiver, när vi ha något skäl att sluta till bättre. Vi vilja gerna tro, att Hr Roos i främsta rummet sökt för sig och sina sujetter den skola, de lifvande inflytanden, som här relativt voro att vänta. Och är det så, då har hans sejour troligen ej varit utan nytta.
|88 3|
8 Hr R. och hans sällskap skola t. ex. här ha vunnit den öfvertygelsen, att deras sceniska föredrag lider af en förkonstling, en falsk sentimentalitet, som icke nöjer sig med det naturligt enkla, efter situation och karakter lämpade, utan gestikulerar och deklamerar allt i samma pathetiska ton, ungefär som en predikant, hvilken tror det uppbyggliga ligga uti att jama fram hvad han har att säga. Hr R:s theater skall måhända ha blifvit erinrad om nödvändigheten att nyansera sitt föredrag, d. v. s. att i hvarje ord, min, gest, handling uttrycka just det som menas och ingenting annat, hvarken mer eller mindre, hvilket åter beror på en riktig uppfattning och på det obeskrifliga, som man kallar takt. Vi vilja ej så mycket fästa oss vid hållningens ledighet, som oftast vinnes blott genom vana; det vigtiga är, att skådespelaren icke spelar sig sjelf, utan rollen, att han förmår återgifva en främmande personlighet så klart och konseqvent, som vore det hans egen. Åskådaren måste se framför sig en verklighet; han bör ej säga om Petrosa: »det är Hr Roos»,konsekvensändrat/normaliserat eller om Gustaf Adolf: »det är Hr Malmgren».konsekvensändrat/normaliserat Dertill behöfver skådespelaren en förmåga att höja sig, icke blott till höjden af en enstaka roll, men till höjden af den konst, som icke vore konst, om den ej skulle återgifva verkligheten förädlad, förskönad, förandligad.
9 Utan tvifvel vet Hr R. allt detta förut, men ett är att veta, ett annat att göra. Så t. ex. kan aldrig en god skola, en klar uppfattning vinnas, om man öfverraskas med så många och stora roller, som Mad:lle Jenny Roos. Vi beklaga denna unga skådespelerska, som tydligen har både vilja och anlag att blifva något i sin konst; ty fortfar det så som nu, går hon ohjelpligen förlorad. Det konstlade, falskt deklamatoriska föredrag, som man förlåter ungdomen, öfvergår snart till manér – och sedan förlåtes det ej mer. För Mad:lle Roos, likasom för de flesta theaterns medlemar, ligga nu både en ursäkt och ett hopp i deras egenskap af nybörjare på scenen; den tid skall komma, då denna ursäkt ej mera finnes. Nu har man rätt att hoppas vidare framsteg af de flesta. Hr R:s theater saknar ej resurser af värde för landsortsscenen. Hr R. sjelf har med framgång uppträdt i komiska genrer; Mad:lle J. Roos likaså i den naivt sjelfsvåldigt genren (»Amager»,konsekvensändrat/normaliserat Profbladet»,konsekvensändrat/normaliserat »Rataplan»). Fru R. bör helst välja genrer sådana som »Belägringen af Saragossa».konsekvensändrat/normaliseratHr Nordberg är en god komikus utan affektation. Hr Novander ger goda förhoppningar för skådespelet; han har allvar och kraft; han skall med vidare studier gå raskt framåt. Fru Novander har här ej uppträdt i roller af större betydenhet, men vi ha anledning att anse henne gå ut dermed; hon har en säkerhet, som visar klar och god uppfattning. Hr Malmgren är ej utan förtjenst i lättare genrer af skådespelet. Fru Malmgren är nybörjarinna, bör få lätta roller och fyller dem då ej illa. Äfven Hr Lindroth, förste älskaren, förråder mycket af nybörjaren, men visar god vilja och kommer visst att gå framåt. Hrr Österson och Svedberg likaså. Hr Ö. var rätt bra »Otto Ren» i »Carl IX»;konsekvensändrat/normaliseratHr Svedberg är (i parenthes sagdt) född Finländare. Öfriga sujetter ha föga uppträdt och man kan blott säga, att ingen af dem egentligen misslyckats i deras obetydliga partier.
10 Hr Roos’ repertoir har en stor, ehuru negativ förtjenst, den att ej bjuda på några stycken hvarken af den mordiskt-hjertslitande franska eller den lättfärdigt-slippriga svenska genren. Denna repertoir, vare det sagdt till dess berömmelse, har en viss landtlig oskuld, som ej bör öfvergifvas, ty den utesluter ej stycken af verkligt värde, både äldre och yngre, dem utrymmet nu ej tillåter oss uppräkna. Kostymerna ha varit goda, någon gång briljanta; rolerna väl inlästa; dekorationerna stundom rätt bra.
11 Alla vänner af theatern skola med oss önska, att finska landsortsscenens intressen må af Hr Roos vårdas så som de dock förtjena, samt att äfven landsorternas publik må efter förtjenst erkänna och uppmuntra Hr Roos’ bemödanden.
Landsortstheatern och Hr Roos.
1 Scenens vackra och förädlande konst är här i landet ännu ganska ung. När man undantager Åbo, räknar theatern i Finland föga mer än en mansålder, eller vidpass fyrtio år. Hela dess offentliga historia, utom främmande gäster i Åbo, Helsingfors, Wiborg och Borgå, innefattas i namnen Berggren, Bonuvier, Cederberg, Hall, Westerlund, Lambert, Mineur & Komp. samt J. Roos, hvartill kan läggas P. Deland, som engång gjorde en utflygt uppåt Vasa, och Fru Djurström, som en kortare tid reste kring landet. Denna krönika än just icke rik på stora tilldragelser, men åtskilliga intressanta iakttagelser erbjuder den dock. Så t. ex. vilja vi ej påstå, att de successivt på hvarandra följande theatersällskaperna – man säger ej numera »trupperna»,konsekvensändrat/normaliserat det stöter på lindanseri – blifvit under hvarje ny föreståndare allt bättre; tvärtom, derest man får tro äldre personers intyg, lärer just det första af dem, nemligen det Berggrenska, varit det som bland alla haft de största och flesta talenterna. Men hvad som synes alldeles påtagligt, är icke blott att intresset för theatern varit i jemnt och starkt stigande – hvilket bevisas af de i hela landet talrika sällskapsspektaklerna – utan jemväl att, jemte den dramatiska konsten sjelf, äfven dess idkare märkbart stigit i allmänna omdömet. Stor var derföre den skandal, som på flera orter uppstod i följd af Djurströmska sällskapets inbördes trakasserier – uppträden, hvilka tio år förut, under Lambert, ej väckte synnerligt uppseende, emedan de då ansågos helt vanliga.
2 I vår lyckliga oerfarenhet måste konstnärens person rätt ofta vara den som lär oss att respektera konsten. De flesta äldre kringresande sällskaper hade någon eller några medlemar, hvilkas moraliska anseende med rätta stod mycket lågt samt ådrog dem – och med dem hela theatern – förakt. Utan att förringa någons förtjenta värde, tro vi, att Pierre Deland var, om icke den förste, dock en af de förste, som oblidkeligt strängt vakade öfver sina sujetters seder och derigenom lärde äfven den fördomsfullaste publik, att en skådespelare ej, för konstens skull, behöfver åsidosätta något af sitt sedliga värde. Han lärde oss – för att tala i en fordom gängse ton – att äfven komedianterne äro folk.
3 Om det således måste medgifvas, att intresset och aktningen för theatern märkbart stigit, så kan man likväl ej förbise, att ju dess ställning för öfrigt i finska landsorterna föga förbättrats. I Sverige har snart hvarje stad om tvåtusen invånare egen permanent theaterlokal (likasom tryckeri och tidning). Norrköping, Örebro, Jönköping, m. fl. städer af tredje och fjerde ordningen, hafva prydliga theaterhus, somliga af sten. Också kringresa för närvarande i Sverige vidpass elfva skilda theatersällskaper, bland hvilka några, såsom P. Delands, Hesslers, Anderssons, sednast äfven Stjernströms, hvar för sig stå i mycket anseende.
4 I Finland äga endast två städer theaterhus: Åbo och Helsingfors. Två andra, Wiborg och Borgå, äga rätt goda permanenta lokaler för scenen, och en tredje, Uleåborg, har stående scenisk inredning, ehuru lokalen*)Hr Westerlunds. deremellan begagnas för baler. I alla öfriga städer inhyses den stackars theatern hvar det faller sig, än i en medelmåttig danssalong, än på en vind, än i en lada. Alla dekorationer måste släpas med och blifva derefter. Ofta är scenen så liten, att en aktör af försvarlig längd och bredd bortskymmer halfva fonden, och så nära åskådarne, att desse helt förtroligt kunna räcka Hamlet eller Erik XIV handen öfver rampen. Lägg härtill, att fullt hus, med 35 à 40 kop. för de bästa platserna, i bästa fall renderar 50 rub. s:r brutto inkomst, medan lefnadskostnaderna på de flesta orter blifvit dyrare, så finner man lätt, hvilken framgång, hvilken trefnad och uppmuntran en landsortsteater i Finland har att påräkna, och man undrar då ej mera, att knappt tvenne resande theatrar här kunna bära sig.
5 Det är likväl icke de lokala hindren, icke de ekonomiska trångmålen ensamt, som nedslå skådespelaren i landsorten och förlama hans mod att arbeta sig fram i sin konst. Menligare verka på honom den nästan totala bristen på skola, saknaden af högre föredömen, den afstängda lefnaden långt ifrån orter rikare på det bästa scenen erbjuder – för att ej tala om den missaktning han ännu stundom får uppbära af fördom och okunnighet. Allt detta gör, att man snarare kan undra att han är sådan han är, än förvåna sig öfver att han ej är bättre.
6 När derföre, såsom fordom Hr Westerlund och Fru Djurström samt nu sednast Hr Roos, en landsortsteater uppträder här i vår hufvudstad – som väl har den största publiken, men ingalunda den bästa lokalen för scenen, ja en lokal, som alldeles icke motsvarar en hufvudstads fordringar – så är det förhastadt och obilligt att nedgöra denna nomadiska theater derföre att den ej är bättre, än den rimligtvis kan vara. Man bör hysa den vänskap för landsortsscenen, att unna densamma åtminstone de goda resultater, som kunna väntas deraf, att dess skådespelare engång få uppträda på en större scen, inför en publik med större anspråk och erfarenhet, hvarigenom de tvingas till uppmärksamhet på sig sjelfva och på konstens fordringar. Ty hvad blir det af en skådespelare, derest han evigt är dömd att uppträda på vindar, i lador och i danssalonger?
7 Har Hr Roos uppträdt i Helsingfors i mening att skörda kontanter och beröm, så har han visserligen missräknat sig. Men vi uppsöka ej gerna sämre motiver, när vi ha något skäl att sluta till bättre. Vi vilja gerna tro, att Hr Roos i främsta rummet sökt för sig och sina sujetter den skola, de lifvande inflytanden, som här relativt voro att vänta. Och är det så, då har hans sejour troligen ej varit utan nytta.
|88 3|8 Hr R. och hans sällskap skola t. ex. här ha vunnit den öfvertygelsen, att deras sceniska föredrag lider af en förkonstling, en falsk sentimentalitet, som icke nöjer sig med det naturligt enkla, efter situation och karakter lämpade, utan gestikulerar och deklamerar allt i samma pathetiska ton, ungefär som en predikant, hvilken tror det uppbyggliga ligga uti att jama fram hvad han har att säga. Hr R:s theater skall måhända ha blifvit erinrad om nödvändigheten att nyansera sitt föredrag, d. v. s. att i hvarje ord, min, gest, handling uttrycka just det som menas och ingenting annat, hvarken mer eller mindre, hvilket åter beror på en riktig uppfattning och på det obeskrifliga, som man kallar takt. Vi vilja ej så mycket fästa oss vid hållningens ledighet, som oftast vinnes blott genom vana; det vigtiga är, att skådespelaren icke spelar sig sjelf, utan rollen, att han förmår återgifva en främmande personlighet så klart och konseqvent, som vore det hans egen. Åskådaren måste se framför sig en verklighet; han bör ej säga om Petrosa: »det är Hr Roos»,konsekvensändrat/normaliserat eller om Gustaf Adolf: »det är Hr Malmgren».konsekvensändrat/normaliserat Dertill behöfver skådespelaren en förmåga att höja sig, icke blott till höjden af en enstaka roll, men till höjden af den konst, som icke vore konst, om den ej skulle återgifva verkligheten förädlad, förskönad, förandligad.
9 Utan tvifvel vet Hr R. allt detta förut, men ett är att veta, ett annat att göra. Så t. ex. kan aldrig en god skola, en klar uppfattning vinnas, om man öfverraskas med så många och stora roller, som Mad:lle Jenny Roos. Vi beklaga denna unga skådespelerska, som tydligen har både vilja och anlag att blifva något i sin konst; ty fortfar det så som nu, går hon ohjelpligen förlorad. Det konstlade, falskt deklamatoriska föredrag, som man förlåter ungdomen, öfvergår snart till manér – och sedan förlåtes det ej mer. För Mad:lle Roos, likasom för de flesta theaterns medlemar, ligga nu både en ursäkt och ett hopp i deras egenskap af nybörjare på scenen; den tid skall komma, då denna ursäkt ej mera finnes. Nu har man rätt att hoppas vidare framsteg af de flesta. Hr R:s theater saknar ej resurser af värde för landsortsscenen. Hr R. sjelf har med framgång uppträdt i komiska genrer; Mad:lle J. Roos likaså i den naivt sjelfsvåldigt genren (»Amager»,konsekvensändrat/normaliserat Profbladet»,konsekvensändrat/normaliserat »Rataplan»). Fru R. bör helst välja genrer sådana som »Belägringen af Saragossa».konsekvensändrat/normaliserat Hr Nordberg är en god komikus utan affektation. Hr Novander ger goda förhoppningar för skådespelet; han har allvar och kraft; han skall med vidare studier gå raskt framåt. Fru Novander har här ej uppträdt i roller af större betydenhet, men vi ha anledning att anse henne gå ut dermed; hon har en säkerhet, som visar klar och god uppfattning. Hr Malmgren är ej utan förtjenst i lättare genrer af skådespelet. Fru Malmgren är nybörjarinna, bör få lätta roller och fyller dem då ej illa. Äfven Hr Lindroth, förste älskaren, förråder mycket af nybörjaren, men visar god vilja och kommer visst att gå framåt. Hrr Österson och Svedberg likaså. Hr Ö. var rätt bra »Otto Ren» i »Carl IX»;konsekvensändrat/normaliserat Hr Svedberg är (i parenthes sagdt) född Finländare. Öfriga sujetter ha föga uppträdt och man kan blott säga, att ingen af dem egentligen misslyckats i deras obetydliga partier.
10 Hr Roos’ repertoir har en stor, ehuru negativ förtjenst, den att ej bjuda på några stycken hvarken af den mordiskt-hjertslitande franska eller den lättfärdigt-slippriga svenska genren. Denna repertoir, vare det sagdt till dess berömmelse, har en viss landtlig oskuld, som ej bör öfvergifvas, ty den utesluter ej stycken af verkligt värde, både äldre och yngre, dem utrymmet nu ej tillåter oss uppräkna. Kostymerna ha varit goda, någon gång briljanta; rolerna väl inlästa; dekorationerna stundom rätt bra.
11 Alla vänner af theatern skola med oss önska, att finska landsortsscenens intressen må af Hr Roos vårdas så som de dock förtjena, samt att äfven landsorternas publik må efter förtjenst erkänna och uppmuntra Hr Roos’ bemödanden.