1 Finlands nuvarande statsskick, byggdt på grundlagarne af 1772 och 1789, första gången stadfästadt genom H. M.Hans Mejestät Kejsar Alexander I:s regentförsäkran af den 27 Mars och freden i Fredrikshamn den 17 Sept. 1809 samt vidare organiseradt genom landtdagen i Borgå d. 25 Mars – 19 Juli nämnde år, trädde den 2 Oktober*)Regeringskonseljens första sammanträde skedde nämnde dag, som var en måndag. Arwidsson uppgifver d. 3 Okt. samma år i verksamhet medelst landets högsta, i Åbo förlagda styrelse, regeringskonseljen, hvars reglemente utfärdades i enlighet med ett af ständernes komiterade uppgjordt förslag den 18 Augusti, allt samma år 1809. Samma dag utnämndes, äfven enligt ständernas förslag, de första 14 ledamöterna i den dåvarande regeringskonseljen, 7 i justitie och 7 i ekonomiedepartementet, hvilka 14 ledamöters antal sedermera, efter Wiborgska guvernementets införlifvande med Finland den 23 Dec. 1811, ökades till 16. Den 21 Febr. 1816 förändrades benämningen till kejserlig senat för Finland, den 9 Juli 1817 förordnades dess flyttning till Helsingfors, och den 15 Juni 1822 förordnades en viceordförande i hvardera departementet. Generalguvernören fortfor från början att vara konseljens eller senatens ordinarie ordförande, medan ministerstatssekreteraren, såsom landets representant vid thronen, och prokuratorn, såsom kontrollerande myndighet, hvar på sitt håll utgjort andra länkar i Finlands styrelse.
2 Femtio år äro nu förlidna, sedan statsmekanismen med dess underlydande grenar sålunda kommit i gång. Finlands autonomi, dess sjelfstyrelse, under monarkens hägn och högsta ledning, har genomgått sina första skolår. Tager man ögonblicket allvarsamt, så frågar man sig huru denna styrelse bestått sitt läroprof och hvilka dess resultater varit för de nästförflutna åren och för samtiden.
3 Man kan säga: »svaret ligger i Finlands historia sedan 1809.» Men dermed är i sjelfva verket ingenting sagdt. Svaret ligger visserligen der som faktum, men ingalunda som historiskt omdöme. Dertill fordras en annan tid än vår, som bättre än denna generation är i stånd att mäta förhållanden med deras viktiga måttstock och skifta åt korporationer, likasom åt individer, deras tillkommande plats i landets häfder.
4 Sjelfva faktum af en femtioårig utvecklingsperiod är långtifrån lätt att öfverskåda, och i vårt land möta dervid egendomliga svårigheter. De officiela handlingarna ligga för öppen dag, men statistiken har ännu icke ordnat deras resultater, offentligheten har icke granskat dem, erfarenheten har blott delvis pröfvat dem. Och de officiela handlingarna ensame äro icke historie; vore de det, skulle historien beqvämast författas uti kanslierna. Bakom dessa handlingar ligger en ändlös rad af företeelser, traditioner, idéer, motiver, tänkesätt, hvilka tillsammans bilda ett folkmedvetande. Om och huru detta förmått arbeta sig till klarhet, insigt och kraft, det är de sednaste 50 årens vigtigaste fråga. Derpå beror deras betydelse som en läro- och pröfningstid; det är det verldsägg, ur hvilket framtiden hvarje dag rullar ned ifrån Wäinämöinens knän.
5 En annan svårighet för öfverblicken ligger deri, att medan statsmekanismen blifvit så att säga nygjord i alla dess kugghjul; medan förvaltningen blifvit organiserad, först på grund af Borgå landtdags beslut, och sedermera i många delar åter reorganiserad; medan således kejserliga senaten, grundlagsenligt och i kejsarens namn, utöfvat lagstiftande makten i alla administrativa och största delen ekonomiska mål; under allt detta, säga vi, hvila sådana frågor, som icke kunna afgöras utan ständernas sammankallande, – grundlagarnas ändring, ståndens och korporationernas privilegier, nya beskattningsfrågor, ny utskrifning för krigstjenst, antagandet af ny civil- eller brottsmålslag – enligt samma grundlag beroende till framtiden. Vårt samhällsskick befinner sig derigenom i den egendomliga ställning, att medan dess|79 3| rörliga elementer varit stadda i framåtskridande och med hvarje år antagit nya, efter tidens behof som nödiga ansedda former, har det egentliga underlaget sedan femtio år förblifvit oförändradt, – en stabilitet, som i månget fall icke kan nog högt värderas, men som i andra fall icke kunnat undgå att hämmande inverka på samhällets utveckling. Samhället kan derföre liknas vid ett träd, som hvarje vår utslår grenar och löf, medan rot och stam förblifva desamma. Men organismens allmänna lagar säga oss, att ett absolut stillastående icke är tänkbart, och betraktaren, som ser inför sina ögon löfvens och grenarnas föryngring, stadnar i osäkerhet om den inverkan, som tidens tand kunnat hafva på stammen och roten.
6 Vi äro förvissade, att en kommande tid skall engång, när den bedömer kejserliga senatens för Finland verksamhet under dessa 50 år, icke förlora ur sigte denna dess egendomliga ställning, isynnerhet som lagstiftande myndighet, och göra all rättvisa åt de svårigheter denna institution haft att bekämpa, likasom åt dess motiver och handlingssätt. Men att nu våga ett omdöme derom, är påtagligen för bittida. För att äga något slags värde, måste detta omdöme vara grundadt på klart belysta, i deras frukter mognade fakta; det måtte vara fritt från hat eller nit och från dagsopinionernas vexlande vindkast; det måste slutligen kunna utsägas öppet och utan förbehåll inför hvar man, ehvad det innebär pris eller tadel, – med ett ord, vara värdigt att en dag registreras in bland historiens omutliga domslut.
7 Om detta gäller institutionen, måste det i än högre grad gälla de män, som haft den äran och det ansvaret att i denna vigtiga centralinstitution vårda sitt lands angelägenheter. Den enskilda aktningen äger att uttaga sin rätt, men dess vitsord upphör i fråga om offentlige män, hvilkas handlingar äro statshandlingar och måste bedömas som sådane. Af de 100 män, hvilka sedan 1809 ingått som ordförande, prokuratorer och medlemmar i regegeringskonseljen och senaten för Finland, äro allaredan 68 hädangångne och, hvar för sig, efter slutad bana underkastade efterverldens dom. Vissheten att denna dom en dag skall utfalla efter förtjenst, måste vara en af de mäktigaste sporrar att handla så, som man det för alla tider försvara kan. »Mina herrar, sade en dag Lamartine till sina medbröder vid statsrodret, vi skola icke förgäta, att vi i detta ögonblick göra historie.»
8 Omyndiga eller halfmyndiga perioder, sådana som den nästföregående, hafva framför andra en böjelse att likasom utlöpa i spetsar, d. ä. att låta enskilda, mera energiska personligheter träda i förgrunden och i sig koncentrera ett inflytande, som i sjelfva verket endast tillkommer korporationerna. Ur denna synpunkt skall man måhända indela perioden 1809–1859 efter den ena eller den andra statsmannens öfvervägande inflytande. Men denna indelning äger ett berättigande endast då, när en sådan personlighet i sig koncentrerat sin tids, sitt folks högsta medvetande och så att säga uttalat samtidens innersta mening. Allt annat inflytande, huru mäktigt det än kan synas för ögonblicket, är ett korthus, som nästa vindkast skall bortblåsa och som i samma stund öfvergifves af alla de små intressen, hvilka nyss förut tycktes omkring detsamma bilda en ogenomträngelig spetsgård. »Ingen lära, säger Geijer, står i historien skrifven med outplånligare drag, än läran om den enskildes fullkomliga obetydlighet i afseende på hvad han kan uträtta. Ingenting motsäger hon så rakt, som den tanken, att till någon stor, för menskligheten vigtig förändring den eller den personen varit omistelig, de eller de omständigheterna helt oumbärliga. Hvad en i sådant hänseende ej vill eller kan uträtta, uträttar helt säkert en annan under andra omständigheter och på ett annat sätt.»
9 De sistförflutna 50 åren tillhöra i mer än ett afseende de vigtigaste Finland någonsin genomlefvat. Kejsar Alexander I har med klar blick uttalat detta tidskiftes största och innersta mening i de bekanta orden: »finska folket har inträdt bland nationernas antal.» Att göra dessa ord till en sanning, att organisera denna tanke i system – det har varit de femtio årens uppgift, och denna uppgift sträcker sig framåt öfver seklerna.
10 Likväl är den nästförflutna perioden i andra afseenden en förgången tid. Må vi hoppas, att liksom dess goda frukter skola tacksamt erkännas, äfven dess förvillelser skola i framtiden undvikas. Lärpenningar måste hvarje folk betala för sitt myndighetsbref; hvarföre skulle vårt allena vara häri ett undantag?
11 Finlands Allmänna Tidning för i måndags meddelar en förteckning öfver regeringskonseljens och senatens samtliga medlemar från 1809 till nuvarande tid. Helsingfors Tidningar 1856 n:o 3 hafva derförinnan publicerat en dylik förteckning. Ryktet förmäler, att en utförlig matrikel, med åtföljande meritförteckningar, öfver alla konseljens och senatens ledamöter och tjenstemän är under utarbetande.
12 Af de män, säger P:Lykt, hvilka 1809 på ständernas förslag inkallades som ledamöter i dåvarande regeringskonselj, återstår sedan flera år ingen mera i lifvet. Af de vid verkets första uppsättning utnämnde tjenstemän lefva deremot tvenne, och dessa begge äro ännu i dag tjenstgörande senatorer, nemligen d. v. kanslisten vid justitiedepartementet, numera verklige statsrådet Pehr Törnqvist och d. v. kopisten i samma departement, numera geheimerådet friherre Lars Sackléen. Statsrådet Törnqvist har under de 50 åren varit oafbrutet tjenstgörande vid det högsta styrelseverket, och friherre Sackléen har endast under en kortare tid, i egenskap af landshöfding i Kuopio, varit derifrån skild.
*)Regeringskonseljens första sammanträde skedde nämnde dag, som var en måndag. Arwidsson uppgifver d. 3 Okt.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Den 2 Oktober.
1 Finlands nuvarande statsskick, byggdt på grundlagarne af 1772 och 1789, första gången stadfästadt genom H. M.Hans Mejestät Kejsar Alexander I:s regentförsäkran af den 27 Mars och freden i Fredrikshamn den 17 Sept. 1809 samt vidare organiseradt genom landtdagen i Borgå d. 25 Mars – 19 Juli nämnde år, trädde den 2 Oktober*)Regeringskonseljens första sammanträde skedde nämnde dag, som var en måndag. Arwidsson uppgifver d. 3 Okt. samma år i verksamhet medelst landets högsta, i Åbo förlagda styrelse, regeringskonseljen, hvars reglemente utfärdades i enlighet med ett af ständernes komiterade uppgjordt förslag den 18 Augusti, allt samma år 1809. Samma dag utnämndes, äfven enligt ständernas förslag, de första 14 ledamöterna i den dåvarande regeringskonseljen, 7 i justitie och 7 i ekonomiedepartementet, hvilka 14 ledamöters antal sedermera, efter Wiborgska guvernementets införlifvande med Finland den 23 Dec. 1811, ökades till 16. Den 21 Febr. 1816 förändrades benämningen till kejserlig senat för Finland, den 9 Juli 1817 förordnades dess flyttning till Helsingfors, och den 15 Juni 1822 förordnades en viceordförande i hvardera departementet. Generalguvernören fortfor från början att vara konseljens eller senatens ordinarie ordförande, medan ministerstatssekreteraren, såsom landets representant vid thronen, och prokuratorn, såsom kontrollerande myndighet, hvar på sitt håll utgjort andra länkar i Finlands styrelse.
2 Femtio år äro nu förlidna, sedan statsmekanismen med dess underlydande grenar sålunda kommit i gång. Finlands autonomi, dess sjelfstyrelse, under monarkens hägn och högsta ledning, har genomgått sina första skolår. Tager man ögonblicket allvarsamt, så frågar man sig huru denna styrelse bestått sitt läroprof och hvilka dess resultater varit för de nästförflutna åren och för samtiden.
3 Man kan säga: »svaret ligger i Finlands historia sedan 1809.» Men dermed är i sjelfva verket ingenting sagdt. Svaret ligger visserligen der som faktum, men ingalunda som historiskt omdöme. Dertill fordras en annan tid än vår, som bättre än denna generation är i stånd att mäta förhållanden med deras viktiga måttstock och skifta åt korporationer, likasom åt individer, deras tillkommande plats i landets häfder.
4 Sjelfva faktum af en femtioårig utvecklingsperiod är långtifrån lätt att öfverskåda, och i vårt land möta dervid egendomliga svårigheter. De officiela handlingarna ligga för öppen dag, men statistiken har ännu icke ordnat deras resultater, offentligheten har icke granskat dem, erfarenheten har blott delvis pröfvat dem. Och de officiela handlingarna ensame äro icke historie; vore de det, skulle historien beqvämast författas uti kanslierna. Bakom dessa handlingar ligger en ändlös rad af företeelser, traditioner, idéer, motiver, tänkesätt, hvilka tillsammans bilda ett folkmedvetande. Om och huru detta förmått arbeta sig till klarhet, insigt och kraft, det är de sednaste 50 årens vigtigaste fråga. Derpå beror deras betydelse som en läro- och pröfningstid; det är det verldsägg, ur hvilket framtiden hvarje dag rullar ned ifrån Wäinämöinens knän.
5 En annan svårighet för öfverblicken ligger deri, att medan statsmekanismen blifvit så att säga nygjord i alla dess kugghjul; medan förvaltningen blifvit organiserad, först på grund af Borgå landtdags beslut, och sedermera i många delar åter reorganiserad; medan således kejserliga senaten, grundlagsenligt och i kejsarens namn, utöfvat lagstiftande makten i alla administrativa och största delen ekonomiska mål; under allt detta, säga vi, hvila sådana frågor, som icke kunna afgöras utan ständernas sammankallande, – grundlagarnas ändring, ståndens och korporationernas privilegier, nya beskattningsfrågor, ny utskrifning för krigstjenst, antagandet af ny civil- eller brottsmålslag – enligt samma grundlag beroende till framtiden. Vårt samhällsskick befinner sig derigenom i den egendomliga ställning, att medan dess|79 3| rörliga elementer varit stadda i framåtskridande och med hvarje år antagit nya, efter tidens behof som nödiga ansedda former, har det egentliga underlaget sedan femtio år förblifvit oförändradt, – en stabilitet, som i månget fall icke kan nog högt värderas, men som i andra fall icke kunnat undgå att hämmande inverka på samhällets utveckling. Samhället kan derföre liknas vid ett träd, som hvarje vår utslår grenar och löf, medan rot och stam förblifva desamma. Men organismens allmänna lagar säga oss, att ett absolut stillastående icke är tänkbart, och betraktaren, som ser inför sina ögon löfvens och grenarnas föryngring, stadnar i osäkerhet om den inverkan, som tidens tand kunnat hafva på stammen och roten.
6 Vi äro förvissade, att en kommande tid skall engång, när den bedömer kejserliga senatens för Finland verksamhet under dessa 50 år, icke förlora ur sigte denna dess egendomliga ställning, isynnerhet som lagstiftande myndighet, och göra all rättvisa åt de svårigheter denna institution haft att bekämpa, likasom åt dess motiver och handlingssätt. Men att nu våga ett omdöme derom, är påtagligen för bittida. För att äga något slags värde, måste detta omdöme vara grundadt på klart belysta, i deras frukter mognade fakta; det måtte vara fritt från hat eller nit och från dagsopinionernas vexlande vindkast; det måste slutligen kunna utsägas öppet och utan förbehåll inför hvar man, ehvad det innebär pris eller tadel, – med ett ord, vara värdigt att en dag registreras in bland historiens omutliga domslut.
7 Om detta gäller institutionen, måste det i än högre grad gälla de män, som haft den äran och det ansvaret att i denna vigtiga centralinstitution vårda sitt lands angelägenheter. Den enskilda aktningen äger att uttaga sin rätt, men dess vitsord upphör i fråga om offentlige män, hvilkas handlingar äro statshandlingar och måste bedömas som sådane. Af de 100 män, hvilka sedan 1809 ingått som ordförande, prokuratorer och medlemmar i regegeringskonseljen och senaten för Finland, äro allaredan 68 hädangångne och, hvar för sig, efter slutad bana underkastade efterverldens dom. Vissheten att denna dom en dag skall utfalla efter förtjenst, måste vara en af de mäktigaste sporrar att handla så, som man det för alla tider försvara kan. »Mina herrar, sade en dag Lamartine till sina medbröder vid statsrodret, vi skola icke förgäta, att vi i detta ögonblick göra historie.»
8 Omyndiga eller halfmyndiga perioder, sådana som den nästföregående, hafva framför andra en böjelse att likasom utlöpa i spetsar, d. ä. att låta enskilda, mera energiska personligheter träda i förgrunden och i sig koncentrera ett inflytande, som i sjelfva verket endast tillkommer korporationerna. Ur denna synpunkt skall man måhända indela perioden 1809–1859 efter den ena eller den andra statsmannens öfvervägande inflytande. Men denna indelning äger ett berättigande endast då, när en sådan personlighet i sig koncentrerat sin tids, sitt folks högsta medvetande och så att säga uttalat samtidens innersta mening. Allt annat inflytande, huru mäktigt det än kan synas för ögonblicket, är ett korthus, som nästa vindkast skall bortblåsa och som i samma stund öfvergifves af alla de små intressen, hvilka nyss förut tycktes omkring detsamma bilda en ogenomträngelig spetsgård. »Ingen lära, säger Geijer, står i historien skrifven med outplånligare drag, än läran om den enskildes fullkomliga obetydlighet i afseende på hvad han kan uträtta. Ingenting motsäger hon så rakt, som den tanken, att till någon stor, för menskligheten vigtig förändring den eller den personen varit omistelig, de eller de omständigheterna helt oumbärliga. Hvad en i sådant hänseende ej vill eller kan uträtta, uträttar helt säkert en annan under andra omständigheter och på ett annat sätt.»
9 De sistförflutna 50 åren tillhöra i mer än ett afseende de vigtigaste Finland någonsin genomlefvat. Kejsar Alexander I har med klar blick uttalat detta tidskiftes största och innersta mening i de bekanta orden: »finska folket har inträdt bland nationernas antal.» Att göra dessa ord till en sanning, att organisera denna tanke i system – det har varit de femtio årens uppgift, och denna uppgift sträcker sig framåt öfver seklerna.
10 Likväl är den nästförflutna perioden i andra afseenden en förgången tid. Må vi hoppas, att liksom dess goda frukter skola tacksamt erkännas, äfven dess förvillelser skola i framtiden undvikas. Lärpenningar måste hvarje folk betala för sitt myndighetsbref; hvarföre skulle vårt allena vara häri ett undantag?
11 Finlands Allmänna Tidning för i måndags meddelar en förteckning öfver regeringskonseljens och senatens samtliga medlemar från 1809 till nuvarande tid. Helsingfors Tidningar 1856 n:o 3 hafva derförinnan publicerat en dylik förteckning. Ryktet förmäler, att en utförlig matrikel, med åtföljande meritförteckningar, öfver alla konseljens och senatens ledamöter och tjenstemän är under utarbetande.
12 Af de män, säger P:Lykt, hvilka 1809 på ständernas förslag inkallades som ledamöter i dåvarande regeringskonselj, återstår sedan flera år ingen mera i lifvet. Af de vid verkets första uppsättning utnämnde tjenstemän lefva deremot tvenne, och dessa begge äro ännu i dag tjenstgörande senatorer, nemligen d. v. kanslisten vid justitiedepartementet, numera verklige statsrådet Pehr Törnqvist och d. v. kopisten i samma departement, numera geheimerådet friherre Lars Sackléen. Statsrådet Törnqvist har under de 50 åren varit oafbrutet tjenstgörande vid det högsta styrelseverket, och friherre Sackléen har endast under en kortare tid, i egenskap af landshöfding i Kuopio, varit derifrån skild.