1 När vi för något mer än fem år sedan helsade den första inhemska produkt välkommen på scenen, gjorde vi det med glädje, men utan illusioner. Konstens utveckling beror icke af ens eller någras verk och vilja, den sammanhänger på det innerligaste med hela folkets intelligens, den riktning denna tager och den höjd den visar sig mäktig att uppnå. Ett framilande i fyrsprång är otänkbart; det är ett verk af menniskoåldrar, och allt hvad den enskilde kan göra, är att, såsom fordom i katholska tiden, bära en sten till templets bygnad.
2 I Finland, såsom öfverallt, ha de episka och lyriska diktarterna brutit banan, och det land som, utom en oskattbar fond af folkpoesi, äger Franzén och Runeberg, kan icke kallas lottlöst. Den dramatiska dikten kommer sist och senast, redan af det skäl att den af alla diktarter är den högsta, den mest fulländade. Den uppmärksame betraktaren kan icke förbise, att redan Finlands främste diktare, liksom på lek, låtit sin skapande ande ströfva ut på det dramatiska fältet, Franzén i sina episkt hållna skådespel, Runeberg i ett täckt lustspel, i de dramatiska situationerna af »Nadeschda» och, derest ryktet icke ljuger, i utkastet till ett ännu outfördt tragiskt stycke. Men tiden har ännu icke varit kommen. Dramat vill utföras på scenen; mäktiga hinder förlama dess flygt. Konsten står ännu lågt i det allmänna tänkesättet, resurserna äro små, och vill man återgifva rent nationela tendenser, så finner man hvad vi engång förut ha nämnt, att rösten är Jakobs, men händerna Esaus. Lägg härtill saknaden af svenska mönster, den totala bristen på scenisk erfarenhet, förutan hvilken man väl kan producera vackra, men alldeles icke utförbara stycken, och man skall mindre förundra sig, att ännu i dag så föga blifvit åstadkommet för Finlands inhemska scen.
3 Hvad man härtills sett åt detta håll, det är de första stapplande försöken af en nybörjande literatur, det är scenens enfans perdus, bestämda att, utan efterverld, fylla med sina massor breschen för dem som komma skola. Denna bestämmelse kan synas föga uppmuntrande, men den saknar icke sin fröjd. Det är godt att reda rum för ett bättre.
4 Till detta slags förtrupper hör äfven skådespelet »Efter femtio år». I det vi, som med uppmärksamhet följt alla den inhemska scenens produkter från början, här tillåte oss några ord äfven om detta stycke, frukta vi hvarken att misstydas, eller att gå kritiken i förväg. Öfverseendet med de första försöken, så billigt och naturligt i början, måste, om scenen skall gå framåt, numera hafva en gräns. Samma omdöme, som välvilligt uppskattar svårigheterna, skall lugnt utsäga bristerna. Det är en författares rättighet att icke skonas, så mycket hellre, som scenens fordringar böra stå öfver alla enskilda konsiderationer.
5 Stycket är, som bekant, en dramatisering af novellen »Gamla baron på Rautakylä». Det är ett vanskligt företag att för scenen bearbeta romaner eller noveller, i hvilka händelser och karakterer gemenligen äro utförda mycket bredare, än dramen det tillåter. Samma bredd vill då gerna insmyga sig i dramens situationer, och karaktererna få ofta en ansats af berättelse, i stället för handling. Det ifrågavarande stycket lider af dessa fel, och vådan häraf hade sannolikt varit än större, derest icke novellen sjelf, hvars alla trådar sammanlöpa inom den korta rymden af 10 timmar och på samma punkt, för denna sin starka koncentrering kunde kallas en förklädd dram. Vi antaga novellen, således äfven skådespelets gång, såsom bekanta för flertalet af våra läsare.
6 Förf. har indelat stycket i prolog, pjes och epilog. Deremot kan mycket anmärkas, och med så mycket mera skäl, som alla spela på temligen åtskilda tider. En indelning i fem akter vore likväl oberättigad. Afsigten har varit att af de tre mellanliggande bilda ett sjelfständigt helt med afrundade händelser och karakterer, belysta af flyktiga eskisser i prolog och epilog. Vi vilja icke afgöra om en sådan behandling låter försvara sig ur strängt dramatiska synpunkter, isynnerhet epilogen, hvars samband vid sidan af det hela är alltför löst. Visst är, att denna indelning står i nära förbindelse med förf:s önskan att gifva en tidsskildring.
7 Man ser en maskrad på Haga, en afton i dubbel mening, ty Gustaf III:s stjerna lutar redan till nedgången. Teckningen söker att i några lätta drag skildra denna tid af snille och behag, dess förfärande otro med den sällsama kontrasten af en vidskeplig mysticism, dess ständigt på läpparna förda moral och filosofi*)Förf. ber, att det i pjesen ofta begagnade uttrycket filosof må tagas i den temligen lättfärdiga bemärkelse man gaf deråt i slutet af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat., som icke var någondera. Två af dess representanter kastas ut i tiden, och deras banor sammanlöpa åter efter femtio år, en dyster vinternatt långt opp uti Finlands skogsbygd. Och nattens rofdjur samla sig kring dem med mörka försåt; då ser man det blott ytliga, flärdfulla, egoistiska af den gustavianska tiden murket och kärnlöst sönderfalla i bitar, upplösas och förgås i sitt eget intet, men det fina vettet, det verkliga behaget, luttradt af sorger och adladt af tron, ännu äga krafter nog att upplefva en ny tid, en morgonrodnad, hvars första stråle förklarad skimrar öfver det gamla, som flyr.
8 Det är så förf. uppfattat tidsteckningen, men deraf följer icke att han förmått utföra den. Vi tillägga här den anmärkning, att prologen blott ofullkomligt och vissa antitheser alldeles icke nu kunnat återgifvas. Så t. ex. har menuetten i epilogens början den betydelse, att icke blott karrikera samma menuett och samma musik, som man i prologen ser dansad af hofvet, utan också derjemte visa de gustavianska minnenas nedstigande till samhällets lägsta klasser.
9 Enligt förf:s uppfattning, har stycket endast två genomförda karakterer, Lisette och Sebastian. De båda gamla gustavianerna har förf. både ansett och behandlat mera som typer, hvarföre också alla dramens skiften passera förbi dem, utan att rubba deras redan afslutade, på förhand gifna personlighet. Att ställa tvenne sådana typer i medelpunkten, är måhända ett fel, och ett stort fel. De tvenne hufvudkarakte|23 3|rerna tvingas derigenom att ensama uppbära den dramatiska utvecklingen, och vi befara att denna uppgift blott delvis lyckats. Lisette är af förf. ämnad att vara en på sitt sätt stor, åtminstone i hög grad energisk karakter, som dominerar hela sin omgifning. Hennes väsende är lögnen, hvarföre hon liknas vid katten, men en lögn i stort, som ihärdigt och konseqvent spinner sitt nät och riktar all sin kraft åt samma mål i femtio år. Att se ett sådant nät brista i samma ögonblick man står vid sjelfva målet, det drifver konseqvent till ytterligheter, som tillfyllest torde förklara mordscenerna i andra och tredje akten. Den dramatiska utvecklingen i Lisettes karakter anse vi ligga deri, att hon, som uppoffrat allt för att tillfredsställa sin ärelystnad, sin girighet, stegvis drifves att uppoffra först den ena, sedan också den andra af sin lefnads passioner, ja att förneka sig sjelf och lögnen, sitt element, för ett högre motiv, hennes enda sårbara punkt, moderskärleken. Och allt detta båtar henne intet; hennes sjelfförnekelse förgås i trots, likasom hennes gamle husbondes i vanmakt. – Sebastian har sin moders energi, utan att äga hennes fasthet. Med möda kufvad, med list förblindad, går han motvilligt i hennes ledband intill det afgörande ögonblicket, då han måste välja emellan att tillåta ett mord eller att begå ett annat. Han vacklar, han böjer sig tandagnisslande under den starkare viljan; då framträder för honom hans samvete i skepnad af en värnlös flicka, ett enda ringa ord är tillräckligt att omkasta hela hans lif och låta honom blifva sig sjelf på samma gång som hans moder förnekar sig sjelf. – De öfriga personerna – svärmaren och aristokraten Gustaf Drakenhjelm, sin broders motsats; den modiga och högsinta landtflickan Lotten Ringius; den unge, något sentimentale presten Richard von Dahlen; den ärlige plumpe Thomas och slutligen i epilogen den torre flegmatikern Doktor Malm, alla dessa, – att icke tala om Gustaf III m. fl. – äro mer eller mindre flyktiga eskisser, utan mening att vilja vara något mer än så. Förf. har icke förmågan att i tvenne raska penndrag teckna en skarpt markerad personlighet; hans konturer blifva ofta sväfvande, och man ser hans figurer förlora sig i situationen.
10 Hr Deland jemte samtliga öfriga medspelande ha icke sparat någon omsorg för pjesens inöfvande, och man bör göra dem den rättvisa, att de öfverhufvud deri lyckats. I främsta rummet Fru Deland som Fru Hjelm, likaså Hr Deland som baron Magnus Drakenhjelm, Fru Isberg som Lisette, Hr Lindström som Sebastian, Mad:lle Deland, som Lotten, Hr Lagerqvist som Gustaf III, Fru Lagerqvist som grefvinnan Höpken, Hr Schwartz som von Dahlen, Hr Isberg som Thomas, Hr Happe som Gustaf D., m. fl., korteligen alla ha uppbjudit sina talenter att ge pjesen framgång, och om denna förlorat på några håll i sceniska resurser, har den utan tvifvel vunnit på andra genom de spelandes förtjenst. I slutet förekommer en koral ur Hr Greves musik till »Den bergtagna». Slutdekorationen är ny och föreställer den af midsommareldar belysta stranden af Näsijärvi; af sjön ser man blott en liten vik. Landtfolkets kostymer äro dels kopierade finska, dels verkliga.
*)Förf. ber, att det i pjesen ofta begagnade uttrycket filosof må tagas i den temligen lättfärdiga bemärkelse man gaf deråt i slutet af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theater.
Skådespelet »Efter femtio år».
1 När vi för något mer än fem år sedan helsade den första inhemska produkt välkommen på scenen, gjorde vi det med glädje, men utan illusioner. Konstens utveckling beror icke af ens eller någras verk och vilja, den sammanhänger på det innerligaste med hela folkets intelligens, den riktning denna tager och den höjd den visar sig mäktig att uppnå. Ett framilande i fyrsprång är otänkbart; det är ett verk af menniskoåldrar, och allt hvad den enskilde kan göra, är att, såsom fordom i katholska tiden, bära en sten till templets bygnad.
2 I Finland, såsom öfverallt, ha de episka och lyriska diktarterna brutit banan, och det land som, utom en oskattbar fond af folkpoesi, äger Franzén och Runeberg, kan icke kallas lottlöst. Den dramatiska dikten kommer sist och senast, redan af det skäl att den af alla diktarter är den högsta, den mest fulländade. Den uppmärksame betraktaren kan icke förbise, att redan Finlands främste diktare, liksom på lek, låtit sin skapande ande ströfva ut på det dramatiska fältet, Franzén i sina episkt hållna skådespel, Runeberg i ett täckt lustspel, i de dramatiska situationerna af »Nadeschda» och, derest ryktet icke ljuger, i utkastet till ett ännu outfördt tragiskt stycke. Men tiden har ännu icke varit kommen. Dramat vill utföras på scenen; mäktiga hinder förlama dess flygt. Konsten står ännu lågt i det allmänna tänkesättet, resurserna äro små, och vill man återgifva rent nationela tendenser, så finner man hvad vi engång förut ha nämnt, att rösten är Jakobs, men händerna Esaus. Lägg härtill saknaden af svenska mönster, den totala bristen på scenisk erfarenhet, förutan hvilken man väl kan producera vackra, men alldeles icke utförbara stycken, och man skall mindre förundra sig, att ännu i dag så föga blifvit åstadkommet för Finlands inhemska scen.
3 Hvad man härtills sett åt detta håll, det är de första stapplande försöken af en nybörjande literatur, det är scenens enfans perdus, bestämda att, utan efterverld, fylla med sina massor breschen för dem som komma skola. Denna bestämmelse kan synas föga uppmuntrande, men den saknar icke sin fröjd. Det är godt att reda rum för ett bättre.
4 Till detta slags förtrupper hör äfven skådespelet »Efter femtio år». I det vi, som med uppmärksamhet följt alla den inhemska scenens produkter från början, här tillåte oss några ord äfven om detta stycke, frukta vi hvarken att misstydas, eller att gå kritiken i förväg. Öfverseendet med de första försöken, så billigt och naturligt i början, måste, om scenen skall gå framåt, numera hafva en gräns. Samma omdöme, som välvilligt uppskattar svårigheterna, skall lugnt utsäga bristerna. Det är en författares rättighet att icke skonas, så mycket hellre, som scenens fordringar böra stå öfver alla enskilda konsiderationer.
5 Stycket är, som bekant, en dramatisering af novellen »Gamla baron på Rautakylä». Det är ett vanskligt företag att för scenen bearbeta romaner eller noveller, i hvilka händelser och karakterer gemenligen äro utförda mycket bredare, än dramen det tillåter. Samma bredd vill då gerna insmyga sig i dramens situationer, och karaktererna få ofta en ansats af berättelse, i stället för handling. Det ifrågavarande stycket lider af dessa fel, och vådan häraf hade sannolikt varit än större, derest icke novellen sjelf, hvars alla trådar sammanlöpa inom den korta rymden af 10 timmar och på samma punkt, för denna sin starka koncentrering kunde kallas en förklädd dram. Vi antaga novellen, således äfven skådespelets gång, såsom bekanta för flertalet af våra läsare.
6 Förf. har indelat stycket i prolog, pjes och epilog. Deremot kan mycket anmärkas, och med så mycket mera skäl, som alla spela på temligen åtskilda tider. En indelning i fem akter vore likväl oberättigad. Afsigten har varit att af de tre mellanliggande bilda ett sjelfständigt helt med afrundade händelser och karakterer, belysta af flyktiga eskisser i prolog och epilog. Vi vilja icke afgöra om en sådan behandling låter försvara sig ur strängt dramatiska synpunkter, isynnerhet epilogen, hvars samband vid sidan af det hela är alltför löst. Visst är, att denna indelning står i nära förbindelse med förf:s önskan att gifva en tidsskildring.
7 Man ser en maskrad på Haga, en afton i dubbel mening, ty Gustaf III:s stjerna lutar redan till nedgången. Teckningen söker att i några lätta drag skildra denna tid af snille och behag, dess förfärande otro med den sällsama kontrasten af en vidskeplig mysticism, dess ständigt på läpparna förda moral och filosofi*)Förf. ber, att det i pjesen ofta begagnade uttrycket filosof må tagas i den temligen lättfärdiga bemärkelse man gaf deråt i slutet af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat., som icke var någondera. Två af dess representanter kastas ut i tiden, och deras banor sammanlöpa åter efter femtio år, en dyster vinternatt långt opp uti Finlands skogsbygd. Och nattens rofdjur samla sig kring dem med mörka försåt; då ser man det blott ytliga, flärdfulla, egoistiska af den gustavianska tiden murket och kärnlöst sönderfalla i bitar, upplösas och förgås i sitt eget intet, men det fina vettet, det verkliga behaget, luttradt af sorger och adladt af tron, ännu äga krafter nog att upplefva en ny tid, en morgonrodnad, hvars första stråle förklarad skimrar öfver det gamla, som flyr.
8 Det är så förf. uppfattat tidsteckningen, men deraf följer icke att han förmått utföra den. Vi tillägga här den anmärkning, att prologen blott ofullkomligt och vissa antitheser alldeles icke nu kunnat återgifvas. Så t. ex. har menuetten i epilogens början den betydelse, att icke blott karrikera samma menuett och samma musik, som man i prologen ser dansad af hofvet, utan också derjemte visa de gustavianska minnenas nedstigande till samhällets lägsta klasser.
9 Enligt förf:s uppfattning, har stycket endast två genomförda karakterer, Lisette och Sebastian. De båda gamla gustavianerna har förf. både ansett och behandlat mera som typer, hvarföre också alla dramens skiften passera förbi dem, utan att rubba deras redan afslutade, på förhand gifna personlighet. Att ställa tvenne sådana typer i medelpunkten, är måhända ett fel, och ett stort fel. De tvenne hufvudkarakte|23 3|rerna tvingas derigenom att ensama uppbära den dramatiska utvecklingen, och vi befara att denna uppgift blott delvis lyckats. Lisette är af förf. ämnad att vara en på sitt sätt stor, åtminstone i hög grad energisk karakter, som dominerar hela sin omgifning. Hennes väsende är lögnen, hvarföre hon liknas vid katten, men en lögn i stort, som ihärdigt och konseqvent spinner sitt nät och riktar all sin kraft åt samma mål i femtio år. Att se ett sådant nät brista i samma ögonblick man står vid sjelfva målet, det drifver konseqvent till ytterligheter, som tillfyllest torde förklara mordscenerna i andra och tredje akten. Den dramatiska utvecklingen i Lisettes karakter anse vi ligga deri, att hon, som uppoffrat allt för att tillfredsställa sin ärelystnad, sin girighet, stegvis drifves att uppoffra först den ena, sedan också den andra af sin lefnads passioner, ja att förneka sig sjelf och lögnen, sitt element, för ett högre motiv, hennes enda sårbara punkt, moderskärleken. Och allt detta båtar henne intet; hennes sjelfförnekelse förgås i trots, likasom hennes gamle husbondes i vanmakt. – Sebastian har sin moders energi, utan att äga hennes fasthet. Med möda kufvad, med list förblindad, går han motvilligt i hennes ledband intill det afgörande ögonblicket, då han måste välja emellan att tillåta ett mord eller att begå ett annat. Han vacklar, han böjer sig tandagnisslande under den starkare viljan; då framträder för honom hans samvete i skepnad af en värnlös flicka, ett enda ringa ord är tillräckligt att omkasta hela hans lif och låta honom blifva sig sjelf på samma gång som hans moder förnekar sig sjelf. – De öfriga personerna – svärmaren och aristokraten Gustaf Drakenhjelm, sin broders motsats; den modiga och högsinta landtflickan Lotten Ringius; den unge, något sentimentale presten Richard von Dahlen; den ärlige plumpe Thomas och slutligen i epilogen den torre flegmatikern Doktor Malm, alla dessa, – att icke tala om Gustaf III m. fl. – äro mer eller mindre flyktiga eskisser, utan mening att vilja vara något mer än så. Förf. har icke förmågan att i tvenne raska penndrag teckna en skarpt markerad personlighet; hans konturer blifva ofta sväfvande, och man ser hans figurer förlora sig i situationen.
10 Hr Deland jemte samtliga öfriga medspelande ha icke sparat någon omsorg för pjesens inöfvande, och man bör göra dem den rättvisa, att de öfverhufvud deri lyckats. I främsta rummet Fru Deland som Fru Hjelm, likaså Hr Deland som baron Magnus Drakenhjelm, Fru Isberg som Lisette, Hr Lindström som Sebastian, Mad:lle Deland, som Lotten, Hr Lagerqvist som Gustaf III, Fru Lagerqvist som grefvinnan Höpken, Hr Schwartz som von Dahlen, Hr Isberg som Thomas, Hr Happe som Gustaf D., m. fl., korteligen alla ha uppbjudit sina talenter att ge pjesen framgång, och om denna förlorat på några håll i sceniska resurser, har den utan tvifvel vunnit på andra genom de spelandes förtjenst. I slutet förekommer en koral ur Hr Greves musik till »Den bergtagna». Slutdekorationen är ny och föreställer den af midsommareldar belysta stranden af Näsijärvi; af sjön ser man blott en liten vik. Landtfolkets kostymer äro dels kopierade finska, dels verkliga.