Euphonia eller Den Menskliga Språkmachinen

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 3/12 1842:|95 3|

Euphonia eller Den Menskliga Språkmachinen

1 heter en af de märkvärdigaste uppfinningar på Mechanikens och Teknikens gebit, som någonsin blifvit af mensklig nyfikenhet begapade och beundrade. Läsaren föreställe sig ett litet instrument, som i några delar erinrar om ett pianoforte. Man ser tangenter, hvar och en benämnd efter en bokstaf i alfabetet, man trycker på en eller flera af dem, i det man med foten trampar en liten blåsbälg – och man hör en menniskoröst. Man förvånas, man tänker på ett möjligt bedrägeri, på språkrör, på en dold medhjelpare. Men man undersöker och man finner, att Herr Faber, uppfinnaren, lurat ut naturen. Allt har Herr Faber noga kopierat, munnen och tungan, näsan, struphufvudet och den fina springa, genom hvilken rösten modifieras och hvilken här är efterapad i gummi elasticum. Sjutton år hade denne ihärdige och skicklige man egnat hela sin talent och sitt bemödande åt denna uppfinning, och den fullkomligaste framgång har belönat hans möda. Han härmar menniskorösten i alla dess vexlingar, höga och låga toner, tal och sång, med de täckaste driller. Det är lätt att inse, hvilket intresse denna upptäckt vunnit, men hvilka resultater deraf i en framtid kunna härflyta, låter sig nu endast anas.

2 Denna uppfinning synes i förhållande till talet, till det af mensklig tunga uttalade ordet, stå i nära nog samma förhållande som Daguerrotypen till naturens taflor. Äfven Euphonia är en död konstprodukt, i hvilken ingen värma, ingen själ, intet lif kan ingjutas. Detta är den odödliga olyckan i all Mechanik. Euphonia står der som ett spöke från det nittonde seklet, med dess afguderi för Mechanismens under. Hon talar med er, denna hemlighetsfulla andejungfru, hon sjunger för er, hon säger er de vackraste saker, hon har ett ord och en ton i beredskap för hvarje af edra känslor, endast ni behagar smeka hennes tangenter. Visdom och dårskap kan hon tala för er, allt huru ni sjelf vill; hon kan säga er de ord, som hjertat kallar sina ljufvaste, hon kan tala om vänskap och kärlek med er – med er, som måhända ej har någon vän eller älskling på jorden, som säger er, att ni är hans dagars glädje. Men då stiger ni med rysning tillbaka, då går det en köld genom ert hjerta; ni har hört en röst och den tillhör icke ett lefvande väsende, ni har förnummit ord, som ingen tanke äga, ord utan mening, utan innehåll, som papegojans eller dårens. Ni känner, att ni bredvid er äger en varelse utan själ, ett spöke utan hjerta, och ni bäfvar tillbaka vid föreställningen att älskas af en sådan vän. Gud skapade sitt beläte af mull, men derföre skapar ej menniskan sin afbild af träd, jern och gummi elasticum. Ilmarinen gjorde sig en maka af guld, men han frös vid hennes sida. Menniskorösten är för en menniska ljuflig att lyssna uppå, ödemarkens vilde, vandraren på ensliga villostigar känner sitt hjerta spritta af glädje vid dess ljud. Men det ligger en själ i ordet och i hvarje ton bor en känsla, som är hemma i ett bröst, likt vårt. Sorg och glädje, kärlek och hat, alla känslor, alla lidelser afspegla sig i menniskorösten och gifva den sitt lif och sin färg. Men Euphonias stämma är den döda materiens, ingen känsla ler eller gråter i den, ingen själ speglar i den sin skönhet eller sin styggelse; evigt kall och evigt känslolös, kan den som konstverk väcka er beundran, men aldrig ersätta er en mensklig vän, att förtroligt vexla edra tankar med och trofast luta ert hjerta mot. Ty sig sjelf vill dock menniskan återfinna öfverallt; men att hon aldrig återfinner sig i materien, det vitnar derom, att hennes väsende är ande och behöfver andens ro i denna verlden och i en annan.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil