1 Hela verlden vet, att norden är trollsk, ökänd för signerier och besvärjelser, och det allt mera, ju längre uppåt man kommer i dessa yttersta delar af den bebodda jorden. Redan Svenskarne stå icke i alldeles godt rykte hos Danskar och Tyskar; man känner äfven af sagorna, att Oden var ingen dufunge i trolldomskonsten, kunde stilla vind ock släcka eld, veckla ihop sitt Skidbladner m. fl. storverk. Men Svenskarnes magiska visdom har i alla tider vida fördunklats af Finnarnes och deras stamförvandters; ja trollvisdomen synes vara för hela den finska stammen så egendomlig, att man utan fara för stort misstag vore frestad att antaga dessa folk såsom de ursprungliga och egentliga hexmästarne i norden, af hvilka deras grannar sedermera snappat ett och annat knep i denna väg. Från urminnes tider stodo Finnarne hos Svenskarne i rop för sin trolldom, och det är eget, att den första beröring sagorna omtala mellan de båda folken alltid varit af blandad krigisk och trollsk natur, så att Svenskarne gemenligen segrat med svärd och armstyrka, men Finnarne värjt sig eller hämnats med trolldom. Som de första spåren härtill lär man väl få antaga Thors bekanta hammarfejder mot troll och rimtussar; men uppenbart framträder detta förhållande i Vanlands härtåg till Finland, som omtalas i Ynglingasagans 16 kapitel. På otaligt många ställen i sagorna förekomma sedermera Finnarne som jättar och trollkarlar, och det var derföre naturligt, att folktron i Sverige allt intill sednaste tider och än i denna dag betraktar oss, deras gamla vänner här på östra sidan om Bottenhafvet, som ett misstänkt folk, hvilket ej är att leka med i besvärjelseväg. Derföre befinnas äfven de flesta spåmadamer af något anseende i Stockholm vara finskor till börden och redan det finska namnet och uttalet förfela ej sin verkan, om en resande från denna sidan gör min af att vara förfaren i hemliga konster. Samma tro berättas ännu vara gängse i Danmark, åtminstone i Köpenhamn, der våra lands|2 3|män ännu för kort tid sedan hedrades med det uttrycksfulla namnet »Finnelappar».konsekvensändrat/normaliserat Äfven i Ryssland är den finska trolldomen vida beryktad, och i en af Puschkins skönaste dikter utgör en finsk trollkarl den med särdeles talent och intresse tecknade hjelten. – Det är klart, att tiden, upplysningen och den moderna förståndigheten aftärt de skarpaste kanterna af den gamla vidskepelsen; men huru seg den partusenåriga föreställningen är, bevisas af många exempel här i vårt eget land.
2 Veterligen har sällan eller aldrig den svenska befolkningen på våra kuster haft mod och lust att mäta sig med den finska i trolldom och besvärjelser. Träffar man ännu trolleri och trollkarlar — och man behöfver ej söka dem långt – så kan man slå sig i backen på att konsten och konstnärn äro äkta finska. Den gamla nationaldygden sitter hårdt uti, liksom alla andra dygder och odygder, ehuru den något släppt färgen och blifvit blekare, mattare, ljusskyggare. Trollkarlarne, tietäjät, loihtiat, träffas nästan öfverallt i bygderna. Men dervid märkes det egna, att de tilltaga både i anseende och praktik, ju närmare man nalkas den yttersta norden, pohjan pitkä perä, som runon säger. Hvarken Åbofinnen eller Tavastlänningen stå här i särdeles rop för magiska insigter, så stora kaxar de än skulle synas deri på svensk botten. Något förnämligare är redan Karelarn; men äfven han är en oansenlig karl i den vägen i bredd med Österbottningen. Denne i sin tur är vida klenare i Vasa läns soknar, än i de nordligaste norr och öster om Uleåborg, och som de mest förfarne gällde sedan långliga tider Lapparne. Deras ära har likväl ej förblifvit obestridd, och man känner mången lika ansenlig och ansenligare trollkarl från Kemi, Kuusamo, Paldamo och de första finska trakterne bortom ryska gränsen, Vuokkiniemi till exempel.
3 Hit, till den yttersta bebodda norden, leda således alla de spridda fjäten af trollkarlarnes piexor i de finska drifvorna. Detta Pohja, denna samma nord, om hvilken skalden sjunger:
»Tynande svanor,
Hvilken förtrollning
Hvilar på norden?
Den som från södern
Längtar, hans längtan
Söker en himmel!»
5 framstår i runorna och folktron under en helt annan daqer. Äfven de vitna om en på norden hvilande förtrollning; men de söka här ingen himmel. Den ljusa dagsidan af nordens vår är i sagan förvandlad till en nattsida af den mörkaste vinter. Hit förbannas allt det hemska och förfärliga, allt det onda och vidriga, från hvilket menniskotanken med afsky flyr och till hvilket den likväl drages af en hemlig tjusaremakt. Kipumäki med sina plågobostäder i nio hål, Hiienlinna med sina ofantliga murar och trappor, Rutjaforsen med sina eldhvirflar, dit tallarne störta brådstupa, äro sådana nattpunkter af en målande inbillning, i hvilka folktron samlat allt ondt och allt hemskt. Men nutidens otrogne vandrare skulle söka dem förgäfves i Kemi och Paldamo; i de skogbevuxna bergen med några offerstenar, de ofantliga stenrösen och de strida forsarna ser hans förståndiga öga endast vanliga naturföreteelser. Hvarifrån då den i hela landets folktro gängse skyggheten för den yttersta norden? Och huru förklara den regelbundna tillvexten af trollvisdomen, ju närmare man nalkas landets sista bebodda trakter mot norr?
Notisen/artikeln ingår i HT 15/1 1845:|4 2|
Den Finska Trolldomen.
II.
(Se N:o 2).
1 Den finska trolldomen är således ett faktum, någonting allmänt erkändt, hvilket just derföre omöjligen kan nekas eller förklaras för ett bedrägeri. Att framhålla detta erkända obestridliga faktum för dem, som mena att trolleri och bedrägeri äro precis detsama, är ochså enda syftet med dessa rader, hvilka för all del ej må betraktas som någon afhandling. Sådana hafva Hrr Lencqvist, Lönnrot, Castrén m. fl. tillförene skrifvit om samma ämne, med insigter, för hvilka vi allerödmjukast buga oss djupt.
2 Det vore sannerligen en egen och stor triumf för Finnarnes slughet, om de i årtusenden kunnat blända sina stundom mera bildade grannar medelst taskspelarkonster. Men denna ära måste de tyvärr afsäga sig, redan af det skäl, att de sjelfva tro på trollvisdomen. Det är bekant, att alla spåmän och trollmän fordra af sina åhörare en stark tro. Men man gjorde en äkta tietäjä mycket orätt, om man beskyllde honom att drifva yrket utan eget förtroende till sin makt, med uppsåtlig afsigt att bedraga. Tvärtom bevisar månget exempel, huruledes hexmästaren varit så fullt öfvertygad om verkligheten af sin konst, att de mest misslyckade operationer, de mest befängda spratt af illmarige gycklare ej förmått rubba hans öfvertygelse. Den minsta rättvisa man således kan göra trolldomen i dess rena form, är att erkänna den som en sjelfbedrägeri. Men törhända är den icke nöjd med ett sådant erkännande? Törhända vill den respekteras såsom en verklighet, oberoende af den ena eller andra menniskans vidskepliga föreställningar?
3 All vidskepelse, den må sedan upstå i mörkare eller ljusare tidehvarf (ty den återfinnes i alla), har sin rot i fruktan. Svag och hjelplös, står menniskan i beroende af öfvermäktiga naturkrafter, som i en blink förstöra hennes egendom, hennes sällhet och sjelfva hennes jordiska tillvaro. Dessa makter måste hon blidka, afvärja deras vrede och tillvinna sig deras ynnest. Deraf vildens första vidskepliga dyrkan af förnuftlösa varelser, träd, stenar, ormar m. m, hvilken sedan utbildar sig till ett mera upphöjdt tillbedjande af sol, måne, stjernor och elementer, der den hemska fruktan småningom lemnar rum för det sublima intrycket af en omätelig verld utom menniskan. Denna renade naturdyrkan bereder öfvergången till den vackra verld af föreställningar, inom hvilken den grekiska gudaläran, och öfverhufvud alla nationers myth, utspinner sina glänsande trådar öfver hela skapelsen. Här återfinner menniskan öfverallt i naturen sig sjelf; en ande, lik hennes, bor i molnen, i hafvet, i elden, i jorden, i källorna, i blommorna; allt lefver, som hon, känner med hennes känslor och talar med hennes språk. Likasom Gud skapade menniskan efter sitt beläte, så skapar här menniskan Gud efter sitt beläte. Och det nästa steget framom denna verld af målande fantasi, leder till religion i egentlig mening, der en ande ställer sig på engång i och öfver verlden, som derigenom blifver icke blott hans uppenbarelse, utan tillika hans skapade verk.
4 Så långt kommo på långt när ej Finnarne, så länge de lemnades åt sig sjelfva. De hade nyss börjat att återfinna sig sjelfva och sitt lif i naturföremålen. Hafvet, jorden, skogen hade sina lefvande andar inom sig; men dessa trädde aldrig utom sitt element, sitt föremål, vid hvilket deras väsende oskiljaktigt var fastknutet. Luftens och hafvets gudar stego hos Grekerne på jorden och deltogo i menniskornas strider. Men Ahti och Vellamos jungfrur stego aldrig ur vågorna i Suomi. Fångna i sina elementer, vågade dessa ofria väsenden ej framstiga för att beherrska de dödliga, och derföre var menniskan så mäktig, emedan hennes gudar voro så vanmäktiga*)Securi adversus Deos, säger Tacitus om Finnarne. och emedan hon såg i naturen en lefvande, men bunden och ofri ande, hvilken hennes egen ande kände sig stark nog att kufva med sin blotta viljas kraft. Och detta blef henne möjligt genom trollvisdomen.
5 Ett sådant sträfvande hos menniskoanden, att uppresa sig till herre öfver den henne omgifvande naturen, är märkbart hos de flesta nationer, för hvilkas föreställning naturanden ännu ej framstigit som en personlig gud. Men i den milda södern, der naturen opåkallad och smekande fyller menniskans behofver, der äger ingen sådan söndring mellan båda rum, och i sin betraktande hvila tillbeder sydlänningen heldre än han trotsar. I norden deremot är naturen karg och bister, menniskan fattig och van att kämpa för lifvet hvar dag och hvar stund. Allt hänvisar nordbon till hans egen kraft: kölden, som nio månader af året tillsluter för honom naturens modersbröst; den långa natten, som slår hans öga med blindhet; vildmarkernas ensamhet, som beröfvar honom sina likars bistånd, och rofdjuren, som lura på hans steg i de stora skogarna. Stark måste han vara redan för att kunna lefva, och nödvändigheten gör af honom en man af jern. Men kroppslig styrka räcker här ej till; ofta tröttas under den hårda mödan hans arm, ofta dukar han under för sjukdom och nöd. Då uppreser han sig mot den tunga naturmakt, som vill trycka honom till jorden; han ställer ande mot ande och vilja mot vilja, viss derom, att hans är den, som är förmer och skall segra i kampen. Så uppstår den allmännaste och äldsta formen af den finska trolldomen: besvärjelsen, hvars ändamål är att afvärja och förjaga en ond makt, mot hvilken all kroppslig kraft är hjelplös. Men engång viss om sin öfvermakt, lemnar trollkarlen sin försvarsposition och uppträder sjelf som verkande och skapande, i det att han tillfogar andra ondt eller godt, samt ombildar och förvandlar föremålen, eller gör dem rent af nya, stundom ur andra föremål, stundom ur intet. I denna skapande visdom innefattas den finska trolldomens yngre och högsta form, och huru våra förfäder ansågo sina vise och hjeltar mäktige att skapa en hel verld, kan nogsamt skönjas af Kalevala.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/1 1845:|7 2|
Den Finska Trolldomen.
III.
(Se N:r 2, 4).
1 Den lifliga, ehuru ännu icke fullt begränsade föreställningen om ett lif, en andenärvaro öfverallt i naturen, förde Finnarne till den tron, att den högre anden (menniskan) genom ett kraftigt uttryck af sin vilja kunde inverka på den lägre (naturen). Ett sådant uttryck är Ordet, andens fria uppenbarelse, hvarigenom äfven den civiliserade menniskan beherrskar, icke blott den ena den andra, utan äfven förnuftslösa varelser. Derföre blef Ordet så mäktigt och oumbärligt i trolldomen, att det förutan ingenting kunde uträttas. Så låg redan i den hedniska finska folktron en aning om denna Ordets gudaburna ursprungliga makt, hvarom Evangelisten, visserligen mera symboliskt, säger: »I begynnelsen var Ordet och Ordet var när Gudi och Gud var Ordet»,konsekvensändrat/normaliserat och hvilket icke vill säga annat, än att den eviga andens herrlighet och allmakt i Ordet blifva uppenbara. Men hos ett föga bildadt folk, som våra förfäder, måste denna aning ännu vara grumlad af mycken vantro. Så hörde flera andra apparater, såsom amuleter, offer och egna ceremonier till trolldomen, ehuru luvut, läsningarna, trollorden, dervid förblefvo det framför allt vigtiga. Loihto-runot, trollsångerna, gingo i arf inom slägterna och troddes härröra från gudarna sjelfva. För att något verka, måste de fullständigt kännas från början till slut, och huru en ringa ofullständighet gjorde hela sångens verkan om intet, bevisas af Väinämöinens förlägenhet, när han, som timrat verlden, ej kunde fullända en ringa båt, emedan tre ord undfallit honom*)Emedan loihtiat tro, att sångens trollmakt öfverflyttas på den, som lär densamma hel och hållen, lemna de vanligen bort några ord, när de uppläsa sina runor för någon, som vill uppteckna dem..
2 En fullständig trollruna, sådan den förekommer vid alla vigtigare besvärjelser, består af tvenne delar: synty och sanat. Synty, födelsen, ursprunget, betecknar ej blott upphofvet, utan derjemte de väsendtliga egenskaperna hos det föremål, som skulle besvärjas. Allt detta måste noga kännas; annars var all möda och all annan kunskap fåfäng. Ville man t. ex. vid huggsår bevärja|7 3| jernet*)Se härom fjerde runan i Kalevala, hvarest Raudan synty förekommer, som ännu i dag anses för perlan af alla trollrunor., så var det ingalunda nog, att helt enkelt antyda dess ursprung ur klippan; utan dess föräldrar och slägtingar skulle namngifvas, dess födelse, dess öden, dess egenskaper beskrifvas, och ännu dertill förklaras, hvarföre det just blifvit sådant och ej annorlunda. Synty är för öfrigt en af de intressantaste företeelser inom den finska trolldomens gebit; ty för den samma ligger den visa insigt till grund, att kunskapen om ett annat väsendess upphof och hela skaplynne prisgifver detta väsende åt den kunniges makt. Så faller äfven en loihtia med hela sin makt i en annans våld, om denne andre lär sig hans runor, sjelf osedd blifver ögonvitne till hans tillställningar och påfinner hans gömda amuleter. Synty kallas äfven ofta hela besvärjselesången. Stundom bortlemnas synty alldeles.
3 Sanat orden, utgöras af böner till gudarne, smekord, hotelser och befallningar till det väsende man vill besvärja, vanligen äfven af pompösa försäkringar om trollkarlens maktfullkomlighet. Särdeles vackra och upplysande härutinnan äro Lemminkäinens och Vipunens besvärjelser i 7:de och 10:de samt björnsångerna i 19:de och 28:de runorna af Kalevala. Sanat säges ofta i stället för luvut, och hade jemväl hvad Svensken kallar en signande kraft, så att husgeråd, boskap och menniskor genom dem styrktes och bevarades. Man åtskiljer äfven alku-sanat, förberedelse orden, från de egentliga trollorden, af hvilka flera slag särskiljas, såsom löylyn sanat (bad-ord), kateen sanat (ord mot afundsmän), kipusanat (ord mot smärtan), verensulku-sanat (blodstämningsord), lumous-sanat (tjusningsord) samt de blott i högsta nödfall begagnade hätä-sanat, nödorden m. fl.
4 En särdeles märkelig egenhet i den finska trolldomen är hänryckningen, bortdöendet, hvilket Finnen kallar »olla haltioissaanoriginal: haltiiossaan»,konsekvensändrat/normaliserat vara hos sin skyddsande; äfven »langeta loveen»,konsekvensändrat/normaliserat falla i remnan**)Lönnrot anser detta uttryck häntyda på en i remnan boende gudinna (Louhi) snarlik den grekiska Pythia. Denna förklaring bestrides af H:fors Mbl. 1843 N:o 10, som anser »langeta loveen» betyda ett försänkande i mellantillståndet mellan lif och död. Den sednare förklaringen har vida större sannolikhet., och »kuolla»,konsekvensändrat/normaliserat dö. I detta tillstånd är loihtia bortdöd från alla sinnliga intryck, han känner ej stygn, ej eld, ej stötar, och hans själ hämtar derunder visdom ur obekanta rymder. Man skulle mycket misstaga sig, om man ansåge detta bortdöende som ett bedrägeri, ehuru det väl stundom bedrägligt efterapats. En likartad dvala förekommer ej blott hos våra mindre bildade stamförvandter, utan ock hos otaligt många andra folkslag, hvilka civilisationen ännu ej aflägsnat från naturen, och är ett så tillräckligt bestyrkt faktum, att intet tvifvel kan uppstå om dess verklighet. Den anträffas under många former, äfven der ingen trolldom är i fråga, såsom i det underbara sjukdomstillstånd, hvilket man benämnt animal magnetism, somnambulism, under religiösa svärmerier m. m. Att denna dvala både inträffar sjelfmant och kan åstadkommas genom konstiga medel, är afgjordt. Mycket har man deremot tvistat, huruvida ett sådant tillstånd bör betraktas som en högre och fullkomligare utveckling af själsförmögenheterna, eller som en lägre och ofullkomligare. Här, i denna skymning mellan lifvets dag- och nattsida, som Lönnrot uttrycker sig, skönjas de yttersta conturerna af en obekant andeverld, oåtkomlig för den sinnliga erfarenheten och icke erkänd af det blott förståndiga tänkandet, men likväl öfverallt framskymtande som den namnlösa dunkla grund, i hvilken mången företeelse i lifvet finner sin enda tillfredsställande förklaring. Tydliga fakta, hvilka man förgäfves ville bortresonnera, tala likväl för den åsigt, att själen, under en sådan hänryckning lösgjord från en del af de sinnliga band, med hvilka den är fastknuten vid denna verld af skenbar verklighet, står i närmare samband med verldsanden och med ursprunglig klarsynthet ser igenom tingens ytor intill grunden. Måhända bör man derföre, såvida man erkänner en andeverld och ett omedelbart vetande, utan att förirra sig i labyrintherna af en dimdunklig mysticism, antaga, att hänryckningen kan vara och stundom är ett högre tillstånd, upphöjdt öfver den sinnliga åskådningen. Men att den vanligen, och särdeles i en finsk loihtias visioner, är grumlad af många befängda fantasier, kan likaså litet misskännas. Denna hänryckning tör äfven hafva föranledt den finska trolldomens första upprinnelse, emedan loihtias derunder inhämtade kunskaper sedermera antogos öfvergå äfven till det vakande tillståndet.
5 Folktron betraktade menniskolifvet såsom öfverallt utsatt för många faror. Onda andar, ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade öfverallt på menniskan och passade på tillfälle att skada henne; sjukdom och död voro ofta af dessa fiender henne påskickade. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; man kunde, förutom den egentliga besvärjelsen, äfven skydda sig medelst böner, offer, tjusning och amuleter, hvilka alla bibehållit sig intill denna dag. Bönen ställdes till Ukko, Luonnotar (naturens dotter), Noron neito (däldens jungfru), Mannun isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Ahti m. fl. och borde förrättas under vissa ceremonier. Däldens mö t. ex. anropades sålunda, att man lutade sig ned öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja ur golfvet och hukat sig ned öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet*)Dessa och flera andra uppgifter äro lånade från en af Doktor Lönnrot författad särdeles intressant afhandling »Om Finnarnes Magiska Medicin»,konsekvensändrat/normaliserat införd i Finska Läkare-Sällskapets Handlingar, Första Bandets tredje häfte..
6 Af Offer förekomma flera slag. Man afskrapade ärfdt guld eller silfver, man offrade nålar och slantar i källorna**)Denna vidskepelse, vördnadsvärd genom sin ålder och sin allmänhet äfven i hela den skandinaviska norden, brukas ännu. Förf. af dessa rader påminner sig som barn hafva offrat nålar och slantar i en källa midsommarnatten, i den dunkla föreställningen att dermed försona något okändt väsende, som annars kunde skada., mjölk och salt åt maahiset, tomtarne, metaller åt haltia, rådaren, när man kom till främmande ort. Tempel bygde ej Finnarne åt sina gudar; i heliga lunder, vid enstaka åldriga träd (pitämyspuut, karsikat) samt på dessa med stenar rundt belagda offerställen, hvilka ännu stundom anträffas, sökte man blidka den gudom, hvars vrede man fruktade, eller hvars bistånd man utbad sig.
7 Med tjusning (lumous, eg. döfning) sökte man att göra ett farligt ting, såsom bössor, knifvar, stenar o. m. d.och mera dylikt eller ett farligt djur, såsom björnen, vargen, ormen, getingen m. fl., oskadliga. Tjusningen är endast en egen art af besvärjelsen, dervid man först smickrar, se|7 4|dan hotar det farliga föremålet slutligen mot detsama anropar gudarnes bistånd.
8 Amuleter buros närmast kroppen eller i kläderna, för att skydda mot sjukdom, trolldom eller annan fara. Sådana amuleter voro fyrväplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, de dödas ben o. m. d., hvarförutom man förtärde ormkött, strök ormblod på kläderna, drog strumpor och skjorta afviga på sig, gick i början af en vandring utan att blinka, strök stjälspeck på boskapens horn, lät korna första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnkäpp, bakade deras hår i en s. k. karvakakku, som gafs åt de fattiga m. m. vidskepelse af många slag.
Notisen/artikeln ingår i HT 1/2 1845:|9 1|
Den Finska Trolldomen.
IV.
(Se N:r 2, 4, 7).
1 Vi äro icke sinnade att följa den finska trollvisdomen genom alla dess former och afarter. Deraf blefve snart en bok, och denna bok åter skulle förutsätta en annan, som ännu icke är skrifven*)Biskop Agricola skref det första register öfver våra hedniska förfäders gudar. Hrr Lencquist och Ganander ökade detta register med flera bidrag af värde. Men någon systematisk framställning af ämnet har härintills knappt varit möjlig, i anseende till källornas ofullständighet., nemligen finska folkets och stammens gudalära. Ty den finska magin (trolldomen) och mythologin (gudaläran) äro så innerligt i hvarandra sammanflätade, att gudarne framstå som vise trollmän, och trollmännen som mäktige gudar. Utan sedan trolldomen i sin upprinnelse visat sig vara berättigad och fann såsom en nödvändig följd både af Finnarnes verldsåskådning och den natur, som omgifver dem; sedan vi sökt angifva dess hufvudformer, besvärjelsen och den skapande visdomen, dess yttre uppenbarelse i into, hänryckningen, och dess uttryck och medel i synty, sanat, amuleterne och hvad annat dertill hörer; inskränke vi oss till några ord om de sätt och skepnader, i hvilka den gamla trollvisdomen i våra dagar älskar att framträda.
2 Af de tvenne former, hvilka den moderna vidskepelsen hos andra folkslag uppsöker för sin tillvaro: spådomskonsten och andebesvärjelsen, har den förra ej fått fotfäste inom den finska trolldomen. I hela Kalevala finnes näppeligen spår till en enda profetia och äf|9 2|ven i sednare tider har den från Sverige hit omplanterade spådomskonsten icke velat slå rot inom den inhemska trollkunskapen, hvarföre sällan en renlärig tietäjä dermed befattar sig, utan öfverlemnar detta bestyr åt spåkäringar, ofta af svensk extraction. Andesvärjelser åter förekomma öfverallt i den finska trolldomen, ja utgöra dess kärna och älsklingsämne; men icke afsomnade andar och kropplösa spöken, utan lefvande naturväsenden frammanar besvärjaren*)I andra finska stammars magiska bestyr drifva äfven de dödas vålnader sitt spel.. Tron på spöken sammanhänger nära med tron på en odödlighet och återfinnes derföre i alla tider och hos alla folk, emedan aningen om ett lif efter detta hos alla genomskiner. Först der denna aning blifvit en visshet för tron, börja de rätt underbara och fullt begränsade andesynerna, och man kan derföre säga, att det är christendomen, som uppfostrat forntidens skuggor till bastanta spöken. Föreställningen om död och odödlighet var hos Finnarne under hedendomen ganska sinnlig; man synes hafva trott, att själen ännu någon tid efter döden vistas hos kroppen**)Samma tro förekommer ännu ganska rå hos Samojederna och är orsaken, hvarföre man lägger matvaror vid den dödes sida., men om dess vidare vistelseort visste man intet. Tuonela var endast Tuonis hem, och Tuoni sjelf var ingen Pluto, som i sin underverld församlade aflidna skuggor, utan en haltia, en genius, i hvilken man söktes gifva den kroppsliga döden form och gestalt, utan all sådan brokig utstyrsel, hvarmed Greker och Skandinaver, ja äfven den christna tron, smyckat döden och det tillkommande lifvet. Någon andebesvärjelse, i den mening vi tage den, synes derföre ej hafva förekommit hos våra förfäder***)Vipunen var visserligen död, när Väinämöinen väckte honom för att få de nödiga orden; men man erinrar sig att väckelsemedlet var en jernstör, som drefs i den dödes gap. Hvilken modern andebesvärjare skulle väl gå så handgripligt tillväga?, utan är, der den nu finnes, liksom mycket annat, ett verk af christendomen. Af sådan härkomst äro påtagligen kirkonväkit, kyrk-andarna, grafgårdsspökena, hvilka nuförtiden frammanas af trollkarlarne, och icke böra förblandas med maahiset, keiuiset, menningäiset och andra likartade varelser i den fordna folktron.
3 Spådomskonst, andebesvärjelse, stulna sakers upptäckande, samt öfverhufvud alla öfriga färdigheter, hvilka en trollkarl nuförtiden äger eller tror sig äga, äro likväl endast bisaker och ofta medel för den enda egentliga trollkunskap, hvilken ännu står i rop och anses äga något värde, nemligen den magiska läkarekonsten, botandet genom läsning, luvu. Sedan det högsta i forntidens trolldom, den skapande visdomen, gått totalt förloradt på samma gång som folktron i grund skakades och omsvängdes af christendomen, har den ännu qvarstående besvärjelsen, liksom fordom, sökt sitt högsta och egentliga mål i läkarekonsten, besvärjandet af de onda makter, som bereda menniskan sjukdom och nöd, stundom äfven dessa makters framkallande till en oväns förderf.
4 Med sjukdom förstodo Finnarne något utom menniskan lefvande ondt väsende, som vid tillfällen skickades att ansätta henne än in-, än utvärtes. Var ett sådant ondt påskickadt af en gud (jumalan tauti), så hjelpte deremot intet bot, den sjuke var tillspillogifven. Var det onda åter påkommet genom ovänners stämplingar (panenta tauti), så kunde det med all säkerhet läsas bort, endast man hade reda på dess ursprung (synty). Samma tro råder ännu i de flesta inre delar af landet.
5 Förberedelserna till kuren äro mångfaldiga, men alla särdeles hemlighetsfulla. Vanligen väljer man en uppvärmd badstuga och nattetid. Gångjernen smörjas för att ej gnissla, tak, väggar och lafva sopas och rensas från allt obehörigt. Derpå följa andra ceremonier, framför allt förberedande läsningar; det läses öfver vatnet, öfver bad-imman, öfver quasten. Nu kommer det vigtigaste, att utleta sjukdomens ursprung, som skulle ske med yttersta noggranhet. Har loihtia så noga reda derpå, att han kan säga: »kyllä sun sukusi tieän, tieän kaikki karvasikin» (nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig), då är visserligen ingen nöd med botandet. Men en del sjukdomar äro oförskämda nog att iakttaga en sorts krånglig incognito, och då gäller att uppräkna allt hvad man vet och icke vet om deras möjliga orsaker. Ofta skjutes skulden på Kalma, keiuiset, kirkonväkit, trollkarlar och afundsmän, berg, stenar och stubbar. Hjelper icke det, så skär loihtia ansenligt till och uppräknar alla fyra elementerna, då han något så när kan vara säker att ha påträffat det ondas hemort. Han vet åtminstone hvilken landsman sjukdomen är, men kan han uppgifva by och gård dertill, är det så mycket kraftigare. Stundom brukas ock att vid midnattstid gå i hvita kläder i kyrkan eller på kyrkogården och rådfråga andarne.
6 Vet nu loihtia sjukdomens ursprung, så tilltalar han den i stränga och skrytsama ordalag, besvär honom att bortvika och anvisar honom flera, visserligen mindre angenäma tillflyktsorter, såsom yttersta norden, Lappland, Rutjaforsen, bottenlösa vattpussar, menniskoätarnes hafsfjärd, Hiisis glödande kol m. m. Medelst kipusanat, som lästes vid smärtsama sjukdomar, förbannade man smärtan till Kipuvuori, som Ganander anser hafva legat i Kemi socken vid elfven. Midtpå berget uppsköt en högre topp, midtpå toppen stod ett litet hus, midt i huset var en källa, midt i källan en stor lefverfärgad sten och midt i denna sten en nio famnar djup håla. Kivutar, Tuonetar och Äkäätär, tre unga med vantar försedda mör, emottogo smärtorna, samlade dem i kopparskeppor, rensade, dryftade och sållade dem samt stekte eller kokade dem sedan i en jernpanna, hvarefter de gömde dem i hålan. Det var ett vackert godsint drag i finska lynnet, att just ett berg utsågs till smärtornas boning; ty hade man förvist dem till luft eller vatten, så hade fåglar och fiskar svårligen plågats, men stenen kunde ingen smärta känna.
7 Vill nu sjukdomen godvilligt bortvika, så erbjuder man honom artigt häst och släde, Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn. Visar han sig motsträfvig, så hotar man att klaga för hans far och mor, då han ej skall stå sig mer än jemt. Envisas han det oaktadt ytterligare, så utfar loihtia i stränga hotelser och griper slutligen till hätäsanat, nöd-orden, hvilka i sanning måste vara rysliga, när de uttalas under full into, medan fradgan står den talande kring munnen, ögonen stirra, håret reser sig och alla hans åtbörder likna en rasandes. Dessa nödord lyda ungefär så:*)Efter Lönnrot, likasom de flesta sednast anförda fakta. »fasta borgar med de|9 3|ras borggårdar rördes fordom, sjöarna skakade och kopparbergen skälfde, när Guds stund nalkades, Herrens timme var förbanden. Skall du, opåkallade icke röras, du stygga, ej bortvika? Nu är tiden att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör sig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda stygga rackan att upphöra med sitt bitande och gnagande och allt slags plågande.»
8 Stundom ber man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hämta läkemedel åt den sjuka. Äfven anropar man gamle Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, naturens och solens döttrar Luonnotar och Päivätär. Läsningen slutar merändels med en bön till någon af gudarne och derefter badas den sjuka på vanligt sätt. – Kurmethoderna voro för öfrigt mycket olika och läkemedel (voie, rasva), bestående i vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter, salvor, bränvin, salt, tjära m. m. föraktades ej alldeles, men ansågos erhålla sin mesta kraft genom läsningen. Stundom faller loihtia på knä och läser sina ord med mössan i hand. Stundom andas han på det sjuka stället, icke med sin anda, säger han, utan med Guds anda. Stundom blåser han tre gånger i den sjukas mun, näsa och öron. En annan gång förelägger han den sjuka att simma i en mot norden flytande ström, att dricka af dess vatten och kasta dryckeskärlet obesedt bakom sig, att midsommarnatten vältra sig i daggen på en kyrkogård, att gå tre eller nio gånger mot solen kring en kyrka m. m. De hemlighetsfulla strykningar, som brukas mot s. k. moderpassion m. m. äro allmänt kända.
9 Har nu trollkuren ordentligt för sig gått och sjukdomen det oaktadt ej vill gifva tapt, så är den en jumalan tauti och för till döden. Eller ock misstänker man någon trollskap (taiat, rikkeet), som icke är bortskaffad, såsom de dödas ben, den sjukas hår och annat, som blifvit nedgräfvet i granskapet och måste undanrödjas om kuren skall lyckas. Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuka, så fördes till honom något af den sjukas kläder eller andra tillhörigheter, hvaraf han trodde sig kunna utgrunda sjukdomens natur.
10 För att undvika vidlyftighet, skola vi framdeles endast anföra några märkeligare trolldomshistorier från närvarande tid.
*)Securi adversus Deos, säger Tacitus om Finnarne.
*)Emedan loihtiat tro, att sångens trollmakt öfverflyttas på den, som lär densamma hel och hållen, lemna de vanligen bort några ord, när de uppläsa sina runor för någon, som vill uppteckna dem.
*)Se härom fjerde runan i Kalevala, hvarest Raudan synty förekommer, som ännu i dag anses för perlan af alla trollrunor.
**)Lönnrot anser detta uttryck häntyda på en i remnan boende gudinna (Louhi) snarlik den grekiska Pythia. Denna förklaring bestrides af H:fors Mbl. 1843 N:o 10, som anser »langeta loveen» betyda ett försänkande i mellantillståndet mellan lif och död. Den sednare förklaringen har vida större sannolikhet.
*)Dessa och flera andra uppgifter äro lånade från en af Doktor Lönnrot författad särdeles intressant afhandling »Om Finnarnes Magiska Medicin»,konsekvensändrat/normaliserat införd i Finska Läkare-Sällskapets Handlingar, Första Bandets tredje häfte.
**)Denna vidskepelse, vördnadsvärd genom sin ålder och sin allmänhet äfven i hela den skandinaviska norden, brukas ännu. Förf. af dessa rader påminner sig som barn hafva offrat nålar och slantar i en källa midsommarnatten, i den dunkla föreställningen att dermed försona något okändt väsende, som annars kunde skada.
*)Biskop Agricola skref det första register öfver våra hedniska förfäders gudar. Hrr Lencquist och Ganander ökade detta register med flera bidrag af värde. Men någon systematisk framställning af ämnet har härintills knappt varit möjlig, i anseende till källornas ofullständighet.
*)I andra finska stammars magiska bestyr drifva äfven de dödas vålnader sitt spel.
**)Samma tro förekommer ännu ganska rå hos Samojederna och är orsaken, hvarföre man lägger matvaror vid den dödes sida.
***)Vipunen var visserligen död, när Väinämöinen väckte honom för att få de nödiga orden; men man erinrar sig att väckelsemedlet var en jernstör, som drefs i den dödes gap. Hvilken modern andebesvärjare skulle väl gå så handgripligt tillväga?
*)Efter Lönnrot, likasom de flesta sednast anförda fakta.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Den Finska Trolldomen.
I.
1 Hela verlden vet, att norden är trollsk, ökänd för signerier och besvärjelser, och det allt mera, ju längre uppåt man kommer i dessa yttersta delar af den bebodda jorden. Redan Svenskarne stå icke i alldeles godt rykte hos Danskar och Tyskar; man känner äfven af sagorna, att Oden var ingen dufunge i trolldomskonsten, kunde stilla vind ock släcka eld, veckla ihop sitt Skidbladner m. fl. storverk. Men Svenskarnes magiska visdom har i alla tider vida fördunklats af Finnarnes och deras stamförvandters; ja trollvisdomen synes vara för hela den finska stammen så egendomlig, att man utan fara för stort misstag vore frestad att antaga dessa folk såsom de ursprungliga och egentliga hexmästarne i norden, af hvilka deras grannar sedermera snappat ett och annat knep i denna väg. Från urminnes tider stodo Finnarne hos Svenskarne i rop för sin trolldom, och det är eget, att den första beröring sagorna omtala mellan de båda folken alltid varit af blandad krigisk och trollsk natur, så att Svenskarne gemenligen segrat med svärd och armstyrka, men Finnarne värjt sig eller hämnats med trolldom. Som de första spåren härtill lär man väl få antaga Thors bekanta hammarfejder mot troll och rimtussar; men uppenbart framträder detta förhållande i Vanlands härtåg till Finland, som omtalas i Ynglingasagans 16 kapitel. På otaligt många ställen i sagorna förekomma sedermera Finnarne som jättar och trollkarlar, och det var derföre naturligt, att folktron i Sverige allt intill sednaste tider och än i denna dag betraktar oss, deras gamla vänner här på östra sidan om Bottenhafvet, som ett misstänkt folk, hvilket ej är att leka med i besvärjelseväg. Derföre befinnas äfven de flesta spåmadamer af något anseende i Stockholm vara finskor till börden och redan det finska namnet och uttalet förfela ej sin verkan, om en resande från denna sidan gör min af att vara förfaren i hemliga konster. Samma tro berättas ännu vara gängse i Danmark, åtminstone i Köpenhamn, der våra lands|2 3|män ännu för kort tid sedan hedrades med det uttrycksfulla namnet »Finnelappar».konsekvensändrat/normaliserat Äfven i Ryssland är den finska trolldomen vida beryktad, och i en af Puschkins skönaste dikter utgör en finsk trollkarl den med särdeles talent och intresse tecknade hjelten. – Det är klart, att tiden, upplysningen och den moderna förståndigheten aftärt de skarpaste kanterna af den gamla vidskepelsen; men huru seg den partusenåriga föreställningen är, bevisas af många exempel här i vårt eget land.
2 Veterligen har sällan eller aldrig den svenska befolkningen på våra kuster haft mod och lust att mäta sig med den finska i trolldom och besvärjelser. Träffar man ännu trolleri och trollkarlar — och man behöfver ej söka dem långt – så kan man slå sig i backen på att konsten och konstnärn äro äkta finska. Den gamla nationaldygden sitter hårdt uti, liksom alla andra dygder och odygder, ehuru den något släppt färgen och blifvit blekare, mattare, ljusskyggare. Trollkarlarne, tietäjät, loihtiat, träffas nästan öfverallt i bygderna. Men dervid märkes det egna, att de tilltaga både i anseende och praktik, ju närmare man nalkas den yttersta norden, pohjan pitkä perä, som runon säger. Hvarken Åbofinnen eller Tavastlänningen stå här i särdeles rop för magiska insigter, så stora kaxar de än skulle synas deri på svensk botten. Något förnämligare är redan Karelarn; men äfven han är en oansenlig karl i den vägen i bredd med Österbottningen. Denne i sin tur är vida klenare i Vasa läns soknar, än i de nordligaste norr och öster om Uleåborg, och som de mest förfarne gällde sedan långliga tider Lapparne. Deras ära har likväl ej förblifvit obestridd, och man känner mången lika ansenlig och ansenligare trollkarl från Kemi, Kuusamo, Paldamo och de första finska trakterne bortom ryska gränsen, Vuokkiniemi till exempel.
3 Hit, till den yttersta bebodda norden, leda således alla de spridda fjäten af trollkarlarnes piexor i de finska drifvorna. Detta Pohja, denna samma nord, om hvilken skalden sjunger:
»Tynande svanor,
Hvilken förtrollning
Hvilar på norden?
Den som från södern
Längtar, hans längtan
Söker en himmel!»
5 framstår i runorna och folktron under en helt annan daqer. Äfven de vitna om en på norden hvilande förtrollning; men de söka här ingen himmel. Den ljusa dagsidan af nordens vår är i sagan förvandlad till en nattsida af den mörkaste vinter. Hit förbannas allt det hemska och förfärliga, allt det onda och vidriga, från hvilket menniskotanken med afsky flyr och till hvilket den likväl drages af en hemlig tjusaremakt. Kipumäki med sina plågobostäder i nio hål, Hiienlinna med sina ofantliga murar och trappor, Rutjaforsen med sina eldhvirflar, dit tallarne störta brådstupa, äro sådana nattpunkter af en målande inbillning, i hvilka folktron samlat allt ondt och allt hemskt. Men nutidens otrogne vandrare skulle söka dem förgäfves i Kemi och Paldamo; i de skogbevuxna bergen med några offerstenar, de ofantliga stenrösen och de strida forsarna ser hans förståndiga öga endast vanliga naturföreteelser. Hvarifrån då den i hela landets folktro gängse skyggheten för den yttersta norden? Och huru förklara den regelbundna tillvexten af trollvisdomen, ju närmare man nalkas landets sista bebodda trakter mot norr?
Notisen/artikeln ingår i HT 15/1 1845:|4 2|Den Finska Trolldomen.
II.
(Se N:o 2).
1 Den finska trolldomen är således ett faktum, någonting allmänt erkändt, hvilket just derföre omöjligen kan nekas eller förklaras för ett bedrägeri. Att framhålla detta erkända obestridliga faktum för dem, som mena att trolleri och bedrägeri äro precis detsama, är ochså enda syftet med dessa rader, hvilka för all del ej må betraktas som någon afhandling. Sådana hafva Hrr Lencqvist, Lönnrot, Castrén m. fl. tillförene skrifvit om samma ämne, med insigter, för hvilka vi allerödmjukast buga oss djupt.
2 Det vore sannerligen en egen och stor triumf för Finnarnes slughet, om de i årtusenden kunnat blända sina stundom mera bildade grannar medelst taskspelarkonster. Men denna ära måste de tyvärr afsäga sig, redan af det skäl, att de sjelfva tro på trollvisdomen. Det är bekant, att alla spåmän och trollmän fordra af sina åhörare en stark tro. Men man gjorde en äkta tietäjä mycket orätt, om man beskyllde honom att drifva yrket utan eget förtroende till sin makt, med uppsåtlig afsigt att bedraga. Tvärtom bevisar månget exempel, huruledes hexmästaren varit så fullt öfvertygad om verkligheten af sin konst, att de mest misslyckade operationer, de mest befängda spratt af illmarige gycklare ej förmått rubba hans öfvertygelse. Den minsta rättvisa man således kan göra trolldomen i dess rena form, är att erkänna den som en sjelfbedrägeri. Men törhända är den icke nöjd med ett sådant erkännande? Törhända vill den respekteras såsom en verklighet, oberoende af den ena eller andra menniskans vidskepliga föreställningar?
3 All vidskepelse, den må sedan upstå i mörkare eller ljusare tidehvarf (ty den återfinnes i alla), har sin rot i fruktan. Svag och hjelplös, står menniskan i beroende af öfvermäktiga naturkrafter, som i en blink förstöra hennes egendom, hennes sällhet och sjelfva hennes jordiska tillvaro. Dessa makter måste hon blidka, afvärja deras vrede och tillvinna sig deras ynnest. Deraf vildens första vidskepliga dyrkan af förnuftlösa varelser, träd, stenar, ormar m. m, hvilken sedan utbildar sig till ett mera upphöjdt tillbedjande af sol, måne, stjernor och elementer, der den hemska fruktan småningom lemnar rum för det sublima intrycket af en omätelig verld utom menniskan. Denna renade naturdyrkan bereder öfvergången till den vackra verld af föreställningar, inom hvilken den grekiska gudaläran, och öfverhufvud alla nationers myth, utspinner sina glänsande trådar öfver hela skapelsen. Här återfinner menniskan öfverallt i naturen sig sjelf; en ande, lik hennes, bor i molnen, i hafvet, i elden, i jorden, i källorna, i blommorna; allt lefver, som hon, känner med hennes känslor och talar med hennes språk. Likasom Gud skapade menniskan efter sitt beläte, så skapar här menniskan Gud efter sitt beläte. Och det nästa steget framom denna verld af målande fantasi, leder till religion i egentlig mening, der en ande ställer sig på engång i och öfver verlden, som derigenom blifver icke blott hans uppenbarelse, utan tillika hans skapade verk.
4 Så långt kommo på långt när ej Finnarne, så länge de lemnades åt sig sjelfva. De hade nyss börjat att återfinna sig sjelfva och sitt lif i naturföremålen. Hafvet, jorden, skogen hade sina lefvande andar inom sig; men dessa trädde aldrig utom sitt element, sitt föremål, vid hvilket deras väsende oskiljaktigt var fastknutet. Luftens och hafvets gudar stego hos Grekerne på jorden och deltogo i menniskornas strider. Men Ahti och Vellamos jungfrur stego aldrig ur vågorna i Suomi. Fångna i sina elementer, vågade dessa ofria väsenden ej framstiga för att beherrska de dödliga, och derföre var menniskan så mäktig, emedan hennes gudar voro så vanmäktiga*)Securi adversus Deos, säger Tacitus om Finnarne. och emedan hon såg i naturen en lefvande, men bunden och ofri ande, hvilken hennes egen ande kände sig stark nog att kufva med sin blotta viljas kraft. Och detta blef henne möjligt genom trollvisdomen.
5 Ett sådant sträfvande hos menniskoanden, att uppresa sig till herre öfver den henne omgifvande naturen, är märkbart hos de flesta nationer, för hvilkas föreställning naturanden ännu ej framstigit som en personlig gud. Men i den milda södern, der naturen opåkallad och smekande fyller menniskans behofver, der äger ingen sådan söndring mellan båda rum, och i sin betraktande hvila tillbeder sydlänningen heldre än han trotsar. I norden deremot är naturen karg och bister, menniskan fattig och van att kämpa för lifvet hvar dag och hvar stund. Allt hänvisar nordbon till hans egen kraft: kölden, som nio månader af året tillsluter för honom naturens modersbröst; den långa natten, som slår hans öga med blindhet; vildmarkernas ensamhet, som beröfvar honom sina likars bistånd, och rofdjuren, som lura på hans steg i de stora skogarna. Stark måste han vara redan för att kunna lefva, och nödvändigheten gör af honom en man af jern. Men kroppslig styrka räcker här ej till; ofta tröttas under den hårda mödan hans arm, ofta dukar han under för sjukdom och nöd. Då uppreser han sig mot den tunga naturmakt, som vill trycka honom till jorden; han ställer ande mot ande och vilja mot vilja, viss derom, att hans är den, som är förmer och skall segra i kampen. Så uppstår den allmännaste och äldsta formen af den finska trolldomen: besvärjelsen, hvars ändamål är att afvärja och förjaga en ond makt, mot hvilken all kroppslig kraft är hjelplös. Men engång viss om sin öfvermakt, lemnar trollkarlen sin försvarsposition och uppträder sjelf som verkande och skapande, i det att han tillfogar andra ondt eller godt, samt ombildar och förvandlar föremålen, eller gör dem rent af nya, stundom ur andra föremål, stundom ur intet. I denna skapande visdom innefattas den finska trolldomens yngre och högsta form, och huru våra förfäder ansågo sina vise och hjeltar mäktige att skapa en hel verld, kan nogsamt skönjas af Kalevala.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/1 1845:|7 2|Den Finska Trolldomen.
III.
(Se N:r 2, 4).
1 Den lifliga, ehuru ännu icke fullt begränsade föreställningen om ett lif, en andenärvaro öfverallt i naturen, förde Finnarne till den tron, att den högre anden (menniskan) genom ett kraftigt uttryck af sin vilja kunde inverka på den lägre (naturen). Ett sådant uttryck är Ordet, andens fria uppenbarelse, hvarigenom äfven den civiliserade menniskan beherrskar, icke blott den ena den andra, utan äfven förnuftslösa varelser. Derföre blef Ordet så mäktigt och oumbärligt i trolldomen, att det förutan ingenting kunde uträttas. Så låg redan i den hedniska finska folktron en aning om denna Ordets gudaburna ursprungliga makt, hvarom Evangelisten, visserligen mera symboliskt, säger: »I begynnelsen var Ordet och Ordet var när Gudi och Gud var Ordet»,konsekvensändrat/normaliserat och hvilket icke vill säga annat, än att den eviga andens herrlighet och allmakt i Ordet blifva uppenbara. Men hos ett föga bildadt folk, som våra förfäder, måste denna aning ännu vara grumlad af mycken vantro. Så hörde flera andra apparater, såsom amuleter, offer och egna ceremonier till trolldomen, ehuru luvut, läsningarna, trollorden, dervid förblefvo det framför allt vigtiga. Loihto-runot, trollsångerna, gingo i arf inom slägterna och troddes härröra från gudarna sjelfva. För att något verka, måste de fullständigt kännas från början till slut, och huru en ringa ofullständighet gjorde hela sångens verkan om intet, bevisas af Väinämöinens förlägenhet, när han, som timrat verlden, ej kunde fullända en ringa båt, emedan tre ord undfallit honom*)Emedan loihtiat tro, att sångens trollmakt öfverflyttas på den, som lär densamma hel och hållen, lemna de vanligen bort några ord, när de uppläsa sina runor för någon, som vill uppteckna dem..
2 En fullständig trollruna, sådan den förekommer vid alla vigtigare besvärjelser, består af tvenne delar: synty och sanat. Synty, födelsen, ursprunget, betecknar ej blott upphofvet, utan derjemte de väsendtliga egenskaperna hos det föremål, som skulle besvärjas. Allt detta måste noga kännas; annars var all möda och all annan kunskap fåfäng. Ville man t. ex. vid huggsår bevärja|7 3| jernet*)Se härom fjerde runan i Kalevala, hvarest Raudan synty förekommer, som ännu i dag anses för perlan af alla trollrunor., så var det ingalunda nog, att helt enkelt antyda dess ursprung ur klippan; utan dess föräldrar och slägtingar skulle namngifvas, dess födelse, dess öden, dess egenskaper beskrifvas, och ännu dertill förklaras, hvarföre det just blifvit sådant och ej annorlunda. Synty är för öfrigt en af de intressantaste företeelser inom den finska trolldomens gebit; ty för den samma ligger den visa insigt till grund, att kunskapen om ett annat väsendess upphof och hela skaplynne prisgifver detta väsende åt den kunniges makt. Så faller äfven en loihtia med hela sin makt i en annans våld, om denne andre lär sig hans runor, sjelf osedd blifver ögonvitne till hans tillställningar och påfinner hans gömda amuleter. Synty kallas äfven ofta hela besvärjselesången. Stundom bortlemnas synty alldeles.
3 Sanat orden, utgöras af böner till gudarne, smekord, hotelser och befallningar till det väsende man vill besvärja, vanligen äfven af pompösa försäkringar om trollkarlens maktfullkomlighet. Särdeles vackra och upplysande härutinnan äro Lemminkäinens och Vipunens besvärjelser i 7:de och 10:de samt björnsångerna i 19:de och 28:de runorna af Kalevala. Sanat säges ofta i stället för luvut, och hade jemväl hvad Svensken kallar en signande kraft, så att husgeråd, boskap och menniskor genom dem styrktes och bevarades. Man åtskiljer äfven alku-sanat, förberedelse orden, från de egentliga trollorden, af hvilka flera slag särskiljas, såsom löylyn sanat (bad-ord), kateen sanat (ord mot afundsmän), kipusanat (ord mot smärtan), verensulku-sanat (blodstämningsord), lumous-sanat (tjusningsord) samt de blott i högsta nödfall begagnade hätä-sanat, nödorden m. fl.
4 En särdeles märkelig egenhet i den finska trolldomen är hänryckningen, bortdöendet, hvilket Finnen kallar »olla haltioissaanoriginal: haltiiossaan»,konsekvensändrat/normaliserat vara hos sin skyddsande; äfven »langeta loveen»,konsekvensändrat/normaliserat falla i remnan**)Lönnrot anser detta uttryck häntyda på en i remnan boende gudinna (Louhi) snarlik den grekiska Pythia. Denna förklaring bestrides af H:fors Mbl. 1843 N:o 10, som anser »langeta loveen» betyda ett försänkande i mellantillståndet mellan lif och död. Den sednare förklaringen har vida större sannolikhet., och »kuolla»,konsekvensändrat/normaliserat dö. I detta tillstånd är loihtia bortdöd från alla sinnliga intryck, han känner ej stygn, ej eld, ej stötar, och hans själ hämtar derunder visdom ur obekanta rymder. Man skulle mycket misstaga sig, om man ansåge detta bortdöende som ett bedrägeri, ehuru det väl stundom bedrägligt efterapats. En likartad dvala förekommer ej blott hos våra mindre bildade stamförvandter, utan ock hos otaligt många andra folkslag, hvilka civilisationen ännu ej aflägsnat från naturen, och är ett så tillräckligt bestyrkt faktum, att intet tvifvel kan uppstå om dess verklighet. Den anträffas under många former, äfven der ingen trolldom är i fråga, såsom i det underbara sjukdomstillstånd, hvilket man benämnt animal magnetism, somnambulism, under religiösa svärmerier m. m. Att denna dvala både inträffar sjelfmant och kan åstadkommas genom konstiga medel, är afgjordt. Mycket har man deremot tvistat, huruvida ett sådant tillstånd bör betraktas som en högre och fullkomligare utveckling af själsförmögenheterna, eller som en lägre och ofullkomligare. Här, i denna skymning mellan lifvets dag- och nattsida, som Lönnrot uttrycker sig, skönjas de yttersta conturerna af en obekant andeverld, oåtkomlig för den sinnliga erfarenheten och icke erkänd af det blott förståndiga tänkandet, men likväl öfverallt framskymtande som den namnlösa dunkla grund, i hvilken mången företeelse i lifvet finner sin enda tillfredsställande förklaring. Tydliga fakta, hvilka man förgäfves ville bortresonnera, tala likväl för den åsigt, att själen, under en sådan hänryckning lösgjord från en del af de sinnliga band, med hvilka den är fastknuten vid denna verld af skenbar verklighet, står i närmare samband med verldsanden och med ursprunglig klarsynthet ser igenom tingens ytor intill grunden. Måhända bör man derföre, såvida man erkänner en andeverld och ett omedelbart vetande, utan att förirra sig i labyrintherna af en dimdunklig mysticism, antaga, att hänryckningen kan vara och stundom är ett högre tillstånd, upphöjdt öfver den sinnliga åskådningen. Men att den vanligen, och särdeles i en finsk loihtias visioner, är grumlad af många befängda fantasier, kan likaså litet misskännas. Denna hänryckning tör äfven hafva föranledt den finska trolldomens första upprinnelse, emedan loihtias derunder inhämtade kunskaper sedermera antogos öfvergå äfven till det vakande tillståndet.
5 Folktron betraktade menniskolifvet såsom öfverallt utsatt för många faror. Onda andar, ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade öfverallt på menniskan och passade på tillfälle att skada henne; sjukdom och död voro ofta af dessa fiender henne påskickade. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; man kunde, förutom den egentliga besvärjelsen, äfven skydda sig medelst böner, offer, tjusning och amuleter, hvilka alla bibehållit sig intill denna dag. Bönen ställdes till Ukko, Luonnotar (naturens dotter), Noron neito (däldens jungfru), Mannun isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Ahti m. fl. och borde förrättas under vissa ceremonier. Däldens mö t. ex. anropades sålunda, att man lutade sig ned öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja ur golfvet och hukat sig ned öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet*)Dessa och flera andra uppgifter äro lånade från en af Doktor Lönnrot författad särdeles intressant afhandling »Om Finnarnes Magiska Medicin»,konsekvensändrat/normaliserat införd i Finska Läkare-Sällskapets Handlingar, Första Bandets tredje häfte..
6 Af Offer förekomma flera slag. Man afskrapade ärfdt guld eller silfver, man offrade nålar och slantar i källorna**)Denna vidskepelse, vördnadsvärd genom sin ålder och sin allmänhet äfven i hela den skandinaviska norden, brukas ännu. Förf. af dessa rader påminner sig som barn hafva offrat nålar och slantar i en källa midsommarnatten, i den dunkla föreställningen att dermed försona något okändt väsende, som annars kunde skada., mjölk och salt åt maahiset, tomtarne, metaller åt haltia, rådaren, när man kom till främmande ort. Tempel bygde ej Finnarne åt sina gudar; i heliga lunder, vid enstaka åldriga träd (pitämyspuut, karsikat) samt på dessa med stenar rundt belagda offerställen, hvilka ännu stundom anträffas, sökte man blidka den gudom, hvars vrede man fruktade, eller hvars bistånd man utbad sig.
7 Med tjusning (lumous, eg. döfning) sökte man att göra ett farligt ting, såsom bössor, knifvar, stenar o. m. d.och mera dylikt eller ett farligt djur, såsom björnen, vargen, ormen, getingen m. fl., oskadliga. Tjusningen är endast en egen art af besvärjelsen, dervid man först smickrar, se|7 4|dan hotar det farliga föremålet slutligen mot detsama anropar gudarnes bistånd.
8 Amuleter buros närmast kroppen eller i kläderna, för att skydda mot sjukdom, trolldom eller annan fara. Sådana amuleter voro fyrväplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, de dödas ben o. m. d., hvarförutom man förtärde ormkött, strök ormblod på kläderna, drog strumpor och skjorta afviga på sig, gick i början af en vandring utan att blinka, strök stjälspeck på boskapens horn, lät korna första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnkäpp, bakade deras hår i en s. k. karvakakku, som gafs åt de fattiga m. m. vidskepelse af många slag.
Notisen/artikeln ingår i HT 1/2 1845:|9 1|Den Finska Trolldomen.
IV.
(Se N:r 2, 4, 7).
1 Vi äro icke sinnade att följa den finska trollvisdomen genom alla dess former och afarter. Deraf blefve snart en bok, och denna bok åter skulle förutsätta en annan, som ännu icke är skrifven*)Biskop Agricola skref det första register öfver våra hedniska förfäders gudar. Hrr Lencquist och Ganander ökade detta register med flera bidrag af värde. Men någon systematisk framställning af ämnet har härintills knappt varit möjlig, i anseende till källornas ofullständighet., nemligen finska folkets och stammens gudalära. Ty den finska magin (trolldomen) och mythologin (gudaläran) äro så innerligt i hvarandra sammanflätade, att gudarne framstå som vise trollmän, och trollmännen som mäktige gudar. Utan sedan trolldomen i sin upprinnelse visat sig vara berättigad och fann såsom en nödvändig följd både af Finnarnes verldsåskådning och den natur, som omgifver dem; sedan vi sökt angifva dess hufvudformer, besvärjelsen och den skapande visdomen, dess yttre uppenbarelse i into, hänryckningen, och dess uttryck och medel i synty, sanat, amuleterne och hvad annat dertill hörer; inskränke vi oss till några ord om de sätt och skepnader, i hvilka den gamla trollvisdomen i våra dagar älskar att framträda.
2 Af de tvenne former, hvilka den moderna vidskepelsen hos andra folkslag uppsöker för sin tillvaro: spådomskonsten och andebesvärjelsen, har den förra ej fått fotfäste inom den finska trolldomen. I hela Kalevala finnes näppeligen spår till en enda profetia och äf|9 2|ven i sednare tider har den från Sverige hit omplanterade spådomskonsten icke velat slå rot inom den inhemska trollkunskapen, hvarföre sällan en renlärig tietäjä dermed befattar sig, utan öfverlemnar detta bestyr åt spåkäringar, ofta af svensk extraction. Andesvärjelser åter förekomma öfverallt i den finska trolldomen, ja utgöra dess kärna och älsklingsämne; men icke afsomnade andar och kropplösa spöken, utan lefvande naturväsenden frammanar besvärjaren*)I andra finska stammars magiska bestyr drifva äfven de dödas vålnader sitt spel.. Tron på spöken sammanhänger nära med tron på en odödlighet och återfinnes derföre i alla tider och hos alla folk, emedan aningen om ett lif efter detta hos alla genomskiner. Först der denna aning blifvit en visshet för tron, börja de rätt underbara och fullt begränsade andesynerna, och man kan derföre säga, att det är christendomen, som uppfostrat forntidens skuggor till bastanta spöken. Föreställningen om död och odödlighet var hos Finnarne under hedendomen ganska sinnlig; man synes hafva trott, att själen ännu någon tid efter döden vistas hos kroppen**)Samma tro förekommer ännu ganska rå hos Samojederna och är orsaken, hvarföre man lägger matvaror vid den dödes sida., men om dess vidare vistelseort visste man intet. Tuonela var endast Tuonis hem, och Tuoni sjelf var ingen Pluto, som i sin underverld församlade aflidna skuggor, utan en haltia, en genius, i hvilken man söktes gifva den kroppsliga döden form och gestalt, utan all sådan brokig utstyrsel, hvarmed Greker och Skandinaver, ja äfven den christna tron, smyckat döden och det tillkommande lifvet. Någon andebesvärjelse, i den mening vi tage den, synes derföre ej hafva förekommit hos våra förfäder***)Vipunen var visserligen död, när Väinämöinen väckte honom för att få de nödiga orden; men man erinrar sig att väckelsemedlet var en jernstör, som drefs i den dödes gap. Hvilken modern andebesvärjare skulle väl gå så handgripligt tillväga?, utan är, der den nu finnes, liksom mycket annat, ett verk af christendomen. Af sådan härkomst äro påtagligen kirkonväkit, kyrk-andarna, grafgårdsspökena, hvilka nuförtiden frammanas af trollkarlarne, och icke böra förblandas med maahiset, keiuiset, menningäiset och andra likartade varelser i den fordna folktron.
3 Spådomskonst, andebesvärjelse, stulna sakers upptäckande, samt öfverhufvud alla öfriga färdigheter, hvilka en trollkarl nuförtiden äger eller tror sig äga, äro likväl endast bisaker och ofta medel för den enda egentliga trollkunskap, hvilken ännu står i rop och anses äga något värde, nemligen den magiska läkarekonsten, botandet genom läsning, luvu. Sedan det högsta i forntidens trolldom, den skapande visdomen, gått totalt förloradt på samma gång som folktron i grund skakades och omsvängdes af christendomen, har den ännu qvarstående besvärjelsen, liksom fordom, sökt sitt högsta och egentliga mål i läkarekonsten, besvärjandet af de onda makter, som bereda menniskan sjukdom och nöd, stundom äfven dessa makters framkallande till en oväns förderf.
4 Med sjukdom förstodo Finnarne något utom menniskan lefvande ondt väsende, som vid tillfällen skickades att ansätta henne än in-, än utvärtes. Var ett sådant ondt påskickadt af en gud (jumalan tauti), så hjelpte deremot intet bot, den sjuke var tillspillogifven. Var det onda åter påkommet genom ovänners stämplingar (panenta tauti), så kunde det med all säkerhet läsas bort, endast man hade reda på dess ursprung (synty). Samma tro råder ännu i de flesta inre delar af landet.
5 Förberedelserna till kuren äro mångfaldiga, men alla särdeles hemlighetsfulla. Vanligen väljer man en uppvärmd badstuga och nattetid. Gångjernen smörjas för att ej gnissla, tak, väggar och lafva sopas och rensas från allt obehörigt. Derpå följa andra ceremonier, framför allt förberedande läsningar; det läses öfver vatnet, öfver bad-imman, öfver quasten. Nu kommer det vigtigaste, att utleta sjukdomens ursprung, som skulle ske med yttersta noggranhet. Har loihtia så noga reda derpå, att han kan säga: »kyllä sun sukusi tieän, tieän kaikki karvasikin» (nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig), då är visserligen ingen nöd med botandet. Men en del sjukdomar äro oförskämda nog att iakttaga en sorts krånglig incognito, och då gäller att uppräkna allt hvad man vet och icke vet om deras möjliga orsaker. Ofta skjutes skulden på Kalma, keiuiset, kirkonväkit, trollkarlar och afundsmän, berg, stenar och stubbar. Hjelper icke det, så skär loihtia ansenligt till och uppräknar alla fyra elementerna, då han något så när kan vara säker att ha påträffat det ondas hemort. Han vet åtminstone hvilken landsman sjukdomen är, men kan han uppgifva by och gård dertill, är det så mycket kraftigare. Stundom brukas ock att vid midnattstid gå i hvita kläder i kyrkan eller på kyrkogården och rådfråga andarne.
6 Vet nu loihtia sjukdomens ursprung, så tilltalar han den i stränga och skrytsama ordalag, besvär honom att bortvika och anvisar honom flera, visserligen mindre angenäma tillflyktsorter, såsom yttersta norden, Lappland, Rutjaforsen, bottenlösa vattpussar, menniskoätarnes hafsfjärd, Hiisis glödande kol m. m. Medelst kipusanat, som lästes vid smärtsama sjukdomar, förbannade man smärtan till Kipuvuori, som Ganander anser hafva legat i Kemi socken vid elfven. Midtpå berget uppsköt en högre topp, midtpå toppen stod ett litet hus, midt i huset var en källa, midt i källan en stor lefverfärgad sten och midt i denna sten en nio famnar djup håla. Kivutar, Tuonetar och Äkäätär, tre unga med vantar försedda mör, emottogo smärtorna, samlade dem i kopparskeppor, rensade, dryftade och sållade dem samt stekte eller kokade dem sedan i en jernpanna, hvarefter de gömde dem i hålan. Det var ett vackert godsint drag i finska lynnet, att just ett berg utsågs till smärtornas boning; ty hade man förvist dem till luft eller vatten, så hade fåglar och fiskar svårligen plågats, men stenen kunde ingen smärta känna.
7 Vill nu sjukdomen godvilligt bortvika, så erbjuder man honom artigt häst och släde, Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn. Visar han sig motsträfvig, så hotar man att klaga för hans far och mor, då han ej skall stå sig mer än jemt. Envisas han det oaktadt ytterligare, så utfar loihtia i stränga hotelser och griper slutligen till hätäsanat, nöd-orden, hvilka i sanning måste vara rysliga, när de uttalas under full into, medan fradgan står den talande kring munnen, ögonen stirra, håret reser sig och alla hans åtbörder likna en rasandes. Dessa nödord lyda ungefär så:*)Efter Lönnrot, likasom de flesta sednast anförda fakta. »fasta borgar med de|9 3|ras borggårdar rördes fordom, sjöarna skakade och kopparbergen skälfde, när Guds stund nalkades, Herrens timme var förbanden. Skall du, opåkallade icke röras, du stygga, ej bortvika? Nu är tiden att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör sig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda stygga rackan att upphöra med sitt bitande och gnagande och allt slags plågande.»
8 Stundom ber man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hämta läkemedel åt den sjuka. Äfven anropar man gamle Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, naturens och solens döttrar Luonnotar och Päivätär. Läsningen slutar merändels med en bön till någon af gudarne och derefter badas den sjuka på vanligt sätt. – Kurmethoderna voro för öfrigt mycket olika och läkemedel (voie, rasva), bestående i vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter, salvor, bränvin, salt, tjära m. m. föraktades ej alldeles, men ansågos erhålla sin mesta kraft genom läsningen. Stundom faller loihtia på knä och läser sina ord med mössan i hand. Stundom andas han på det sjuka stället, icke med sin anda, säger han, utan med Guds anda. Stundom blåser han tre gånger i den sjukas mun, näsa och öron. En annan gång förelägger han den sjuka att simma i en mot norden flytande ström, att dricka af dess vatten och kasta dryckeskärlet obesedt bakom sig, att midsommarnatten vältra sig i daggen på en kyrkogård, att gå tre eller nio gånger mot solen kring en kyrka m. m. De hemlighetsfulla strykningar, som brukas mot s. k. moderpassion m. m. äro allmänt kända.
9 Har nu trollkuren ordentligt för sig gått och sjukdomen det oaktadt ej vill gifva tapt, så är den en jumalan tauti och för till döden. Eller ock misstänker man någon trollskap (taiat, rikkeet), som icke är bortskaffad, såsom de dödas ben, den sjukas hår och annat, som blifvit nedgräfvet i granskapet och måste undanrödjas om kuren skall lyckas. Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuka, så fördes till honom något af den sjukas kläder eller andra tillhörigheter, hvaraf han trodde sig kunna utgrunda sjukdomens natur.
10 För att undvika vidlyftighet, skola vi framdeles endast anföra några märkeligare trolldomshistorier från närvarande tid.