1 Åbo Underrättelser, Suometar och Wasabladet hafva de sednare veckorna meddelat anteckningar om en oväntad mängd ännu qvarlefvande veteraner från det krig, som för femtio år tillbaka förändrade Finlands öden. Såvidt man härtills har sig bekant, torde antalet af de qvarlefvande uppgå till omkring femtio, högst sextio man af f. d. reguliera trupper, hvartill ännu kommer en och annan man af det fordna landtvärnet, hvilken genom erhållna blessyrer gjort sig förtjent att särskildt ihågkommas. Alla dessa äro gubbar, stapplande på lifvets sista trappa, från 67 till 88 år, nästan alla numera orklöse, fattige, hjelpbehöfvande, månge bland dem rotfattige eller annars med fattigmedel underhållne; en del pensionerade med några få rubel, och desse nästan mest att beklaga, emedan de för pensionens skull icke åtnjuta annat understöd af församlingarna. Kort sagdt, om det vore möjligt att på ett ställe församla denna sista qvarlefva af den tappra armé, som för femtio år sedan så ärorikt blödde för fosterlandet, skulle man hafva framför sig en syn, vid hvilken säkert intet fosterländskt öga blefve torrt och intet hjerta kallt. Men nu äro de spridde i aflägsna bygder, enslige med sina minnen och ärren af fordna sår, – oförstådde af yngre slägten, som berga sin tegar i fredliga tider – glömde af det land, för hvilket de blödt och som i sin fattigdom känner sig rikt genom arfvet af deras ära. Ett halft århundrade har snögat öfver de slagfält, på hvilka deras strider kämpades ut, och detta vingslag af tiden har bortsopat de menskliga lidelser, hvilka omgåfvo dem medan de stridde. Det är icke möjligt, att någon harm, någon fiendskap mer kan stå mellan dem och deras till hälften öppnade graf, eller missunna dem landsmäns erkännande; och likasom veteranen Stål med beundran talade om den tappre Kulneff, så skulle äfven hvarje man af ära i det fordna fientliga ledet utan tvekan räcka desse veteraner sin hand och säga med skalden:
»Föraktlig är den fege blott;
Åt honom ensam blygd och skam.
Men hell den man, som redligt gått
Sin krigarbana fram.»
3 Dock – under det att fosterlandet genom skaldens mun har inlöst deras ära åt sig till evärdelig arfvedel, har det förglömt att betala sin skuld till dem med ett ringa dageligt bröd. Det har låtit dem svälta och frysa, likasom de fordom svulto och fröso, på deras lagrar; tusende ögon, som smultit i tårar vid berättelsen om deras bragder, ha kanhända liknöjda sett den ene eller andre bland dem gå förbi, bortblandad i hopen af rotfattige gråhårsmän, som stapplat till kyrkan på vägen om söndagsmorgonen. Ty icke mången bland dem har, som veteranen vid »fänrikens marknadsresa»,konsekvensändrat/normaliserat utsträckt sin slitna hatt efter en allmosa vid vägarna. De flesta hafva tyste och obemärkte arbetat sålänge deras krafter räckt till och sedan, med deras lilla pension eller närmaste grannars nådebröd, dragit sig undan i torpen eller byarna, utan försök att påminna landet om att de ännu lefde. Det var först för mindre än ett år sedan subskriptionen för Lintunen erinrade om att han ännu hade vapenbröder i lifvet, fattige liksom han; och man begynte se sig omkring och bemärkte till sin förundran och blygsel, att ännu ett halft kompani stod oskördadt qvar som lefvande illustrationer till 1808 års sagor och tysta, men vältaliga vittnen till de följande tidernas långa glömska.
4 Enstaka insamlingar, konserter, gåfvor, lotterier m. m. ha alltsedan våren här och der skett till veteranernes förmån. När man vet huru under samma tid studentbyggnaden med ungefär samma medel lyckats erhålla vida rikare bidrag, vore man frestad att säga: landet har sett så mycket framåt, att det glömt att se sig tillbaka. Men två så olika mål måste vinnas med olika medel. Man trodde sig i början finna högst få att understöda. Ju flera gråhårsmän efterhand framträda ur skuggan, desto klarare blir det, att de enstaka spridda bidragen blifva fullkomligt otillräckliga och endast tjena till att genom någras understödande blott göra deras lott tyngre, till hvilka den sena hjelpen icke hinner.*)En varm förespråkare för veteranerne föreslår sednast i Å. U. bland annat äfven att studentqvartetten måtte uppträda för detta ändamål. Viljan saknas visst icke, men en ny konsert vore endast en droppe till för ett stort, ett allmänt behof.
5 Vi äro derföre, – i motsats mot andra, som endast rådfrågat sitt varma deltagande för de gamle kämparne, – af den mening, att enskilda insamlingar m. m. böra upphöra och någon större allmän åtgärd vidtagas, för att bispringa veteranerne, innan de nedgå i grafven.
6 Det är oss obekant, huruvida styrelsen, såsom landets naturliga målsman, funnit lämpligt att härutinnan taga initiativ. Åtskilliga formela svårigheter äro och att förutse, synnerligen derföre att så många bland veteranerne förlorat sina tjenstebetyg. Men om, jemte presterskapets intyg öfver god frejd, antingen edligt bestyrkt utsago eller trovärdige mäns intyg, att ifrågakommande personer verkligen tjenat vid uppgifna korpser, kunde anses tillfyllest uti hvad man bör anse såsom en hedersfråga, vore törhända största svårigheten dermed undanröjd. Hvad utgiften vidkommer, skulle en årlig gratifikation af 30 rubel per man – och dermed vore män af så små anspråk tarfligen hulpne – icke betunga statsverket med mer än 2 000konsekvensändrat/normaliserat, och, om något tillskott förunnades pensionerade officerare och underofficerare från samma tid, högst 3 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året; en utgift, som för hvarje år skulle minskas genom frånfällen och om få år efterhand upphöra. En sådan gratifikation torde då, i anseende till sitt ringa belopp, kunna utdelas utan afseende på om mottagaren förut uppbär pension eller icke; och ojemnheterna häruti tillkomme då andra insamlade medel att jemna med nödiga bidrag.
7 Ty här, såsom i annat, är det den enskildes pligt, att icke med armarna i kors vänta allt af styrelsen. I betalandet af en allmän hedersskuld vill hvarje rättänkande gerna i sin mån bidraga, och det beror endast på sättet att förena dessa bidrag, så att de, samlade, kunna något uträtta, i stället att, spridda som de härtills varit, gifva åt några få och lemna de öfrige utan understöd.
8 Vi våga ödmjukast hemställa, huruvida icke, med anledning af de femtio åren, en kollekt till förmån för 1808 års veteraner kunde nästkommande juldag i alla landets kyrkor uppbäras. Denna kollekt skulle finna öppna händer och hjertan. Den vore en sent betalad skuld; den vore en julklapp åt landets ära.
9 Fördelningen af de uppburna medlen kunde, efter infordrade noggranna uppgifter från presterskapet öfver de i hvarje församling qvarlefvande veteranerne, ske genom samma presterskap samt genom kommunernes fattigvård redovisas, ifall icke en kombination med möjliga anslag af statsverket gör ett ingripande af länestyrelserna häri nödvändigt.
10 Förslaget må gälla hvad det förmår; har också möjligen varit förut å bane vid stiftsstyrelserna, ehuru det icke blifvit offentligen uttaladt. På det ena eller andra medlet ligger icke så mycken vigt, som derpå att en nationalhandling af rättvisa icke uppskjutes tilldess att den kommer för sent. Nationerna kunna vänta; de åldras icke, ett sekel är för dem såsom ett år af menniskolifvet. Men sjuttio- och åttioårige män kunna icke vänta; medan deltagandet samlar det bröd som skall nära dem och den rock som skall kläda dem, kommer skördaren med sin lie och mejar den ena efter den andra från jorden, och den ena efter den andra går ohulpen bort med den sorgliga känslan att vara förgäten af sitt fädernesland. Hvad som skall göras för dem, det måste göras snart – ännu i detta år, medan tidens stora timvisare mer än annars pekar tillbaka på det förgångna. Hvad vore samtid och framtid, om de icke skulle hämta föredömen och lärdomar af de förgångna tidernas arf? Hvad vore nationerna, om de icke förstode att ära sig sjelfva i sina minnen? Och hvilka toma ord vore icke fosterlandskärlek och hjeltemod hos det slägte, som nu lefver och råder, derest det nöjde sig med att sjunga sägner öfver grafvarna, medan det lemnar sina qvarlefvande grånade kämpar åt armodet och åt glömskan!
11 Z. T.
12 Vi fortsätta nu, enligt uppgifter i ofvannämnde blad, en kort förteckning öfver de qvarlefvande veteranerne, såvidt man härtills om dem erhållit någon kännedom. Det är öfverflödigt att för hvarje af dem upprepa det stående intyget: fattig, orklös och sjuklig.
13 I Qveflaks lefver Anders Gyll, född 1774, reservkarl 1789, inskrifven i Vasa bataljon 1803; har deltagit i 13 affärer och fått kontusion. – I Lappajärvi: Maths Roth, f. 1783, stred vid Lappo i samma bataljon. – I Kurrikka: David Andersson Gren, f. 1781, hörde till Ilmola kompani samt var med vid Kauhajoki och Nummijärvi. – I Munsala: Peter Till, f. 1787, och Jakob From, f. 1782; voro inskrifne i NyCarleby kompani och stredo med Sandels brigad, bland annat vid Idensalmi, der Till blef sårad i venstra armen. Denne tjenstgör ännu som kyrkväktare i Munsala och har 6⅔ rub. i pension. – I NyCarleby socken: Samuel Appelberg, 82 år gammal, stred med landtvärnet vid Oravais. – I Pedersöre: Salm, f. 1788, hörde till Zidéns Vasagossar, har pension. – I Larsmo: Anders Käck, f. 1788, tjente i Mustasaari kompani, genomkämpade striderna i Savolaks; har närt sig som driftig fiskare och påminte, vid frågan om möjliga understöd, att hans kamrat Bly ej borde förglömmas. Elias Bly, f. 1783, stred likaledes under Sandels vid Pedersöre kompani; har sedan lifnärt sig som skomakare och åtnjuter, likasom Käck, pension, men har vägrat mottaga understöd af fattigvården. – I Kauhajoki lefde ännu 1856 en rotfattig soldat af Österbottens regemente vid namn Pahl. – I Uleåborg lefver f. d. korporalen Thomas Loo, som tjent under Sandels, är numera brandvakt och väktare vid häktet samt 74 år gammal. – Längre söder, i Pyhämaa qvarlefva Bång och Barth. Bång, nu omkring 80 år gammal, hörde till Svartholms besättning vid kapitulationen, var en tid krigsfånge i Petersburg och har sedan seglat på kofferdifartyg. Barth hörde till Gyllenbögels frikorps, var med till kampanjens slut och tjenade sedan 17 år som artillerist vid Wendes regemente i Sverige; ännu arbetsför. – I S:t Bertils: Gustaf Hjort, som, f. 1776, har deltagit i pommerska fälttåget och 1808 års krig, samt Abraham Friberg, som, f. 1782, tjente bland Sveaborgs besättning vid kapitulationen. – I Birkkala: Mårten Rakett, f. 1778, tjente vid Björneborgs regemente åren 1792–1809 och har deltagit såväl i pommerska fälttåget som i de flesta bataljer i Finland, utom den vid Virta bro; fått kontusion af en fransk kula, som vid Stralsund borttog hans hatt; har 5 rub. 75 kop. i pension. – I Ohrivesi: Henrik Mattsson Kortman, f. 1791, trummslagare vid Sääksmäki kompani; blef fången vid krigets början. – I nejden af Jyväskylä: Henrik Horn, f. 1783, tjente i Gustaf Adolfs sockens kompani och var med vid Sveaborgs kapitulation. – I Tammerfors: Gustaf Lindgren, f. 1790, artillerist på Sveaborg, uppsökte efter dess fall finska arméen i Lappo och deltog i alla dess öden till Torneå; tjente sedan 6 år vid finska jägarne och har sednast lifnärt sig som skomakare. I samma stad lefver Elias Rosenberg, f. 1788, trummslagare; deltog i kampanjen till Juli 1808, då hans kompani en natt blef öfverrumpladt och skingrade sig.
14 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 10/11 1858:|89 2|
Veteranerne.
(Forts. från N:o 83)
15 Från Tammela tillsändes oss benäget följande meddelande:
16 Af 1808 års män lefva i Tammela socken ännu tre gamla gubbar, nemligen f. d. soldaterne Flinck, Forsberg och Berg. Soldaten N:o 26 vid öfverstelöjtnantens kompani af Nylands infanteri Jakob Mattsson Flinck är född d. 24 April 1781 i Tammela, ingick i krigstjenst 1804; kämpade under 1808 års krig i striderna vid Pyhäjoki-Ypperi, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Alavo, Ruona och Salmis. Vid Siikajoki blef Flinck blesserad af en gevärkula i venstra benet strax nedanom knäet. Medföljde armén till Kalix, der han 1809 om våren hemförlofvades. Om hösten 1808 erhöll F. i Kronoby silfvermedaljen »för tapperhet i fält».konsekvensändrat/normaliseratF. åtnjuter sedan 1 Jan. 1817 från finska krigsmanshuskassan en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r, »emedan han tjent troget och väl i flera år samt uti krig blifvit blesserad».konsekvensändrat/normaliserat Såväl genom ett mycket svårt, vid Siikajoki affären ådraget brocklidande, som genom sin höga ålder, är den gamle knekten numera alldeles urståndsatt att lifnära sig och sin gamla bräckliga hustru*)Flincks hustru vore förtjent af en särskild uppmuntran, måhända från medicinalöfverstyrelsen. Gumman har nemligen i femtio år varit barnmorska samt, lycklig och tjenstvillig under denna långa praktik, förhjelpt omkring 700 små medborgare och medborgarinnor till dagsljuset..
17 Soldaten Johan Ferdinand Forsberg, Flincks sidokamrat, N:o 25, vid ofvannämnde kompani och regemente, är född i Tammela d. 28 Aug. 1783. Ingick vid 17 års ålder, år 1800, i krigstjenst; deltog 1807 i pommerska fälttåget, der han vid Stralsund af en gevärkula blef sårad i venstra sidans veka lif. Medan Flinck 1808 kämpade och blödde i Österbotten, nödgade ett oblidt öde Fbg, – som under resan till reg:tets samlingsplats, Helsingfors, å Thölö insjuknat i frossa – att tillbringa sin tid overksam på Sveaborg, dit han från Thölö sjukhus blifvit förflyttad. Han öfvervar Sveaborgs kapitulation och hemförlofvades. Från krigsmanshuskassan åtnjuter Fbg sedan 1 Januari 1846 en årlig pension till samma belopp som Flinck. Oaktadt sin höga ålder, är Fbg ännu en kry och arbetsför gubbe, men i högst fattiga omständigheter.
18 Den tredje qvarlefvande veteranen är f. d. soldaten Erik Berg, född den 13 Mars 1791. Tjente vid H. M. enkedrottningens lifregemente och (sedermera) öfverstelöjtnant Nordenstams kompani; stod under kriget på Sveaborg och öfvervar fästningens kapitulation. Berg förblef sedermera i svensk tjenst och deltog derunder i norrska fälttåget; afskedad 1820 från svenska armén, ingick B. sistn. år vid finska jägarne, der han sedan tjente intill 1827. Numera är också han i högst usla omständigheter, fattig och bräcklig. Åtnjuter sedan 1846 likaledes en pension af 5 rub. 75 kop. från finska krigsmanskassan, hvarjemte han uppbär ett ringa understöd af socknens fattigförsörjning.
19 För några år sedan funnos här flera gamla soldater från 1808, men de hafva redan gått hädan. Deras leder glesna dageligen. Ännu något år, och ingen finnes qvar, som kan tälja om våra »höga minnen».konsekvensändrat/normaliserat Måtte finska folket sent omsider afbörda sig sin 50-åriga tacksamhetsskuld till denna ringa qvarlefvande hjelteskara. Man har ordat om en nationalinsamling, och otvifvelaktigt vore väl detta sätt det ädlaste och för ändamålet mest fruktbärande. Må man blott hasta till handling. Ögonblicken äro dyrbara. Ännu någon tid, och hjelpen kommet för sent. – Vi yrka på det enträgnaste, att vid en stundande utdelning af understöd dessa tre hederlige gråe kämpar ej må glömmas, utan varda hulpne, ty de äro i sanning alla stadde i nöd och elände.
20 K. W. R.
21 Suometar, Åbo Underrättelser och Wasabladet hafva de sednaste veckorna meddelat om veteranerne ytterligare uppgifter, af hvilka vi här återgifva det hufvudsakliga.
22 I Virmo socken lefva tre gamla kämpar från 1808: 1) Henrik Fort, född 1779, gick 1801 i krigstjenst vid Åbo läns regemente, deltog i krigets början, men sjuknade i Helsingfors, blef der tillfångatagen och förd till Wiborg, hvarifrån han efter freden fick återvända till hemorten; har sedan lifnärt sig som landbonde och torpare; åtnjuter sedan 1847 en pension af 5 rub. 75 kop.**)Fattig och orklös. 2) Michael Hårdberg, f. d. 11 Juli 1783, ingick år 1800 under N:o 90 i Åbo läns regemente; deltog i tyska fälttåget och sedan i alla sitt regementes strider 1808 och 1809. Vid Salmela och Pyhäjoki fick han kulor genom hatten och vid Alavo renseln bortskjuten från ryggen, men för resten icke blesserad. Har 5 rub. 75 kop. i pension och lefver med skoflickeri**)Fattig och orklös.. 3) Matts Stålt, född d. 27 Dec. 1782, har varit dragon vid Vehmo kompani af Björneborgs regemente, men kan, såsom numera fullkomligt minneslös, ej redogöra för sina öden, utom att han deltagit i åtskilliga strider. Utan pension och högst fattig. – I Vehmo lefver Henrik Pihlgren, som 1808 vid 16 års ålder ingick bland Vegesacks frivillige samt var med vid Ala-Lemo, Nerpes, Lappfjärd och NyCarleby, efter hvilken sistnämnde strid han blef sjuk, flydde med flera andra öfver till Sverge och deltog ej sedan i kriget; är nu inhysing*)Fattig och orklös.. – I Solf kapell af Malaks lefver Matts Panter, f. d. 11 Mars 1785. Tjenade under N:o 4 vid Mustasaari kompani af Vasa regemente; deltog blott i en affär, vid Kuopio, blef der fången och förd till Petersburg. Tjenade sedan 6 år i ryska armén, hvarefter han återvände till hemorten och lifnärde sig redligen till sistl. vinter, då han var tvungen att anlita fattigvården; nu rotfattig och pensionerad med 5 rub. 75 kop. – I Terijärvi kapell lefver Anders Fox, f. 1779; tjenade i samma kompani som Panter. Har deltagit i nio bataljer, 7 i Savolaks under Sandels och 2 i Vesterbotten under Döbeln. – I Wasabladet nämnes, att understöd der blifvit insamlade åt fem förut ej uppgifne veteraner, nemligen Gustaf Grå i Kauhava kapell, en annan Grå i Laihela, Zachris Krohn i Jurva kapell samt Erik Slotte och Abraham Lantz i Mustasaari. – I Vichtis lefva tre veteraner: 1) dragonen Daniel Bild, f. 1779, gjorde hela finska kampanjen och återvände vid fredsslutet från Vesterbotten. Har uppehälle hos sin son. 2) Henrik Nord, f. 1783, låg med reserven i garnison på Sveaborg och återgick efter kapitulationen till fredligare värf. Har fått kontusion i knäet af en kanonlavett och ena örat i lås. Har 5 r. 75 kop. i pension och bor hos sin son, som är hemmansägare. 3) Henrik Johan Tvist eller Tallqvist, f. 1793, hörde äfven till reserven och Sveaborgs garnison. Hade samlat sig en liten sparpenning, men utlånat och förlorat den. Har 5: 80 i pension, men icke tak öfver hufvudet, är enögd, sjuklig och styf af ålder. – I Lappo af Åbo län lefver Johan Skarp, nu 77 år gammal. Ingick i krigstjenst 1799, bevistade pommerska fälttåget samt i 1808 års krig striderna vid Orimattila, Haistila, Revolaks, Brahestad, Lappo, Ruona och Alavo. Blef efter kriget torpare och är nu, jemte sin 80-åriga vansinniga hustru, i stort armod. – I Pelkäne lefva två veteraner: 1) Johan Juhl, f. 1777, ingick 1796 vid Tavastehus regemente. Var med vid Sveaborgs kapitulation, vandrade sedan efter finska armén och upphann den vid Alavo, der han 8 dagar derefter deltog i slaget; kämpade sedan vid Herranen i Virdois, vid Ruona, der skärfvan af en kanonkula sårade honom i benet, samtoriginal: sam vid Lillkyro, Oravais och Kelviå; följde slutligen hären till Vesterbotten och tog efter freden afsked. Har lefvat af jagt och af ett potatisland, som han åt sig uppgräftat; är ock ännu ganska kry. Genom nykterhet och arbetsamhet har han sparat hop en liten penning, men lodet vill ej mera träffa, och hans lilla pension förslår ej långt. Den andre veteranen heter Grip, men om honom saknas ännu detaljer. – I S:t Mårtens socken lefva tre: 1) Matts Andersson Wall, f. 1778, ingick i reserven kort före krigets utbrott och var med vid Sveaborgs kapitulation, hvarefter han fick afsked; numera torpare och fattighjon*)Fattig och orklös.. 2) Henrik Eskolin, f. 1787, ingick i landtvärnet 1808, deltog i flera skärmytslingar vid Vasa, flydde sedan öfver till Umeå samt deltog i striderna vid Säfvar, Ratan och Hörnefors. Numera blind*)Fattig och orklös.. 3) Gabriel Lindroos, f. 1788, ingick 1807 i reserven och tjenade på Sveaborg under Döbeln. Var sedan soldat i Bjerno kompani, deltog i affärerne vid Kalajoki, Säfvar, Ratan och Hörnefors, der han erhöll tapperhetsmedaljen. Har upparbetat på arrende ett militieboställe och åtnjuter ingen pension. – I Orihvesi lefver Elias Rothqvist, f. 1789, tjente vid reserven af Tavastehus jägares lifkompani, var med vid Sveaborgs kapitulation, uppsökte derefter finska armén i Österbotten och stridde, bland annat, vid Alavo och Ruona. Har en liten pension*)Fattig och orklös.. – I Pyhäjärvi kapell af Vichtis lefva tre: 1) Gustaf Ahl eller Ahlqvist, f. 1785, reservkarl vid Nylands infanteri, var med på Sveaborg vid kapitulationen och fick gå utan afskedspass. Var före och efter krigstjensten byskomakare och har sedan 1844 en pension af 5: 75*)Fattig och orklös.. 2) Gustaf Roos, f 1785, hade under kriget samma öden som den föregående, men har ingen pension. Var en tid torpare, numera inhysing, i stor nöd*)Fattig och orklös.. 3) Michael Rosenlöw, f. 1779, korporal vid Tavastehus jägare, efter afskedet skogvaktare å Nyhkälä kungsgård, sysslande med jordbruk och svarfveri. – I Saarijärvi omtalas Henrik Udd, omkr. 90 år gammal, nu torpare och med en liten pension af kronan. Hans krigarebana okänd. – Å. U. beräkna de härtills kände veteranernes antal till 118.
23 (Fortsättes.)
24 Suometar och Åbo Und:r äro, som vanligt, mäkta obegripliga, när det gäller Hfors Tidningar. S:tar berättar för sin publik att H. T., »unhottaen kansamme arvon ja osotettavan kiitollisuuden tunnon», föreslagit – att jaga veteranerne på porten, skulle man tro? – nej, att staten måtte hugna dem med ett understöd och folket med en julgåfva. Å. U. åter finna förslaget om »enskilda insamlingars upphörande» »i hög grad tadelvärdt, så länge man icke har desto säkrare hopp om ett understöd af staten»; och tillägga: »Meningen kan väl icke vara att vilja afkyla intresset, för att låta de gamle vänta på betalningen af finska folkets »hedersskuld» ännu till »efter femtio år».konsekvensändrat/normaliserat – Värdaste hrr kolleger, är detta sundt förnuft? Måste vi för tredje gången upprepa våra ord i N:ris 83 och 86? På förra stället säges: »Ju flera gråhårsmän efterhand framträda ur skuggan, desto klarare blir det, att de enstaka spridda bidragen blifva fullkomligt otillräckliga och endast tjena till att genom någras understödande göra deras lott tyngre, till hvilka den sena hjelpen icke hinner. Vi äro derföre o. s. v. – af den mening, att enskilda insamlingar böra upphöra och någon större allmän åtgärd vidtagas, för att bispringa veteranerne, innan de nedgå i grafven.» I N:o 86 upprepas ungefär detsamma. Är det klart eller hur? Och likväl framställes detta, jemte den föreslagna kollekten, som pligtförgätet emot vårt folk och i hög grad tadelvärdt. Det kan vara ganska likgiltigt hvad besagde hrr kolleger om oss förmena; men ömkligt är det att se en stor allmän fråga nedsuddas med futtigt partikäbbel. Samla då, – vi önska ej bättre, – allt hvad samlas kan; vi äro med om alla ärliga medel; men samla icke mera åt en och en eller några få, utan samla åt alla, ty endast derigenom kan denna insamling få en nationel betydelse och blifva ett allmänt erkännande af en allmän skuld.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/11 1858:|92 2|
Veteranerne.
(Forts. från N:o 89.)
25 Red. har åter haft nöjet mottaga tvenne här nedan intagne korrespondenser i detta ämne och upprepar sin anhållan om vidare meddelanden.
26 1808 års män. Undertecknad, som i Maj tillträdt sin befattning härstädes, har nu nyligen erfarit, att trenne nedannamngifne män, som deltagit i 1808 års krig, ännu lefva i denna socken. De hafva alla blifvit under kriget värfvade och säga sig hört till v. Fieandts korps samt bevistat slagen i Perho, Karstula och Kaukobro i GamlaCarleby socken. Efter kriget säga de sig blifvit bortviste (bortkörde) utan att erhålla något afskedsbref. Desse tre äro: 1) Erik Pamp, född ¹²⁄₇ 1775, nu beboende ett torp, som förvaltas af en hans son och återgår under hemmanet efter hans död; lider icke just brist på det nödvändigaste. 2) Jacob Eriksson Hjerp, född ¹⁶⁄₇ 1774, är, liksom den förenämnde, innehafvare af ett torp och i samma omständigheter. 3) Michel Nord, född ²⁹⁄₉ 1774, är nu rotfattig, ägande ingen den ringaste annan tillgång. Han har fått kontusion i ena knäet vid Karstula affären, hvaraf han alltsedan haft mehn. Jag har nämnt dessa tre efter de namn, som de fått då de blifvit inskrifne i rullorne, men de två förste benämnas här i kyrkoböckerne efter deras innehafvande torp. Erik Pamps torp heter Vähäkangas, under N:o 7, Hilli, i Välikylä by, och Jacob Hjerpes torp Korkiala under N:o 3, Karhulahti hemman, i Ruotsala.
27 Kelviå d. 9 Nov. 1858.
28 L. M. Castrén, pastor.
29 Tillkommer: Johan Eriksson, som säger sig blifvit kallad i ledet Hukli, född ¹⁸⁄₆ 1783, har under kriget blifvit värfvad, som de förestående, bevistat affärerne i Perho, Lintulaks, Karstula, men icke vid Kaukobro; har äfven hört till Fieandts korps. Han vistas i Ullava kyrkogäll af detta pastorat, har något litet sytningsmark och bor tillsammans med sin son, som är smed; äger således sin nödtorftiga utkomst och är dessutom grafgräfvare.
30 L. M. Castrén.
31 Veteraner från 1808. Inom Sääksmäki socken torde blott tre af dessa grånade krigare, som i striden för ett älskadt fädernesland utgjutit sitt blod, ännu lefva. Dessa äro f. d. reserven vid Tavastehus infanteriregemente N:o 21 Matts Berg, född den 24 Oktober 1784 å Rapola gård i Sääksmäki, hvarest Bergs fader, som varit antingen sergeant eller korporal i svensk tjenst, innehade något slags befattning. Matts Berg, som ville följa sin faders exempel, ingick vid 21 års ålder i tjenst vid Sääksmäki kompani samt beordrades vid krigets utbrott till Sveaborg, hvarest han, vid ett vaktombyte, erhöll en icke farlig kontusion af en förlupen kanonkula, hvilken äfven tillskyndade löjtnant Boisman en så stark kontusion att denne föll omkull, dock utan vidare följder. Vid Sveaborgs kapitulation hemförlofvades Berg, jemte andra olyckskamrater, men föredrog då att icke mera pröfva krigslyckan, utan begaf sig hem, hvarest han begynte försörja sig, hustru och barn med murarearbete, hvilket handtverk han lärt sig vid reparationen af de skador, som fiendens kulor då och då tillfogade fästningsverken. Årens tyngd samt bekymrens mängd hafva gjort mannens af naturen resliga figur lutande och nedböjd, der han nu vandrar på grafvens rand. Sista somras öfverfölls han dessutom af ett slags medvetslöshet, som under flera timmar beröfvade honom sina sinnens bruk och af hvars följder han ännu stundom säger sig hafva en känning i hufvudet. Han uppbär af höga kronan en årlig pension af 5 rub. 75 kop., hvilket dock är alltför otillräckligt för hans uppehälle, helst han numera är urståndsatt att med något slags arbete förtjena sitt dagliga bröd. Af sitt chefskap minnes han ännu en kapten Nordenswan. – Den andre af de härstädes ännu lefvande veteranerne är soldaten N:o 17 Johan Larsson Holm, vid krigets utbrott 1808 hörande till Sääksmäki kompani af Tavastehus regemente. I likhet med Matts Berg, beordrades äfven Holm till Sveaborg; men efter kapitulationen begaf han sig till armén i Österbotten, hvarest han äfven skall hafva deltagit i flera träffningar. Vid krigets slut återvände Holm till Sääksmäki och blef torpare under Liuttula rusthåll, hvarest han ännu lefver med sin hustru, ehuru torpet nu är i en annans våld. Född år 1783, har han, med en af naturen stark konstitution, dock känning af åren. Af staten njuter han, ins. veterligen, icke understöd, ehuru han nog i sina torftiga omständigheter vore högeligen i behof af detsamma. – Den tredje veteranen är f. d. jägaren Anders Pard, född den 28 Juli 1779. Under sista finska kriget 1808 deltog han i de flesta träffningar, åtföljde armén till Sverige och blef vid krigets slut hemförlofvad. I hans pass, undertecknadt af general Gripenberg, står att Pard blifvit sårad, men när och hvar är icke uppgifvet. Såvida ins. har sig bekant, njuter icke heller Pard någon pension, utan försörjes på socknens fattigkassas bekostnad. – Då finska folkets tacksamhet mot dem, som för landets ära utgjutit sitt blod, snarligen torde yttra sig i något understöd, har ins. genom dessa meddelanden allenast velat fästa landsmäns uppmärksamhet vid dessa kämpar, som snarligen torde nedstiga i grafven och hvilka man derföre gerna ville unna helst någon glädje och lisa i deras sorgliga lefnadsafton.
32 Sääksmäki den 14 Nov. 1858.
33 K. B.
34 Följande veteraner nämnas af tidningarne Åbo Underrättelser, Hämäläinen, Wiborg och Sanomia Turusta:
35 I Säkylä socken lefver Johan Artig, som, född 1780, deltagit både i pommerska och 1808 års krig. Han har bevistat nio drabbningar, hvaribland han anser Stralsund, Lappo och Juthas ha varit de hetaste. Vid Lappo sårades han i hufvudet, men läktes och stridde till krigets slut i Eura kompani af Björneborgs regemente. Är nu sedan 18 år blind, har 6⅔ r. nominelt silfver i pension och understödes af sin son, en fattig socknehandtverkare.
36 – I Hvittis lefva 3 veteraner: 1) rustmästaren vid Björneborgs reg:tes rusthållsbataljon Gustaf Bertel Dahlman, född 1790, var med vid Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Kauhajoki, Lappfjärd; togs tillfånga i Nederkalix; återvände efter freden till hemorten; gick 1810 i svensk tjenst som fältväbel vid Vestgötha-Dalreg:tets lifkompani samt återvände 1826, efter pardonsplakatet vid H. M. Kejsar Nikolais thronbestigning, för andra gången till hemorten. Är nu rotfattig. 2) Anders Brand, f. 1787, tjente vid major Mannerstråles kompani af Jägerhorns regemente; har fattigunderstöd. 3) Matts Årlund, f. 1780, dragon vid rusthållsbataljonen och öfverstelöjtnantens kompani; sedan torpare. – I Vambula lefver Henrik Sahlsten, f. 1783, hörde till öfv.löjtn. Conradis kompani af enkedrottningens lifreg:te och var med vid Sveaborgs kapitulation. – I Kauvatsa lefva tvenne: 1) Jonas Holm, f. 1781, tjenade »ärligt och troget» i 5½ år vid andra majorens kompani af Björneborgs reg:te; kämpade vid Lappo, Kauhajoki och Mettälä, blesserades två gånger, har 6⅔ rub. i pension och bor i egen stuga. 2) Henrik Lamm, f. 1788, kompanikamrat till Holm; stridde vid Mettälä; har ingen pension och bor, under stort armod, i egen stuga med sin hustru och en sjuklig son. – I Alavieska lefver Mårten Walin, f. 1778, ingick 1808 vid Vasa bataljon; stridde vid Pelgjärvi, Idensalmi och Skellefteå, der han sårades i foten, som ännu har fel deraf. Blef derjemte fången. Har 5: 45 i pension sedan 1846 och har lifnärt sig med att göra s. k. näfverkontar. – I Pielavesi lefver Henrik Feldt, f. 1785, ännu kry och hurtig; bär tapperhetsmedaljen för affären vid Pyhäjoki, der hans högra fot genomborrades af en gevärskula. Var dessutom sjuk i rödsot, men gick ej på lasarettet, utan raglade efter armén och stridde ännu vid Karstula. Fieandt vitsordar hans utmärkta tapperhet, och Feldt påstår att inga kulor beto på Fieandt. Lefver nu med sin hustru på ett litet torp och har en obetydlig pension. – I Hausjärvi lefva tvenne: 1) Erik Hjelte, f. 1782, ingick 1805 i Tavastehus jägarereg:te, tjente »ärligt och väl» i 4 år samt stridde vid Okerois, Ypperi, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Alavo, Etseri och Ruona, der han blesserades i handen. Erhöll 1839 5: 91³⁄₇ i pension; är nu sjuklig, orklös och åtnjuter fattigunderstöd. 2) Michael Stark, f. 1784, ingick 1805 som reserv vid Vesilaks kompani af Björneborgs reg:te, tjente på Sveaborg och fick efter kapitulationen begifva sig hem. Har sedan, med 5: 75 i pension, nu i 45 år funnit det vänligaste stöd hos öfverjägmästaren Granfelt på Ryttylä, först som torpare, sedan som drängfogde, sist som rieldare, men är nu bräcklig af ålder och har en sjuklig hustru. – I Hattula lefva tre: 1) Isak Skön, f. 1783, tjente vid Hattula kompani af Adlercreutz' reg:te på Sveaborg; nu ledbruten och blind; har sedan Jan. 1857 5: 75 i pension och är fattighjon. 2) Henrik Ulf, f. 1786, tjente vid T:hus kompani af nämnde reg:te och var äfven på Sveaborg, der han blesserades i underlifvet vid aflossande af en kanon. Har 8: 75 i pension. 3) Erik Borg, f. 1785, deltog med T:hus jägare i striderna vid Okerois, Kuortane, Nerpes och Siikajoki; nu fattighjon. – I Nerpes lefver Johan Roos, född 1785; (se föreg. N:r).
37 I Å. U. läses en biografi öfver numera i Jakobstad bosatte löjtnanten Berndt Schauman, f. 1786 i Nousis. Löjtnant S., hvilken 1803 antogs till volontär vid Åbo läns reg:te, deltog med fänriks grad i hela 1808–1809 års krig och var med i 18 större och mindre strider, utan att blifva blesserad; återvände efter freden till hemorten och erhöll 1810 afsked med löjtnants grad, hvarefter han ingick vid nämnde reg:tes uppbördsverk.
38 (Fortsättes.)
39 I Åbo blir den 24 November en lotterisoiré till förmån för veteranerne. Annonsen om lotteriet är undertecknad G. Ph. Armfelt, och gåfvorna emottagas af fruarna Bergenheim, Renvall, Thomé, Lundström och Willenius. Vid soirén inbjudes publiken till en tafleexposition à 10 kop. och en barntheater à 25 kop. Lotterna kosta 20 kop. Fruntimmersföreningen i Åbo, hvilken ämnade arrangera ett lotteri dels för samma ändamål, dels för studentbyggnaden, har afstått från förslaget. – I Uleåborg och Kuopio har samlats för veteranerne. I Tammela socken har man beslutat taga en närmare vård om de der lefvande. – Här i Helsingfors har man ej varit så overksam, som S:tar befarat. Finska gardets officerskorps har tagit ett initiativ, värdigt dess plats i nuvarande finske krigares främsta led, och dess uppmaning har beredvilligt följts af landets flesta öfriga officerskorpser. Ett förslag har äfven blifvit enskildt framkastadt, att hvarje värfvad eller indelt finsk bataljon skulle, som aktade pensionärer, som gamla farbröder, mottaga och försörja några bland närmare vistande fattiga veteraner, som sakna egen bostad eller annars vore hugade att ännu engång inskrifvas som hedersledamöter i rullorna. Förslaget är utmärkt vackert och allsicke outförbart. – Ryktevis omtalas äfven en möjlighet att förhöja veteranernes nuvarande pensioner. Kort sagdt, de gamle kämparne begynna dock nu att komma i åtanke. Men enhet i åtgärder är nödvändig.
40 Blir någon allmän samling? Blir någon allmän kollekt, der den minste såväl som den störste, den fattigaste såväl som den rikaste uti landet kan gifva sin skärf åt tapperheten, minnet och äran, på den dag, när den frommas hand icke ens glömmer sparfven på taket? Vi veta ej om så sker, men vi ha sett, att man velat gifva kollekten sken af en allmosa. Hvarföre så? För det att med håfven uppburits kollekt för ortens fattiga. Men med håfven har äfven uppburits kollekt för missionsverket. Var detta en allmosa? Nej, skilnaden är lika stor, som mellan ett allmänt mål och ett enskildt. Sjelfva kopparslanten i den fattigaste inhysings hand känns tung som ett guldmynt, när han vet att han ger den för samma sak som hela hans folk. Och nationer ge inga allmosor, allraminst åt sin ära. Hvad de än må gifva, och huru de än må gifva sin gåfva, endast den gifves af fullt hjerta – i tiggarepåsen faller den aldrig.
Notisen/artikeln ingår i HT 27/11 1858:|94 2|
Veteranerne.
(Forts. från N:o 92.)
41 Angående veteranernes antal ha vi denna gång att meddela nya upplysningar, som måste synas desto mera öfverraskande, när man erinrar sig, att ingen af desse kämpar är yngre än 66 eller 67 år, men månge bland dem öfver 80, några ända till 90 år gamla och derutöfver.
42 Enligt pålitliga uppgifter, som red. varit i tillfälle att förskaffa sig, skall antalet af de pensionsbref, dem kejs. senaten från 1812 intill slutet af 1857 låtit efterhand utfärda för afskedade korporaler, soldater, jägare, dragoner, båtsmän, volontärer och reserver vid de år 1809 upplösta värfvade och indelta land- och sjötrupperna i Finland, dels å understöd i första klassen, dels å förhöjda pensioner i högre klasser, uppgå till flera tusende.
43 Största delen af dessa pensionstagare har visserligen under så många års förlopp gått ur tiden, och med full säkerhet kan ej på ziffran uppgifvas, huru många bland dem tilläfventyrs ännu lefva. Emellertid upptaga de från kronofogdarne i länen insända förteckningar namnen på 287 af nämnde pensionerade krigsmän, hvilka vid uppbördsstämmorna i början af innevarande år anmält sig och lyftat sina understöd, nemligen: i Nylands län 32, i Åbo län 86, i Tavastehus län 72, i S:t Michels län 48, i Kuopio län 8, i Vasa län 35 samt i Uleåborgs län 6.
44 Otvifvelaktigt måste dess utom bland pensionstagarne finnas några, som för sjukdom eller annat hinder ej kunnat infinna sig vid uppbördsstämmorna, utan först sednare uttagit de dem tillfallande understöd.
45 Och besinnar man, att sedermera flera, under loppet af 1858 pensionerade veteraner tillkommit samt att, utom alla dessa, i landet finnas många afskedade krigare från 1809, som, i saknad af nödiga betyg, eller för ortens aflägsenhet, eller af andra orsaker, icke varit i tillfälle att göra sin rätt till allmänt understöd gällande – hvilket isynnerhet torde vara fallet uti de norra länen, der jemförelsevis få anmält sig – så finner man af allt detta, att de qvarlefvande veteranernes antal måste vara betydligt talrikare, än man af de härtills i tidningarna meddelade uppgifter kunnat förmoda.
46 Sjelfva döden har glömt dessa män från fordom. De hafva kämpat sig genom tidernas brist och vedermödor lika segt, som de i sin styrkas dagar veko för deras öde i striderna; hvarken slagfälten, eller lasaretterna, eller bristen, eller sorgen, eller 1809 års vinterköld ha förmått bryta deras lifskraft; män som, dignande af sina sår, för femtio år sedan icke troddes lefva till morgondagen, stå upprätt ännu och förvåna sitt land med att ännu lefva. Deras fälttåg genom lifvet är icke slutadt än; deras konvention i Kalix, deras fred i Fredrikshamn är icke undertecknad ännu af den högste öfverbefälhafvaren. De vänta ännu en tapperhetsmedalj, hvarpå de hafva grundade anspråk, nemligen landsmäns hågkomst och erkännande, och först sedan de erhållit den, skola de sluta den enda fred, som på jorden är evig.
47 Det bör anmärkas, att, förutom, ofvannämnde pensionerade 1808 års män, ett stort antal af deras qvarlemnade enkor likaledes åtnjuta understöd af kronan, hvilka enkor icke ingå i ofvan anförda zifferuppgifter.
48 Kronofogdarnes åberopade förteckning upptager veteranernes namn, den korps der de tjenat, deras nuvarande vistelseort (häradet) och pensionsbrefvens datum, men hvarken deras ålder eller fordna lefnadsöden.
49 För öfrigt lära numera noggranna uppgifter om de qvarlefvande veteranerne blifvit genom guvernörsembetena hit infordrade, hvarföre det ej torde länge dröja, innan hela antalet blir kändt.
50 Om nu, som troligt är, vidpass 400 veteraner eller några deröfver återstå, så blir det klarare än någonsin, att de enskilda bidragen ej kunna uppsöka en och en, utan nödgas förena sig, för att åstadkomma ett understöd, som i någon mån kan hinna till alla. Ej heller kan det numera gerna blifva fråga om att underhålla veteranerne med enskilda bidrag. Denna mera ekonomiska sida af saken måste öfverlemnas dels åt krigsmanskassan genom förhöjda eller nya pensioner, dels åt kommunerna, som gjorde väl uti att följa Tammela sockens vackra exempel och frivilligt, icke som en börda, icke som en vanlig fattigbeskattning, utan som en gärd af sin fosterlandskärlek, taga en närmare vård om sina gamle krigare. Hvad för öfrigt, på ett eller annat sätt, för veteranerne insamlas, det tillfaller dem som en särskild gärd af landets hågkomst, ett aktnings- och tacksamhetsbevis, en erinran om de femtio åren, ett handslag vid grafvens bredd, hvilket säger till dem, att om de än sjelfva åldras och dö, skola deras bragder lefva som en evärdelig arfvedel för äran och minnet. Det skall bli för de gamle kämparne en mensklig hugnad att icke mera behöfva lida brist på sin ålderdom, men det skall glädja dem än mer att veta sig ihågkomne af sitt land, icke som fattighjon, utan som blodsvittnen ifrån dess sista strid. Och att hedra dem, att hedra sina ärofulla minnen, det är för hvilket land som helst att hedra sig sjelf.
51 Korrespondens från Jokkas:
52 Då genom tidningarne uppmaningar utgått att med något understöd ihågkomma de ännu qvarlefvande krigsmännen från åren 1808 och 1809, utbeder sig undertecknad att få till allmänhetens deltagande anmäla följande inom Jokkas församling qvarlefvande män från sagde minnesvärda tid:
53 Volontären vid arméns flottas Savolakska afdelning Jeremias Pöntinen eller Bark, född 1785, illa sårad vid Lintulaks, så illa, att man måste förvånas att han kunnat lefva så länge.
54 Jägaren vid Savolaks jägareregemente Thomas Immonen eller Dag, född 1776, skall varit vid Dunckers kompani och bevistat hela finska kriget.
55 Jägaren vid samma regemente Jacob Rouhiainen eller Vid, född 1783, bevistade äfven, såvidt jag erfarit, hela kriget.
56 Artilleristen vid Savolaks-brigadens artillerikompani Johan Tirronen eller Larm, född 1784.
57 Artilleristen vid samma kompani N:o 66, Petter Leskinen eller Pihl, född 1787, uppgifver sig bevistat elfva bataljer: vid Kyröpelto, Ruona, Franzila, Revolaks m. fl. Hemkom från Torneå.
58 Artilleristen vid samma kompani Erik Pasanen eller Såbel, född 1783, säger sig följt med ända till Umeå. Dessa tre tjente under dåvarande kaptenen, sedermera landshöfdingen von Born.
59 Reserven vid Savolaks infanteri Adam Hartikainen eller Låck, född 1784, bevistade kriget först under Törne vid Varkaus, sedan under v. Fieandt på Lintulaksvägen; kom hem från Umeå.
60 Alla dessa erhöllo väl i början af detta decennium pensionen förhöjd till 8 rub. 30 kop. silfver om året, men detta förslår ingalunda ens till bröd, då spanmålen här nu kostar omkring 7 rubel tunnan, och af dem alla finnes ingen, som sjelf äger något att lefva af. Endast Pöntinen och Tirronen hafva söner, som vårda sig om dem, dock fattige. De öfriga måste snart, såsom redan varit fallet med par andra aflidne veteraner, skötas af fattigvården och hafva lefvat af det ringa arbete de förmått och den hjelp medlidsama menniskor gifvit dem. Immonen har ock ogifta döttrar, som skött honom. Finge de helst 20 rubel om året, så kunde de här å orten sluta sina få återstående dagar utan att lida brist. Jokkas den 15 November 1858.
61 M. E. Alopæus. Kyrkoherde.
62 – En veteran. (Korresp.). I Nedervetil kapell af GamlaCarleby pastorat lefver ännu en af 1808 års krigare vid namn Elias Passlin. Född 1785, trädde han i krigstjenst året före krigets utbrott och tjenstgjorde sedermera under detsamma såsom soldat vid Björkstens kompani samt deltog, enligt egen uppgift, i striderna vid Pyhäjoki, Siikajoki, NyCarleby och Lappo. Vid krigets slut ännu helt ung, var han på arbetsförtjenst, än i Helsingfors, än i Uleåborg, och med sina derunder gjorda besparingar var han i tillfälle att bygga sig en stuga och köpa ett obetydligt potatesland, som nu, jemte en pension af 5 rub. 75 kop., lemnar honom på hans bräckliga ålderdom en högst knapphändig bergning.
63 I Åbo Underrättelser N:o 91 omtalas följande veteraner:
64 Af 1808 års män lefver i S:t Marie sockensHallis byDaniel Danielsson, såsom soldat kallad Forsström, född 1777 i Virmo; tjente såsom dräng i S:t Marie, då han vid 18 års ålder ingick såsom soldat vid Åbo läns regementesoriginal: regemnetes 1:sta kompani under kapten Pelander; var 1807 med vid Stralsund, då det stormades af fransmännen och bevistade tyska kampanjen i tre månader. I finska kriget deltog han i slagen vid Orimattila, Pyhäjoki, påsklördagen, der öfverste Flemming blef skjuten, Siikajoki, annandag påsk, i GamlaCarleby socken på Kukkoneva, samt i Karstula; öfvervintrat i Torneå, vid kapitulationen i Kalix frigifven, hvarefter han vandrade hem. Åtnjuter nu en pension af 5 rub. 75 kop.; är icke sårad, men numera temmeligen orkeslös och fattig.
65 I Raumo pastorats landsförsamling lefva ännu två veteraner ifrån 1808: 1) Anders Gren, född 1781; ingick 1805 i krigstjenst vid Letala kompani af Åbo läns reg:te samt deltog i såväl pommerska som ock 1808 års krig, i hvilket sednare han bevistade slagen vid Siikajoki, Tammerfors och Umeå. Åtnjuter ur finska krigsmanshuskassan en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r. Den gamle soldaten har ännu god helsa samt genom sparsam lefnad sitt dagliga bröd, ehuru torrt och knappt. 2) Axel Bahl, född 1786; antog vid början af 1808 års krig tjenst vid Vasa reg:te samt deltog i slagen vid Kuopio, Pulkkila och Idensalmi. Å sistnämnde ställe af en gevärskula blesserad i venstra handens fingrar, då han upplyftade handen för att ladda sitt gevär, samt kort derpå af en annan gevärskula skadad i högra sidan af veka lifvet, låg han sedermera sjuk i Haukipudas och Ijå samt återvände efter tillfrisknandet till hemorten. Den gamle knekten är numera bräcklig och orklös, åtnjuter ingen pension, utan underhålles helt och hållet af församlingens fattigkassa. I händelse af blifvande utdelning|94 3| af understöd åt veteranerne ifrån 1808 års krig, anhålles allraödmjukast att dessa tvenne ej må förglömmas.
66 Mauritz Ljungberg.
67 Anm. Julkisia Sanomia meddela i alfabetisk ordning de härtills kända veteranernes namn och ålder samt den korps, der de tjenat.
Notisen/artikeln ingår i HT 15/12 1858:|99 2|
Veteranerne.
(Forts. från N:o 94.)
68 De sednare veckorna ha både Åbo och Helsingfors samlat för veteranerne. Man säger, att en centralkomité bildat sig i Åbo för mottagande och utdelande af understöden för hela landet, men till dato är detta endast ett rykte. En sådan föreningspunkt – och hvarföre icke så gerna i gamla Åbo? – är ock oumbärlig, derest icke hela samlingen skall förlora sin nationela betydelse och nedsjunka till blott lokala allmosor. Att styrelsen icke kan besväras dermed, bör tagas för afgjordt, så mycket mer, som dess deltagande har sin form, sitt sätt, nemligen pensionerna, då deremot den frivilliga enskilda gärden bör gå sin väg och förenad uttrycka folkets erkänsla. Vi upprepa derföre ännu en gång, att alla enskilda insamlingar för en eller några veteraner förfela sitt nationela syfte och att en föreningspunkt bör finnas, för att låta allas gärd komma alla till godo.
69 Vi nämnde förut, att fråga numera ej kan blifva om att underhålla veteranerne, sedan deras antal visat sig vara så stort. Sådant vore ock, rätteligen taget, ett förnärmande af kommunernas hederskänsla. Eller hvilken socken i Finland ville väl anses så fattig, så tacklös, så pligtförgäten att den ej af varmt och godt hjerta ville frivilligt betrygga några gubbars få återstående dagar – de få af fäderneslandets fordne tappre blodsvittnen, hvilka hvarje socken ännu har den äran att räkna som sina? Vi ha nämnt Tammela sockens föredöme. Ett dylikt förspörjes nu äfven från Janakkala. Någre jordägare voro der en afton tillsammans hos pastor, och talet föll på veteranerne, af hvilka der finnas två qvarlefvande. Man kom öfverens om att hvardera skjuta tillsamman några kappar om året, sålänge de gamle kämparne lefde, och så hade man om en kort stund för dem hvardera sammanbragt ett lifstidsunderhåll af 6 tunnor råg om året. Hvad hindrar alla socknar i landet att följa detta föredöme? Om så önskas, skola vi gerna publicera de socknars namn, hvilka sålunda frivilligt öfvertagit sin andel af den allmänna hedersskulden. Vi skola också, om det kommer an derpå, publicera de socknars namn, som icke åtagit sig denna ringa frivilliga uppoffring och hvilkas jordägare således aktat en kappe spannmål dyrbarare än sin fosterländska pligt.
70 Vi bekänna att hela denna fråga om några 70 eller 80 årige gubbars bröd har någonting nedslående och motbjudande. Likasom vore Finlands folk så fattigt, så njuggt, att det skulle vänta af styrelsen eller af allmänna insamlingar det som hvarje församling, mån om sin egen heder, borde skynda att sjelfmant erbjuda! Må det derföre icke mera bli fråga om att insamla bröd, utan hellre, såsom en härvarande veteran vackert uttryckte sig, »mjukt bröd för mina tandlöse kamrater» – icke, som härtills, mjukt af försakelsens tårar, utan mjukt af glädjetårar, i medvetandet af att vara ihågkomne af fosterlandet och att sent omsider erkännas som representanter af minnet, äran och hjeltemodet!
71 En sådan insamling är, i vår tanke, den enda vårt land värdiga, och ehvad den blir stor eller liten, skall den dock alltid uppfylla sitt ändamål.
72 Om qvarlefvande veteraner ha vi ytterligare mottagit följande enskilda meddelanden.
73 1) Inom Janakkala moderkyrkoförsamling lefva ännu tvenne veteraner från 1808, nemligen: N:o 34 Petter Tång, vid öfverstelöjtnantens kompani af f. d. Tavastehus infanteri-regemente, född 1778, och N:o 104 Erik Kratz, vid Luopiois kompani, första bataljon af öfverste Adlercreutz regemente, född 1779. Församlingens ståndspersoner hafva välvilligt satt dessa veteraner i tillfälle att utan bekymmer för sin bergning med lugn se sine kommande dagar till mötes. Janakkala d. 16 Nov. 1858.
74 2) Se här en veteran från 1788, törhända den ende qvarlefvande gustavian i de finska lederna.
75 F. d. vice korporalen vid Tavastehus regemente Arvid Henrik Boman ingick år 1788, vid endast 10 års ålder, som pipare vid nämnde regemente, bevistade i denna egenskap hela 1788 års krig jemte sin fader, som då var korporal eller rustmästare, och sin broder, som var soldat; blåste der tappert sin pipa i striderna vid Pirttimäki, Porosalmi, Kärnäkoski, S:t Michel, Suomenniemi, och såg Gustaf III »med hans röda klackar», dervid kungen frågade pilten »hvad han kunde uträtta i krig»; hvarpå Bomans fader svarade: »detsamma som andra». Derefter stod Boman qvar vid regementet till 1808, då han som soldat deltog i kriget och stridde i alla sitt regementes strider från Kymmene till Torneå, derifrån Boman, efter konventionen, fick marschera hem*)Hans obestyrkta meritförteckning – ty Bns papper ginge förlorade vid Tammerfors, då kapten Borgenström rymde öfver till ryssarne – upptager, troligen af misstag, äfven Hörnefors.. För närvarande lefver han 80 årig, jemte sin lika gamla hustru, af 30 rub. bko ass. i pension, kyrkskrifven i Lahtis, men bosatt på Takkula hemman i Ahtiala, och har af enskild person i Hfors blifvit ihågkommen med en liten gåfva. Han lefver och i stort armod och ses stundom vandra, stödd på två kryckor, med sin påse på ryggen.
76 – 3) Från Jokkas skrifves:
77 Efter afsändandet af min i Hfors Tidningar N:o 94 intagne anmälan om här ännu lefvande finska veteraner har jag erinrat mig följande två:
78 Soldaten Henrik Halonen eller Hahl, född år 1781, har äfven bevistat hela kriget, är skral, medellös och aflägset från kyrkan boende. Åtnjuter äfven pension.
79 Dragonen Jakob Ilvonen eller Björn, född år 1788, är ännu kry och har hittills uppehållit sig som landbonde å åtskilliga lägenheter i socknen. Han åtnjuter också pension.
80 Hvilka bataljer desse veteraner bevistat, känner jag icke, emedan de icke på länge besökt mig, ej heller jag under resor i socknen dessa månader sett dem. Uppgift derom kommer att genom socknens länsmän till regeringen insändas – så vidt de gamle ännu förmå erinra sig hvar de varit med. Jokkas den 30 November 1858.
81 M. E. Alopaeus.
82 (Fortsättes).
Notisen/artikeln ingår i HT 15/1 1859:|4 2|
Veteranerne.
(Forts. från 1858 N:o 99tillagt av utgivaren.)
83 Sedan vår förra redogörelse ha ytterligare en mängd qvarlefvande 1808 års män blifvit i andra tidningar omnämnde. Då utrymmet ej tillåter deras uppräknande här, fortsätta vi endast att meddela de uppgifter, som härom blifvit oss direkt tillsända.
84 Redogörelse för de härtills influtna medlen är snart att förvänta från centralkomitén i Åbo för veteranernes understöd och från finska militärens veterankassa i Helsingfors. Vidare inflytande medel kunna insändas till endera af dessa föreningspunkter, – Helsingforskassan för militären och Åbokassan för alla.*)Kassör i Åbo är hr kommerserådet E. Julin; i Helsingfors hr kapten J. Lindfors.
85 Men det kan icke nog upprepas, att dessa medel äro en hedersgåfva af landet och icke en fattigförsörjning för veteranernes underhåll. Församlingarne måste taga det som en hederssak, att sjelfve förskaffa sina qvarlefvande veteraner en sorgfri ålderdom och allvarligt behjerta, att på dem sjelfva faller en outplånlig skymf, om de företaga sig att tigga af landet det ringa dagliga bröd, som deras gamle krigare hafva af nöden och som kostar dem sjelfva så litet att ombesörja med ett frivilligt sammanskott. »Vi mottaga ej något understöd, vi försörja sjelfva våra fattiga»,konsekvensändrat/normaliserat sade under sednaste hungersnöden Ylihärmä kapellboer. Och det gällde dock vanliga fattighjon; huru mycket mer borde ej församlingarna visa denna ambition, när det gäller att berga qvarlefvan af deras andel i 1808 års bragder och hjeltar! Men beklagligen saknas denna känsla för egen heder hos många församlingar, eller rättare de ha ej kommit att tänka derpå. Vanan att lita på andra, på staten, på landet, på allmänna och enskilda understöd, är tyvärr så inrotad, att också kloke och visst icke annars gnidande män tycka det vara helt naturligt, att landet, d. v. s. landets enskilde gifvare skola förskaffa tak och bröd åt deras församlingsboer. Hvad känns det väl för en församling att sammanskjuta åt några bräckliga gubbar deras 6 tunnor spanmål hvardera om året för en kort återstående lefnad? Hvilken herreman, hvilken förmögen bonde depenserar ej ensam mera på ett enda gästabud? Men i stället att tillskjuta någon kappe hvar, såsom det skett i Tammela och Janakkala, utsträcka de handen efter allmosor åt veteranerne, menande sig dermed hafva uppfyllt sin pligt som medborgare och fosterlandsvänner.
86 Ädle herrar och bönder, som i eller utom tidningarna hållit vackra tal till de gamle krigarnes förmån, hafven I betänkt huru bedröfligt, ja huru förödmjukande det är, att begära af andra det understöd, som I så lätt kunnen gifva och som I borden gifva med glädje, emedan det är eder pligt och gäller eder heder?
87 Antagen det hellre som regel och som en helig, en kär skyldighet, att hvarje församling försörjer sjelf sina 1808 års män, och hvad derutöfver kan inflyta från landet, det må vara till »mjukt bröd» och till en extra tobakspipa åt dem, som i sina dagar slitit så ondt och utan knot burit nöd och faror för eder och för oss alla!
88 Dröjen icke att sätta detta i verket. Sägen som Ylihärmäboerne: vi sörja nog för de våra! När och hvar I än kommen tillsammans, skall detta ringa sammanskott vara gjordt på en half timma, och man skall icke mera säga om eder, att I tiggen allmosor af andra, för att betala eder skuld till fosterlandet.
89 Följande nya uppgifter äro oss tillhandakomne:
90 – Äfven i Helsingfors lefver en hittills förgäten veteran från 1808. Han heter Johan Löfros och är född, enligt egen uppgift, 1785, men enligt kyrkoboken 1789. År 1805 ingick han i krigstjenst såsom trumslagare vid Adlercreutska regementet och var då, säger han, i sitt 21:sta år. Vid krigets utbrott befann han sig jemte regementet på Sveaborg samt blef efter fästningens öfvergång förd till S:t Petersburg, der han gjordes till soldat vid första finländska infanteri-regementet. Hemförlofvades 1815 och ingick i tjenst vid 1:sta kompaniet af dåvarande Wiborgs bataljon. Tog afsked 1821, utan att erhålla pension, och har sedan dess varit bosatt i Helsingfors. Intill 1837 var han nattväktare, men nödgades då öfvergifva denna befattning, emedan hans syn hade börjat försvagas. De sednaste sex åren har han varit fullkomligt blind. Han har också redan i sexton år åtnjutit understöd af fattigvården och uppbär för det närvarande 3 rubel i månaden. Såsom enkling efter ett tidigare äktenskap gifte han sig 1831 med sin ännu lefvande hustru, med hvilken han äger en ogift 25-årig dotter. Familjen bor i gården n:o 17 vid Boulevardsgatan.
91 – Korresp. från Ingo. Af 1808 års krigare lefva uti Ingo socken tvenne:
92 1) Vice korporalen Johan Lund, under n:o 45 inrollerad vid Lojo komp. af Nylands infanteriregemente. Han är född 1780 uti Nummis kapell af Lojo socken; antog krigstjenst i sitt 21 ålders år, och bevistade under kriget slagen vid Pyhäjoki, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Kuortane, Alavo, Ruona, m. fl. Vid Ruona blef han blesserad af en muskötkula, som borttog en god del af högra benpipan. Efter fredsslutet begaf han sig till Stockholm, hvarest han uppehöll sig såsom kusk åt en lagman Lagerhjelm till medlet af Juli 1810. Återkommen till landet, antog han tjenst såsom gårdsfogde hos possessionaten Johan Söderström uti denna Ingo socken. Med denna befattning fortfor han i tre år. Derefter har han hos sagde possessionat innehaft ett dagsverkstorp, för hvilket han ännu till för par år sedan personligen utgjort dagsverkena. Numera förrättas dessa af en hos honom vistande son, Erik Johan Lund, född 1829. Sjelf fortfar han ännu med skötseln af sitt torp. Sedan den 13 April 1817 har han åtnjutit en pension af 6 ⅔ rubel nominelt s:r. Han är gift med Johanna Eliedotter, född 1798 och har, utom förenämnde sin son, hos sig en dotter Eva Sofia, född 1815. Han har god helsa, går ännu temmeligen rak och visar med sitt raska hållning att han stått i ledet. 2) Soldaten Anders Glad, född i Kuritula by af Lojmjoki socken 1770, antog krigstjenst 1790 och blef under n:o 7 inrollerad vid öfverstelöjtnantens kompani af Björneborgs regemente. Deltog i slagen vid Siikajoki, Revolax, Lappo, Virtenoja, utom vid flere andra ställen, utan att blifva blesserad. Efter freden 1809 ingick han vid Wiborgska jägareregementet, vid hvilket han tjente 6 år. Sedan 1823 har han vistats dels uti Karis och Ingo socknar och sysselsatt sig med vallgång sommartiden samt vintertiden med slöjdande af träkärl. Efter sin hustrus död, har han de senare åren vistats hos sin dotter Anna, född 1808, enka efter kopparslagaregesällen Wilhelm Harwood och såsom backstuguqvinna bosatt i Rådhila by härstädes. Sedan den 18 Nov. 1852 njuter han en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r. Men som denna pension för lifvets bergning är otillräcklig och hans dotter äfven är stadd uti fattiga omständigheter, har han ock erhållit understöd ur församlingens fattigfonder. Ingo 21 Nov. 1858.
93 Jon. Fredr. Berg, Curamgerens
94 – Korresp. från Muhos. Såvidt jag härtills kunnat erfara, befinner sig här i socknen en af de veteraner, hvilka ådragit sig uppmärksamhet. Hans egna uppgifter må anföras sålunda: Född år 1783, kallades han härstädes Zachris Bildo och ingick under namn af Hurtig kort före eller vid utbrottet af 1808 års krig vid Uleåborgs bataljon; har sedan tågat söderut, deltagit i träffningar uti Pelgjärvi, Kemi, vid Pielisjoki och i drabbningen vid Virta bro, der han fått ett skrubbsår, hvarefter han afgått med armén till Sverige, der han i Skellefteå blifvit tillfångatagen och sedan nära Uleåborg frigifven.
95 Mannen har icke någon pension, icke heller några|4 3| dokumenter, lefver med sin gamla hustru fattig, men ärlig och anständig uti en liten backstuga och begynner, med aftagande krafter, blifva till arbete oduglig. Muhos 3 Dec. 1858.
96 Sam. Strömmer, pastor.
97 – Korresp. från GamlaCarleby. Af 1808 års veteraner lefva i GamlaCarleby pastorat följande*)En del af nämnde veteraner äro förut omnämnda i detta blad. Red:s not.
98 I stadsförsamlingen: 1) Erik Macklin, är född den 28 April 1785, har tjent vid Sysmä kompani och deltagit i striderna vid Ruona, Salmis och Lappo. Medföljde armén till Vesterbotten, derifrån han hemförlofvades. Han har sedermera någon tid varit sjöman och bäckbrännare. Är nu sjuklig och bräcklig samt ytterst fattig. – 2) Jonas Tavén, är född den 22 Febr. 1788, har tjent vid Mustasaari kompani, deltagit i bataljerne i och i närheten af Kuopio, insjuknade kort derpå och blef, då han, såsom tillfrisknad, skulle åter begifva sig till armén, tillfångatagen. Han har sedan varit sjöman, och ända till närvarande tid kunnat lifnära sig, men nu, vid aftagande krafter, äro hans utsigter mörka för kommande dagar. – Erik Rönnqvist, är född den 18 Maj 1788, har varit trumslagare; blef vid Idensalmi-affären blesserad i högra armen; medföljde armén till Vesterbotten, hvarifrån han hemförlofvades. Han har sedermera varit sjöman, blifvit sjuklig och tryckes af armod.
99 I NederVetil kapellförsamling: Elias Passlin är född den 20 Aug. 1785, har tjent vid kapten Ugglas kompani af Lochteå bataljon och kämpat vid Siikajoki, Pyhäjoki, NyCarleby och Lappo. Han åtnjuter pension, och har ännu icke behöft anlita fattigvården om någon hjelp. – I Kaustby kapellförsamling: Anders Holm, är född den 18 Oktober 1788, har tjent vid Vasa bataljons 2:dra kompani samt kämpat i och omkring Kuopio, samt vid Idensalmi, der han erhållit kontusion i högra benet, hvaraf han haltar. Är numera rotfattig. Anders Gedda, är född den 24 April 1782, har tjent vid Rantasalmi kompani och deltagit i striden vid Karstula. Har härtills lifnärt sig med skomakeri, men då syn och krafter äro i aftagande, har han tidtals erhållit understöd af fattigvården.
100 I ÖfverVetil kapellförsamling: 7) Nikodemus Örn, född 1796 (?), tjent vid Heinola bataljon, men icke deltagit i någon batalj; är ytterst fattig och har lifnärt sig med arbete. 8) Anders Ny, född 30 Juni 1785, deltagit i striden vid Karstula. Han är rotfattig.
101 – Korresp. från Kolari. Då i anledning af högöfverhetligt förordnande, länestyrelsen infordrat uppgifter å ännu lefvande finska krigare från åren 1808 och 1809 och genom kungörelse uppmanats att infinna sig hos vederbörande presterskap eller kronobetjente, så infann sig äfven en i Kolari kapell af Öfvertorneå socken och Uleåborgs län bosatt gammal, fattig och bräcklig krigare, Daniel Roth eller Vaattovaara, hos distriktets länsman, – naturligtvis med glada förhoppningar, ty ryktet hade förtäljt honom, att hans vederlikar hade att påräkna något godt på gamla dagar såsom välförtjent krigarelön. Men dessa förhoppningar afbrötos tvärt. Roth sade nemligen, att honom ej unnats lyckan att få deltaga i finska kriget, utan endast i det norska. Han upplyftes då, att han i det fallet ej kan komma i åtanke, emedan frågan gäller endast dem, som deltagit i det förra kriget.
102 Dock har undertecknad ansett sig kunna och böra framdraga äfven Roths länge gömda och glömda namn, i hopp att möjligen en ringa skärf af den allmänna både i Finland och i Sverige nu väckta välviljan kunde räcka till äfven åt Roth, som är nära 70 år gammal och endast genom understöd från församlingens fattigkassa har sitt knappaste dageliga bröd. Hans några år yngre hustru är krympling och hans gamla stuga ger ej mera skydd mot kölden. Roth har förlorat sitt afskedspass, han säger att det blifvit honom frånstulet, men har ett så lydande rekommendationsbref:
103 »Numera afskedade Extra Noterade Soldaten n:o 117 Daniel Roth vid första Majorens Compagnie af Vesterbottens Kongl. Reg:te, hvilken vid General Munstringen 1815, erhölt afsked vid upplösningen af då från Norska Campagnen hemkomna Extra Noterade Corps; har, sedan dess afskeds Pass förkommit, hos mig begärdt intyg om sitt goda uppförande och manhaftighet i tjensten och som bemälde Roth, hvilken efter Corpsernes organisation för fält-tjenstgjöringen blef fördelt till betäckningen af 3:dje Brigadens fältmätnings-Corps Archive, vid hvilken Brigad jag som Stabs Adjutant tjenstgjorde, och således hade nästan dageligen tillfälle erfara Roths uppförande såsom merendels Callfactor hos mig och nuvarande Capitaine von Essén: lemnar honom Roth härmed skyldigt intyg, det han under hela sin Militäriska tjenstetid alltid ordentteligen fullgjort sina åligganden, sine förmän till nöjes, och icke finnes för minsta förseelse i tjensten anteknad uti Compagniets Straff-Rulla, såsom äfven dess nu förlorade Afskeds-Pass innehölt, det jag ock därmed kan intyga såsom då tjenstgjörande General Munstrings Adjutant inom Regementet. Kengis Bruk d. 23 December 1824.
104 C. S. Birghmark, Lieuten. vid Vesterbottn. Kongl. Reg:te. Sigill.»tillagt av utgivaren
105 Saken må vidare tala.
106 Kolari i slutet af December 1858. J. P. Bäckman.
*)En varm förespråkare för veteranerne föreslår sednast i Å. U. bland annat äfven att studentqvartetten måtte uppträda för detta ändamål. Viljan saknas visst icke, men en ny konsert vore endast en droppe till för ett stort, ett allmänt behof.
*)Flincks hustru vore förtjent af en särskild uppmuntran, måhända från medicinalöfverstyrelsen. Gumman har nemligen i femtio år varit barnmorska samt, lycklig och tjenstvillig under denna långa praktik, förhjelpt omkring 700 små medborgare och medborgarinnor till dagsljuset.
*)Hans obestyrkta meritförteckning – ty Bns papper ginge förlorade vid Tammerfors, då kapten Borgenström rymde öfver till ryssarne – upptager, troligen af misstag, äfven Hörnefors.
*)Kassör i Åbo är hr kommerserådet E. Julin; i Helsingfors hr kapten J. Lindfors.
*)En del af nämnde veteraner äro förut omnämnda i detta blad. Red:s not.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Veteranerne.
1 Åbo Underrättelser, Suometar och Wasabladet hafva de sednare veckorna meddelat anteckningar om en oväntad mängd ännu qvarlefvande veteraner från det krig, som för femtio år tillbaka förändrade Finlands öden. Såvidt man härtills har sig bekant, torde antalet af de qvarlefvande uppgå till omkring femtio, högst sextio man af f. d. reguliera trupper, hvartill ännu kommer en och annan man af det fordna landtvärnet, hvilken genom erhållna blessyrer gjort sig förtjent att särskildt ihågkommas. Alla dessa äro gubbar, stapplande på lifvets sista trappa, från 67 till 88 år, nästan alla numera orklöse, fattige, hjelpbehöfvande, månge bland dem rotfattige eller annars med fattigmedel underhållne; en del pensionerade med några få rubel, och desse nästan mest att beklaga, emedan de för pensionens skull icke åtnjuta annat understöd af församlingarna. Kort sagdt, om det vore möjligt att på ett ställe församla denna sista qvarlefva af den tappra armé, som för femtio år sedan så ärorikt blödde för fosterlandet, skulle man hafva framför sig en syn, vid hvilken säkert intet fosterländskt öga blefve torrt och intet hjerta kallt. Men nu äro de spridde i aflägsna bygder, enslige med sina minnen och ärren af fordna sår, – oförstådde af yngre slägten, som berga sin tegar i fredliga tider – glömde af det land, för hvilket de blödt och som i sin fattigdom känner sig rikt genom arfvet af deras ära. Ett halft århundrade har snögat öfver de slagfält, på hvilka deras strider kämpades ut, och detta vingslag af tiden har bortsopat de menskliga lidelser, hvilka omgåfvo dem medan de stridde. Det är icke möjligt, att någon harm, någon fiendskap mer kan stå mellan dem och deras till hälften öppnade graf, eller missunna dem landsmäns erkännande; och likasom veteranen Stål med beundran talade om den tappre Kulneff, så skulle äfven hvarje man af ära i det fordna fientliga ledet utan tvekan räcka desse veteraner sin hand och säga med skalden:
»Föraktlig är den fege blott;
Åt honom ensam blygd och skam.
Men hell den man, som redligt gått
Sin krigarbana fram.»
3 Dock – under det att fosterlandet genom skaldens mun har inlöst deras ära åt sig till evärdelig arfvedel, har det förglömt att betala sin skuld till dem med ett ringa dageligt bröd. Det har låtit dem svälta och frysa, likasom de fordom svulto och fröso, på deras lagrar; tusende ögon, som smultit i tårar vid berättelsen om deras bragder, ha kanhända liknöjda sett den ene eller andre bland dem gå förbi, bortblandad i hopen af rotfattige gråhårsmän, som stapplat till kyrkan på vägen om söndagsmorgonen. Ty icke mången bland dem har, som veteranen vid »fänrikens marknadsresa»,konsekvensändrat/normaliserat utsträckt sin slitna hatt efter en allmosa vid vägarna. De flesta hafva tyste och obemärkte arbetat sålänge deras krafter räckt till och sedan, med deras lilla pension eller närmaste grannars nådebröd, dragit sig undan i torpen eller byarna, utan försök att påminna landet om att de ännu lefde. Det var först för mindre än ett år sedan subskriptionen för Lintunen erinrade om att han ännu hade vapenbröder i lifvet, fattige liksom han; och man begynte se sig omkring och bemärkte till sin förundran och blygsel, att ännu ett halft kompani stod oskördadt qvar som lefvande illustrationer till 1808 års sagor och tysta, men vältaliga vittnen till de följande tidernas långa glömska.
4 Enstaka insamlingar, konserter, gåfvor, lotterier m. m. ha alltsedan våren här och der skett till veteranernes förmån. När man vet huru under samma tid studentbyggnaden med ungefär samma medel lyckats erhålla vida rikare bidrag, vore man frestad att säga: landet har sett så mycket framåt, att det glömt att se sig tillbaka. Men två så olika mål måste vinnas med olika medel. Man trodde sig i början finna högst få att understöda. Ju flera gråhårsmän efterhand framträda ur skuggan, desto klarare blir det, att de enstaka spridda bidragen blifva fullkomligt otillräckliga och endast tjena till att genom någras understödande blott göra deras lott tyngre, till hvilka den sena hjelpen icke hinner.*)En varm förespråkare för veteranerne föreslår sednast i Å. U. bland annat äfven att studentqvartetten måtte uppträda för detta ändamål. Viljan saknas visst icke, men en ny konsert vore endast en droppe till för ett stort, ett allmänt behof.
5 Vi äro derföre, – i motsats mot andra, som endast rådfrågat sitt varma deltagande för de gamle kämparne, – af den mening, att enskilda insamlingar m. m. böra upphöra och någon större allmän åtgärd vidtagas, för att bispringa veteranerne, innan de nedgå i grafven.
6 Det är oss obekant, huruvida styrelsen, såsom landets naturliga målsman, funnit lämpligt att härutinnan taga initiativ. Åtskilliga formela svårigheter äro och att förutse, synnerligen derföre att så många bland veteranerne förlorat sina tjenstebetyg. Men om, jemte presterskapets intyg öfver god frejd, antingen edligt bestyrkt utsago eller trovärdige mäns intyg, att ifrågakommande personer verkligen tjenat vid uppgifna korpser, kunde anses tillfyllest uti hvad man bör anse såsom en hedersfråga, vore törhända största svårigheten dermed undanröjd. Hvad utgiften vidkommer, skulle en årlig gratifikation af 30 rubel per man – och dermed vore män af så små anspråk tarfligen hulpne – icke betunga statsverket med mer än 2 000konsekvensändrat/normaliserat, och, om något tillskott förunnades pensionerade officerare och underofficerare från samma tid, högst 3 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året; en utgift, som för hvarje år skulle minskas genom frånfällen och om få år efterhand upphöra. En sådan gratifikation torde då, i anseende till sitt ringa belopp, kunna utdelas utan afseende på om mottagaren förut uppbär pension eller icke; och ojemnheterna häruti tillkomme då andra insamlade medel att jemna med nödiga bidrag.
7 Ty här, såsom i annat, är det den enskildes pligt, att icke med armarna i kors vänta allt af styrelsen. I betalandet af en allmän hedersskuld vill hvarje rättänkande gerna i sin mån bidraga, och det beror endast på sättet att förena dessa bidrag, så att de, samlade, kunna något uträtta, i stället att, spridda som de härtills varit, gifva åt några få och lemna de öfrige utan understöd.
8 Vi våga ödmjukast hemställa, huruvida icke, med anledning af de femtio åren, en kollekt till förmån för 1808 års veteraner kunde nästkommande juldag i alla landets kyrkor uppbäras. Denna kollekt skulle finna öppna händer och hjertan. Den vore en sent betalad skuld; den vore en julklapp åt landets ära.
9 Fördelningen af de uppburna medlen kunde, efter infordrade noggranna uppgifter från presterskapet öfver de i hvarje församling qvarlefvande veteranerne, ske genom samma presterskap samt genom kommunernes fattigvård redovisas, ifall icke en kombination med möjliga anslag af statsverket gör ett ingripande af länestyrelserna häri nödvändigt.
10 Förslaget må gälla hvad det förmår; har också möjligen varit förut å bane vid stiftsstyrelserna, ehuru det icke blifvit offentligen uttaladt. På det ena eller andra medlet ligger icke så mycken vigt, som derpå att en nationalhandling af rättvisa icke uppskjutes tilldess att den kommer för sent. Nationerna kunna vänta; de åldras icke, ett sekel är för dem såsom ett år af menniskolifvet. Men sjuttio- och åttioårige män kunna icke vänta; medan deltagandet samlar det bröd som skall nära dem och den rock som skall kläda dem, kommer skördaren med sin lie och mejar den ena efter den andra från jorden, och den ena efter den andra går ohulpen bort med den sorgliga känslan att vara förgäten af sitt fädernesland. Hvad som skall göras för dem, det måste göras snart – ännu i detta år, medan tidens stora timvisare mer än annars pekar tillbaka på det förgångna. Hvad vore samtid och framtid, om de icke skulle hämta föredömen och lärdomar af de förgångna tidernas arf? Hvad vore nationerna, om de icke förstode att ära sig sjelfva i sina minnen? Och hvilka toma ord vore icke fosterlandskärlek och hjeltemod hos det slägte, som nu lefver och råder, derest det nöjde sig med att sjunga sägner öfver grafvarna, medan det lemnar sina qvarlefvande grånade kämpar åt armodet och åt glömskan!
11 Z. T.
12 Vi fortsätta nu, enligt uppgifter i ofvannämnde blad, en kort förteckning öfver de qvarlefvande veteranerne, såvidt man härtills om dem erhållit någon kännedom. Det är öfverflödigt att för hvarje af dem upprepa det stående intyget: fattig, orklös och sjuklig.
13 I Qveflaks lefver Anders Gyll, född 1774, reservkarl 1789, inskrifven i Vasa bataljon 1803; har deltagit i 13 affärer och fått kontusion. – I Lappajärvi: Maths Roth, f. 1783, stred vid Lappo i samma bataljon. – I Kurrikka: David Andersson Gren, f. 1781, hörde till Ilmola kompani samt var med vid Kauhajoki och Nummijärvi. – I Munsala: Peter Till, f. 1787, och Jakob From, f. 1782; voro inskrifne i NyCarleby kompani och stredo med Sandels brigad, bland annat vid Idensalmi, der Till blef sårad i venstra armen. Denne tjenstgör ännu som kyrkväktare i Munsala och har 6⅔ rub. i pension. – I NyCarleby socken: Samuel Appelberg, 82 år gammal, stred med landtvärnet vid Oravais. – I Pedersöre: Salm, f. 1788, hörde till Zidéns Vasagossar, har pension. – I Larsmo: Anders Käck, f. 1788, tjente i Mustasaari kompani, genomkämpade striderna i Savolaks; har närt sig som driftig fiskare och påminte, vid frågan om möjliga understöd, att hans kamrat Bly ej borde förglömmas. Elias Bly, f. 1783, stred likaledes under Sandels vid Pedersöre kompani; har sedan lifnärt sig som skomakare och åtnjuter, likasom Käck, pension, men har vägrat mottaga understöd af fattigvården. – I Kauhajoki lefde ännu 1856 en rotfattig soldat af Österbottens regemente vid namn Pahl. – I Uleåborg lefver f. d. korporalen Thomas Loo, som tjent under Sandels, är numera brandvakt och väktare vid häktet samt 74 år gammal. – Längre söder, i Pyhämaa qvarlefva Bång och Barth. Bång, nu omkring 80 år gammal, hörde till Svartholms besättning vid kapitulationen, var en tid krigsfånge i Petersburg och har sedan seglat på kofferdifartyg. Barth hörde till Gyllenbögels frikorps, var med till kampanjens slut och tjenade sedan 17 år som artillerist vid Wendes regemente i Sverige; ännu arbetsför. – I S:t Bertils: Gustaf Hjort, som, f. 1776, har deltagit i pommerska fälttåget och 1808 års krig, samt Abraham Friberg, som, f. 1782, tjente bland Sveaborgs besättning vid kapitulationen. – I Birkkala: Mårten Rakett, f. 1778, tjente vid Björneborgs regemente åren 1792–1809 och har deltagit såväl i pommerska fälttåget som i de flesta bataljer i Finland, utom den vid Virta bro; fått kontusion af en fransk kula, som vid Stralsund borttog hans hatt; har 5 rub. 75 kop. i pension. – I Ohrivesi: Henrik Mattsson Kortman, f. 1791, trummslagare vid Sääksmäki kompani; blef fången vid krigets början. – I nejden af Jyväskylä: Henrik Horn, f. 1783, tjente i Gustaf Adolfs sockens kompani och var med vid Sveaborgs kapitulation. – I Tammerfors: Gustaf Lindgren, f. 1790, artillerist på Sveaborg, uppsökte efter dess fall finska arméen i Lappo och deltog i alla dess öden till Torneå; tjente sedan 6 år vid finska jägarne och har sednast lifnärt sig som skomakare. I samma stad lefver Elias Rosenberg, f. 1788, trummslagare; deltog i kampanjen till Juli 1808, då hans kompani en natt blef öfverrumpladt och skingrade sig.
14 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 10/11 1858:|89 2|Veteranerne.
(Forts. från N:o 83)
15 Från Tammela tillsändes oss benäget följande meddelande:
16 Af 1808 års män lefva i Tammela socken ännu tre gamla gubbar, nemligen f. d. soldaterne Flinck, Forsberg och Berg. Soldaten N:o 26 vid öfverstelöjtnantens kompani af Nylands infanteri Jakob Mattsson Flinck är född d. 24 April 1781 i Tammela, ingick i krigstjenst 1804; kämpade under 1808 års krig i striderna vid Pyhäjoki-Ypperi, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Alavo, Ruona och Salmis. Vid Siikajoki blef Flinck blesserad af en gevärkula i venstra benet strax nedanom knäet. Medföljde armén till Kalix, der han 1809 om våren hemförlofvades. Om hösten 1808 erhöll F. i Kronoby silfvermedaljen »för tapperhet i fält».konsekvensändrat/normaliserat F. åtnjuter sedan 1 Jan. 1817 från finska krigsmanshuskassan en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r, »emedan han tjent troget och väl i flera år samt uti krig blifvit blesserad».konsekvensändrat/normaliserat Såväl genom ett mycket svårt, vid Siikajoki affären ådraget brocklidande, som genom sin höga ålder, är den gamle knekten numera alldeles urståndsatt att lifnära sig och sin gamla bräckliga hustru*)Flincks hustru vore förtjent af en särskild uppmuntran, måhända från medicinalöfverstyrelsen. Gumman har nemligen i femtio år varit barnmorska samt, lycklig och tjenstvillig under denna långa praktik, förhjelpt omkring 700 små medborgare och medborgarinnor till dagsljuset..
17 Soldaten Johan Ferdinand Forsberg, Flincks sidokamrat, N:o 25, vid ofvannämnde kompani och regemente, är född i Tammela d. 28 Aug. 1783. Ingick vid 17 års ålder, år 1800, i krigstjenst; deltog 1807 i pommerska fälttåget, der han vid Stralsund af en gevärkula blef sårad i venstra sidans veka lif. Medan Flinck 1808 kämpade och blödde i Österbotten, nödgade ett oblidt öde Fbg, – som under resan till reg:tets samlingsplats, Helsingfors, å Thölö insjuknat i frossa – att tillbringa sin tid overksam på Sveaborg, dit han från Thölö sjukhus blifvit förflyttad. Han öfvervar Sveaborgs kapitulation och hemförlofvades. Från krigsmanshuskassan åtnjuter Fbg sedan 1 Januari 1846 en årlig pension till samma belopp som Flinck. Oaktadt sin höga ålder, är Fbg ännu en kry och arbetsför gubbe, men i högst fattiga omständigheter.
18 Den tredje qvarlefvande veteranen är f. d. soldaten Erik Berg, född den 13 Mars 1791. Tjente vid H. M. enkedrottningens lifregemente och (sedermera) öfverstelöjtnant Nordenstams kompani; stod under kriget på Sveaborg och öfvervar fästningens kapitulation. Berg förblef sedermera i svensk tjenst och deltog derunder i norrska fälttåget; afskedad 1820 från svenska armén, ingick B. sistn. år vid finska jägarne, der han sedan tjente intill 1827. Numera är också han i högst usla omständigheter, fattig och bräcklig. Åtnjuter sedan 1846 likaledes en pension af 5 rub. 75 kop. från finska krigsmanskassan, hvarjemte han uppbär ett ringa understöd af socknens fattigförsörjning.
19 För några år sedan funnos här flera gamla soldater från 1808, men de hafva redan gått hädan. Deras leder glesna dageligen. Ännu något år, och ingen finnes qvar, som kan tälja om våra »höga minnen».konsekvensändrat/normaliserat Måtte finska folket sent omsider afbörda sig sin 50-åriga tacksamhetsskuld till denna ringa qvarlefvande hjelteskara. Man har ordat om en nationalinsamling, och otvifvelaktigt vore väl detta sätt det ädlaste och för ändamålet mest fruktbärande. Må man blott hasta till handling. Ögonblicken äro dyrbara. Ännu någon tid, och hjelpen kommet för sent. – Vi yrka på det enträgnaste, att vid en stundande utdelning af understöd dessa tre hederlige gråe kämpar ej må glömmas, utan varda hulpne, ty de äro i sanning alla stadde i nöd och elände.
20 K. W. R.
21 Suometar, Åbo Underrättelser och Wasabladet hafva de sednaste veckorna meddelat om veteranerne ytterligare uppgifter, af hvilka vi här återgifva det hufvudsakliga.
22 I Virmo socken lefva tre gamla kämpar från 1808: 1) Henrik Fort, född 1779, gick 1801 i krigstjenst vid Åbo läns regemente, deltog i krigets början, men sjuknade i Helsingfors, blef der tillfångatagen och förd till Wiborg, hvarifrån han efter freden fick återvända till hemorten; har sedan lifnärt sig som landbonde och torpare; åtnjuter sedan 1847 en pension af 5 rub. 75 kop.**)Fattig och orklös. 2) Michael Hårdberg, f. d. 11 Juli 1783, ingick år 1800 under N:o 90 i Åbo läns regemente; deltog i tyska fälttåget och sedan i alla sitt regementes strider 1808 och 1809. Vid Salmela och Pyhäjoki fick han kulor genom hatten och vid Alavo renseln bortskjuten från ryggen, men för resten icke blesserad. Har 5 rub. 75 kop. i pension och lefver med skoflickeri**)Fattig och orklös.. 3) Matts Stålt, född d. 27 Dec. 1782, har varit dragon vid Vehmo kompani af Björneborgs regemente, men kan, såsom numera fullkomligt minneslös, ej redogöra för sina öden, utom att han deltagit i åtskilliga strider. Utan pension och högst fattig. – I Vehmo lefver Henrik Pihlgren, som 1808 vid 16 års ålder ingick bland Vegesacks frivillige samt var med vid Ala-Lemo, Nerpes, Lappfjärd och NyCarleby, efter hvilken sistnämnde strid han blef sjuk, flydde med flera andra öfver till Sverge och deltog ej sedan i kriget; är nu inhysing*)Fattig och orklös.. – I Solf kapell af Malaks lefver Matts Panter, f. d. 11 Mars 1785. Tjenade under N:o 4 vid Mustasaari kompani af Vasa regemente; deltog blott i en affär, vid Kuopio, blef der fången och förd till Petersburg. Tjenade sedan 6 år i ryska armén, hvarefter han återvände till hemorten och lifnärde sig redligen till sistl. vinter, då han var tvungen att anlita fattigvården; nu rotfattig och pensionerad med 5 rub. 75 kop. – I Terijärvi kapell lefver Anders Fox, f. 1779; tjenade i samma kompani som Panter. Har deltagit i nio bataljer, 7 i Savolaks under Sandels och 2 i Vesterbotten under Döbeln. – I Wasabladet nämnes, att understöd der blifvit insamlade åt fem förut ej uppgifne veteraner, nemligen Gustaf Grå i Kauhava kapell, en annan Grå i Laihela, Zachris Krohn i Jurva kapell samt Erik Slotte och Abraham Lantz i Mustasaari. – I Vichtis lefva tre veteraner: 1) dragonen Daniel Bild, f. 1779, gjorde hela finska kampanjen och återvände vid fredsslutet från Vesterbotten. Har uppehälle hos sin son. 2) Henrik Nord, f. 1783, låg med reserven i garnison på Sveaborg och återgick efter kapitulationen till fredligare värf. Har fått kontusion i knäet af en kanonlavett och ena örat i lås. Har 5 r. 75 kop. i pension och bor hos sin son, som är hemmansägare. 3) Henrik Johan Tvist eller Tallqvist, f. 1793, hörde äfven till reserven och Sveaborgs garnison. Hade samlat sig en liten sparpenning, men utlånat och förlorat den. Har 5: 80 i pension, men icke tak öfver hufvudet, är enögd, sjuklig och styf af ålder. – I Lappo af Åbo län lefver Johan Skarp, nu 77 år gammal. Ingick i krigstjenst 1799, bevistade pommerska fälttåget samt i 1808 års krig striderna vid Orimattila, Haistila, Revolaks, Brahestad, Lappo, Ruona och Alavo. Blef efter kriget torpare och är nu, jemte sin 80-åriga vansinniga hustru, i stort armod. – I Pelkäne lefva två veteraner: 1) Johan Juhl, f. 1777, ingick 1796 vid Tavastehus regemente. Var med vid Sveaborgs kapitulation, vandrade sedan efter finska armén och upphann den vid Alavo, der han 8 dagar derefter deltog i slaget; kämpade sedan vid Herranen i Virdois, vid Ruona, der skärfvan af en kanonkula sårade honom i benet, samtoriginal: sam vid Lillkyro, Oravais och Kelviå; följde slutligen hären till Vesterbotten och tog efter freden afsked. Har lefvat af jagt och af ett potatisland, som han åt sig uppgräftat; är ock ännu ganska kry. Genom nykterhet och arbetsamhet har han sparat hop en liten penning, men lodet vill ej mera träffa, och hans lilla pension förslår ej långt. Den andre veteranen heter Grip, men om honom saknas ännu detaljer. – I S:t Mårtens socken lefva tre: 1) Matts Andersson Wall, f. 1778, ingick i reserven kort före krigets utbrott och var med vid Sveaborgs kapitulation, hvarefter han fick afsked; numera torpare och fattighjon*)Fattig och orklös.. 2) Henrik Eskolin, f. 1787, ingick i landtvärnet 1808, deltog i flera skärmytslingar vid Vasa, flydde sedan öfver till Umeå samt deltog i striderna vid Säfvar, Ratan och Hörnefors. Numera blind*)Fattig och orklös.. 3) Gabriel Lindroos, f. 1788, ingick 1807 i reserven och tjenade på Sveaborg under Döbeln. Var sedan soldat i Bjerno kompani, deltog i affärerne vid Kalajoki, Säfvar, Ratan och Hörnefors, der han erhöll tapperhetsmedaljen. Har upparbetat på arrende ett militieboställe och åtnjuter ingen pension. – I Orihvesi lefver Elias Rothqvist, f. 1789, tjente vid reserven af Tavastehus jägares lifkompani, var med vid Sveaborgs kapitulation, uppsökte derefter finska armén i Österbotten och stridde, bland annat, vid Alavo och Ruona. Har en liten pension*)Fattig och orklös.. – I Pyhäjärvi kapell af Vichtis lefva tre: 1) Gustaf Ahl eller Ahlqvist, f. 1785, reservkarl vid Nylands infanteri, var med på Sveaborg vid kapitulationen och fick gå utan afskedspass. Var före och efter krigstjensten byskomakare och har sedan 1844 en pension af 5: 75*)Fattig och orklös.. 2) Gustaf Roos, f 1785, hade under kriget samma öden som den föregående, men har ingen pension. Var en tid torpare, numera inhysing, i stor nöd*)Fattig och orklös.. 3) Michael Rosenlöw, f. 1779, korporal vid Tavastehus jägare, efter afskedet skogvaktare å Nyhkälä kungsgård, sysslande med jordbruk och svarfveri. – I Saarijärvi omtalas Henrik Udd, omkr. 90 år gammal, nu torpare och med en liten pension af kronan. Hans krigarebana okänd. – Å. U. beräkna de härtills kände veteranernes antal till 118.
23 (Fortsättes.)
24 Suometar och Åbo Und:r äro, som vanligt, mäkta obegripliga, när det gäller Hfors Tidningar. S:tar berättar för sin publik att H. T., »unhottaen kansamme arvon ja osotettavan kiitollisuuden tunnon», föreslagit – att jaga veteranerne på porten, skulle man tro? – nej, att staten måtte hugna dem med ett understöd och folket med en julgåfva. Å. U. åter finna förslaget om »enskilda insamlingars upphörande» »i hög grad tadelvärdt, så länge man icke har desto säkrare hopp om ett understöd af staten»; och tillägga: »Meningen kan väl icke vara att vilja afkyla intresset, för att låta de gamle vänta på betalningen af finska folkets »hedersskuld» ännu till »efter femtio år».konsekvensändrat/normaliserat – Värdaste hrr kolleger, är detta sundt förnuft? Måste vi för tredje gången upprepa våra ord i N:ris 83 och 86? På förra stället säges: »Ju flera gråhårsmän efterhand framträda ur skuggan, desto klarare blir det, att de enstaka spridda bidragen blifva fullkomligt otillräckliga och endast tjena till att genom någras understödande göra deras lott tyngre, till hvilka den sena hjelpen icke hinner. Vi äro derföre o. s. v. – af den mening, att enskilda insamlingar böra upphöra och någon större allmän åtgärd vidtagas, för att bispringa veteranerne, innan de nedgå i grafven.» I N:o 86 upprepas ungefär detsamma. Är det klart eller hur? Och likväl framställes detta, jemte den föreslagna kollekten, som pligtförgätet emot vårt folk och i hög grad tadelvärdt. Det kan vara ganska likgiltigt hvad besagde hrr kolleger om oss förmena; men ömkligt är det att se en stor allmän fråga nedsuddas med futtigt partikäbbel. Samla då, – vi önska ej bättre, – allt hvad samlas kan; vi äro med om alla ärliga medel; men samla icke mera åt en och en eller några få, utan samla åt alla, ty endast derigenom kan denna insamling få en nationel betydelse och blifva ett allmänt erkännande af en allmän skuld.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/11 1858:|92 2|Veteranerne.
(Forts. från N:o 89.)
25 Red. har åter haft nöjet mottaga tvenne här nedan intagne korrespondenser i detta ämne och upprepar sin anhållan om vidare meddelanden.
26 1808 års män. Undertecknad, som i Maj tillträdt sin befattning härstädes, har nu nyligen erfarit, att trenne nedannamngifne män, som deltagit i 1808 års krig, ännu lefva i denna socken. De hafva alla blifvit under kriget värfvade och säga sig hört till v. Fieandts korps samt bevistat slagen i Perho, Karstula och Kaukobro i GamlaCarleby socken. Efter kriget säga de sig blifvit bortviste (bortkörde) utan att erhålla något afskedsbref. Desse tre äro: 1) Erik Pamp, född ¹²⁄₇ 1775, nu beboende ett torp, som förvaltas af en hans son och återgår under hemmanet efter hans död; lider icke just brist på det nödvändigaste. 2) Jacob Eriksson Hjerp, född ¹⁶⁄₇ 1774, är, liksom den förenämnde, innehafvare af ett torp och i samma omständigheter. 3) Michel Nord, född ²⁹⁄₉ 1774, är nu rotfattig, ägande ingen den ringaste annan tillgång. Han har fått kontusion i ena knäet vid Karstula affären, hvaraf han alltsedan haft mehn. Jag har nämnt dessa tre efter de namn, som de fått då de blifvit inskrifne i rullorne, men de två förste benämnas här i kyrkoböckerne efter deras innehafvande torp. Erik Pamps torp heter Vähäkangas, under N:o 7, Hilli, i Välikylä by, och Jacob Hjerpes torp Korkiala under N:o 3, Karhulahti hemman, i Ruotsala.
27 Kelviå d. 9 Nov. 1858.
28 L. M. Castrén,
pastor.
29 Tillkommer: Johan Eriksson, som säger sig blifvit kallad i ledet Hukli, född ¹⁸⁄₆ 1783, har under kriget blifvit värfvad, som de förestående, bevistat affärerne i Perho, Lintulaks, Karstula, men icke vid Kaukobro; har äfven hört till Fieandts korps. Han vistas i Ullava kyrkogäll af detta pastorat, har något litet sytningsmark och bor tillsammans med sin son, som är smed; äger således sin nödtorftiga utkomst och är dessutom grafgräfvare.
30 L. M. Castrén.
31 Veteraner från 1808. Inom Sääksmäki socken torde blott tre af dessa grånade krigare, som i striden för ett älskadt fädernesland utgjutit sitt blod, ännu lefva. Dessa äro f. d. reserven vid Tavastehus infanteriregemente N:o 21 Matts Berg, född den 24 Oktober 1784 å Rapola gård i Sääksmäki, hvarest Bergs fader, som varit antingen sergeant eller korporal i svensk tjenst, innehade något slags befattning. Matts Berg, som ville följa sin faders exempel, ingick vid 21 års ålder i tjenst vid Sääksmäki kompani samt beordrades vid krigets utbrott till Sveaborg, hvarest han, vid ett vaktombyte, erhöll en icke farlig kontusion af en förlupen kanonkula, hvilken äfven tillskyndade löjtnant Boisman en så stark kontusion att denne föll omkull, dock utan vidare följder. Vid Sveaborgs kapitulation hemförlofvades Berg, jemte andra olyckskamrater, men föredrog då att icke mera pröfva krigslyckan, utan begaf sig hem, hvarest han begynte försörja sig, hustru och barn med murarearbete, hvilket handtverk han lärt sig vid reparationen af de skador, som fiendens kulor då och då tillfogade fästningsverken. Årens tyngd samt bekymrens mängd hafva gjort mannens af naturen resliga figur lutande och nedböjd, der han nu vandrar på grafvens rand. Sista somras öfverfölls han dessutom af ett slags medvetslöshet, som under flera timmar beröfvade honom sina sinnens bruk och af hvars följder han ännu stundom säger sig hafva en känning i hufvudet. Han uppbär af höga kronan en årlig pension af 5 rub. 75 kop., hvilket dock är alltför otillräckligt för hans uppehälle, helst han numera är urståndsatt att med något slags arbete förtjena sitt dagliga bröd. Af sitt chefskap minnes han ännu en kapten Nordenswan. – Den andre af de härstädes ännu lefvande veteranerne är soldaten N:o 17 Johan Larsson Holm, vid krigets utbrott 1808 hörande till Sääksmäki kompani af Tavastehus regemente. I likhet med Matts Berg, beordrades äfven Holm till Sveaborg; men efter kapitulationen begaf han sig till armén i Österbotten, hvarest han äfven skall hafva deltagit i flera träffningar. Vid krigets slut återvände Holm till Sääksmäki och blef torpare under Liuttula rusthåll, hvarest han ännu lefver med sin hustru, ehuru torpet nu är i en annans våld. Född år 1783, har han, med en af naturen stark konstitution, dock känning af åren. Af staten njuter han, ins. veterligen, icke understöd, ehuru han nog i sina torftiga omständigheter vore högeligen i behof af detsamma. – Den tredje veteranen är f. d. jägaren Anders Pard, född den 28 Juli 1779. Under sista finska kriget 1808 deltog han i de flesta träffningar, åtföljde armén till Sverige och blef vid krigets slut hemförlofvad. I hans pass, undertecknadt af general Gripenberg, står att Pard blifvit sårad, men när och hvar är icke uppgifvet. Såvida ins. har sig bekant, njuter icke heller Pard någon pension, utan försörjes på socknens fattigkassas bekostnad. – Då finska folkets tacksamhet mot dem, som för landets ära utgjutit sitt blod, snarligen torde yttra sig i något understöd, har ins. genom dessa meddelanden allenast velat fästa landsmäns uppmärksamhet vid dessa kämpar, som snarligen torde nedstiga i grafven och hvilka man derföre gerna ville unna helst någon glädje och lisa i deras sorgliga lefnadsafton.
32 Sääksmäki den 14 Nov. 1858.
33 K. B.
34 Följande veteraner nämnas af tidningarne Åbo Underrättelser, Hämäläinen, Wiborg och Sanomia Turusta:
35 I Säkylä socken lefver Johan Artig, som, född 1780, deltagit både i pommerska och 1808 års krig. Han har bevistat nio drabbningar, hvaribland han anser Stralsund, Lappo och Juthas ha varit de hetaste. Vid Lappo sårades han i hufvudet, men läktes och stridde till krigets slut i Eura kompani af Björneborgs regemente. Är nu sedan 18 år blind, har 6⅔ r. nominelt silfver i pension och understödes af sin son, en fattig socknehandtverkare.
36 – I Hvittis lefva 3 veteraner: 1) rustmästaren vid Björneborgs reg:tes rusthållsbataljon Gustaf Bertel Dahlman, född 1790, var med vid Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Kauhajoki, Lappfjärd; togs tillfånga i Nederkalix; återvände efter freden till hemorten; gick 1810 i svensk tjenst som fältväbel vid Vestgötha-Dalreg:tets lifkompani samt återvände 1826, efter pardonsplakatet vid H. M. Kejsar Nikolais thronbestigning, för andra gången till hemorten. Är nu rotfattig. 2) Anders Brand, f. 1787, tjente vid major Mannerstråles kompani af Jägerhorns regemente; har fattigunderstöd. 3) Matts Årlund, f. 1780, dragon vid rusthållsbataljonen och öfverstelöjtnantens kompani; sedan torpare. – I Vambula lefver Henrik Sahlsten, f. 1783, hörde till öfv.löjtn. Conradis kompani af enkedrottningens lifreg:te och var med vid Sveaborgs kapitulation. – I Kauvatsa lefva tvenne: 1) Jonas Holm, f. 1781, tjenade »ärligt och troget» i 5½ år vid andra majorens kompani af Björneborgs reg:te; kämpade vid Lappo, Kauhajoki och Mettälä, blesserades två gånger, har 6⅔ rub. i pension och bor i egen stuga. 2) Henrik Lamm, f. 1788, kompanikamrat till Holm; stridde vid Mettälä; har ingen pension och bor, under stort armod, i egen stuga med sin hustru och en sjuklig son. – I Alavieska lefver Mårten Walin, f. 1778, ingick 1808 vid Vasa bataljon; stridde vid Pelgjärvi, Idensalmi och Skellefteå, der han sårades i foten, som ännu har fel deraf. Blef derjemte fången. Har 5: 45 i pension sedan 1846 och har lifnärt sig med att göra s. k. näfverkontar. – I Pielavesi lefver Henrik Feldt, f. 1785, ännu kry och hurtig; bär tapperhetsmedaljen för affären vid Pyhäjoki, der hans högra fot genomborrades af en gevärskula. Var dessutom sjuk i rödsot, men gick ej på lasarettet, utan raglade efter armén och stridde ännu vid Karstula. Fieandt vitsordar hans utmärkta tapperhet, och Feldt påstår att inga kulor beto på Fieandt. Lefver nu med sin hustru på ett litet torp och har en obetydlig pension. – I Hausjärvi lefva tvenne: 1) Erik Hjelte, f. 1782, ingick 1805 i Tavastehus jägarereg:te, tjente »ärligt och väl» i 4 år samt stridde vid Okerois, Ypperi, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Alavo, Etseri och Ruona, der han blesserades i handen. Erhöll 1839 5: 91³⁄₇ i pension; är nu sjuklig, orklös och åtnjuter fattigunderstöd. 2) Michael Stark, f. 1784, ingick 1805 som reserv vid Vesilaks kompani af Björneborgs reg:te, tjente på Sveaborg och fick efter kapitulationen begifva sig hem. Har sedan, med 5: 75 i pension, nu i 45 år funnit det vänligaste stöd hos öfverjägmästaren Granfelt på Ryttylä, först som torpare, sedan som drängfogde, sist som rieldare, men är nu bräcklig af ålder och har en sjuklig hustru. – I Hattula lefva tre: 1) Isak Skön, f. 1783, tjente vid Hattula kompani af Adlercreutz' reg:te på Sveaborg; nu ledbruten och blind; har sedan Jan. 1857 5: 75 i pension och är fattighjon. 2) Henrik Ulf, f. 1786, tjente vid T:hus kompani af nämnde reg:te och var äfven på Sveaborg, der han blesserades i underlifvet vid aflossande af en kanon. Har 8: 75 i pension. 3) Erik Borg, f. 1785, deltog med T:hus jägare i striderna vid Okerois, Kuortane, Nerpes och Siikajoki; nu fattighjon. – I Nerpes lefver Johan Roos, född 1785; (se föreg. N:r).
37 I Å. U. läses en biografi öfver numera i Jakobstad bosatte löjtnanten Berndt Schauman, f. 1786 i Nousis. Löjtnant S., hvilken 1803 antogs till volontär vid Åbo läns reg:te, deltog med fänriks grad i hela 1808–1809 års krig och var med i 18 större och mindre strider, utan att blifva blesserad; återvände efter freden till hemorten och erhöll 1810 afsked med löjtnants grad, hvarefter han ingick vid nämnde reg:tes uppbördsverk.
38 (Fortsättes.)
39 I Åbo blir den 24 November en lotterisoiré till förmån för veteranerne. Annonsen om lotteriet är undertecknad G. Ph. Armfelt, och gåfvorna emottagas af fruarna Bergenheim, Renvall, Thomé, Lundström och Willenius. Vid soirén inbjudes publiken till en tafleexposition à 10 kop. och en barntheater à 25 kop. Lotterna kosta 20 kop. Fruntimmersföreningen i Åbo, hvilken ämnade arrangera ett lotteri dels för samma ändamål, dels för studentbyggnaden, har afstått från förslaget. – I Uleåborg och Kuopio har samlats för veteranerne. I Tammela socken har man beslutat taga en närmare vård om de der lefvande. – Här i Helsingfors har man ej varit så overksam, som S:tar befarat. Finska gardets officerskorps har tagit ett initiativ, värdigt dess plats i nuvarande finske krigares främsta led, och dess uppmaning har beredvilligt följts af landets flesta öfriga officerskorpser. Ett förslag har äfven blifvit enskildt framkastadt, att hvarje värfvad eller indelt finsk bataljon skulle, som aktade pensionärer, som gamla farbröder, mottaga och försörja några bland närmare vistande fattiga veteraner, som sakna egen bostad eller annars vore hugade att ännu engång inskrifvas som hedersledamöter i rullorna. Förslaget är utmärkt vackert och allsicke outförbart. – Ryktevis omtalas äfven en möjlighet att förhöja veteranernes nuvarande pensioner. Kort sagdt, de gamle kämparne begynna dock nu att komma i åtanke. Men enhet i åtgärder är nödvändig.
40 Blir någon allmän samling? Blir någon allmän kollekt, der den minste såväl som den störste, den fattigaste såväl som den rikaste uti landet kan gifva sin skärf åt tapperheten, minnet och äran, på den dag, när den frommas hand icke ens glömmer sparfven på taket? Vi veta ej om så sker, men vi ha sett, att man velat gifva kollekten sken af en allmosa. Hvarföre så? För det att med håfven uppburits kollekt för ortens fattiga. Men med håfven har äfven uppburits kollekt för missionsverket. Var detta en allmosa? Nej, skilnaden är lika stor, som mellan ett allmänt mål och ett enskildt. Sjelfva kopparslanten i den fattigaste inhysings hand känns tung som ett guldmynt, när han vet att han ger den för samma sak som hela hans folk. Och nationer ge inga allmosor, allraminst åt sin ära. Hvad de än må gifva, och huru de än må gifva sin gåfva, endast den gifves af fullt hjerta – i tiggarepåsen faller den aldrig.
Notisen/artikeln ingår i HT 27/11 1858:|94 2|Veteranerne.
(Forts. från N:o 92.)
41 Angående veteranernes antal ha vi denna gång att meddela nya upplysningar, som måste synas desto mera öfverraskande, när man erinrar sig, att ingen af desse kämpar är yngre än 66 eller 67 år, men månge bland dem öfver 80, några ända till 90 år gamla och derutöfver.
42 Enligt pålitliga uppgifter, som red. varit i tillfälle att förskaffa sig, skall antalet af de pensionsbref, dem kejs. senaten från 1812 intill slutet af 1857 låtit efterhand utfärda för afskedade korporaler, soldater, jägare, dragoner, båtsmän, volontärer och reserver vid de år 1809 upplösta värfvade och indelta land- och sjötrupperna i Finland, dels å understöd i första klassen, dels å förhöjda pensioner i högre klasser, uppgå till flera tusende.
43 Största delen af dessa pensionstagare har visserligen under så många års förlopp gått ur tiden, och med full säkerhet kan ej på ziffran uppgifvas, huru många bland dem tilläfventyrs ännu lefva. Emellertid upptaga de från kronofogdarne i länen insända förteckningar namnen på 287 af nämnde pensionerade krigsmän, hvilka vid uppbördsstämmorna i början af innevarande år anmält sig och lyftat sina understöd, nemligen: i Nylands län 32, i Åbo län 86, i Tavastehus län 72, i S:t Michels län 48, i Kuopio län 8, i Vasa län 35 samt i Uleåborgs län 6.
44 Otvifvelaktigt måste dess utom bland pensionstagarne finnas några, som för sjukdom eller annat hinder ej kunnat infinna sig vid uppbördsstämmorna, utan först sednare uttagit de dem tillfallande understöd.
45 Och besinnar man, att sedermera flera, under loppet af 1858 pensionerade veteraner tillkommit samt att, utom alla dessa, i landet finnas många afskedade krigare från 1809, som, i saknad af nödiga betyg, eller för ortens aflägsenhet, eller af andra orsaker, icke varit i tillfälle att göra sin rätt till allmänt understöd gällande – hvilket isynnerhet torde vara fallet uti de norra länen, der jemförelsevis få anmält sig – så finner man af allt detta, att de qvarlefvande veteranernes antal måste vara betydligt talrikare, än man af de härtills i tidningarna meddelade uppgifter kunnat förmoda.
46 Sjelfva döden har glömt dessa män från fordom. De hafva kämpat sig genom tidernas brist och vedermödor lika segt, som de i sin styrkas dagar veko för deras öde i striderna; hvarken slagfälten, eller lasaretterna, eller bristen, eller sorgen, eller 1809 års vinterköld ha förmått bryta deras lifskraft; män som, dignande af sina sår, för femtio år sedan icke troddes lefva till morgondagen, stå upprätt ännu och förvåna sitt land med att ännu lefva. Deras fälttåg genom lifvet är icke slutadt än; deras konvention i Kalix, deras fred i Fredrikshamn är icke undertecknad ännu af den högste öfverbefälhafvaren. De vänta ännu en tapperhetsmedalj, hvarpå de hafva grundade anspråk, nemligen landsmäns hågkomst och erkännande, och först sedan de erhållit den, skola de sluta den enda fred, som på jorden är evig.
47 Det bör anmärkas, att, förutom, ofvannämnde pensionerade 1808 års män, ett stort antal af deras qvarlemnade enkor likaledes åtnjuta understöd af kronan, hvilka enkor icke ingå i ofvan anförda zifferuppgifter.
48 Kronofogdarnes åberopade förteckning upptager veteranernes namn, den korps der de tjenat, deras nuvarande vistelseort (häradet) och pensionsbrefvens datum, men hvarken deras ålder eller fordna lefnadsöden.
49 För öfrigt lära numera noggranna uppgifter om de qvarlefvande veteranerne blifvit genom guvernörsembetena hit infordrade, hvarföre det ej torde länge dröja, innan hela antalet blir kändt.
50 Om nu, som troligt är, vidpass 400 veteraner eller några deröfver återstå, så blir det klarare än någonsin, att de enskilda bidragen ej kunna uppsöka en och en, utan nödgas förena sig, för att åstadkomma ett understöd, som i någon mån kan hinna till alla. Ej heller kan det numera gerna blifva fråga om att underhålla veteranerne med enskilda bidrag. Denna mera ekonomiska sida af saken måste öfverlemnas dels åt krigsmanskassan genom förhöjda eller nya pensioner, dels åt kommunerna, som gjorde väl uti att följa Tammela sockens vackra exempel och frivilligt, icke som en börda, icke som en vanlig fattigbeskattning, utan som en gärd af sin fosterlandskärlek, taga en närmare vård om sina gamle krigare. Hvad för öfrigt, på ett eller annat sätt, för veteranerne insamlas, det tillfaller dem som en särskild gärd af landets hågkomst, ett aktnings- och tacksamhetsbevis, en erinran om de femtio åren, ett handslag vid grafvens bredd, hvilket säger till dem, att om de än sjelfva åldras och dö, skola deras bragder lefva som en evärdelig arfvedel för äran och minnet. Det skall bli för de gamle kämparne en mensklig hugnad att icke mera behöfva lida brist på sin ålderdom, men det skall glädja dem än mer att veta sig ihågkomne af sitt land, icke som fattighjon, utan som blodsvittnen ifrån dess sista strid. Och att hedra dem, att hedra sina ärofulla minnen, det är för hvilket land som helst att hedra sig sjelf.
51 Korrespondens från Jokkas:
52 Då genom tidningarne uppmaningar utgått att med något understöd ihågkomma de ännu qvarlefvande krigsmännen från åren 1808 och 1809, utbeder sig undertecknad att få till allmänhetens deltagande anmäla följande inom Jokkas församling qvarlefvande män från sagde minnesvärda tid:
53 Volontären vid arméns flottas Savolakska afdelning Jeremias Pöntinen eller Bark, född 1785, illa sårad vid Lintulaks, så illa, att man måste förvånas att han kunnat lefva så länge.
54 Jägaren vid Savolaks jägareregemente Thomas Immonen eller Dag, född 1776, skall varit vid Dunckers kompani och bevistat hela finska kriget.
55 Jägaren vid samma regemente Jacob Rouhiainen eller Vid, född 1783, bevistade äfven, såvidt jag erfarit, hela kriget.
56 Artilleristen vid Savolaks-brigadens artillerikompani Johan Tirronen eller Larm, född 1784.
57 Artilleristen vid samma kompani N:o 66, Petter Leskinen eller Pihl, född 1787, uppgifver sig bevistat elfva bataljer: vid Kyröpelto, Ruona, Franzila, Revolaks m. fl. Hemkom från Torneå.
58 Artilleristen vid samma kompani Erik Pasanen eller Såbel, född 1783, säger sig följt med ända till Umeå. Dessa tre tjente under dåvarande kaptenen, sedermera landshöfdingen von Born.
59 Reserven vid Savolaks infanteri Adam Hartikainen eller Låck, född 1784, bevistade kriget först under Törne vid Varkaus, sedan under v. Fieandt på Lintulaksvägen; kom hem från Umeå.
60 Alla dessa erhöllo väl i början af detta decennium pensionen förhöjd till 8 rub. 30 kop. silfver om året, men detta förslår ingalunda ens till bröd, då spanmålen här nu kostar omkring 7 rubel tunnan, och af dem alla finnes ingen, som sjelf äger något att lefva af. Endast Pöntinen och Tirronen hafva söner, som vårda sig om dem, dock fattige. De öfriga måste snart, såsom redan varit fallet med par andra aflidne veteraner, skötas af fattigvården och hafva lefvat af det ringa arbete de förmått och den hjelp medlidsama menniskor gifvit dem. Immonen har ock ogifta döttrar, som skött honom. Finge de helst 20 rubel om året, så kunde de här å orten sluta sina få återstående dagar utan att lida brist. Jokkas den 15 November 1858.
61 M. E. Alopæus.
Kyrkoherde.
62 – En veteran. (Korresp.). I Nedervetil kapell af GamlaCarleby pastorat lefver ännu en af 1808 års krigare vid namn Elias Passlin. Född 1785, trädde han i krigstjenst året före krigets utbrott och tjenstgjorde sedermera under detsamma såsom soldat vid Björkstens kompani samt deltog, enligt egen uppgift, i striderna vid Pyhäjoki, Siikajoki, NyCarleby och Lappo. Vid krigets slut ännu helt ung, var han på arbetsförtjenst, än i Helsingfors, än i Uleåborg, och med sina derunder gjorda besparingar var han i tillfälle att bygga sig en stuga och köpa ett obetydligt potatesland, som nu, jemte en pension af 5 rub. 75 kop., lemnar honom på hans bräckliga ålderdom en högst knapphändig bergning.
63 I Åbo Underrättelser N:o 91 omtalas följande veteraner:
64 Af 1808 års män lefver i S:t Marie sockens Hallis by Daniel Danielsson, såsom soldat kallad Forsström, född 1777 i Virmo; tjente såsom dräng i S:t Marie, då han vid 18 års ålder ingick såsom soldat vid Åbo läns regementesoriginal: regemnetes 1:sta kompani under kapten Pelander; var 1807 med vid Stralsund, då det stormades af fransmännen och bevistade tyska kampanjen i tre månader. I finska kriget deltog han i slagen vid Orimattila, Pyhäjoki, påsklördagen, der öfverste Flemming blef skjuten, Siikajoki, annandag påsk, i GamlaCarleby socken på Kukkoneva, samt i Karstula; öfvervintrat i Torneå, vid kapitulationen i Kalix frigifven, hvarefter han vandrade hem. Åtnjuter nu en pension af 5 rub. 75 kop.; är icke sårad, men numera temmeligen orkeslös och fattig.
65 I Raumo pastorats landsförsamling lefva ännu två veteraner ifrån 1808: 1) Anders Gren, född 1781; ingick 1805 i krigstjenst vid Letala kompani af Åbo läns reg:te samt deltog i såväl pommerska som ock 1808 års krig, i hvilket sednare han bevistade slagen vid Siikajoki, Tammerfors och Umeå. Åtnjuter ur finska krigsmanshuskassan en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r. Den gamle soldaten har ännu god helsa samt genom sparsam lefnad sitt dagliga bröd, ehuru torrt och knappt. 2) Axel Bahl, född 1786; antog vid början af 1808 års krig tjenst vid Vasa reg:te samt deltog i slagen vid Kuopio, Pulkkila och Idensalmi. Å sistnämnde ställe af en gevärskula blesserad i venstra handens fingrar, då han upplyftade handen för att ladda sitt gevär, samt kort derpå af en annan gevärskula skadad i högra sidan af veka lifvet, låg han sedermera sjuk i Haukipudas och Ijå samt återvände efter tillfrisknandet till hemorten. Den gamle knekten är numera bräcklig och orklös, åtnjuter ingen pension, utan underhålles helt och hållet af församlingens fattigkassa. I händelse af blifvande utdelning|94 3| af understöd åt veteranerne ifrån 1808 års krig, anhålles allraödmjukast att dessa tvenne ej må förglömmas.
66 Mauritz Ljungberg.
67 Anm. Julkisia Sanomia meddela i alfabetisk ordning de härtills kända veteranernes namn och ålder samt den korps, der de tjenat.
Notisen/artikeln ingår i HT 15/12 1858:|99 2|Veteranerne.
(Forts. från N:o 94.)
68 De sednare veckorna ha både Åbo och Helsingfors samlat för veteranerne. Man säger, att en centralkomité bildat sig i Åbo för mottagande och utdelande af understöden för hela landet, men till dato är detta endast ett rykte. En sådan föreningspunkt – och hvarföre icke så gerna i gamla Åbo? – är ock oumbärlig, derest icke hela samlingen skall förlora sin nationela betydelse och nedsjunka till blott lokala allmosor. Att styrelsen icke kan besväras dermed, bör tagas för afgjordt, så mycket mer, som dess deltagande har sin form, sitt sätt, nemligen pensionerna, då deremot den frivilliga enskilda gärden bör gå sin väg och förenad uttrycka folkets erkänsla. Vi upprepa derföre ännu en gång, att alla enskilda insamlingar för en eller några veteraner förfela sitt nationela syfte och att en föreningspunkt bör finnas, för att låta allas gärd komma alla till godo.
69 Vi nämnde förut, att fråga numera ej kan blifva om att underhålla veteranerne, sedan deras antal visat sig vara så stort. Sådant vore ock, rätteligen taget, ett förnärmande af kommunernas hederskänsla. Eller hvilken socken i Finland ville väl anses så fattig, så tacklös, så pligtförgäten att den ej af varmt och godt hjerta ville frivilligt betrygga några gubbars få återstående dagar – de få af fäderneslandets fordne tappre blodsvittnen, hvilka hvarje socken ännu har den äran att räkna som sina? Vi ha nämnt Tammela sockens föredöme. Ett dylikt förspörjes nu äfven från Janakkala. Någre jordägare voro der en afton tillsammans hos pastor, och talet föll på veteranerne, af hvilka der finnas två qvarlefvande. Man kom öfverens om att hvardera skjuta tillsamman några kappar om året, sålänge de gamle kämparne lefde, och så hade man om en kort stund för dem hvardera sammanbragt ett lifstidsunderhåll af 6 tunnor råg om året. Hvad hindrar alla socknar i landet att följa detta föredöme? Om så önskas, skola vi gerna publicera de socknars namn, hvilka sålunda frivilligt öfvertagit sin andel af den allmänna hedersskulden. Vi skola också, om det kommer an derpå, publicera de socknars namn, som icke åtagit sig denna ringa frivilliga uppoffring och hvilkas jordägare således aktat en kappe spannmål dyrbarare än sin fosterländska pligt.
70 Vi bekänna att hela denna fråga om några 70 eller 80 årige gubbars bröd har någonting nedslående och motbjudande. Likasom vore Finlands folk så fattigt, så njuggt, att det skulle vänta af styrelsen eller af allmänna insamlingar det som hvarje församling, mån om sin egen heder, borde skynda att sjelfmant erbjuda! Må det derföre icke mera bli fråga om att insamla bröd, utan hellre, såsom en härvarande veteran vackert uttryckte sig, »mjukt bröd för mina tandlöse kamrater» – icke, som härtills, mjukt af försakelsens tårar, utan mjukt af glädjetårar, i medvetandet af att vara ihågkomne af fosterlandet och att sent omsider erkännas som representanter af minnet, äran och hjeltemodet!
71 En sådan insamling är, i vår tanke, den enda vårt land värdiga, och ehvad den blir stor eller liten, skall den dock alltid uppfylla sitt ändamål.
72 Om qvarlefvande veteraner ha vi ytterligare mottagit följande enskilda meddelanden.
73 1) Inom Janakkala moderkyrkoförsamling lefva ännu tvenne veteraner från 1808, nemligen: N:o 34 Petter Tång, vid öfverstelöjtnantens kompani af f. d. Tavastehus infanteri-regemente, född 1778, och N:o 104 Erik Kratz, vid Luopiois kompani, första bataljon af öfverste Adlercreutz regemente, född 1779. Församlingens ståndspersoner hafva välvilligt satt dessa veteraner i tillfälle att utan bekymmer för sin bergning med lugn se sine kommande dagar till mötes. Janakkala d. 16 Nov. 1858.
74 2) Se här en veteran från 1788, törhända den ende qvarlefvande gustavian i de finska lederna.
75 F. d. vice korporalen vid Tavastehus regemente Arvid Henrik Boman ingick år 1788, vid endast 10 års ålder, som pipare vid nämnde regemente, bevistade i denna egenskap hela 1788 års krig jemte sin fader, som då var korporal eller rustmästare, och sin broder, som var soldat; blåste der tappert sin pipa i striderna vid Pirttimäki, Porosalmi, Kärnäkoski, S:t Michel, Suomenniemi, och såg Gustaf III »med hans röda klackar», dervid kungen frågade pilten »hvad han kunde uträtta i krig»; hvarpå Bomans fader svarade: »detsamma som andra». Derefter stod Boman qvar vid regementet till 1808, då han som soldat deltog i kriget och stridde i alla sitt regementes strider från Kymmene till Torneå, derifrån Boman, efter konventionen, fick marschera hem*)Hans obestyrkta meritförteckning – ty Bns papper ginge förlorade vid Tammerfors, då kapten Borgenström rymde öfver till ryssarne – upptager, troligen af misstag, äfven Hörnefors.. För närvarande lefver han 80 årig, jemte sin lika gamla hustru, af 30 rub. bko ass. i pension, kyrkskrifven i Lahtis, men bosatt på Takkula hemman i Ahtiala, och har af enskild person i Hfors blifvit ihågkommen med en liten gåfva. Han lefver och i stort armod och ses stundom vandra, stödd på två kryckor, med sin påse på ryggen.
76 – 3) Från Jokkas skrifves:
77 Efter afsändandet af min i Hfors Tidningar N:o 94 intagne anmälan om här ännu lefvande finska veteraner har jag erinrat mig följande två:
78 Soldaten Henrik Halonen eller Hahl, född år 1781, har äfven bevistat hela kriget, är skral, medellös och aflägset från kyrkan boende. Åtnjuter äfven pension.
79 Dragonen Jakob Ilvonen eller Björn, född år 1788, är ännu kry och har hittills uppehållit sig som landbonde å åtskilliga lägenheter i socknen. Han åtnjuter också pension.
80 Hvilka bataljer desse veteraner bevistat, känner jag icke, emedan de icke på länge besökt mig, ej heller jag under resor i socknen dessa månader sett dem. Uppgift derom kommer att genom socknens länsmän till regeringen insändas – så vidt de gamle ännu förmå erinra sig hvar de varit med. Jokkas den 30 November 1858.
81 M. E. Alopaeus.
82 (Fortsättes).
Notisen/artikeln ingår i HT 15/1 1859:|4 2|Veteranerne.
(Forts. från 1858 N:o 99tillagt av utgivaren.)
83 Sedan vår förra redogörelse ha ytterligare en mängd qvarlefvande 1808 års män blifvit i andra tidningar omnämnde. Då utrymmet ej tillåter deras uppräknande här, fortsätta vi endast att meddela de uppgifter, som härom blifvit oss direkt tillsända.
84 Redogörelse för de härtills influtna medlen är snart att förvänta från centralkomitén i Åbo för veteranernes understöd och från finska militärens veterankassa i Helsingfors. Vidare inflytande medel kunna insändas till endera af dessa föreningspunkter, – Helsingforskassan för militären och Åbokassan för alla.*)Kassör i Åbo är hr kommerserådet E. Julin; i Helsingfors hr kapten J. Lindfors.
85 Men det kan icke nog upprepas, att dessa medel äro en hedersgåfva af landet och icke en fattigförsörjning för veteranernes underhåll. Församlingarne måste taga det som en hederssak, att sjelfve förskaffa sina qvarlefvande veteraner en sorgfri ålderdom och allvarligt behjerta, att på dem sjelfva faller en outplånlig skymf, om de företaga sig att tigga af landet det ringa dagliga bröd, som deras gamle krigare hafva af nöden och som kostar dem sjelfva så litet att ombesörja med ett frivilligt sammanskott. »Vi mottaga ej något understöd, vi försörja sjelfva våra fattiga»,konsekvensändrat/normaliserat sade under sednaste hungersnöden Ylihärmä kapellboer. Och det gällde dock vanliga fattighjon; huru mycket mer borde ej församlingarna visa denna ambition, när det gäller att berga qvarlefvan af deras andel i 1808 års bragder och hjeltar! Men beklagligen saknas denna känsla för egen heder hos många församlingar, eller rättare de ha ej kommit att tänka derpå. Vanan att lita på andra, på staten, på landet, på allmänna och enskilda understöd, är tyvärr så inrotad, att också kloke och visst icke annars gnidande män tycka det vara helt naturligt, att landet, d. v. s. landets enskilde gifvare skola förskaffa tak och bröd åt deras församlingsboer. Hvad känns det väl för en församling att sammanskjuta åt några bräckliga gubbar deras 6 tunnor spanmål hvardera om året för en kort återstående lefnad? Hvilken herreman, hvilken förmögen bonde depenserar ej ensam mera på ett enda gästabud? Men i stället att tillskjuta någon kappe hvar, såsom det skett i Tammela och Janakkala, utsträcka de handen efter allmosor åt veteranerne, menande sig dermed hafva uppfyllt sin pligt som medborgare och fosterlandsvänner.
86 Ädle herrar och bönder, som i eller utom tidningarna hållit vackra tal till de gamle krigarnes förmån, hafven I betänkt huru bedröfligt, ja huru förödmjukande det är, att begära af andra det understöd, som I så lätt kunnen gifva och som I borden gifva med glädje, emedan det är eder pligt och gäller eder heder?
87 Antagen det hellre som regel och som en helig, en kär skyldighet, att hvarje församling försörjer sjelf sina 1808 års män, och hvad derutöfver kan inflyta från landet, det må vara till »mjukt bröd» och till en extra tobakspipa åt dem, som i sina dagar slitit så ondt och utan knot burit nöd och faror för eder och för oss alla!
88 Dröjen icke att sätta detta i verket. Sägen som Ylihärmäboerne: vi sörja nog för de våra! När och hvar I än kommen tillsammans, skall detta ringa sammanskott vara gjordt på en half timma, och man skall icke mera säga om eder, att I tiggen allmosor af andra, för att betala eder skuld till fosterlandet.
89 Följande nya uppgifter äro oss tillhandakomne:
90 – Äfven i Helsingfors lefver en hittills förgäten veteran från 1808. Han heter Johan Löfros och är född, enligt egen uppgift, 1785, men enligt kyrkoboken 1789. År 1805 ingick han i krigstjenst såsom trumslagare vid Adlercreutska regementet och var då, säger han, i sitt 21:sta år. Vid krigets utbrott befann han sig jemte regementet på Sveaborg samt blef efter fästningens öfvergång förd till S:t Petersburg, der han gjordes till soldat vid första finländska infanteri-regementet. Hemförlofvades 1815 och ingick i tjenst vid 1:sta kompaniet af dåvarande Wiborgs bataljon. Tog afsked 1821, utan att erhålla pension, och har sedan dess varit bosatt i Helsingfors. Intill 1837 var han nattväktare, men nödgades då öfvergifva denna befattning, emedan hans syn hade börjat försvagas. De sednaste sex åren har han varit fullkomligt blind. Han har också redan i sexton år åtnjutit understöd af fattigvården och uppbär för det närvarande 3 rubel i månaden. Såsom enkling efter ett tidigare äktenskap gifte han sig 1831 med sin ännu lefvande hustru, med hvilken han äger en ogift 25-årig dotter. Familjen bor i gården n:o 17 vid Boulevardsgatan.
91 – Korresp. från Ingo. Af 1808 års krigare lefva uti Ingo socken tvenne:
92 1) Vice korporalen Johan Lund, under n:o 45 inrollerad vid Lojo komp. af Nylands infanteriregemente. Han är född 1780 uti Nummis kapell af Lojo socken; antog krigstjenst i sitt 21 ålders år, och bevistade under kriget slagen vid Pyhäjoki, Siikajoki, NyCarleby, Lappo, Kuortane, Alavo, Ruona, m. fl. Vid Ruona blef han blesserad af en muskötkula, som borttog en god del af högra benpipan. Efter fredsslutet begaf han sig till Stockholm, hvarest han uppehöll sig såsom kusk åt en lagman Lagerhjelm till medlet af Juli 1810. Återkommen till landet, antog han tjenst såsom gårdsfogde hos possessionaten Johan Söderström uti denna Ingo socken. Med denna befattning fortfor han i tre år. Derefter har han hos sagde possessionat innehaft ett dagsverkstorp, för hvilket han ännu till för par år sedan personligen utgjort dagsverkena. Numera förrättas dessa af en hos honom vistande son, Erik Johan Lund, född 1829. Sjelf fortfar han ännu med skötseln af sitt torp. Sedan den 13 April 1817 har han åtnjutit en pension af 6 ⅔ rubel nominelt s:r. Han är gift med Johanna Eliedotter, född 1798 och har, utom förenämnde sin son, hos sig en dotter Eva Sofia, född 1815. Han har god helsa, går ännu temmeligen rak och visar med sitt raska hållning att han stått i ledet. 2) Soldaten Anders Glad, född i Kuritula by af Lojmjoki socken 1770, antog krigstjenst 1790 och blef under n:o 7 inrollerad vid öfverstelöjtnantens kompani af Björneborgs regemente. Deltog i slagen vid Siikajoki, Revolax, Lappo, Virtenoja, utom vid flere andra ställen, utan att blifva blesserad. Efter freden 1809 ingick han vid Wiborgska jägareregementet, vid hvilket han tjente 6 år. Sedan 1823 har han vistats dels uti Karis och Ingo socknar och sysselsatt sig med vallgång sommartiden samt vintertiden med slöjdande af träkärl. Efter sin hustrus död, har han de senare åren vistats hos sin dotter Anna, född 1808, enka efter kopparslagaregesällen Wilhelm Harwood och såsom backstuguqvinna bosatt i Rådhila by härstädes. Sedan den 18 Nov. 1852 njuter han en årlig pension af 5 rub. 75 kop. s:r. Men som denna pension för lifvets bergning är otillräcklig och hans dotter äfven är stadd uti fattiga omständigheter, har han ock erhållit understöd ur församlingens fattigfonder. Ingo 21 Nov. 1858.
93 Jon. Fredr. Berg,
Curamgerens
94 – Korresp. från Muhos. Såvidt jag härtills kunnat erfara, befinner sig här i socknen en af de veteraner, hvilka ådragit sig uppmärksamhet. Hans egna uppgifter må anföras sålunda: Född år 1783, kallades han härstädes Zachris Bildo och ingick under namn af Hurtig kort före eller vid utbrottet af 1808 års krig vid Uleåborgs bataljon; har sedan tågat söderut, deltagit i träffningar uti Pelgjärvi, Kemi, vid Pielisjoki och i drabbningen vid Virta bro, der han fått ett skrubbsår, hvarefter han afgått med armén till Sverige, der han i Skellefteå blifvit tillfångatagen och sedan nära Uleåborg frigifven.
95 Mannen har icke någon pension, icke heller några|4 3| dokumenter, lefver med sin gamla hustru fattig, men ärlig och anständig uti en liten backstuga och begynner, med aftagande krafter, blifva till arbete oduglig. Muhos 3 Dec. 1858.
96 Sam. Strömmer,
pastor.
97 – Korresp. från GamlaCarleby. Af 1808 års veteraner lefva i GamlaCarleby pastorat följande*)En del af nämnde veteraner äro förut omnämnda i detta blad. Red:s not.
98 I stadsförsamlingen: 1) Erik Macklin, är född den 28 April 1785, har tjent vid Sysmä kompani och deltagit i striderna vid Ruona, Salmis och Lappo. Medföljde armén till Vesterbotten, derifrån han hemförlofvades. Han har sedermera någon tid varit sjöman och bäckbrännare. Är nu sjuklig och bräcklig samt ytterst fattig. – 2) Jonas Tavén, är född den 22 Febr. 1788, har tjent vid Mustasaari kompani, deltagit i bataljerne i och i närheten af Kuopio, insjuknade kort derpå och blef, då han, såsom tillfrisknad, skulle åter begifva sig till armén, tillfångatagen. Han har sedan varit sjöman, och ända till närvarande tid kunnat lifnära sig, men nu, vid aftagande krafter, äro hans utsigter mörka för kommande dagar. – Erik Rönnqvist, är född den 18 Maj 1788, har varit trumslagare; blef vid Idensalmi-affären blesserad i högra armen; medföljde armén till Vesterbotten, hvarifrån han hemförlofvades. Han har sedermera varit sjöman, blifvit sjuklig och tryckes af armod.
99 I NederVetil kapellförsamling: Elias Passlin är född den 20 Aug. 1785, har tjent vid kapten Ugglas kompani af Lochteå bataljon och kämpat vid Siikajoki, Pyhäjoki, NyCarleby och Lappo. Han åtnjuter pension, och har ännu icke behöft anlita fattigvården om någon hjelp. – I Kaustby kapellförsamling: Anders Holm, är född den 18 Oktober 1788, har tjent vid Vasa bataljons 2:dra kompani samt kämpat i och omkring Kuopio, samt vid Idensalmi, der han erhållit kontusion i högra benet, hvaraf han haltar. Är numera rotfattig. Anders Gedda, är född den 24 April 1782, har tjent vid Rantasalmi kompani och deltagit i striden vid Karstula. Har härtills lifnärt sig med skomakeri, men då syn och krafter äro i aftagande, har han tidtals erhållit understöd af fattigvården.
100 I ÖfverVetil kapellförsamling: 7) Nikodemus Örn, född 1796 (?), tjent vid Heinola bataljon, men icke deltagit i någon batalj; är ytterst fattig och har lifnärt sig med arbete. 8) Anders Ny, född 30 Juni 1785, deltagit i striden vid Karstula. Han är rotfattig.
101 – Korresp. från Kolari. Då i anledning af högöfverhetligt förordnande, länestyrelsen infordrat uppgifter å ännu lefvande finska krigare från åren 1808 och 1809 och genom kungörelse uppmanats att infinna sig hos vederbörande presterskap eller kronobetjente, så infann sig äfven en i Kolari kapell af Öfvertorneå socken och Uleåborgs län bosatt gammal, fattig och bräcklig krigare, Daniel Roth eller Vaattovaara, hos distriktets länsman, – naturligtvis med glada förhoppningar, ty ryktet hade förtäljt honom, att hans vederlikar hade att påräkna något godt på gamla dagar såsom välförtjent krigarelön. Men dessa förhoppningar afbrötos tvärt. Roth sade nemligen, att honom ej unnats lyckan att få deltaga i finska kriget, utan endast i det norska. Han upplyftes då, att han i det fallet ej kan komma i åtanke, emedan frågan gäller endast dem, som deltagit i det förra kriget.
102 Dock har undertecknad ansett sig kunna och böra framdraga äfven Roths länge gömda och glömda namn, i hopp att möjligen en ringa skärf af den allmänna både i Finland och i Sverige nu väckta välviljan kunde räcka till äfven åt Roth, som är nära 70 år gammal och endast genom understöd från församlingens fattigkassa har sitt knappaste dageliga bröd. Hans några år yngre hustru är krympling och hans gamla stuga ger ej mera skydd mot kölden. Roth har förlorat sitt afskedspass, han säger att det blifvit honom frånstulet, men har ett så lydande rekommendationsbref:
103 »Numera afskedade Extra Noterade Soldaten n:o 117 Daniel Roth vid första Majorens Compagnie af Vesterbottens Kongl. Reg:te, hvilken vid General Munstringen 1815, erhölt afsked vid upplösningen af då från Norska Campagnen hemkomna Extra Noterade Corps; har, sedan dess afskeds Pass förkommit, hos mig begärdt intyg om sitt goda uppförande och manhaftighet i tjensten och som bemälde Roth, hvilken efter Corpsernes organisation för fält-tjenstgjöringen blef fördelt till betäckningen af 3:dje Brigadens fältmätnings-Corps Archive, vid hvilken Brigad jag som Stabs Adjutant tjenstgjorde, och således hade nästan dageligen tillfälle erfara Roths uppförande såsom merendels Callfactor hos mig och nuvarande Capitaine von Essén: lemnar honom Roth härmed skyldigt intyg, det han under hela sin Militäriska tjenstetid alltid ordentteligen fullgjort sina åligganden, sine förmän till nöjes, och icke finnes för minsta förseelse i tjensten anteknad uti Compagniets Straff-Rulla, såsom äfven dess nu förlorade Afskeds-Pass innehölt, det jag ock därmed kan intyga såsom då tjenstgjörande General Munstrings Adjutant inom Regementet. Kengis Bruk d. 23 December 1824.
104 C. S. Birghmark,
Lieuten. vid Vesterbottn. Kongl. Reg:te.
Sigill.»tillagt av utgivaren
105 Saken må vidare tala.
106 Kolari i slutet af December 1858.
J. P. Bäckman.