Notisen/artikeln ingår i HT 18/5 1842:|38 2|

Om Pianoforte-Musik.*)Till en del efter der Zuschauer.

1 Liszt den beundrade, Liszt den afgudade, den lager- och guldkrönte, Liszt har riktat den allmänna uppmärksamheten på ett instrument, hvilket, ehuru det nu allmännast brukliga, ännu med fördomsfulla och misstrogna ögon betraktas af mången musikkännare. Pianot, med sin afmätta tonbyggnad, sin fulländade harmonie, sina i sköna accorder sammansmältande toner af den mest olika höjd, har, i trots af sitt namn, hittills blottat sin svagaste sida i denna korta, afmätta klang, som hvarken tillåter tonernas uthållande eller deras jemna sänkande och stigande, förstärkande och försvagande, och som äfven den största konstfärdighet, den behagligaste touche icke alltid förmår besegra på ett tillfredsställande sätt. Deremot är pianot det mest mathematiska af alla instrumenter, det är den rena mathematiken sjelf, förklädd till musik, en verklig multiplications och dvisionstafla, der gvantiteterna stå så precist tillskurna, cirklade och kruserliga rad i rad, med hvar sitt eget lilla territorium, icke en hårsmån mindre eller större än de skola vara, liksom afundsjuke grannar, hållande hvarandra på distance med alnstickan och tumsmåttet i högsta hugg. Det är denna omständighet, som gör pianot oaktadt dess jemförelsevis lätta mechaniska behandling, ingenting mindre än lätt att traktera väl och uttrycksfullt i vissa arter af musik. Man kunde säga, att pianot inom kretsen af musikaliska instrumenter representerar den lagbundna formen, det sansade förståndet, skråvisheten, prosan, förstås: så mycket sådant låter tänka sig inom en i sig sjelf poetisk och fri konst. Eller, om man så vill, pianot representerar det manliga, sjelfbestämmande, djupa och fulltoniga elementet af konsten,då violinen deremot uttrycker det qvinliga, sväfvande, sublima och trånande elementet. Stycken af en fix markerad takt, ett bestämdt uttryck och en klar jemt hållen tankegång, företrädesvis sådana, i hvilka accorden är öfvervägande, egna sig bäst för pianot, då deremot endast sällsynta talenter förmå aflocka pianot det mjuka och smältande, det ömtåliga, finkänsliga, melodiska, det sväfvande i en öfvergång, det doftsköna i en sig upplösande accord, hvilket allt violinen så mästerligt återgifver. Dertill fordras icke blott händer, hvilka likt en beundrad Taglioni, sväfva öfver rosorna utan att böja det minsta blad, utan äfven en inspiration hos konstnären, hvarigenom denna manar tonerna fram så fina och själfulla, som qvällde de fram ur hans eget inres harmoniska klarhet. En kraftig, skarpt markerad touche anträffas vida oftare hos pianister, än en finkänslig och mjuk. Äldre pianister af första ordningen, Clement, Cramer, Mozart, m. fl. betjenade sig af detta instrument egentligen blott för deras studium af harmonien, hvari pianot än i dag genom sin lätthet och precision behåller sitt gamla företräde (man vet att Meyerbeer och andra orchesterns heroer i vår tid oafbrutet öfva sin talent på pianoforte); men det egentligt uttrycksfulla, fina, förtjusande i piano fortemusiken, det som åt detta instrument gifver en förut aldrig anad glans och färg, är en den nyare tidens uppfinning.

2 I ingen gren af musiken har den dubbla riktningen af den Tyska och den Italienska skolan mera liktidigt framskridit än i pianoforte-musiken. Scarlatti, Clementi, Cramer, Field, Kalkbrenner, alla gradvis stigande män i den sednare skolan, motsvarades samtidigt af Bach, Mozart, Beethoven, Hummel, Moscheles i den förra. Så vida framåt finne vi ett rent skolmässigt framskridande i Instrumentets techniska behandling; hvar och en af de nämnde öfverträffade deruti sina föregångare. Efter Kalkbrenner och, Moscheles inträffade en paus, hvilken Hertz och Bertini icke förmådde fylla. Här upphör äfven den långa kampen emellan det melodiska eller sinliga (den Italienska skolan) åt ena, och det harmoniska eller andliga (den Tyska skolan) å andra sidan. Förgäfves sökte den snillrike Mendelsohn återlifva minnet af Hummel och Bach; tiden trängde framåt, på spillrorna af de båda äldre uppstod en ny skola, den s. k. Romantiska, hvars stiftare är den genialiske svärmaren Chopin, stor och originell ej mindre som tonsättare än genom ett förut ej anadt bruk af alla instrumentets mechaniska hjelpmedel. Pianoforte-musikens gränser voro nu plötsligt utsträckta i ett blånande fjerran. Förut kunde man något så när beräkna huru högt hvarje snille på denna bana skulle stiga öfver sina föregångare; nu upphörde med ens alla kalkuler, pianoforte-musikens klassiska prosa hade uppnått sin kulminationspunkt och obekymrad om forntid och framtid, bemäktigade sig stundens poesie den värnlösa konsten. Chopin gjorde epok i pianof. musiken. Hand och öra, hvilka förut sjelfva stiftat lagar, måste foga sig efter hans maktspråk. Nya nottecken uppkommo genom honom, nya effekter framtrollades af honom och hans efterföljare och det gällde numera blott att med det nyaste öfverträffa sjelfva det nya. Thalbergoriginal: Tahlberg påfann att omspela melodien, Henselt lyste genom fulla accord-grepp. Medan bådas konstnärsrykte ännu stod i sin middagsglans, uppträdde en genius, som fördunklade båda, – Franz Liszt. Thalbergoriginal: Tahlberg är måhända samtidens skolmässigaste virtuos, Henselt är en musikus af lif och själ, på hvilken hvarje hårstrå klingar; men Liszt är ett genie, sådant naturen blott engång i hvarje århundrade framalstrar, och ett genie må göra hvad det vill, det blir likväl alltsammans genialiskt. Den som hört Thalbergoriginal: Tahlberg en gång, har hört honom alla; konstnären har gifvit allt hvad han äger af snille och eld; något nytt och fullkomligare har han ej mer att gifva. Icke så Liszt. Redan de mechaniska svårigheter, han besegrat, de instrumental-effekter, han frambringat, kunna ej på engång uppfattas; långt mindre det rent individuella, egendomliga i hans föredrag, hvilket städse nytt och öfverraskande griper åhöraren med demoniskt förtrollande makt. Ty detta är geniets allmakt, att det anslår gömda strängar i hvarje bröst, likasom lånar mensklighetens tunga, för att uttala de tankar och känslor, som slum|38 3|ra i det tysta djupa. – Hvaraf kommer det att Thalberg haft flera lyckliga imitatörer (Dreyschock, Döhler, Rosenhain) men Liszt deremot ingen? Emedan dennes talent är medfödd, icke inhämtad, emedan det gifves blott en Liszt; – att imitera honom, vore att vara honom sjelf, således någonting omöjligt.

 

 

1. *)Till en del efter der Zuschauer.